med anledning av prop. 1996/97:107 En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring
Sammanfattning
Regeringens förslag till ny arbetslöshetsförsäkring riskerar
att förvärra den redan rekordstora arbetslösheten. Såväl
uppskovet med den bortre parentesen som de föreslagna
förändrade ersättningsnivåerna verkar i denna riktning.
Arbetslöshetsförsäkringen kommer, även med regeringens förslag, att
bibehålla karaktären av fackligt privilegium. Det är inte acceptabelt.
I motionen föreslås att regeringens förslag avvisas. I stället bör en allmän
arbetslöshetsförsäkring, knuten till den allmänna försäkringen, införas. Den
skall innehålla starka incitament att söka arbete. Försäkringen skall vara en
integrerad del av en sammanhållen strategi för företagande och arbete.
Bakgrund
I proposition 1996/97:107 "En allmän och sammanhållen
arbetslöshetsförsäkring" föreslår regeringen vissa
förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. Förslagen
presenteras efter två år av ständiga justeringar fram och
tillbaka och efter det att den s.k. ARBOM-utredningen
redovisat sina överväganden.
Trots allt utredande skjuter regeringen likväl en av de mest centrala
frågorna, nämligen den om försäkringens tidsmässiga omfattning, på
framtiden. I stället för handling skall det bli mer utredande. Propositionen
slår visserligen fast att arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställnings-
försäkring, dvs. vara tidsbegränsad. Samtidigt ges LO ett slags vetorätt över
frågan om denna regeringens uppfattning skall fullföljas. "När utrednings-
arbetet visat på lämpliga åtgärder kommer förslag att lämnas..." står det i
propositionen. LO har redan gjort klart att "när" för LO är lika med aldrig.
"Den bortre parentesen som den uppfattats, att den arbetslöse tvingas ut i
mörkret med socialbidrag, är borta, förklarade en nöjd Wanja Lundby-
Wedin, andre ordförande i LO vid en gemensam presskonferens förlagd till
partihögkvarteret" enligt referat i Dagens Nyheter den 13 februari 1997. En
i praktiken evig rundgång mellan a-kassa och arbetsmarknadsåtgärder
riskerar därmed att permanentas.
Det förslag regeringen nu förelagt riksdagen har utarbetats efter vad
arbetsmarknadsminister Margareta Winberg kallat förhandlingar med LO. I
efterhand (!) har Centerpartiet sagt sig stödja det Socialdemokraterna och LO
kommit fram till.
Vi är starkt kritiska till de förslag regeringen nu presenterar. Oförmågan att
reformera arbetslöshetsförsäkringen på ett grundläggande sätt kommer att
göra arbetslösheten högre än vad den skulle behöva vara. Regeringens
förslag motverkar därför strävan att få till stånd fler riktiga jobb.
Vår kritik är stark i sak, men den riktar sig också mot det korporativa
inslaget i beredningen av propositionen. Regeringar med integritet
förhandlar inte med partsintressen om sina förslag till riksdagen. Bered-
ningsarbetet ställer i blixtbelysning den för kampen mot arbetslösheten direkt
destruktiva roll LO och regeringen i samverkan i dag spelar.
Rekordhög arbetslöshet
Arbetslösheten i Sverige är rekordhög. I februari i år
registrerade Statistiska centralbyrån (SCB) den högsta
arbetslösheten någonsin för denna tid på året. Över 700 000
människor står enligt SCB utan arbete.
Allvaret i situationen förstärks av den relativt låga andelen sysselsatta, en
andel som dessutom inte visar några tecken på att öka. Sammantaget
bekräftar detta bilden av en ekonomi som inte förmår att dra nytta av alla
människors vilja till arbete. Det gör välståndet för hela Sverige lägre, vid
sidan av de sociala och ekonomiska påfrestningar som de arbetslösa utsätts
för.
Socialdemokraterna hävdar att kampen mot arbetslösheten är partiets allt
överskuggande uppgift. I valrörelsen 1994 hette det t.o.m. att partiet redan
till 1995 skulle pressa ner den öppna arbetslösheten till under fem procent,
om man vann valet:
"Den [totala arbetslösheten] förväntas ligga kvar på en mycket hög nivå
också nästa år, 12 procent av arbetskraften. Den öppna arbetslösheten
beräknas kunna reduceras till under 5 procent."
Av detta blev det emellertid intet. Tvärtom bröts den utveckling mot lägre
arbetslöshet som Sverige slagit in på före valet. I dag är - som just nämnts -
arbetslösheten högre än någonsin. En viktig orsak härtill är att skatterna på
arbete och företagande ånyo höjdes efter valet 1994. Den flexiblare arbetsrätt
som introducerades 1994 återställdes dessutom som ett resultat av den
socialdemokratiska valsegern.
