med anledning av skr. 1996/97:41 Jämställdhetspolitiken
Regeringens skrivelse om jämställdhetspolitiken är
omfattande: den redovisar på ett förtjänstfullt sätt de
utredningar inom jämställdhetsområdet som slutförts under
de senaste åren och de kartläggningar och utredningar som
planeras under de kommande åren. Vad som däremot saknas
är förslag till konkreta åtgärder för att öka jämställdheten
mellan könen. Istället förpassas frågorna till nya utredningar
och kartläggningar.
Vänsterpartiet har inget emot att maktfrågor, kvinnors arbetsmarknad m.m.
utreds vidare, men bristen på jämställdhet kan inte avhjälpas med fler
utredningar eller kartläggningar utan nu måste det till konkreta åtgärder.
Skrivelsen saknar också en problematisering av det faktum att vi efter alla
dessa år av arbete inte uppnått jämställdhet.
Ett av de för kvinnor viktigaste områdena - nämligen finanspolitiken -
redovisas eller analyseras över huvud taget inte. Inte heller diskuteras jord-
brukspolitiken eller rättsväsendet. Vänsterpartiet återkommer nedan till dessa
områden.
Vänsterpartiet har i en motion föreslagit att riksdagsordningen skall förses
med en tilläggsbestämmelse som ger de olika utskotten i uppdrag att beakta
jämställdhetsperspektivet i sitt arbete. Jämställdhetsskrivelsen har delats till
arbetsmarknadsutskottet trots att den berör flera andra utskotts ärendeområ-
den. Vänsterpartiet förutsätter att berörda utskott bereds tillfälle att yttra
sig.
Inledning
Vänsterpartiet delar regeringens mål för
jämställdhetspolitiken såsom de kommit till uttryck i
skrivelsen. Däremot kan vi inte ställa oss bakom stora delar
av regeringens beskrivning av verkligheten, t.ex. påståendet
att kvinnors ställning på arbetsmarknaden har befästs och
deras ekonomiska oberoende ökat. Tvärtom visar siffror från
SCB, redovisade i Arbetsmarknadspolitiska kommitténs
utredning, att kvinnors deltagande i arbetskraften minskat
från 3:e kvartalet 1990 till fjärde kvartalet 1995 med 8 % och
1995 var 75,3 % att jämföra med männens 79,7 %. De
senaste årens hårdhänta budgetsanering har framförallt
drabbat kvinnor. Nedskärningarna i offentlig sektor innebär
att över 100 000 människor har fått lämna sina arbeten i
offentlig sektor, de flesta kvinnor, och tvingats in i passivt
bidragsberoende, samtidigt som nedskärningar i
sjukförsäkringssystem, arbetslöshetsförsäkringar,
bostadsbidrag och barnbidrag gjort att allt fler kvinnor
minskat sitt ekonomiska oberoende. I de flesta ensamhushåll
med barn är det en kvinna som är ensamförsörjare; vid sidan
av arbetsinkomsten är en stor grupp beroende av barnbidrag,
bostadsbidrag, ersättning från föräldraförsäkring m.m. för att
ekonomin skall gå ihop. De senaste årens hårdhänta
nedskärningar har inneburit att allt fler inte klarar sin egen
försörjning. Allt fler kvinnor tvingas leva under
fattigdomsstrecket eller söka socialbidrag för sin överlevnad.
Dessutom har lönegapet mellan kvinnor och män ökat under de senaste
åren, samtidigt som allt fler kvinnor tvingas in i osäkra anställningar i form
av korta visstidsanställningar, en anställningsform som ökar på den del av
arbetsmarknaden där kvinnor i huvudsak finns. På utbildningsområdet kvar-
står snedrekryteringen till gymnasieskolans program och högre forskning.
Trots regeringens fokus på kvinnors tillgång till ekonomisk makt och
ekonomiska resurser så är fortfarande 97 % av näringslivets toppar män.
Inom de områden som regeringen direkt förfogar över fortsätter regeringen
att utse män till olika poster. Det mest framträdande exemplet är lands-
hövdingarna där regeringen tillsatt åtta nya landshövdingar under innevaran-
de mandatperiod varav sex var män och två kvinnor.
Makt och inflytande
Vänsterpartiet delar regeringens mål att uppnå en jämn
fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män,
såväl mellan enskilda individer som mellan kvinnor och män
som grupper. Vi menar, liksom regeringen, att det är bra och
nödvändigt att fortsätta det utredningsarbete som pågår inom
området för att öka kunskapen och hitta vägar att bryta
kvinnors underordning i beslutsprocesser, men det räcker
inte med detta.
Kvinnors underordning i beslutsprocesser kan inte enbart handla om beslut
på ledande nivåer, i kommittéer och statliga styrelser. Det handlar också om
hela den statliga arbetsmarknaden där regeringen har ett direkt inflytande via
Statens avtalsverk och kan ge direktiv och riktlinjer om att kvinnor och män
skall finnas i lika stor omfattning inom samtliga yrkesområden, och på
samtliga beslutandenivåer, allt från mellanchefer till generaldirektörer. Det
handlar om de statliga bolagen och verken där regeringen via bolagsstyrel-
serna kan genomdriva en jämställdhetspolitik som innebär att en positiv
särbehandling av det underrepresenterade könet inom olika yrkesområden
och på samtliga beslutsnivåer uppnås. Vänsterpartiet menar att en fortsatt
kartläggning och utredning måste kombineras med en aktiv åtgärdspolitik
inom dessa områden, där verkligheten redan är utredd och kartlagd och där
regeringen faktiskt direkt kan gå in och förändra.
I "Platform for action" som antogs vid Beijingkonferensen
står:
In most parts of the world, women are virtually absent from or are poorly
represented in economic decision making, including the formulation of
financial, monetary, commercial and other economic policies, as well as tax
systems and rules governing pay.
Sverige har världens mest jämställda regering, men när man tittar på hur
ansvaret är fördelat har de kvinnliga statsråden tilldelats traditionellt
kvinnliga uppgifter, medan männen behållit makten över ekonomin och
skatterna. Männen fördelar resurserna och kvinnorna administrerar
nedskärningarna.
Regionala statliga styrelser
Statliga styrelser på regional nivå lyckades inte uppnå målet
med 40 % kvinnorepresentation 1995, utan stannade på 34
%. Det är mycket märkligt att regeringen accepterat detta.
