Myten om arbetsrätten
Våra nuvarande arbetsrättsliga lagar växte fram under 1970- talet. De växte fram i ett samhälle där insikten om behovet av att förstärka arbetstagarnas inflytande i arbetslivet var starkt och där det fanns en bred insikt om att arbetstagarna faktiskt hade ett behov av ett visst skydd i anställningen och att inflytande och trygghet i anställningen också var en förutsättning för att kunna bygga upp ett konkurrenskraftigt näringsliv och en väl fungerande offentlig sektor. I dag dominerar andra värderingar i samhällsdebatten.
Med över 600 000 människor i arbetslöshet har Socialdemokraterna påverkats av arbetsgivarnas ideologiska kampanj om att arbetsrätten måste försämras. Det ledande motivet i arbetsgivarnas kampanj har varit att arbetsrätten förhindrar/försvårar nyanställningar och att ett sätt att öka antalet arbetstillfällen är att försämra arbetsrätten, att avreglera arbetsmarknaden.
Denna mytbildning står i skarp kontrast mot all forskning inom området där man istället visar att en försämrad arbetsrätt inte har någon positiv effekt på sysselsättningen. Spanien är ett exempel på ett land som "avreglerat" arbetsrätten och där det visar sig att vad som hänt är att tillsvidareanställ- ningarna minskat och ersatts av visstidsanställningar. Någon effekt på den totala sysselsättningen finns inte. Den enda effekten är att arbetstagarna fått sämre anställningsförhållanden. Det förtjänar också att påpekas att Sverige jämfört med övriga industrialiserade länder inte har en speciellt hårt reglerad arbetsmarknad.
Istället för att beakta dessa fakta så har den politiska majoriteten tagit till sig arbetsgivarnas argument och tillsatte i september 1995 en arbetsrätts- kommission vars uppgift var att förhandla fram en ny arbetsrätt. Vänster- partiet pekade redan då på att parterna alltid haft möjligheten att genom kollektivavtal hitta långsiktiga lösningar och spelregler för att demokratisera och utveckla arbetslivet, och att det finns en rad problemområden som inte går att lösa avtalsvägen. Vi lyfte särskilt fram behovet av en fördjupad demo- krati i arbetslivet och behovet av verksamma regler för att säkra jämställd- heten i arbetslivet.
Arbetsrättskommissionen brakade också samman, och regeringen har under hösten i massmedierna presenterat ett lagförslag som i korthet går ut på att försämra anställningsskyddet, öka visstidsanställningarna och försvaga löntagarnas förhandlingsposition.
Några sakliga motiv till dessa planerade försämringar har inte presenterats. Det handlar mest om att gå arbetsgivarna till mötes. Man stärker arbetsgivarnas makt på bekostnad av löntagarkollektivet.
Behovet av en förstärkt arbetsrätt
Våra arbetsrättslagar skapades under 1970-talet och återspeglar mycket av 1970-talets arbetsmarknad. De bygger på en arbetsorganisation med stora enheter, ett direkt ägande och en central styrning.
Idag ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Industrin har utvecklat nya former för indirekt ägande via nätverk och koncernbildningar. På arbetsplatserna har arbetsorganisationen brutits ned till mindre enheter med ett visst budgetansvar. Samtidigt kan den centrala styrningen via budgetbe- sluten finnas i styrelserummen långt utanför Sveriges gränser, världen runt.
Inom den offentliga sektorn har nya former för verksamheten vuxit fram som innebär både en decentralisering och en stark centralisering av verksam- heter. Samtidigt har verksamheter bolagiserats eller lagts ut på entreprenörer.
Parallellt med detta pågår en snabb teknisk utveckling, informations- och kommunikationsteknologin får allt större betydelse och kunskapsinnehållet i produktionen stiger.
Lagen om anställningsskydd tillkom när en majoritet av landets arbetstaga- re var tillsvidareanställda. I dag går utvecklingen åt ett annat håll. Nya företags- och anställningsformer etableras på arbetsmarknaden. Mer än 75 % av de som anställdes under första halvåret 1994 anställdes på begränsad tid. Bland unga kvinnor är tidsbegränsade anställningar snart den vanligaste anställningsformen.
