Svensk regionalpolitik har i ett historiskt perspektiv försökt
att lösa problem genom att styra resurser till utsatta orter,
regioner eller företag. Det har t.ex. varit olika varianter på
"paket" eller åtgärder för att stimulera till ökad sysselsättning
i glesbygdsregionerna. Under senare år har regionalpolitiken
också använts som ett fördelningspolitiskt instrument.
Gemensamt för dessa åtgärder har varit en strävan att försöka eliminera
komparativa nackdelar i landets olika delar. Kortsiktigt har vissa positiva
effekter kunnat utläsas av åtgärderna. Vissa regioner eller vissa företag har
kunnat dra fördel av de statliga insatserna. I ett längre perspektiv har dock
den vinsten varit måttlig framför allt sett i ett vidare perspektiv. Det ena
företaget har inte sällan kunnat expandera på andra företags bekostnad.
Visserligen har viss måluppfyllelse kunnat uppnås genom att stärka utpekade
regioner. Den stora nackdelen har varit att den befintliga näringslivs-
strukturen konserverats och inte förnyats för att möta en föränderlig
omvärlds krav. Kanske än värre är att ny kontinuerligt stödberoende
verksamhet etablerats. Återkommande stödärenden eller rekonstruerade
verksamheter efter konkurser är inte ovanliga. Självklart finns även exempel
där regionalpolitiska insatser varit av värde.
Vi återkommer i senare avsnitt till hur vi anser att en regionalpolitik som
uppfyller dagens villkor bör utformas, en politik som tar sin utgångspunkt i
att söka ta till vara de förutsättningar och företräden som olika regioner har.
Det finns anledning att redan inledningsvis poängtera att den regionalpolitik
som vi förordar skall ses i ett större sammanhang där alla våra åtgärder inom
olika politiska områden är sammanhållna och ger effekter för en tillväxt och
utveckling i hela Sverige. Det finns inget som säger att Sverige inte kan
fyllas av livskraft och mångfald, bara de rätta förutsättningarna ges.
Nya förutsättningar
Näringslivet, arbetsmarknaden och människors vardag
genomgår för närvarande omvälvande förändringar.
Produktionsvillkoren förnyas. Genom företagens rörlighet
och ökad kunskap möter Sverige hårdare konkurrens från
andra länder och världsdelar, men får samtidigt också bättre
tillgång till nya marknader, nya produkter och ny kunskap.
Genom den nya tekniken öppnas nya möjligheter för
nationer, regioner och individer.
Från en tid då kompetensen - människorna - sökte sig till kapitalet är
situationen nu annorlunda. Företagen söker sig dit där den relevanta
kompetensen finns, vilket gör att regioners och nationers tillväxtpotential
inte längre enbart avgörs av naturtillgångar utan i allt större utsträckning
även av den kunskap och kompetens som finns tillgänglig.
De ändrade förutsättningarna leder till att ett massproducerande,
storskaligt och i många stycken stelt industrisamhälle successivt övergår i ett
flexibelt, mångsidigt och decentraliserat kunskapssamhälle. Kunskaps-
innehållet i produktionen ökar, samtidigt som tjänstesektorn möter nya
möjligheter.
Arbete, fritid och vardag påverkas härav. Kvalificerat arbete kan nu genom
ny teknik utföras i glesbygden relativt långt från marknaden. Den miljö man
själv väljer att leva i kan också möta många nya företags krav. Studier och
kompetenshöjning kan ske på distans, vilket ger utvecklingspotential för
bygder som tidigare hade begränsade framtidsmöjligheter.
Genom Sveriges medlemskap i den europeiska unionen förändras
förutsättningarna för företagens utvecklingsmöjligheter och därmed villkoren
för flera riktiga arbeten. Hela vårt lands konkurrenskraftsmöjligheter
förbättras, vilket är betydelsefullt inte minst från ett regionalt perspektiv.
Villkoren för de regionalpolitiska stöden förändras också. För Sveriges del
gäller att sysselsättningsprojekt och regionalt utvecklingsarbete kommer att
få stöd via strukturfonderna. Årligen tillförs regionalpolitiken ungefär 1
miljard kronor från EU, till vilket skall föras nationell medfinansiering. Detta
medför väsentligt ökade resurser för regionalpolitiska åtgärder.
Många initativ och samarbetsformer kommer att utvecklas i och med
medlemskapet i EU. Företag kommer att finna nya marknader och partners,
utbildningsmöjligheterna ökar, forskningen tillförs mer resurser för att
nämna några effekter. Genom EU:s gemenskapsinitiativ främjas regionalt
samarbete, även över nationsgränserna. Regionernas betydelse kommer att
öka. Den regionala arbetsfördelningen kommer att bli mycket tydligare. En
bärande tanke i EU är att driva fram en konkurrenskraftig europeisk
arbetsfördelning. Platser med komparativa fördelar skall bli ledande.
Framtida mål
Såväl Riksdagens revisorer som Företagsstödsutredningen
har behandlat frågan om regionalpolitikens mål och
konstaterat att målen måste göras tydligare och mer
stringenta. Vi har kritiserat regeringen för att dess uppsatta
mål rimmar illa med den förda politiken. Enligt regeringens
övergripande mål för regionalpolitiken skall den innebära:
"Uthållig tillväxt, rättvisa och valfrihet så att likvärdiga
levnadsvillkor skapas för medborgarna i hela riket". Detta är
inte mätbar målformulering. Begreppet rättvisa i
regionalpolitiken definierar regeringen med att människor i
olika delar av landet skall ha en likvärdig standard. Enligt
vår mening är det ofrånkomligt att olika regioner med skilda
förutsättningar kommer att ha olikartade förhållanden.
Arbetsfördelningen i Europa pekar entydigt på att de
regionala specialiteterna genererar just "olikartade
förhållanden".
I den senaste regionalpolitiska propositionen skriver regeringen:"För att
skapa en god ekonomisk tillväxt i hela landet krävs fler företag och fler
företagare." Regeringens målsättning stämmer emellertid inte med dess i
praktiken förda politik. Den politik som hittills förts under mandatperioden
har varit tillväxthämmande och företagarfientlig. Höjda skatter på företag,
företagare och arbete bidrar varken till nya arbetstillfällen eller till
framtidssatsningar. Det förslag till viss förändring av arbetsrätten som
regeringen har utarbetat tillsammans med Centern är helt otillräckligt och tar
inte ett helhetsgrepp. I sak är det förslag Socialdemokraterna och Centern
presenterat mycket långt från vad Sverige behöver för att återfå
konkurrenskraften och öka antalet arbetstillfällen. Den flexibilitet som måste
till för att hela Sverige skall få del av tillväxten saknas i regeringens
politik.