Det är regeringen som utser de statliga styrelserna på
regional nivå och som kan skicka tillbaka nomineringarna
och begära nya i de fall de jämställdhetspolitiska målen inte
uppnås. Vänsterpartiet menar att regeringen har ett ansvar för
att målet med 50 % kvinnorepresentation uppnås till 1998.
Om detta skall vara möjligt måste regeringen konsekvent
begära nya nomineringar i de fall organisationer, partier
m.m. ej förmår nominera kvinnor i tillräckligt stor
utsträckning för att uppnå jämn könsfördelning.
Vänsterpartiet menar att målet med 50 % myndighetschefer inom statsför-
valtningen under mandatperioden måste utvidgas och omfatta alla chefs-
nivåer inom de statliga myndigheterna, verken och bolagen. I denna fråga
behövs inget vidare utredningsarbete, däremot aktiva insatser för att förverk-
liga detta mål.
Kommunerna
Som ett led i att öka samverkan i kommunerna för att minska
arbetslösheten tillsätts nu arbetsförmedlingsnämnder i
kommunerna. När ledamöterna utses blir det oftast
kommunalråden och kommunstyrelsens ordförande - många
gånger män - som utnämns. Målet 50 % måste också gälla
arbetsförmedlingsnämnderna.
Männen och
jämställdhetsarbetet
Vänsterpartiet har i en annan motion pekat på vikten av att
föräldraledigheten kompletteras så att ytterligare två
pappamånader införs. Regeringen hänvisar i denna fråga till
en proposition som skall komma våren 1997. Med den takt
som ökningen av mäns uttag av föräldraledighet redovisar så
får vi vänta i femtio år på att pappor skall ta ut
föräldraledighet i lika stor utsträckning som kvinnor. Detta är
helt oacceptabelt. Sänkningen av ersättningsnivån för den
s.k. pappamånaden bidrar inte till ett ökat uttag av
föräldraledighet från fädernas sida.
Våld mot kvinnor
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att våld mot
kvinnor är allvarliga brott som måste bekämpas och att våld
mot kvinnor är ett allvarligt uttryck för bristande jämställdhet
och den obalans som råder i maktförhållandet mellan kvinnor
och män. Vi anser att regeringen i dag saknar konkreta
förslag för att motverka det utbredda våldet mot kvinnor men
också för att hjälpa de kvinnor som utsatts för våld.
Det senaste förslaget om att åklagare skall kunna utdöma strafföreläggande
och villkorlig dom utan rättegång innebär enligt vår uppfattning att en rad
"kvinnomisshandelsfall" kommer att klaras av utan rättegång, om mannen
godtar straffföreläggandet. Detta är en allvarlig tillbakagång i synen på
kvinnomisshandel. Det är viktigt att män som slår konfronteras med sin
gärning i en rättegång, det är också viktigt för kvinnorna som blir slagna att
gärningsmannen faktiskt ställs inför rätta.
Vi anser också att alla som verkar i professioner som kommer i kontakt
med misshandlade kvinnor skall ges en kvalificerad utbildning i hur man
möter dessa kvinnor. Detta innebär att grundutbildning behöver kompletteras
och att kompetensutveckling skall ges till exempelvis poliser, jurister och
socionomer. Men även läkare har en viktig roll som kräver specialkompe-
tens. En läkare som tar emot en kvinna som blivit våldtagen måste ha
särskilda kunskaper för att kunna göra en undersökning på bästa sätt, en
undersökning där bevis säkras och där kvinnan inte blir kränkt. Riksorgani-
sationen för kvinnojourer (ROKS) är i det sammanhanget en kompetens som
bör utnyttjas och ges praktiska och ekonomiska förutsättningar för att kunna
bidra med kompetensutveckling. Vi tvingas också konstatera att fortfarande
saknar ett stort antal akutsjukhus handlingsplaner för hur de skall bemöta
misshandlade kvinnor. Det är av yttersta vikt att akutsjukhusen åläggs att
snarast ta fram en sådan handlingsplan.
Rättshjälp
Vänsterpartiet anser att den senaste försämringen i lagen om
rättshjälp innebär att kvinnor med låga inkomster riskerar att
hamna utanför systemet. Tillgången till och vissheten om att
man får rättshjälp kan vara en avgörande faktor för de
kvinnor som tvekar om de skall lämna eller ange en man som
misshandlar. Det krävs ofta ett stöd för att kunna bryta ett
destruktivt förhållande där psykisk eller fysisk misshandel
ingår. När dessa kvinnor undersöker om de har rätt till
rättshjälp möts de ibland av beskedet att så inte är fallet, i
varje fall om förfrågan gäller hjälp i ett civilrättsligt mål. Det
kan handla om äktenskapsskillnad, vårdnadstvister m.m.
Vi menar att det är viktigt att lagen om rättshjälp återställs så att kvinnor
med låga inkomster kan erhålla rättshjälp när de skall lämna destruktiva
förhållanden.
Kriminalvården
Regeringen har i sin skrivelse försökt täcka in
jämställdhetspolitiken inom många områden men inte lyft
fram eller belyst den ojämlikhet som finns inom
kriminalvården, vilket skulle kunna tolkas så att regeringen
accepterar att kvinnor behandlas annorlunda än män i
kriminalvården. Vi förutsätter att så inte är fallet.
I dag placeras dömda personer på anstalt bl.a. efter närhetsprincipen;
tanken är att man som ett led i rehabiliteringsarbetet skall ha nära till sina
anhöriga, möjlighet att få besök osv. Detta gäller för männen. I dag finns det
få anstalter för kvinnor vilket får till följd att kvinnorna placeras långt från
sina anhöriga, har mindre möjlighet att få besök, längre resor i samband med
permission osv. Kvinnliga fångar diskrimineras på grund av kön.
En del kvinnor som är dömda till fängelse har också ansvar för barn. Som
grupp skiljer de sig från män som är fäder och dömda till fängelse. De har
ofta ensamansvaret för barnet och när de döms så blir barnet omhändertaget
av samhället, medan männen ofta inte har ensamansvar för barn varför deras
barn kan fortsätta att leva kvar i sin familj och hålla regelbunden kontakt
med sina föräldrar. Det faktum att kvinnor berövas kontakten med sina barn
som en följd av fängelsestraffet måste i större utsträckning uppmärksammas
av kriminalvården.