Visstidsanställda har ett sämre skydd i arbetsrätten.
Uthyrning av arbetskraft, entreprenörer och konsulter som arbetar som "inhyrd" arbetskraft i företag och inom offentlig sektor innebär en helt ny arbetsmarknad som inte regleras fullt ut av befintliga arbetsrättsliga lagar.
Denna nya situation på arbetsmarknaden ställer krav på en utvidgad arbets- rätt som vidgar arbetstagarbegreppet och som fångar upp löntagarnas legiti- ma behov av trygghet och inflytande i förhållande till nya anställningsformer och beslutsnivåer. Det behövs också verksamma regler för att säkra jäm- ställdhet mellan könen i arbetslivet.
Demokrati i arbetslivet
För Vänsterpartiet handlar arbetsrätten om kärnan i demokratin. I kraft av äganderätten har arbetsgivarna ett avgörande inflytande över arbetslivet. Den arbetsrättsliga lagstiftningen har tillkommit för att säkra ett visst mått av inflytande för arbetstagarna och skapa ett visst skydd mot godtyckliga beslut. När lagen om medbestämmande kom var tanken att denna ramlag skulle fyllas ut med lokala utvecklings- eller medbestämmandeavtal för att fördjupa löntagarnas inflytande. Detta har inte skett inom alla områden.
MBL speglar också 1970-talets arbetsliv och arbetsorganisation. Nu krävs det en ny inflytandelag som sätter fokus på individens behov av inflytande över sin egen arbetssituation, arbetsinnehåll och planering av arbetet. Den måste också fylla kollektivets behov av inflytande över budgetbeslut och långsiktig strategisk planering när det gäller investeringar, bemanning, kompetensutveckling, arbetsorganisation m.m.
Att utveckla demokratin i arbetslivet är en strategisk investering både för samhället och arbetsgivarna. Ett ökat inflytande och delaktighet höjer på sikt produktiviteten.
Arbetsledningsrätten är en rätt för arbetsgivaren att leda och fördela arbetet samt att fritt anta (och avskeda) arbetare. Det finns inskränkningar i den fria anställningsrätten. Arbetsgivaren får t.ex. inte missgynna ett visst kön, en viss ras eller en person p.g.a. etnisk tillhörighet.
Arbetsgivaren får heller inte vid anställningen bete sig så att det strider mot god sed på arbetsmarknaden. Men sedan är det slut på inskränkningar i arbetsgivarens arbetsledningsrätt.
Ingenting hindrar t.ex. att han/hon tillämpar helt ovidkommande urvals- principer, t.ex. den sökandes utseende eller ålder. Ingenting hindrar heller att man diskriminerar personer p.g.a. sexuell läggning.
Fortfarande har arbetsgivaren rätt att ensam definiera när arbetsbrist upp- står. Makten över det kanske viktigaste i arbetslivet, anställningen, ligger kvar i orubbat bo hos arbetsgivaren.
Från arbetsgivarhåll finns en ständig strävan att öka produktiviteten i verk- samheten. Det kravet får ofta gå före nödvändiga satsningar på utveckling av arbetsinnehåll, kompetensutveckling och bra arbetsmiljö.
Medbestämmandelagen är bra i den meningen att den skapat utrymme för information och vidgat förhandlingsrätten men den har på intet sätt undanröjt den oacceptabla obalansen i makt mellan parterna. Detta gäller i synnerhet strategiska beslut om investeringar, företagsuppköp eller lokaliseringsbeslut.
Vetorätt för arbetstagarna inom vissa områden måste övervägas. Det behövs också nya regler som gör det möjligt för arbetstagarna att utöva mera självbestämmande, individuellt eller i grupp, t.ex. gällande arbetsorganisa- tion, arbetsinnehåll och arbetstidens förläggning.
