A 1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader 4 418 118
A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder 25 456 727 3 000
000
A 3 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade 6 486 527 300
000
A 4 Europeiska socialfonden 1 981 265
A 5 Vissa kostnader för avveckling av AMU-gruppen 14 917
som myndighet
A 6 Institutet för arbetsmarknadspolitisk 8 083
utvärdering
B Arbetslivsfrågor
B 1 Arbetarskyddsverket 371 194
B 2 Arbetslivsinstitutet 212 308
B 3 Rådet för arbetslivsforskning 25 972
B 4 Forskning och utveckling inom arbetslivsområdet 522 785 10
000
B 5 Bidrag till Samhall AB 4 349 419 200
000
B 6 Arbetsdomstolen 15 253
B 7 Statens förlikningsmannaexpedition 2 317
B 8 Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar 57
B 9 Internationella avgifter 24 195
B 10 Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten 4 000
C Jämställdhetsfrågor
C 1 Jämställdhetsombudsmannen 14 039 3
000
C 2 Särskilda jämställdhetsåtgärder 13 706
C 3 Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala 3 432
verksamhet
D Statliga arbetsgivarfrågor
D 1 Stabsuppgifter vid Arbetsgivarverket 3 000
D 2 Vissa avtalsstyrda anslag 14 500
D 3 Statliga tjänstepensioner m.m. 8 027 000
D 4 Bidrag till förnyelsefonder på det statligt 77 685
reglerade området
TOTAL 52 046 499 3 513
000
Huvuduppgiften är att
bekämpa arbetslösheten
Den kapitalistiska ekonomin klarar inte att lösa tidens stora
fördelnings- och resursproblem. Massarbetslösheten utgör ett
ofantligt samhällsmisslyckande. Den innebär en
misshushållning av resurser och ekonomiska tillgångar.
Enskilda människor drabbas hårt och tvingas bära bördorna
av djupgående ekonomiska omställningsprocesser.
Samhällsmakten förskjuts ytterligare till kapitalägarnas
fördel. Demokratin urholkas, klass- och könsklyftor växer.
Att bekämpa arbetslösheten måste vara huvuduppgiften i en
politik för rättvisa, välfärd och hållbar utveckling. I dag
saknar regeringen denna prioritering.
Vänsterpartiet har i omfattande motioner under året analyserat den allt
värre situationen på arbetsmarknaden och lagt en serie förslag i syfte
att öka
sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten. Vår kritik av regeringens
politik har visat sig vara välgrundad. Regeringen har varit passiv och
har i
flera fall fört en destruktiv politik. Utvecklingen på arbetsmarknaden
är nu
djupt oroande.
Behov av en ny inriktning på
sysselsättningspolitiken
Vår utgångspunkt är att sysselsättningspolitiken till stor del
måste vara integrerad i övriga politikområden. Det går inte
att öka sysselsättningen om den övergripande ekonomiska
politiken verkar i motsatt riktning. Den hårdföra
inflationsbekämpningen och EMU-anpassningspolitiken som
regeringen driver håller ner den inhemska efterfrågan
samtidigt som den offentliga sektorn successivt minskar sin
personal. Den höga realräntan är en starkt bidragande orsak
till återhållen efterfrågan på hemmamarknaden. Regeringen
lägger inga förslag som mer rättvist skulle omfördela det
privata sparandet till gagn för att öka köpkraften hos
konsumtionsbenägna grupper som i dag saknar tillgångar.
Dagens penning- och finanspolitik är kontraproduktiv - den
motverkar kampen mot arbetslösheten. Det är beklagligt
eftersom regeringen därmed inte drar nytta av den goda
grund som åstadkoms vad gäller budgetsaneringen genom
samarbetet med Vänsterpartiet.
Även regeringens välfärdspolitik som omfattar både den kommunala
konsumtionen och de olika bidrags- och trygghetssystemen har inverkat
negativt på såväl rättvisa som sysselsättning. Trots allt tal om att
prioritera
vård, omsorg och skola sker i kommuner och landsting drastiska
nedskärningar och fortlöpande personalminskningar. Allt fler människor
har
svårt att klara sin försörjning. Effekten har blivit ett allt hårdare
tryck på
socialbidragen vilket urholkar kommunernas ekonomi. Utvecklingen har
medfört allt större svårigheter för kvinnor, dels på grund av den
könssegregerade arbetsmarknaden och dels på grund av kvinnors rent
faktiskt större ansvarstagande för familjens välfärd. Den allt osäkrare
situationen för pensioner och trygghetssystem har gjort att hushållen
håller
hårt i pengarna. Regeringens politik motverkar
arbetslöshetsbekämpningen.
Regeringen har varit senfärdig när det gäller att stimulera en
omställning
av näringsliv och infrastruktur. Att lyfta det svenska näringslivet
kompetensmässigt med en större andel av verksamheten förlagd till
tillväxtbranscher och därmed återta förlorad mark i förhållande till
andra
OECD-länder är angeläget. Ett massivt program för miljöomställning i
produktionen och vad gäller bostadsbestånd, transportsystem och
energisystem är grunden för att åstadkomma de gröna jobben och därmed
en nödvändig och hållbar tillväxt. Det gäller också att öppna för en
kompetensinriktad utveckling där tjänstesektorn får en än större
betydelse.
Det kräver skattemässiga förändringar. Regeringen kom med en del förslag
i
sysselsättningspropositionen men det mesta är ännu ogjort. Det gäller
att
aktivt utveckla näringslivet, inte passivt hoppas på att valutafördelar
ytterligare skall gynna den befintliga svenska exporten. Här finns det
stor
plats för politiska initiativ till strukturförändringar som de
kortsiktiga
marknadsmekanismerna inte klarar av.
Det krävs nya strukturella grepp för att utveckla sysselsättningen mer
jämlikt och jämställt. Begränsning av övertidsuttag och en successiv
arbetstidsförkortning är vitala delar av Vänsterpartiets
sysselsättningsstrategi.
Det handlar om att stimulera försöksverksamhet i olika branscher och att
inleda en lagstiftad arbetstidsförkortning. Både för
sysselsättningsökning och
för en jämlik och jämställd fördelning av lönearbetet måste denna
process
inledas nu. Arbetstidslagens utformning är också viktig när det gäller
inflytandet över arbetstidens förläggning och övertidsuttag.