En modern svensk arbetsmarknad måste i stället byggas med utgångspunkten
att företagen skall kunna och våga expandera och i medvetande om att den
enskildes trygghet i framtiden först och främst kommer att sitta i den
personliga och unika förmågan. Lagar och bidrag som trygghetsgarantier
kommer att få allt mindre betydelse.
Enligt vår mening krävs nu en regionalpolitik som främjar goda
utvecklingsbetingelser och en god samhällsutveckling i hela Sverige. Med
minskad politisk styrning och detaljreglering kan dynamiken främjas och
lokalt engagemang och kunskap bättre tillvaratas. På så sätt kan regionerna
utvecklas utifrån egna förutsättningar. Det bästa sättet att underlätta en
utveckling i denna riktning är enligt vår uppfattning att öka regionernas
attraktionskraft och att utveckla och sprida kunskap. Härigenom främjas
sådana villkor som gör att människor och företag av egen kraft och efter egna
bedömningar kan utvecklas.
Regionalpolitiken kan inte ses enbart som ett fördelningspolitiskt
instrument. Med de begränsade ekonomiska ramarna är effekten ytterst
marginell på den regionala inkomstnivån. Målet för regionalpolitiken bör
därför vara att skapa förutsättningar för olika regioners och människors
möjlighet till utveckling och därigenom bidra till nationell tillväxt och
internationell konkurrenskraft.
Är regionalpolitiken en näringspolitik eller en
sysselsättningsbefrämjande politik? Frågan kan tyckas vara
onödigt tillspetsad då även en företagsinriktad politik borde
befrämja arbetstillfällen. Detta är dock inte alltid
verkligheten då ej marknadsmässiga lokaliseringar kan få
konkurrenssnedvridande och felaktiga strukturbevarande
effekter.
Från början syftade regionalpolitiken till att omfördela tillväxt från
expansiva till eftersläpande regioner. Till exempel hade 1960-talets
lokaliseringspolitik som mål att minska utflyttningen till storstäderna och
stimulera till ökad sysselsättning i glesbygdsregionerna. Under de stora
nedläggningarna av arbetsintensiva industrier på 1970- och 80-talet blev
regionalpolitiken defensiv och ett instrument för att söka ersättning för
arbetsplatser som försvann. Regionalpolitiken sökte lösa kortsiktiga problem
istället för att främja en långsiktig utveckling. Exempel på detta är det stora
antal "paket" som levererades över hela landet: Norrbottens-, Bergslags-,
Uddevalla- eller Malmöpaketen.
När dagens mål är att stimulera till tillväxt bör samtidigt regionalpolitiken
få en annan inriktning. De selektiva stödformer som idag existerar har en
tendens att stödja företagsetableringar där sysselsättningen endast får en
sekundär effekt.
Det generella stödet, t.ex. nedsättning av socialavgifter i stödområdena,
har i sin tur en helt annan inriktning. Det syftar till att utjämna de regionala
nackdelarna i utpekade regioner. Det skulle alltså kunna inordnas under
regionalpolitikens rättvisemål. På samma sätt uppfattas säkert också
transportstödet som en hjälp att eliminera långa avstånd i glesbygder. Målet
anges dock vara att det skall "främja en samhällsekonomiskt och i övrigt
lämplig lokalisering av näringslivet". Regionalpolitiken spänner alltså över
såväl arbetsmarknads- som näringspolitikens område.
Det finns all anledning att renodla regionalpolitiken. Regeringen har
markerat att tyngdpunkten skall ligga på näringspolitik. Ansvaret ligger nu på
Näringsdepartementet från att ha varit en angelägenhet för Arbetsmarknads-
departementet.
Vår inställning är att näringspolitik skall skötas med näringspolitiska
insatser där livskraftiga företag skall växa fram på egna villkor. Ett allmänt
gott företagsklimat garanterar detta. Den stödkultur som finns inte bara i vårt
land, utan i mycket stor utsträckning också i vår omvärld, tenderar att
konservera en näringslivsstruktur som blir omodern, konkurrensoduglig och
stödberoende. Resurser som behövs för att stimulera tillväxt och ett
dynamiskt näringsliv förbrukas utan att mer än kortsiktiga effekter uppstår.
Det är inte heller, enligt vårt sätt att se det, regionalpolitikens uppgift att
utöva arbetsmarknadspolitik. Med detta som utgångspunkt blir
regionalpolitikens uppgift att ta till vara de förutsättningar som landets olika
regioner har.
De olika stöden
Regionalpolitiken är en blandning av olika stödformer, en
blandning som består av företagsbidrag, sysselsättningsstöd
och regionala utvecklingsinsatser. Olika nationella program
är relativt renodlade i sin inriktning. EU:s program innefattar
däremot såväl generella åtgärder som företagsstöd.
De regionalpolitiska stöden är:
lokaliseringslån
regionala utvecklingsinsatser
lokaliseringsbidrag
utvecklingsbidrag
landsbygdsstöd
stöd till kommersiell service
regional projektverksamhet
medfinansiering av EU:s strukturfondsprogram
uppföljning och utvärdering
nedsättning av socialavgifter
sysselsättningsbidrag
transportstöd
särskilda åtgärder för regional utveckling och tillväxt
resurscentra för kvinnor och kvinnors företagande
Glesbygdsverket
Statens institut för regional forskning
Norrlandsfonden
Övrig verksamhet som har regionalpolitisk anknytning, t.ex.
folkrörelserådet
Erfarenheter av nuvarande
stödformer
Vid Riksdagens revisorers granskning av anslaget för
regionala utvecklingsinsatser, det så kallade länsanslaget, har
kritik framförts mot "att det saknas ett tydligt och användbart
huvudmål för verksamheten".
Om den länsvisa fördelningen av medel sägs: Revisorerna är medvetna om
de principiella skillnader som råder mellan regionalpolitiken och
arbetsmarknadspolitiken, men ställer sig ändå frågande till de stora
skillnaderna i den länsvisa fördelningen mellan de två politikområdena. I
båda fallen utgör sysselsättningsläget ett centralt kriterium för
medelsfördelningen. Frågan om vilka kriterier som styr den länsvisa
fördelningen av medlen för regionala utvecklingsinsatser bör närmare
penetreras av regeringen.