På samma sätt har det gått med andra liknande socialdemokratiska
utfästelser. Så skulle t.ex. alla ungdomar, enligt vad partiet hävdade inför
valet, tillförsäkras arbete, praktik eller utbildning inom 100 dagar. Få är de
unga som fått se detta löfte realiserat. Antalet öppet arbetslösa ungdomar
med en arbetslöshetstid överstigande 100 dagar är i dag 25 000.
Och inte har det gått bättre med regeringens löfte om att alla gymnasie-
studerande som så önskar skall garanteras sommararbete 1997. Ställd inför
faktum, dvs. att tillgången på ferieplatser alltjämt minskar, konstaterar
arbetsmarknadsministern i dag att ungdomarna måste ha insett att detta löfte
i själva verket var en målsättning och inte ett löfte!
Den mest omfattande utfästelsen är att den öppna - men inte den verkliga
(!) - arbetslösheten skall halveras till år 2000. Löftet gavs av statsminister
Göran Persson i januari 1996. I dag, drygt ett år senare, fattas det uppemot
100 000 jobb jämfört med vad situationen borde ha varit om vägen mot en
halverad öppen arbetslöshet anträtts på allvar.
Följande figur illustrerar innebörden av regeringens halveringslöfte samt
resultatet hittills. Antagandet är att 1996 års säsongsvariationer upprepas
under de kommande tre åren.
Om den öppna arbetslösheten skulle halveras på 47 månader
när halveringslöftet avgavs är läget nu att drygt 90 procent av
uppgiften måste klaras på tre fjärdedelar av tiden. Kraven
skärps således för varje månad som går förlorad.
I tabellform och säsongsjusterat ser ovanstående kurva ut på följande sätt,
omräknat i antal öppet arbetslösa:
Målet
Faktisk
Gapet
Löftet avges
625 000
625 000
-
April 1996
294 000
307 000
- 13 000
Juli 1996
430 000
464 000
- 34 000
Oktober
1996
315 000
352 000
- 37 000
Januari
1997
312 000
401 000
- 89 000
Situationen är emellertid sämre än vad
arbetslöshetsstatistiken antyder. Antalet sysselsatta är lågt
och visar ingen stadig tendens att öka. Den relativt låga
sysselsättningsgraden är den viktigaste signalen om
ekonomins otillräckliga förmåga att erbjuda fler riktiga jobb.
Därmed undandras många människor möjligheten att höja
sitt eget och Sveriges välstånd:
Den viktigaste orsaken till att Socialdemokraterna
misslyckats med att skapa förutsättningar för fler arbeten är
den frapperande bristen på förmåga att förstå vad det är som
kan få Sverige att växa. Tal om företagandets nödvändighet
blir till en läpparnas bekännelse när verklighetens politik gör
företagandet svårare. Höjda skatter, förlängda
sjuklöneperioder och kärnkraftsavveckling är alla ägnade att
göra tillväxten mindre. När företagandet inte expanderar blir
också jobben färre.
Regeringen har under sina två och ett halvt år gjort arbetsmarknads-
politiska hugskott till sitt adelsmärke. I efterhand har dessa insatser visat
sig
ha liten eller ingen positiv verkan. Det gäller i synnerhet som det inte finns
tillräckligt med nya arbeten att tillgå när den arbetsmarknadspolitiska
åtgärden är genomgången. Den tveksamma effekten förstärks dessutom av att
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna knappast inriktats på nya arbets-
möjligheter utan mera styrts av ambitioner att frisera statistiken över öppet
arbetslösa.
Såväl de ekonomiska som de sociala konsekvenserna av denna politik är
betydande. Misslyckandet med att skapa förutsättningar för tillväxt och nya
jobb tvingar människor till bidragsberoende och därtill ofta andra sociala
svårigheter. Mångas tilltagande utsatthet kan direkt hänföras till Social-
demokraternas oförmåga att inse hur drivkrafterna för arbete, företagande
och framsteg ser ut.
När vi förordar en ny politik för att bryta massarbetslösheten är det för att
främja välstånd och därmed motverka social utslagning.
Ersättningen vid
arbetslöshet
Ersättning vid arbetslöshet utgår i dag antingen som
ersättning från arbetslöshetskassa eller som kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS).
Arbetslöshetsförsäkringen är knuten till de fackliga organisationerna. Det
är visserligen möjligt att vara medlem i a-kassa utan att vara fackmedlem. I
realiteten är emellertid för det överväldigande flertalet fackmedlemskap och
a-kassemedlemskap sammankopplade.
Det faktum att en arbetslöshetsförsäkring med starka offentliga inslag så
hårt knutits till fackföreningarna är internationellt unikt och upplevs av
många som stötande. Det anstötliga förstärks av det faktum att försäkringen
till mer än 95 procent finansieras med skatter och av de svårigheter den
enskilde ofta upplever när det gäller att erhålla skydd vid arbetslöshet utan
samtidigt medlemskap i facklig organisation. Det lämpliga i att enskilda, till
facket anknutna, föreningar bedriver myndighetsutövning kan på goda
grunder ifrågasättas. Lagrådet tar i sitt yttrande över det ursprungliga
förslaget till en ny lag om arbetslöshetskassor fasta på denna kritik och
konstaterar bl.a. följande:
"Man måste då fråga sig om lagstiftaren i ett sådant läge, när nu en helt
ny lag övervägs, i stället för att bygga vidare på traditionen med i princip
enskilda rättssubjekt - - - bort inrätta offentliga myndigheter att handha
försäkringen. En förebild hade stått att få i organisationen av den allmänna
försäkringen."