Vänsterpartiet
presenterar förslag i särskild motion.
I samband med detta bör arbetsrätten utvecklas och inte nedmonteras. Den
flexibilitet i arbetslivet som marknadskrafterna och konkurrenstrycket
driver
fram får inte innebära att arbetsgivarmakten ytterligare förstärks.
Tvärtom
kan även de anställdas intresse av flexibla lösningar kombineras med
krav på
verksamhetens inriktning förutsatt att parternas gemensamma intresse tas
till
vara. Signalerna från regeringens arbetsrättsliga initiativ liksom
förslagen
från majoriteten i arbetstidsutredningen talar för att regeringen nu ger
upp
inför arbetsgivarnas kampanj. Mytbildningen om att en försämrad
arbetsrätt
är medlet för att åstadkomma mer sysselsättning måste avvisas. Tvärtom
medför utvecklingen ett ökat behov av att förstärka arbetsrätten för att
kunna
hävda löntagarintresset. Denna fråga belyser Vänsterpartiet vidare i en
särskild motion.
Vänsterpartiet har kritiserat regeringen för att lägga för stort ansvar
på
parterna. Det gällde arbetsrätten men också lönebildningen. Regeringen
måste se till att inte omotiverat höga vinstnivåer och stora
löneskillnader
verkar mot en lönebildning som underminerar sysselsättningsmålen.
Regeringen har varit påfallande passiv i detta avseende vilket inte
skapat
goda förutsättningar för avtalsrörelserna. Existensen av
lönediskriminering
inom många kvinnodominerade yrkesgrupper är oacceptabel och måste ges
en snar lösning.
I många fall har regeringen påverkats av marknadsliberala incitaments-
resonemang. Inte minst har det gällt a-kassan och dess samverkan med
arbetsmarknadspolitiken. Stora försämringar och ogenomtänkta regel-
förändringar har skapat stor oro hos alla berörda. Det har funnits en
tendens
till att angripa de arbetslösa snarare än arbetslösheten. Det finns
starka inslag
av systemskifte i det svenska samhället där acceptansen av massarbets-
lösheten breder ut sig. De låga ersättningsnivåerna omvandlas alltmer
till
ersättningsnivåer för sysselsättning som organiseras i kommuner i
samarbete
med arbetsförmedlingarna. Nya klyftor växer fram som kommer att påverka
förhållandena på den reguljära arbetsmarknaden. Diskussionen om sub-
ventionerade pigjobb visar på faran.
Vänsterpartiet har länge påpekat att arbetsmarknadspolitiken inte får
överbelastats. Den skall bara vara en del i en övergripande
sysselsättnings-
politik som har sin grund i den ekonomiska politiken. I dag tar det
reguljära
arbetslivet alltför lite ansvar och lastar över kostnaderna på staten,
kommunerna och socialförsäkringarna. Det leder till sämre effektivitet
och
en orimlig fördelning av kostnader mellan privat och offentlig sektor.
Vänsterpartiet har lagt flera förslag som vi menar ger en bättre
effektivitet
och större rättvisa. Introduktionen i arbetslivet för de nytillträdande,
som
ungdomar och invandrare, borde till stor del kunna klaras av
arbetsgivarna.
Vänsterpartiets förslag om obligatoriska praktikplatser grundade på
kollektivavtal är en väg. Praktik och lärlingssystem bör ses som en
investering inom arbetslivet.
Kompetensutvecklingen i arbetslivet släpar fortfarande efter och är
starkt
ojämlikt fördelat mellan olika personalgrupper. Huvudintrycket är att de
som
bäst behöver utbildning och kompetensutveckling är de som får minst.
Arbetslivsfondens erfarenheter var att det krävs ett målmedvetet arbete
som
kombinerar arbetsorganisations- och personalutvecklingsarbete. Vänster-
partiets förslag om framtidsfonder, finansierade genom
vinstdispositioner
och bolagsskatter, är ett nödvändigt komplement. Regeringen har varit
totalt
passiv i dessa frågor, trots det växande intresset för
utbildningsfrågor.
Omhändertagandet av människor drabbade av arbetsskador och arbets-
sjukdomar vilket innefattar rehabilitering och inrättande av anpassade
arbetsplatser måste vara ett reellt ansvar för arbetsgivarna. Idag läggs
för stor
finansiell börda på Arbetsmarknadsverket, Samhall, socialförsäkrings-
och
förtidspensionssystemet.
Med dessa förutsättningar, som omfattar såväl en hållbar tillväxtpolitik,
en
offentligt grundad välfärdspolitik, och en aktiv konjunkturpolitik som
en
nyskapande strukturpolitik där arbetstidsfördelning, förstärkt
arbetsrätt, och
en förändrad fördelning av kostnadsansvaret i samhället står i centrum
kan
en aktiv arbetsmarknadspolitik spela en viktig roll. Vänsterpartiet
lägger i sin
budgetmotion fram ett 20-miljardersprogram för sysselsättning.
Programmet
omfattar riktade skattesänkningar till privat tjänstesektor, stöd till
kommunerna, sänkta egenavgifter för egenföretagare, kreditstöd till
småföretag, en bred försöksverksamhet med arbetstidsförkortning, ett
"grönt" investeringsprogram, allergisanering, näringspolitiska
satsningar och
vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Utvecklingen på arbetsmarknaden
Vänsterpartiet har senast i motion med anledning av
prop.1995/96:222 analyserat situationen på arbetsmarknaden.
Vi förutspådde då att utvecklingen skulle bli negativ vilket
tyvärr besannats. Statistik från både SCB och AMS ger
grund för fortsatt pessimism. När det gäller varseltal och
nyanmälda platser är situationen dyster. Sysselsättningen
sjunker och arbetskraften har minskat. Den totala
arbetslösheten låg i augusti en halv procentenhet högre än för
ett år sedan. Inte ens i fall där regeringen uppställt särskilda
garantier har politiken lyckats. Ingen ungdom skulle vara
utan meningsfull sysselsättning i mer än 100 dagar. Denna
sommar var dock 19 000 personer i åldern 20-24 år öppet
arbetslösa, dvs. cirka 30 procent av åldersgruppen.