Jämställdhetslagen och
JämO
Regeringen anger att den inte är beredd att vidta någon
ytterligare åtgärd med anledning av JämO:s skrivelser.
Vänsterpartiet har i en rad motioner lyft fram frågan om en
ny jämställdhetslag, om förstärkta resurser till JämO, om
behovet av en lika lönelag, om behovet av att införa rätten
till grupptalan m.m. Vi avser inte att upprepa kraven i denna
motion men menar att regeringen är alltför passiv när det
gäller att aktivt angripa de ojämlika förhållandena på
arbetsmarknaden. Att som regeringen gör peka på JämO:s
ansvar att reglerna blir kända och får verka bland dem som
skall tillämpa dem är inte bara passivt - det är också att
smita från sitt politiska ansvar. Det är inte bara JämO som
har pekat på att lönegapen ökar, att kvinnors kompetens
konstant undervärderas, att kvinnors anställningsvillkor som
grupp skiljer sig från männens osv. Detta faktum torde inte
bero på att de i dag gällande lagarna är okända eller på att
JämO inte har informerat, istället torde det bero på att
gällande lagstiftning är uddlös och att JämO i dag saknar
rättsligt stöd för att kunna föra talan inom bl.a.
lönediskriminering. Vänsterpartiet menar att regeringen
måste ta sitt politiska ansvar för diskrimineringen på
arbetsmarknaden och ge JämO de redskap som behövs för att
aktivt kunna motverka denna diskriminering.
Vänsterpartiet tycker att det är bra att JämO får mer resurser, men vi har i
en återkommande motion pekat på vikten av att JämO även tillförs resurser
för en särskild avdelning som enbart fokuserar på löneskillnader.
Arbetsmarknaden och
arbetslivspolitiken
Ojämlikheten på arbetsmarknaden består och tenderar att
öka, det gäller bl.a. tidsbegränsade anställningar där kvinnor
är överrepresenterade, det gäller också rekryteringen till
lediga platser där män är överrepresenterade. Det gäller de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna där de ekonomiska
resurserna i större utsträckning riktas till män, medan
åtgärder som utnyttjas i hög grad av kvinnor, t.ex.
utbildningsvikariat, skärs ned.
Den kanske mest uppseendeväckande och direkt könsdiskriminerande för-
sämringen ur jämställdhetssynpunkt som genomförts under innevarande
mandatperiod är ettårsbegränsningen för deltidsarbetslösa i arbetslöshetsför-
säkringen. Bestämmelsen innebär att deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor,
efter ett år avstängs från arbetslöshetsersättning, och konsekvensen har blivit
att en rad deltidsanställda, de flesta kvinnor, sagt upp sig från sin deltids-
anställning för att bli heltidsarbetslösa, vilket regeringen noterar i sin
skrivelse som att "under år 1996 har deltidsarbetslösheten börjat sjunka."
Vänsterpartiet menar att ettårsbegränsningen för deltidsarbetslösa i arbetslös-
hetsförsäkringen måste tas bort. Det är ovärdigt en regering som säger sig
verka för jämställdhet, inte minst på arbetsmarknadens område, att införa
regler i försäkringssystemen som verkar diskriminerande. Det är också i strid
mot Beijingkonferensens aktionsprogram som ålägger regeringarna att
"conduct reviews of national income and inheritance tax and social security
to eliminate any existing bias against women".
Under senare år har minst 80 000 kvinnor lämnat det kontorsadministrativa
yrket p.g.a. att deras arbeten rationaliserats bort med ny teknik och ny
arbetsorganisation. De riskerar alla att hamna i långtidsarbetslöshet eftersom
deras yrkesområde inte finns kvar. Här behövs en massiv satsning inom
ramen för arbetsmarknadspolitiken för att bygga vidare på deras kompetens
och leda dem vidare in i nya yrkesområden. Vänsterpartiet har tidigare
motionerat om ett brett kompetensutvecklingsprogram för kvinnor vars yrken
bortrationaliserats och avsatt en miljard kronor för ändamålet. Vi har gjort
det med insikten om att dagens arbetsmarknadspolitik är uppbyggd med
mannen som norm; när stora yrkesgrupper inom manligt dominerade yrkes-
områden hotas av arbetslöshet har samhället investerat i särskilda projekt,
t.ex. ROT-program, för att minska byggnadsarbetarnas arbetslöshet, vilket
varit bra och nödvändigt. Tyvärr saknas insikten om att behoven kan vara
desamma när stora grupper inom kvinnligt dominerade yrken hotas av eller
befinner sig i arbetslöshet. Vi menar att det är nödvändigt att reservera
ekonomiska medel som skall riktas till dessa grupper för att motverka den
rådande obalansen och ojämlikheten inom arbetsmarknadspolitiken.
Vänsterpartiet har vid två tillfällen motionerat om att ett övergripande mål
för arbetsmarknadspolitiken skall vara att bryta den könssegregerade
arbetsmarknaden. Det räcker inte att som regeringen gör avsätta mindre än 1
promille av AMS budget för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Naturligtvis är det både önskvärt och nödvändigt med s.k. brytprojekt men
det måste vara viktigare ändå att kunna inrikta hela organisationen på att
arbeta aktivt med att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. Då krävs
också ett övergripande mål som verksamheten kan utvärderas mot. Det är det
som kallas "att införliva ett jämställdhetsperspektiv i huvudfåran inom varje
politikområde".
Den 1 januari 1997 försämras villkoren för utbildningsvikariat. Vi menar
att villkoren för utbildningsvikariat, en av de få arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som passat och riktat sig till arbetslösa kvinnor på ett framgångsrikt
sätt, måste återställas vad avser ersättningsnivå och volym till 1995 års nivå.
Vi anser att möjligheten till s.k. kommunavtal skall utökas och kvarstå
även efter 1997.
Ett av de effektivaste sätten att direkt minska kvinnors arbetslöshet är att
tillföra ekonomiska medel till kommuner och landsting - där finns arbets-
tillfällena och där finns behoven. Vänsterpartiet har i sin budgetmotion
avsatt fem miljarder i riktade arbetsgivaravgiftssänkningar till kommuner och
landsting för att säkra arbetstillfällen och möjliggöra nyanställningar. Vi
menar att det måste bli slut på den negativa spiral som innebär att kommuner
och landsting säger upp kvalificerade yrkeskunniga människor som tvingas
in i passivt bidragsberoende i form av a-kassa, KAS eller i värsta fall
socialbidrag för att sedan, efter ett år av arbetslöshet, anvisas en åtgärd
(t.ex.