Dagens form av arbetslöshetsförsäkring har sina rötter i en tidigare
socialdemokratisk makthegemoni i förening med fackföreningsrörelsen. Året
1994 var emellertid ett viktigt undantag, då den fackanknutna försäkringen
gjordes allmän. Det är den då förändrade organisationen av försäkringen som
Lagrådet i dag hänvisar till som en förebild.
För Socialdemokraterna var den större rättvisa som därmed etablerades
uppenbarligen outhärdlig. Vid årsskiftet 1995 gjordes arbetslöshets-
försäkringen därför ånyo till ett slags fackligt privilegium.
Återställaren av den allmänna arbetslöshetsförsäkringen blev startskottet
för en serie förändringar av enskildheter i försäkringen under åren 1995 och
1996. Dessa förändringar har skapat osäkerhet om villkoren. Beslut har följts
av kontrabeslut, förseningar har varvats med tidigarelägganden, ARBOM-
utredningens direktiv ändrades löpande, diverse statsrådsförslag har
ventilerats utan någon som helst förankring ens i Regeringskansliet.
I tillväxtpropositionen från november 1995 (1995/96:25) betonades
vikten av en skärpt arbetslinje. Försäkringens roll som en omställnings-
försäkring konkretiserades genom konstaterandet att "det måste finnas
en bortre parentes". Efter riksdagsbeslut i december 1995, i enlighet
med skrivningarna i propositionen - och med efterföljande
instämmanden också från Arbetsmarknadspolitiska kommittén - stod
det för ARBOM-utredningen klart att dess förslag skulle innefatta en
bortre parentes. I det nu aktuella förslaget från regeringen har
emellertid, som vi inledningsvis konstaterade, "den bortre parentesen"
villkorats till en senare accept från LO.
I vårpropositionen 1996 meddelades att ersättningsnivån i a-kassan
skulle höjas till 80 procent fr.o.m. den 1 januari 1998, finansierat inom
ramen för arbetslöshetsförsäkringen. Regeringen föreslår nu att
höjningen tidigareläggs med tre månader.
Den 12 juli 1996 fattade riksdagen beslut om flera förändringar i
arbetslöshetsförsäkringen. Det handlade bl.a. om skärpta regler för
arbetsvillkor, förlängd karenstid, förändrade regler för beräkning av
dagpenning och en tidsbegränsning av ersättningen. Redan under
hösten återkom emellertid regeringen med förslag som innebar att den
delvis backade från bl.a. de skärpta reglerna för beräkning av
dagpenningen.
Regeringens aviserade höjning av ersättningsnivån skulle ursprung-
ligen finansieras fullt ut på försäkringens utgiftssida. Flera av de
förändringar som beslutades den 12 juli hade till syfte att möjliggöra
detta. Under uppseendeväckande former, i samband med budget-
behandlingen i december, sköts emellertid ikraftträdandet av föränd-
ringarna upp i sex månader. Regeringens nu föreliggande förslag
innebär att förändringarna inte längre är aktuella. Målet att finansiera
höjningen av ersättningsnivån på försäkringens utgiftssida har sålunda
också övergivits.
Läggs till den här redovisade planlösheten också de
återkommande diskussionerna om till vilka insatser
arbetslöshetsförsäkringen skall få användas m.m. fulländas
bilden av en regering som irrar fram, utan en klar uppfattning
om vart man vill komma, eller hur man skall ta sig dit. En
regering som saknar både mål och politik är något
bekymmersamt i sig. Mer allvarligt ändå är emellertid den
osäkerhet och otrygghet som regeringens vacklan skapar
bland de arbetslösa. Mot den bakgrunden framstår
regeringens agerande i a-kassefrågan under de senaste två
åren som särskilt ansvarslöst.
Arbetslöshetsförsäkringen
och arbetslösheten
Arbetslöshetsförsäkringen är naturligtvis först och främst en
fråga om skydd för den som förlorar sitt arbete.
Utformningen av försäkringen har emellertid en direkt
betydelse också för arbetslöshetens storlek. Så förhåller det
sig av flera skäl.
Det första har samband med ersättningsnivåerna. Dessa avgör den lönenivå
vid vilken den arbetslöse är beredd att anta ett erbjudet arbete, den s.k.
reservationslönen. I en internationell jämförelse är de svenska ersättnings-
nivåerna höga. Det gör att erbjudna arbeten kan avvisas, trots att dessa
behöver utföras och trots att det finns arbetslösa som skulle kunna utföra
dem. Ett arbete med en lön som med tio procent understiger ersättningen från
a-kassa anses enligt praxis inte behöva antas av den arbetssökande.