Den mest dramatiska utvecklingen gäller dock kvinnorna. Aldrig tidigare
har så många kvinnor varit arbetslösa eller i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder
som denna sommar!
Regeringen är medveten om att arbetslösheten håller på att ändra struktur
vad gäller könsfördelningen. Under höstens lopp kommer arbetslösheten
för
kvinnor att överstiga männens. Tar vi hänsyn till deltidsarbetslösheten,
vilket
man bör göra, så har den redan gjort det. Den stigande
kvinnoarbetslösheten
har en strukturell bakgrund inte minst när det gäller fortsatt
rationalisering
inom kontorsadministration och fortsatta neddragningar inom den
offentliga
tjänstesektorn.
Särskilt utsatta grupper, som personer med funktionshinder och olika
invandrargrupper, har svåra problem på arbetsmarknaden. Utomnordiska
invandrare har en relativ arbetslöshet som i genomsnitt är fyra gånger
högre
än för svenska medborgare. För vissa nationaliteter är situationen långt
värre.
Även om den uppmätta långtidsarbetslösheten har minskat något till drygt
90 000 personer ökar problemen med långtidsinskrivning och den s.k.
rundgången mellan öppen arbetslöshet, arbetsmarknadspolitiska insatser
och
tillfälliga anställningar. Bara under det senaste året har de
långtidsinskrivna
(mer än två år) ökat med 11 000 personer. En femtedel av alla över 40 år
som
är inskrivna vid arbetsförmedlingen har varit det i över tre år.
AMS har nyligen i en rapport visat att antalet personer i arbetskraften
över
55 år under de närmaste åren kommer att stiga kraftigt. Med tanke på att
företagen i första hand rekryterar yngre, och att gruppen har en
förhållandevis svag utbildningsbakgrund och arbetar i yrken där
efterfrågan
långsiktigt minskar, talar allt för ökade arbetslöshetsproblem för denna
grupp. Det finns en uppenbar risk för att kvinnor kommer att drabbas
värst.
Ökningen av äldre på arbetsmarknaden gäller i hög grad kvinnor. Kvinnor
är
dessutom överrepresenterade i de yrkesområden där sysselsättningen
minskar.
Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Vänsterpartiet har i tidigare motioner i år (bl.a. i samband
med propositionerna 1995/96:150 och 1995/96:222)
diskuterat arbetsmarknadspolitikens roll och inriktning.
Principerna och prioriteringarna för denna politik ligger fast
och skall inte upprepas i detalj. Här ges endast några
sammanfattande kommentarer.
Först och främst kan inte den formella arbetsmarknadspolitiken bära ett
alltför stort ansvar för sysselsättningspolitiken. Andra politikområden
är
avgörande. Här har regeringens politik i grunden misslyckats. Dock måste
arbetsmarknadspolitiken ha tillräckliga resurser för att upprätthålla en
arbetslinje med god kvalitet. Att regeringen i våras drog in cirka 3
miljarder
kronor av budgeterade åtgärdsmedel utan riksdagens hörande har haft en
rad
negativa effekter i många län och bidrog till dagens höga siffra för
öppen
arbetslöshet.
Även i budgetförslaget räknas åtgärdsmedlen alltför lågt efter alla
besparingar som beslutats. Volymkraven och tilldelade medel kommer att
styra inriktningen. Regeringen förelägger inte riksdagen några underlag
som
fördelar medlen på olika arbetsmarknadspolitiska insatser. Men av
tidigare
beslut och enkla överslagsberäkningar att döma synes dock
"styckkostnaden"
bli låg och kvaliteten kommer sannolikt att fortsätta att sjunka.
Arbetsmarknadsutbildning, utbildningsvikariat, beredskapsarbeten och
rekryteringsstöd får en allt mindre del av insatsvolymerna medan ALU och
API åter blir de stora volymåtgärderna.
Medel för otraditionella insatser är otillräckliga vilket förhindrar
kraftfulla
insatser för invandrare och ungdomar där alternativa
sysselsättningsprojekt
kan göra stor nytta. Med små medel för kringkostnader minskar
möjligheterna till nyskapande alternativ tillsammans med kommunerna. Det
finns uppenbarligen allt mindre ekonomiskt utrymme för att med s.k. LAN-
avtal förhindra uppsägningar och bidra till kompetensutveckling framför
allt
för kvinnorna inom den offentliga sektorn. Ingen riktad satsning för att
stödja kvinnors möjligheter på arbetsmarknad finns med i regeringens
förslag. Tvärtom innebär försämringen av villkoren för
utbildningsvikariaten
att denna åtgärd, som framför allt utnyttjas av kvinnor, sannolikt
kommer att
fortsätta att minska i volym.
Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom kvinnors arbetslöshet ökar,
något som Vänsterpartiet varnat för i många motioner.
Minst 80 000 kvinnor har lämnat kontorsadministrativa yrken sedan 1990,
deras arbetsuppgifter har ofta ersatts av ny teknik. Dessa kvinnor har
en
relativt hög ålder och en utbildning som i dag är föråldrad, deras yrke
är
bortrationaliserat.
De senaste åren har över 100 000 (de flesta kvinnor) lämnat den
offentliga
sektorn.
Nyanmälda platser vid arbetsförmedlingarna tillsätts i stor utsträckning
med manliga sökande samtidigt som den kvinnliga arbetslösheten ökar.
Kvinnliga arbetssökande har inte "rätt" yrkes- eller
utbildningsbakgrund.
Deltidsarbetslösheten ligger kvar på en fortsatt hög nivå.
Enligt prognoser försvinner ytterligare kvinnojobb under de närmaste
åren.
Skall alla dessa kvinnor ges en reell möjlighet att komma tillbaka till
arbetsmarknaden krävs en bred och djup kompetenssatsning. De har alla
ställts inför det faktum att deras yrken är bortrationaliserade eller
deras
arbetsmarknad har krympt. Arbetsmarknaden ställer i dag andra krav på
utbildning, eftersom ny teknik och ny arbetsorganisation har förändrat
arbetslivet. Vänsterpartiet har länge drivit kravet på ett särskilt
kompetensutvecklingsprogram för dessa grupper.
