Vänsterpartiet har länge drivit frågan om en
arbetstidsförkortning. För oss handlar en
arbetstidsförkortning om livskvalité, jämställdhet, hälsa och
sysselsättning, d.v.s. om välfärd. Det är en
fördelningspolitisk fråga mellan könen och mellan dem som
finns i arbetslivet och dem som tvingats ut i arbetslöshet.
Historik
Vid seklets början var den genomsnittliga årsarbetstiden 60
timmar per person och antalet årsarbetstimmar omkring 2
800. 1919 infördes åtta timmars arbetsdag. 1996 är
normalarbetsdagen fortfarande 8 timmar. 1984 var
årsarbetstiden 1 480 timmar för att 1996 ha ökat till 1 560
timmar. Ett genomgående drag i utvecklingen är att när
arbetstidsförkortningar genomförts så har ledigheten förlagts
som hela dagar. Skillnaden mellan 1919 års lagstiftning om
48 timmars arbetsvecka och nuvarande 40 timmars
arbetsvecka är att lördagar är arbetsfria. Normen om åtta
timmars arbetsdag tycks ha etsat sig fast.
Under hela 1900-talet har beslut om sänkning av pensionsåldern, införandet
av femdagarsveckan, förlängd semester, föräldra- och studieledighet i hög
grad minskat arbetstiden och samtidigt har produktiviteten hela tiden ökat.
Under senare år har det skett en förlängning av arbetstiden, dels i form av ett
utökat övertidsuttag men också i en längre årsarbetstid och ett högre
arbetstidsmått för heltidsanställda (40,7 timmar i veckan). Trots en
massarbetslöshet har arbetsmängden per sysselsatt ökat.
Kortare arbetstid och ökad produktivitet har erfarenhetsmässigt låtit sig väl
förenas.
Om man studerar effekterna från de största arbetstidsförkortningarna under
modern tid -1919 (åttatimmars dag) 1938 (två veckors semester) och 1957-
73 (etappvis arbetstidsförkortning från 48 till 40 timmarsvecka) - framgår
detta tydligt. Reformerna satte fart på den ekonomiska aktiviteten.
En jämställdhetsfråga
Idag arbetar de svenska hushållen i snitt 75 timmar i veckan,
de som har jobb vill säga. Detta skall jämföras med att vi på
50- talet arbetade 45 timmar i veckan per hushåll. Då
arbetade en i familjen, oftast mannen, och kvinnorna fanns i
hemmen och stod för vad forskarna kallar "bufferttid".
Normen för heltidsarbete sattes i ett samhälle där en
(mannen) i hushållet arbetade. Kvinnorna etablerade sig på
en arbetsmarknaden med en manlig norm för heltidsarbete.
De bekostade sin egen arbetstidsförkortning genom att arbeta
deltid, idag arbetar nästan en miljon människor deltid, de
flesta kvinnor.
I Sverige arbetar kvinnor i snitt 33 timmar i veckan med lönearbete och 27
timmar i veckan med det obetalda hemarbetet. Männen arbetar i snitt 41
timmar i veckan med lönearbete och 20 timmar med det obetalda hemarbetet.
Vi arbetar alltså i stort sett lika mycket men lönearbetet är ojämnt fördelat
mellan könen. Vid sidan av ett lönegap (lönediskriminering) på arbets-
marknaden finns det idag ett arbetsttidsgap mellan könen. Grunden i alla
jämställdhetssträvanden är rätten och möjligheten att försörja sig själv. Rätt
genomförd skulle en arbetstidsförkortning verka omfördelande av arbetstid
och inkomster mellan könen.
I september 1996 presenterade arbetstidskommittén sin utredning.
Utredningen skriver att "en arbetstidsförkortning i privat sektor knappast
innebär att kvinnor i offentlig sektor ges fler arbetstimmar". Medvetet eller
omedvetet väljer man att undvika att ta ställning till kärnfrågan, omför-
delningen av arbetstid från heltidsarbetande till deltidsarbetande (ofta
kvinnor) så att varje individ ges en rätt och en möjlighet att försörja sig
själv.
