Stockholm är unikt i Sverige genom sin komplicerade och
mångfacetterade storstadsstruktur. Samtidigt är likheten med
resten av riket uppenbar på så sätt att minst lika stora
kontraster finns inom regionen som i Sverige som helhet.
Sveriges näst mest tätbefolkade län har flest boende i
glesbygd. I skärgården, några mil från regeringsbyggnader
och varuhus, lever man med förutsättningar och kostnader
motsvarande de man finner för företagande och
samhällsservice i Norrlands inland eller annan glesbygd.
Trots stora sociala spänningar och svårlösta samhällsproblem är det en
oerhört attraktiv del av Sverige, älskad av oss som bor här. Stockholms-
regionen i nära samverkan med övriga delar av Mälardalen är också en
konkurrenskraftig region i europeiskt perspektiv och härigenom en resurs för
hela landets utveckling. Stockholmsregionen kräver inte någon särställning
p.g.a. sin traditionella funktion som huvudstad, men behöver förståelse för
sin särart och betydelse för Sveriges utveckling.
Storstadsstrukturen är i sig inget allvarligt problem ur miljösynvinkel. De
utsläpps- och resursanvändningsfrågor som är centrala för Sveriges och
världens möjligheter att nå en långsiktigt hållbar och balanserad ekonomisk
utveckling, hanteras bäst i täta strukturer.
Stockholmsregionen har stordriftsfördelar och strukturförutsättningar som
är gynnsamma för en bärkraftig utveckling. Det gäller bland annat den stora
andelen kollektivtrafik och den därmed förknippade lägsta biltätheten i
landet. Utsläppen av kväve och andra bilrelaterade luftföroreningar per
invånare är den lägsta i landet. Energikonsumtionen per invånare är likaså
den lägsta i landet. Möjligheter att lösa fjärrvärme, avlopps- och avfallsren-
ing är goda. Utmärkande är dock att investerings- och driftkostnader för att
tillvarata dessa fördelar är höga.
Trafik- och miljöfrågornas lösning kräver långsiktiga och politiskt
kontroversiella ställningstaganden. Sociala problem förknippade med miss-
bruk, ensamhet, kriminalitet, mycket hög invandring till vissa områden,
förslumning och fortgående segregering blir mer och mer akuta för varje dag.
Hela Sverige har ett intresse av att storstadsområdena ges rimliga förutsätt-
ningar att hantera sina problem.
Inomregional balans
Stockholms län präglas av stora och svåra obalanser. Det
handlar framför allt om skillnader på några av livets allra
viktigaste områden - social välfärd, ekonomisk standard,
arbetsmarknad och utbildning, hälsa och ytterst, livslängd.
Södertörnskommunerna har sammanlagt över 360 000 invånare, i
Stockholms södra förorter bor ytterligare ett par hundra tusen människor.
Endast ett av de svenska länen har fler invånare. Ändå betraktas väldigt
sällan de olika länsdelarna i Stockholm för sig.
Södertörn har högre arbetslöshet, lägre skattekraft, högre ohälsotal, lägre
utbildningsnivå, sämre kommunikationer osv. än övriga länet. Dessa
obalanser tenderar tyvärr att förstärkas. Det är därför viktigt att regionen
tillåts fortsätta med den inomregionala skatteutjämningen.
De allra viktigaste orsakerna till obalanserna i Stockholmsregionen hittar
man på regionens arbetsmarknad. Eftersom staten är en av de största
arbetsgivarna i regionen har staten också ett stort ansvar. Statens mycket
ensidiga lokalisering av arbetsplatser till innerstaden, Solna och Sundbyberg
är en bidragande orsak till obalansen. Eftersom staten också är stor kund hos
många företag har dessa företag ofta förlagt sin verksamhet i samma
områden som staten med förstärkt obalans som följd.
Staten bör, i de fall en ny statlig verksamhet ändå förläggs till Stockholms-
området sträva efter att lokalisera denna till Södertörn.
En levande skärgård
I Stockholms län finns stora kontraster. Utanför stenstaden
finns den världsunika skärgården med tusentals öar och skär.
Av dessa är 130 bebodda med sammanlagt nästan 7 000
invånare, varav ca 4 000 bor på öar utan fast landförbindelse.
