I Sverige går över en halv miljon människor utan arbete. Detta innebär ett ekonomiskt avbräck för såväl den enskilde som för samhället. Det innebär också ett socialt missförhållande, där arbetslösa ställs utanför en av vår tids viktigaste gemenskaper - arbetsplatsgemenskapen.
Paradoxalt nog finns det samtidigt stora behov att fylla i arbetslivet. Inom exempelvis vård, omsorg och utbildning råder en omfattande personalbrist, och nya arbetstillfällen skulle här kunna frambringas tämligen omgående. Det stora problemet är att de ekonomiska resurserna inte finns där behoven finns.
Kommunernas ekonomi har under ett antal år genomgått stora struktur- förändringar, där många människor har sagts upp från sina anställningar. De omfattande uppsägningarna har också lett till att många kommuner inte längre klarar sina åtaganden gentemot invånarna i kommunerna.
Vi vill föreslå ett riktat anställningsstöd för att ge arbetslösa en fast anställning, detta genom att möjliggöra nyanställning i offentlig sektor. Delar av de medel som idag används till arbetsmarknadsstöd bör kunna omvandlas till ett anställningsstöd för att fylla kommunernas behov av personal. Stödet bör gälla för heltidstjänster varande minst ett års tid och under förutsättning att kommunen betalar lön enligt gällande kollektivavtal. Stödet föreslås inte belasta den statliga budgeten ytterligare, utan finansieras genom omvandling av medel som idag används till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Förslaget kan sålunda stärka de statliga finanserna.
Enligt prognoserna i budgetpropositionen kommer kommunernas intäkter att öka med sammanlagt 48 miljarder kronor fram till 1999. I takt med ökade skatteintäkter ökar också kommunernas betalningsförmåga och deras möjlighet att själva tillgodose uppenbara behov inom omsorgen. Anställning- arna kommer följaktligen finansieras av kommunerna i takt med att ekonomin återhämtar sig. På så sätt fungerar åtgärden som en brygga medan ekonomin stärks. En brygga som möjliggör för kommunerna att tillgodose angelägna behov, samtidigt som fasta jobb skapas.
Ett annat exempel på användandet av pengar på detta sätt är den av regeringen föreslagna sysselsättningsåtgärden riktat anställningsstöd för äldre, den så kallade 55-plus. Ett liknande system skulle kunna användas för att få angelägna arbetsuppgifter utförda i den kommunala sektorn.
Det skulle kunna hävdas att denna åtgärd riskerar att tränga ut icke- subventionerade arbeten genom att kommunerna använder åtgärden för att finansiera redan planerade anställningar. Risken för detta är dock mycket liten. Kommunernas ekonomiska läge är idag mycket svårt. Många kommuner har tvingats säga upp så många personer att kvaliteten på servicen allvarligt hotas. Få kommuner har under kommande år möjlighet att utan annat stöd nyanställa personer. Därför torde risken för undanträngnings- effekter vara praktiskt taget obefintlig.
Det skulle också kunna hävdas att åtgärden ingjuter "falska förhoppningar" genom att den ger ett riktigt jobb som inte har möjlighet att överleva när subventionen upphör. Detta förhindras dock genom en tvåårig referensperiod. Det emotsäges också av de prognoser som regeringen redogör för i finansplanen, som pekar på att kommunerna under de närmaste åren kommer att öka sina inkomster med 48 miljarder kronor. Detta borgar för att kommunerna kommer att kunna stå för lönekostnaderna efter stödets upphör- ande.
Stöd bör utgå till kommuner som fastanställer ny tidigare arbetslös personal och bör utgöra 70 % av lönesumman. Stödet bör utbetalas under ett år och förutsätta fast anställning. Genom det riktade anställningsstödet ges många människor fast anställning, och statens utgifter i a-kassesystemet minskas. Det bör sammantaget generera ökade intäkter för statskassan.
Vad vi här talar om är sålunda ingen ökad utgift för den offentliga sektorn, utan bara ett sätt att effektivare använda de pengar som redan spenderas. Istället för att betala vårdbiträden, undersköterskor och barnskötare för att gå i öppen arbetslöshet - eller i bästa fall i arbetsmarknadspolitisk åtgärd syftande till att ge en annan, i framtiden förhoppningsvis efterfrågad, kompetens - skall vi betala dem för att arbeta. På så vis kan behoven i den kommunala verksamheten tillfredsställas samtidigt som arbetslösheten minskas och detta för samma resurser som idag inte åstadkommer någondera av de två.
Trots att stödet bara ges under ett år bör en tvåårig referensperiod användas. Utgångspunkten är att kommunen för att kunna tillgodogöra sig fullt stöd, ska ha gett personen fast anställning i åtminstone två år. I det fall att personen sägs upp under referensperioden bör stödet minskas med 7,3 procentenheter per månad. Denna avräkning inom referensperioden gör att den kommun som inte klarar att leva upp till sitt åtagande, utan säger upp personen under ett år inte kan tillgodogöra sig något stöd, emedan den kommun som lever upp till större delen av sitt åtagande också kan tillgodogöra sig en större andel av stödet.
Genom denna åtgärd skapas riktiga jobb till lägre kostnad än traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt som det viktigaste målet uppnås, att arbetslösa får möjligheten att återinträda på den ordinarie arbetsmark- naden, ges den primärkommunala omsorgen möjlighet att leverera service på en acceptabel nivå.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktat anställningsstöd.
Stockholm den 4 oktober 1996
Anders Ygeman (s)
Lars U Granberg (s) Lena Sandlin (s)