Idag befinner sig många svenska barn i en svår situation. Vi
har kommit in i en ond cirkel. Först byggde vi ut och
förbättrade den kommunala barnomsorgen och utökade
antalet stödpersoner kring barnen i takt med att behoven
växte. Budskapet till föräldrarna var att de förväntades återgå
till jobbet när barnen var omkring ett år. Kommunen skulle i
gengäld stå för barnomsorgen.
När de flesta nu har anpassat sig till den modellen visar det sig att statens
och kommunens pengar är slut. Plötsligt finns varken föräldrar eller
stödpersoner att tillgå för barnen i tillräcklig omfattning. Föräldrarna är
pressade från alla håll. Antingen har de jobb upp över öronen, eller också är
de arbetslösa och tycker sig ha förlorat sin identitet. Den är ju numera
kopplad till vilket jobb man har.
Relationsproblem och skilsmässor är vanliga, och föräldrarna har helt
enkelt ofta nog av sitt eget. Samtidigt har barngrupperna på dagis och i
skolorna blivit större. Kuratorn och psykologen har sparats bort, och
bidragen till psykmottagningarna har dragits ned. Då går ekvationen inte
ihop längre, och risken med statiska och stela system visar sig. Det borde
vara en lämplig tidpunkt att tänka om och se över systemen.
Det finns ett samband mellan familjernas tillstånd och samhällets tillstånd.
Om vi har familjer som mår bra, där man är i balans och där de vuxna hinner
med att vara goda föräldrar, så kan vi se fram emot färre sociala problem i
framtiden. Och framför allt kommer fler människor att må bättre.
Det är självklart inte så att institutionen "familj" är lösningen på alla
problem. Det finns många exempel där familjen är problemet, exempelvis
incest, drogmissbruk, misshandel etc. Men det är i sådana fall samhället
måste hjälpa till och styra. I normalfallet kan en familj klara av sina
åtaganden och ge det stöd och den hjälp ett barn behöver för att komma på
rätt köl i livet. Samhällets uppgift är att stödja och hjälpa till, men aldrig
ersätta familjens funktion. Stödet ska finnas i form av frivilligt vald
barnomsorg, en bra skola, pålitlig hälsovård etc.
Kristdemokraterna vill avsätta mer pengar till kommunen och till
omsorgen för att förbättra barnens situation. Det förebyggande arbetet kan
inte nog betonas. Det finns inga enkla lösningar på svåra problem, men små
åtgärder kan få oerhört positiva konsekvenser på sikt.
Tid, ensamhet och familj
Kommittén för FN:s familjeår arrangerade hösten 1993 en
hearing om skilsmässor och familjesplittring. En av talarna
vid denna hearing var Anna Torbiörnsson, som bland annat
arbetat med radioprogrammet Dialog. Hon hade från samtal
med barn från separerade familjer funnit att det för barnen
handlar om tre viktiga aspekter: tiden, ensamheten och
familjen.
Tid att lyssna och bara vara
tillsammans
Tid är viktig för barn. De behöver få tid utifrån sina egna
villkor, på tider som passar dem och i tillräcklig mängd. Barn
längtar efter tid med vuxna, och det gäller inte minst de lite
äldre barnen. I vårt samhälle ges tiden ofta till små barn i
form av barnledighet m.m., men även större barn behöver
tid. Det finns undersökningar som visar att man i en familj
pratar sju minuter per dag med sina barn. De större barnens
behov av tid med vuxna måste uppmärksammas och
respekteras. För att ge föräldrarna mer tid till barnen och
ungdomarna krävs större flexibilitet både när det gäller
arbetstid och bidragssystem.
Kontaktdagar
Tidigare fanns så kallade kontaktdagar. Dessa dagar kunde
användas av föräldrarna från och med det kalenderår barnet
fyllde fyra till och med det år barnet fyllde tolv. Föräldern
hade möjlighet att avstå från förvärvsarbete två dagar per år
och barn i samband med föräldrautbildning, besök i barnets
skola eller besök i förskoleverksamhet eller skolbarnomsorg.
Nu är dessa dagar borttagna. Få föräldrar har idag råd att vara
borta från arbetet för att besöka barnens skola. Vi anser att
möjligheten att återinföra kontaktdagar noga bör övervägas.