Demokrati i arbetslivet handlar också om alla människors lika värde. Idag finns en segregering i arbetslivet som inte enbart kan härledas till formella meriter eller till andra objektiva kriterier. Olika villkor för kvinnor och män, likaväl som invandrarnas situation, måste uppmärksammas.
Ett utvidgat arbetstagarbegrepp
Arbetstagarbegreppet är av grundläggande betydelse för hela arbetsrätten. Innebörden av det begreppet avgör om den som utför arbete för annans räkning ska ha det skydd och de rättigheter som LAS, MBL och övriga arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal ger. Det har också betydelse för rätten till förmåner enligt socialförsäkringslagstiftningen.
Arbetstagarbegreppet som det ser ut idag definierades i ett samhälle där tillsvidareanställning var den vanliga anställningsformen. I dag uppstår nya företags- och anställningsformer. Franchising, entreprenadföretag, konsult- firmor och uthyrning av arbetskraft blir en allt vanligare företeelse på arbets- marknaden.
Idag finns det på många arbetsplatser arbetskamrater som gör samma jobb. Men den ena är arbetstagare och anställd men den andre konsult eller uppdragstagare, alltså inte anställd. De sistnämnda omfattas aldrig av kollektivavtal. De är inte arbetstagare. De saknar rättigheter i förhållande till sin dagliga arbetsledning.
Det är dags att utvidga arbetstagarbegreppet så att alla löntagare omfattas av arbetsrätten eller utveckla en ny lagstiftning som stärker dessa gruppers rättigheter på den dagliga arbetsplatsen och i förhållande till sin dagliga arbetsledning, en lagstiftning som också säkrar rättigheterna enligt social- försäkringslagstiftningen.
Kompetensutveckling
Aktiva satsningar på kompetensutveckling har en strategisk roll för att öka tryggheten i ett föränderligt arbetsliv. För individen är kompetensutveckling en förutsättning både för att få behålla och utvecklas i sitt arbete men också för att kunna få ett nytt arbete om arbetsbrist uppstår. Samtidigt är kompetensutveckling en förutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv och en väl fungerande offentlig sektor.
Den personalutbildning som finns idag är inte tillräcklig och inte heller rättvist fördelad. Olika utredningar visar alla på samma resultat: att personalutbildning snarare förstärker än utjämnar olikheter i utbildnings- bakgrund. LO pekar i sin Rättviseutredning på att bland de högskole- utbildade deltar mer än dubbelt så många som bland dem som endast har grundskola. Medelålders deltar i större utsträckning än yngre och äldre. Heltidsarbetande deltar mer än deltidsarbetande och offentliganställda mer än privatanställda. Möjligheten till personalutbildning styrs av både lön och kön. Ju högre lön desto mer personalutbildning. Män erbjuds personal- utbildning i långt större utsträckning än kvinnor.
Löntagare med kunskaper och kompetens får en stark ställning på framtidens arbetsmarknad. Därför motverkar satsningar på utbildning risken för arbetslöshet. Och - inte minst viktigt - vår konkurrenskraft stärks. Både av rättvise- och effektivitetsskäl är det avgörande att alla får möjlighet till den ökade utbildningen som ger kompetens. Om utbildningen och kompetensen bara kommer några till del blir insatserna mindre effektiva och klyftorna i samhället ökar.
Arbetsgivarna har ett ansvar att skapa förutsättningar för den kompetens- utveckling som verksamheten kräver i nuet och i framtiden. Det är Vänsterpartiets uppfattning att huvuddelen av den kompetensutveckling som framtidens arbetsliv kräver måste skapas på arbetsplatserna.
Idag står samhället för kostnaden för en grundutbildning till alla människor. Arbetsgivarna får i regel tillgång till en välutbildad arbetskraft. Det måste sedan vara arbetsgivarnas ansvar att arbetstagarna får reella möjligheter att upprätthålla sin kompetensnivå.
Sker inte detta riskerar vi att människor sparkas ut ur arbetslivet bara för att de inte getts möjligheter att följa med i utvecklingen när produktionen förändras.
