med anledning av prop. 1996/97:107 En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring
Bakgrund och inledning
Vänsterpartiet har riktat stark kritik mot olika regeringars sätt
att hantera den för de arbetslösa så viktiga
arbetslöshetsförsäkringen under senare år. Kritiken har gällt
såväl upprepade försämringar i regelverk och
ersättningsnivåer som det hafsiga sätt som lagändringar
kommit till på. Konsekvensanalyser har lyst med sin
frånvaro och flera förslag har krävt korrigeringar. Både a-
kassornas personal och de ersättningsberättigade själva har
drabbats av denna ryckighet i beslutsfattandet. Stor osäkerhet
har skapats hos alla arbetslösa, vilkas tillvaro kommit att te
sig än mer hotfull.
Att den socialdemokratiska regeringen i flera omgångar misskött denna
fråga så starkt har allvarligt rubbat det politiska förtroendet inom
arbetarrörelsen. Utan att invänta utredningar och i direkt konflikt med
fackföreningsrörelsen har undermåliga riksdagsbeslut pressats igenom.
Frågornas behandling i riksdagen under år 1996, med anledning av såväl den
s.k. sommarpropositionen (prop. 1995/96:222) som budgetpropositionen, var
ägnad att skapa misstro mot det politiska systemet.
Vänsterpartiets hårda kritik mot den förda politiken har således dels riktat
sig mot tekniskt undermåliga förslag som kastats fram utan tillräckliga
konsekvensanalyser, dels - och kanske framför allt - mot det politiska
sakinnehållet. I en situation när långt mer än en halv miljon arbetstillfällen
saknas har det politiska trycket riktats mot de arbetslösa. I cyniska ordalag
har de arbetslösas incitament att söka arbete ifrågasatts.
Regeringens förslag har haft som effekt att utestänga alltfler från systemet,
både med hårdare kvalifikationskrav i form av drastiskt skärpta arbetsvillkor
och med en bortre parentes i försäkringen. Ersättningsnivåerna har sänkts till
en nivå som tvingat alltfler att söka socialbidrag. Deltidsarbetslösa kvinnor
har fått se sin ersättningsrätt avskaffad efter en period. Listan på
försämringar
kan göras lång. De arbetslösa har i allt högre grad tvingats att ta på sig
kostnaden av massarbetslösheten.
Vänsterpartiet har avvisat denna politik och lagt alternativa förslag med full
finansiering. Vi har åberopat fördelnings- och sysselsättningspolitiska
argument men även löne- och maktpolitiska skäl. Den politik som runt om i
Europa består av en nedmontering av a-kassesystemen bidrar till att försämra
löntagarnas och fackföreningsrörelsens ställning. Den bidrar till att avreglera
arbetsmarknaden på företagens villkor och därmed underminera solidariteten
inom löntagarkollektivet. Staten befriar sig successivt från det politiska
ansvaret för arbetslösheten och tar allt mindre ekonomiskt ansvar för dess
följder. Vänsterpartiet har avvisat detta systemskifte och krävt en politik som
sätter kampen mot arbetslösheten i första rummet. Det är endast genom att
öka den reguljära sysselsättningen som kostnaderna för arbetslösheten i
realiteten kan minskas. Att försämra för de arbetslösa skapar endast
ytterligare klassklyftor och minskar snarast förutsättningarna för en effektivt
fungerande arbetsmarknad.
Efter en lång periods politiskt fumlande med löftet att återställa 80-
procentsnivån i ersättningen förmåddes regeringen att sätta sig ned och
samtala med fackföreningsrörelsen om såväl riksdagens tidigare beslut och
A-kasseutredningen som 80-procentslöftet. Detta har varit mycket nyttigt. Vi
kan konstatera att regeringen på avgörande punkter tvingats tänka om. De
beslut som riksdagen antog den 12 juli 1996 - mot Vänsterpartiets
reservationer - föreslås utgå i föreliggande proposition. Därmed elimineras
flera av de mest negativa inslagen i regeringens politik. Regeringens
kursändring innebär att Vänsterpartiets krav i flera fall tillgodosetts, något
som vi hälsar med tillfredsställelse.
Enligt vår mening hade det dock varit möjligt att göra mer långtgående
förändringar som bättre skulle ha tillgodosett de arbetslösas krav. Trots detta
är det av stort värde att förslagen i viktiga avseenden förankrats hos de
fackliga organisationerna och att synpunkter från arbetslöshetskassornas
samorganisation beaktats. Även om det handlar om en förhandlings-
kompromiss som inte tillgodoser alla de rimliga krav som vi länge drivit är
denna förankring betydelsefull.