Tre års tjänstledighet
Ett annat minimikrav är att återinföra rätten till tre års
tjänstledighet vid barns födelse. Även detta system måste
bygga på flexibilitet. Ett intressant exempel är Tysklands sätt
att lösa det. Föräldrarna har där rätt till tre års ledighet i
samband med ett barns födelse, med bibehållen rätt att
återvända till sitt arbete. De kan dela upp ledigheten mellan
sig, om båda föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar.
Föräldrarna har rätt att byta sinsemellan tre gånger under
dessa tre år.
Rätt att jobba halvtid under barnets
förskoleålder
Ytterligare exempel på rimliga villkor är att föräldrar får
laglig rätt att gå ner till halvtid under barnets förskoleålder
(för närvarande gäller rätt till 25 procents ledighet upp till
åtta års ålder). En sådan möjlighet skulle underlätta för så
kallad job-sharing, det vill säga att föräldrarna byts vid så att
alltid någon förälder är hos barnet. Eller att två eller flera
familjer genom modellen samverkar för att ordna
barnomsorgen.
Avtalad flexibel arbetstid
Försök med flexibel arbetstid för de anställda bör också
uppmuntras, det vill säga att arbetstagaren själv till exempel
tillsammans med arbetslaget kan välja hur arbetstiden ska
förläggas. Man kan också överväga att införa rätt för två
arbetstagare med samma kompetens och arbetsuppgifter att
dela på ett heltidsarbete och fördela arbetstiden sig emellan.
Arbetet bör överhuvudtaget organiseras så att möjlighet ges
till frivillig arbetsdelning och/eller att tjänstledighet
underlättas.
Många barn är mycket ensamma
Det finns en studie som är uppseendeväckande. Barn i
Sverige, Spanien, Israel, Algeriet och Etiopien deltog. Vart
tionde barn i Sverige uppgav att de aldrig kände att någon
tyckte om dem. Detta svar valde inte något barn i de andra
länderna. En uppgift var att rita en teckning och skriva ned
vad figuren tänkte. Detta är ett vanligt test när man vill
undersöka barns psykiska hälsa. De svenska barnen ritade
mest bilder som uttryckte kamrattryck, tvång att vara lika
andra och självupptagenhet. En tecknad figur hade texten
"Han tänker: tur att jag har en så lång arm så jag kan ta
självmord."
Pojken som gjorde den bilden säger att han inte har någon hemma att prata
med utom en mus. När man invänder att musen inte kan prata med honom
svarar pojken: "Nej, men den kan titta på mig." Att redan ett litet barn har
börjat umgås med självmordstankar på detta sätt är ett stort nederlag inte
bara för hans närmaste utan för hela samhället.
Omkring 2 000 svenskar berövar sig livet varje år, och ungefär 20 000 gör
allvarliga självmordsförsök. Av dessa är nästan 20 % under 30 års ålder.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar och unga män i åldern
15-29 år. Var tionde flicka i åldern 16-17 år har försökt ta livet av sig. Med
tanke på vilken uppmärksamhet trafiksäkerheten har, och hur mycket
resurser som satsas på det området framstår det som ganska märkligt att det
talas så tyst om självmordsstatistiken. Det är många fler som begår självmord
än dör i trafiken. Preventiva åtgärder mot självmord och självmordsförsök
måste sättas in på ett tidigt stadium. Redan mycket små barn kan visa tydliga
tecken på depression.
Nästan alla folksjukdomar har sina rötter i de första levnadsåren. De åren
bestämmer våra vanor, vår livsstil och våra relationsmönster, vilka i sin tur
påverkar såväl det medicinska hälsotillståndet som missbruk och benägenhet
att begå självmord. Ökad kunskap om de barn som söker och får sjukvårdens
hjälp är önskvärd för att kunna vidta preventiva åtgärder av olika slag. Det
behövs både av samhällsekonomiska och humanitära skäl. Hittills har
samhället satsat mycket och effektivt på medicinsk hjälp under
spädbarnsperioden. Nu är det den tidiga barndomen samt barns och
ungdomars närmiljö, familj och skola som kan bli intressanta att forska om
och att satsa förebyggande resurser på.
