Motionen delad mellan flera utskott
Stockholm är unikt i Sverige genom sin komplicerade och mångfacetterade storstadsstruktur. Samtidigt är likheten med resten av riket uppenbar på så sätt att minst lika stora kontraster finns inom regionen som i Sverige som helhet. Sveriges näst mest tätbefolkade län har flest boende i glesbygd. I skärgården, några mil från regeringsbyggnader och varuhus, lever man med förutsättningar och kostnader motsvarande de man finner för företagande och samhällsservice i Norrlands inland eller annan glesbygd.
Trots stora sociala spänningar och svårlösta samhällsproblem är det en oerhört attraktiv del av Sverige, älskad av oss som bor här. Stockholms- regionen i nära samverkan med övriga delar av Mälardalen är också en konkurrenskraftig region i europeiskt perspektiv och härigenom en resurs för hela landets utveckling. Stockholmsregionen kräver inte någon särställning p.g.a. sin traditionella funktion som huvudstad, men behöver förståelse för sin särart och betydelse för Sveriges utveckling.
Storstadsstrukturen är i sig inget allvarligt problem ur miljösynvinkel. De utsläpps- och resursanvändningsfrågor som är centrala för Sveriges och världens möjligheter att nå en långsiktigt hållbar och balanserad ekonomisk utveckling, hanteras bäst i täta strukturer.
Stockholmsregionen har stordriftsfördelar och strukturförutsättningar som är gynnsamma för en bärkraftig utveckling. Det gäller bland annat den stora andelen kollektivtrafik och den därmed förknippade lägsta biltätheten i landet. Utsläppen av kväve och andra bilrelaterade luftföroreningar per invånare är den lägsta i landet. Energikonsumtionen per invånare är likaså den lägsta i landet. Möjligheter att lösa fjärrvärme, avlopps- och avfallsren- ing är goda. Utmärkande är dock att investerings- och driftkostnader för att tillvarata dessa fördelar är höga.
Trafik- och miljöfrågornas lösning kräver långsiktiga och politiskt kontroversiella ställningstaganden. Sociala problem förknippade med miss- bruk, ensamhet, kriminalitet, mycket hög invandring till vissa områden, förslumning och fortgående segregering blir mer och mer akuta för varje dag. Hela Sverige har ett intresse av att storstadsområdena ges rimliga förutsätt- ningar att hantera sina problem.
Inomregional balans
Stockholms län präglas av stora och svåra obalanser. Det handlar framför allt om skillnader på några av livets allra viktigaste områden - social välfärd, ekonomisk standard, arbetsmarknad och utbildning, hälsa och ytterst, livslängd.
Södertörnskommunerna har sammanlagt över 360 000 invånare, i Stockholms södra förorter bor ytterligare ett par hundra tusen människor. Endast ett av de svenska länen har fler invånare. Ändå betraktas väldigt sällan de olika länsdelarna i Stockholm för sig.
Södertörn har högre arbetslöshet, lägre skattekraft, högre ohälsotal, lägre utbildningsnivå, sämre kommunikationer osv. än övriga länet. Dessa obalanser tenderar tyvärr att förstärkas. Det är därför viktigt att regionen tillåts fortsätta med den inomregionala skatteutjämningen.
De allra viktigaste orsakerna till obalanserna i Stockholmsregionen hittar man på regionens arbetsmarknad. Eftersom staten är en av de största arbetsgivarna i regionen har staten också ett stort ansvar. Statens mycket ensidiga lokalisering av arbetsplatser till innerstaden, Solna och Sundbyberg är en bidragande orsak till obalansen. Eftersom staten också är stor kund hos många företag har dessa företag ofta förlagt sin verksamhet i samma områden som staten med förstärkt obalans som följd.
Staten bör, i de fall en ny statlig verksamhet ändå förläggs till Stockholms- området sträva efter att lokalisera denna till Södertörn.
En levande skärgård
I Stockholms län finns stora kontraster. Utanför stenstaden finns den världsunika skärgården med tusentals öar och skär. Av dessa är 130 bebodda med sammanlagt nästan 7 000 invånare, varav ca 4 000 bor på öar utan fast landförbindelse.
