I takt med att produktionen kunde bedrivas allt effektivare
förkortades arbetstiderna under en stor del av 1900-talet.
Sedan början av 1970-talet har dock den lagstadgade
veckoarbetstiden varit oförändrad i Sverige medan
arbetstiderna minskat i många andra länder i Europa. För
närvarande förs en intensiv debatt om nyttan eller skadan av
kortare och/eller mer flexibla arbetstider. Frågan har också
utretts i en parlamentarisk utredning, Arbetstidskommittén.
Miljöpartiet anser att många skäl talar för både kortare och mer flexibla
arbetstider. Kortare arbetstider är bl.a. en fråga om ökad livskvalité som
medger mer tid för barn och familj. I många slitsamma yrken kan också en
kortare arbetstid bidra till färre arbetsskador och en förbättrad hälsa. Det har
visats vid försöksverksamheter inom bland annat hemtjänsten och
sjukvården under senare år.
I dagens läge på arbetsmarknaden skulle också, enligt vår mening, en
arbetstidsförkortning aktivt kunna bidra till en sänkning av arbetslösheten.
De senaste årens utveckling visar att traditionella medel som ökad
ekonomisk tillväxt inte längre förmår att komma till rätta med arbetslösheten.
Framtidens arbetsliv kommer att se ut på ett helt annat sätt än vi hittills
varit
vana vid.
Miljöpartiets långsiktiga mål är en förkortning av arbetstiden till 30
timmar per vecka. Som ett första steg presenterar vi nedan förslag till
förkortade och mer flexibla arbetstider motsvarande 35 timmar per vecka.
Förkortningen bör beslutas så snart som möjligt och genomföras under de
närmaste åren fram till sekelskiftet.
Ekonomiska förutsättningar
Utgångspunkten för en arbetstidsförkortning till 35 timmar
per vecka i en första etapp bör vara att den i huvudsak ska
kunna ske utan att den totala produktionen minskar. Detta är
möjligt om de arbetstimmar som faller bort till en del
kompenseras av en förbättrad produktivitet och i övrigt
ersätts av personer som idag är arbetslösa eller arbetar kort
deltid. Man kan även räkna med att personer som idag står
helt utanför arbetskraften kommer att vilja söka och också
lättare kan få arbete vid en arbetstidsförkortning.
Vi belyser förutsättningarna för en sådan arbetstidsförkortning med några
kalkylexempel och resonerar kring problem och möjligheter att uppnå det
uppställda målet.
Utgångsläge
Dagens arbetstider
I tabell 1 visas veckoarbetstiderna för sysselsatta enligt
arbetskraftsundersökningen (AKU) i februari 1996. Siffrorna
avser avtalad veckoarbetstid, alltså exklusive eventuell
övertid och bortsett från tillfällig frånvaro. Med hjälp av
dessa uppgifter har också antalet arbetade timmar per år i
olika arbetstidsintervall beräknats.
Tabell 1 Avtalad veckoarbetstid februari 1996
Arbetstid,
tim/vecka
Sysselsatta
Arbetade
timmar
Intervall
Mitt
Antal
Miljoner/år
1-4
2
41 600
4
5-8
6
48 400
12
9-15
12
69 400
35
16-19
17
43 500
31
20-24
22
232 900
216
25-29
27
148 800
170
30-34
32
363 700
491
35
35
61 200
90
36
36
66 000
100
37
37
59 000
92
38
38
159 100
255
39
39
79 900
131
40
40
1 917 200
3 236
41-44
42
165 600
294
45-
48
459 200
930
Summa
3 915 500
6 088
Medelarbetstid, tim/år
1 555
Medelarbetstid, tim/vecka
36,8
Knappt hälften av de förvärvsarbetande har idag en arbetstid
på exakt 40 tim/vecka. Tjugosex procent arbetar 35
timmar/vecka eller mindre medan 9 procent arbetar 36-39
timmar/vecka. Något anmärkningsvärt kan det verka att så
många som 16 procent har en avtalad arbetstid på mer än 40
timmar/vecka. Enligt uppgift består den gruppen bland annat
av personer som har flera arbeten. Det kan också ingå
egenföretagare och personer i företagsledande ställning med
oreglerad arbetstid.
Totalt utförs i landet årligen ca 6,1 miljarder arbetstimmar, vilket ger i
genomsnitt 1 555 arbetstimmar per sysselsatt och år eller knappt 37 timmar
per vecka.