ALU eller OTA) i offentlig sektor med den begränsningen att de inte får
utföra "riktiga jobb", samtidigt som sjukvårdens, omsorgens och skolans
behov av arbetskraft är enorma. Fem miljarder i riktade sänkta arbetsgivar-
avgifter till kommuner och landsting kommer också att ge spareffekter i
arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken.
Vänsterpartiet har vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot riksdagens
beslut att tvångsanvisa äldre långtidsarbetslösa till tillfälliga arbeten inom
offentlig sektor, s.k. OTA. I skrivelsen om jämställdhetspolitiken redovisar
regeringen att åtgärden skall omfatta många män som har arbetat i den del av
industrin som slogs ut under 1990-talets första hälft. Syftet med åtgärden är
att den offentliga sektorn skall ta tillvara dessa personers kompetens sam-
tidigt som de äldre skall finna en meningsfull sysselsättning. Naturligtvis har
dessa män en bred och djup kompetens inom sitt yrkesområde. Paradoxen
blir att samtidigt som 100 000, de flesta kvinnor, lämnat sina kvalificerade
yrken inom vård och omsorg och gått ut i öppen arbetslöshet och 20 000-
30 000 ytterligare riskerar att sägas upp under de närmaste åren så skall
kvalificerade arbetslösa industriarbetare anvisas tillfälliga arbeten inom
offentlig sektor som "kvalitetshöjare".
Regeringen redovisar ett antal utredningar som skall analysera, utreda,
kartlägga, inhämta kunskap m.m. om kvinnors arbetsmarknad och om skilda
villkor för män och kvinnor på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet har inget
emot detta; vi delar i ett flertal fall uppfattningen att detta är både
nödvändigt
och bra men vi menar att detta inte räcker.
Det finns redan en rad utredningar och analyser som visat att arbetsmark-
naden är könssegregerad, att det finns en befattningssegregation, kvinnor
rekryteras inte till välbetalda jobb och de befordras inte heller till bättre
betalda tjänster. Kvinnors arbetslöshet ökar - tar man hänsyn till deltids-
arbetslösheten är kvinnors arbetslöshet större än männens - samtidigt så får
män en större andel av de arbetsmarknadspolitiska medlen och det är män
som nyrekryteras till lediga platser.
Regeringen konstaterar att det krävs särskilda åtgärder för att stärka
kvinnors situation på arbetsmarknaden men föreslår inte några sådana. Vi
menar att all den kunskap som kommit fram genom olika utredningar nu
måste omsättas i praktiska åtgärder för att motverka den diskriminerande
obalansen på arbetsmarknaden, i arbetslivet och i de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna.
Lönefrågor
Regeringen konstaterar att det finns ett lönegap mellan könen
på arbetsmarknaden och att en del av lönegapet beror på
osakliga löneskillnader och lönediskriminering; sedan
hänvisar regeringen till parternas ansvar för lönebildningen.
Vänsterpartiet har i en särskild motion pekat på behovet av
en ny lagstiftning för att aktivt motverka lönediskriminering.
Vi menar att lagstiftaren har ett ansvar att motverka
diskriminering i samhället och i arbetslivet. Det ansvaret har
lagstiftaren tagit inom andra områden, t.ex. vad gäller kravet
på saklig grund och turordning vid uppsägning. En lag som
aktivt motverkar lönediskriminering på grund av kön kan
lika lite anses ingripa i parternas fria förhandlingsrätt som
andra icke-diskrimineringslagar på arbetsmarknaden. En
sådan lag skulle också vara i överensstämmelse med FN:s
konvention om mänskliga rättigheter. I artikel 23 står: "Alla,
utan diskriminering, har rätt till lika lön för lika arbete."
Arbetslivsfrågor
Regeringen redovisar i korthet Arbetstidskommitténs
utredning SOU 1996:145 utan djupare analys. Enligt
Vänsterpartiets uppfattning innebär kommitténs förslag ett
rejält kliv tillbaka för möjligheten att kombinera yrkesliv och
familj, något som erfarenhetsmässigt visat sig slå hårt mot
kvinnors möjlighet att finnas på arbetsmarknaden.
Avsaknaden av förläggningsregler för arbetstiden och
arbetsgivarens ensidiga rätt att förlägga arbetstiden 40
timmar i veckan genomsnittsberäknat på tio veckor kommer
att försvåra planeringen av fritid, barnomsorg m.m. för
löntagarna.
Möjligheten att få sina önskemål om arbetstiden sakligt prövade innebär
enbart att arbetsgivaren måste pröva önskemålet, ett nej behöver inte motive-
ras mer än med verksamhetens krav och kan aldrig överprövas av någon.
Enligt Vänsterpartiet bör utredningens förslag till ny arbetstidslagstiftning
avvisas, inte minst av jämställdhetsskäl. Vi menar också att utredningens
förslag att parterna skall teckna avtal om takten och inriktningen på en
arbetstidsförkortning kommer att innebära att de branscher som har ett
relativt högt löneläge (oftast manligt dominerade branscher) kommer att
kunna avtala fram en arbetstidsförkortning medan de branscher som har ett
relativt lågt löneläge (oftast kvinnligt dominerade branscher) inte kommer att
ha "råd" att avstå löneutrymme för att finansiera en arbetstidsförkortning.
Internationella erfarenheter visar att så blir fallet. Vänsterpartiet har i en
särskild motion lagt förslag om en lagstiftad arbetstidsförkortning bl.a. för
att
minska ojämlikheten mellan könen på arbetsmarknaden och skapa möjlighet
för båda könen att kombinera familj och yrkesliv.
