Stockholms län är med sin natur, sina parker, naturområden
och vatten en av världens vackraste huvudstadsregioner. Där
finns många gamla, vackra byggnader och ett sjudande
kulturliv. Människor från andra delar av landet såväl som
utländska gäster har alltmer uppmärksammat dessa
kvaliteter. Turismen i Stockholms län ökar kraftigt.
I denna vackra stadsregion finns också stora orättvisor och klassklyftor.
Den så kallade segregationen tilltar, det vill säga uppdelningen mellan
sociala skikt och mellan etniska grupper - det senare tydligast uttryckt så att
avståndet ökar mellan svenska medborgare som varit svenskar i ett antal
generationer och sådana som nyligen blivit det. Längst ner på skalan står,
tillsammans med de svenska medborgare som samhället slagit ut, de som
ännu inte fått svenskt medborgarskap.
Personer med utländskt utseende eller utländskt klingande namn
diskrimineras på arbetsmarknaden. Segregationen tilltar i bostadsområdena,
barnens skolor och fritidsverksamheter påverkas negativt. De fattiga utarmas
ytterligare och de långtidsarbetslösa tappar hoppet om ett arbete på den
öppna arbetsmarknaden. I Rinkeby är 15 % av befolkningen öppet
arbetslösa, på Östermalm 5 %. I denna utveckling förstärks problemet med
motsättningar mellan infödda och invandrade svenskar. Det gör att rasistiska
tendenser riskerar att få allt stadigare fotfäste.
Miljö- och trafikproblemen blir naturligt nog större i en storstadsregion -
och störst i Stockholm - som får ta emot mycket av den trafik som just en
huvudstad drar till sig, såväl när det gäller affärstrafik som turism och
transporter. Här måste staten ta sin del av ansvaret. Det måste den också göra
när det gäller utgifterna för särskilda evenemang, institutioner och byggnader
som förlagts till huvudstaden men som i praktiken servar hela landet - eller
där Stockholm som representant för hela landet står för värdskapet, t.ex.
kulturhuvudstadsåret 1998.
Staten har fortlöpande tagit ifrån såväl Stockholmskommunerna som
övriga landets kommuner alltmer av rätten att besluta över den egna
verksamheten. Kostnader har vältrats över från statlig till kommunal nivå
samtidigt som staten ålägger kommunerna att stå för allt mer service till
invånarna samtidigt som en höjning av kommunalskatten försvåras eller
omöjliggörs. Kommunen har också förlorat initiativet när det gäller
stadsplanering, byggande och bostadspolitik. Man har möjligheter att hindra
att fler människor med utländsk bakgrund bosätter sig i exempelvis Rinkeby
- men saknar möjligheter att tvinga hyresvärdarna på Östermalm att ta emot
dem. Den kommunala upphandlingen, som kunde vara ett verktyg för såväl
miljö- som social rättvisepolitik, binds upp inte enbart av beslut som fattats
av Sveriges riksdag utan också av EU-direktiv.
Huvudstaden - inte bara
stockholmarnas ansvar
Stockholm är i mycket stor utsträckning nationens ansikte
utåt. Gamla fina hus och anläggningar underhålls till dryga
kostnader, till stockholmarnas fromma, men framför allt för
att de är en del av det nationella arv som måste
vidmakthållas. Stockholm utses till värdkommun för diverse
storstilade arrangemang. Regeringen har exempelvis ansökt
om att Stockholm ska få bli kulturhuvudstad 1998 -
samtidigt som man inte är villig att betala mer än en mindre
del av kostnaderna.
Ekoparken i Stockholm har förklarats som nationalstadspark.
Sedan parken blev nationalstadspark har rena bygghysterin utbrutit: Främst
är det statliga institutioner som vill bygga till, men också nya verksamheter
vill etablera sig. Det rör sig om allt från motorvägssatsningar till
studentbostäder. Stockholms stad tar kontinuerligt ställning till knepiga
projekt i nationalstadsparken och försöker hitta lämpliga avvägningar mellan
behovet av en utveckling för befintliga verksamheter och varsamheten mot
parken. Med hänsyn till detta anser Vänsterpartiet att det är viktigt att även
staten tar sitt ansvar och inte passivt accepterar den pågående utvecklingen
som riskerar att bli en avveckling av Ekoparken som nationalstadspark.