Den andra påverkan arbetslöshetsförsäkringen har på arbetslösheten sker
genom försäkringens tidsmässiga omfattning. En försäkring som i praktiken
är evig ger dåliga incitament för ett aktivt arbetssökande. Upplevda
begränsningar i ersättningsmöjligheterna följs enligt vetenskapliga studier
regelmässigt av en större sökbenägenhet.
Regeringens förslag innebär att arbetslösheten blir högre än den skulle
behöva vara av båda dessa skäl. Såväl höjningen av ersättningsnivån till 80
procent som frånvaron av en s.k. bortre parentes verkar i arbetslöshets-
höjande riktning. Den eftergift för fackliga krav som båda dessa förslag är
uttryck för kommer därför att få betalas av de arbetslösa.
En strategi för fler riktiga
jobb
Innan vi redovisar vårt förslag till hur ett nytt skydd vid
arbetslöshet borde vara utformat vill vi sätta in detta i en
sammanhållen strategi för fler riktiga jobb. Utan en sådan
strategi riskerar alla åtgärder mot arbetslösheten att bli
isolerade och i värsta fall helt verkningslösa. Det är bristen
på en gedigen och heltäckande strategi för jobb som är
regeringens främsta problem.
Enligt vår mening krävs det insatser på fyra plan för att arbetslösheten
skall kunna pressas tillbaka:
Företagen - i synnerhet de små och medelstora - måste kunna växa.
Nya företag måste också kunna startas lättare. Företag i Sverige måste
ha konkurrenskraftiga villkor i förhållande till företag i andra länder.
Lägre skatter på arbete är en förutsättning för att jobben skall bli fler.
Sverige skall bli ett av de främsta länderna när det gäller kunskap. Det
sätter fokus på utbildningen som investering, på belöningarna och på
den personliga insatsen för att nå kunskapen.
Arbetsmarknaden måste moderniseras. En ny tids mer flexibla villkor
måste tillåtas påverka arbetsmarknadens funktionssätt. Gamla lagar
behöver ersättas med nya som medger nödvändig variation.
Arbetsmarknadspolitiken måste bli effektivare. En konstruktiv
arbetslöshetsförsäkring skall kombineras med fokuserade och effek-
tivare åtgärder i syfte att underlätta arbetslösas återinträde på arbets-
marknaden.
En strategi av detta slag måste genomföras sammanhållet och
långsiktigt om den skall ha några förutsättningar att ge ett
varaktigt positivt resultat. Inte minst är det viktigt att
företagen kan lita på att de föreslagna förändringarna
genomförs och blir bestående. Utan en sådan tilltro kommer
inte den framåtanda som nya investeringar springer ur att
kunna skapas. Och utan investeringarna kommer de nya
jobben att utebli.
Vi misstror Socialdemokraternas förmåga att leda förnyelsen av Sverige.
De senaste årens erfarenheter pekar snarast hän mot ett slags uppgivenhetens
desperation. Hugskotten har avlöst varandra. Tidigare tal om att det är
företagen som måste kunna växa för att fler arbeten skall kunna erbjudas har
förbytts i en fåfäng tro att jobben i stället skall finnas i den offentliga
sektorn.
Direkt motbjudande är Socialdemokraternas fifflande med sysselsättnings-
statistiken. Arbetslösa flyttas bort från öppen arbetslöshet till komvux,
billiga
men ineffektiva AMS-åtgärder för många prioriteras före insatser av större
värde, medarbetare pensioneras ut ur arbetskraften. Åtgärder av detta slag
gör Sverige fattigare.
Vår slutsats av de senaste årens sysselsättningskris är entydig. En regering
som inte erkänner - för sig själv och för andra - att nya jobb hänger på
företagens expansionsförmåga kommer att permanenta massarbetslösheten.
För vår del ger vi företagsamheten i Sverige den allra högsta prioritet för att
säkerställa att välståndet och tryggheten inte blir utan motor.
I anslutning till regeringens vårbudget kommer vi att presentera våra
förslag för att göra Sverige till en nation av företagande och arbete. De
förslag vi i det följande preciserar ifråga om arbetslöshetsförsäkringen skall
ses i detta vidare sammanhang.
Regeringens förslag till
arbetslöshetsförsäkring
Regeringens förslag till ny arbetslöshetsförsäkring har inget
positivt samband med en mer samlad politik för fler jobb.
Vår viktigaste kritik av förslaget kan sammanfattas på
följande sätt:
Försäkringens eviga karaktär permanentar den för många nedbrytande
rundgången mellan a-kassa och arbetsmarknadsåtgärder. Den riskerar
att för gott låsa in många i arbetslöshet.
Höjningen av ersättningsnivån - i den mån denna inte är rent fiktiv -
påverkar negativt möjligheterna för de arbetslösa att få arbete.
