Motion till riksdagen
1996/97:A607
av Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran (kd)

Statlig personalpolitik för chefer m.m.


Under de senaste åren har många exempel framkommit där
direktörer i näringslivet visat omdömeslöshet genom att
kraftigt höja sina egna löner samtidigt som de förordat
återhållsamhet för sina anställda. Detta är framför allt en
fråga för ägarna, de anställda och kunderna att göra något åt.
Men när personer på ledande befattningar inom den statliga
sektorn har mer omfattande förmåner än vad som kan anses
skäligt hamnar frågan i annat ljus. För enskilda medborgare
handlar dessa höga löner och fallskärmar om hur personer
som ofta tidigare innehaft höga statliga befattningar, genom
offentliga uppdrag på skattebetalarnas bekostnad ordnar sin
ekonomiska framtid. Så får det inte vara. Chefskapet i
statliga bolag, eller verk, får inte ses som ens sorts statliga
förläningar. Vidare får inom det statliga området inte
förekomma avtal om avgångsvederlag liknande det som
avtalats fram av Apotektbolagets styrelse. Det är nu
nödvändigt att, som Finansdepartementet gör, kartlägga avtal
om bl a avgångsvederlag som förekommer i bolag som
tillhör departementets ansvarsområde. Tidigare har
Kommunikationsdepartementet haft en liknande genomång.
Det är dock viktigt att liknande genomgångar sker inom hela
regeringskansliet. Detta arbete borde också innebära
funderingar över om det går att ta fram nya och billigare
modeller för chefsavveckling och tidsbegränsade
chefsförordnanden. Frågan bör definitivt prövas.
Riksdagens revisorer har granskat den personalpolitiska reform för staten
som riksdagen beslutade om åren 1985 och 1987. I dokumentetet framförde
revisorerna sina förslag på ytterligare förändringar och förbättringar av den
statliga personalpolitiken.
Riksdagens revisorers skrivelse behandlades av riksdagen våren 1996.
Riksdagen beslutade bl a mot bakgrund av revisorernas förslag och motions-
förslag från Kristdemokraterna att ge regeringen till känna bl a följande: "För
staten som arbetsgivare är det särskilt viktigt att föregå med gott exempel och
att avtal om löner och andra förmåner som träffas med ledande
befattningshavare hos statliga myndigheter och i statliga företag ligger på en
rimlig nivå ... Enligt utskottets mening finns det anledning för regeringen att
noga följa utvecklingen på detta område och vidta ytterligare åtgärder för att
stävja eventuella missförhållanden." Tidigare har den socialdemokratiska
regeringen inte motsatt sig en mycket kraftig löneökning för postchefen. Efter
det har riksdagen via ovan angivna betänkande gett regeringen till känna att
det ska vara en rimlig nivå för ledande befattningshavare i statlig tjänst.
Trots
detta har arbetsmarknadsministern inte motsatt sig den chefslönesättning som
ägt rum i AMU-gruppen. Uppenbarligen nonchalerar här regeringens
riksdagens beslut varför det uppenbarligen är nödvändigt att riksdagen på nytt
agerar.
Det måste också arbetas fram en central personalpolicy som kan bidra till
konsekvens och fasta riktlinjer för lönesättning och avtal med chefer på det
statliga området. Dessa skäl talar för att en särskild central enhet bör
inrättas
för policy och förhandlingsfrågor avseende chefsrekrytering och avtal med
chefer i regeringskansli, statliga verk och bolag.
Revisorerna föreslog bl a också en mer effektiv utnämningsmakt genom
större öppenhet och möjlighet till insyn och efterkontroll vid tillsättningar av
verkschefer. Riksdagen har också tidigare efterlyst detta. Det går inte att nog
understryka betydelsen av en på alla sätt riktig chefstillsättning inom det
statliga området. På den privata sidan är det naturligt och på de flesta håll en
praxis att genomarbetade kravspecifikationer sätts upp för den aktuella
tjänsten och att de sökandes kvalifikationer och personlighet matchas mot
dessa krav. Detta förfarande borde användas också inom det statliga området
på ett bättre sätt än vad som görs idag. Vid tillsättande av statliga
verkschefer
har de politiska meriterna ofta ett avgörande värde. Det finns anledning att
övriga meriter ges större vikt än vad som sker idag. Ett sätt är att förbättra
matchningen genom ordentliga kravspecifikationer och en uppsatt policy på
området rekrytering. Vad gäller öppenheten vid statliga tillsättningar finns ett
problem som har sin grund i offentlighetsprincipen. Öppenhet i förfarandet är
viktigt, men får inte ske på bekostnad av de sökandes integritet, varför
regeringen bör se över offentlighetsprincipen på detta område och hur den ska
hanteras. Allt för att undvika att människor drar sig för att söka aktuella
tjänster. Konkurrens genom många sökande är viktigt.
På den statliga sidan har Riksrevisionsverket varit flitig med att granska de
statliga myndigheterna. Detta sköts med professionell kompetens vilket
garanterar god standard på granskningen. Lite annorlunda är det ute i en del
kommuner. Mot bakgrund av de "affärer" i den kommunala verksamheten
som varit aktuella under en tid är det av vikt att aktualisera en bättre
kontroll
och uppföljning genom ett professionellt revisionsarbete. 1991 års
kommunallag, som omfattar både kommuner och landsting, föreskriver inte
att de valda revisorerna skall ha en professionell status. Det är vanligt att de
valda revisorerna biträds av yrkesrevisorer. Men lagen kräver alltså inte detta.
Det kan vara ett rimligt krav att bland revisorerna ska finnas åtminstonde en
som är professionellt kunnig i god revisionssed, d v s är antingen godkänd
eller auktoriserad revisor. Detta kräver en ändring av kommunallagen.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att pröva frågan om nya och billigare former för chefsavveckling
och tidsbegränsade chefsförordnanden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tidigare riksdagsbeslut om att  avtal om löner och förmåner som
träffas med ledande befattningshavare  hos statliga myndigheter och i statliga
företag bör ligga på rimlig nivå,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en särskild central enhet för policy och förhandlingsfrågor
avseende chefsrekrytering och avtal med chefer i regeringskansli, statliga
verk och bolag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rekryteringspolitiken och ledarskapet i regeringskansliet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om professionell kompetens i den kommunala revisionen,1
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring så att det finns
professionellt kunniga bland de kommunala revisorerna.1

Stockholm den 7 oktober 1996
Dan Ericsson (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)











1 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till KU.




Gotab, Stockholm 1996