Huvudstadsområdet har under 80-talet förlorat miljarder genom statliga
indragningar. Det har bland annat föranletts av minskade och urholkade
statsbidrag men framför allt av att den kommunala beskattningsrätten för
juridiska personer avskaffats. Kommunernas ekonomi har till följd av detta
försämrats avsevärt.
Centralbron är för staden en estetisk och bullermässig katastrof. Den
sexfiliga motorvägen förstör värdefull kulturhistorisk miljö vid Gamla stan
och Riddarholmen. En stor del av Sveriges historia utgår från det här
området, som därmed i högsta grad är av riksintresse. För att värna vår
gemensamma kultur borde Centralbron läggas i tunnel. Det är en
kostnadskrävande satsning som huvudsakligen åvilar staten.
Staten måste vidta åtgärder för att utveckla nationalstadsparken och stärka
dess status och därmed stoppa etableringstrycket som medför att
nationalstadsparken naggas i kanten
Staten måste också åta sig det ekonomiska ansvaret för att lägga
Centralbron i tunnel och rädda kulturhistorisk miljö i hjärtat av huvudstaden.
Huvudstaden och
segregationen
Segregationen och bostadsmarknaden
På 1940-talet tog den sociala bostadspolitiken form med
reglerade hyror och priser på bostadsrätter, allmännyttiga
bostadsföretag, statliga subventioner till bostadsbyggandet,
kommunalt planmonopol m.m. Gjorda studier visar att
bostadssegregationen minskar i Stockholmstrakten under
efterkrigstiden och fram till slutet på 60-talet, d.v.s. under
den tid som samhällsinflytandet över bostadssektorn är
starkt. Denna positiva tendens bryts emellertid någon gång i
skiftet mellan 60- och 70-tal. Sedan ökar segregationen
snabbt.
Det som händer just i övergången mellan 60- och 70-tal är att hyresregle-
ringen avskaffas och priserna på bostadsrätter släpps fria. Från slutet av 70-
talet och framför allt under 80-talet omvandlas årligen 2 000-3 000 hyres-
rätter i Stockholms innerstad till bostadsrätter samtidigt som priserna mång-
dubblas. Byggandet av flerbostadsområden ersätts av ett massivt byggande
av småhus, som gynnas extremt genom skattesubventionernas konstruktion.
För hushåll med hyggliga inkomster blir det rena förlusten att bo kvar i en
hyreslägenhet. Hyreshusboendet blir alltmer ett boende för arbetarklassen,
för småhushåll och för grupper utan ekonomiska resurser.
Att bryta segregationen när den gått så långt som i dag är mycket svårt.
Blandade upplåtelseformer är ingen formel för framgång. Ofta resulterar
blandandet bara i att segregationen flyttar in i bostadsområdet: bostadsrätter
för de mer välbeställda på den ena sidan om gatan och hyreshus på den
andra. Det är inte upplåtelseformen i sig som segregerar utan det är att en
viss upplåtelseform gynnas ekonomiskt framför en annan. Ett sätt att
motverka segregationen i dag är då snarare att satsa på den fysiska
upprustningen av dagens lågstatusområden, förbättra den offentliga servicen,
satsa på skolor, daghem och fritidsgårdar. Nya kulturinstitutioner kan
förläggas till förorterna. Ska vi komma tillrätta med segregationen på djupet
är det en fråga om att jämna ut inkomst- och förmögenhetsskillnader.
Fastighetsägarna, framför allt de privata värdarna, tar inte sitt sociala
ansvar. Oviljan att lämna lägenheter till kommunal bostadsförmedling är
stor. Situationen förefaller inte kunna förbättras genom avtal. Här krävs en
lagstiftning som tvingar fastighetsägare dels att lämna attraktiva bostäder till
kommunal förmedling, dels att inte diskriminera olika slags hyresgäster.
Staten borde också pröva att ställa krav av social natur på fastighetsägare
och byggherrar som ett villkor för att dessa ska få statliga lån och
räntebidrag. De skulle exempelvis kunna tvingas att upplåta lägenheter till
hushåll med särskilda sociala behov och/eller med utländsk bakgrund. Det
vill säga statliga bidrag skulle kunna villkoras med en "social krav-
specifikation".
