Folkpartiet anser att det är hög tid att nu reformera de regler
som gäller på arbetstidsområdet. Sverige har i dag en helt
annan arbetsmarknad än i slutet av 1960-talet, när
lagstiftningen om 40-timmarsveckan arbetades fram. Även
de regler som utformades för 15 år sedan, och återfinns i
1982 års arbetstidslag, ter sig i dag föråldrade. De motsvarar
inte behoven hos människor som vant sig vid att bestämma
mer om sina egna liv och inte heller behoven hos företagare
på en ständigt föränderlig marknad.
Det är också rimligt att mer än två årtionden av debatt om arbetstidsför-
kortning leder fram till någon typ av politiskt ställningstagande. Den debatten
har visserligen delvis varit vildvuxen och mer förvirrande än klargörande,
eftersom vissa debattörer konsekvent blandat ihop arbetstidsförkortning med
och utan sänkt lön, men speglar ändå en känsla hos åtskilliga människor, att
det skulle vara av värde att kunna prioritera annorlunda mellan materiella
resurser och tid för familjen.
Svaret på behoven hos anställda och företagare och de känslor som kommit
till uttryck i debatten är enligt vår mening flexibilitet.
Vi menar att huvudinnehållet i en arbetstidsreform skall vara att politikerna
skall bestämma mindre och de berörda människorna - det vill säga miljoner
anställda och hundratusentals företagare - skall bestämma mer.
Det behövs vissa regler om arbetstider av säkerhets- och hälsoskäl och för
att något skall finnas att tillgå på arbetsplatser som saknar kollektivavtal.
Men därutöver finns stora möjligheter att avreglera arbetstidsområdet.
Politikerna kan överlämna till individer, företagare och fackföreningar att
lösa många av de frågor som hittills varit statligt reglerade. Flexiblare
arbetstider kommer att öka effektiviteten i svensk ekonomi och därmed skapa
nya jobb.
Vi föreslår en arbetstidsreform med vissa lagändringar men också att
flexibiliteten som attityd bör komma till uttryck i en rekommendation från de
centrala parterna på arbetsmarknaden. Vi föreslår följande:
En ramlagstiftning som ger stort utrymme för flexibilitet. Lagen bör
innehålla nödvändiga regler om rätt till vila under dygnet och veckan m
m. Lagen bör sålunda medge överenskommelser om betydande
förskjutningar av arbetstiden inom ramen för en genomsnittsberäknad
arbetstid. Sådan lagstiftning medger också den typ av konjunkturanpassad
arbetstid som nu diskuteras och på sina håll också prövas. Det generella
nattarbetsförbudet som nu gäller, och bara kan undanröjas genom dispens,
bör tas bort. Nuvarande utformning av lagen, som bygger på en
normalarbetstid om 40 timmar per vecka, bör alltså slopas.
Den enskilde arbetstagarens möjlighet att få den arbetstid han eller hon
önskar bör bli större. Självfallet måste sådana önskemål vägas mot
arbetsgivarens möjligheter och behov, men en regel bör införas som ger
arbetsgivaren en skyldighet att seriöst pröva en arbetstagares önskemål
om ändrad arbetstid och motivera ett eventuellt avslag. Om
arbetstagarparten anser att avslaget inte vilar på saklig grund bör en
möjlighet finnas att diskutera frågan vidare, t ex inom ramen för en
förhandling mellan den anställdes fack och arbetsgivaren.
Rätten för tjänstledighet för vård av barn skall även tillkomma föräldrar
som har andra anställningsformer än tillsvidareanställning. Exempelvis
skall även en vikariatsanställd småbarnsförälder ha rätt att efter viss
förvarningstid få sänkt arbetstid.
Också semesterlagen kan göras mer flexibel. Den del av semestern som
överstiger fyra veckor skall få disponeras enligt arbetstagarens önskemål
löpande under året i både dagar och timmar.
Vi avvisar med detta en lagstiftning om sänkt
normalarbetstid per vecka. Det saknas helt bevis för att en
sådan förändring skulle skapa fler jobb. Internationellt finns
det inget samband mellan kortare arbetstid och låg
arbetslöshet. En sådan lagstiftning skulle göra oss alla
fattigare, skapa stora problem i den offentliga sektorn och
innebära en fortsättning av en förlegad detaljstyrning av
människors vardag.
Däremot är vi öppna för en utveckling där individer och grupper på
arbetsmarknaden framöver i högre utsträckning prioriterar kortare arbetstid
framför höjd lön. Det finns exempel som visar att en arbetstidsförkortning
som växer fram underifrån - i samspel mellan arbetstagare och arbetsgivare -
kan öka produktiviteten. För det politiska systemet bör gälla att denna typ av
avvägningar överlämnas till medborgarna själva samtidigt som de generella
reglerna i samhället - t ex på skatteområdet - alltjämt utgår från principen att
det bör löna sig bättre att arbeta än att vara ledig.
Arbetslösheten och
arbetstidsdebatten
Den redan katastrofalt höga arbetslösheten ser nu ut att bita
sig fast. Den socialdemokratiska regeringens politik leder
inte till fler jobb. Samtidigt har den socialdemokratiska
strategin för en förändrad arbetsrätt, som byggt på en
korporativistisk metod, havererat. Centerpartiets stöd till
regeringens politik har inte resulterat i den mer
företagsvänliga inriktning som hade behövts.
Det krävs en helt ny ekonomisk politik för att skapa förutsättningar för nya
jobb och få ned arbetslösheten.