I betänkandet från Företagsstödsutredningen (SOU 1996:69)
behandlas bland annat transportstödet. Där konstateras att
transportstödet har införts av regionalpolitiska skäl.
Utredningen pekar på svårigheten att utvärdera ett stöd där
målet är otillräckligt preciserat och anser att det är angeläget
att stödets syfte slås fast.
Utredningen konstaterar vidare: "Från de genomförda uppföljningarna kan
nämnas att lokaliseringsstödet i stort fördelas i enlighet med befintlig
näringslivsstruktur och således tenderar att bibehålla denna."
Även andra rapporter och undersökningar som ESO 1995:14
"Företagsstödet vad kostar det egentligen" kommer till liknande slutsatser.
Effekterna av statligt företagstöd är svaga. Stöden riskerar dessutom att
konservera näringsstrukturer.
Vi avvisar, bl.a. mot den här bakgrunden, en regionalpolitik som i så stor
utsträckning som idag tar sin utgångspunkt i att företagsamhet kan växa sig
stark först och främst genom olika stödformer.
Regionalpolitiken i ett
europeiskt perspektiv
Sveriges regionalpolitik är inte möjlig att betrakta isolerad
från sin omgivning. I synnerhet inte sedan Sverige ansökt om
och erhållit medlemskap i den europeiska unionen.
Interregional omfördelning
Det europeiska samarbetsprojektet syftar först och främst till
att främja en stabil och fredlig utveckling på den europeiska
kontinenten. Genom etablerandet av en inre marknad
erbjuder samarbetet ett verktyg för den ekonomiska tillväxt
som krävs för ändamålet.
Som en följd av att EU:s medlemsstater och regioner befinner sig på olika
ekonomiska nivåer och bedöms ha olika förutsättningar att - åtminstone
initialt - tillgodogöra sig den inre marknadens fördelar har man etablerat ett
system för regional omfördelning. Detta är huvudsakligen uppbyggt kring tre
gemensamt finansierade strukturfonder: den regionala fonden, den sociala
fonden samt jordbruksfonden. Till skillnad från Sverige, där avstånd och
folktäthet är avgörande kriterier, styrs EU:s regionalpolitik av välstånd (BNP
per capita) och arbetslöshet.
I samband med Greklands, Portugals och Spaniens medlemskap under
1980-talet växte de regionalpolitiska ambitionerna och vid inledningen av
1990-talet uppgick regionalpolitikens andel av den totala EU-budgeten till 25
procent. Det nuvarande programmet för strukturfonderna sträcker sig över
perioden 1994-1999 och har en total budget om 145 miljarder ecu, varav
Sveriges andel är drygt 1,4 miljarder ecu (cirka 13 miljarder kronor). Denna
summa exkluderar den andel som utgörs av den nationella medfinansiering
som ofta krävs för ianspråktagande av medel från de gemensamma fonderna.
Utvidgning
Till de största mottagarna av stöd från EU:s strukturfonder
hör länder som Spanien, Italien, Portugal och Grekland. Det
är också i dessa länder som några av EU:s i ekonomiskt
hänseende minst utvecklade regioner återfinns. Vid en
framtida utvidgning av EU, omfattande länder i Öst- och
Centraleuropa samt Baltikum, tillkommer ytterligare
regioner som är svagt utvecklade. I flera avseenden handlar
det om hela ekonomier som, trots en beundransvärd
återhämtning från kommunisttidens planekonomiska
experiment, alltjämt ligger flera steg efter dagens
medlemsstater.
I utvidgningsdebatten lyfts ofta den gemensamma jordbrukspolitiken
(CAP) fram som en försvårande faktor för en framgångsrik utvidgning.
Rådande fördelningsprinciper skulle helt enkelt bli för kostsamma i ett EU
som vuxit österut. Mot bakgrund av vad som tidigare konstaterats om de
potentiella nya medlemsstaternas ekonomiska förutsättningar är det möjligt
att föra ett delvis analogt resonemang avseende den gemensamma
regionalpolitiken. Tekniskt är det naturligtvis möjligt att laborera med olika
infasningssystem, men faktum kvarstår att EU, med mindre än att man tillåter
strukturfonderna att svälla, får inrikta sig på en begränsning av de
regionalpolitiska ambitionerna. Då större strukturfonder bör undvikas säger
det sig självt att den nuvarande inriktningen på EU:s regionalpolitik inte är
hållbar i ett utvidgningsperspektiv.
Riktlinjer för förändring
Oaktat de problem som direkt sammanhänger med en
utvidgning finns det betydande problem med de
omfördelningsmål de olika strukturfonderna syftar till. Det
går t.o.m. att hävda att systemet i sig är orättfärdigt.
Av nödvändighet förekommer det begränsningar av den interregionala/-
nationella omfördelningen som har sin grund i politiska gränsdragningar. Det
gäller såväl mellan enskilda medlemsstater som mellan olika regioner i ett
och samma land. Det ofrånkomliga faktum att gränsen för en viss specifik
stödåtgärd måste dras någonstans skapar orättvisa villkor. Tydligast kommer
detta till uttryck mellan näringsidkare som trots delvis gemensamma
verksamhetsområden och grundläggande förutsättningar ges olika villkor att
verka under, enbart beroende på regionalpolitiskt motiverade beslut.
Ekonomierna i några av EU:s största nettobidragstagarnationer har under
en tid moderniserats genom en förändring från vad som i många avseenden
kan beskrivas som ett jordbrukssamhälle till ett mer modernt industri- och
tjänstesamhälle. Denna process utgör en avgörande förutsättning för att fler
skall kunna tillgodogöra sig den inre marknadens fördelar, vilket i
förlängningen lägger grunden för den ekonomiska tillväxt på vilken en stabil
utveckling bygger. Olika länder har kommit olika långt i denna process,
vilket handlar mindre om hur EU:s interna omfördelningspolitik fungerat än
om andra faktorer.
Det finns en risk för att strukturfonderna, felaktigt utnyttjade, bidrar till en
motsatt utveckling. Det blir den ofrånkomliga konsekvensen om de
fördelningspolitiska ambitionerna konserverar en stödfilosofi i regional- och
sysselsättningspolitiken. Sverige bör därför aktivt verka för att de
gemensamma medlen i strukturfonderna används på ett sätt som påskyndar
den nödvändiga strukturomvandlingen i branscher och regioner med svag
tillväxt.