A-kassans fortsatta koppling till de fackliga organisationerna gör den
svårtillgänglig för många. Den nya, fristående och korporativt styrda
kassa som regeringen föreslår framstår snarast som ett avlatsbrev, som
den obotfärdige facklige privilegiebevararens förhinder.
Enligt vår mening kan regeringens förslag inte läggas till
grund för en angelägen modernisering av
arbetslöshetsförsäkringen. Förslaget bör därför avvisas. Ett
nytt förslag bör föreläggas riksdagen i sådan tid att det kan
träda i kraft den 1 januari 1998.
Ett långsiktigt skydd mot
arbetslöshet
Regeringens förslag är mot bakgrund av vad vi här har
redovisat otjänligt som grund för ett hållbart skydd vid
arbetslöshet. Vi skall i det följande redovisa vår syn på hur
skyddet borde utformas, både i ett kortare och i ett längre
perspektiv. Dessa principer bör utgöra utgångspunkten för
det förslag regeringen bör förelägga riksdagen senare under
året.
Det längre perspektivet är egentligen det mest intressanta. Det utgår från
de starkt dynamiska tendenser som präglar världsekonomin och som öppnar
nya lovande möjligheter till en vitalisering av Sverige. Globaliseringen och
marknadsekonomins genombrott som den dominerande ekonomiska
ordningen förändrar i grunden villkoren för arbete. Det stereotypa, mass-
producerande industrisamhället ger vika för det mer varierade. Arbetet - och
arbetslösheten - byter karaktär. Viktigast av allt är att den nya arbets-
marknaden öppnar möjligheter att utveckla arbetet så att det passar alla de
skiftande intressen och ambitioner enskilda människor har. Det kan bli en
arbetsmarknad som tillfullo tar tillvara varje människas potential.
En sådan mångfasetterad arbetsmarknad utmanar emellertid samtidigt
många av det traditionella industrisamhällets sociala skyddsanordningar.
Definitionsproblemen blir fler, gränsdragningarna mer grannlaga. De senaste
årens svårigheter att på ett korrekt sätt hantera de deltidsarbetslösas
bekymmer ger en föraning om de svårigheter traditionella, enhetliga försäk-
ringslösningar kommer att möta i framtiden.
På en arbetsmarknad där arbetstiden blir helt individuell, där arbete under
delar av livet varvas med andra sysselsättningar, där lönerna varierar mer än i
dag under olika perioder av det yrkesverksamma livet, där blir det hart när
omöjligt att konstruera ett för alla likadant försäkringssystem som är hållbart.
Vad försäkrar man sig t.ex. mot, och på vilken inkomstnivå?
En ny arbetsmarknad kräver därför enligt vår mening också ett nytt sätt att
se på det skydd som behövs för att klara allehanda arbetslöshetssituationer.
Närmast till hands ligger ett på en gång generellt och individuellt anpass-
ningsbart sparsystem.
Ett sådant skulle kunna finansieras på ett sätt som till sina effekter
påminner om det vi senare kommer att föreslå för arbetslöshetsförsäkringen,
men göras mer personligt i fråga om rätten för den enskilde att utnyttja de
avsatta resurserna.
Vi förordar att en sådan långsiktig lösning nu blir föremål för nödvändiga
analyser. Dessa bör emellertid inte förhindra de mer omedelbara reformer
som kan och bör genomföras inom ramen för det försäkringsskydd som länge
än kommer att svara för den dominerande tryggheten vid arbetslöshet.
Kanske skulle det också kunna vara möjligt att på sikt utveckla
försäkringslösningar som är mer varierade än den försäkring som nu är
aktuell. Olika skyddsformer skulle t.ex. kunna erbjudas inom ramen för ett
obligatoriskt krav på minimiskydd. Det finns skäl att i ett långsiktigt
perspektiv pröva också sådana framkomstvägar för att möta en ny arbets-
marknads större variationsrikedom.
En försäkring för alla
Allmän försäkring
Som vi redan framhållit är vi starkt kritiska till regeringens
förslag till förändringar av arbetslöshetsförsäkringen. De
fackliga organisationernas privilegier upprätthålls, samtidigt
som de betydande incitamentsbristerna i dagens
arbetslöshetsförsäkring lämnas obearbetade.
Reservationslönerna drivs upp ytterligare.
Vi avvisar därför regeringens förslag. Den försäkring vi förordar bör i
stället byggas upp på principer vi redovisar i det följande. De annorlunda
grundläggande principerna hindrar inte att de i särskilda frågor kan leda till
samma slutsatser som de regeringen presenterar i sin proposition.
Regeringen föreslår en försäkring som är delvis obligatorisk, delvis
frivillig. En grundläggande nivå skall omfatta alla, en inkomstrelaterad del
erbjuds därutöver till den som vill. De fackligt anknutna a-kassorna behålls,
men kompletteras med en ny, men alltjämt icke-statlig kassa för den som inte
önskar vara ansluten till de fackliga kassorna. Finansieringen både av
grundskyddet och av den inkomstrelaterade försäkringen föreslås i allt
väsentligt ske genom skatter.