Vänsterpartiet tar fasta på denna omständighet när vi nu i denna motion
endast tar upp ett begränsat antal förslag som avviker från regeringens. Det
torde ankomma på utskottet att lagtekniskt utforma förslag som tillgodoser
våra yrkanden.
Inriktning
Vänsterpartiet välkomnar förslaget om en allmän och
sammanhållen arbetslöshetsförsäkring, något som vi för
övrigt motionerat om tidigare. Vi anser att det är viktigt att
dagens arbetslöshetskassor med deras nära anknytning till
medlemmar och olika branscher får utgöra den
organisatoriska stommen. Försäkringens mycket höga
täckningsgrad visar att en frivillig försäkring som står nära
de fackliga organisationerna är effektiv. Konstruktionen av
den kompletterande arbetslöshetskassan för dem som ännu
inte fått fast förankring på arbetsmarknaden påminner om
vad Vänsterpartiet i ett tidigare sammanhang har föreslagit
och kan accepteras.
Vänsterpartiet kan även acceptera de källor för finansieringen som framförs
i propositionen. I normalfallet får arbetsmarknadsavgiftens storlek bestämmas
efter de behov som en robust försäkring kräver. Vid ett starkt kostnadstryck,
förorsakat av omfattande arbetslöshet, får ökade skattemedel sättas in för att
klara finansieringen. Att ytterligare höja finansieringsavgiften bör inte vara
aktuellt och att låta de arbetslösa ta kostnaderna genom hårdare spärregler
eller sänkta nivåer är inte ett uttryck för en solidarisk politik.
Vänsterpartiet har ständigt fört fram arbetslöshetsförsäkringen som en
omställningsförsäkring för den som av konjunktur- eller strukturella skäl blir
arbetslös. Den skall tillsammans med en aktiv arbetsmarknadspolitik och
utbildningsinsatser bidra till att den som drabbas av arbetslöshet tryggt kan
förstärka sin position på arbetsmarknaden och söka jobb. Försäkringens
grundidé är att skapa ekonomisk trygghet under omställningsfasen till ett nytt
jobb. Kraven på den arbetslöse motsvaras av krav på en effektiv
sysselsättningspolitik där både stat och kommun har ett stort ansvar.
Kompetensförstärkning och rörlighet skall stimuleras. Passiva ersättnings-
perioder skall vara kortvariga. Den individuella handlingsplanen skall
prioritera ett aktivt förhållningssätt. Därför måste svårigheter att få
tillfreds-
ställande barntillsyn undanröjas. Såväl barnen som de arbetslösa drabbas i
dag av missriktat sparnit i många kommuner. Det är viktigt att ingen missar
a-kasseersättning på grund av att barnomsorg undandras den arbetslöse.
Arbetslinjen, som tillämpats i Sverige i kombination med en väl utbyggd
arbetslöshetsförsäkring, har länge fungerat väl. Höga aktivitetskrav har ställts
på de arbetslösa samtidigt som politikens uppgift har varit att prioritera
sysselsättningsmålet och bekämpa arbetslösheten. Det är inte a-kassans fel att
långtidsinskrivningen ökar vid arbetsförmedlingarna eller att den s.k.
rundgången mellan åtgärder och ersättningsperioder blir vanligare. Det
handlar snarare om brister i den ekonomiska politiken, att sysselsättnings-
politiken varit svag och att regeringen negligerat behovet av en arbetstids-
förkortning. Trots de stora behoven i samhället erbjuds inte arbetstillfällen i
tillräcklig omfattning och det utförda arbetet är mycket ojämlikt fördelat.
En bortre parentes
En stor del av arbetslöshetsproblemet är av strukturell art.
Det handlar om kompetensproblem och om regionala
svårigheter på arbetsmarknaden men också om effekter av
den könssegregerade arbetsmarknaden. Den fulla
sysselsättningen i Sverige rådde samtidigt som
arbetslöshetsförsäkringen hade som mest gynnsamma
villkor. De senaste årens nedskärningar i ersättningsnivåer
och försämringar i det regelverk som styr a-kassan har inte
på något sätt bidragit till att minska arbetslösheten. Däremot
har klassklyftor och otrygghet ökat. Massarbetslösheten
under senare år kan inte skyllas på de arbetslösa eller på
problem med arbetslöshetsförsäkringen. Därför är och förblir
regeringens förslag om en sammanlagd tidsbegränsning i
ersättningsrätten förfelad. Det är fel problem som attackeras.