Familjen
Anna Torbiörnsson, som nämndes ovan, menar också att
familjen är viktig för ungdomar idag, mycket viktigare än
vad vi vuxna många gånger tror. Oavsett hur familjen är
sammansatt och hur många den består av är det denna grupp
som ska skapa den trygghet barnet behöver och som är så
nödvändig för barnets utveckling.
Familjens betydelse som brottsförebyggande
faktor
Familjen kan leda barnet och visa vad som är rätt och vad
som är fel, dess betydelse i det brottspreventiva arbetet kan
inte nog poängteras. Uppväxttiden ger barnet den grund och
de ramar som är nödvändiga för att kunna fungera som
ansvarstagande vuxna.
Familjen är en resurs även senare i livet. Enligt tre fångar på
Österåkersanstalten som startat en samtalsgrupp ska unga människor som
kommer i kontakt med polisen inte släppas ut på gatan igen efter
identifiering. Istället ska de föras till ett "nätverkshus" där samordnare
samlar
ihop den unges "nätverk" som kan bestå av föräldrar, ytterligare släktingar
och andra viktiga personer. Därefter görs en åtgärdsplan för hur man ska
komma till rätta med problemet. Det viktiga är att samhället reagerar snabbt.
Ju längre en ung människa avancerat i en brottskarriär desto svårare är den
att avbryta. Det är också vanligt att brotten "trappas upp". Därför får inte
brott, hur lindriga de än är, lämnas helt utan åtgärd.
Även Rikspolisstyrelsen är av denna åsikt. Eftersom det framförallt är
moralbildningen och vardagslivets utformning som påverkar ett samhälles
brottsnivå kan rättsväsendet inte på egen hand lösa problemen. I en rapport
utgiven av RPS, "Brottsprevention och polisorienterat arbete", kan man läsa
följande: Valet står inte mellan rättsväsendet och alternativa strategier för
brottsprevention. Snarare gäller det att utforma en integrerad nationell
brottspreventiv strategi där åtgärder inom rättsväsendets område samordnas
med åtgärder på en rad andra områden, t ex åtgärder som berör familje-,
bostads- och utbildningspolitiken, och som involverar en rad aktörer utanför
rättsväsendet, t ex inom skolan, socialtjänsten och frivilligorganisationer. I
rapporten kan man också läsa om familjen som samhällets bästa
brottsförebyggande resurs. Familjepolitikens allmänna brottspreventiva mål
bör därför vara att främja en god social utveckling hos barn, genom att så
långt som möjligt bidra till att underlätta för föräldrar (och andra
vårdnadshavare) i deras fostrande roll.
Skilsmässor
Under 1900-talets gång har alltfler barn fått uppleva att deras
föräldrar separerar. Enligt uppgift i Ds 1996:57, Barn idag,
har antalet förskolebarn med en ensamstående förälder ökat
mellan åren 1986 och 1996 med drygt 30 000 (+46 %) till 96
000 barn. Enligt samma källa lever uppemot en tredjedel av
alla 17-åringar skilda från en eller bägge föräldrarna.
När två föräldrar skiljs är det än viktigare att barnets behov får gå först. En
vårdnadstvist bör därför inte i första hand avgöras i tingsrätten utan i en
"familjedomstol" hos de sociala myndigheterna. Utgångspunkten ska vara att
minimera risken för att barnen blir "slagträn" vid en skilsmässa. Det är inte
ovanligt att föräldrarnas konflikt får till resultat att den ena föräldern
motsätter sig gemensam vårdnad om barnet. Det leder ofta till utdragna
vårdnadstvister vilket är jobbigt för alla berörda. Vanligtvis får den förälder
som haft barnet boende hos sig under utredningen en fördel av detta i
domstolsbeslutet. Detta är inte alltid den bästa lösningen. Anledningen till att
den ena föräldern har barnet boende hos sig är ofta att den andre föräldern
gett med sig på den punkten för att undvika ytterligare konflikter. Ofta är det
den förälder som motsätter sig gemensam vårdnad som blir enskild
vårdnadshavare. Många gånger flyttar sedan vårdnadshavaren med barnen till
annan ort, ibland långt bort. I vissa fall kan det ha orsaker som misshandel,
incest eller andra olösliga konflikter, men långt ifrån alltid.