Enskilda forskare och debattörer, såväl som intresseorganisationer,
fackförbund, politiska kvinnoförbund och partier, har under lång tid krävt
arbetstidsförkortningar såväl av jämställdhets-, rättvise-, hälso- och
livskvalitetsskäl som för att minska arbetslösheten. När arbetslöshets-
bekämpningen så långt misslyckats och vi har en fortsatt rekordhög
arbetslöshet har kraven på att "dela på arbetena" genom förkortad arbetstid
växt sig allt starkare. Att människor letar efter vägar ut ur massarbetslösheten
är naturligt i en sådan här situation.
En del menar att vi kan minska vår arbetstid med oförändrad lön, andra att
det krävs att vi delar på såväl lön som arbetstid. I diskussionen finns krav på
arbetstidsminskning för alla, minskad arbetstid för heltidsarbetande, utökade
ledighetsmöjligheter som ger förkortad livsarbetstid, full lönekompensation,
ingen lönekompensation, kompensation för vissa eller delvis. Där finns krav
på tvingande lagstiftning, normerande lagstiftning, rena avtalslösningar eller
mer allmänna förhoppningar om att parterna skall komma överens eller
människor frivilligt skall verka för minskad arbetstid.
Kort sagt: I debatten förekommer alla varianter och kombinationer. Bland
förespråkarna för arbetstidsförkortning finns olika bevekelsegrunder och olika
förslag på vägar att nå målet.
Utvecklingen på
arbetsmarknaden
I slutet av 1800-talet genomgick den svenska
arbetsmarknaden en gigantisk omvandling då
jordbrukssamhället ersattes av industrisamhället. Sedan
mitten av vårt århundrade har utvecklingen successivt
inneburit en ökad andel verksamma inom tjänsteproduktion
(offentlig såväl som privat) och en minskad andel
verksamma inom varuproducerande sektorer.
Under efterkrigstiden har det också skett en annan stor förskjutning på
arbetsmarknaden. Det totala betalda arbetet var i timmar räknat ungefär
detsamma år 1990 som år 1950. Men år 1960 arbetade 3,4 miljoner
människor i genomsnitt 2.000 timmar per år, medan år 1990 arbetade 4,5
miljoner människor i genomsnitt 1.500 timmar per år.
Detta beror inte på att fler delar på samma arbetstimmar och
arbetsuppgifter, utan dels på att produktivitetsutvecklingen gjort fortsatta
arbetstidsförkortningar möjliga som en del av välståndsuttaget, dels på att en
mängd nya uppgifter tillkommit som lönarbete, även detta som en del av
välståndsuttaget. Den tekniska utvecklingen har gjort en mängd mänskliga
arbetsuppgifter obehövliga. Den har också gjort helt nya varor och tjänster till
något var man kan efterfråga. Kort sagt _ de nya arbetstillfällena uppstod
inte genom att befintlig arbetskraft delade med sig av de befintliga
uppgifterna. På de 7 miljarderna arbetstimmar år 1950 utfördes helt enkelt
sammanlagt färre uppgifter, producerades färre varor och tjänster än vad
fallet var de 7 miljarderna timmar år 1990.
Att fler människor deltog i det betalda arbetet med för var och en kortare
tid, men högre välstånd illustrerar alltså snarast att antalet arbetstillfällen
inte
är givet, och att det även i framtiden bör vara möjligt att åstadkomma en
liknande utveckling. Att jobben skulle vara slut menar vi är en felaktig tanke.
Efterfrågan på betalda arbetstimmar har minskat kraftigt hittills under 90-
talet. I år producerar vi 15 procent färre arbetstimmar än vad vi gjorde år
1990. Det beror inte på att vi önskar mer fritid till priset av att få färre
varor
producerade och färre tjänster utförda. I så fall skulle en arbetsdelning vara
en
framkomlig väg. Dagens problem beror snarare på att den ekonomiska
strukturen misslyckats med att matcha behov/önskemål och resurser. En
generell arbetstidsförkortning skulle inte leda till målet, kraftigt minskad
arbetslöshet, utan tvärtom till minskat välstånd för oss alla.
I stället måste vi verka för en bättre ekonomisk struktur genom en lång rad
åtgärder, varav en del handlar om att skapa bättre villkor för företagandet och
minskade kostnader för att ha människor anställda. Först då ökar människors
förmåga att försörja sig på eget arbete.
Arbetstid idag
Förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare vad gäller
arbetstidernas längd och förläggning regleras i dag i
arbetstidslagen från år 1982 och i viss utsträckning i
arbetsmiljölagen. Arbetstidsförhållandena bestäms dock i
praktiken i mycket stor utsträckning av arbetsmarknadens
parter. Lagstiftningen är en s k dispositiv lagstiftning, dvs
kan ändras genom kollektivavtal som slutits eller godkänts
av centrala arbetstagarorganisationer. Arbetstidslagen säger t
ex att normalarbetstiden är 40 timmar per vecka och att
generellt nattarbetsförbud råder. Kortare arbetstid eller
tillåtelse till nattarbete är exempel på vad som kan förhandlas
fram genom kollektivavtal.
År 1920 sänktes arbetstiden till 48 timmar, år 1970 till 40 timmar per
vecka. Ingen lagstiftning om veckoarbetstidsförkortning har genomförts
sedan år 1970. Däremot har en rad andra lagar genomförts som minskat den
reella arbetstiden. Den s k ledighetslagstiftningen hör dit, som exempelvis
föräldraledighet och studieledighet. En femte semestervecka har införts och
pensionsåldern har sänkts med möjlighet till förtida uttag eller delpension.