Regionalpolitikens
attraktionsfaktorer
Regionalpolitikens misslyckande
Vi har i tidigare avsnitt visat att den svenska
regionalpolitiken har varit föga framgångsrik i att stimulera
nya framgångsrika företag och regioner. Snarare har
stödkulturen tenderat att konservera en befintlig alltmer
konkurrensoduglig struktur. I vår omvärld är nätverk emellan
företag och regioner betydligt mer utvecklade, nätverk som
tar till vara regional tillväxt, likaväl som de också ger
upphov till nya produkter, produktionsmetoder och
marknader. I Sverige finns fortfarande en avog inställning till
företagande och entreprenörskap. Den svenska modellen har
mer betonat fördelning än industriell förnyelse.
Bidragstänkandet har dominerat.
Den förda regionalpolitiken är inte tidsenlig. En ny regionalpolitik bör
enligt vårt förmenande bygga på insatser som främjar regionernas egen
växtkraft. Vi kallar detta en attraktionspolitik, en politik som bygger på
nätverksuppbyggnad, nischtänkande och förmåga att skapa ett allmänt
attraktivt investeringsklimat. I stor utsträckning är infrastrukturen en del av
denna attraktionspolitik. Hit hör inte bara kommunikationsmöjligheter
genom vägar, järnvägar, flyg, informationsteknik etc. utan också, enligt vår
mening i växande utsträckning och kanske mest betydelsefullt, kunskap och
kultur.
En sådan politik skapas underifrån av enskilda människor, kommuner och
regioner, inte genom centralstyrda regionalpolitiska bidrag. Det är de många
människornas initiativkraft, företagaranda och kompetens som kommer att
skapa regional tillväxt och utveckling.
Attraktionsinsatser
I såväl EUs regionalpolitik som i den svenska finns stora
utjämnande inslag. Vi har tidigare påpekat att dessa till
mycket stor del bevarar befintliga strukturer. Det torde också
kunna konstateras att den rådande svenska regionalpolitikens
(genom bidrag utjämnande) grundfilosofi har förstärkts
sedan EU-inträdet.
Det är nu viktigt att komma ur stödtänkandet och fokusera krafterna på att
ta till vara olika bygders och regioners kompetens och komparativa fördelar.
En större insikt inom landets regioner och kommuner måste till för att inse
vad som skapar regional tillväxt. Det gäller att upptäcka de nischer som finns
och kring dessa skapa ett medvetande och bygga lokala kommersiella
nätverk. Svårigheten är att fånga upp de livskraftiga kommersiella signalerna.
De nischer som har lyckats ligger rätt i tiden och representerar tillväxt.
Kravet på att ligga rätt i tiden är utomordentligt väsentligt för att det skall
bli
någon dynamik.
Det finns många exempel på hur kommuner och företag gemensamt har
lyckats att fånga upp nya signaler och utvecklat dem. Några exempel:
Livsmedelsteknik i Skåne
Glas i Kalmar/Kronoberg
Träbearbetning på småländska höglandet
IT i Stockholm/Kista
Materialteknik i Bergslagen
Multimedia/VR i Bollnäs
Besöksnäringar i Östersund
Rymdteknik i Kiruna
Tillsammans med företagsledare och drivande personer har
tillvaratagandet av regionernas styrka kunnat utvecklas till
kommersiell utveckling. I flexibla och dynamiska orter råder
en öppenhet för förändringar. Det kan gälla förmågan att ta
emot nya idéer och ompröva gamla sanningar eller att
omsätta idéer i praktiken.
De medel som finns tillgängliga för regional utveckling anser vi i en helt
annan omfattning än idag skall fokuseras på tillvaratagande och utveckling
av bärande regionala nätverk. Dagens tendens att splittra resurserna alltför
mycket underminerar våra chanser på den internationella och konkurrens-
utsatta marknaden.
Statens roll i ett utvecklingsklimat blir till stor del att medverka till ökat
handlingsutrymme och dynamik, att skapa ett samhällsklimat där risktagande
och även misslyckande tillåts. En sådan attraktionspolitik förutsätter inte
stora statliga resurser utan innovativa lösningar som växer fram lokalt och
regionalt. Det är en uppgift för staten att skapa allmänna ekonomiska och
rättsliga villkor för en god utveckling i alla regioner.
Speciellt de mindre företagens och nyföretagandets tillväxtvillkor måste
förbättras. Det bör ske inte genom stöd utan med en ny arbetsrättslig
lagstiftning, minskade skattebördor och minskad byråkrati. Lönebildningen
har även den en regional dimension. En flexibel lönebildning på regional
nivå skapar bättre förutsättningar för tillväxt inom alla delar av landet.
Förutsättningarna varierar ofta mellan olika regioner när det gäller
infrastruktur, kapital, levnadskostnader och arbetskraftens utbildningsnivå,
vilket måste få påverka lönebildningen.
Genom tendenserna att näringslivet splittrar verksamheten på fler enheter
ges de mindre företagen möjlighet till tillväxt. Dynamiken sker mer mellan
företag än inom företagen. Detta innebär i sig att företagens möjlighet till val
av lokaliseringsort ökar. Vid valet spelar sedan den lokala/regionala miljöns
utformning stor roll. En allmänt god företagsmiljö, infrastruktur, tillgång till
utbildad arbetskraft och attraktiv boendemiljö har stor betydelse. Återigen:
det är inte stöd som styr lokaliseringsvalet utan de unika lokala
attraktionsfaktorerna.
Infrastruktur
Regionernas växtkraft kräver emellertid också en
infrastruktur som gör företagsetableringar och utveckling
möjliga. Genom goda transporter och
kommunikationsmöjligheter ges förutsättningar för tillväxt
och regional utveckling i hela landet. Den borgerliga
fyrpartiregeringen lade stor vikt vid satsningar på
infrastrukturen. Stora delar av det svenska vägnätet är dåligt
underhållet, som följd av Socialdemokraternas underlåtenhet
under 1980-talet. För att förbättra näringslivets
förutsättningar i de ytstora regionerna är det viktigt att
insatser görs för förbättrad bärighet av vägarna.
Utbildningsinsatser
Av samma eller t.o.m. större betydelse än den fysiska
infrastrukturen är utbildning och forskning, Sveriges
intellektuella infrastruktur. Eftersätts denna blir skadorna
allvarliga, långsiktiga och svåra att reparera. För att kunna
klara de kunskapskrav som vårt land nu möter måste
kompetensnivån i allmänhet höjas. Under den borgerliga
regeringen byggdes den högre utbildningen ut kraftigt,
kombinerat med stora ansträngningar att höja och säkra
kvaliteten.