Tack vare ett intensivt och målmedvetet arbete har den tidigare så negativa trenden mot avfolkning kunnat vändas. Mycket återstår dock. Satsningen på skärgårdssamhällen har medfört fler arbetstillfällen och bättre service. Åren 1991-93 ökade antalet invånarna med 14 % i skärgården. För en fortsatt positiv utveckling krävs insatser på många områden; samhällsservice, trafik, farleder, småföretagande, fastighetstaxering m m vilket företrädare för folkpartiet tar upp i en separat motion.
Den statliga regionalpolitiken får dock i vissa lägen rent absurda konsekvenser för skärgården. Avstånd till service, arbeten, skolor m m kan inte mätas i kilometer när man betraktar skärgården, det vill säga när vatten skiljer land från land.
Regeringen bör ändra bedömningsgrunderna för vad som är glesbygd, så att skärgården ges samma möjligheter till utveckling som övrig glesbygd.
Utbildning
En högre andel invånare med akademisk utbildning är avgörande för Sveriges utveckling i framtiden. Kunskapssamhället kräver en högre total utbildningsnivå. Sedan tidigare vet vi att Stockholm har för få utbildningsplatser i förhållande till andra regioner i landet. Stockholm har också en mycket snedvriden social rekrytering till högre utbildning.
De tre kommunerna Botkyrka, Salem och Södertälje sade tidigare i somras nej till att låta ett fristående gymnasium etablera sig i Norsborg. Argumentet var att skolan skulle ta elever från de närbelägna kommunala gymnasie- skolorna. Reaktionen borde istället ha varit den motsatta, att bejaka en utveckling av mångfald och kvalitet där den som bäst behövs. Men kommunerna vill skydda sina egna snäva intressen som producent av utbildningsplatser. Skolpengen, och rätten att på likvärdiga villkor bedriva grundskoleverksamhet i friskoleform undergrävs. Den lagstadgade rätten för elever att välja inom det kommunala skolväsendet undergrävs av att många kommuner inte ändrar resursfördelningen efter elevernas önskemål, utan platsantalet i de olika skolorna låses. Något fritt gymnasieval finns inte, eftersom kommunen bara behöver betala interkommunal ersättning i det fall man själv inte bedömer att motsvarande utbildning kan erbjudas. Allt detta begränsar elevernas valmöjligheter såväl som skolornas möjlighetet till profilering. Den skola som inte är attraktiv har inget att frukta från konkurrens från andra, så länge elevernas valmöjligheter är så kraftigt begränsade. Detta är särskilt tydligt i Stockholms län. Länet är en arbetsmarknads- företags- och bostadsregion. Den borde vara en utbildnings- region. Kommunerna agerar idag som om de ägde eleverna. Dessa måste ges en möjlighet att precis som på arbetsmarknaden röra sig fritt över kommungränserna.
Kommunernas möjlighet att begränsa tillkomsten av fria gymnasieskolor bör avskaffas, skolpengen bevaras och rätten att välja en annan skola än den av kommunen anvisade vara grundregeln. Givetvis måste närhetsprincipen för antagning vid övertecknande gälla.
Storstockholmsområdet är underförsörjt på utbildningsplatser i den högre utbildningen. Ingen annan del av vårt land har ett så kvalificerat och kunskapsberoende näringsliv. Samtidigt har ingen annan del av vårt land en sådan brist på utbildningsplatser vid universitet och högskolor i relation till såväl ungdomarnas efterfrågan som arbetsmarknadens behov.
En kraftig utbyggnad av högskoleutbildningen i Stockholmsregionen är nödvändig och viktig för utvecklingen såväl i vår region som i övriga Sverige. När det inte finns tillräckligt många personer med högskole- utbildning i Stockholmsregionen för att möta arbetsmarknadens behov så innebär det att andra delar av landet förlorar många unga välutbildade som lockas att flytta. En satsning på fler högskoleplatser i Storstockholm är något hela landet vinner på. Utveckling i Storstockholm står inte i motsats till utveckling i Bergslagen, Norrland eller Sydsverige. Tvärtom. Storstockholm konkurrerar främst med andra storstäder i Europa. En utveckling i Storstockholm drar andra delar av landet med sig. En kraftfull satsning i huvudstadsregionen blir extra bränsle till den motor som huvudstadsregionen utgör för nationen.