Vänsterpartiet i Stockholm arbetar tillsammans med den övriga
majoriteten i staden för att ett pedagogiskt kulturcentrum ska förläggas till
stadsdelarna kring norra Järvafältet: Hjulsta, Tensta, Kista och Rinkeby. Nya
erfarenheter visar att kulturaktiviteter kan vara ett ypperligt pedagogiskt
instrument såväl för inlärning av kunskap som för att ge eleverna ökad
självkänsla, inlevelseförmåga, samarbetsförmåga, självdisciplin och
arbetsglädje. Centrumet ska utveckla och vidareutveckla metoder att arbeta
med kultur i undervisningen, metoder som redan nyttjas i en del skolor i
området och som ju har särskilt goda förutsättningar där det, som det gör här,
bor människor med mycket mångskiftande kulturell bakgrund. Här ska
erfarenheter från olika håll samlas och bearbetas för att sedan åter föras ut
till
skolor inom och utom landet.
Utöver de miljöROT-bidrag Vänsterpartiet tidigare föreslagit behövs ett
speciellt ROT-bidrag för att öka tillgängligheten i samhället, något som både
funktionshindrade, äldre och barnfamiljer drar nytta av. Speciellt gäller detta
tillgängligheten i den yttre miljön, där stora brister finns i storstäderna.
Lagstiftning som tvingar fastighetsägare att lämna attraktiva lägenheter
till förmedling och att godkänna hyresgäster med låga inkomster och
med utländsk bakgrund.
Lagliga möjligheter att ställa sociala krav på byggherrar och
fastighetsägare för att de ska få statliga lån och räntebidrag.
ROT-bidrag för att öka tillgängligheten.
Statliga pengar till att skapa ett pedagogiskt kulturcentrum på Järva-
fältet.
Segregation och arbetsmarknad
Storstadsregionerna uppvisar genomsnittligt högre
socialbidragskostnader och en snabbare ökning av antalet
hushåll som är beroende av socialbidrag än någon annan del
av landet. Det är ett förhållande som direkt kan härledas till
de stigande arbetslöshetskurvorna. Kostnaderna för andra
stödinsatser av olika slag, t ex psykosociala, är därför också
högre för Stockholm och storstadsområdena än för
genomsnittet.
Staten måste därför kompensera Stockholm för de relativt sett högre
sociala kostnaderna, förslagsvis genom att utse regionen, och kanske även
övriga storstäder, till särskilt stödområde. Låt hela Sverige leva ska gälla
även för Stockholm.
Kommunerna måste få medel för att ta huvudansvaret för arbetsmarknads-
åtgärder i samverkan med andra berörda myndigheter. Alltså samordning av
insatser och pengar som gäller arbete och sysselsättning under kommunalt
huvudmannaskap.
Medel måste till för att möjliggöra att man anställer folk i sådana
integrations- eller invandrarprojekt som kan förväntas leda till självgående
näringsverksamhet. Det behövs även medel till projekt som stärker de olika
etniska grupperna i deras kulturella arbete och identitet. Därmed motverkar
vi diskriminering, utslagning och segregation.
Stockholms pågående försöksverksamheter med 6 timmars arbetsdag inom
5 arbetsenheter bör få statligt stöd dels i utvärderings- och analysdelen, dels
för att kunna utvidga försöksverksamheten till rent manliga arbetsplatser.
Eftersom det finns tecken på att den samhällsekonomiska vinsten med
förkortad arbetstid inkasseras av staten (se utvärdering av Kirunas hem-
tjänst), måste de kommuner som nu prövar förkortad arbetstid, få möjligheter
att få ta del av denna vinst. Staten bör stå för delar av kostnaden för de nya
jobb som skapas genom att kortare arbetstid införs.
En aktuell genomgång av samtliga anmälningar till diskriminerings-
ombudsmannen om etnisk diskriminering i arbetslivet visar på behovet av en
skärpt lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Lagen bör ändras
så att bevisbördan åvilar arbetsgivaren när det gäller att bevisa att ingen
diskriminering ägt rum. Polisens och åklagarväsendets rutiner för uppfölj-
ning och kontroll av lagen bör också skärpas. Polis- och åklagare måste
också aktivare än nu arbeta mot alla former av rasism och hets mot
folkgrupp.