Kommittén lyfter fram att våra arbetstidsmönster i hög utsträckning
påverkas av vem som har ansvaret för hem och familj. Att det ansvaret är
ojämnt fördelat mellan könen. Kommitténs slutsats blir att måste vi börja
med ansvaret för familjen om vi ska förändra arbetstidsmönstren mellan
könen.
Detta är en slutsats som står i bjärt kontrast med lagstiftarens tidigare
ambitioner. Tidigare har vi lagstiftat om obligatoriska "pappamånader" i
föräldraförsäkringen för att öppna möjligheter för föräldrar att dela på
föräldraansvaret. Vi har lagstiftat om rätten till föräldraledighet för att
öppna
för att människor ska ges möjlighet att kombinera arbete och föräldraskap. Vi
har lagstiftat om rätt till förkortad arbetstid under småbarnsåren av samma
anledning. Om vi vill förändra arbetstidsmönstren mellan könen är en
lagstiftad arbetstidsförkortning en grund och ett hjälpmedel för familjerna att
inbördes fördela ansvaret för hushåll och familj.
Vänsterpartiet föreslår att JämO ges i uppgift att - i arbetet med
löneskillnader mellan kvinnor och män - även utreda en förkortad arbetsdags
effekter på löneskillnaderna mellan könen, och på jämställdheten i
arbetslivet.
I Sverige arbetar vi mest i
Europa
Enligt Arbetstidskommitténs material arbetar en
heltidsanställd svensk i snitt 40,7 timmar i veckan. Detta är
en av längsta arbetstiderna i Europa. Samtidigt visar
statistiken att arbetstiden utslagen på anställd och år är låg i
en internationell jämförelse, vilket innebär att arbetstiden är
ojämnt fördelad i Sverige. Vi har en hög andel
deltidsanställda, mest kvinnor, som ofta önskar mer
arbetstidtid för att kunna försörja sig själva.
En arbetstidsförkortning innebär dels att vi skulle närma oss det europeiska
lägre måttet för heltidsarbetande, dels att vi skulle få en viss omfördelning av
arbetstid från heltidsarbetande till deltidsarbetande.
I Sverige ökar arbetstiden,
för dem som har jobb
Under perioden 1985-94 har Japan, Nederländerna,
Tyskland, Irland, Finland, Norge, Belgien, Frankrike, Italien
och Danmark sänkt sin årsarbetstid med mellan 200 och 20
timmar per person och år. I USA, Grekland och
Storbritannien är arbetstiden oförändrad per anställd och år. I
Sverige har vi under samma period ökat arbetstiden med 80
timmar per anställd och år.
Kortare arbetstid ger sysselsättningseffekter.
Den massarbetslöshet som bitit sig fast i Sverige idag är delvis strukturell,
över 200 000 arbetstillfällen har försvunnit i industrisektorn under 1990-talet.
En stor del av dessa beror på en produktivitetsutveckling som innebär att
arbetstillfällen rationaliserats bort och ersätts av ny teknik. Andra har
försvunnit p.g.a lågkonjunkturen. De arbetstillfällen som rationaliserats bort
med hjälp av ny teknik lär inte återskapas under en högkonjunktur.
Teknikutvecklingen kommer inte heller att avstanna så att de arbetstillfällen
som idag finns inom industrin säkras.
I Sverige hänvisar fortfarande ledande politiker till en forskning som
bygger på teoretiska studier och som tar sin ansats utifrån en sektor som idag
sysselsätter 20 % av arbetskraften i Sverige. Resultaten från denna sektor har
sedan applicerats på industri som riktar sig till en inhemsk marknad,
byggnadssektorn, privat och offentlig tjänstesektor som om villkoren vore
desamma för dessa 80 % av arbetsmarknaden. I denna teoretiska forskning
finns också en rad strikta antaganden i botten som alla har ett gemensamt,
nämligen att de utgår från konjunturella svängningar och hur en
arbetstidsförkortning påverkar sysselsättningen under olika konjunkturer.