Rätten till kompetensutveckling för alla anställda måste regleras i en lagstiftning där arbetsgivarnas tydliga ansvar för kompetensutveckling lyfts fram och där de fackliga organisationerna får möjlighet att påverka så att den fördelas rättvist bland alla grupper av anställda och mellan könen.
Tidsbegränsade anställningar
Tidsbegränsade anställningar innebär alltid en urholkning av arbetstagarnas skydd. Arbetstagaren undantas skyddet i form av saklig grund för uppsägning, uppsägningslön och annat som är kopplat till en tillsvidareanställning.
Tidsbegränsade anställningar är i huvudsak ett kvinnofenomen och därmed också en jämställdhetsfråga. I rapporten "Arbetsliv och hälsa - en kartläggning" redovisas att kvinnorna är överrepresenterade i de två mest problematiska anställningsformerna, behovsanställning och vikariat utan fast bottentjänst.
LO har i återkommande undersökningar redovisat att nästan hälften av de unga LO-kvinnorna har tidsbegränsade anställningar.
Utöver en osäker och otrygg anställningsform innebär tidsbegränsade anställningar också att det blir svårt att få barnomsorg, bostad, ja, t.o.m. ett telefonabonnemang. Man har ingen möjlighet att bli beviljad lån eftersom bankerna kräver fast anställning för detta. Man har ingen möjlighet att planera sin ekonomi eller sin fritid. Man vet ju inte dag till dag vilken inkomst man har.
Man är dessutom utlämnad till arbetsgivarens godtycke när det gäller att få fortsatt anställning. Detta missgynnar kvinnorna. En graviditet innebär ökade kostnader för arbetsgivaren, t.ex. i form av semesterersättning som inte motsvaras av någon arbetsinsats. Det är då inte särskilt konstigt om arbetsgivaren inte förnyar den tidsbegränsade anställningen. Detta sammantaget innebär att tidsbegränsade anställningar utgör ett stort socialt problem vars effekter främst drabbar kvinnorna.
I regeringskansliet utarbetas nu ett förslag om att vidga arbetsgivarens möjligheter att använda sig av tidsbegränsade anställningar. Vänsterpartiet menar att detta är helt oacceptabelt. Istället måste regeringen ta initiativet till en översyn som innebär att möjligheten att anställa på viss tid begränsas.
Yttrandefrihet
Vänsterpartiet har upprepade gånger motionerat om att yttrandefriheten på arbetsplatsen måste säkras. Vänsterpartiet har hänvisat till regeringsformens 2 kap 1 § punkt 1 där det står: "Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor." Yttrandefriheten har alltså ett starkt skydd i samhället men skyddet gäller bara på fritiden och på semestern. På arbetsplatsen är yttrandefriheten begränsad. Man hänvisar till den "lojalitetsplikt" som ligger i själva anställningsavtalet. Enligt Arbetsdomstolen är detta en "tyst klausul" och den behöver inte öppet utsägas. Det innebär att den grundlagsfästa yttrandefriheten upphör när löntagarna passerar dörren till arbetsplatsen. Konsekvenserna har varit förödande för en lång rad anställda som tvingats från sina anställningar bara för att de har utnyttjat sin i övrigt grundlagsstadgade rättighet att yttra sig fritt. Detta är inte en rimlig ordning i ett modernt och demokratiskt samhälle. Naturligtvis ska det inte vara möjligt att säga upp en arbetstagare bara för att hon eller han har utnyttjat sina demokratiska rättigheter.
Det krävs en lagstiftning som garanterar yttrandefriheten för arbetstagare och som ej tillåter att den inskränks i anställningsavtalet.
Utredning
Det är Vänsterpartiets uppfattning att det behövs en parlamentarisk utredning som har att föreslå en förstärkt och utvecklad arbetsrätt i enlighet med vad som anförts under rubrikerna kompetensutveckling, demokrati i arbetslivet, yttrandefrihet, ett utvidgat arbetstagarbegrepp och tidsbegränsade anställningar.