Regeringens argumentation, som den framgår på sidorna 86-
87 i propositionen, är svår att följa. Det är rörigt och
motsägelsefullt och tycks vara ett uttryck för en osäker
reträtt.
Regeringen skriver exempelvis att en bortre parentes måste till "för att inte
motverka att de arbetslösa tar även tillfälliga arbeten". (!) Men så sägs att
"det är den låga arbetskraftsefterfrågan som förklarar utvecklingen i dag och
det är i stor utsträckning slumpen och i viss mån bostadsorten som avgör vem
som står utan arbete i långa tider". Således måste "samhället ta ansvar för att
det skall finnas förutsättningar för att få arbete eller andra lämpliga åtgärder
såsom utbildning m.m. för de arbetssökande". Syftet med en tidsbegränsad
ersättning är inte att fler skall hamna i behov av socialbidrag, "tvärtom är
syftet att öka den långtidsarbetslöses möjligheter till reguljärt arbete". (?)
Tanken sägs vara "att med klara spelregler och ett tydligare eget ansvar för
att finna arbete öka sökeffektiviteten". Men samtidigt noteras att de senaste
åren varit "exceptionellt svåra för de arbetslösa". Det har funnits alltför få
lediga platser. En bortre parentes sägs också syfta till "att påverka
arbetsgivare och minska möjligheterna att låta arbetslöshetsförsäkringen
betala för s.k. stilleståndskostnader". (??)
Målsättningen sägs vara "att ingen person skall behöva bli utförsäkrad". De
arbetslösa som "trots detta ändå blir utförsäkrade från arbetslöshets-
försäkringen"(!) skall erbjudas verksamhet vid lokala arbetscentra, förtids-
pension eller lönebidrag. Regeringen har efter diskussioner med företrädare
för fackföreningsrörelsen funnit att "ett betydande antal oklarheter är
förknippade med tidsbegränsad ersättning" varför en utredning skall tillsättas
för att analysera frågan. Med tanke på att regeringen just drivit igenom ett
beslut som i praktiken förhindrar förtidspension av arbetsmarknadsskäl för
äldre i vissa fall är regeringens synpunkt överraskande men glädjande.
Det är viktigt att slå fast att vi i Sverige har ganska korta tidsbegränsade
ersättningsperioder. Grundläggande är att vi med aktiv arbetsmarknadspolitik
driver arbetslinjen så att återkvalifikation till försäkringen blir möjlig. Så
länge detta är arbetsmarknadspolitiskt meningsfullt skall det inte förhindras
av godtyckliga tidsregler. Misslyckanden på arbetsmarknaden och i det
politiska systemet skall inte straffa den enskilde.
Vänsterpartiet avvisar regeringens dogmatiska jakt på en tidsbegränsad
sammanlagd ersättningsperiod. Vi anser att en formellt bestämd tidsgräns inte
är relevant inom ramen för de individuella handlingsplaner som sätter arbets-
och kompetenslinjen främst. Så länge som den arbetslöse efter förmåga och
vad som kan bedömas vara skäligt uppfyller sin del i "kontraktet" är det andra
politiska åtgärder som behövs. Det kan handla om de åtgärder som antyds i
propositionen men också om andra insatser där kommunerna får stor
betydelse. Enligt Vänsterpartiets uppfattning är det inte säkert att nuvarande
arbetsmarknadspolitiska åtgärder är de lämpligaste för alla äldre och
långtidsarbetslösa. Tvärtom kan rundgången upplevas som meningslös och
destruktiv. Vi förutsätter att utredningen snarast får i uppgift att granska
dessa
problem och olika lösningar därav. I stället för att angripa
arbetslöshetsförsäkringens regler för återkvalifikation bör alternativa
sysselsättningsprogram, arbetstidsförkortningar och övergångslösningar till
pension studeras. Det är givet att kommunerna har en viktig roll att spela när
dessa arbetsmarknadspolitiska problem skall ges en effektiv lösning.