Bortfall av arbetade timmar
Vi har räknat med att de som idag arbetar från 36 till 40
timmar/vecka sänker sin arbetstid till 35 timmar/vecka vid en
arbetstidsförkortning. Vidare har vi antagit att de som arbetar
mer än 40 timmar/vecka sänker sin arbetstid med 4-5
timmar/vecka. Med de förändringarna minskar antalet
arbetade timmar med 9,2 procent till drygt 5,5 miljarder. Den
årliga medelarbetstiden sjunker till 1 412 timmar och den
genomsnittliga veckoarbetstiden till 33,5 timmar.
Totalt "försvinner" ungefär 550 miljoner eller drygt 9 procent av antalet
arbetstimmar vid en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka. Om inte
den totala produktionen skall minska måste den tiden kompenseras genom
ökad produktivitet och fler i arbete.
I vårt förslag till en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka ingår
också en skärpning av övertidsreglerna som bör leda till en ytterligare
minskning av antalet arbetade timmar. Å andra sidan bör möjligheten finnas
att avtalsvägen senarelägga arbetstidsförkortningen för viss personal för att
undvika flaskhalsar. Vi antar här att dessa effekter ungefär tar ut varandra.
Produktivitetsförbättring
Det finns många faktorer som påverkar produktiviteten vid
en arbetstidsförkortning. Teoretiska beräkningar och
empiriska studier av genomförda arbetstidsförkortningar i
Sverige och utomlands visar på stora variationer alltifrån att
produktiviteten inte förbättras alls till förbättringar
motsvarandepå femtio procent av arbetstidsförkortningen
eller mer.
I det följande diskuterar vi mer ingående de viktigaste faktorerna som
påverkar produktiviteten.
Fasta personalkostnader
Med personalkostnader som är fasta oberoende av arbetstid
kan avses dels den allmänna administration och de
personalförmåner som följer med varje anställd, dels
allmänna ställtider för personalmöten, tid att göra i ordning
arbetsplatsen för dagen, etc. Om arbetstiden minskar, så
minskar den direkt produktiva arbetstiden i förhållande till
dessa kostnader. Därmed kan också produktiviteten minska.
Om t ex de fasta personalkostnaderna är 10 procent av de
totala skulle en arbetstidsförkortning med i genomsnitt 9 pro-
cent rent beräkningsmässigt betyda en
produktivitetsminskning på knappt 1 procent.
Även om produktiviteten minskar på arbetsplatserna av detta skäl behöver
det inte betyda att den totala, samhällsekonomiska, produktiviteten minskar
under förutsättning att den minskade arbetstiden ersätts med tidigare
arbetslösa. Samhället har, även vid sidan av arbetslöshetsersättningen, stora
fasta kostnader för varje arbetslös i form av kostnader för arbetsförmedling,
rehabilitering, utbildning m.m. Per person är sannolikt dessa fasta kostnader
betydligt högre än arbetsgivarnas fasta kostnader för personer i arbete. Vid
en framgångsrik arbetsdelning bör de inbesparade fasta kostnaderna för
arbetslösa komma företag och hushåll tillgodo i form av lägre skatt. Detta
diskuteras vidare nedan.
Trötthet och förslitning
I många yrken kan gälla att man inte är lika effektiv vid
slutet av dagen som i början och att det också påverkar
produktionsresultatet. En kortare arbetstid kan då leda till
ökad produktivitet redan på kort sikt. I ett långsiktigt
perspektiv kan den också leda till minskad förslitning och
minskade sjukskrivningar, lägre personalomsättning och
bättre trivsel hos personalen. Att detta lett till förbättrad
produktivitet har visats bland annat i de försök med förkortad
arbetstid som gjorts vid hemtjänsten i Kiruna och vid
Södertälje och Gullberna sjukhus.
Drifttider och öppethållande
En viktig fråga som påverkar produktiviteten är hur en
verksamhets drifttid eller öppethållande påverkas av en
arbetstidsförkortning. Det här är särskilt viktigt i
kapitalintensiva verksamheter, där det gäller att utnyttja det
dyra kapitalet så mycket som möjligt. Här kan
konsekvenserna av en arbetstidsförkortning gå åt olika håll.
I vissa verksamheter kan det vara svårt att hitta bra alternativ till en
förkortad drifttid eller öppethållande när arbetstiden förkortas. Till exempel
på ett traditionellt kontor om allas arbetstid minskar med en timme om
dagen, vilket ersätts med två nyanställda med samma arbetstider. Det kan då
leda till att det behövs mer lokaler, datorer, etc, vilket försämrar produk-
tiviteten. I de flesta fall torde det dock vara möjligt att bibehålla nuvarande
drifttider genom en mer flexibel organisation.