Under de senaste åren har övertidsuttaget ökat, andelen sysselsatta i
åldrarna 16-64 år minskat och den faktiska arbetstiden ökat i antalet
arbetande timmar per person och år. De som har arbete arbetar helt enkelt
mer, men färre har arbete. Till det förstnämnda finns en lång rad förklaringar.
Det myckna övertidsarbetet beror säkerligen delvis på att viss nyckelpersonal
krävs för produktionsökningar och att företagen använder övertid så länge det
är mer lönsamt än att nyanställa. Många kvinnor har ökat sin arbetstid från
deltid till heltid, eller i vart fall längre deltid. Karensdag och lägre
ersättningsnivåer i försäkringar ökar närvaron högst markant, liksom den
ökade press människor känner när arbetslösheten är hög.
Effekter av en
arbetstidsförkortning
En lagstadgad, större arbetstidsförkortning skulle kunna
genomföras på olika sätt, etappvis eller samtidig och efter
olika avtalslösningar om ekonomisk kompensation för
löntagarna. Det viktigaste kriteriet för att kunna renodla
tänkbara effekter gäller lönekompensationen: hel
lönekompensation (dvs oförändrad månadsinkomst, höjd
timlön) och ingen lönekompensation (oförändrad timlön,
sänkt månadsinkomst).
Med hel lönekompensation inträffar en kraftig kostnadsökning för
produktionen. I den privata sektorn skulle detta leda till kraftiga prisökningar
såväl som kraftigt tryck på rationalisering och ökade investeringar i maskiner
och utrustning som minskar personalbehovet. Detta kan till viss del
kompenseras genom att driftstiderna i vissa verksamheter kan utökas så att
maskiner och inventarier utnyttjas effektivare. Prishöjningarna leder i sin tur
naturligtvis till minskad efterfrågan och större obalanser i de offentliga
finanserna, i utrikesaffärerna och på de finansiella marknaderna. Effekten
skulle bli att en mängd jobb skulle försvinna på grund av rationaliseringstryck
och bristande konkurrenskraft i den konkurrensutsatta sektorn.
I den offentligt finansierade sektorn skulle givetvis också kraftiga
kostnadsökningar uppstå. Prishöjningar i form av kraftiga skatte- och
avgiftshöjningar skulle då behövas för att upprätthålla befintlig verksamhet
inom skola, vård och omsorg. Men efter en arbetstidsförkortning med
bibehållen lön skulle människor ändå inte ha bättre privatekonomi än idag,
med nya utrymmen för skatter och avgifter. Nya jobb och upprätthållen
service skulle kräva höjda skatter och avgifter, vilket skulle ytterligare
försämra utvecklingen i den privata sektorn. Mer sannolikt skulle vi få se en
utveckling med kraftiga nedskärningar inom vård, omsorg och utbildning.
Det är vår bedömning att dessa verksamheter inte är för yvigt tilltagna i
dagsläget.
Sammanfattningsvis skulle troligen en arbetstidsförkortning med
bibehållen lön leda till färre, snarare än fler, jobb genom försämrad
konkurrenskraft i den privata sektorn och höjda kostnader i den offentliga, till
allmänt sänkt produktion i den privata sektorn och till stora
verksamhetsnedskärningar i den offentligt finansierade servicen.
Om en större arbetstidsförkortning genomförs helt utan lönekompensation,
dvs med sänkningar av månadsinkomsterna, skulle likafullt kostnadsökningar
uppstå genom att en rad personalkostnader är fasta, t ex
personaladministration, utbildning, rekryteringskostnader. Människor är
väldigt sällan utbytbara. Rörligheten mellan yrken och sektorer är geografiskt
begränsade. De arbetslösa finns till stor del på andra platser och i andra
yrken. Det skulle i sin tur leda till såväl ökade övertidsbehov som
löneglidning inom de yrken, sektorer och regioner som fick svårt att
rekrytera. Allt detta utgör kostnadsökningar. Kostnadsökningar leder till
prishöjningar i den privata sektorn, behov av skatte- och avgiftshöjningar i
den offentliga sektorn och ett ökat rationaliseringstryck på grund av de ökade
personalkostnaderna. Den relativa kostnadsförändringen mellan arbetskraft
och kapital skulle leda till att fler människor ersattes av maskiner.
Lägre totala inkomster skulle ge minskad konsumtion så att efterfrågan
sjönk på varor och tjänster. Därmed också efterfrågan på arbetskraft. Hur stor
del av den minskade arbetstiden som skulle ersättas av ny arbetskraft är
givetvis svårt att förutspå, det skulle dock bli betydligt färre nya
arbetstillfällen än vad som fallit bort i tid från befintliga.
Ökade löneskillnader och ökade skillnader i arbetslöshetstal mellan kvinnor
och män är också troliga effekter, eftersom det inom kvinnodominerade
låglönesektorer redan är en mycket stor andel deltidsjobb. Nya jobb skulle
därför inte tillkomma i särskilt hög utsträckning. I manligt dominerade
sektorer däremot skulle kanske ett utökat anställningsbehov uppkomma, med
lönepress uppåt och minskade arbetslöshetstal. På samma sätt skulle
förmodligen de regionala skillnaderna inom landet öka.
Erfarenheter av genomförda
arbetstidsförkortningar
Om kortare arbetstid och längre semester skulle vara det som
leder till lägre arbetslöshet skulle Europa redan ha världens
lägsta arbetslöshet. Trots det ligger Europa i genomsnitt på
11 procent arbetslöshet, medan USA ligger på 7 procent och
Japan under 3 procent.