Tack vare ett intensivt och målmedvetet arbete har den tidigare så negativa
trenden mot avfolkning kunnat vändas. Mycket återstår dock. Satsningen på
skärgårdssamhällen har medfört fler arbetstillfällen och bättre service. Åren
1991-93 ökade antalet invånarna med 14 % i skärgården. För en fortsatt
positiv utveckling krävs insatser på många områden; samhällsservice, trafik,
farleder, småföretagande, fastighetstaxering m m vilket företrädare för
folkpartiet tar upp i en separat motion.
Den statliga regionalpolitiken får dock i vissa lägen rent absurda
konsekvenser för skärgården. Avstånd till service, arbeten, skolor m m kan
inte mätas i kilometer när man betraktar skärgården, det vill säga när vatten
skiljer land från land.
Regeringen bör ändra bedömningsgrunderna för vad som är glesbygd, så
att skärgården ges samma möjligheter till utveckling som övrig glesbygd.
Utbildning
En högre andel invånare med akademisk utbildning är
avgörande för Sveriges utveckling i framtiden.
Kunskapssamhället kräver en högre total utbildningsnivå.
Sedan tidigare vet vi att Stockholm har för få
utbildningsplatser i förhållande till andra regioner i landet.
Stockholm har också en mycket snedvriden social
rekrytering till högre utbildning.
De tre kommunerna Botkyrka, Salem och Södertälje sade tidigare i somras
nej till att låta ett fristående gymnasium etablera sig i Norsborg. Argumentet
var att skolan skulle ta elever från de närbelägna kommunala gymnasie-
skolorna. Reaktionen borde istället ha varit den motsatta, att bejaka en
utveckling av mångfald och kvalitet där den som bäst behövs. Men
kommunerna vill skydda sina egna snäva intressen som producent av
utbildningsplatser. Skolpengen, och rätten att på likvärdiga villkor bedriva
grundskoleverksamhet i friskoleform undergrävs. Den lagstadgade rätten för
elever att välja inom det kommunala skolväsendet undergrävs av att många
kommuner inte ändrar resursfördelningen efter elevernas önskemål, utan
platsantalet i de olika skolorna låses. Något fritt gymnasieval finns inte,
eftersom kommunen bara behöver betala interkommunal ersättning i det fall
man själv inte bedömer att motsvarande utbildning kan erbjudas. Allt detta
begränsar elevernas valmöjligheter såväl som skolornas möjlighetet till
profilering. Den skola som inte är attraktiv har inget att frukta från
konkurrens från andra, så länge elevernas valmöjligheter är så kraftigt
begränsade. Detta är särskilt tydligt i Stockholms län. Länet är en
arbetsmarknads- företags- och bostadsregion. Den borde vara en utbildnings-
region. Kommunerna agerar idag som om de ägde eleverna. Dessa måste ges
en möjlighet att precis som på arbetsmarknaden röra sig fritt över
kommungränserna.
Kommunernas möjlighet att begränsa tillkomsten av fria gymnasieskolor
bör avskaffas, skolpengen bevaras och rätten att välja en annan skola än den
av kommunen anvisade vara grundregeln. Givetvis måste närhetsprincipen
för antagning vid övertecknande gälla.
Storstockholmsområdet är underförsörjt på utbildningsplatser i den högre
utbildningen. Ingen annan del av vårt land har ett så kvalificerat och
kunskapsberoende näringsliv. Samtidigt har ingen annan del av vårt land en
sådan brist på utbildningsplatser vid universitet och högskolor i relation till
såväl ungdomarnas efterfrågan som arbetsmarknadens behov.
En kraftig utbyggnad av högskoleutbildningen i Stockholmsregionen är
nödvändig och viktig för utvecklingen såväl i vår region som i övriga
Sverige. När det inte finns tillräckligt många personer med högskole-
utbildning i Stockholmsregionen för att möta arbetsmarknadens behov så
innebär det att andra delar av landet förlorar många unga välutbildade som
lockas att flytta. En satsning på fler högskoleplatser i Storstockholm är något
hela landet vinner på. Utveckling i Storstockholm står inte i motsats till
utveckling i Bergslagen, Norrland eller Sydsverige. Tvärtom. Storstockholm
konkurrerar främst med andra storstäder i Europa. En utveckling i
Storstockholm drar andra delar av landet med sig. En kraftfull satsning i
huvudstadsregionen blir extra bränsle till den motor som huvudstadsregionen
utgör för nationen.