En arbetstidsförkortning kan också öka möjligheterna att i stället förlänga
drifttiden genom att införa ytterligare ett skift eller låta personalen arbeta
mer
omlott. Troligen blir sådana lösningar mest aktuella och lönsamma vid en
kraftigare arbetstidsförkortning i ett sammanhang än vid små förkortningar
på några minuter om dagen.
Flexibilitet
Ovannämnda punkter visar på vikten av flexibilitet när det
gäller hur en arbetstidsförkortning genomförs. I
verksamheter där man har stora dagliga ställtider kan det t ex
vara bäst att arbetstidsförkortningen får formen av
fyradagarsvecka. Där ställtiderna spelar mindre roll kan
kortare arbetsdag vara bättre för att minska trötthet.
Produktiviteten kan också förbättras om det är möjligt för arbetsgivaren att
ta ut arbetstiden mer flexibelt. Det kan gälla alltifrån att kunna variera
arbetstidsuttaget kortsiktigt vid tillfälliga arbetstoppar till säsongs- och
konjunkturanpassad arbetstid. Möjligheten till ett sådant flexibelt uttag kan
ibland strida mot arbetstagarnas intresse att ha en jämn, planerad och
förutsebar arbetstid. Det kan visserligen vara attraktivt att arbeta mindre med
oförändrad lön vid lågsäsong eller lågkonjunktur. Men om detta skall tas
igenom med arbete kanske 45 timmar i veckan vid högsäsong eller
högkonjuktur kan en sådan flexibilitet bli betydligt mindre attraktiv.
En allmänt förkortad arbetstid kan avsevärt förbättra möjligheterna för en
utökad flexibilitet. En sådan skulle kunna vara ett led i en kompromiss
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagaren får en väsentligt
förkortad medelarbetstid. En del av denna bekostas genom en förbättrad
produktivitet till följd av att arbetstagaren ställer upp på en viss ökad
flexibilitet i arbetstidsuttaget. En sådan kan t.ex. utformas som en
arbetstidsbank där arbetstiden kan variera mellan t ex 32 och 38 timmar i
veckan utan att någon extra ersättning för övertid behöver utgå. Det
maximala saldot, positivt eller negativt, i en sådan bank kan maximeras till
ett visst belopp, t ex 100 timmar.
Slutsatser - antaganden
Det är omöjligt att i detalj förutsäga hur produktiviteten i
olika verksamheter kommer att utvecklas i den av oss
föreslagna arbetstidsförkortningen till 35 timmar/vecka. Mot
bakgrund av ovanstående genomgång och tidigare
erfarenheter anser vi det rimligt att räkna med en icke
oväsentlig ökning av produktiviteten. Som ett räkneexempel
har vi i vår kalkyl räknat med att produktivitetsökningen i
genomsnitt motsvarar 30 procent av arbetstidsförkortningen.
Det betyder att av det minskade antalet arbetade timmar, ca
9,2 procent, kompenseras till ca 2,7 procentenheter av en
ökad produktivitet. Om den totala produktionen inte skall
minska måste mellanskillnaden, ca 6,5 procentenheter,
ersättas med ett nytillskott av arbetade timmar.
Ersättning av arbetskraft
Ett nytillskott av arbetade timmar kan i princip komma från
tre olika källor, nämligen arbetslösa, personer som idag står
utanför arbetskraften samt deltidsarbetande som ökar sin
arbetstid.
Många som arbetar deltid (17 procent enligt en undersökning) vill öka sin
arbetstid, främst av ekonomiska skäl. De kan inte göra det idag då det saknas
jobb. Vid en allmän förkortning av arbetstiden för dem som jobbar mer än 35
timmar per vecka ökar chanserna för deltidsarbetande som jobbar mindre att
öka sin arbetstid upp till 35 timmar per vecka. Om 10 procent av dem som
arbetar mindre än 35 timmar i veckan ökar sin arbetstid med i genomsnitt 3
timmar i veckan, skulle det betyda att antalet arbetade timmar ökar med
ungefär 0,2 procent.
Till och med år 1991 stod ungefär 83 procent av befolkningen från 16 till
64 år "till arbetsmarknadens förfogande". Det vill säga de antingen
förvärvsarbetade eller sökte aktivt arbete. Den procentandelen har nu sjunkit
till ca 78 procent. En del av minskningen beror på att fler studerar och att
antalet förtidspensionerade ökat. Det är också fler som inte bryr sig om att
söka arbete därför att det inte finns några arbeten att få. Det är inte orimligt
att räkna med att fler kommer att söka arbete aktivt om tillgången ökar på
grund av en arbetstidsförkortning. Vi kalkylerar med en ökning på knappt en
procentenhet.