Lika viktigt som det en gång var att bygga ut vägar och järnvägar, lika
viktigt är det nu att kunskap kan utvecklas i alla delar av landet.
Kunskapscentra, i form av skolor, högskolor och universitet, höjer
omkringliggande bygders möjligheter att ta del av ny kunskap. Den nya
teknologin gör det dessutom lättare att effektivt sprida kunskap och
forskningsresultat.
Utbildning är emellertid för många orter något större än blott och bart den
förmedlande kunskapen. Skolan är ofta bygdens hjärta. Den samlar
engagemang, inte bara bland de föräldrar vars barn går i skolan. Skolan är
ofta också en mötesplats för kultur och fritidsaktiviteter. Många är de byar
som kan vittna om att när skolan försvinner, ibland på grund av sviktande
elevunderlag men även till följd av storskaliga projekt i centralorten, då dör
en del av byn och framtiden.
Genom den borgerliga regeringens friskolereform gavs alla rätten och
möjligheten att kunna välja skola. Därmed öppnades nya möjligheter för
föräldrar, lärare, företag och kooperativ att driva utbildning efter egna idéer
och med eget engagemang. Vi föreslår nu en nationell skolpeng som driver
detta reformarbete vidare.
Enligt vår mening finns det starka skäl för att ersätta betydande delar av
dagens regionalpolitik med en målmedveten satsning på kunskap. En sådan
satsning har bättre förutsättningar att skapa de villkor bygden behöver för att
kunna utvecklas och företag för att expandera än allehanda former av
specialstöd med långsiktigt tveksamma effekter.
Den insats för kunskap som vi förordar bör byggas upp från grundskolan
till och med den högre utbildningen. Inslag skall finnas också av
vidareutbildning och kunskapsspridning inom högteknologiska områden från
universitet och högskolor till företag. Den speciella kunskapsinsatsens syfte
skall vara att erbjuda utbildningsmöjligheter också på mindre orter belägna
framför allt i mål 6-området. Utbildningsmöjligheter som är mer jämförbara
än vad som gäller i dag, med utbildningsutbudet i de större städerna vid
kusten, skall öppnas. Insatsen skall vara långsiktig och bedrivas i nära
samverkan med - och med finansiellt engagemang av - berörda kommuner.
Villkoren i övrigt för den kunskapsinsats vi föreslår bör utformas på
följande sätt:
Kunskapsinsatsen skall omfatta skolan och framför allt gymnasiet, den
högre utbildningen samt vidareutbildning av vuxna inom teknik,
naturvetenskap, språk och företagsekonomi. Den bör också inkludera
kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. Till skillnad från regeringens
s.k. N/T-platser skulle en insats av det slag vi här anger ha goda
förutsättningar att bli framgångsrik. Inom kunskapsinsatsens ram skall även
teknologiöverföring kunna ske från universitet och högskolor till företag.
Hela kunskapsinsatsen bör kunna bidra till att skapa förutsättningar för att
öka förädlingsgraden inom framförallt den norrländska industrin.
Ansvaret för kunskapsinsatsen bör läggas på en organisation i vilken i
första hand Umeå universitet, Högskolan i Luleå och Mitthögskolan
samverkar. Denna organisation bör tilldelas det fulla ansvaret för innehåll
och kvalitet, men kan också utnyttja andra för att förmedla undervisningen.
En samverkan med den lokala skolan, inklusive komvux, är självklar. De tre
läroanstalterna har redan visat att de såväl enskilt som i samverkan har vilja
och förmåga att stödja utvecklingen i inlandet.
Huvuddelen av kunskapsinsatserna kan förmedlas på distans med
utnyttjande av den modernaste informationstekniken. Denna distributions-
form pressar kostnaderna och kan ge värdefulla informationsteknologiska
bieffekter för företag och enskilda. Den utveckling av pedagogik och teknik
som insatsen kommer att generera skall också kunna ställas till andra
regioners förfogande.
De kunskapscentra som redan skapats på vissa orter bör förstärkas
ytterligare i samverkan med de tre läroanstalterna. Kiruna, för att bara ta ett
exempel, har med sina övriga kunskapsinvesteringar särskilda förutsättningar
för sådan verksamhet. Det är emellertid viktigt att insatserna når ut dels till
alla grundskolor med högstadium, dels, med användning av lokal-TV,
bredbandsteknik och videokonferens, till enskilda familjers bostäder.
Kunskapsinsatsen bör byggas upp gradvis över en period av tre till fem år.
Under uppbyggnadsperioden bör samverkansvillkor med bl.a. teleoperatörer
utvecklas, liksom med studieförbund, universitetens och högskolornas
normala distansutbildning m.fl. Företag, verksamma inom det område
kunskapsinsatsen avser, bör engageras särskilt. Det kan öppna möjligheter att
dra nytta av framför allt hårdvara, men också bidra till företagens
kompetensutveckling av de anställda.
De statliga resurstillskotten skall ses som stimulans till flera att bidra. Den
organisation vi just förordat bör tilldelas 25 miljoner kronor för kommande
budgetår inom de attraktionsinsatser vi förordat. Anslaget bör de därpå
kommande två åren öka till 50 respektive 100 miljoner kronor. Genom
ianspråktagande av EU-programmen bör dessa insatser dubblas. Resurserna
bör få användas för alla typer av kostnader, dvs. löner, drift och
investeringar.
Efter tre år bör en avstämning göras av de möjligheter kunskapsinsatsen
öppnat. Bedöms resultaten som goda bör en ytterligare utbyggnad kunna
komma i fråga.
Vi vill betona att det vi föreslår är en ny insats som syftar till att erbjuda
kunskap som för många tidigare varit svår eller omöjlig att nå. De
informationstekniska möjligheterna är en vital del av insatsen. Bortsett från
de konkreta effekterna i de direkt berörda delarna av landet skall också
värdefulla erfarenheter kunna vinnas av informationsteknik i undervisningen
av betydelse för hela Sverige.
Det vi förordar är uppbyggnaden av ett virtuellt utbildningssystem, ett
system utan geografiska och tidsmässiga begränsningar. Härigenom kan ett
viktigt bidrag lämnas till att slutgiltigt spränga avståndsgränserna. Det kan
och skall ha sitt fokus riktat mot orter som i dag inte får del av ett
tillräckligt
utbildningsutbud, men får betydelse också för andra, inte minst genom de
nödvändiga utvecklingsinsatserna.