Empiriska studier av sysselsättningseffekter vid en arbetstidsförkortning
ger skilda resultat. Endast ett fåtal undersökningar finns som använder data
för hela ekonomin. Det är mycket svårt att skilja ut effekterna av en
arbetstidsförkortning från alla andra förändringar i ekonomin under den
period som undersöks. De fåtaliga undersökningar som finns ger skiftande
resultat, från negativa verkningar på sysselsättningen i Storbritannien (Hart &
Wilson 1988), inga nämnvärda förändringar i Sverige (Åberg 1987) till
positiva sysselsättningseffekter i Finland (Ilmakunnas 1991).
"Oberoende av vilket mått man väljer eller oavsett om man ser på
utvecklingen över tiden i enstaka länder eller ser på data från olika länder vid
en viss tidpunkt kan man inte finna något stöd för tesen att arbetslösheten
skulle vara högre där den genomsnittliga arbetstiden är lång." Så uttrycker sig
Dominique Anxo, en av de mest kunniga och erfarna forskarna kring
arbetsmarknadsekonomi.
Europeiska erfarenheter
Tidskriften The Economist gjorde för en tid sedan en
jämförelse mellan arbetstid och arbetslöshet i en rad OECD-
länder och fann att arbetslösheten är lägst i länder med högst
arbetstidsuttag, exempelvis USA och Japan. Detta talar för
att den totala arbetstiden inte är den mest betydande faktorn
bakom en låg eller hög arbetslöshet.
Både generella och branschvisa arbetstidsförkortningar har genomförts. Ur
sysselsättningssynpunkt på samhällelig nivå är det dock de generella
förkortningarna som är av intresse. Det finns en rad av försök med genomförd
generell förkortad arbetstid i olika europeiska länder som också har
utvärderats.
I Danmark genomfördes en lagstadgad förkortad arbetstid år 1986 från 40
timmar till 39 timmar i veckan. Både arbetsgivare och arbetstagar-
organisationer i Danmark är tämligen eniga om att arbetstidsförkortningen
inte resulterade i någon nämnvärd ökad sysselsättning men däremot i en
produktivitetsökning.
I Belgien genomfördes en generell arbetstidsförkortning av
veckoarbetstiden från 40 timmar till 38 timmar samtidigt med åtgärder som
syftade till att öka flexibiliteten. Arbetstidsförkortningen var bindande men
skulle genomföras genom lokala avtal på bransch- och företagsnivå.
Sysselsättningen beräknades öka med 59.000 nya jobb men ökningen
stannade vid 23.000 nyanställningar.
Tyskland har uppmätt nya arbetstillfällen till följd av
arbetstidsförkortningen men hur många nya jobb det handlar om är man oenig
om. Den bästa uppskattningen som gjorts är utförd av tyska AMS, IAB, och
visar på att under perioden 1982-1992 skapades 3 miljoner nya jobb i
Tyskland, varav omkring 1 miljon uppkom som en följd av
arbetstidsförkortningen i olika branscher.
Frankrike sänkte arbetstiden från 40 timmar i veckan till 39 timmar.
Målsättningen var att 150.000 nya jobb skulle skapas. Det lägsta antalet nya
jobb som bedömts ha tillkommit var mellan 14.000 och 18.000, och de högsta
siffrorna visade på att 70.000 nya jobb blev verklighet som en följd av
arbetstidsförkortningen. Orsaken till att inte målsättningen om 150.000 nya
jobb uppnåddes anses vara att driftstiden minskade i samma grad som
arbetstiden samt att det oftast utgick full lönekompensation för den minskade
arbetstiden.
Sammanfattningsvis har de europeiska försöken med arbetstids-
förkortningar inte lett fram till att de uppsatta målen och förväntningarna på
nya arbetstillfällen infriats. I många fall har man dock nått en bit på vägen.
Däremot är det så att andra målsättningar eller andra oförutsedda
konsekvenser har uppnåtts, som högre produktivitet och/eller bättre villkor
för personalen.
Lokala arbetstidsförkortningar i
Sverige
I Sverige har, främst inom vård- och omsorgssektorn, under
senare år ett antal försök med förkortad arbetstid genomförts.
Syftena har främst varit att förbättra arbetsmiljön,
organisation och belastning på de anställda, därigenom
långsiktigt trygga personalförsörjning samt att kunna öka
sysselsättningen för deltidsanställda.
År 1989 genomfördes en arbetstidsförkortning med bibehållen lön i
hemtjänsten i Kiruna. Syftet var dels att omvandla deltidstjänster till
heltidstjänster, dels minska personalomsättningen, sjukfrånvaro,
arbetsskador och förbättra arbetsmiljön. Ett annat motiv var att höja
statusen för hemtjänstyrket och då underlätta rekrytering. Förkortningen
skedde från åtta till sex timmars arbetsdag med full lönekompensation.
224 vårdbiträden berördes av förkortningen.
Man uppnådde eftersökt resultat - lägre sjukfrånvaro, lägre
personalomsättning och en bättre trivsel hos personalen. Det
skedde inga nyanställningar under projektets gång (vilket
inte heller var ett syfte). 60 vårdbiträden som var
deltidsanställda vid projektets införande ökade dock sina
tjänster till heltider. De kommunala kostnaderna är högre än
tidigare och högre än i jämförbar verksamhet.