Med dessa förutsättningar skulle det behövas att ungefär 5,5 procenten-
heter av de arbetslösa kommer i arbete för att "fylla upp luckorna" efter en
arbetstidsförkortning enligt kalkylen i tabell 2.
Tabell 2 Kalkylexempel arbetstidsförkortning
Procent av ar-
betade timmar
Minskning på grund av arbetstidsförkortning
-9,2
Därav täcks genom:
- Produktivitetsförbättring 30 procent
2,7
- Ökad arbetstid deltidsarbetande
0,2
- Fler aktivt arbetssökande
0,8
- Arbetslösa får arbete
5,5
Summa
9,2
Arbetslösa - utbytbarhet
För att uppnå en balanserad arbetstidsförkortning utan att
totalproduktionen minskar skulle enligt räkneexemplet i
tabell 2 ungefär 5,56,35,5 procent av antalet arbetstimmar
ersättas av idag registrerade arbetslösa som får arbete. Det
skulle ge jobb till ungefär 5 procentenheter av de nära 13
procent av arbetskraften som idag är arbetslösa eller har
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta under förutsättning
att de arbetslösa som får arbete i genomsnitt är lika
produktiva som de som redan har arbete.
I diskussionen om sysselsättningseffekterna av en arbetstidsförkortning
spelar frågan om arbetskraftens utbytbarhet en stor roll. De tillgängliga
arbetslösa har inte alltid samma utbildning, kompetens, skicklighet och
erfarenhet som de arbetande vars arbetsinsatser minskar. De bor inte alltid
heller på samma ställe. En större del av personer med lägre utbildningsnivå
är arbetslösa: (storleksordningen 10 procent av dem med utbildning upp till
gymnasienivå mot ca 4 procent av dem med högskoleutbildning). Arbetslös-
heten är också högre bland ungdomar med liten yrkeserfarenhet och bland
äldre som inte fått möjlighet till fortbildning, liksom bland invandrare,
människor med sjukdomsproblem och sociala problem, etc. De som har den
bästa kompetensen har i allmänhet lättare tagit sig tillbaka till arbete och
inte
blivit kvar lika länge i arbetslöshet.
Mot de här invändningarna kan ställas att den totala arbetslösheten idag är
för svenska förhållanden extremt hög, nära 13 procent, medan den för bara
några år sedan låg i storleksordningen 4 procent inklusive arbetsmarknads-
politiska åtgärder. Det gör att det är rimligt att anta att det bland de
arbetslösa
ändå finns ett stort antal individer med väl så god kompetens som de som
redan är i arbete. Även geografiskt är arbetslösheten väl spridd. Den öppna
arbetslösheten, som i februari 1996 var 7,7 procent i hela riket, understeg
inte 5,6 procent i något län. Även i de flesta yrkesgrupper, med vissa
undantag, finns betydande "reserver" av arbetslösa.
Vi anser det mot den här bakgrunden inte orimligt att räkna med att
omkring 40 procent av de arbetslösa, 5 procentenheter av nära 13, med
relativt kort varsel skulle kunna på ett bra sätt fylla upp de luckor som skulle
uppstår videfter en arbetstidsförkortning.
Flaskhalsar - kompetensutveckling
Trots det stora antalet arbetslösa måste man räkna med att
det vid en så kraftig arbetstidsförkortning som vi föreslår
uppstår flaskhalsproblem av olika slag. Här kan den i av
regeringen"tillväxtpropositionen" (prop.
1995/96:25)"Persson-planen" föreslagna
utbildningssatsningen fylla en stor roll. Att öka antalet ut-
bildningsplatser med nära 100.000 kommer att kännas
mycket mer meningsfullt, både för den enskilde individen
och samhället, om det finns ett sug efter arbetskraft och en
reell chans att utbildningen verkligen leder till jobb. Den
chansen ökar betydligt med en arbetstidsförkortning.
För vissa s k nyckelpersoner kan det vara svårare att på kort sikt ersätta en
arbetstidsminskning. I debatten har t ex pekats på grupper som civil-
ingenjörer, vissa företagsledare och yrkesarbetare. Med ett flexibelt genom-
förande av en arbetstidsförkortning bör det vara möjligt att avtalsvägen för
en tid undanta sådana grupper i avvaktan på mer långsiktiga utbildnings-
satsningar som ökar utbudet.