Regeringen redovisar också resultatet av Arbetsrättskommissionen och
regeringens förslag till ny arbetsrätt. Förslaget innebär bl.a. att en ny
anställningsform, överenskommen visstidsanställning, införs. Anställningen
får omfatta sammanlagt högst tolv månader under tre år och en arbetsgivare
får ha högst fem arbetstagare med överenskommen visstidsanställning. JämO
konstaterar i sitt remissvar att det saknas en analys av förslagets jämställd-
hetspolitiska konsekvenser, att de uppluckrade reglerna i anställnings-
skyddslagen borde kompenseras med skärpningar av jämställdhetslagen och
annan lagstiftning mot diskriminering. LO konstaterar i sitt remissvar att 70
% av nyanställningarna i dag är visstidsanställningar, nära hälften av LO-
förbundens unga, kvinnliga medlemmar är visstidsanställda. LO menar att
det inte behöver bli lättare för företagen att anställa på begränsad tid.
Vänsterpartiet delar JämO:s och LO:s uppfattning att förslaget till ny
arbetsrätt på flera punkter kommer att försvaga kvinnors ställning på arbets-
marknaden. Det är en av flera anledningar till att Vänsterpartiet kommer att
avvisa stora delar av förslaget i en separat motion. Vi menar att det är ganska
märkligt att regeringen i sin skrivelse om jämställdhetspolitik lyfter fram de
två enskilda punkter i förslaget till ny arbetsrätt som delvis gynnar kvinnor
men förtiger att andra delar av förslaget direkt missgynnar kvinnorna och att
förslaget i sin helhet kommer att ha en direkt negativ inverkan för kvinnors
ställning på arbetsmarknaden. Det handlar då också om den förkortade
företrädesrätten, om lokal förhandlingsrätt och turordningslistor.
Närings- och regionalpolitik
Regeringen konstaterar ojämställdheten och den ojämna
fördelningen av de olika stöden inom näringspolitikens och
regionalpolitikens område, men föreslår inga konkreta
åtgärder mer än att stödet skall ses över och att kvinnors
företagande särskilt skall uppmärksammas. I dag är kvinnors
möjlighet till försörjning en av de viktigaste frågorna för
regionalpolitiken. Åtgärderna för att ta itu med den skevhet
som finns i kvinnornas sämre möjlighet till försörjning och
inflytande behöver spänna över ett brett register. Det handlar
inte bara om stöd och hjälp till kvinnor att starta eget, utan
även om andra vägar till sysselsättning, som t.ex. att bilda
kooperativ, starta nätverk, starta utvecklingsprojekt som så
småningom kan leda till arbete, att fortsätta studera o.s.v.
Regeringen borde därför ha en mer offensiv strategi för hur
kvinnor i särskilt utsatta regioner skall få
försörjningsmöjlighet. Det gäller inte minst de kvinnor som i
dag friställs som en konsekvens av nedskärningarna inom
offentlig sektor. FN:s organ Unifem bedriver ett aktivt arbete
för att skapa försörjningsmöjligheter för kvinnor i t.ex.
Somalia. Därifrån kan många goda exempel hämtas.
I en partiöverskridande motion framhåller kvinnor från samtliga riksdags-
partier vikten av att de regionala och lokala resurscentrumen och det
nationella resurscentrumet får fortsätta att bedriva sin verksamhet och att
NRC blir ett fristående råd eller en kommitté direkt under Arbetsmarknads-
departementet.
Utbildningspolitik
Regeringens åtgärder för jämställdhet inom den högre
utbildningen har varit offensiva och stämmer väl överens
med Vänsterpartiets syn. Till skillnad från regeringen vill vi
dock hålla isär frågorna om jämställdhet och genusforskning.
Vissa beröringspunkter finns, men jämställdhet handlar om
att förbättra kvinnors tillgång till universitetens högre
tjänster och är en fråga om demokrati och i viss mån kvalitet.
Genusforskning handlar om att förbättra villkoren för den
forskning som utvecklar vår kunskap om kön som
samhällsorganiserande och meningsskapande princip.
Vänsterpartiet instämmer i regeringens bedömning att de som verkar inom
skolan inte kan inta ett könsneutralt förhållningssätt och att vuxenutbild-
ningssatsningen görs med kvinnors och mäns olika arbets- och livssituationer
i åtanke.
Social politik
Vänsterpartiet konstaterar att de förslag och propositioner
som lagts inom området saknat jämställdhetsanalys trots att
det ibland handlat om genomgripande förändringar av
bidragssystem och regelverk som på ett påtagligt sätt
förändrat människors möjlighet att planera sin egen ekonomi
och sina liv. Riksdagen har vid ett antal tillfällen givit
regeringen till känna sin mening om nödvändigheten av
sådana konsekvensanalyser. Trots detta saknas de.
Ett exempel är förslaget om ändrade kriterier för sjukförsäkring där strikt
medicinska orsaker framgent skall ligga till grund för sjukskrivning och
förtidspension. JämO har i sitt remissvar påtalat att kvinnor kommer att
drabbas särskilt eftersom de har hög representation bland sjukdomar eller
diagnoser som kan komma att få en annan bedömning.
Ett annat exempel är beslutet om att sänka ersättningen i pappa/mamma-
månaderna. Beslutet togs utan någon egentlig analys av vad detta hittills
inneburit för barnens möjligheter att få vara tillsammans med sina fäder.
Ett tredje exempel är låginkomstpensionärernas situation där kvinnor
drabbas i större utsträckning än män av besparingar, dels p.g.a. att de är
överrepresenterade bland pensionärer med låg eller ingen ATP, dels genom
att kvinnor dominerar bland s.k. äldre-äldre, p.g.a. längre medellivslängd.
Besparingarna på änkepensionen drabbar ensidigt kvinnor. Nedskärningarna
i BTP drabbar i större utsträckning kvinnor än män eftersom 75 % av dem
som uppbär BTP är kvinnor.
Införandet av den förlängda sjuklöneperioden, där risken för utestäng-
ningseffekter kan vara stor, borde naturligtvis ha granskats ur jämställdhets-
perspektiv. Likaså borde förändringarna i sjukpenninggrundande inkomst
analyserats innan förslaget lades enligt direktivet till samtliga kommittéer
och särskilda utredare att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser.
Regeringen skriver nu att jämställdhetsperspektivet skall förankras i hela
Socialdepartementets verksamhetsområde. Det är bra, Vänsterpartiet förut-
sätter att detta innebär att alla förslag i framtiden kommer att analyseras ur
ett jämställdhetsperspektiv och att analysen kommer att ingå som en del i det
beslutsunderlag som sedan riksdagen har att ta ställning till.