Konstruktionen med en i verkligheten fackligt styrd, men skattefinansierad
frivillig försäkring kan vi inte acceptera. Det finns inget skäl varför staten
skall ge stora skattesubventioner till somliga, men inte till andra.
Vi förordar i stället att en ny arbetslöshetsförsäkring görs allmän, dvs.
omfattar alla. Den bör praktiskt administreras inom ramen för den allmänna
försäkring som ansvarar också för övriga sociala försäkringar. Den bör vara
tidsbegränsad för att - i kombination med bl.a. förändrade regler för
återanställning - säkerställa att den arbetslöse har starka drivkrafter att söka
och ta arbete i stället för att stanna i arbetslöshet. Den arbetslöshets-
försäkring vi förordar är alltså en integrerad del i vår strategi för att
bekämpa
arbetslösheten.
Försäkringsperiodens längd
Regeringen skjuter den för försäkringens funktion avgörande
frågan om vilken tidsmässig omfattning försäkringen skall ha
på framtiden. Socialdemokraternas tidigare uttalade förord
för en tidsbegränsad försäkring villkoras nu till att LO så
småningom skall acceptera denna tanke.
Vi anser att konsekvenserna av att bibehålla rundgången mellan a-kassa
och arbetsmarknadsåtgärder är så svåra att LO:s instämmande inte kan
inväntas. Det förslag regeringen och LO kompromissat ihop höjer i praktiken
arbetslösheten när all möda borde sättas in på att pressa den tillbaka.
Vi har tidigare förordat att den inkomstrelaterade delen av arbetslöshets-
försäkringen bör omfatta 300 ersättningsdagar. Det innebär i realiteten att
dagens ersättningsperiod bibehålls. Däremot finns det enligt vår mening inte
skäl att låta denna period förlängas genom att arbetsmarknadspolitiska
åtgärder tillåts vara återkvalificerande. Vi upprepar nu detta krav.
Ersättningen bör också bibehållas på nivån 75 procent, med en högsta
dagpenning om 564 kronor. Ersättningsperioden inleds med en karenstid om
sex ersättningsdagar. De förändringar på skattesidan som vi förordar ger
ersättningen ett högre värde för den enskilde jämfört med regeringens
förslag. I en internationell jämförelse utgör detta ett gott skydd vid
arbetslöshet.
Som normalarbetstid för beräkning av dagpenningens storlek skall gälla
den genomsnittliga arbetstiden i det förvärvsarbete som ledde till att
arbetsvillkoret uppfylldes. Om det är förmånligare för den enskilde får
dagpenningen beräknas utifrån den genomsnittliga arbetstiden under allt det
förvärvsarbete som utförts under ramtiden. I det senare fallet får emellertid
endast månad då den enskilde förvärvsarbetat under minst 70 timmar räknas
med.
En sådan försäkring ger starka incitament att söka arbete under
ersättningstiden. Den pressar därmed tillbaka arbetslösheten mer än vad man
kan förvänta sig som resultat av regeringens förslag. Vi vill emellertid
påminna om vad vi tidigare framhållit, nämligen att starkare incitament att
söka arbete måste förenas med åtgärder som gör att det faktiskt finns arbete
tillgängligt. De övriga tre leden i den strategi för fler jobb som vi tidigare
presenterat måste alltså genomföras i samklang med förändringarna i
arbetslöshetsförsäkringen.
Trots de nya riktiga jobb som kommer att kunna skapas som ett resultat av
våra samlade förslag och trots de goda effekter på sökaktiviteten som en
förändring av arbetslöshetsförsäkringen kan förväntas få, kommer det
ofrånkomligen att bli så att somliga är arbetslösa under en längre tid än vad
som motsvarar 300 ersättningsdagar. Det kan bli särskilt kännbart för äldre.
För dessa behövs ett skydd som varar längre.
ARBOM-utredningen föreslog något som kallas efterskydd under 200
ersättningsdagar. Efterskyddet skulle utgå på en nivå närmast motsvarande
dagens KAS.
ARBOM:s förslag kan anpassas också till vår allmänna försäkringsmodell.
Vi föreslår att de 300 dagarna av inkomstskydd för äldre heltidsarbetslösa
följs av en period på en grundnivå. För arbetslösa över 58 år skall en
möjlighet finnas till ett sådant kompletterande skydd under normalt högst
200 ersättningsdagar. Efterskyddsersättningen skall utgå under högst ett
kalenderår från den första ersättningsdagen. Nivån bör sättas till 210 kronor
per dag. Ett eventuellt behov av ytterligare skydd bör kunna tillgodoses
genom kompletterande åtgärder av de fackliga organisationerna eller genom
avtal.
Sammantaget bör det statliga skydd vid arbetslöshet vi här redovisat förena
såväl välmotiverade trygghetskrav som intresset av att understryka arbets-
löshetsförsäkringens karaktär av omställningsförsäkring. Ett försäkrings-
skydd på högst 500 ersättningsdagar motsvarar en verklig tid om mer än två
år.