Regionalpolitisk utveckling
Med vad som ovan anförts skulle följande punkter vara
viktiga fundament i en ny inriktning av regionalpolitiken.
Tillväxten sätts i fokus i utformningen av statens insatser.
En positiv kultur för företagande främjas. Goda förebilder sprids.
Målet för regioner måste vara att bli oberoende av statliga
transfereringar.
Fler konkreta projekt skapas där man kopplar ihop kompetensgivare
(högskolor, stora företag, forskningsinstitut etc) med små och medelstora
företag.
Individer som har goda idéer att utveckla stimuleras.
Alla regioner måste arbeta med sin nischer och attraktionsfaktorer. Krav
måste ställas på såväl mål som resultat. Olika sektorers åtgärder måste
samordnas.
Samordning måste ske av regional-, närings- och arbetsmarknadspolitiska
insatser som riktar sig mot enskilda företag. Det skall ske på regional
nivå där länsstyrelserna har ansvaret. Företag bör ha ett ställe att vända
sig till när de vill ha kontakt med offentliga program, finansiering etc.
En målmedveten satsning på kunskap är angelägen.
Regionalpolitikens medel
Förändrade stödformer
Vi har tidigare slagit fast att målet för regionerna bör vara att
så långt möjligt bli oberoende av statliga transfereringar.
Detta är en grundläggande förutsättning för att komma ur ett
stödberoende som fastlägger befintliga strukturer och
hämmar en dynamisk utveckling på en konkurrensutsatt
marknad. Vår ståndpunkt är även att näringspolitik skall
skötas på näringspolitikens villkor och sysselsättning på
arbetsmarknadspolitiska villkor.
I och med EU-inträdet har Sverige framförhandlat villkor som gör att vi
kan få del av de europeiska strukturfondernas medel. Det är att observera att
vi själva bestämmer vilka projekt vi finner angelägna. Då den största delen
skall finansieras nationellt, såväl offentligt som privat, måste projekten
bedömas ur ett prioriteringsperspektiv. De myndigheter som skall medfinan-
siera måste bedöma projektens angelägenhetsgrad ställda mot andra viktiga
verksamheter.
Ett helt nytt tänkande vad gäller det regionalpolitiska stöden bör nu starta.
De selektiva stöden lokaliseringsbidrag och utvecklingsbidrag bör upphöra
från den 1 januari 1997.
Som tidigare har anförts finns det utredningar som ifrågasätter stödet med
nedsättning av sociala avgifters effektivitet. EU-kommissionen har ännu inte
tagit ställning till om detta stöd skall godkännas. Problemet är att det har
karaktär av driftsstöd och därmed inte överensstämmer med de riktlinjer som
kommissionen har formulerat för sysselsättningsstöd. Vår bedömning är att
stödet skall vara kvar under den tidsperiod som besluten nu gäller, dvs. till
och med år 2000. För tiden därefter finns det anledning att efter utvärdering
av stödets effekter pröva dess framtid. Vi förordar en viss reduktion av denna
stödform från den 1 januari 1997.
Sysselsättningsbidraget ges till vissa företag inom vissa branscher i
stödområdena 1 och 2 under en femårsperiod. Det finns inga belägg för att
detta stöd direkt och positivt skulle styra företagens beteende och i det korta
perspektivet leda till en ökning av antalet anställda, allt enligt
Företagsutredningens betänkande SOU 1996:69. EU-kommissionen har
heller inte godkänt denna typ av stöd. Vår uppfattning är att andra former av
regionalpolitiska insatser gör större nytta, varför också i detta fall starka
skäl
talar för att stödet avskaffas från den 1 januari 1997. Redan beslutade bidrag
skall emellertid utbetalas under den period de löper.
Vad gäller transportstödet är frågan mer komplex. EU-kommissionen har
med vissa villkor godkänt det. Det mål som idag är uppställt, "att främja en
samhällsekonomiskt och i övrigt lämplig lokalisering av näringslivet",
uppfylls inte. Företagsutredningen konstaterar att "transportstödets
ekonomiska betydelse är av begränsad betydelse för en stor del av företagen,
naturligtvis främst i de regioner där bidragets andel av transportkostnaden är
låg". En stor del av stödet går till stora företag och koncerner. Nämnas kan
Volvo lastvagnar, AB Umeverken och Plannja AB som tillsammans erhöll
cirka 11 procent av bidraget under år 1994. För många företag har bidraget
en liten påverkan. För vissa företag i norr kan dock stödet ha en mycket stor
betydelse.
Vi förordar att transportstödet kvarstår som kompensation för långa
avstånd. Vi välkomnar regeringens förslag i budgetpropositionen med en
översyn av transportstödet, vilket vi tidigare har begärt av regeringen.
Inriktningen av en översyn bör enligt vår mening ta fasta på följande:
Stödet skall vara konkurrensneutralt och därigenom även inbegripa sjö-
och luftfart.
Det skall ha en klar målformulering, där målet bör vara att kompensera
företag för merkostnader som uppstår i områden med avståndsnackdelar.
Inriktas på att främja tillväxt och utveckling.
Det bör göras en total översyn av den geografiska
omfattningen och zonindelningen samt vilka näringsgrenar
som skall ingå i stödformen. Lägsta transportstödsgrundande
kostnad bör fastställas så att stödet inte är försumbart för
företagen. Vidare bör utredningen utvärdera stödets
effektivitet för framtida regionalpolitiska insatser.
För att möjliggöra kapitalförsörjning i samband med företags investeringar
inom stödområdena anser vi att det nuvarande lokaliseringslånet kan
bibehållas, men med inriktning mot företag som bedöms vara
framtidsinriktade och av regional attraktionsbetydelse. Låneformen kan med
fördel, enligt regeringens förslag, ändra namn till regionalt utvecklingslån för
att markera dess inriktning. Lånet bör som idag beviljas av regeringen,
NUTEK eller länsstyrelserna. Krav för att regionalt utvecklingslån skall
kunna utgå bör vara att den allmänna kreditmarknaden inte bedöms kunna
tillgodose företagens upplåningsbehov. Detta innebär en högre kreditrisk.
Länsinsatser
Regeringen fastställer: "Länsstyrelserna har på regional nivå
huvudansvaret för att de av riksdagen fastställda
regionalpolitiska målen uppnås i länen och för genomförande
och samordning av statens regionala utvecklingsinsatser." Vi
har ingen annan uppfattning än denna.