Ungdomsfrågor
Ungdomspolitik måste inriktas på att stödja ungdomar
genom att underlätta övergångar exempelvis från utbildning
till arbete och från att bo kvar hemma hos föräldrarna till att
skaffa egen bostad. Genom att underlätta för ungdomar att
etablera sig på vuxenlivets olika arenor skapas
förutsättningar att utnyttja medborgerliga rättigheter. Statens
bidrag till ungdomar skall fungera på ett sådant sätt att det
uppmuntrar utvecklingen av föreningslivet och ökar intresset
och deltagandet för ungdomar i samhället i stort.
Vänsterpartiet instämmer i att det är viktigt att
ungdomspolitiken genomsyras av ett
jämställdhetsperspektiv.
Regeringen redovisar att Fritidsutredningen (SOU 1996:3) lämnat förslag
om hur fritid kan bli mer jämställd, att särskilda flickprojekt anordnats av
Ungdomsstyrelsen och att invandrarflickors situation uppmärksammats i en
ungdomskampanj. Vänsterpartiet stödjer dessa insatser men vill peka på ett
område som är särskilt angeläget ur ett jämställdhetsperspektiv och på ett ord
som regeringen inte nämner: sexualitet. Sexualupplysning är i dag något
självklart och dess främsta målgrupp är ungdomar. Om de ungas sexualitet
kan betraktas som allmänt accepterad så är diskussionen om vad som känne-
tecknar manlig och kvinnlig sexualitet långt ifrån avslutad. Verkligheten ser
väldigt olika ut för unga kvinnor och män på det här området. Unga kvinnor
känner oro för att p-piller kan vara farliga och ansvaret för preventivmedel
ligger ofta på dem. För unga män är problematiken en annan.
Idrottsfrågor
Idrottsrörelsen har stor betydelse för barns och ungdomars
inställning till fysisk aktivitet. Riksidrottsförbundet har inte
uppfyllt sina jämställdhetsmål vilket regeringen skriver redan
i budgetpropositionen. Detta trots omfattande och i vissa
avseenden framgångsrika insatser inom idrottsrörelsen.
Vänsterpartiet anser att arbetet måste påskyndas. Den
parlamentariska kommittén som skall utvärdera målen för
det statliga idrottsstödet bör särskilt se på jämställdheten. En
förebild bör vara Fritidsutredningen där mainstreaming
uppnås, d.v.s. ett könsperspektiv finns genom hela texten.
Jämställdhet inom försvaret
Sverige har mycket glädjande tagit plats i säkerhetsrådet. En
av anledningarna är helt säkert de förslag till reformer inom
FN:s organisation som Sverige sagt sig vilja genomföra
under sin period i rådet. En sådan är utvecklandet av en ny
generation av fredsbevarande operationer. Sveriges nya
åtaganden kräver att fler kvinnor rekryteras för att de kvinnor
som utsatts för krigshandlingar i form av t.ex. våldtäkt får ett
riktigt bemötande. Likaså är det viktigt att det rekryteras
kvinnliga poliser till den civila polisen inom FN. De
svenskar som är anställda inom FN-organisationen åtnjuter
ett högt anseende. Det är därför viktigt att försvaret satsar på
att utbilda kvinnor som kan delta i den nya generationen
fredsbevarande operationer.
Jämställdhetsperspektiv på
Jordbruksdepartementets
område
Kvinnors insats inom de areella näringarna blir alltför ofta
osynliggjord. Ofta redovisas den inte ens i
jordbruksstatistiken, vilket också får till följd att lantbrukets
andel i sysselsättningen blir missvisande. Många som arbetar
deltid i jordbruket redovisas under andra näringsgrenar.
Enligt SCB:s undersökningar av jordbrukets arbetskraft är
det ungefär tre gånger så många om man tar hänsyn till detta.
Ett belysande exempel är hur kvinnor som arbetar i
jordbruket inte sällan kombinerar jordbruksarbetet med ett
deltidsarbete (inom den kommunala vården och omsorgen)
och av den anledningen inte redovisas som sysselsatta inom
jordbruket. Ett annat exempel är den småskaliga
livsmedelsförädling som växer fram i olika delar av Sverige
och där det ofta är kvinnor som är innovatörer och
initiativtagare. Deras projektidéer möts ofta av både
misstänksamhet och motstånd. Kvinnors annorlunda val av
strategier, där småskalighet, närhet och långsamt växande i
takt med konsumenternas ökade efterfrågan är en bärande
del, måste synliggöras och få ett självklart utrymme i
omställningen av jordbrukspolitiken.
Lagstiftning
Det är enligt Vänsterpartiets uppfattning viktigt att de lagar
som reglerar livet i Sverige granskas ur ett
jämställdhetsperspektiv. Lagarna anses ofta vara
könsneutrala. Det rätta uttrycket är könsblinda. Vi har
tidigare nämnt de lagar som reglerar arbetsrätten,
socialförsäkringssystemen, rättshjälp m.m. Förslaget till ny
lagstiftning inom flyktingpolitiken är ytterligare ett exempel.
Där föreslås att förföljelse p.g.a. kön och homosexualitet
skall behandlas under en särskild bestämmelse och inte ge
flyktingstatus enligt Genèvekonventionen. Det innebär att
den tortyr kvinnor utsätts för särbehandlas.
Nya former för
jämställdhetsarbetet
Vänsterpartiet har i sin budgetmotion lyft fram frågan om
aktiva åtgärder för att lägga ett jämställdhetsperspektiv på
den ekonomiska politiken och budgetpropositionerna. Vi
skriver där att det behövs en skolning för alla tjänstemän och
politiker i feministiskt tänkande, men det behövs också en
medveten personalpolitik på departement och myndigheter.
Särskilt gäller detta manligt dominerade arbetsplatser med
ekonomisk inriktning. Det krävs också att resurser avsätts på
både departement och myndigheter för att få fram en
könsuppdelad statistik och könsrelaterade
konsekvensbeskrivningar. En sådan könsuppdelning av
konsekvensbeskrivningarna är avgörande på många områden.
Det gäller t.ex. nedskärningarna i kommuner och landsting,
nedskärningarna i socialförsäkringssystemen,
behovsprövningen av änkepensionen och
kompensationsgraden i bostadstillägget till pensionärer.