Propositionens karaktär
Utveckling mot lösare anställningsformer och kortare
anställningar talar för att kraven på fast förankring på
arbetsmarknaden måste analyseras noga. Risken är annars att
växande grupper ställs utanför försäkringen. Regeringen
tycks medveten om problemen men har tyvärr mycket litet
att säga i frågan. Det saknas också till stor del
konsekvensanalyser av de föreslagna förändringarna i
propositionen. Eftersom arbetsvillkoret ändrats borde en
bättre analys av de skärpta kvalifikationskraven ha funnits
med. Effekterna för olika grupper med svagare ställning på
arbetsmarknaden och inom olika delsektorer av
arbetsmarknaden borde ha redovisats på ett utförligare sätt.
Som vanligt saknar vi ett uttryckligt könsperspektiv i
analysen.
Vi noterar att komplicerade frågor som den bortre parentesen och deltids-
arbetslösheten har lyfts ut för framtida utredningar och att arbetsmarknadens
nya inslag knappast har fått en hållbar lösning för framtiden. Vi noterar också
att det - med tanke på att propositionens text är att betrakta som en viktig
rättskälla - är förvånansvärt litet som exempelvis sägs om vad det innebär att
stå till arbetsmarknadens förfogande och vilka jobb som kan anses lämpliga.
De hårdare villkor för avstängning m.m. som tillämpats under senare år borde
ha påkallat en utförligare diskussion.
Förslag
I det följande redovisas Vänsterpartiets förslag som avviker
från propositionens innehåll.
Kompensationsnivån
Det är tillfredsställande att en justering till 80 procent nu
äntligen kan ske under 1997. Till skillnad från tidigare
förslag från Vänsterpartiet sker regeringens finansiering
inom försäkringens ram. Det är i huvudsak de försäkrade
själva som via höjda medlemsavgifter och skärpta
försäkringsvillkor finansierar reformen.
Vänsterpartiet menar att det utan ytterligare skärpningar av kvalifikations-
villkor eller höjd nivå på finansieringsavgiften är realistiskt att finansiera
en
höjd kompensationsnivå till 85 procent från och med budgetåret 1999. Det är
en viktig rättvisereform som kan gå hand i hand med kraftfulla satsningar på
att bekämpa arbetslösheten.
Vänsterpartiet står fast vid att ersättningsnivån successivt bör höjas till
motsvarande 90 procent av den tidigare inkomsten. Det statsfinansiella
utrymmet för denna reform hänger till stor del på att arbetslösheten kan
minskas genom ökad reguljär sysselsättning. På detta sätt kan regeringens
målsättning att halvera den öppna arbetslösheten kombineras med målsätt-
ningen att återställa ersättningen till den tidigare nivån.
Dagpenningnivåer
Nuvarande dagpenningnivåer rimmar allt sämre med talet om
en inkomstrelaterad försäkring. I juli 1993 var högsta
dagpenning 598 kronor, i dag är den 564 kronor! Samtidigt
har löneutvecklingen fortskridit. Alltfler löntagare hamnar
ovanför taket för dagpenningen. Kompensationsgraden blir
således för alltfler inte ens 80 procent efter höjningen.
Samtidigt ligger grundbeloppet på en alltför låg nivå.
ARBOM-utredningen noterade dessa problem men
regeringen har varit mycket försiktig i sina justeringar.
Vänsterpartiet föreslår att den högsta dagpenningen sätts till 620 kronor
fr.o.m. den 29 december 1997. Stödbeloppet i KAS sätts till 260 kronor från
samma datum. Motsvarande belopp i den nya sammanhållna försäkringen
"ärver" dessa nivåer fr.o.m. den 1 januari 1998.
Den tidigare följsamheten till den genomsnittliga förtjänstutvecklingen
måste dessutom återinföras. Regeringen åberopar när det gäller kompensa-
tionsnivån analogin med sjukförsäkringen där värdesäkringen sker medelst
basbeloppet och där taket för övrigt är väsentligt högre. För a-kassans del är
förtjänstutvecklingen ett mer relevant mått. Enligt Vänsterpartiet skall
lagtexten innehålla explicita regler om detta.