Den högre utbildningen och forskningen i Stockholmsregionen är idag
alltför koncentrerad "norr om Slussen". Ungdomarna på Södertörn genomgår
högre utbildning i betydligt lägre omfattning än vad som gäller generellt i
länet. Det är uppenbart att benägenheten att utbilda sig är omvänt
proportionell mot avståndet till högskolan - mätt i restid. Lägger man till den
bristande studietradition som finns bland stora delar av Södertörns
befolkning och behoven hos Södertörns näringsliv är det uppenbart att
tillgängligheten måste ökas.
Vårt mål är ett modernt nätverksuniversitet, med hjärtat på Novum. Vi vill
att det målet ska bli verklighet. Ett universitet på Södertörn är en viktig del
i
en politik för arbete, trygghet och utveckling. Det är en viktig del i en
politik
för att motverka segregation och ojämlikhet. Det gäller att vid
beslutstillfällena ha förmågan att se denna möjlighet. Inte bara en gång utan
vid varje tillfälle som strukturen för och resursfördelning till den högre
utbildningen ska förändras. Därför måste en utökning av högskoleplatserna i
Storstockholm, framförallt på Södertörn ligga i den långsiktiga planeringen.
Inga andra studieorter har så lång kö och så stor brist på studentbostäder
som Stockholmsregionen. Detta har bl. a. visats i undersökningar. I tilläggs-
budgeten anvisas ett särskilt stöd för byggande av studentbostäder. Det är
orimligt att det särskilda stödet riktas till de mindre högskoleorterna. Ett
sådant stöd bör givetvis gälla lika för alla som bygger studentbostäder där
behovet är stort.
Trafikfrågor
I Stockholms län bor ungefär 19 procent av Sveriges
befolkning, arbetar ungefär 21 procent av de sysselsatta i
riket samt produceras ungefär 23 procent av brut-
tonationalprodukten. Samtliga tre andelar har ökat något över
tiden. Den höga boende- och arbetsplatstätheten ställer höga
krav på länets infrastruktur. Samtidigt möjliggör den
trafiklösningar som bygger på en hög kollektivtrafikandel,
med relativt sett mindre energianvändning och mindre
utsläpp av för miljön skadliga ämnen.
Enligt den av riksdagen godkända Dennisöverenskommelsen från
september 1992 ska överenskommelsens parter vid den s k Kontrollstation
96 ta upp överläggningar med staten om statens bidrag till finansieringen av
stockholmsregionens trafikinvesteringar under avtalsperiodens senare hälft.
Stockholms läns andel av de samlade kostnaderna hos stat, landsting och
kommuner för investeringar, drift och underhåll av vägar, järnvägar och
kollektivtrafik i riket uppgick till nära 24 procent 1994. Andelen skiljer sig
mellan olika trafikslag. För kollektivtrafiken är andelen cirka 40 procent, för
järnvägar drygt 16 procent samt för vägar ungefär 12 procent.
Kollektivtrafiken är som nämnts betydande inom länet. Räknat per invånare
är kollektivtrafikkostnaderna ungefär dubbelt så höga i Stockholms län som i
riket. Eftersom de statliga insatserna är avsevärt mindre inom
kollektivtrafiken än i vägsektorn innebär detta att regionen får bära ett större
ansvar för finansieringen av kollektivtrafiksystemet. Sammanfattningsvis
bidrar staten med 30 procent av de sammanlagda kostnaderna i länet för
vägar, järnvägar och kollektivtrafik, medan motsvarande andel i landet som
helhet uppgår till 55 procent.
Kommunikationskommittén har i sina förslag till ny trafikpolitik ej
tillräckligt be-tonat vikten av den regionala och lokala kollektivtrafiken för
att uppnå bl a miljömålen i trafikpolitiken. I kommande beslut om ny politik
och fördelning av budgetmedel bör en väsentligt större del gå till
Storstadsområdena, särskilt genom länstrafikanläggningsanslagen, vilka för
Stockholms läns del förutsätts hanteras av landstinget.
Bilavgifterna i Dennisöverenskommelsen innebär genom sin storlek och
långsiktighet ett unikt finansieringsåtagande, som till helt övervägande del
läggs på invånare och företag i Stockholmsregionen. Det medför att
regionens invånare i framtiden kommer att finansiera en stigande andel av
väginvesteringarna. Av 1994 års statliga väginvesteringar i länet utgjordes
två tredjedelar av s k Dennisinvesteringar.