Den högre utbildningen och forskningen i Stockholmsregionen är idag alltför koncentrerad "norr om Slussen". Ungdomarna på Södertörn genomgår högre utbildning i betydligt lägre omfattning än vad som gäller generellt i länet. Det är uppenbart att benägenheten att utbilda sig är omvänt proportionell mot avståndet till högskolan - mätt i restid. Lägger man till den bristande studietradition som finns bland stora delar av Södertörns befolkning och behoven hos Södertörns näringsliv är det uppenbart att tillgängligheten måste ökas.
Vårt mål är ett modernt nätverksuniversitet, med hjärtat på Novum. Vi vill att det målet ska bli verklighet. Ett universitet på Södertörn är en viktig del i en politik för arbete, trygghet och utveckling. Det är en viktig del i en politik för att motverka segregation och ojämlikhet. Det gäller att vid beslutstillfällena ha förmågan att se denna möjlighet. Inte bara en gång utan vid varje tillfälle som strukturen för och resursfördelning till den högre utbildningen ska förändras. Därför måste en utökning av högskoleplatserna i Storstockholm, framförallt på Södertörn ligga i den långsiktiga planeringen.
Inga andra studieorter har så lång kö och så stor brist på studentbostäder som Stockholmsregionen. Detta har bl. a. visats i undersökningar. I tilläggs- budgeten anvisas ett särskilt stöd för byggande av studentbostäder. Det är orimligt att det särskilda stödet riktas till de mindre högskoleorterna. Ett sådant stöd bör givetvis gälla lika för alla som bygger studentbostäder där behovet är stort.
Trafikfrågor
I Stockholms län bor ungefär 19 procent av Sveriges befolkning, arbetar ungefär 21 procent av de sysselsatta i riket samt produceras ungefär 23 procent av brut- tonationalprodukten. Samtliga tre andelar har ökat något över tiden. Den höga boende- och arbetsplatstätheten ställer höga krav på länets infrastruktur. Samtidigt möjliggör den trafiklösningar som bygger på en hög kollektivtrafikandel, med relativt sett mindre energianvändning och mindre utsläpp av för miljön skadliga ämnen.
Enligt den av riksdagen godkända Dennisöverenskommelsen från september 1992 ska överenskommelsens parter vid den s k Kontrollstation 96 ta upp överläggningar med staten om statens bidrag till finansieringen av stockholmsregionens trafikinvesteringar under avtalsperiodens senare hälft.
Stockholms läns andel av de samlade kostnaderna hos stat, landsting och kommuner för investeringar, drift och underhåll av vägar, järnvägar och kollektivtrafik i riket uppgick till nära 24 procent 1994. Andelen skiljer sig mellan olika trafikslag. För kollektivtrafiken är andelen cirka 40 procent, för järnvägar drygt 16 procent samt för vägar ungefär 12 procent. Kollektivtrafiken är som nämnts betydande inom länet. Räknat per invånare är kollektivtrafikkostnaderna ungefär dubbelt så höga i Stockholms län som i riket. Eftersom de statliga insatserna är avsevärt mindre inom kollektivtrafiken än i vägsektorn innebär detta att regionen får bära ett större ansvar för finansieringen av kollektivtrafiksystemet. Sammanfattningsvis bidrar staten med 30 procent av de sammanlagda kostnaderna i länet för vägar, järnvägar och kollektivtrafik, medan motsvarande andel i landet som helhet uppgår till 55 procent.
Kommunikationskommittén har i sina förslag till ny trafikpolitik ej tillräckligt be-tonat vikten av den regionala och lokala kollektivtrafiken för att uppnå bl a miljömålen i trafikpolitiken. I kommande beslut om ny politik och fördelning av budgetmedel bör en väsentligt större del gå till Storstadsområdena, särskilt genom länstrafikanläggningsanslagen, vilka för Stockholms läns del förutsätts hanteras av landstinget.
Bilavgifterna i Dennisöverenskommelsen innebär genom sin storlek och långsiktighet ett unikt finansieringsåtagande, som till helt övervägande del läggs på invånare och företag i Stockholmsregionen. Det medför att regionens invånare i framtiden kommer att finansiera en stigande andel av väginvesteringarna. Av 1994 års statliga väginvesteringar i länet utgjordes två tredjedelar av s k Dennisinvesteringar.