Ekonomiskt balanserad förkortning
I det här avsnittet diskuterar vi närmare de ekonomiska
konsekvenserna av en arbetstidsförkortning till 35 timmar för
företag, anställda och samhälle.
Löneutveckling/kompensation
Lönekompensationen är en central fråga som alltid diskuteras
i samband med planer på förkortad arbetstid. Två
ytterlighetslinjer kanbrukar kunna urskiljas. Den ena är att
löntagarna skall ha full lönekompensation för förkortningen.
Det betyder att timlönen höjs lika mycket som arbetstiden
sänks så att månadslönen blir oförändrad. För detta brukar
anföras två argument, dels att den enskilde löntagaren inte
skall förlora ekonomiskt, dels att den totala efterfrågan i
ekonomin inte skall sjunka, vilket skulle leda till lägre
produktion och skatteinkomster. Invändningen mot en så stor
lönekompensation är att den leder till ökade kostnader för
företagen, vilket försämrar deras konkurrenskraft och
därigenom också kan leda till en produktionsminskning. För
att undvika detta bör, enligt den andra ytterlighetslinjen,
timlönen hållas oförändrad vid en arbetstidsförkortning,
vilket leder till en sänkt månadslön för de anställda.
Vi anser att det är rimligt att timlönen vid en arbetstidsförkortning bör
kunna öka i samma takt som produktiviteten förbättras till följd av
förkortningen. Då ökar inte företagens kostnader och deras konkurrenskraft
försämras inte. I vårt kalkylexempel ökar produktiviteten i genomsnitt med
30 procent av arbetstidsförkortningen. Om den totalt arbetade tiden sänks
med drygt 9 procent ger detta ett utrymme för ökade timlöner på ungefär 2,7
procent. Löneökningens storlek bestäms i centrala och lokala förhandlingar
och kan varieras efter förutsättningarna för en ökad produktivitet på de olika
arbetsplatserna. Detta ger också ett incitament för löntagarna att medverka
till flexibla lösningar som förbättrar produktiviteten.
Konsekvenser för offentliga finanser
En arbetstidsförkortning enligt vårt kalkylexempel påverkar
den offentliga sektorns finanser på två sätt. Å ena sidan
sjunker skatteunderlaget och därmed den offentliga sektorns
skatteinkomster, å andra sidan minskar utgifterna för
arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Minskningen av antalet arbetade timmar för de idag arbetande sänker
skatteunderlaget vid en arbetstidsförkortning. Lönesumman, dvs de förvärvs-
arbetandes löner, förblir i princip oförändrade eftersom minskningen i antalet
arbetade timmar vid arbetstidsförkortningen kompenseras av högre timlöner
och av att tidigare arbetslösa får arbete. Däremot försvinner ca 30 miljarder i
beskattningsbara arbetslöshetsersättningar som de arbetslösa tidigare uppbar.
Det leder till en minskning av inkomsterna från kommunal och statlig skatt
med ca 11 miljarder kronor.
Om ytterligare 5 procentenheter av de arbetslösa, motsvarande ca 230.000
personer, får arbete tack vare arbetstidsförkortningen, minskar å andra sidan
statens utgifter för arbetslöshetsersättning med ca 30 miljarder kronor och
administrations- och kringkostnader med cakanske 2 miljarder, dvs totalt ca
32 miljarder kronor. Netto förstärks härigenom de offentliga finanserna med
drygt 20 miljarder kronor.
Skattesänkning
För att inte inkomstbortfallet för enskilda löntagare skall bli
för stort och för att undvika att den totala efterfrågan minskar
bör nettoförstärkningen av de offentliga finanserna användas
till att sänka skatterna för löntagarna. Ett lämpligt sätt att
göra detta är att sänka de allmänna egenavgifterna med ca
2,5 procentenheter. Egenavgifter uttas idag med 4,95 procent
och skall enligt aviserade planer höjas till 6,95 procent år
1998. Det är således en stor del av egenavgifterna som skulle
kunna tas bort vid en arbetsdelning. Att sänka just de
avdragsgilla egenavgifterna är fördelningspolitiskt
fördelaktigt eftersom de drabbar de lägre avlönade
proportionsvis mer än högre avlönade betalar en högre
procentuell inkomstskatt och därförsom har större nytta av
avdragsrätten och dessutom inte behöver betala egenavgifter
över taket på 7,5 basbelopp.