Ingenstans redovisas arbetstidsförkortningens effekter på sysselsättningen
under en strukturomvandling vilket ter sig märkligt då de flesta är ense om att
den arbetslöshet som finns i Sverige idag i hög grad är av strukturell karaktär.
Den europeiska forskningen i arbetstidsfrågan som inte redovisas i den
svenska arbetstidsdebatten har helt andra utgångspunkter. Ofta redovisar man
arbetstidsförkortningar och sysselsättningseffekter över långa tidsaxlar. På så
sätt fångar man in både konjunktursvägningar och strukturomvandlingar i
samhället, samtidigt som man redovisar resultatet av faktiskt genomförda
arbetstidsförkortningar under decennier. Nu senast redovisar utredaren
Michel Rocard i sitt material till Europaparlamentet ett klart samband mellan
arbetstidsförkortning och ökad sysselsättning. Enligt Rocard är det sedan
arbetstiden slutade att förkortas (1970) som vi har fått stor arbetslöshet i
Europa. Utanför Sverige har under de senaste 5-6 åren en blygsam
förkortning börjat igen. I de länder där förkortningen är mest uttalad, d.v.s
Danmark, Tyskland, Belgien och Nederländerna, ser man den som en
bidragande orsak till att arbetslösheten dämpats eller förhindrats att stiga
till
följd av de aktuella årens ekonomiska kris. Nederländerna var ett av de länder
som drabbades allvarligast av krisen på grund av sitt starka beroende av
handel med utlandet och sin industristruktur. Under dessa år förlorade landet
nära 5 % av sina arbetstillfällen inom industrin. Samtidigt förkortades den
genomsnittliga arbetstiden med fyra timmar i veckan och är nu ett av de
länder där arbetslösheten är lägre 1994 än 1985.
Sänkningen av arbetstiden inom metallindustrin i Tyskland visar på en
sysselsättningseffekt på 35-80 %. Enligt IG Metall tillskapades eller säkrades
180-300 000 arbetstillfällen. Tyska motsvarigheten till AMS, IAB, bedömer
att en miljon arbetstillfällen skapades i Tyskland under perioden 1983-1992
p.g.a. arbetstidsförkortningar.
I Finland inleds nu en rad försök med arbetstidsförkortningar som ett led i
kampen mot arbetslösheten. Försöksverksamheten är ett resultat av politiska
beslut byggda på en dialog med arbetsmarknadens parter. Det finns också en
rad exempel på genomförda arbetstidsförkortningar i finländsk tillverknings-
industri där arbetstiden sänkts till sex timmar och där arbetet omorganiserats
från tvåskift till treskift för att kunna utöka driftstiden och få ett bättre
utnyttjande av kapitalinvesteringar. Arbetstidsförkortningen har där inneburit
ökad produktivitet, nyanställningar och genomförts med bibehållen lön.
Tyvärr har de europeiska erfarenheterna av genomförda arbetstidsreformer
inte nått Sverige. Istället koncentreras debatten till den inhemska svenska
forskningen som vilar på teoretiska antaganden bearbetade i dataprogram och
som sällan eller aldrig diskuterar effekterna av en arbetstidsförkortning i en
strukturomvandling. Enligt Vänsterpartiets mening finns det idag erfarenheter
från europeiska arbetstidsförkortningar som visar att en arbetstidsförkortning
skapar fler sysselsättningstillfällen. Med 600 000 människor parkerade i
massarbetslöshet är det viktigt att Sverige använder alla medel för att öka
sysselsättningen. En generell arbetstidsförkortning är ett sådant medel.