Sammanfattningsvis innebär regeringens politik i mycket en återgång till
den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik. Passivare och
billigare
åtgärder där kostnaderna till största delen utgörs av utbildningsbidrag,
dvs
försörjningsmedel. Utbildningsinsatserna minskar liksom stimulanserna
att
komma in på den ordinarie arbetsmarknaden med rekryteringsstöd. Den så
omtalade ökade friheten begränsas starkt av volymkrav, ramar och
högstbestämningar. Det finns en välgrundad oro för att det inte går att
upprätthålla den kvalitet som arbetsmarknadspolitiken måste ha för att
vara
ett verksamt medel i den ekonomiska politiken. Inriktningen måste vara
att
höja kompetensen och agera i nära anslutning till den ordinarie
arbetsmarknaden.
Decentraliseringen av politiken med ett allt större kommunalt ansvar
medför nya samordningsmöjligheter men det är viktigt att de nationella
målen upprätthålles. I dag råder en viss förvirring i en del s.k.
frikommuner
och även i de förnyade arbetsförmedlingsnämnderna. Vilken frihet råder?
Vilka ekonomiska medel är åtkomliga? Hur hårt skall olika volymkrav
styra?
Det är viktigt att de arbetsmarknadspolitiska ambitionerna hålls uppe
och
inte endast de socialpolitiska. Detta måste följas upp väl, vilket kan
försvåras
av den pågående kraftiga personalreduktionen inom AMS och
länsarbetsnämnderna. Det måste slås fast att staten har ansvaret för
arbetslöshetsbekämpningen.
Under budgetåret avses neddragningen av insatser för arbetshandikappade
fortsätta. Antalet lönebidragsanställda har minskat med nästan 5 000 på
ett
år, och färre får anställning hos Samhall som en följd av de kraftiga
besparingsbetingen. Detta är inte en rationell politik eftersom den
samlade
samhällsekonomiska besparingen i praktiken uteblir genom att andra
anslagsposter belastas.
Vänsterpartiet har lagt förslag som innebär att arbetsmarknadspolitiken
skulle avlastas genom att arbetsgivarna får ett större finansiellt
ansvar för
t.ex. praktik, kompetensutveckling och inrättande av anpassade
arbetsplatser.
I kombination med strukturella åtgärder för att begränsa övertid och
genomföra successiva arbetstidsförkortningar skulle en sådan politik
samverka med en tillväxt- och välfärdsinriktad politik som konsekvent
skulle
förstärka sysselsättningen.
Regeringen har fört en ryckig och inkonsekvent politik med mycket retorik
om att ta ned arbetslösheten tiondel för tiondel samtidigt som
verkligheten
visat på motsatsen. Regeringen säger sig vilja prioritera kvinnors
situation på
arbetsmarknaden men presenterar inga konstruktiva förslag. Samtidigt
ökar
antalet arbetslösa kvinnor, tiondel för tiondel. Regeringen har ägnat
sig mer
åt att försämra a-kasseregler och luckra upp arbetsrätten i ett oklart
syfte att
"förbättra arbetsmarknadens funktionssätt" än att genomföra en förstärkt
arbetsmarknadspolitik. Spektakulära insatser som RAS, arbetsföretag och
Europastipendier har blivit misslyckanden eller inte genomförts alls.
Debatter om pigtjänster och friår har på ett ytligt plan framstått som
försöksballonger utan seriösa underlag. Över huvud taget har arbetsmark-
nadspolitiken på ett förvirrat sätt fått bära hundhuvudet för att
regeringens
allmänna ekonomiska politik inte har prioriterat
sysselsättningstillväxt.
Arbets- och kompetenslinjen inom arbetsmarknadspolitiken är därför svår
att urskilja för närvarande. Regeringen talar i allmänna ordalag med
optimism om att kvaliteten skall upprätthållas eller förbättras, men det
finns
inte mycket grund för detta. Hur de individuella handlingsplanerna och
den
decentraliserade målstyrningen i allt närmare samarbete med kommunerna
kommer att fungera med det reducerade ekonomiska utrymmet är tveksamt.
Som Vänsterpartiet tidigare påpekat torde också en övergripande
målstyrning
grundad på individuella handlingsplaner och skärpta avstängningsregler
förutsätta tydligare regler som garanterar individens rättstrygghet.
Det finns en uppenbar risk för att massarbetslösheten uppfattas som det
naturliga tillståndet och att de arbetslösa låses in i projekt på lokal
nivå med
en låg ersättningsnivå. Den höga arbetslöshetsnivån för äldre och
invandrare
förskräcker. Ungdomsarbetslösheten likaså. Det får inte handla om att
endast
förvara/försörja människor i syfte att undvika ett passivt
socialbidrags-
beroende. Det får inte heller handla om att ersätta kraftiga personal-
nedskärningar i den offentliga sektorn med lågavlönade "tjänster"
finansierade över anslagen för a-kassa och arbetsmarknadspolitik. Det är
inte
på det sättet viktigt arbete med vård och omsorg, miljö och kultur m.m.
skall
organiseras och finansieras. Vänsterpartiet kan inte acceptera det
system-
skifte som med grund i massarbetslösheten utnyttjar trygghetssystem och
arbetsmarknadspolitik för att fördjupa klassamhället. Det är inte på det
sättet
den öppna arbetslösheten skall halveras.
Förslag på området
arbetsmarknad
Vänsterpartiet menar att de övergripande målen för
arbetsmarknadspolitiken och AMVs verksamhet skall
kompletteras med ett fjärde mål, kravet att bryta den
könssegregerade arbetsmarknaden såväl horisontellt som
vertikalt, såväl vad gäller yrkestillhörighet och
befattningskategori som löner, arbetstider och andra
arbetsvillkor. Utan denna fokusering kommer den
könssegregerade arbetsmarknaden att leda till just de
diskriminerande effekter som vi nu bevittnar.
Vänsterpartiet föreslår ett ökat ekonomiskt utrymme för ett riktat stöd
till
kompetensutveckling för kvinnor som drabbats av
strukturrationaliseringen
inom bl.a. kontorsadministration och vård och omsorgsarbete. Det handlar
dels om att kunna fortsätta systemet med LAN-avtal, men också att i
olika
former finna utbildnings- och praktikformer som drar nytta av kunskap
och
erfarenheter som leder till nya arbetsmarknader. Omfattningen på denna
riktade satsning på kvinnors arbetsmarknad är 1 miljard kronor. Medlen
avsätts öronmärkta under anslaget A 2.