Utöver sänkningen av egenavgifterna bör också grundavdraget höjas,
främst för gruppen lågavlönade heltidsarbetande. Det kan göras genom en
omläggning av grundavdraget enligt Miljöpartiets förslag i en skattemotion
till riksdagen. Höjningen av grundavdraget och de sänkta egenavgifterna
innebär sammanlagt ett inkomstbortfall för stat och kommun med 20
miljarder kronor per år, vilket motsvarar den beräknade förstärkningen för de
offentliga finanserna av arbetstidsförkortningen enligt föregående stycke.
Konsekvenser för individer
I genomsnitt medför vårt förslag till arbetstidsförkortning
attblir månadsinkomsterna efter egenavgifter blir
oförändrade för alla arbetande. Vi har då räknat in, tidigare
arbetslösa och personer utanför arbetskraften som berörs av
arbetsdelningen. För enskilda individer blir dock
konsekvenserna olika beroende på om man före
arbetsdelningen var arbetslös, arbetade deltid eller fulltid.
Detta illustreras i tabell 3.
Tabell 3 Konsekvenser för individer av en arbetstidsförkortning till 35
tim/v
Ungefärlig förändring av månadsinkomst i procent (exkl. normalt årligt
löneökningsutrymme) till följd av:
Person som före
arbetsdelningen
Arbeta
de
timmar
Höjd
timlö
n
Sänkt
skatt
Lön i
st. f.
ersätt
n.
Ungef.
%-
förändr
.
Arbetade full tid, 40
tim/vecka:
Lön 12.000 kr/mån
-12,5
+2,7
+5,4
-4
Lön 17.000 kr/mån
-12,5
+2,7
+3,6
-6
Lön 25.000 kr/mån
-12,5
+2,7
+1,7
-8
Arbetade < 35 tim/vecka
+2,7
+3,5
+6
Arbetade 25 tim/vecka och
ökar till 28 tim/vecka
+12,
0
+2,7
+3,5
+18
Var arbetslös
+2,7
+3,5
+33
+40
En arbetstidsförkortning enligt vårt kalkylexempel leder till
att de som tidigare arbetade deltid eller var arbetslösa får
ökade inkomster. Detta "betalas" av dem som före arbets-
delningen arbetade full tid. De får en sänkning av
månadsinkomsterna efter skatt med mellan 4 och 8 procent.
Minst blir sänkningen för lågavlönade heltidsarbetande.
Kalkylen bygger på att både hel- och deltidsarbetande får del
av den höjda timlönen som motsvarar
produktivitetsförbättringen. Kanske kommer man vid de
fackliga förhandlingarna att tycka att det är mer rättvist att
timlöneökningen bara läggs ut på dem som går ner i
arbetstid. Den skulle då bli något större, drygt 3 procent i
genomsnitt i exemplet.
Sänkningen av månadsinkomsten på mellan fyra och åtta procent för dem
som idag arbetar full tid skall ses i ljuset av att arbetstiden samtidigt
minskar
med tolv procent. De flesta människor kommer sannolikt att anse att detta är
en "bra affär" både för dem själva och i ljuset av att de därmed samtidigt
hjälper arbetslösa att få jobb. Förutom den ökade livskvalitet en sänkt
arbetstid ger kan den kortare arbetstiden för många troligen också leda till
ekonomiska besparingar som helt eller delvis kompenserar lönesänkningen.
Det gäller sådant som mindre behov att köpa färdiglagad mat, mer tid att
själv göra reparationer på huset, möjlighet att göra arbetsinsatser på dagis
och därmed få lägre avgifter, etc.
Om arbetstidsförkortningen genomförs inom en tidsperiod av t.ex. tre år
kan en stor del av inkomstminskningen för åtminstone lågavlönade
heltidsarbetande kompenseras av "ordinarie" reallöneökningar under denna
tid.
Genomförande
I föregående avsnitt har vi på ett mer teoretiskt plan med ett
kalkylexempel skisserat de ekonomiska förutsättningarna för
en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka med
bibehållen produktionsnivå. I det här avsnittet diskuterar vi
hur en sådan arbetstidsförkortning skulle kunna genomföras i
praktiken.
Vi anser att en arbetstidsförkortning och arbetsdelning av den här
storleksordningen bör genomföras med en kombination av lagstiftning,
fackliga avtal och ett "kontrakt" mellan inblandade parter.
