I Sverige går över en halv miljon människor utan arbete.
Detta innebär ett ekonomiskt avbräck för såväl den enskilde
som för samhället. Det innebär också ett socialt
missförhållande, där arbetslösa ställs utanför en av vår tids
viktigaste gemenskaper - arbetsplatsgemenskapen.
Paradoxalt nog finns det samtidigt stora behov att fylla i arbetslivet. Inom
exempelvis vård, omsorg och utbildning råder en omfattande personalbrist,
och nya arbetstillfällen skulle här kunna frambringas tämligen omgående. Det
stora problemet är att de ekonomiska resurserna inte finns där behoven finns.
Kommunernas ekonomi har under ett antal år genomgått stora struktur-
förändringar, där många människor har sagts upp från sina anställningar. De
omfattande uppsägningarna har också lett till att många kommuner inte
längre klarar sina åtaganden gentemot invånarna i kommunerna.
Vi vill föreslå ett riktat anställningsstöd för att ge arbetslösa en fast
anställning, detta genom att möjliggöra nyanställning i offentlig sektor. Delar
av de medel som idag används till arbetsmarknadsstöd bör kunna omvandlas
till ett anställningsstöd för att fylla kommunernas behov av personal. Stödet
bör gälla för heltidstjänster varande minst ett års tid och under förutsättning
att kommunen betalar lön enligt gällande kollektivavtal. Stödet föreslås inte
belasta den statliga budgeten ytterligare, utan finansieras genom omvandling
av medel som idag används till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Förslaget
kan sålunda stärka de statliga finanserna.
Enligt prognoserna i budgetpropositionen kommer kommunernas intäkter
att öka med sammanlagt 48 miljarder kronor fram till 1999. I takt med ökade
skatteintäkter ökar också kommunernas betalningsförmåga och deras
möjlighet att själva tillgodose uppenbara behov inom omsorgen. Anställning-
arna kommer följaktligen finansieras av kommunerna i takt med att ekonomin
återhämtar sig. På så sätt fungerar åtgärden som en brygga medan ekonomin
stärks. En brygga som möjliggör för kommunerna att tillgodose angelägna
behov, samtidigt som fasta jobb skapas.
Ett annat exempel på användandet av pengar på detta sätt är den av
regeringen föreslagna sysselsättningsåtgärden riktat anställningsstöd för
äldre, den så kallade 55-plus. Ett liknande system skulle kunna användas för
att få angelägna arbetsuppgifter utförda i den kommunala sektorn.
Det skulle kunna hävdas att denna åtgärd riskerar att tränga ut icke-
subventionerade arbeten genom att kommunerna använder åtgärden för att
finansiera redan planerade anställningar. Risken för detta är dock mycket
liten. Kommunernas ekonomiska läge är idag mycket svårt. Många
kommuner har tvingats säga upp så många personer att kvaliteten på servicen
allvarligt hotas. Få kommuner har under kommande år möjlighet att utan
annat stöd nyanställa personer. Därför torde risken för undanträngnings-
effekter vara praktiskt taget obefintlig.
Det skulle också kunna hävdas att åtgärden ingjuter "falska förhoppningar"
genom att den ger ett riktigt jobb som inte har möjlighet att överleva när
subventionen upphör. Detta förhindras dock genom en tvåårig referensperiod.
Det emotsäges också av de prognoser som regeringen redogör för i
finansplanen, som pekar på att kommunerna under de närmaste åren kommer
att öka sina inkomster med 48 miljarder kronor. Detta borgar för att
kommunerna kommer att kunna stå för lönekostnaderna efter stödets upphör-
ande.
Stöd bör utgå till kommuner som fastanställer ny tidigare arbetslös personal
och bör utgöra 70 % av lönesumman. Stödet bör utbetalas under ett år och
förutsätta fast anställning. Genom det riktade anställningsstödet ges många
människor fast anställning, och statens utgifter i a-kassesystemet minskas.
Det bör sammantaget generera ökade intäkter för statskassan.
Vad vi här talar om är sålunda ingen ökad utgift för den offentliga sektorn,
utan bara ett sätt att effektivare använda de pengar som redan spenderas.
Istället för att betala vårdbiträden, undersköterskor och barnskötare för att gå
i öppen arbetslöshet - eller i bästa fall i arbetsmarknadspolitisk åtgärd
syftande till att ge en annan, i framtiden förhoppningsvis efterfrågad,
kompetens - skall vi betala dem för att arbeta. På så vis kan behoven i den
kommunala verksamheten tillfredsställas samtidigt som arbetslösheten
minskas och detta för samma resurser som idag inte åstadkommer någondera
av de två.
Trots att stödet bara ges under ett år bör en tvåårig referensperiod
användas. Utgångspunkten är att kommunen för att kunna tillgodogöra sig
fullt stöd, ska ha gett personen fast anställning i åtminstone två år. I det
fall
att personen sägs upp under referensperioden bör stödet minskas med 7,3
procentenheter per månad. Denna avräkning inom referensperioden gör att
den kommun som inte klarar att leva upp till sitt åtagande, utan säger upp
personen under ett år inte kan tillgodogöra sig något stöd, emedan den
kommun som lever upp till större delen av sitt åtagande också kan
tillgodogöra sig en större andel av stödet.
Genom denna åtgärd skapas riktiga jobb till lägre kostnad än traditionella
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt som det viktigaste målet uppnås,
att arbetslösa får möjligheten att återinträda på den ordinarie arbetsmark-
naden, ges den primärkommunala omsorgen möjlighet att leverera service på
en acceptabel nivå.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktat anställningsstöd.