Enligt vår uppfattning var det ett misstag att minska ersättningsnivåerna
för utbildningsvikariat som nu bidrar till att denna volym sjunker.
Kvinnor
har speciellt dragit nytta av åtgärden och såväl kommunsektorn som
mindre
företag är känsliga för kostnadsökningen. Kombinationen av utbildning
och
praktik är värdefull. Vänsterpartiet föreslår att de tidigare reglerna
återinförs
för utbildningsvikariaten.
Vänsterpartiet menar att det är olyckligt att högstsätta volymen för
rekryteringsstöd till 300 miljoner kronor. Vänsterpartiet menade att de
regelbegränsningar som tidigare beslutades om inte heller var
motiverade.
Det är egendomligt att särskilt begränsa en åtgärd som genomsnittligt
kostar
endast två tredjedelar av ett utbildningsbidrag och som dessutom är
inriktad
på den reguljära arbetsmarknaden. Det bör också noteras att
rekryteringsstöd
och utbildningsvikariat är de två effektivaste åtgärderna.
Vänsterpartiet hävdar att de aktiva åtgärdsvolymerna måste kunna läggas
på en högre nivå för att minska belastningen på
arbetslöshetsförsäkringen
inom utgiftsområde 13. Vi föreslår dessutom att 80 procent skall utgå i
a-
kassan redan under 1997. Detta medför ytterligare kostnader för
utbildningsbidragen.
Det är särskilt viktigt att inte den upphandlade
arbetsmarknadsutbildningen
tillåts gå ner alltför lågt. I många lägen är det den absolut
effektivaste
insatsen inom ramen för en individuell handlingsplan, särskilt om
praktik
kan anordnas i anslutning. Vi fruktar att regeringen har räknat på
mycket låga
nivåer och förlitar sig på den allmänna utbildningssatsningen.
Vänsterpartiet menar också att de otraditionella medlen måste förstärkas
för att i ett utvecklat samarbete med kommunerna kunna rikta
sysselsättningsprojekt till invandrare och till ungdomar inom ramen för
det
Agenda 21-program som vänsterpartiet upprepade gånger föreslagit.
Regeringen har visserligen inte redovisat hur mycket som tänkts för
otraditionella medel men det visar sig att en stor del går åt till
kringkostnader
till arbetsmarknadsutbildningen sedan det särskilda utbildningsbidraget
upphörde.
Vänsterpartiet har kritiserat förslaget om offentliga tillfälliga arbeten
(OTA) som nu tidigareläggs. Vår kritik kvarstår även om regeringen
delvis
gått oss till mötes vad gäller ersättningen. Att beredskapsarbeten får
så låga
volymer samtidigt som ALU och OTA ökar kraftigt är en del i det
systemskifte som vi varnat för. Stora oklarheter återstår om huruvida
individen kan säga nej till ett erbjudande om OTA, om vad som händer
efter
två år, hur den bortre parentesen kommer att tillämpas och vad
alternativet
är. Arbetsuppgifternas karaktär är oklar. Den absoluta gränsen vid 55 år
kan
ifrågasättas. Enligt vår uppfattning finns det en uppenbar risk att den
placerade tappar kontakt med den ordinarie arbetsmarknaden och drabbas
av
en inlåsningseffekt. Det föreligger inte tillräckligt tydliga regler för
den
fackliga vetorätten även om det antyds ett samförstånd. Vänsterpartiet
hade
förordat en försöksverksamhet av projektkaraktär med utvidgad ALU-
modell. Detta förslag avslogs. Vi står dock kvar vid uppfattningen att
utförande av arbete, om än av kompletterande och kvalitetshöjande
karaktär,
måste ersättas högre. Vi föreslår ett tillägg om 65 kronor per dag till
aktivitetsstödet. Detta skulle snarare motsvara nivån a-kassa plus 15
procent i
genomsnitt som vi tidigare förordat. Om den s.k. OTA-åtgärden nu införs
måste den granskas noggrant så att inte avarter får fäste på
arbetsmarknaden.
De ovanstående satsningarna, som omfattar både volymhöjningar,
åtgärdsförstärkningar, kvalitets- och ersättningshöjningar, har
beräknats till
sammanlagt 2 miljarder kronor och skall belasta A 2-anslaget.
Tillsammans
med den riktade kvinnosatsningen anslår vänsterpartiet således 3 000
miljoner kronor mer till anslaget för arbetsmarknadspolitiska åtgärder
förutom insatser för de arbetshandikappade. Förutom väsentligt högre
aktivitet innebär det mindre belastning på arbetslöshetsförsäkringen.
Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade
Arbetsmarknaden för arbetshandikappade är mycket svår.
Även i tider då arbetsmarknadsläget är relativt bra, har
arbetshandikappade svårt att delta på lika villkor i
arbetslivet. De senaste årens strukturella och konjunkturella
förändringar har förstärkt orättvisorna på arbetsmarknaden.
Regeringen har mött dessa förändringar med försämringar av
lönebidragen.
På ett år har antalet lönebidragsanställda minskat med ca 10 %.
Arbetsförmedlingen skall inte längre ta hänsyn till om det finns risk
för
arbetslöshet vid omförhandling av lönebidrag. För gruppen av
arbetshandikappade finns det oftast ingen annan arbetsmarknad att gå
till.
Bara några procent av lönebidragsanställda går över till anställning
utan
bidrag per år. Avsnittet om arbetshandikappade upptas till stor del av
att
beskriva överskridandet av anslagsposten för lönebidrag 1994/95. Däremot
görs ingen konsekvensanalys av att det i dag finns 5 000 personer färre
i
lönebidragsanställningar än för ett år sedan. Vad blir effekterna för
arbetshandikappades möjligheter på arbetsmarknaden, vilka är
alternativen?
Hur omfattande blir effekterna för Samhalls ansträngningar med
övergångar
av anställda till nya jobb?