Ändringen av arbetstidslagen, där normal arbetstid i en första etapp sätts
tilldefinieras som 35 timmar per vecka, syftar till att ge en allmän ram och
målinriktning för förändringsarbetet. Med arbetstidslagen i botten kan sedan
parterna på arbetsmarknaden förhandla om det praktiska genomförandet. Vi
föreslår att arbetstidslagen liksom idag skall vara dispositiv när det gäller
veckoarbetstiden, dvs det skall vara möjligt för parterna att genom
kollektivtal göra olika slags avvikelser från lagen. Sådana avvikelser kan
gälla takten i genomförandet, undantag för vissa grupper, särskilda regler för
personer med skift- och nattarbete, m.m. Eftersom förhållandena varierar så
starkt mellan olika verksamheter är det viktigt att det finns en stor
flexibilitet
i genomförandet.
En grundläggande förutsättning för att en arbetstidsförkortning skall
komma till stånd är givetvis att det finns en stark folklig opinion för detta.
En
sådan opinion gör att det kan skapas politisk majoritet i riksdagen för en lag-
ändring och ett starkt tryck i avtalsförhandlingarna för att genomföra
lagstiftningen. Samtliga inblandade parter - regering, arbetsgivare och
arbetstagare - bör så fort som möjligt träffas i någon form av "Saltsjöbads-
överläggningar" för att sluta ett "kontrakt" där strategin för arbetet dras upp
och de insatser som förväntas av de olika parterna specificeras.
Ändringar i arbetstidslagen
Vi föreslår att en ny arbetstidslag med en kortare
normalarbetstid skall beslutas och träda i kraft under
innevarande mandatperiod. De flesta avtal på
arbetsmarknaden går ut under loppet av år 1998. Ett beslut
om en ny lag under våren 1997 och ikraftträdande under
1998 skulle ge parterna på arbetsmarknaden goda
möjligheter att förhandla fram nya arbetstidsregler i de nya
avtalen.
Den viktigaste förändringen i arbetstidslagen gäller § 5 där det idag
stadgas att den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan.
Detta ändras till 35 timmar i veckan. Denna paragraf bör fortfarande vara
dispositiv för att möjliggöra för arbetsmarknadens parter att finna flexibla
lösningar för ett smidigt genomförande av en arbetstidsförkortning inom
olika branscher.
Vi föreslår vidare att § 8 som reglerar övertiden ändras så att övertid får tas
ut med högst 100 timmar under ett kalenderår när det finns behov av att ta ut
en ökad arbetstid. Det är en sänkning från dagens 200 timmar, som motiveras
av att effekterna av den generella arbetstidsförkortningen inte skall
motverkas av ett ökat övertidsuttag. Detta behöver inte innebära en minskad
flexibilitet ur produktionens synpunkt eftersom vi, som tidigare nämnts,
samtidigt föreslår att den ordinarie arbetstiden skall kunna tas ut på ett mer
flexibelt sätt. Detta kan regleras mellan parterna i avtal, t ex i form av en
arbetstidsbank.
Förutom de här ändringarna bör en allmän översyn av arbetstidslagen leda
till ytterligare förändringar, bland annat som en anpassning till EG:s direktiv.
Till exempel bör, i enlighet med EG-direktivet, en paragraf om dygnsvila
införas så att ingen arbetstagare får arbeta mer än 13 timmar per dygn.
Kontrakt om arbetstiden
För att en arbetstidsförkortning skall få avsedd effekt och
leda till en minskad arbetslöshet är det viktigt att alla berörda
parter drar åt samma håll och gör gemensamma an-
strängningar för att genomföra omställningen. Det skulle
kunna ske genom att regeringen inbjuder arbetsmarknadens
parter till överläggningar med syfte att sluta ett "kontrakt"
om en arbetstidsförkortning med ungefär de förutsättningar
vi föreslagit ovan. Detta kontrakt skulle tjäna som vägvisare
för decentraliserade förhandlingar på branschnivå och sedan
lokal nivå när nuvarande avtal på arbetsmarknaden går ut, i
de flesta fall under loppet av år 1998.
I det följande anges vad varje part skulle kunna ställa upp med i ett sådant
kontrakt.
Staten: lagen, skattesänkning, utbildning
Statens viktigaste bidrag skall vara att ta fram en ny
arbetstidslag och genomföra en sänkning av egenavgifterna
samt ett höjt grundavdrag med inriktning främst på gruppen
lågavlönade heltidsarbetandeinkomstskatten.
I den nya arbetstidslagen anges normalarbetstiden till 35 timmar/vecka och
reglerna för övertid skärps, som vi angivit ovan. Anpassning görs också till
det nya EU-direktivet där detta idag har ett större skyddsvärde än arbets-
tidslagen. Det gäller bland annat bestämmelserna om dygnsvila. Arbetstids-
lagen skall fortfarande i huvudsak vara dispositiv för att möjliggöra ett
flexibelt genomförande för parterna.