Rösträtt till riksdagen för invånare med utländskt medborgarskap är ett
gammalt vänsterpartikrav som nu är aktuellare än någonsin. Det skulle öka
intresset för politik hos dessa grupper och göra de politiska partierna mera
benägna att lyssna på invandrargruppernas krav och förslag.
Kompensation för att kommunerna övertar huvudansvaret för
arbetsmarknadsåtgärder i samverkan
Projektmedel till dels kulturella, dels företagsinitierande projekt i
integrationssyfte
Medel till utvärdering och analys av samt till fortsatta försök med 6
timmars arbetsdag
Skärpt lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet
Möjligheter för polis och åklagare att arbeta aktivare mot alla former
av rasism
Rösträtt till riksdagen för invånare med utländskt medborgarskap
Socialt eftersatta grupper
Särskilt eftersatta grupper i regionen är invandrare, äldre,
handikappade och barnfamiljer. För människor och familjer
med invandrarbakgrund gäller där således ofta en dubbel
segregering. De genomsnittligt högre
socialbidragskostnaderna i Stockholm visar att även dessa
problem är större i huvudstaden och övriga storstäder, än på
andra håll.
Låginkomstpensionärerna är speciellt utsatta, de som bara har folkpension
och pensionstillskott, och kanske en mycket liten ATP-del. Till 80-90 % är
det kvinnor.
Ett speciellt Stockholmsproblem utgör det statliga bostadsbidraget (BTP),
som inte kompenserar för hyresnivåer över 4.000:- per månad. Hyror över
denna gräns är en realitet i Stockholm. Kravet måste vara att denna gräns
höjs, eller tas bort helt. Speciellt i de särskilda boendeformerna för äldre,
som oftast handlar om nyproducerade eller ombyggda hus, är hyresnivån
hög.
För att stimulera till nya och bättre former av äldreomsorg till pensionärer
med utländsk bakgrund behövs statliga medel till olika projekt- och
försöksverksamheter. Detta är en relativt ny problembild som
storstadskommunen måste tackla, i takt med att vi får alltfler äldre med
invandrarbakgrund.
Ett särskilt tydligt storstadsproblem är alkohol- och drogskador. Speciellt
ökningen bland ungdomarna är ägnade att inge oro. Här krävs att staten
bedriver en restriktiv alkohol- och narkotikapolitik. Ge Stockholm tillbaka
hiv/aids-bidragen som underlättar missbrukarvård och stöd till hiv-positiva
liksom förebyggande drogarbete.
Gränsen för BTP tas bort eller höjs ordentligt
Stimulansmedel för kvalitetsförbättringar inom äldreomsorgen
Medel till projekt/försöksverksamheter när det gäller äldreomsorg för
personer med utländsk bakgrund
Återinför hiv/aids-bidragen till Stockholm
En restriktiv alkohol- och drogpolitik
Medel till förebyggande drogarbete
Barnen och segregationen
Skolan
Skolverket har nyligen i en utredning kommit fram till det vi
länge anat: att systemet med skolpeng fungerar segregerande.
Somliga skolor utarmas på elever och därmed på pengar
medan andra skolor, där det huvudsakligen går barn från
välsituerade familjer, profiterar på systemet och drar till sig
ännu fler elever med redan goda förutsättningar.
För Stockholmregionens del handlar det ofta om att det är skolor i de
invandrartäta områdena som utsätts för elevflykt - inte för att de primärt är
dåliga utan för att det är svårt att lära sig bra svenska när så få har svenska
som modersmål. Därmed blir det ännu färre svensktalande barn kvar och
ännu svårare för övriga att lära sig bra svenska. Till sist blir det svårt med
språket även för dem som har svenska som modersmål. Samtidigt måste -
det visar samstämmiga undersökningar - de barn som har ett annat
modersmål än svenska ges möjligheter att utveckla och behålla sitt eget
modersmål.