Deltidsanställda
Antalet registrerade ofrivilligt deltidsarbetslösa var 133 913 personer i augusti 1996. Antalet har ökat senare i år. Dessutom tillkommer ett stort mörkertal av deltidsanställda som vill öka sin arbetstid men som inte registrerat sig som deltidsarbetslösa. Regeringens aktiva insats för att lösa detta mångåriga problem har hittills inskränkt sig till att begränsa ersättningsperioden i arbetslöshetsförsäkringen för deltidsarbetslösa. Det är en åtgärd som är könsdiskriminerande eftersom ca 80 % av de deltidsarbetslösa är kvinnor, en åtgärd som tvingar deltidsanställda, de flesta kvinnor, ut i heltidsarbetslöshet.
För att uppnå en reell jämställdhet mellan kvinnor och män är det av avgörande betydelse att kunna försörja sig själv. Ska deltidsanställda ges en reell möjlighet att kunna försörja sig själva krävs att de får företrädesrätt till fler arbetstimmar när sådana finns lediga på arbetsplatsen. Under hösten har regeringen presenterat ett förslag som kommer att ligga på riksdagens bord under senhösten. Förslaget innebär i korthet att deltidsanställda har företrädesrätt om arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses genom att den deltidsanställde anställs med högre arbetstidsmått. Ett annat villkor är att den deltidsanställde har tillräckliga kvalifikationer.
Med den lagtekniska utformningen ger bestämmelsen knappast något utöver ett incitament att i rekryteringssituationen kontrollera om arbetskrafts- behovet kan lösas med någon redan deltidsanställd. Det ställer inget krav på arbetsgivaren att samordna arbetsuppgifterna eller vidareutbilda personalen.
Den företrädesrätt som föreslås är svagare än företrädesrätten till återanställning enligt 25 § LAS. Motsvarigheten till 25 § tredje stycket, utsträckning till flera driftsenheter, saknas.
Idag finns det många arbetsplatser och hela branscher där man satt i system att endast anställa på deltid. Det gäller sjukvården, stora delar av omsorgen och inte minst detaljhandeln. Även stora detaljhandelskedjor tillämpar deltid som huvudsaklig anställningsform. Ska man komma tillrätta med den könsdiskriminering som inte endast innebär att kvinnor har lägre löner utan dessutom ofrivilligt arbetar deltid så måste företrädesrätten till fler arbetstimmar lagtekniskt utformas som en rättighet. Det krävs också en skyldighet för arbetsgivare att kompetensutveckla deltidsanställda så att de kan ta fler arbetstimmar när de erbjuds.
39 § LAS
En arbetsgivare som förlorat ett mål i Arbetsdomstolen och som ålagts att återta en lagstridigt uppsagd eller avskedad arbetstagare har rätt enligt 39 § i LAS att "köpa ut" arbetstagaren. När bestämmelsen infördes var den tänkt att endast utnyttjas i undantagsfall men så har inte blivit fallet. Istället har undantagsmöjligheten tenderat att bli regel.
Det är nödvändigt att begränsa det orimliga förhållandet att makt tillåts gå före rätt. Har domstolen dömt en arbetsgivare att återta en anställd skall huvudregeln vara att detta respekteras. Den möjlighet som lagen nu ger till utköp bör kraftigt begränsas och ges formen av ett principförbud mot utköp. Undantag får endast göras om det föreligger särskilda/synnerliga skäl. Det skall då vara fråga om en situation där det skulle leda till en ohållbar situation på arbetsplatsen om den felaktigt avskedade/uppsagde kom tillbaka.
Det är också uppenbart att de skadeståndsbelopp som utgår enligt 39 § LAS, i vart fall beträffande större arbetsgivare, inte alls har den avsedda avhållande verkan. Ska man uppnå en sådan verkan måste skadeståndet bestämmas till en viss procent av arbetsgivarens årsomsättning, t.ex. efter mönster från EU:s konkurrensrättsliga regler.
En viss del av detta skadestånd bör tillfalla staten.