Södertälje sjukhus påbörjade ett försök år 1991 med sju timmars
arbetsdag med full lönekompensation. 70 anställda omfattades av
projektet och i detta fall förkortades både hel- och deltidstjänster
proportionellt lika mycket. Syftet var inte heller här att öka
sysselsättningen utan att minska arbetsbelastningen. Förkortningen
upplevdes som positiv av personalen, och effektiviteten och
vårdkvaliteten blev inte lidande. Den minskade arbetstiden
kompenserades med höjd produktivitet. Sysselsättningen ökade inte, men
arbetsbelastningen sjönk. Genom förändrad organisation har arbetstiden
kunnat kortas utan extra kostnader. Försöket upphör i och med att
verksamheten övergår i kommunal regi.
En klinik inom Gullberna sjukhus i Karlskrona införde sex timmars
arbetsdag år 1994 med bibehållen lön. Syftet var att sänka sjukfrånvaron
och den höga arbetsbelastningen. 98 anställda omfattades av försöket
varav 52 var heltidsanställda, 26 arbetade deltid och 20 räknades som
stabspersonal.
Den faktiska arbetstiden minskade men kompenserades med
ökad produktivitet till en början. Sjukfrånvaron sjönk och
personalen upplevde att de kunde ge bättre vård vid korta
arbetspass. Sysselsättningen påverkades genom att de som
arbetade deltid ökade sin arbetstid och då minskade
deltidsarbetslösheten. Efter en tid ökade frånvaron och
produktiviteten sjönk igen. Försöket har upphört.
Detta är några exempel som ofta används i den allmänna debatten för att
visa på en arbetstidsförkortnings positiva effekter. Stockholms stads försök
inom socialtjänsten, Älvsborgslandstingets försök på tandvårdscentralen i
Sätila är andra vanligt använda exempel. Gemensamt för dem alla är att de
beslutats genomföras som försök inom den offentliga sektorn, att de ur de
anställdas och verksamhetens synvinkel ofta fungerar relativt väl, att syftena
ofta uppnås men att det inte leder till fler sysselsatta. De har också gällt
mycket små delar av en arbetsmarknad.
Dessa exempel visar att det med förändrad arbetsorganisation går att få
produktivitetsvinster som helt eller delvis motsvarar en arbetstidsförkortning,
men att man inte i praktiken klarar ekvationen förkortad arbetstid -
oförändrad lön - fler sysselsatta. Endera måste väljas bort, minst. I de flesta
fall har man skjutit till pengar för att kunna genomföra försöken, pengar som
annars kunnat användas i annan verksamhet, eller direkt till fler anställda
inom verksamheten.
Exemplen fungerar alltså inte som argument för en arbetstidsförkortning
som medel att minska arbetslösheten. I stället fungerar de som praktiska
exempel på att produktivitet, verksamhetskvalitet såväl som trivsel, hälsa och
arbetsglädje kan öka vid förbättrad arbetsorganisation, där flexiblare och
kortare arbetstider är delar i organisationsförändringen.
Inte lika vanligt förekommande exempel i den allmänna debatten, men
sammantaget betydligt mer omfattande, är alla de arbetstidsförkortningar i
enskilda företag och branscher där man genom lokala överenskommelser eller
centrala avtal förkortat arbetstiden för vissa eller alla kategorier anställda,
som en del i en total lösning av arbetsorganisation, arbetstidsförläggning, lön
och övriga avtalsvillkor. Man har gjort dessa överenskommelser för att
gemensamt finna bättre lösningar för såväl företaget som arbetstagarna,
lösningar som ser olika ut beroende på den enskilda verksamhetens och de
berörda anställdas krav och förutsättningar.
Bland dessa återfinns AWJ Kunskapsföretagen i Nyköping, som redan
1984 införde sextimmarsskift. Nu kör man tre skift, sex timmar var. Till
nästan oförändrad lön har man förkortat arbetstiderna genom förändrad
arbetstidsförläggning och fått en ökad produktivitet genom förändrad
arbetsorganisation. Mekanotjänst i Järvsö och Skandia telefonbanken är andra
företag som med hjälp av förändrad arbetstidsförläggning kunnat erbjuda
sammanlagt kortare arbetstid på detta sätt.
Sedan över tio år har man på Danisco Sugar en arbetstidsmodell som är
säsongsanpassad med hjälp av en tidbank, liksom Brio AB i Osby och
Husqvarna AB har funnit sina modeller för säsongsanpassning. Volvo bussar
i Borås skall införa flexibel arbetstid grundad på årsarbetstid för att få ner
övertiden men ändå få en mer konjunkturanpassad arbetstid. SKF och
Sandvik Coromant är andra exempel på företag som med hjälp av nya
modeller inklusive utbildningsinsatser får en mer konjunkturanpassad
arbetstidsförläggning. Många fler företag och verksamheter finns på listan
över dem som redan har infört, eller är på väg att införa olika typer av
flexibla arbetstider för att öka effektiviteten, säsongs- och
konjunkturanpassningen och de anställdas egna möjligheter att påverka sina
arbetstider.
Skillnaden mellan dessa och de tidigare nämnda exemplen är att det är
faktiskt slutna avtal, inte politiskt beslutade försök.
Till sist vill vi erinra om det centrala kollektivavtalet mellan Metall och
Verkstadsföreningen, som innehåller en arbetstidsförkortning på 12 minuter
per vecka från år 1996 och 12 minuter till från år 1997. Man har där alltså
prioriterat en arbetstidsförkortning som en del i den centrala löneuppgörelsen.
Liknande prioriteringar har genom åren gjorts i en lång rad avtal, med
förkortad veckoarbetstid, förlängd semester eller andra ledigheter.