Inträde i försäkringen
Villkoren för inträde i arbetslöshetsförsäkringen har
betydelse på flera plan. Den tid i arbete som krävs för att
vinna inträde, det s.k. arbetsvillkoret, påverkar försäkringens
kostnader men ger också besked, inte minst till unga, om vårt
samhälles syn på arbete. En snabb inträdesrätt i
arbetslöshetsförsäkringen riskerar att ge det felaktiga
intrycket att bidragsberoende är något slags normalt tillstånd.
De arbetsvillkor som föreslagits varierar mellan fem och tolv månader.
ARBOM-utredningen föreslog nio, medan regeringen, efter att uppenbar-
ligen ånyo ha fallit till föga för LO föreslår sex. Vi har tidigare hävdat att
12
månaders arbetsvillkor, med en ramtid om 18 månader, utgör en rimlig
avvägning mellan de intressen som skall mötas. Vi finner inte skäl att nu inta
någon annan ståndpunkt. På två punkter finns det emellertid skäl för
kompletterande regler.
Hänsyn bör för det första kunna tas till förändrade villkor för arbetets
fördelning över tiden. Vi förordar därför en alternativ möjlighet för att
beräkna arbetsvillkoret, utgående från antalet utförda arbetstimmar. Som
alternativ till huvudregeln om tolv månaders arbetsvillkor skall den som
förvärvsarbetat i minst 900 timmar under en sammanhängande tid om 360
dagar kunna kvalificera sig för ersättning. Arbetet måste dock ha utförts
under 12 perioder om vardera 30 dagar med en arbetad tid av minst 45
timmar i varje period.
Den andra kompletteringen gäller unga. Delaktighet i arbetslöshets-
försäkringen har betydelse för den enskildes möjligheter som aktör på arbets-
marknaden. Att som ung arbetslös bli lämnad utan något försäkringsskydd
kan få allvarliga konsekvenser för möjligheterna att hävda sig för lång tid
framöver. För nytillträdande finns det således anledning att överväga lägre
inträdesvillkor.
Den helt övervägande andelen nytillträdande på arbetsmarknaden utgörs av
unga som kommer direkt från utbildningsväsendet. Med en förändrad
lönebildning, som leder till att dessa inte prissätts ur marknaden, kan
arbetslösheten pressas tillbaka väsentligt. I samma riktning verkar också en
förändrad arbetsrätt.
Trots detta kvarstår naturligtvis risker för arbetslöshet. Vi har tidigare
(1996/97:A277) redovisat förslag om aktiva insatser för arbetslösa under 25
år, i form av ett modernt lärlingssystem. Det skall också inbegripa en viss
ersättning som står i överensstämmelse med det arbete lärlingen utför under
utbildningstiden. För dem som inte kan ges möjlighet att delta i lärlings-
utbildningen förordar vi ett halverat arbetsvillkor, dvs. sex månader. Det
motsvarande timvillkoret bör sättas till 450 timmar under en samman-
hängande tid om 180 dagar. Arbetet skall vara fördelat under sex delperioder
om vardera 30 dagar med en arbetstid av minst 45 timmar. Den utgående
ersättningen, om det fulla arbetsvillkoret inte uppfyllts, skall sättas till
grundnivån. Denna möjlighet skall kunna utnyttjas högst en gång i livet.
För återkvalificering till en ny ersättningsperiod skall gälla att ett nytt
arbetsvillkor har uppnåtts.
Försäkringens finansiering
Dagens arbetslöshetsförsäkring är till cirka 95 procent
finansierad med skattemedel. I regeringens förslag bibehålls
denna offentligfinansiering i allt väsentligt oförändrad. Med
den typ av försäkring regeringen samtidigt förordar blir en
sådan finansiering helt orimlig och närmast att likna vid ett
rekryteringsbidrag till de fackliga organisationerna.
Den allmänna försäkring vi pläderar för bör finansieras genom en
kombination av skatt och egenavgift. Egenavgiften är betydelsefull, inte
främst som finansieringskälla utan som ett inslag i en ansvarsfull
lönebildning. Det är en riktig och viktig princip att ha en så nära koppling
som möjligt mellan betalning och förmåner.
Dagens, av regeringen nu bibehållna, finansiering är något av en
löneförhandlares önskedröm. Genom de fackliga organisationernas lönekrav
påverkas arbetslöshetens nivå på ett mycket omedelbart sätt. Med höga
lönekrav följer hög arbetslöshet och höga kostnader för arbetslöshets-
försäkringen. Denna senare nota bärs emellertid inte av dem som driver fram
kostnaderna, utan av skattebetalarna.
En sådan ordning är inte acceptabel. Arbetslöshetsförsäkringen måste
finansieras på ett sådant sätt att arbetslöshetsdrivande löner motverkas. Det
kan bäst uppnås om försäkringen till en betydande del finansieras genom
egna avgifter. Dessa bör tillåtas variera med växande eller fallande arbets-
löshet.