Överhuvudtaget tycks den nya skolan främja elittänkande, och i en
segregerad stad som Stockholm, med många flyktingbarn och andra som av
sociala orsaker har stora svårigheter att klara sig i ett sådant system, slår
detta
särskilt hårt. En del barn, främst flickor, slås ut och blir tysta, glöms helt
enkelt bort - andra, främst pojkar, blir utåtagerande och besvärliga. Det
bäddar för framtida sociala problem och kriminalitet. Även alla andra
nedskärningar i barnens värld på kultur, fritid etc bidrar till en dålig prognos
för många barn.
Givetvis går det att göra en bra skola och en bra fritidsverksamhet även i
de områden som anses ha låg status. Det är en fråga om mänskliga och
ekonomiska resurser - som också finns på många håll. Det räcker med att
besöka vissa skolor och verksamheter i områden med multietnisk befolkning
för att få det bekräftat. Det är de ekonomiska resurserna som mestadels
saknas. De lärare och ledare som lyckas bäst är ofta de som inte bara har ett
starkt pedagogiskt och socialt engagemang utan också en förmåga och ork att
söka anslag och bidrag från olika håll för olika projekt.
Elevers och föräldrars rätt att välja skola bör finnas kvar men däremot inte
kopplas till skolpengen. Det är ju just denna koppling som åstadkommit en
negativ spiral i så många skolor. Plats måste i första hand beredas åt de
elever som bor i området. Därefter bör kötiden vara avgörande, även om
"sociala förturer" kan ges i vissa fall.
Oerhört viktigt är också att man fortsätter den på sina håll påbörjade
försöksverksamheten för att uppnå att barnen får ett större inflytande över sin
egen skola och därmed sin egen arbetssituation. Även försöken att dra in
föräldrarna mer i skolans arbete och beslut måste fortsätta och
vidareutvecklas. Här är det nödvändigt att särskilt se till att nå föräldrar ur
de
grupper som inte har någon vana att lägga sig i skolans arbete.
Miljöanpassningsbidrag till skolor
Storstaden är en rik miljö kulturellt och på många sätt, men
grönytan per person är naturligt nog mindre än på andra håll.
Därför bör särskilda bidrag införas som kan sökas av skolor
som vill miljöanpassa sig. Då kan man utnyttja miljöarbetet i
det pedagogiska och sociala arbetet.
Idrott, fritid och kultur
Det mesta av det som sägs om skolan gäller även för barns
och ungdomars fritidsverksamheter. I Stockholm har det
dock hänt en del positiva saker på fritidens område de
senaste åren. Bland annat har det skett en kraftig satsning på
tjejidrott och på andra fritidsaktiviteter för flickor.
Men i mångetniska områden och områden med stora barnkullar och/eller
sociala problem behövs det extra resurser. Som ett exempel på behov som
uppstår i och med inslag av "främmande" kulturer, krävs det särskilda
flickdagar eller -lokaler för att flickor från vissa muslimska familjer ska
kunna ha fler sociala kontakter än de gängse. Men allra först behövs det
förstås en satsning på den öppna fritidsverksamheten så att det över huvud
taget finns öppna mötesplatser att gå till.
Vänsterpartiet kan naturligtvis inte acceptera en flyttning av väletablerade
museer från Stockholm. Att utan rimliga skäl flytta på verksamheter bara för
flyttandets egen skull är oacceptabelt. Att det dessutom är förenat med stora
kostnader - och inga mätbara vinster - gör att förslaget får ett löjets skimmer
över sig.
OS bör inte hållas i Stockholm. De ekonomiska erfarenheterna och den
senaste forskningen kring liknande arrangemang avskräcker. Det finns heller
inget folkligt stöd för OS-planerna. Med stor sannolikhet innebär ett OS
förluster för regionen. Risken är uppenbar att skattebetalarna får stå för en
stor del av kostnaderna. De medel som finns bör satsas på breddidrott som
framför allt gynnar låginkomsttagares döttrar.
Antivåldsprojekt
I Stockholm har det i vissa stadsdelar genomförts projekt
som syftar till ökad trygghet och som motverkar våld i
ungdomsgrupperna. Dessa har varit framgångsrika och bör få
fortsätta och sprida sig även till andra delar av regionen. För
detta behövs det statligt stöd.
Sammanfattningsvis
Om systemet med skolpeng behålls, måste de statliga skolanslagen
kompensera kommunerna, särskilt storstäderna där problemen är störst,
så att de kan motverka de negativa konsekvenser pengsystemet medför
i form av segregation och ökade klasskillnader.