TCO har i sin rapport "Kortare arbetstid" visat att om vi kortar arbets-
tiderna med 5 % under de närmaste fem åren så ökar sysselsättningen med
3,7-4,9 % och arbetslösheten sjunker med 1,7-2,4 % samtidigt som statens
finanser förbättras. Enligt rapporten motsvarar detta en sysselsättningsökning
med 150 000-200 000 personer.
Ett arbetsliv som förbrukar
människor
Inom vissa yrken förbrukas människor i snabb takt. Den
genomsnittliga pensionsåldern är idag 59 år, att jämföra med
den lagstadgade på 65 år. I förtidspensionssystemet finns
idag 400 000 personer, många p.g.a. arbetsskador och
arbetsrelaterade sjukdomar. Det sker en "nyrekrytering" till
systemet med 30-40 000 personer per år, de flesta p.g.a. av
ett allt hårdare arbetsliv. Sedan 1970-talet har vi arbetat
aktivt med arbetsmiljön, nya lagar, tekniska hjälpmedel m.m.
och trots detta fortsätter utslagningen i snabb takt.
När det gäller belastningsskador och förslitningsskador och viss
psykosocial stress blir allt fler forskare eniga om att "exponeringstiden",
d.v.s. den tid människor är på arbetet, måste minska, vid sidan om ett aktivt
arbetsmiljöarbete.
Ska vi förhindra att människor slås ut ur arbetslivet i förtid eller tvingas
till
långtidssjukskrivningar räcker det inte med det traditionella arbetsmiljö-
arbetet. En del av lösningen måste vara att vi sänker arbetstiden, vilket de
facto innebär att vi fördelar tiden jämnare över livet så att vi arbetar mindre
per vecka, månad och år, för att istället kunna vara kvar i arbetslivet fram
till
pensionsåldern.
Det finns idag också ett klarlagt samband mellan arbetspassens längd och
antalet arbetsolyckor.
Lagstiftning eller avtal
En arbetstidsförkortning måste genomföras
lagstiftningsvägen. Avtalade branschvisa eller lokala
arbetstidsförkortningar innebär att en rad önskade positiva
effekter av förkortningen uteblir.
Internationella erfarenheter visar att det krävs rejäla steg om en
arbetstidsförkortning skall öka sysselsättningen. Tas arbetstidsförkortningen
ut i 10-20-30 minuter i veckan äter produktivitetsökningen upp syssel-
sättningseffekten. Avtalade arbetstidsförkortningar tenderar att tas i små steg
och ersättas fullt ut av produktivitetsökningar varvid sysselsättningseffekten
uteblir. Ett undantag finns, IG metall i Tyskland, där arbetstiden förkortades,
efter konflikt, till 35 timmar i veckan under perioden 1988-1995 och där
sysselsättningseffekten var betydande.
En negativ effekt av avtalade arbetstidsförkortningar är att branscher med
ett relativt högt löneläge har råd att avstå löneutrymme i utbyte mot förkortad
arbetstid medan låglönebranscher (ofta kvinnliga) inte har råd att avstå
löneutrymme. Vi riskerar att få en ny form av diskriminering på den
könssegregerade svenska arbetsmarknaden.
Risken är att den av kvinnor dominerade arbetsmarknaden som idag
kännetecknas av låga löner också kommer att kännetecknas av långa
heltidsarbetsmått, d.v.s. man arbetar mycket och tjänar litet, medan den av
män dominerade arbetsmarknaden kännetecknas av lägre heltidsarbetsmått
och högre löner. Internationella erfarenheter visar att kvinnodominerade
branscher alltid släpat rejält efter när arbetstidsförkortningar avtalats fram.
Ska en arbetstidsförkortning få genomslag i hela samhället, ge
sysselsättningseffekter och välfärdsvinster, krävs att den lagstiftade
arbetstiden, d.v.s. normen för heltidsarbete, sänks.