På SCB måste resurser omfördelas från könsneutral till könsuppdelad
statistik. På Konjunkturinstitutet bör projektet "könsräkenskaper" inledas
med miljöräkenskapsprojektet som förebild. Myndigheterna bör kunna klara
detta inom given ram.
Regeringen anvisar nu mainstreaming som arbetsmetod för att införliva
jämställdhetsperspektivet i alla delar av regeringens arbete och på statliga
verk och myndigheter. Regeringen pekar på att det behövs kunskap för att
detta skall kunna förverkligas. Man redovisar också nya instruktioner till
SCB om att all officiell individbaserad statistik skall vara könsuppdelad. Ett
steg i rätt riktning, som enligt Vänsterpartiets uppfattning måste kompletteras
med vad vi anfört ovan om utbildning, personalpolitik, Konjunkturinstitutet
och könsuppdelad statistik på departement och myndigheter.
Vi menar också att de modeller som många ekonomer och andra experter
använder sig av vid analys av exempelvis konsumtionsval eller arbetskrafts-
utbud utgår från att familjen (hushållen) har en enhetlig vilja - d.v.s. att det
definitionsmässigt inte kan förekomma att exempelvis en kvinna och en man
har olika preferenser (och sannolikt också olika makt att genomdriva sin vilja
i hushållet). Den ekonomiska statistiken bygger i allt väsentligt på hushållen
som enhet och alla stridiga viljor och alla ojämna maktrelationer i det
tvåkönade hushållet döljs därför bakom en statistisk fasad av enhetligt nytto-
maximerande.
Vänsterpartiet anser att det inte räcker med att ge SCB instruktioner om att
all individbaserad statistik skall vara könsuppdelad. Det gäller också att
hitta/införa nya modeller som bygger på att hushållen kan vara/ofta är två-
könade och att det kan finnas olika preferenser i hushållen, att detta faktum
också skall tillåtas ge utslag i statistiken.
Likaså är det viktigt att den privata sektorn åläggs att redovisa könsupp-
delad lönestatistik. Detta har Vänsterpartiet framfört i en tidigare motion.
Insatser på regional nivå
Vänsterpartiet har under avsnittet om närings- och
regionalpolitik diskuterat behovet av regionala
resurscentrum. Det är bra att regeringen anger att
jämställdhet är ett kompetensområde. Varje
jämställdhetsexpert på t.ex. länsstyrelserna borde därför
genomgå den utbildning - eller liknande - som kom till
stånd efter ett initiativ av Jämställdhetsarbetares förening i
samarbete med Stockholms universitet.
Det finns all anledning att bevaka hur länsstyrelserna fullföljer sitt uppdrag
att bevaka jämställdhetsperspektivet när de skär ner på sina resurser. Gotland
drar in sin jämställdhetsexpert och lägger över ansvaret på Kalmar, i Uppsala
har jämställdhetsexperten ålagts ytterligare arbetsområden, vilket leder till
att
jämställdheten inte längre är en heltidsuppgift. Vänsterpartiet kräver därför
obligatoriska och heltidsanställda experter inom varje länsstyrelse.
Insatser på lokal nivå
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning om vikten av
jämställdhetsarbetet på kommunal nivå. Där bedrivs den för
kvinnors förvärvsarbete avgörande verksamheten, nämligen
barnomsorg, skola, äldreomsorg och annan social service.
Det är därför av avgörande betydelse för jämställdheten att
rikspolitikens konsekvenser för kommunernas möjlighet att
bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete lyfts fram och
analyseras.
I aktionsprogrammet som antogs vid Beijingkonferensen
står:
Lack of employment in the private sector and reductions in public service
jobs have affected women disproportionately. In some countries, women
take on more unpaid work, such as the care of children and those who are ill
or elderly, compensating for lost household income, particularly when public
services are not available. In many cases, employment creation strategies
have not paid sufficient attention to occupations and sectors where women
predominate; nor have they adequately promoted the access of women to
those occupations and sectors that are traditionally male.
Det internationella
jämställdhetsarbetet
Europeiska unionen
Vänsterpartiet tycker att det är bra att regeringen är
pådrivande i EU:s jämställdhetsarbete. I arbetet är det viktigt
att ekonomins betydelse för kvinnor inte glöms bort i
integreringen av jämställdhetsperspektivet på alla områden
inom EU. Detta gäller också de förslag om minskning av
arbetslösheten genom bl.a. satsningar på privata tjänster
riktade mot hushållen. Det är också viktigt att Sverige driver
att dokumenten på jämställdhetsområdet får en för
medlemsstaterna bindande karaktär och inte stannar vid
meddelanden eller till intet förpliktigande
rekommendationer.
I linje med de argument som regeringen framför om att införliva jämställd-
heten i gemenskapens hela politik bör Sverige därför driva att frågan om
EMU granskas ur ett jämställdhetsperspektiv.
FN
Vänsterpartiet menar att de mål och de medel som regeringen
anvisat för det inhemska jämställdhetsarbetet också måste
genomsyra det internationella arbetet. Det innebär bl.a. att
mainstreaming måste bli en arbetsmetod som tillämpas inom
hela FN-systemet och att politiker och tjänstemän måste
utbildas i detta. Detta gäller även de myndigheter som
representerar Sverige i FN.
Sverige måste också internationellt verka för att öka antalet kvinnor på alla
nivåer inom FN-systemet. Det måste också bli en prioriterad uppgift att verka
för att nästa generalsekreterare i FN blir en kvinna. Sverige bör föregå med
gott exempel och se till att landet alltid representeras av lika stor andel
kvinnor som män vid statsbesök, ministerbesök och i andra officiella delega-
tioner.
FN:s kvinnokonferens
Vänsterpartiet delar i stort regeringens beskrivning att
förhandlingsresultatet från FN:s kvinnokonferens får anses
som tillfredsställande. Vad vi saknar är aktiva åtgärder för att
genomföra Beijingkonferensens handlingsplan i Sverige.
Sverige som nation var mycket drivande för att det skulle
vara regeringarnas ansvar att handlingsplanen genomfördes i
alla nationer som ställt sig bakom handlingsplanen. Det är
därför mycket förvånande att läsa att regeringen skriver:
Det ankommer således på en mängd olika organisationer och organ,
nationellt såväl som internationellt, att genomföra åtagandena i planen.