Enligt nuvarande bestämmelser måste den förälder som bara fått
umgängesrätt stå för hela resekostnaden när han (det är ofta fadern) ska träffa
barnet. Det kan omöjliggöra kontakt i tillräcklig omfattning för att
upprätthålla en nära föräldra-barnrelation. På något sätt bör ett förhållande
skapas som gör att barnet kan ha god kontakt med båda föräldrarna även om
inte föräldrarna kan fortsätta leva tillsammans. Kanske kan det ske genom en
"förhandlingsmodell" där föräldrarna först får möjligheten att komma
överens om hur flyttningen ska gå till, hur ofta barnet kan träffa
umgängesrättsföräldern, hur resekostnaderna ska fördelas dem emellan.
Förhandlingen kan ske i kontakt med till exempel en familjerådgivare.
Barnets behov av att bo kvar i sitt hem måste tillgodoses i möjligaste mån.
Det är inte barnet som ska flyttas runt när föräldrarna har gemensam
vårdnad.
Umgängesrättsföräldern saknar dessutom rätt att ta del av information
rörande barnets skolgång, tillstånd vid eventuell sjukhusvistelse etc. I
praktiken innebär det att han eller hon helt fråntas sin föräldrastatus (förutom
beträffande försörjningsplikten). Barnet får också på detta sätt bekräftat att
den ena föräldern inte är lika mycket värd som förälder. Eftersom den
vårdnadshavande föräldern, som barnet lever med i betydligt större
omfattning, dessutom medvetet eller omedvetet överför sitt förhållningssätt
gentemot den andre föräldern, som i en olöst konflikt naturligtvis är negativ,
kan det vara mycket svårt för umgängesrättsföräldern att upprätthålla en god
och nära relation till barnet.
Därför bör en översyn göras av nuvarande regler och åtgärder föreslås i
syfte att så långt det går på den vägen öka möjligheterna till goda relationer
mellan båda föräldrarna och barnet efter en separation. En splittrad familj
kan fortfarande ge barnet den trygghet det behöver om föräldrarna klarar av
att låta barnets behov komma före sina interna konflikter.
Helheten och sambanden
Det är alltid dålig ekonomi att spara på förebyggande
åtgärder. Det kostar alltid mera att reparera än att förhindra
skadorna. Om man väger in de rent mänskliga förlusterna av
att människor far illa och gör illa så börjar vi närma oss
konkursstadiet.
Kristdemokraterna anklagas ibland för att alltid hänvisa till familjen vilken
fråga som än behandlas. Men faktum är att allt fler håller med om familjens
betydelse. Alla människor har ett medfött behov av nära och små sociala
gemenskaper. Den egna familjen är den viktigaste av dessa gemenskaper.
När vi talar om familjen ser vi inte bara den lilla lyckliga kärnfamiljen med
två vuxna och två äppelkindade barn i Elsa Beskowtradition framför oss.
Familjer ser ut på många olika sätt idag. Det är också viktigt att komma ihåg
mor- och farföräldrar, syskon, fastrar, morbröder etc som ingår i familjen i
vidare mening.
Den viktiga poäng vi vill ha fram är att alla barn borde få växa upp i en
stabil miljö där vuxna kan ge dem de två viktigaste komponenterna för en bra
grund i livet, nämligen villkorslös kärlek och tid.
Kärlek kan inte lagstiftas fram. Men förutsättningarna för mer tid
tillsammans går att skapa på politisk väg. Det går att utforma samhället så att
bättre möjligheter skapas för familjemedlemmarna (vanliga kärnfamiljer,
frånskilda, styvfarsfamiljer, delsbofamiljer etc) att ge varandra mer tid och
därmed orka bry sig om varandra, hinna se de små behoven och lösa dessa
innan de har växt till stora problem. Barnen måste få tid, uppmärksamhet och
rätt till båda sina föräldrar. Det är av avgörande betydelse.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återinföra rätt till tre års tjänstledighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa laglig rätt att gå ned till halvtid och möjliggöra "job-
sharing",
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återinföra kontaktdagarna,1
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett brottspreventivt
program som utgår från familjens möjligheter,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sätta barnen i centrum vid en familjeseparation, t.ex. genom
att skapa en förhandlingsmodell för föräldrar som separerar samt införa
familjedomstolar inom socialtjänsten.3