Inom det regionala länsanslaget anser vi att frihet skall finnas för att finna
vägar för en regional attraktionspolitik med den inriktning som vi angivit, det
vill säga att den företrädesvis skall vara tillväxtinriktad, strukturomvandlande
och vara en framtidsinriktad verksamhet som står på egna ben. Kravet skall
vara att länsstyrelserna har en uttalad plan för sin regionala verksamhet som
fastställes i verksamhetsplaner med tydlig målformulering. Vi förutsätter att
länen arbetar över länsgränser för att främja en regional utveckling, som ger
tillväxt i större regioner än ett enstaka län. För övervakning av att
verksamhetsplanernas målformuleringar uppfylls anser vi att NUTEK skall
ansvara. NUTEK har ett samlat grepp över regionalpolitiken. Den rollen
skall utnyttjas för att utvärdera, följa upp, ge goda exempel, överföra
kunskap och att utbilda.
Inom länsanslaget kan medel till följande ändamål anvisas:
Attraktions-/kunskapsinsatser
Medfinansiering av strukturfondsprogram
Landsbygdsstöd
Stöd till kommersiell service
Regional projektverksamhet
Administration, uppföljning och utvärdering m m.
Vi förordar vissa besparingar också inom länsanslagets ram.
Vi vill poängtera att det är länsstyrelsernas egna
prioriteringar som styr hur länsanslaget skall användas. Den
restriktion som finns utgörs av en öronmärkt andel för den
utbildningssatsning vi tidigare föreslagit. Medfinansieringen
av projekt genom EU:s strukturfonder kommer att kräva att
andra offentliga medfinansieringsmöjligheter söks för att
skapa utrymme för aktiviteter förutom EU-projekt.
Länsstyrelserna skall ha det övergripande lokala ansvaret för insatser i
syfte att stimulera utveckling och tillväxt. Detta kommer att ställa stora krav
på nydaning och nytänkande i ett globalt perspektiv. De län som inte
uppfyller denna målsättning kommer att stagnera och förlora i
konkurrenskraft på såväl den nationella som den internationella marknaden.
Ny organisation
Integrationsfördelar Glesbygdsverket
- NUTEK
Glesbygdsverket (GBV) arbetar med regional utveckling i
glesbygder. I princip innebär det också näringslivsutveckling
men med de speciella problem och lösningar som är
kopplade till de särskilda förhållanden som är knutna till det
glesa boendet, avstånd och små marknader etc.
NUTEK hanterar en rad sakfrågor som är kopplade till
näringslivsutveckling och täcker därmed en stor del av det näringspolitiska
fältet: teknikfrågor, småföretagskunskap, finansiering, energi, regionala
utvecklingsfrågor. Det finns vidare en analysavdelning inom NUTEK som
tar fram kvalificerat underlag inom alla dessa områden. Både NUTEK och
GBV arbetar med följande verksamheter. Det är vår uppfattning att
effekterna skulle öka vid en integrering:
Arbetet med EU:s strukturfonder. NUTEK svarar för sekretariats-
funktioner för övervakningskommittéer i mål 2 och 6 och har också
administrativt ansvar för regionalfonden. GBV är sekretariat för mål 5b
men har inget administrativt ansvar och har samtidigt svagare resurser.
Här skulle troligen en samordning göra arbetet effektivare. GBV har även
ett ansvar för genomförandet av kommissionsinitiativet LEADER ll.
Landsbygdsstödet har ett delat uppföljnings- och rådgivningsansvar som
i praktiken sköts av NUTEK. Vi anser att det vore mer rationellt att lägga
hela ansvaret på NUTEK.
Utvecklingsprojekt inom områdena utbildning, tekniköverföring och
distansarbete drivs av båda myndigheterna. Klara svårigheter har visat sig
vad gäller uppdelning och var gränsen går till glesbygd. Rationellare vore
att ansvaret vilar på en myndighet.
Samma förhållande gäller kvinnors företagande och nationellt
resurscentrum där även det arbetet försvåras genom det tudelade
ansvaret.
Länsstyrelserna som är en naturlig samarbetspartner mellan de centrala
myndigheterna och regionerna finner ibland uppdelningen i två
myndigheter ologisk. Den skapar för dem onödigt dubbelarbete.
Utgångspunkten för regionalpolitiken är att med olika medel
åstadkomma en bra miljö för utveckling av näringslivet.
Målet bör, som vi tidigare tagit upp, vara att få till stånd
regioner med en egen inneboende livskraft som inte är
beroende av kontinuerlig tillförsel av offentliga medel.
NUTEK:s fördel är att myndigheter hanterar de sakfrågor
som är kopplade till näringslivsutvecklingen. Vi anser därför
att det vore naturligt att även GBV:s verksamhet knöts till
NUTEK.
Folkrörelserådet, med säte i Stockholm, bedriver verksamhet inom
följande områden:
Bevakar frågor av betydelse för landsbygden
Sprider erfarenheter av och kunskaper om lokalt utvecklingsarbete på
landsbygden
Anordnar konferenser, seminarier och utbildningar samt stimulerar till
studiecirkelverksamhet
Arrangerar landsbygdsriksdag
Bedriver informationsverksamhet.
Genom en integrering mellan GBV och NUTEK anser vi att
den verksamhet som riktar sig till gles- och landsbygden
skulle bli starkare och effektivare. Ett naturligt inslag skulle
vara att även Folkrörelserådets verksamhet blir en del av
denna funktion. Verksamheten kan som idag bedrivas i
Östersund med den skillnaden att NUTEK är huvudman.
Detta skulle i sig säkert betyda att verksamheten får en
starkare ställning och att den skulle kunna generera fler
arbetstillfällen då fler verksamheter inom NUTEK:s område
skulle kunna knytas till Östersund (NUTEK Glesbygd).
En sammanhållen politik för
utveckling och tillväxt
Regionalpolitiken kan inte ses i ett isolerat sammanhang,
därtill är resurserna alltför begränsade. Tvärtom är de
regionala utvecklingsmöjligheterna till största delen
beroende av vad som sker inom andra politikområden. Det
kan gälla skatter, näringspolitik, arbetsmarknadspolitik,
energipolitik, de sociala systemen, lantbrukspolitik etc. Den
moderata utgångspunkten är att det krävs en politik som ökar
friheten och stärker incitamenten till förkovran och
utveckling, en politik som stärker ägandet, främjar
konkurrens och fri företagsamhet, som befäster Sveriges
position som ett öppet och internationalistiskt samhälle och
som genom att premiera mångfald, eget ansvar och
initiativkraft motverkar segregering och social utslagning.