Slutsatser om arbetstidsförkortningar
En allmän arbetstidsförkortning går inte att motivera ur
sysselsättningssynpunkt, vare sig med eller utan
lönekompensation. Vi motsätter oss därför en lagstadgad
generell arbetstidsförkortning. Därmed inte sagt att en
förkortad arbetstid inte kan vara fördelaktig för många
människor och i många verksamheter ur andra perspektiv
som t ex arbetsmiljö-, rättvise-, jämställdhets- eller
hälsosynpunkt.
Det är också så att en arbetstidsförkortning kan passa enskilda företag,
branscher eller viss typ av produktion. Trots alla invändningar mot en
generell lagstadgad förkortad arbetstid finns det alltså starka skäl som talar
för att en förändrad arbetstidslagstiftning och förändrade avtal skulle kunna
ge såväl löntagare som företag fördelar och i förlängningen bidra till fler
jobb.
Ökad flexibilitet - vårt
alternativ
Folkpartiet föreslår att flexibilitet blir ledstjärnan när det
gäller förändringar på arbetstidsområdet. Vi fullföljer därmed
en liberal tradition som kan spåras långt tillbaka. Exempelvis
arbetade Folkpartiet, mot fackligt motstånd, för fler
deltidstjänster, när det fanns efterfrågan på sådana. Vi förde
redan på 70-talet fram tanken på ett "sabbatsår". Idén
resulterade i den något blygsammare möjligheten att spara
semester i en "semesterbank", som nu finns i semesterlagen.
Vi arbetade före andra för rörlig pensionsålder, som
resulterade i delpensionsreformen, vilken nu kommer att
avlösas av en långtgående flexibilitet i det nya
pensionssystemet.
För att skapa ökade möjligheter för såväl företaget som den enskilde
arbetstagaren att bättre kunna anpassa såväl arbetstidens längd som förlägg-
ning till behoven, behöver en ny attityd hos arbetstagarnas och arbetsgivarnas
centrala företrädare komma till stånd. En attityd där man bejakar lokala
lösningar. Den måste kombineras med en ny arbetstidslagstiftning som sätter
de yttre ramarna ur arbetsmiljö-, hälso- och skyddsperspektiv samt ger ett
rimligt ramverk, standardavtal för dem som saknar kollektivavtal, men i
övrigt ger större flexibilitet.
Vi måste alltså bejaka en utveckling där lokala avtal och överenskommel-
ser om den totala arbetstiden, arbetstidens förläggning samt ersättningar
utformas efter verksamhetens och de där verksammas önskemål och krav
inom ramen för kollektivavtalen. Detta bör också vara en del i ett bredare
arbete för en bättre fungerande arbetsmarknad när det gäller lönebildningen.
Arbetstidslagstiftningen bör utgå från ett genomsnittsberäknat arbetstids-
mått, där man centralt, lokalt och enskilt kan överenskomma om förläggning
och flexibilitet under året. Totalramar och yttre skyddsregler för rätt till
vila
under dygnet, veckan och året skall givetvis ingå i lagstiftningen. Det
generella nattarbetsförbudet tas bort. Normalarbetstiden, 40 timmar per
vecka, avskaffas i lagstiftningen.
Branschavtalen bör inte utformas så att de låser möjligheterna till vare sig
lokala eller enskilda överenskommelser inom ramen för lagstiftningen.
På detta sätt underlättas för såväl centrala branschöverenskommelser som
lokala och enskilda överenskommelser om arbetstidens längd och
förläggning, lön och andra förmåner som ett totalt paket, utifrån vad som
passar den enskilda verksamheten och de människor som där berörs.
Vi anser att alla möjligheter till en mer rationell arbetstidsförläggning
måste kunna tas tillvara. Genom att överenskommelser mellan arbetsgivare
och arbetstagare krävs måste dessa förändringar bli av ett sådant slag att såväl
arbetsgivare som arbetstagare finner fördelar med de nya
överenskommelserna. Eftersom olika branscher och enskilda företag har
skilda förutsättningar kan varken en generell detaljlagstiftning eller centrala
detaljavtal styra den lokala verksamheten på ett bra sätt. På samma sätt har
olika arbetstagare helt olika preferenser och önskemål, det som är en fördel
för den ene kan vara en nackdel för den andre.
I kampen för jobben måste alla möjligheter tas tillvara. Att de enskilda
företagen genom möjlighet till överenskommelse med sin personal får kraftigt
förbättrade möjligheter att vara flexibla när det gäller arbetstidens
förläggning
är en viktig åtgärd för att förbättra företagsklimatet och förbättra företagens
konkurrenskraft. Detta leder i sin tur till fler företag och expanderande
företag, konkurrenskraftiga och överlevnadsdugliga företag. Sådana företag
skapar nya jobb.
I många verksamheter kan dessutom effektivare schemaläggning och
annorlunda arbetstidsförläggning skapa utrymme för förkortad total arbetstid
utan att motsvarande löneminskning behöver ske, men där motsvarande
produktivitetsvinster ej går att göra med den längre arbetstiden. Ett ökat
utrymme för sådana lösningar skapar bättre villkor för den enskilde
arbetstagaren, för företaget och därmed för företagens möjligheter att växa
och anställa fler. Det skapar möjligheter att som en del i lönebildningen ge de
anställda del i en produktivitetsvinst som ej går att ta ut i löneförhöjning men
väl i arbetstidsförkortning.
Det är också viktigt att ge den enskilde individen större möjligheter att
själv styra sin arbetstid.