Regeringen utgår från att ett analys- och strategiarbete i dessa frågor pågår
inom många organisationer och hos andra aktörer som pekas ut i planen.
I ingressen till slutdokumentet från kvinnokonferensen slås
det fast att det är regeringarnas ansvar att se till att
konferensens beslut genomförs i landet. Det går alltså inte att
skjuta över ansvaret på organisationer eller organ.
Handlingsplanen redovisar vissa åtgärder som måste vidtas
av regeringar, av den privata sektorn, av politiska partier, av
fackföreningsrörelsen, av arbetsgivarorganisationer m.fl.
Det handlar bl.a. om att skapa ett system för mentorer för oerfarna kvinnor,
erbjuda utbildning, särskilt i ledarskap, beslutsfattande, i att tala offentligt
m.m., utveckla metoder för att uppmuntra kvinnor att delta (och kandidera) i
olika val och politiska aktiviteter och utöva ledarskap inom andra områden.
Handlingsplanens 361 paragrafer innehåller naturligtvis mycket mer av
konkreta åtgärder som regeringen har ett ansvar för att de genomförs i
Sverige. Andra paragrafer innebär att Sverige skall arbeta aktivt för att de
genomförs inom ramen för ett internationellt samarbete. Detta gäller inte
minst inom biståndsarbetet.
Regeringen listar några av de områden som handlingsplanen tar upp och
drar slutsatsen att Sverige - vad ankommer på regeringen - i stort lever upp
till kraven. Vänsterpartiet delar inte den uppfattningen fullt ut. Det gäller
kvinnor och fattigdom där vi kan se en ökande andel fattiga kvinnor i
Sverige, det gäller integrationen av jämställdhetsperspektivet i finansierings-
institutionerna, det gäller kvinnor och ekonomi, kvinnor i beslutsfattande.
Det har nu gått mer än ett år sedan kvinnokonferensen genomfördes och
Sverige fick ta emot ett internationellt jämställdhetspris. Regeringens
jämställdhetsskrivelse visar på att det fortfarande finns mycket kvar att göra i
Sverige för att vi skall uppnå det som handlingsplanen från Beijing ålägger
oss bl.a. på det ekonomiska området. Vänsterpartiet menar att regeringen
snarast har att återkomma till riksdagen med en tidsplan och ett förslag till
hur regeringen avser att genomföra handlingsplanen från FN:s kvinno-
konferens, i Sverige och i det internationella samarbetet.
FN:s konvention om avskaffande av allt slags
diskriminering av kvinnor
Sverige var ett av de första länder som ratificerade
konventionen år 1980. Det innebär inte att Sverige efterlever
konventionen i alla stycken. Det gäller bl.a. kvinnors rätt att
fritt välja make. Alla svenska kvinnor besitter inte den rätten.
Det gäller framför allt de kvinnor som väljer en make från
t.ex. Afrika eller Latinamerika. Där utövar myndigheterna ett
kvinnoförtryck genom att anse att de har ett ansvar gentemot
svenska kvinnor så att de inte väljer fel make, medan de, vad
gäller de svenska männen, anser att ingenting kan hindra
männen från att ta hit sina kvinnor.
Vi har tidigare hävdat vikten av att lagstiftningen granskas ur ett
jämställdhetsperspektiv. Detta är nödvändigt för att Sverige skall kunna leva
upp till FN-konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av
kvinnor. CEDAW har att granska de rapporter som regeringarna avlämnar.
Med tanke på att det kan finnas olika åsikter om hur läget i Sverige beskrivs
är det bra att Sverige ställt sig positivt till tilläggsprotokollet till
konventionen för att möjliggöra klagorätten för enskilda.
Sverige tillhör inte de 10 största bidragsgivarna till Unifem. Det borde vi
göra med tanke på den vikt som regering, riksdag och svenska folket lägger
vid jämställdhetspolitiken.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att öka kvinnornas andel av arbetskraften,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i statliga bolag, myndigheter och styrelser genomföra en
positiv särbehandling av kvinnor för att uppnå jämställdhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en plan över hur målet att 50 % av alla
chefsbefattningar på alla nivåer skall vara kvinnor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sammansättningarna av arbetsförmedlingsnämnderna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om komplettering av föräldraförsäkringen med två pappamånader,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om olämpligheten att åklagaren ges rätten att utdöma
strafföreläggande vid kvinnomisshandel,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalificerad utbildning för yrkesgrupper som kommer i kontakt
med misshandlade kvinnor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ettårsgränsen
för deltidsarbetslösa i arbetslöshetsförsäkringen bör avskaffas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett aktivt arbete för att bryta upp den könsuppdelade
arbetsmarknaden,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återställa utbildningsvikariatens ersättningsnivå och volym till
1995 års nivå,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att omvandla den kunskap som framkommit i ett stort antal
utredningar till praktiska åtgärder, vilket skulle ge balans och motverka
diskriminering på arbetsmarknaden,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av
förslag till en lag som motverkar lönediskriminering på grund av kön,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetstider som motverkar jämställdhet och försvårar
kombinationen familj-yrkesliv,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förslaget till ny arbetsrätt inte är acceptabelt då det direkt
missgynnar kvinnor,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bildandet av lokala, regionala och nationella resurscentrum,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om NRC,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hålla isär frågor om jämställdhet och genusforskning,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att följa riksdagens beslut om att varje
regeringsförslag skall åtföljas av en jämställdhetsanalys,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att påskynda jämställdhetsarbetet inom idrottsrörelsen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnans roll och jämställdhet inom Försvarsmakten,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att synliggöra kvinnans ställning inom den areella näringen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om granskningen av lagarna ur ett jämställdhetsperspektiv,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mainstreaming kompletterad med utbildning, personalpolitik,
ekonomiska insatser, könsuppdelad statistik hos SCB m.m.,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att varje
länsstyrelse bör ha en heltidsanställd handläggare av jämställdhetsfrågor,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställdhetsarbetet inom EU,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall driva att ekonomiska frågor som t.ex. frågan om
EMU skall granskas ur ett jämställdhetsperspektiv,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetet inom FN när det gäller jämställdheten,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en handlingsplan i enlighet med FN:s
kvinnokonferens beslut,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för att både kvinnor och män har rätt att
fritt välja make respektive maka.
Stockholm den 8 november 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Ulla Hoffmann (v)