Stockholms läns andel av de totala statliga väginvesteringarna har under
perioden 1985-94 legat på knappt tio procent, alltså hälften så stor andel
som vad gäller befolkning. Motsvarande andel gäller för statens drift- och
underhållskostnader. Det kan jämföras med att kommunerna i Stockholms
län stod för 14 procent av de totala kommunala väginvesteringarna 1994 och
för 22 procent av de totala kostnaderna för drift och underhåll.
Dennisöverenskommelsen, som godkänts av riksdagen, förutsätter att
Stockholmsregionens andel av ordinarie anslag till väg- och kollektivtrafik-
investeringar inte minskar, vilket dock kan komma att ske om inte
utvecklingen medvetet följs upp och vid behov korrigeras. 1994 var endast 3
procent av de totala statliga väginvesteringarna i riket icke-Dennis-
investeringar i Stockholms län, vilka finansieras via ordinarie statliga anslag
och inte via bilavgifter.
Staten måste i praktisk handling stå för sina åtaganden och inte utnyttja
den exceptionella finansieringsbördan på Stockholms läns invånare till att
minska länets andel av de ordinarie anslagen till trafikinvesteringar. Ett
konstruktivt deltagande från statens sida i Dennisöverenskommelsens
Kontrollstation 96 är en förutsättning för att angelägna frågor, som
exempelvis förbättringar av trafik- och miljösituationen vid Gamla stan och
Riddarholmen skall kunna lösas.
Vi förutsätter därför att regeringen avvaktar med propositionen om
vägtullar tills dess att Kontrollstation 96 är genomförd, och att man vid den
slutgiltiga utformningen tillser att alla invånare får möjlighet att nå
riksvägnätet utan att betala vägtull.
Innan Stockholmsregionens flygplatsproblem fått en slutgiltig lösning
måste vi behålla Bromma flygplats. Regeringen, staden och övriga
kommuner i Stockholmsregionen bör tillsammans försöka finna ett alternativ
till Bromma. Ett ensidigt nedläggningsbeslut skulle enbart hota arbetstill-
fällen och försvåra förutsättningarna för Stockholms näringsliv.
För att minska miljöbelastningen bör tillkommande färjetrafik läggas till
Nynäshamn eller Kapellskär. Standarden på riksväg 73 mellan Stockholm
och Nynäshamn måste höjas på de sämsta bitarna av vägen. Detta är inte
minst motiverat genom det nya avtalet för Gotlandstrafiken som anger att
Nynäshamn fortsätter som hamn för denna trafik.
Etnografiska museet
Regeringen föreslår dels statligt huvudmannaskap för
Etnografiska museet i Göteborg, dels att samtliga
etnografiska och ostasiatiska samlingar sammanförts i
Göteborg och att därför Folkens museum, Medelhavsmuseet
och Östasiatiska museet flyttas från Stockholm till Göteborg.
Detta är oacceptabelt. Vi motsätter oss att tre fungerande
museer i Stockholm ska läggas ner och att samlingarna -
med stora kostnader och betydande risker - ska flyttas till
Göteborg.
Folkens museum i Stockholm har ett betydande nätverk och spelar en roll
också för att åskådliggöra svenskt bistånd. För museet är det viktigt att finnas
nära SIDA och också nära de utländska ambassaderna.
Stora delar av de aktuella samlingarna är donationer. Det är inte självklart
att en donation till ett museum i Stockholm överförs till samlingar i
Göteborg. Åsidosättande av donatorers vilja kan resultera i svårigheter vid
framtida utvidgning av samlingarna.
Regeringen bör istället låta utreda hur Etnografiska museets i Göteborg
övertagandet av huvudmannaskapet skall genomföras och hur samarbetet
mellan museerna skall kunna utvecklas utan att några museer läggs ner.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokalisering av statlig verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärgården som glesbygd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av fria gymnasieskolor,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högskoleplatser i Storstockholm och nätverksuniversitet på
Södertörn,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bidrag till byggande av studentbostäder skall utges även i
Storstockholm,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en rimlig andel av länstrafikanslaget,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avvakta med proposition om vägtullar,3
8. att riksdagen avslår förslaget om flyttning av Folkens museum,
Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet.4
Stockholm den 7 oktober 1996
Karin Pilsäter (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Bo Könberg (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Anne Wibble (fp)
Lars Leijonborg (fp)