Turordning och föräldralediga
Kravet på saklig grund för uppsägning är en regel om icke- diskriminering. I lagen om anställningsskydd finns därför inskrivet en turordningsregel som bygger på att, när arbetsbrist uppstår, den sist anställde skall sägas upp först. Genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation får avvikelser göras från turordningsreglerna. Den centrala organisationen kan överföra rätten att träffa avtal om turordningen till de lokala parterna.
Idag finns det belägg i forskningen att kvinnor blir sämre behandlade än män när man gör avsteg från den legala turordningen och s.k. avtalsturlistor upprättas. Särskilt föräldralediga kvinnor och gravida kvinnor har en svag position när arbetsgivaren förhandlar och träffar avtal med det lokala facket om vilka som ska sägas upp p.g.a. arbetsbrist.
Detta är ett oacceptabelt inslag som starkt strider mot anställnings- skyddslagens grundregel om icke-diskriminering.
För att komma till rätta med denna könsdiskriminering krävs att avtalsturlistor alltid skall godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga och/eller gravida är berörda. JämO har pekat på att det finns ett större intresse och kompetens hos förbunden på central nivå när det gäller att motverka könsdiskriminering än hos det lokala facket.
Det kan också i andra fall prövas om det via centrala kollektivavtal skall ske en hårdare granskning vid avsteg från turordningslistan. Även invandrare och funktionshindrade har idag en svag ställning, och det börjar synas en tendens att dessa behandlas på ett ogynnsamt sätt i lokala avtalsturlistor. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Ledighet för att starta eget
Idag avgränsas rätten till ledighet av studieledighetslagen, föräldraledighetslagen, lagen om samhällsuppdrag m. fl.
Ett område där den anställde saknar laglig rätt till tjänstledighet är för att starta eget.
Detta är för många kreativa människor ett stort hinder när det gäller att våga fatta ett beslut om att starta eget.
Det finns idag en stor politisk enighet om att det är ett samhällsintresse att underlätta för människor som vill starta eget. Det skapar på sikt fler arbets- tillfällen och stimulerar dessutom en sund rörlighet på arbetsmarknaden. Då gäller det också att undanröja de hinder som människor upplever finns för att de ska vara motiverade att starta eget. Ett sådant hinder är risken att förlora möjligheten att försörja sig själv om företagsidén inte bär. Med 600 000 människor i arbetslöshet tenderar även människor med bra företagsidéer att hålla fast vid sin anställning av rädsla för att hamna sist i arbetslöshetskön om idén inte bär.
Rätten till tjänstledighet för att starta eget skall omfatta maximalt 12 månader. Då kan ersättare tas in under tiden. I en annan av Vänsterpartiets motion tar vi även upp möjligheten till utvidgat starta eget-bidrag för anställda.
Medicinska kontroller
1994 tillsatte regeringen en särskild utredare för att utreda frågan om medicinska kontroller i arbetslivet. Bakgrunden var ett alltmer omfattande bruk av medicinska kontroller i samband med och under anställning. Utredningen konstaterade att det inte förelåg något behov av lagstiftning för att begränsa användningen av medicinska kontroller. I stället talar man i otydliga ordalag om "god sed på arbetsmarknaden" och "genomföras på ett godtagbart sätt samt vara av god kvalitet". Utredningen hänvisar också till den numera havererade arbetsrättskommissionen och möjligheten att reglera arbetsrätten genom kollektivavtal.
Resultatet av utredningens kartläggning av förekomsten av medicinska kontroller tyder på att användningen av sådana kontroller i arbetslivet har ökat och kommer att öka ytterligare. Kartläggningen har inte kunnat ge någon säker information om hur vanligt det är att medicinska kontroller inklusive sjukskrivningsstatistik från försäkringskassan inneburit att någon nekats anställning. Det är ett okänt mörkertal. Däremot visar en enkätunder- sökning riktad till företag med mer än 100 anställda att ca 500 personer under 1994 inte blivit anställda p.g.a. en medicinsk kontroll.
Det finns en klar risk med att tillåta systematiska medicinska kontroller, eller använda sig av genetiska undersökningar, i samband med nyanställ- ningar, där medicinska uppgifter, utan att vara kopplade till arbetsplatsens arbetsmiljö, leder till att en grupp människor med olika - konstaterade eller befarade - svagheter utestängs från arbetsmarknaden.