När nu halva mandatperioden för den socialdemokratiska regeringen har
gått kan vi konstatera att den har visat en total oförståelse inför företagarnas
önskemål om stabila spelregler. Såväl skattepolitiken som politiken inom
arbetsmarknadsområdet har enligt vår mening varit både felaktig och extremt
ryckig. Regeringen har höjt skatterna med sammanlagt 80 miljarder kronor
de senaste två åren. Merparten av höjningarna har lagts på arbete och
företagande. Resultatet har blivit en stagnerande efterfrågan på
hemmamarknaden och hög arbetslöshet.
Energipolitiken är ett område som påverkar landets alla regioner men
kanske i allra största grad glesbygden. En förtida avveckling av kärnkraften
riskerar till exempel att få allvarliga och långtgående följder. Redan ett
beslut
om avställning av en enstaka reaktor riskerar att få omedelbara konsekvenser
för investeringsviljan. En sådan avställning är därför oförenlig med en politik
för sysselsättning och välfärd. Särskilt oroande är detta för landets utsatta
glesbygdsregioner. När Sveriges elintensiva industri hotas att slås ut i den
internationella konkurrensen på grund av höjda elkostnader, kan ingen
regionalpolitik i världen kompensera för skadorna.
I en tidningsartikel i våras skriver kommunstyrelsens ordförande (s) i
Vänersborg och metallklubbens ordförande vid Vargön Alloys (320
anställda) med anledning av regeringens skattehöjningar på el:
Elskatten höjdes vid årsskiftet med 1,8 öre och regeringen vill i två steg höja
den med ytterligare två öre. Detta betyder att elräkningen för Vargön Alloys
stiger med orimliga 30 miljoner kronor per år. Den ökningen kan jämföras
med den årliga kostnaden för arbetsgivaravgifter i företaget, 25 miljoner
kronor, och den genomsnittliga vinsten per år sedan 1987, 25 miljoner
kronor... Regeringen borde inse att det är långsökt att tro att Sverige ensamt
kan gå i första ledet och tvinga fram nya alternativ till energiförsörjning. Det
som händer då är helt enkelt att företag som använder mycket el kommer att
flytta produktionen från landet eller, som i vårt fall, lägga ned.
Särskilt utsatta regioner är speciellt beroende av att det förs
en klok allmän politik.
Den totala regionala budgeten, enligt regeringens förslag, inom
utgiftsområdet för regional utjämning och utveckling inför 1997 omfattar
3 726 miljoner kronor. I detta belopp ingår EU:s strukturfondsmedel på 915
miljoner kronor. 1999 års budget är beräknad till 3 460 miljoner kronor
inklusive 650 miljoner EU-strukturfondsmedel.
När vi förordar att stöd skall avvecklas, eller minska, gör vi detta av två
huvudskäl. Det ena är att de flesta stöd har en konkurrenssnedvridande effekt
och konserverar befintliga strukturer. Det andra är att företag skall växa på
egna villkor för att vara, såväl nationellt som internationellt, konkurrens-
kraftiga, lönsamma, dynamiska och framtidsinriktade.
Genom de konkreta besparingar vi förordar i vårt moderata
budgetalternativ skapas utrymme för skattesänkningar på cirka 35 miljarder
kronor 1977, cirka 65 miljarder kronor 1999 (i 1997 års penningvärde). Detta
skall alltså ställas i relation till den totala regionala budgeten på cirka 3,7
miljarder 1997 och 3,5 miljarder 1999. Såväl företag som enskilda
människor och familjer får del av skattesänkningarna. Detta skapar en
betydligt större dynamik i samhället än all regionalpolitik.
Sveriges rekordhöga utgifts- och skattetryck har vuxit fram under de
långvariga socialdemokratiska regeringsinnehaven. Det avspeglar en
medveten kollektivistisk politik. Den genomsnittlige inkomsttagaren i
Sverige kan direkt för egen del bara förfoga över drygt en tredjedel av vad
han arbetat ihop. Mer blir inte kvar sedan inkomst- och konsumtionsskatter
samt arbetsgivaravgifter betalats. Hela 65 procent av den vuxna befolkningen
(exklusive studerande) har sin huvudsakliga inkomst från det offentliga i
form av löner eller transfereringar.
Under den borgerliga regeringen mellan 1991 och 1994 sänktes skatterna
på företagande och arbete med cirka 40 miljarder kronor, varav 15 miljarder
kom de små företagen till del. Det socialdemokratiska samhällsbyggandet
med höga skatter, liten privat sektor samt långtgående regleringar och
konkurrenshinder är mycket dåligt anpassat för att möta den international-
iserade ekonomins utmaningar.
Den regionalpolitik som vi förordat i denna motion är endast ett
komplement till den samlade moderata politiken. Den löser inte ensamt
glesbygdens problem men kan stärka utsatta bygders incitament för att kunna
stå på egna ben. Målet är att regionerna så långt möjligt skall kunna vara
oberoende av statliga transfereringar. De skattesänkningar och förbättringar
för företagandets villkor som vi förordar i särskilda parti- och
kommittémotioner skall ses som en helhet, där olika regioners möjlighet till
tillväxt och utveckling skall stärkas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om framtida mål för regionalpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppdelningen mellan regionalpolitik, näringspolitik och
arbetsmarknadspolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om erfarenheter av nuvarande stödformer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svenska hållningen i EU avseende användningen av de
gemensamma strukturfonderna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om attraktionsinsatser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om infrastruktur,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildningsinsatser,
8. att riksdagen beslutar att de selektiva stöden lokaliseringsbidrag och
utvecklingsbidrag upphör från den 1 januari 1997 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar att reducera det regionalpolitiska stödet för
nedsättning av socialavgifter från den 1 januari 1997 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar att inga nya överenskommelser om
sysselsättningsbidrag skall ingås efter den 1 januari 1997 i enlighet med vad
som anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utredning om
transportstödet i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om länsstyrelsernas roll för den regionalpolitiska utvecklingen,
13. att riksdagen beslutar om integration mellan Glesbygdsverket och
NUTEK i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 7 oktober 1996
Per Unckel (m)
Kent Olsson (m)
Patrik Norinder (m)
Christel Anderberg (m)
Anna Åkerhielm (m)
Per Bill (m)
Olle Lindström (m)
Ulf Melin (m)
Jan Backman (m)
Ulf Kristersson (m)
Annika Jonsell (m)