Samordning med avgångsvederlag
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag till samordning
mellan arbetslöshetsersättning och avgångsvederlag. Liksom
utskottets bedömning i betänkandena 1992/93:AU20 och
1993/94:AU26, ARBOM-utredningen och flera av
remissinstanserna anser vi bl.a. att önskvärda
strukturomvandlingar kommer att kunna motverkas och att
arbetslinjen motverkas genom en samordning. Vid en samlad
bedömning finner vi att övervägande skäl talar mot en
samordning
Arbetsvillkoret
Enligt Vänsterpartiets uppfattning hade det varit bättre att
behålla nuvarande arbetsvillkor, möjligtvis med någon
skärpning i linje med SO:s förslag för att klara
finansieringen. Arbetsvillkoret har gjorts hårdare under
senare år trots att arbetsmarknaden fått större inslag av
korttids- och deltidsarbeten. Inte minst drabbar det betydande
delar av kvinnors arbetsmarknad och nytillträdande som
ungdomar och invandrare. Ungdomars allt högre grad av
socialbidragsberoende är ett oroande tecken. Det får inte bli
så att ett högt mått av utfört förvärvsarbete kommer att
utesluta alltfler från möjligheten till att få
arbetslöshetsersättning. Vi saknar tyvärr analyser av vilka
konsekvenser det nya föreslagna arbetsvillkoret får för olika
kategorier av anställda.
Dock är det uppenbart att det nya arbetsvillkoret är långt mer gynnsamt än
vad ARBOM-utredningens och regeringens tidigare förslag innebar. Vi kan
således för stunden acceptera det nya villkoret som en del av den kompromiss
som överläggningarna med fackföreningsrörelsen resulterade i när det gäller
huvudregeln. Däremot bör regeringen inom kort återkomma med en
redovisning av det nya arbetsvillkorets effekter för olika utsatta grupper på
arbetsmarknaden och för försäkringens täckningsgrad.
Effekterna av den alternativa regeln är svåra att överblicka men tycks ändå
alltför sträng. Preciseringen till en sammanhängande tid av 180 dagar och 45-
timmarsgränsen passar inte vissa yrkesområden, vilket exempelvis framgått
av en skrivelse från Sveriges Teaterverksammas Arbetslöshetskassa.
Det alternativa kravet kunde utformas så att minst 450 timmar (mot-
svarande 6 månader x 75 timmar i genomsnitt) skulle uppfyllas under
ramperioden men där antalet arbetade timmar per månad kan variera.
Eventuellt kunde kravet skärpas till en sammanhängande tid av 240 eller 210
dagar. Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör utskottet precisera en generösare
alternativregel med denna inriktning.
Vänsterpartiet menar att förslagen om arbetsvillkor inte bör träda i kraft
redan den 1 juli, utan först den 29 september. Motivet är dels administrativt,
dels att berörda skall ha bättre möjlighet att anpassa sig till nya förutsätt-
ningar. I annat fall torde en övergångsregel behöva införas.
Vänsterpartiet menar liksom tidigare att begränsningsregeln för
kvalifikation till arbetslöshetsförsäkringen med avseende på anställningar
med offentliga subventioner är ologisk och bör avvisas. Vi menar liksom
regeringen att kriteriet skall vara att det rör sig om ett reguljärt arbete. Då
skall det avgörande vara att anställningsförhållande råder och att lön betalas
ut enligt avtal för det arbete det gäller. Det innebär att t.ex.
beredskapsarbete,
utbildningsvikariat och rekryteringsstöd bör vara kvalificerande till
försäkringen. Något annat vore godtyckligt och orättvist för den anställde.
Den offentliga subventionen är i detta fall utan betydelse.
Samordning med studiestöd
Vänsterpartiet har i många arbetsmarknadspolitiska
sammanhang förordat en generös syn på möjligheten att
utnyttja tiden i arbetslöshet till meningsfulla studier. Vi
menar att det därvid inte är avgörande vilken huvudman som
står för utbildningen eller på vilken nivå studierna sker. Inom
ramen för en individuell handlingsplan motiveras studierna
främst av arbetsmarknadspolitiska skäl. I detta fall ses
studierna som en åtgärd och a-kassemedlen betraktas som
utbildningsbidrag.
Även vid erhållande av ersättning från försäkringen borde deltidsstudier
kunna få förekomma i större omfattning än vad regeringen tycks avse. Vi
delar TCO:s uppfattning att en samordningsregel bör införas mellan arbets-
löshetsförsäkring och eventuellt studiestöd.
Deltidsarbetslöshet
Vänsterpartiet har upprepade gånger krävt att den negativa
särbehandlingen av deltidsarbetslösa skall upphöra. I dag kan
den som har en fast deltidstjänst endast fyllnadsmarkera och
få arbetslöshetsersättning under en ersättningsperiod.