Regeringen föreslår att lönebidragsnivåerna för anställda i allmännyttiga
organisationer förlängs till 30 juni 1997. Det blir således en fortsatt
osäkerhet för lönebidragsanställda. Arbetshandikappade skall inte
utnyttjas
som billig arbetskraft. Många utför ett arbete som arbetsgivaren borde
ta ett
större löneansvar för. Vi menar att detta kan regleras inom ramen för
det
flexibla lönebidraget som omförhandlas varje år. Sänks ersättningstaket
minskar flexibiliteten i lönebidragen. Lönebidragen bör kunna utgå med
90 % när så behövs och när det är motiverat. Den osäkerhet som nu råder
om
bidragsnivåer och tillfälliga lösningar är mycket olycklig och utsätter
många
arbetshandikappade för stora påfrestningar.
I avvaktan på det aviserade utredningsförslaget föreslår Vänsterpartiet
som
en omedelbar åtgärd att tidigare skrivning i lönebidragsförordningen
återinföras. Den innebar att vid omförhandling av lönebidrag skall det
tas
hänsyn till om det finns risk för arbetslöshet. Vänsterpartiet menar att
om det
finns risk för arbetslöshet skall ingen sänkning av lönebidraget ske.
Samtidigt måste minskningen av antalet anställda med lönebidrag hejdas.
Vänsterpartiet anvisar 300 miljoner utöver regeringens förslag. Antalet
anställda måste upprätthållas, ingen skall riskera att bli uppsagd.
Obligatoriska praktikplatser
I dag ställs stora grupper av ungdomar och invandrare
utanför arbetsmarknaden. Vänsterpartiet återupprepar därför
sitt förslag om obligatoriska praktikplatser på medelstora och
stora företag inom näringslivet. Om en praktikant fick plats
för var femtionde anställd skulle teoretiskt ca 70 000
praktikplatser för ungdomar och invandrare tillskapas. Ett
rimligt antagande är då att förslaget i praktiken skulle
omfatta ca 50 000 praktikplatser. Tidigare har till exempel
ungdomspraktik i mycket liten skala funnits i denna
företagsgrupp vilket lett till att ungdomar huvudsakligen
praktiserat på lågt avlönade arbetsplatser där
kunskapsintensiteten i allmänhet varit låg. En praktikplats
skall ge både praktik och kompetenshöjning. Ungdomar och
invandrare skall få avtalad praktikantlön. Ett sådant system
innebär att produktionen får både ett ekonomiskt och
praktiskt ansvar för ungdomars och invandrares
sysselsättning och framtida möjligheter. Att utforma ett
system som ger olika grupper en praktikplats har varit
behäftat med stora problem. Många enskilda arbetsgivare
ställer i dag upp och tar ansvar med att erbjuda en
praktikplats. Men det är ändå alldeles för få jämfört med
behovet och i många fall saknas ett systematiskt
utbildningsinnehåll. Det handlar inte sällan om ett tillskott av
gratis arbetskraft. Fler praktikplatser måste fram i alla
branscher och yrken. Det är heller inte rimligt att det
offentliga systemet skall ta hela det finansiella ansvaret för
att förse arbetsgivare med rätt kompetens. Vänsterpartiet
anser att parterna skall reglera villkoren för ersättning och
utbildningsinnehåll i praktikantavtal.
Arbetslivsfrågor
Inom ramen för arbetslivsfrågor borde många frågor ha
väckts av regeringen för att utveckla arbetslivets dynamik
och skapa växtkraft. Många strukturfrågor borde ges nya
lösningar för att skapa ett effektivare, jämlikare och mera
jämställt arbetsliv. Regeringen har dock varit mycket passiv
och i en del fall lagt förslag som direkt missgynnat
löntagarintressena.
Vänsterpartiet har länge krävt en förändring av lagstiftningen mot etnisk
diskriminering och har under hand förstått att ett regeringsförslag
äntligen
kommer inom kort.
När det gäller de stora frågorna om arbetstid och arbetsrätt hänvisar vi
till
särskilda motioner. Vänsterpartiet har under en följd av år ställt krav
på
lagstiftning om företagshälsovård och personalredovisningssystem. Det
sitter
nu en utredning som inom kort kommer att presentera sina förslag.
Vänsterpartiet avvaktar dessa förslag.
När det gäller arbetshandikappade gör vi i detta läge en del ekonomiska
justeringar men inväntar även här den översyn som nu arbetar. Det är
dock
av största vikt att dessa frågor får en snar lösning.
Samordnad rehabilitering och
äldreregel
Vad gäller samordnad rehabilitering menar vi att förslaget
från den arbetsmarknadspolitiska kommittén är moget att
förverkligas. Förslaget finns i kapitel 7 i SOU 1996:34 och
innebär i korthet att försäkringskassan, arbetsförmedlingen
och kommunen bildar en samverkansorganisation på lokal
nivå för planering och beställning av rehabiliterings- och
andra arbetsförberedande insatser. En samordning av
finansiella resurser och det praktiska arbetet skulle ha
betydande fördelar för alla parter.
I detta sammanhang borde även arbetsgivarnas bristande ansvar för
rehabilitering och anordnande av anpassade arbetsplatser tagits upp. De
alltmer renodlade försäkringssystemen är ett stort problem som sannolikt
kommer att medföra att många personer faller mellan stolarna. I dag
medges
förtidspension endast av medicinska skäl. Även om förtidspensionering
bör
minimeras som metod blir pressen på individen i dagens
arbetsmarknadsläge
orimligt stor. En modifierad äldreregel vid förtidspension bör prövas
tillsammans med andra kompletterande åtgärder.
Avtalsrätt under arbetsgivarinträdet
När det gäller sjukersättningen finns i dag en
minskningsregel, som bl.a. innebär att kompletterande
sjuklön enligt avtal som överstiger viss ersättningsnivå
reducerar ersättningen från sjukpenningen. Denna regel är ett
ingrepp i den fria förhandlingsrätten. Genom att inskränka
rätten att avtala om sjuklön har Sverige brutit mot ILO:s
konvention 98. Konventionen behandlar rätten att fritt
förhandla och träffa kollektivavtal. De gällande
minskningsreglerna och avtalsförbudet under
arbetsgivarperioden står i strid med ILO-konferensens beslut
från 1993. Enligt Vänsterpartiet måste minskningsreglerna
tas bort och parternas fulla förhandlingsrätt återställas.