Därefter kan arbetstiden anpassas till olika branscher och sektorer
avtalsvägen.
Kompensation
Den höga summa som Sverige betalar ut i olika
försörjningssystem skulle delvis kunna användas för att
kompensera så att arbetstagarna kan behålla lönen vid en
arbetstidsförkortning.
Detta eftersom en rejäl arbetstidsförkortning skulle kunna leda till en rejäl
minskning av arbetslösheten både genom direkta nyanställningar men också
genom att uppsägningar undviks, vilket skulle minska utgifterna i olika
system, t.ex. a-kassa, socialbidrag, bostadsbidrag, samt öka statens skatte-
intäkter.
En arbetstidsförkortning måste kombineras med att ökade löneutgifter
ersätts, särskilt inom offentlig sektor där ökade löneutgifter knappast kan
kompenseras av ökad produktivitet. Inom den privata sektorn behöver inte
kompensationen bli lika hög beroende på att vissa branscher kan kompensera
sig själva genom ökad produktivitet, förlängda driftstider m.m.
Under september månad 1996 har både Sveriges statsminister och
arbetsmarknadsminister varit inne på att omfördela resurser från a-kassa till
arbete, i diskussionen om det s k friåret. Enligt Vänsterpartiets uppfattning
innebär det att statsministern och arbetsmarknadsministern öppnat för en
debatt om att omfördela inom budget för att genomföra arbetstidsreformer i
Sverige. Den mest angelägna arbetstidsreformen idag är en generell
arbetstidsförkortning till 35 timmars arbetsvecka som norm, och där
arbetstidsförkortningen i normalfallet tas ut som en daglig arbetstids-
förkortning. På sikt vill Vänsterpartiet verka för 30 timmars arbetsvecka.
En arbetstidsförkortning i
två steg
Vänsterpartiet föreslår att arbetstiden förkortas till 35 timmar
i veckan före sekelskiftet (7 timmars arbetsdag) och till 30
timmar i veckan (sex timmars arbetsdag) på andra sidan
sekelskiftet. Arbetstidsförkortningen ska vara generell och
genomföras med lagstiftning.
Parterna har sedan möjlighet att branschanpassa tiderna avtalsvägen.
Vi anser att regeringen bör ta initiativ till samtal med parterna om hur och
när en arbetstidsförkortning kan inledas. En generell arbetstidsförkortning
berör både lagstiftning och avtal, varför parterna måste involveras djupt i
arbetet. Regeringen har tidigare tagit initiativ till sådana samtal inom andra
områden, arbetsrätten och lönebildningen. Vi menar att frågan om en
arbetstidsförkortning har en avgörande betydelse när det gäller sysselsättning
och arbetslivets villkor, varför arbetsmarknadens parter måste involveras.
Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma till
riksdagen under hösten med en tidsplan för en generell arbetstidsförkortning.
En riktlinje för planen bör vara att sänka arbetstiden till 35 timmar i veckan
före sekelskiftet och till 30 timmar i veckan på andra sidan sekelskiftet.
En utvidgad
försöksverksamhet
Det har genomförts en rad försök med kortare arbetstid i
Sverige, främst inom offentlig sektor. Några har avbrutits
(p.g.a. av ändrat huvudmannaskap eller ändrade ekonomiska
förhållanden), ett har permanentats (Kiruna), andra fortgår
(Växjö, Stockholms kommun m.fl.) De utvärderingar som
gjorts visar i samtliga fall på höjd livskvalité, d.v.s. man
orkar med både arbete och familjeliv bättre. I några fall
minskade sjukskrivningarna och i andra redovisas
sysselsättningseffekter i form av att deltidsarbetslösheten
minskade.
Det finns nu ett behov av att initiera fler försök med sextimmarsdagen
inom nya sektorer och branscher för att kunna undersöka vilka effekter en
arbetstidsförkortning får företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt. Det
behövs också ett bredare underlag för att se hur en förkortad arbetstid kan
påverka arbetslösheten inom olika branscher och vilka effekter som kan nås i
form av minskade arbetsrelaterade sjukdomar och minskade arbetsskador.