Undervisningen i elevernas modersmål (tidigare benämnt hemspråk)
måste ges ökade resurser.
Staten måste bidra med resurser till kultur, idrott och andra fritidsverk-
samheter i socialt belastade områden.
Skolorna måste ges resurser för utveckling av elev- och föräldrainfly-
tande och för miljöanpassning av skolan.
Statligt stöd till förebyggande drogarbete och antivåldsprojekt bland
ungdomar.
Ja till breddidrott - nej till OS.
Huvudstaden och miljön
Trafikpolitik - bilismen och
Dennispaketet
Biltrafiken är orsaken till flera allvarliga miljöhot som
klimateffekten, försurning, övergödning av haven,
luftföroreningar, trängsel och buller. För att säkerställa en
långsiktigt hållbar utveckling måste transportsystemen i
staden miljöanpassas. Biltrafikens enorma kostnader
påverkar samhället och försvårar en rättvis
fördelningspolitik. Biltrafiken har också redan tagit allt för
mycket mark i anspråk.
En modern trafikpolitik för en långsiktigt hållbar utveckling kräver en
biltrafikminskning med minst 15 % fram till år 2010. Stockholms stad har i
samband med medlemskapet i Klimatförbundet antagit målet att halvera
koldioxidutsläppen till år 2010.
Vänsterpartiets utgångspunkt är att varken Öster- eller Västerleden behövs
och inte heller vare sig Södra eller Norra Länken i nu föreslagna
överdimensionerade form. De löser inte dagens miljö- och trafikproblem
utan skapar bara fler problem. Vänsterpartiet anser att man ska låta de nya
kunskaperna om miljö och moderna kommunikationer vara vägledande.
Förutsättningarna för gjorda trafikmängdsberäkningar när det gäller
Dennispaketet kan starkt ifrågasättas, eftersom de baseras på att bilinnehavet
ska öka med 50 % till år 2020 och att kollektivtrafikandelen skall minska
från 48 % till 42 % under maxtimmen till år 2020.
Huvudsyftet med Dennis vägtullar är att finansiera de väginvesteringar
som ingår i Dennisöverenskommelsen, men dessa gigantiska väginveste-
ringar är förkastliga ur miljö-, stadsbilds- och ekonomisk synvinkel. Små
förändringar i t.ex. realräntan från 4 till 5 procent höjer räntekostnaden till
hela 24 miljarder kronor och skapar ett totalt intäktsbehov på minst 61
miljarder kronor för Dennispaketet.
Staden och staten kommer att skuldsätta sig för överskådlig tid med denna
orimliga upplåning.
Biltullar skall betraktas som ett miljöpolitiskt styrmedel. Detta innebär att
tullarna måste lokaliseras så att biltrafiken styrs bort från innerstaden och så
att den miljövänliga kollektivtrafiken gynnas. Onödig genomfartstrafik
reduceras bäst genom att man placerar biltullarna innanför lederna.
Vägverkets biltullssystem klarar inte miljömålen utan att någon form av
bilavgifter för innerstan, t.ex. Naturskyddsföreningens bilavgiftsmodell,
introduceras. En lösning med fem innerstadszoner ger en betydlig minskning
av biltrafiken samtidigt kan kollektivtrafiken betalas.
Trafikpolitik - tjänstebilar
Vänsterpartiet i regionen har ambitionen att på flera sätt styra
utvecklingen i en ny riktning: Stadens nya miljöprogram,
inrättande av miljözoner, storskalig introduktion av elbilar
och annan miljöanpassad fordonsteknik i stadens egna
fordon, koordinatorskap för EU-projekt om introduktion av
miljöanpassad fordonsteknik i Europa, samt beslut om
ytterligare utredningar om miljörelaterade bilavgiftssystem
som ska redovisas våren 1998, gör sammantaget att staden
anser sig ha vidtagit en rad beslut i syfte att miljöanpassa
biltrafiken. SL:s kraftiga satsning på etanolbränsle och inköp
av svensktillverkade miljöanpassade bussar är även det ett
viktigt bidrag.
