Vid tillsättande av statliga tjänster framgår av regeringsformen att den sökande som kan anses vara främst vad gäller förtjänst och skicklighet skall ges företräde. Med förtjänst förstås bland annat antalet tjänsteår. Tillsättning sker emellertid ofta på subjektiva grunder. Det har vidare utvecklats en praxis att man vid tillsättande av statliga tjänster som regel kräver högskolekompetens.
Problemet är att det finns akademiska utbildningar som startade på 1970- talet, t.ex. informationsteknik. Först på 1990-talet fick man här sina första egna professurer . Vi har sålunda, med detta kompetensområde som exempel, endast haft professorsledd inhemsk forskning under ett fåtal år.
Krav på högskoleutbildning inom dessa nya kompetensområden kan innebära att personer över 45 år men med 20 års yrkeserfarenhet eller mera utestängs från ledigförklarade tjänster. Detta är - för att låna ett aktuellt uttryck - åldersrasism i sin prydno.
Kravet på högskoleutbildning måste således ske med urskiljning. Inom klart avgränsade etablerade kompetensområden (t.ex. läkare, veterinär) är akademisk examen en förutsättning för yrkesutövning. Men det finns nya områden. t.ex. inom sociologi och humaniora, där en lång praktisk och väl vitsordad erfarenhet under en rimlig övergångstid måste jämställas med eller kanske rentav ges företräde framför högskoleexamen. Regeringsformen talar entydigt för detta.
Kravet på högskoleutbildning får inte vara ett instrument för att redan från början sortera bort äldre arbetskraft, som nu drabbas hårt av arbetslöshet och som av bland annat ovan relaterade skäl inte har någon chans att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Den s.k. 55-plus kategorin har försatts i ett "förberedande pensionärsstadium". Behandlingen av dessa personer är många gånger kränkande. En så självklar sak som lika rätt till arbete och en jämn åldersfördelning på en arbetsplats har man på bred front ansett sig kunna frångå!
Det finns skäl befara att många av dessa äldre i arbetsför ålder kan komma att stödja de nya enfrågepartier, som nu skymtar inför kommande val och som endast företräder särintressen. Detta är knappast önskvärt för den parlamentariska situationen i landet.
I anslutning till vad som framförts bör reglerna - liksom efterlevnaden av dessa - för överklagandenämnderna bli föremål för översyn och kontroll. Det verkar som om överklagandeärenden ofta blir tämligen summariskt behandlade. De utmynnar endast i absoluta undantagsfall till den överklagandes fördel och handläggningen tar dessutom oacceptabelt lång tid.
Slutligen finns det anledning att erinra om att Jämställdhetslagen skall gälla lika för bägge könen. Man måste eftersträva en jämn fördelning mellan män och kvinnor inte bara på en arbetsplats utan även nedbrutet på avdelningar på denna arbetsplats, så snart dessa representerar ett avgränsat kompetensområde. Här synes förekomma en egenmäktig subjektivitet som bör ägnas ökad uppmärksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på högskolekompetens,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överklagandenämnden.
Stockholm den 1 oktober 1996
Carl G Nilsson (m)