Stockholms läns andel av de totala statliga väginvesteringarna har under perioden 1985-94 legat på knappt tio procent, alltså hälften så stor andel som vad gäller befolkning. Motsvarande andel gäller för statens drift- och underhållskostnader. Det kan jämföras med att kommunerna i Stockholms län stod för 14 procent av de totala kommunala väginvesteringarna 1994 och för 22 procent av de totala kostnaderna för drift och underhåll.
Dennisöverenskommelsen, som godkänts av riksdagen, förutsätter att Stockholmsregionens andel av ordinarie anslag till väg- och kollektivtrafik- investeringar inte minskar, vilket dock kan komma att ske om inte utvecklingen medvetet följs upp och vid behov korrigeras. 1994 var endast 3 procent av de totala statliga väginvesteringarna i riket icke-Dennis- investeringar i Stockholms län, vilka finansieras via ordinarie statliga anslag och inte via bilavgifter.
Staten måste i praktisk handling stå för sina åtaganden och inte utnyttja den exceptionella finansieringsbördan på Stockholms läns invånare till att minska länets andel av de ordinarie anslagen till trafikinvesteringar. Ett konstruktivt deltagande från statens sida i Dennisöverenskommelsens Kontrollstation 96 är en förutsättning för att angelägna frågor, som exempelvis förbättringar av trafik- och miljösituationen vid Gamla stan och Riddarholmen skall kunna lösas.
Vi förutsätter därför att regeringen avvaktar med propositionen om vägtullar tills dess att Kontrollstation 96 är genomförd, och att man vid den slutgiltiga utformningen tillser att alla invånare får möjlighet att nå riksvägnätet utan att betala vägtull.
Innan Stockholmsregionens flygplatsproblem fått en slutgiltig lösning måste vi behålla Bromma flygplats. Regeringen, staden och övriga kommuner i Stockholmsregionen bör tillsammans försöka finna ett alternativ till Bromma. Ett ensidigt nedläggningsbeslut skulle enbart hota arbetstill- fällen och försvåra förutsättningarna för Stockholms näringsliv.
För att minska miljöbelastningen bör tillkommande färjetrafik läggas till Nynäshamn eller Kapellskär. Standarden på riksväg 73 mellan Stockholm och Nynäshamn måste höjas på de sämsta bitarna av vägen. Detta är inte minst motiverat genom det nya avtalet för Gotlandstrafiken som anger att Nynäshamn fortsätter som hamn för denna trafik.
Etnografiska museet
Regeringen föreslår dels statligt huvudmannaskap för Etnografiska museet i Göteborg, dels att samtliga etnografiska och ostasiatiska samlingar sammanförts i Göteborg och att därför Folkens museum, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet flyttas från Stockholm till Göteborg. Detta är oacceptabelt. Vi motsätter oss att tre fungerande museer i Stockholm ska läggas ner och att samlingarna - med stora kostnader och betydande risker - ska flyttas till Göteborg.
Folkens museum i Stockholm har ett betydande nätverk och spelar en roll också för att åskådliggöra svenskt bistånd. För museet är det viktigt att finnas nära SIDA och också nära de utländska ambassaderna.
Stora delar av de aktuella samlingarna är donationer. Det är inte självklart att en donation till ett museum i Stockholm överförs till samlingar i Göteborg. Åsidosättande av donatorers vilja kan resultera i svårigheter vid framtida utvidgning av samlingarna.
Regeringen bör istället låta utreda hur Etnografiska museets i Göteborg övertagandet av huvudmannaskapet skall genomföras och hur samarbetet mellan museerna skall kunna utvecklas utan att några museer läggs ner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokalisering av statlig verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärgården som glesbygd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av fria gymnasieskolor,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högskoleplatser i Storstockholm och nätverksuniversitet på Södertörn,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bidrag till byggande av studentbostäder skall utges även i Storstockholm,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en rimlig andel av länstrafikanslaget,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avvakta med proposition om vägtullar,3
8. att riksdagen avslår förslaget om flyttning av Folkens museum, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet.4
Stockholm den 7 oktober 1996
Karin Pilsäter (fp)
Birgit Friggebo (fp) Bo Könberg (fp) Barbro Westerholm (fp) Anne Wibble (fp) Lars Leijonborg (fp)
1Yrkandena 3 och 4 hänvisade till UbU.
2Yrkande 5 hänvisat till BoU.
3Yrkandena 6 och 7 hänvisade till TU.
4Yrkande 8 hänvisat till KrU.