Därefter anses den deltidsarbetslöse ha anpassat
normalarbetstiden till den nya deltidstjänsten och
ersättningsrätten upphör. Vänsterpartiet kräver att den
speciella deltidsregeln slopas i den nya lagen om
arbetslöshetsförsäkring.
Vi delar regeringens synpunkt om att ersättningen inte får vara en
inkomstutfyllnad när arbetsgivare väljer att anställa personal med begränsad
arbetstid. Lösningen ligger i att arbetsrättsligt ytterligare förstärka rätten
till
heltidsarbete och att arbetsförmedlingarna inte bortprioriterar de deltids-
arbetslösa. ARBOM-utredningen har beskrivit hur man på arbetsför-
medlingen i Skara lyckats komma till rätta med detta problem på arbets-
marknaden. Detta borde tas till utgångspunkt för AMS föreskrifter för
arbetsförmedlingarnas arbete.
Nu bestraffas i första hand kvinnor för att arbetsgivare inom kommuner,
landsting, handel, hotell och restaurang planerar sina verksamheter med
deltider. Rapporter har visat att många lämnar arbetet för att kunna försörja
sig på hel arbetslöshetsersättning. Arbetslinjen motverkas genom att systemet
gynnar heltidsarbetslöshet i stället för deltidsarbete. Vänsterpartiet betraktar
de nuvarande reglerna som diskriminerande regler, som huvudsakligen slår
mot lågavlönade kvinnor. Regeringen väljer att låta många deltidsarbetslösa
drabbas i väntan på en utredning som skall studera frågan. Att arbetsför-
medlingarna enligt regeringens mening skall bli mer aktiva och erbjuda
deltidsarbetslösa åtgärder som kan återkvalificera till en ny ersättningsperiod
är utmärkt. Detta är dock inget skäl till att upprätthålla dagens orättvisa
system. Vänsterpartiet kräver att deltidsbegränsningen tas bort ur det nya
regelverket.
Krav för medlemskap i arbetslöshetskassa
Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör kravet på
inträdesvillkor i form av den s.k. 17-timmarsregeln tolkas i
enlighet med ARBOM-utredningens förslag. En person som
kan uppvisa ett anställningsavtal som innebär att han eller
hon har fått anställning i sådan omfattning att villkoret
kommer att uppfyllas, bör ha rätt att omgående erhålla
medlemskap. Regeringens skärpta förslag innebär en mängd
praktiska problem.
Sanktionsregler
Vänsterpartiet ansåg att de förändrade sanktionsregler som
genomfördes den 1 januari 1996 innebar en omotiverat
kraftig skärpning av avstängningsreglerna. Såväl ARBOM-
utredningen som flera tunga remissinstanser menar att de
förlängda avstängningstiderna innebär orimligt höga
straffsatser. Flera uppkomna fall visar på att mycket
svårbedömda fall leder till svåra konsekvenser för den
arbetslöse. Inom detta område finns det utrymme för
tolkningsproblem och godtycke. Vänsterpartiet anser att
avstängningstiden bör återgå till 20 ersättningsdagar för den
som sagt upp sig på egen begäran, eller tackat nej till
erbjudet lämpligt arbete.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen för arbetslöshetsförsäkringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en "bortre parentes",
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höjd kompensationsnivå till 85 % inom arbetslöshetsförsäkringen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen de i motionen föreslagna
dagpenningbeloppen inom arbetslöshetsförsäkringen,
5. att riksdagen beslutar om att återinföra tidigare följsamhet av a-kassan
med inkomstutvecklingen enligt vad i motionen anförts,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om samordning med
avgångsvederlag enligt vad i motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisning av arbetsvillkorets effekter för utsatta grupper,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av en generösare alternativregel,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om begränsningsregel för
kvalifikation till arbetslöshetsförsäkring enligt vad i motionen anförts,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samordningsregel mellan arbetslöshetsförsäkringen och
eventuellt studiestöd,
11. att riksdagen beslutar om borttagande av deltidsbegränsningen enligt
vad i motionen anförts,
12. att riksdagen beslutar enligt ARBOM-utredningens tolkning av
inträdesvillkoren i form av den s.k. 17-timmarsregeln enligt vad i motionen
anförts,
13. att riksdagen beslutar enligt vad i motionen anförts om
sanktionsregler.
Stockholm den 2 april 1997
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)