En introduktion av avgifter måste växlas mot löne- eller skattejusteringar.
Vår avsikt är inte att förskjutningen mot ett större inslag av avgifter skall
resultera i vare sig högre eller lägre kostnader för den enskilde vid
övergången, jämfört med situationen i dag. Det gäller också fördelningen
mellan dagens olika kassor och yrkesområden.
Det bör ankomma på regeringen att efter ett ställningstagande av riksdagen
i principfrågan återkomma med ett detaljerat förslag.
Övriga frågor
De frågor vi här har angivit är de principiellt mest centrala.
Det finns emellertid skäl att beröra ytterligare ett par frågor.
Dagens a-kasserelaterade problem kring anställda hos personaluthyrnings-
företagen består också med regeringens nya förslag. Sedan riksdagsbeslutet
om förändrade regler vid fyllnadsstämpling 1995 har Arbetsmarknads-
styrelsen genom rekommendationer till a-kassorna försvårat för enskilda att
ta anställning hos personaluthyrningsföretagen. Enligt myndigheten skall en
medlem "anses vara anställd i den omfattning han står till företagets
förfogande, oberoende av hur stor garantitid eller lön medlemmen
erhåller". Motsvarande rekommendationer saknas emellertid för bl.a. dem i
den kommunala sektorn som går på a-kassa i väntan på kortare eller längre
påhugg, de s.k. springvikariaten. Situationen är densamma inom detalj-
handeln, där flera deltidsanställda i realiteten står till arbetsgivarens
förfogande på ett sätt som kan jämföras med förhållandena i personal-
uthyrningsföretagen.
En arbetsgivare som i realiteten har personal till sitt förfogande på heltid
skall inte tillåtas övervältra kostnaden för den tid han inte kan erbjuda arbete
på arbetslöshetsförsäkringen. Denna princip bör emellertid gälla konsekvent,
oberoende av bransch. Det är inte acceptabelt att anställda hos
personaluthyrningsföretag i detta avseende behandlas annorlunda än andra
arbetstagare med motsvarande arbetsvillkor, i synnerhet inte som också
arbetsförmedlingen på flera håll engagerat sig i branschen genom olika
"personalpooler".
Förutsättningarna för den verksamhet som bedrivs av personal-
uthyrningsföretagen utreds för närvarande. I väntan på eventuella förslag
baserade på utredningens slutsatser, bör regeringen tillse att Arbetsmarknads-
styrelsen säkerställer en likabehandling av enskilda som fyllnadsmarkerar,
oberoende av arbetsgivare.
En ytterligare fråga gäller skyldigheten att acceptera erbjudet arbete. För
att säkerställa att arbetslöshetsförsäkringen inte uppfattas som något annat än
en omställningsförsäkring bör den arbetslöse inte kunna neka erbjudet arbete
annat än av mycket starka skäl. Dessa måste kunna bedömas individuellt.
Några särskilda lönenivåer skall inte läggas fast för att definiera arbeten som
inte behöver accepteras.
Vi anser till slut att starka skäl talar för att sammanföra all ersättning vid
arbetslöshet till den allmänna försäkring vi förordar. Kostnaderna för
arbetsmarknadspolitiken kommer därigenom att avse själva åtgärderna, inte
som i dag också de ersättningar som endast motsvarar bortfallen a-kassa.
Vårt förslag skall genomföras från den 1 januari 1998. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett nytt förslag så att erforderliga förberedelser
hinner göras, innan den nya försäkringen träder i kraft. I detta sammanhang
bör också förslag till sådana övergångsregler presenteras som kan föranledas
av försäkringens samband med de övriga åtgärder för flera jobb som vi
förordar. Detta gäller i synnerhet infasningen av försäkringens tids-
begränsning. Denna måste ske parallellt med att arbetslöshetsnivåerna och
arbetslöshetstiderna pressas ned.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny
arbetslöshetsförsäkring som kan träda i kraft den 1 januari 1998 i enlighet
med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyddet vid arbetslöshet på längre sikt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en allmän arbetslöshetsförsäkring,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att försäkringstiden skall omfatta 300 ersättningsdagar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att försäkringens ersättningsnivå skall vara 75 %,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det för äldre skall finnas ett kompletterande grundskydd på
normalt högst 200 ersättningsdagar med en dagersättning på 210 kr,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att arbetsvillkoret skall vara tolv månader eller motsvarande,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det skall finnas ett särskilt arbetsvillkor för unga
nytillträdande
på arbetsmarknaden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att arbetslöshetsförsäkringen skall finansieras med såväl
egenavgifter som skatt,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om likabehandling av deltidsarbetande hos
personaluthyrningsföretag,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyldigheten att ta erbjudet arbete,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en sammanföring av all ersättning vid arbetslöshet till den
allmänna arbetslöshetsförsäkringen.
Stockholm den 3 april 1997
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)