Idag finns lagstadgad rättighet till hel eller delvis tjänstledighet för vård av
barn under 1,5 år (eller vid den tid då föräldrapenning utgår) samt
arbetstidsförkortning med en fjärdedel för vård av barn under 8 år, hel eller
delvis tjänstledighet för studier så länge dessa pågår samt för närvarande
möjlighet till nedsättning av tjänst för uttagande av delpension för dem
mellan 61 och 65 år. Samtliga dessa rättigheter är knutna till att ett
tillsvidareanställningsförhållande råder. Rätt till ledighet för politiska
uppdrag, fackliga uppdrag, militärtjänst m fl situationer finns också.
Därutöver är det upp till den enskilde arbetsgivaren att medge ytterligare
tjänstledigheter, men den anställde har ingen laglig rätt att få tjänstledigt på
hel- eller deltid för andra angelägenheter eller vid andra tillfällen än de ovan
angivna.
För att öka människors möjlighet att själva forma sina liv efter egna
önskemål anser vi följande.
Rätten till hel eller delvis tjänstledighet för vård av barn skall även
tillkomma dem som har andra anställningsformer än tillsvidareanställning.
Många kvinnor drabbas dubbelt av att det inom vissa sektorer i hög grad
förekommer vikariat och visstidsanställningar genom att de förutom avsaknad
av anställningstrygghet inte heller kommer i åtnjutande av möjligheten till hel
eller delvis tjänstledighet för vård av barn.
Ökade möjligheter skall finnas för var och en att ändra sina arbetstider.
Även om det idag mest synes vara önskemål om förlängd arbetstid som förs
fram, kan vi inte utesluta att en hel del människor under kortare eller längre
perioder skulle vilja förkorta sin arbetstid. Alla skall tillförsäkras rätten
att
sakligt få prövat önskemål om förändring av sin arbetstid, eller arbetstidens
förläggning, under tidsperiod som överenskoms. Arbetsgivaren skall vara
skyldig att sakligt motivera om detta inte skulle vara förenligt med
verksamhetens krav.
Vi föreslår dessutom i en särskild motion att ett pensionsår skall kunna tas
ut i förskott mitt i livet, för studier eller för att starta eget, med uttag av
pensionspengar som försörjning.
Också semesterlagen kan göras mer flexibel. Den del av semestern som
överstiger fyra veckor skall få disponeras enligt arbetstagarens önskemål
löpande under året i både dagar och timmar, eller sparas mellan åren för
senare uttag dags- eller timsvis. På så sätt kan man, utöver dagens möjlighet
att spara ihop till en längre ledighet, även korta sin arbetstid under en
period.
Arbetstidsförkortning - en
livskvalitetsfråga
En generell arbetstidsförkortning skulle inte leda till
nämnvärt fler jobb. Med lönekompensation snarare till färre.
Utan lönekompensation till viss del till fler, men till ett
alltför högt pris, ett pris som många människor idag inte har
möjlighet eller vilja att betala och ett pris som vi liberaler
inte vill ålägga människor att betala genom lagstadgade
generella arbetstidsförkortningar. Det finns ur ett
arbetslöshetsbekämpningsperspektiv inte underlag för
ovanifrån beslutade arbetstidsförkortningar.
Många menar dock att det finns helt andra, tillräckligt tungt vägande
argument för att genomföra generella arbetstidsförkortningar med hjälp av
lagstiftning. Rättvisa, jämställdhet, hälsa och livskvalitet skulle öka med en
arbetstidsförkortning som gäller alla.
Inom en hel del avtalsområden har man sedan länge i praktiken en kortare
årsarbetstid än vad som ges av lagens 40-timmars arbetsvecka. Kortare
veckoarbetstid, sommartid, ledighet vid helger, längre semester är exempel på
arbetstidsförkortningar som förhandlats fram. Detta har gjorts genom att
löneutrymme avståtts. Det går då inte att hävda att man genom lag skall
uppnå samma förmåner inom andra avtalsområden, utan att löneutrymmet
även där påverkas. Det måste vara upp till varje avtalsslutande part att göra
sina prioriteringar och sedan driva dem i förhandlingar med sin motpart,
oavsett om det gäller centrala, lokala eller enskilda avtal. Vi avfärdar därför
"rättvisa" som argument för en lagstadgad arbetstidsförkortning.
Jämställdhet mellan kvinnor och män är för oss liberaler en fråga om lika
möjligheter, lika chanser, den självklara rätten för oss alla att få göra våra
egna livsval utan att styras av fördomar eller förväntningar grundade på vårt
kön. Även om jämställdhetsarbetet i vårt land kommit långt har vi fortfarande
inte lika möjligheter. Många menar att förkortad daglig arbetstid
(sextimmarsdag) är den bästa vägen att uppnå jämställdhet såväl i arbetsliv
som privatliv. Vi liberaler tror att detta är fel tänkt. Många kvinnor arbetar
idag ofrivilligt deltid. Ofrivilligt antingen genom att ett heltidsarbete inte
står
att finna eller genom att ansvaret för hemarbetet och barnen inte går att
kombinera med heltidsarbete för kvinnan. Den ojämlika fördelningen av
betalt och obetalt arbete mellan kvinnor och män får inte automatiskt en
jämnare fördelning för att männen (och många kvinnor) minskar sin betalda
arbetstid. Det är snarare genom att ansvaret för barnen och hemarbetet delas
som en rättvisare fördelning av obetalt och betalt arbete skapas. Inte heller
skulle en minskning av männens betalda arbete ge kvinnorna en bättre
position inom arbetslivet i sig. Även detta förutsätter ett delat ansvar för
barn
och hem. Ett sådant delat ansvar kan aldrig beslutas i riksdagen, vare sig
direkt eller genom arbetstidsbegränsningar.