Kompetensutveckling och
framtidsfonder
Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen motionerat om
inrättande av framtidsfonder. Vårt förslag innebär i korthet
att företagen skall avsätta delar av sin vinst till regionala och
nationella fonder som sedan används till
kompetensutveckling i arbetslivet och
arbetsorganisationsutveckling. Löntagarna skall ges ett reellt
inflytande i fonderna. I dag sorteras människor i allt snabbare
takt ut ur arbetslivet p.g.a. av bristande eller föråldrad
utbildning i förhållande till ny teknik eller till nya
arbetsuppgifter. De hamnar i arbetslöshet eller i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder där de ofta erbjuds
utbildning för att kunna återta en plats i arbetslivet. Det är i
synnerhet kvinnor och låglönegrupper som riskerar att hamna
utanför arbetsmarknaden. Vi menar att arbetsgivarna har ett
ansvar att kontinuerligt vidareutbilda och kompetensutveckla
sin personal i stället för att övervältra kostnaderna på
samhället eller individen, att det ansvaret skall bäras av
arbetsgivarna kollektivt i form av fonder som i framtiden
finansieras via vinstdisposition. Vänsterpartiet avsätter nu
1,1 miljard i form av skatteavdrag för att verksamheten
snabbt skall komma igång.
Arbetslivsforskningens inriktning
Forskningens inriktning bör kompletteras i enlighet med de
synpunkter som Vänsterpartiet lämnat i samband med
motion till forskningspropositionen.
Det innebär bl.a. att arbetslivets demokratiproblem sätts i fokus liksom
att
frågor om det finansiella ansvaret för åtgärder i arbetslivet,
arbetstidsfrågan
och kriterier för könsneutrala arbetsvärderingssystem bör sättas i
centrum.
Anslag till arbetslivsforskningen
Mellan 150 000 och 200 000 människor i vårt land har
fibromyalgi. Flertalet av dessa är kvinnor. Kunskapen om
sjukdomen är relativt liten. Enligt Reumatikerförbundets
studie betalar försäkringskassan ersättning för 17,5 miljoner
arbetsdagar per år för gruppen fibromyalgisjuka.
Vänsterpartiet föreslår att det anslås 5 miljoner för att forska
kring denna sjukdom.
Även elkänslighet är ett stort problem. Forskningen behöver utvecklas.
Vänsterpartiet avsätter 5 miljoner till detta ändamål.
Samhall
Vänsterpartiet har flera gånger avvisat regeringens förslag
om extra besparingar för Samhall utöver vad som kan klaras
inom en rimlig effektivisering inom koncernen. Det är
oanständigt att föra en politik som medför att
arbetshandikappade förlorar de arbetstillfällen som faktiskt
har skapats med statliga medel just för denna grupp. Särskilt
när man som regeringen säger sig vilja prioritera de
arbetshandikappade. De statsfinansiella effekterna är inte
särskilt gynnsamma eftersom den arbetshandikappade
kommer att hänvisas till kontantstöd, sjukersättning eller
förtidspension. Vänsterpartiet påtalade i motionen till
vårbudgeten att besparingskraven hotade att leda till
uppsägningar. Arbetsmarknadsutskottet (1995/96:AU6y)
uttalade att regeringen med hänsyn till detta borde överväga
frågan i budgetberedningen. Regeringens budgetförslag
innebär ett ytterligare skärpt besparingskrav. Regeringen
uppmanar Samhall att "eftersträva att en eventuell minskning
av antalet arbetshandikappade anställda skall kunna ske
genom naturlig avgång". Detta är inte enligt Vänsterpartiet
realistiskt. Enligt Samhall hotas mer än 3 000 Samhall-jobb
trots omfattande omstruktureringar och nedläggning av
arbetsställen. Upp emot ett tusental arbetshandikappade
skulle hotas av uppsägning. Samhall har givetvis vissa
möjligheter att genom tillfällig resultatförsämring kunna
parera situationen så att uppsägningar eller
personalminskningar undviks. Enligt vår uppfattning är det
nödvändigt att tillföra Samhalls merkostnadsersättning 200
miljoner kronor för att undvika att antalet arbetsplatser
minskar. Det är givet att vi därmed minskar den potentiella
belastningen på arbetslöshetsersättningen.
Jämställdhetsfrågor
Fortfarande pågår en utbredd diskriminering av kvinnor på
arbetsmarknaden. Vänsterpartiet har i sin arbetsrättsmotion
pekat på att kvinnor är överrepresenterade i de
anställningsformer som har sämst anställningsskydd, sämsta
arbetstider och låga löner. Det handlar om tidsbegränsade
anställningar som vikariat, timanställda, anställningar vid
företag som hyr ut arbetskraft m.m. Det handlar också om en
tilltagande lönediskriminering av kvinnor.
Under de senaste åren har jämställdhetsarbetet inriktats på en diskussion
om makt och inflytande i samhället. Det är viktiga frågor, men
diskussionen
om kvinnors rätt och möjlighet att försörja sig själva har kommit i
skymundan. När jämställdhetsdebatten har fokuserats på andra viktiga
områden har ojämlikheten mellan mäns och kvinnors villkor i arbetslivet
ökat. Det finns idag heltidsarbetande kvinnor som lever under
existensminimum. 51 % av LOs kvinnliga medlemmar tjänar under 11 700
kr i månaden, av Sveriges 3,2 miljoner helårsanställda tjänar 1,1
miljoner
under 160 000 kr om året. Av dessa är 850 000 kvinnor, dvs nästan 80 %.
Då
redovisar siffrorna bara helårsanställda.
Den vanligaste anställningsformen för unga kvinnor i dag är
tidsbegränsade anställningar, de har sällan helårsanställningar och
sannolikt
mycket låga årsinkomster.
De siffror som finns visar att män tjänar mer än kvinnor på alla nivåer
och
oavsett om man finns organiserad i LO, TCO eller SACO. I stället för en
debatt och en insikt om att det behövs aktiva åtgärder mot
lönediskriminering
så förs en bisarr debatt i samhället. När kvinnligt dominerade branscher
inom
Kommunal, SHSTF och Handels träffade avtal på rimliga nivåer 1995
(Handels avtal gav 4,4 %) ansågs det som en katastrof av arbetsgivarna.
Både LO och regeringen var också ytterst tveksamma till en uppgörelse på
så
"hög nivå". I själva verket var uppgörelserna inte alls fördelaktiga.