Ett stort problem i stadens miljöambitioner är det system med förmånsbilar
och skatteregler för miljöanpassade bränslen som finns, då dessa i stor
utsträckning blir okänsliga för de ekonomiska styrmedel som staden och
samhället i övrigt kan införa. Ca 25 % av landets förmånsbilar finns i
Stockholms län.
Förmånsbilarnas andel av trafiken i Stockholm uppskattas till 20 % i länet.
I Stockholms län finns en väl utbyggd kollektivtrafik, varför de finansiella
regelsystem som gäller för fordonsbränslen och förmånsbilar/tjänstebilar är
av avgörande betydelse för hur miljöfrågan såväl lokalt som globalt ska lösas
i staden. På grund av förmånsbilssystemet har kollektivtrafiken mycket svårt
att konkurrera om ca 500 000 resenärer.
Vi kan heller inte acceptera det faktum att import av etanol från länder
utanför EU har belagts med 100 % tull.
Vi anser att tiden nu är mogen att staten ska miljöanpassa bidragssystemet
för att bidra till den nödvändiga miljöomställning som vi står inför. Genom
att finansiellt gynna miljöanpassade bränslen så minskar oljeimporten och en
inhemsk produktion av alternativ kommer till stånd. Genom att avskaffa
dagens förmånsbilssystem så gynnas alternativa transporter och
miljöbelastningen minskar kraftigt. En annan likvärdig modell kan vara att
kraftigt miljöanpassa de regler som gäller för förmånsbilar/tjänstebilar.
Sådana förändringar kan vara att exempelvis kraftigt gynna förmånsbilar med
mycket låg bränsleförbrukning eller sådana fordon som drivs med
kretsloppsanpassade drivmedel.
Sverige ska verka för att minska på tullen av import av etanol från
länder utanför EU.
Systemet med förmånsbilar avskaffas alternativt att beskattning av
förmånsbilar och fordonsbränslen kretsloppsanpassas och kraftigt
relateras till miljöfaktorer
Vidare bör staten tillsammans med berörda kommuner och landstinget
vidta följande åtgärder.
Dennispaketet måste omförhandlas
planering som minskar transportbehovet
transportplanering som prioriterar gång- och cykeltrafik
innerstadsavgifter
slopande av förmånsbilar
aktiv parkeringspolitik.
Trafikpolitik - kollektivtrafiken
Ett miljöanpassat transportsystem kräver en utveckling av
kollektivtrafiken. Spår i Stockholm är en förutsättning för en
långsiktig hållbar utveckling, minskat bilresande, en bra
miljö och en väl fungerande kollektivtrafik. Spårtrafik är det
mest miljövänliga och energisnåla trafikslaget per
passagerare, bortsett från cykel. Det ger goda möjligheter till
bekväma och snabba förbindelser. Moderna spår är mycket
mer än det vi känner till idag i Stockholm. På många ställen
runt om i världen finns det många exempel på den nya
tekniken, t.ex. förarlösa vagnspårsystem.
Vänsterpartiet föreslår att de miljöavgifter som tas från vägtrafiken går till
investeringar inom kollektivtrafiken.
För att klara driften av kollektivtrafiken behövs att en fond skapas så att en
årlig avkastning tryggar den vardagliga driften av kollektivtrafiken.
Bromma flygplats
Flyget är det transportsystem som använder mest energi och
förorenar miljön mest per passagerare. Med fortsatt
utbyggnad av järnvägarna kan flyget enkelt ersättas av
snabbtåg. Den planerade tredje start- och landningsbanan på
Arlanda som innebär ökade avgaser och mycket buller blir i
ett miljöanpassad transportsystem överflödig.
På grund av olycksrisken, bullret och avgasföroreningen ska inte
flygplatser ligga i bostadsområden. På Bromma flygplats bör ett ekologiskt
bostadsområde skapas med plats för 4 000 bostäder.
Staten måste medverka till en nedläggning av Bromma flygplats till år
1998
Nedläggningen av Bromma föranleder inte anläggandet av någon ny
flygplats i regionen.
Sjöfartsstad med möjligheter och
problem
Stockholm är en hamnstad och en sjöstad vars kajer, fartyg
och vatten är ett viktigt inslag i stadsmiljön. Det ger staden
den profil som de flesta invånare förknippar med "sin" stad.