Andra länder har gått före och lagstiftat om medicinska kontroller, just för att undvika att människor sorteras bort och ut ur arbetsmarknaden enbart p.g.a. av att de tillhör en riskgrupp och kan insjukna någon gång i en framtid. I Danmark finns en lagstiftning som innebär att arbetsgivaren får efterfråga hälsoinformation endast om det kan ha väsentlig betydelse för det aktuella arbetet.
USA, England och Tyskland har andra restriktioner när det gäller att använda olika hälsoundersökningar och medicinska kontroller i samband med anställning. Orsaken till att dessa regler vuxit fram har bl.a. varit hög arbetslöshet och svårigheter för vissa grupper att få arbete, men dessutom en allmän uppfattning som starkt betonar individens okränkbarhet.
Vänsterpartiet menar att det är hög tid att lagstifta och därmed reglera användandet av medicinska kontroller i arbetslivet. Det kan inte vara rimligt att en arbetsgivare kan använda en hälsoundersökning som grund för att sortera bort människor så att endast de friska och starka i framtiden kommer att finnas på arbetsmarknaden, i vart fall när de olika sjukdomarna eller anlagen inte ens behöver vägas mot det aktuella arbetet.
Det är ingen enkel uppgift att forma en lag om medicinska kontroller. Här krävs en avvägning mellan individens rätt till integritet och verksamhetens krav på säkerhet. Säkerhetskravet måste ställas högt när det gäller t.ex. möjligheten att använda tester av alkohol- och narkotikamissbruk på arbets- platsen. När det gäller vanliga hälsoundersökningar som urvalsgrund måste däremot individens rätt till integritet och samhällets skyldighet att motverka godtyckliga bortval av individer med svag eller nedsatt hälsa sättas högt. Det kan inte uteslutas att en lagstiftning kräver ytterligare utredning.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ska ge regeringen i uppdrag att presen- tera en lag som reglerar medicinska kontroller i arbetslivet senast under 1998. I avvaktan på den lagen ska riksdagen ge regeringen i uppdrag att presentera en lag som innebär att det krävs kollektivavtal för att få använda sig av medicinska kontroller i arbetslivet. En sådan temporär lösning innebär att arbetsgivaren inte kan använda sig av medicinska kontroller utan att förhandla om villkoren för dessa.
Etnisk diskriminering
Det förekommer en omfattande diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden. Ett otal anmälningar har gjorts som berör etnisk diskriminering i arbetslivet. Hittills har aldrig något anmält fall ansetts strida mot gällande lag. Diskrimineringsombudsmannen, DO, säger i en intervju: "Om jag t.ex. kan bevisa att en arbetsgivare plockat bort ett antal sökande till en tjänst genom att stryka alla med utländska namn, är detta inte ett brott mot lagen." Det är uppenbart för alla att nuvarande regler ger ett otillräckligt skydd. Indirekt diskriminering omfattas inte av diskrimineringsförbudet, och det saknas ett tillräckligt skydd under rekryteringsförfarandet. Detta är en fundamental brist i lagen. I februari 1996 meddelade regeringen vid en interpellationsdebatt att "regeringen har för avsikt att inom en nära framtid göra en översyn av lagen mot etnisk diskriminering". Vänsterpartiet förutsätter att den översynen innebär att lagen mot etnisk diskriminering skärps, så att hela anställningsförfarandet omfattas av diskrimineringsförbudet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en parlamentarisk utredning för att förstärka och utveckla arbetsrätten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stärkt ställning för deltidsanställda,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av 39 § LAS i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om turordning och föräldralediga,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ledighet för att starta eget,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglering av användandet av medicinska kontroller i arbetslivet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etnisk diskriminering.
Stockholm den 2 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Lars Bäckström (v) Owe Hellberg (v) Tanja Linderborg (v) Eva Zetterberg (v)
Gotab, Stockholm 1996