Vänsterpartiet föreslår att en stödfond inrättas för arbetsgivare som deltar i
försöksverksamhet med minskad arbetstid och där försöksverksamheten
innebär att personalstyrkan utökas.
Stödet skall ges i form av avdrag på arbetsgivaravgiften. Vänsterpartiet
föreslår att denna försöksverksamhet med kortare arbetsdag inleds under
kommande budgetår. För detta anvisar Vänsterpartiet ett utrymme på 2
miljarder kronor i sin budgetmotion.
Övertid
Internationella erfarenheter visar att övertiden måste
begränsas om man skall få positiva sysselsättningseffekter av
en arbetstidsförkortning. I länder där man genomfört en
arbetstidsförkortning utan att begränsa övertiden stiger
övertidsuttaget, vilket minskar sysselsättningseffekten.
Idag har vi ett registrerat övertidsuttag i Sverige som teoretiskt motsvarar
70 000 arbetstillfällen. Dessutom har olika undersökningar visat att det finns
ett dolt, icke registrerat, övertidsuttag som motsvarar 40-60 000
arbetstillfällen (det varierar mellan olika undersökningar). De som finns på
arbetsmarknaden arbetar allt mer medan allt fler ställs utanför arbets-
marknaden.
Vi anser att det nuvarande läget på arbetsmarknaden med en extremt hög
arbetslöshet motiverar att en begränsning av övertiden genomförs omedelbart.
Arbetstidskommittén har i sin utredning som presenterades i september
1996 föreslagit att övertidstaket sänks till 100 timmar per år, samt en ny form
av "kvittningsrätt". I de fall övertiden tas ut i form av kompensationsledighet
kvittas övertidsuttaget bort, d.v.s. kompensationsledighet skall inte räknas
som faktisk arbetad tid. Förslaget innebär att övertidstaket, under vissa
förutsättningar, höjs istället för sänks.
Vänsterpartiet anser att övertidstaken skall halveras, det gäller både
månads- och årstaket. Möjligheten till nödfallsövertid skall kvarstå.
Sänkningen av övertidstaken ställer krav på en bättre planering av det
ordinarie arbetet. Ett bättre planerat arbetsliv skapar utrymme för arbets-
tagarna att bättre kunna planera och disponera sin fritid.
Vi anser att mertidsbegreppet skall slopas. Detta skulle gynna deltids-
arbetande som ofta har en låg arbetstid i det individuella anställnings-
kontraktet och där arbetsgivarna använder mertidsbegreppet för att skapa en
"vikariepool" bestående av utbildad arbetskraft som ständigt står till arbets-
givarens förfogande. Ett slopat mertidsbegrepp innebär att arbetsgivaren
måste betala övertidsersättning så fort arbetstiden överstiger det individuella
anställningskontraktet. Det skulle skapa starka ekonomiska incitament för
arbetsgivaren att utöka arbetstiden för de deltidsarbetande som ofta arbetar
mertid. Det skulle gynna deltidsarbetande, ofta kvinnor, som vill öka sin
ordinarie tid.
De arbetsgivare som överträder lagen utan stöd i kollektivavtal betalar en
övertidsavgift. För storföretag är dagens avgift av ringa betydelse. Denna
avgift bör tillföras ett belopp som sätts i relation till företagets storlek.
Denna
progressiva del av övertidsavgiften skall tillfalla staten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetstidsförkortning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge JämO i uppdrag att studera effekterna av en
arbetstidsförkortning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försöksverksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om övertidsarbete.
Stockholm den 6 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Ingrid Burman (v)
Hans Andersson (v)
Lars Bäckström (v)
Tanja Linderborg (v)
Per Rosengren (v)
Eva Zetterberg (v)