Sänkningen av inkomstskatten, gärna i form av sänkta egenavgifter, är
statens bidrag till att arbetstidsförkortningen inte skall innebära för högt
inkomstbortfall för löntagarna och därigenom dra undan efterfrågan i
ekonomin. Sänkningen finansieras av minskade kostnader för arbetslöshet.
Ett tredje viktigt åtagande för staten är att ställa upp med utbildning och
kompetenshöjande insatser av olika slag för att snabbt kunna slussa ut
arbetslösa i arbetslivet när efterfrågan på arbetskraft ökar till följd av
arbetstidsförkortningen.
Löntagare: flexibilitet, löneåterhållsamhet
Löntagarnas bidrag är att i samband med
arbetstidsförkortningen acceptera en ökad flexibilitet i
arbetstider och att inte kräva större höjningar av timlönerna
än vad som motsvarar produktivitetsökningen.
En ökad flexibilitet i arbetstidernas förläggning kan avse både tillfälliga
arbetstoppar och längre säsongs- och konjunkturvariationer. En ökad
flexibilitet kan bli betydligt lättare att acceptera för arbetstagarna om den
kombineras med en väsentligt förkortad normalarbetstid. En ökad flexibilitet
kan på många arbetsplatser ha stor betydelse för ett ekonomiskt acceptabelt
utfall av arbetstidsförkortningen.
Timlönerna bör inte höjas mer än vad som motsvarar den beräknade
produktivitetsvinsten av en arbetstidsförkortning. De kan givetvis variera
mellan olika branscher och arbetsplatser beroende på i vilken form arbets-
tidsförkortningen genomförs. Vårt kalkylexempel med en produktivitets-
förbättring och höjning av timlönen som motsvarar 30 procent av arbetstids-
förkortningen skulle kunna anges som en riktpunkt i kontraktet, medn
möjlighet till avvikelser kunna ske i centrala och lokala förhandlingar på
arbetsmarknaden.
Arbetsgivare: nyanställa arbetslösa
Arbetsgivarnas främsta bidrag skall vara att se till att man
verkligen gör nyanställningar för att täcka upp den arbetstid
som går bort och som inte ersätts av en ökad produktivitet
och höjda timlöner. Om inte den delen kommer till stånd och
man i stället drar ner på drifttider och produktion skulle det
leda till minskad produktion, kvarstående hög arbetslöshet
och försämrade statsfinanser. Det är därför viktigt att
varjevarenda arbetsgivare känner ett starkt moraliskt ansvar
för att hitta praktiska lösningar inom sin arbetsplats så att
verkligen nyanställningar kommer till stånd.
I arbetsgivarnas åtaganden bör också ligga att tillsammans med staten
verka för att nyanställd personal får nödvändig utbildning och kompetens-
utveckling.
Tidsföljd
Den exakta tiden för genomförandet av
arbetstidsförkortningen till 35 timmar/vecka kommer
sannolikt att variera mellan olika branscher och kanske också
arbetsplatser. Ur många synpunkter är det angeläget att
sänkningen av arbetstiden sker så snabbt som möjligt, gärna i
ett eller högst två steg. Det gör både att arbetslösa kan få
arbete tidigare och driver påförenklar sannolikt olika
organisatoriska lösningar som kan bidra till en förbättrad
produktivitet. I vissa fall och/eller för vissa
personalkategorier kan dock en något längre övergångsperiod
vara lämplig, t ex för att undvika flaskhalsar och hinna
utbilda nyckelpersoner. Det kan också vara så att de fackliga
organisationerna i vissa fall vill ha något längre tid för
omställningen så att sänkningen av månadslönen för
heltidsanställda kan balanseras och kvittas mot normala
löneökningar under några år.
Statens skattesänkningar anpassas till takten i arbetstidsförkortningen och
avtalen om lönekompensation. En viss flexibilitet måste finnas, t ex om det
visar sig att löneökningarna blir väsentligt större än beräknade produk-
tivitetshöjningar. I ett sådant läge skulle en del av de sänkta egenavgifterna i
stället kunna läggas över till sänkta arbetsgivaravgifter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskad arbetslöshet genom sänkt arbetstid,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om 35
timmars veckoarbetstid i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om initiativ till ett kontrakt med arbetsmarknadens parter om en
arbetstidsförkortning till 35 timmars arbetsvecka.
Stockholm den 3 oktober 1996
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Per Lager (mp)
Thomas Julin (mp)
Ewa Larsson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Annika Nordgren (mp)
Gudrun Lindvall (mp)