Stora delar av den kommersiella sjöfarten har under årens
lopp lokaliserats utanför innerstaden. I dag aktualiseras allt
oftare konkurrerande markintressen i
Frihamnen/Värtahamnen/Louddenområdet. Stockholm
ifrågasätts alltmer som sjöstad med en hamnverksamhet som
utgjort en grundbult i stadens historia.
Stockholms hamn, inkluderat Nynäshamn och Kapellskär är ostkustens
största hamn. De färjelinjer som trafikerar hamnen svarar för två tredjedelar
av handelsutbytet mellan Sverige och Finland. Hamnverksamheten genererar
totalt ca 15 000 arbetstillfällen i Stockholm. Hamnen är den enda
terminalpunkt i regionen där riksvägnätet och stambanenätet har möjlighet
att direkt nå sjötransportsystemet med rimlig distans mot Finland, Ryssland
och Baltikum.
För närvarande planeras en rad åtgärder och beslut som syftar till en kraftig
miljöanpassning av sjöfarten i Stockholm. Stockholm ska med skärpta krav
och regler samt ett intensifierat internationellt arbete påskynda utvecklingen.
Ambitionen måste vara att sjövägen också i praktiken ska kunna bli
miljövägen. Frågan om utlokalisering av delar av hamnverksamheten blir
bland annat avhängigt hur vi lyckas med miljöåtgärderna.
Genom exempelvis ekonomiska styrmedel som hamnavgifter, någon form
av miljözoner och ett aktivt engagemang i olika internationella
sjöfartsorganisationer kan regionen och Sverige som nation påverka sjöfarten
i miljövänlig riktning.
Tunga lastbilstransporter som i dag går genom innerstaden med
bränsletransporter till bl a Arlanda måste bort. SJ och Sjöfartsverket via
Näringsdepartementet bör ges i uppdrag att utveckla samarbetet och förbättra
övergångar mellan sjöfart och järnväg. Järnvägsalternativet för
oljetransporter ger en större flexibilitet, men båda alternativen är en tydlig
miljöförbättring jämfört med dagens situation.
Vägverket bör ges resurser för att förbättra infrastrukturen till och från
Nynäshamn för att ha en beredskap för den förväntat ökade handeln över
Östersjön. De transporter som ska söderut eller norrut och där inget gods har
Stockholm som mål bör kunna välja en annan hamn än
Värtahamnen/Frihamnen för att minska tunga transporter genom Stockholm.
Handeln med öst kommer inom några år att expandera kraftigt och då gäller
det att ha god framförhållning.
Öka förutsättningarna för näringslivet i skärgården genom ökade
investeringar i IT och telekommunikation.
Förbättra snarast infrastrukturen till och från Nynäshamn och
Kapellskär.
Samordna ekonomiska styrmedel, miljözoner och internationella miljö-
krav i syfte att påverka sjöfarten i miljövänlig riktning.
Ge SJ och Sjöfartsverket i uppdrag att samordna transportkedjorna i
syfte att miljöanpassa transportsystemet i storstadsregionen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stärka Nationalparkens status i syfte att
minska etableringstrycket på parken,1
2.
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning som tvingar
fastighetsägare att lämna attraktiva lägenheter till förmedling och att
godkänna hyresgäster med låga inkomster och olika bakgrund,1
2. att riksdagen hos regeringen begär medel till ett pedagogiskt
kulturcentrum på Järvafältet,2
3. att riksdagen beslutar om rösträtt till riksdagen för invånare med
utländskt medborgarskap,3
4. att riksdagen hos regeringen begär medel till kulturella och
företagsinriktade projekt i integrationssyfte i Stockholmsregionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om segregeringen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om socialt eftersatta grupper,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de statliga skolanslagen måste kompensera kommunerna för
de negativa konsekvenser skolpengssystemet innebär i form av ökad
segregering och ökade klasskillnader,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnen och segregering,
9. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige skall verka för att minska
tullen på import av etanol från länder utanför EU,4
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avskaffa systemet med förmånsbilar,4
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Bromma flygplats skall läggas ned senast 1998,5
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunikationerna i Stockholms län,5
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att samordna ekonomiska styrmedel, miljözoner och
internationella miljökrav i syfte att påverka sjöfarten i miljövänlig riktning.5