När nu
siffrorna börjar presenteras från manligt dominerade branscher med
löneglidning visar det sig att dessa branscher fått högre
inkomstökningar
under samma period. Kommentarerna från SAF, regeringen och LO har
uteblivit, trots att löneökningen var större och trots att lönegapet
mellan den
kvinnligt dominerade arbetsmarknaden och den manligt dominerade
arbetsmarknaden ökat. Det är dags att lyfta fram den lönediskriminering
som
pågår i samhället.
Vänsterpartiet har i sin motion "lika lön för kvinnor och män" lämnat
förslag om grupptalan vid lönediskriminering, om redovisning av
lönestatistik och om en lagstiftning mot lönediskriminering och
könsrelaterade löneskillnader. Ett exempel på en framgångsrik
lagstiftning
finns i Ontario, Kanada. Ska vi aktivt kunna motverka
lönediskrimineringen i
arbetslivet så krävs det både redskap och resurser, både lagstiftning
och
pengar. Regeringen föreslår att JämOs anslag höjs till 14 039 tkr för
nästa
budgetår för att klara den ökade ärendemängden. Vi delar regeringens
uppfattning att detta behövs för att klara verksamheten.
Vänsterpartiet anser dessutom att JämO ska tillföras medel för
ytterligare
fyra handläggar- och två assistenttjänster. Vänsterpartiet föreslår att
JämOs
instruktion ändras så att det klart framgår att en avdelning uteslutande
skall
arbeta med lönefrågor. Vänsterpartiet menar att JämOs anslag för
budgetåret
1997 skall beräknas till 17 039 tkr.
Arbetsgivarverket
Enligt en skrivelse från Riksdagens revisorer som
behandlades under våren 1995 kvarstår en betydande
ojämlikhet mellan könen i den statliga sektorn. Vissa
yrkeskårer är i stort sett enkönade. Ett exempel är
administratörer där 90 % är kvinnor, medan chefsyrket i stort
är vikt för män. Enligt vår mening bör arbetsgivarverket ges i
uppdrag att aktivt verka för att båda könen skall finnas
representerade inom alla yrkesområden och yrkeskategorier
med i stort sett samma andel. Arbetsgivarverket bör ges i
uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur detta mål skall
kunna uppnås.
Arbetsgivarverket ansvarar också för den centrala förhandlingsverksam-
heten som har en stor betydelse för lönesättningen. I dag fortgår en
lönedis-
kriminering p.g.a. kön inom den statliga verksamheten. Trots likvärdiga
arbeten tjänar kvinnor mindre än män. Det måste vara ett prioriterat
arbete
för Arbetsgivarverket att ta fram ett handlingsprogram för statliga
arbetsgivare så att de aktivt motverkar löneskillnader p.g.a. kön och
att ange
en tidsplan för när dessa ska avskaffas. Arbetet med att motverka
löneskillnader skall utvärderas årligen och resultatet skall redovisas i
AgVs
årsredovisning.
Vänsterpartiet har i sin motion Löner, ersättningar och förmögenheter
pekat på statens ansvar för att begränsa chefslöner och avgångsvederlag.
Rekryteringspolitiken är en del av den statliga personalpolitiken.
Rekryteringspolitiken tjänar många syften, dels handlar det om att
rekrytera
rätt personer, med rätta kvalifikationer som passar in i ett arbetslag.
Det
handlar också om att hitta personer som kan möta människors behov av
service och som har förmåga att både formulera och verkställa olika
myndigheters beslut så att de blir begripliga och förstådda av dem som
berörs. Detta ställer krav på olika kompetenser. Trots att samhället
förändrats
under senaste årtiondet, Sverige har berikats med ett stort antal
invånare från
olika kulturer och med olika bakgrund, så återspeglas inte detta bland
de
statligt anställda. Det finns alltför få anställda med invandrarbakgrund
inom
den statliga sektorn. Detta gäller inom alla nivåer och inom alla
sektorer av
statlig verksamhet. Det måste framgent vara ett övergripande mål att den
statliga rekryteringspolitiken tar sikte på att rekrytera fler personer
med
invandrarbakgrund.
Enligt Vänsterpartiets mening bör AgVs övergripande mål kompletteras
med kravet på ett aktivt jämställdhetsarbete för att motverka en
könsrelaterad
lönediskriminering och motverka enkönade yrkesgrupper. Ett annat
övergripande mål bör vara att stimulera statliga arbetsgivare att
rekrytera
personer med invandrarbakgrund.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny sysselsättningspolitisk inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadspolitikens inriktning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden som ett fjärde mål
för AMV,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett särskilt kompetensutvecklingsprogram riktat till kvinnor,
5. att riksdagen beslutar att bidraget till utbildningsvikariat skall uppgå till
högst 500 kr per dag och 80 kr per studietimme,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rekryteringsstöd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om volym och kvalitet på arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av riktade insatser till ungdomar och invandrare,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om OTA,
10. att riksdagen till anslag A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1997 anvisar 3 000 miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslagit eller således 28 456 727 000 kr,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetshandikappade,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återtagande av förändring i förordningen om lönebidrag,
13. att riksdagen till anslag A 3 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
för budgetåret 1997 anvisar 300 miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslagit eller således 6 786 527 000 kr,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obligatoriska praktikplatser,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samordnad rehabilitering,1
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om modifierad äldreregel vid förtidspension,1
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att fritt sluta kollektivavtal och borttagande av
minskningsregeln,1
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett system av framtidsfonder,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetslivsforskningens inriktning,
20. att riksdagen till anslag B 4 Forskning och utveckling inom
arbetslivsområdet för budgetåret 1997 anvisar 10 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit eller således 532 785 000 kr,
21. att riksdagen till anslag B 5 Bidrag till Samhall AB för budgetåret
1997 anvisar 200 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller
således 4 549 419 000 kr,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättandet av en särskild avdelning för lönefrågor hos JämO,
23. att riksdagen till anslag C 1 Jämställdhetsombudsmannen för
budgetåret 1997 anvisar 3 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit
eller således 17 039 000 kr,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens ansvar för invandrare på arbetsmarknaden,
Stockholm den 4 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Lars Bäckström (v)
Ingrid Burman (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)