Det behov av kortare arbetstid som både kvinnor och män med ansvar för
små barn ofta upplever utgör inte skäl nog att lägga resurser på en
tvångsmässig förkortning av arbetstiden för alla andra grupper.
Jämställdhetsarbetet måste ta andra vägar. Aktiva åtgärder såsom
jämställdhetsplaner, arbete mot lönediskriminering, mentorprogram, en skärpt
tillsyn via JämO, öronmärkt pappaledighet och ett aktivt opinionsarbete är
några av de vägar vi vill gå vidare på, liksom ett kraftfullt arbete för att
förändra den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Ökade möjligheter för både kvinnor och män att kombinera ansvar för
familj med förvärvsarbetet kan också mycket väl innefatta framtida angelägna
reformer som ger småbarnsföräldrar ökade ekonomiska möjligheter att
minska sin arbetstid. Det bygger på att ekonomiskt utrymme för sådana
skapats. Skall sådant utrymme någonsin skapas kan välfärden inte urholkas
genom lagstadgade generella arbetstidsförkortningar.
Det ofrivilliga deltidsarbetet och de låga kvinnolönerna är den största
utmaningen för de kvinnodominerade fackföreningarna. Mer lön och längre
arbetstid är många kvinnors krav. Detta bör politikerna kunna respektera, inte
sätta sig till doms över.
Inte heller ur jämställdhetsperspektivet anser vi alltså en lagstadgad
generell arbetstidsförkortning motiverad. Den bidrar inte till ökad jämställd-
het men riskerar att undergräva möjligheten att på andra vägar nå våra mål.
Det tredje klassiska argumentet för arbetstidsförkortningar är hälsa och
arbetsmiljö. Alltför många människor slits idag ut i förtid, har arbetssitua-
tioner som leder till belastningsskador såväl fysiskt som psykiskt. Dålig
arbetsmiljö, dålig arbetsorganisation, stress och andra missförhållanden leder
till korta och långa sjukskrivningar, vantrivsel och utslagning från
arbetslivet.
En förkortad arbetstid skulle motverka dessa effekter.
Vi liberaler menar att det är arbetsgivarens ansvar att inom ramen för
gällande regler se till att arbetsförhållandena för människor är sådana att man
inte slits ut i förtid och att heltidsarbete är möjligt att orka. Här har vi
också
sett just hur försök med förkortad arbetstid genom förändrad organisation av
arbetet har kunna leda till minskad belastning, minskad sjukfrånvaro, ökad
trivsel med bibehållet arbetsresultat. Alltså en produktivitetshöjning till
nytta
för såväl de enskilda anställda som för verksamheten. Men att söka uppnå
dessa effekter genom att lagstifta om generell arbetstidsförkortning är inte
bara att skjuta över målet, det är möjligt att det skulle undergräva
möjligheterna att genom omorganisation och arbetstidsförkortning för vissa
grupper av anställda uppnå bättre hälsa och arbetssituation. Om även de som
inte har en dålig och ineffektivt organiserad arbetssituation, där produktivi-
tetsökningar genom arbetstidsförkortningen inte står att vinna i tillräcklig
utsträckning, skall förkorta sin arbetstid måste ju detta produktionsbortfall
täckas genom ökade arbetsinsatser eller genom minskat arbetsresultat. En
lagstadgad, generell arbetstidsförkortning skulle alltså kunna motverka,
istället för att bidra till, ökad hälsa och förbättrad arbetsmiljö för de värst
utsatta.
Till sist brukar allmänt ökad livskvalitet användas som argument för
arbetstidsförkortningar. Livet rymmer mer än lönearbete. Familj, vänner,
fritidsintressen och ideella insatser måste ges ökat utrymme i våra vardagsliv.
Säkert är det så för många. Men ökat utrymme för detta betyder samtidigt
minskat utrymme för konsumtion av varor och tjänster mot betalning, oavsett
om det gäller privat konsumtion betald direkt ur den egna plånboken eller
offentlig konsumtion, betald via skattsedeln. Begreppet livskvalitet rymmer
för oss alla olika innehåll, som dessutom skiftar med livets växlingar. Det är
för oss liberaler främmande att genom politiska beslut försöka fastställa den
lämpliga mix av arbete och fritid som ger största livskvaliteten för alla.
Vår modell ger istället stora möjligheter till val mellan arbete och lön å ena
sidan, fritid å den andra. Många människor vill ha förkortad arbetstid och är
beredda att acceptera lägre lön, andra vill det motsatta. Ett ökat utrymme för
den enskilde att minska sin arbetstid skapar givetvis ökade möjligheter för
andra att få jobb på den frilagda tid som arbetsgivaren behöver få besatt med
andra. En liberal arbetstidsreform är att ge människor mer makt över sina liv.
Detta är vad våra förslag leder till.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av en ramlagstiftning för arbetstider som utgår från ett
genomsnittsberäknat arbetstidsmått och vilken medger ett stort utrymme för
flexibilitet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om borttagande av det generella nattarbetsförbudet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätt för arbetstagaren att få en begäran om ändrad arbetstid seriöst
prövad av arbetsgivaren,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att rätt till tjänstledighet för vård av barn även skall tillkomma
föräldrar som har andra anställningsformer än tillsvidareanställning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den del av semestern som överstiger fyra veckor skall få
disponeras enligt arbetstagarens önskemål löpande under året i både dagar
och timmar.