Arbetslösheten är ett av Sveriges allvarligaste problem. Den
drabbar enskilda människor ekonomiskt och socialt.
Arbetslösheten undergräver samtidigt statens och
kommunernas ekonomi.
Socialdemokraterna har misslyckats med bekämpningen av arbetslösheten.
Antalet arbetslösa är i dag högre än vid regeringsskiftet för två år sedan.
Regeringens ambition att till sekelskiftet halvera den öppna arbetslösheten,
motsvarande cirka 10 procent av den totala arbetslösheten, kommer enligt
budgetpropositionen inte att kunna infrias.
Omvandlingen av världsekonomin går numera mycket fort. Många länder
reser sig ur gammal fattigdom och blir en del av ett vitalt ekonomiskt och
industriellt utbyte. Marknadsekonomin har blivit världens dominerande
ekonomiska ordning. Informationstekniken underlättar informationsutbytet
över obegränsade avstånd.
Denna omvandling påverkar också arbetets karaktär. Rörligheten och
variationsrikedomen tilltar. Kunskapens betydelse ökar. Gamla arbets-
organisationer utmanas.
Den höga svenska arbetslösheten har sina rötter i en samhällsordning som
illa stämmer med en ny tids villkor. Den svenska arbetsmarknaden är stel,
hårt reglerad och kollektiviserad. Anställning, inte företagande och eget
skapande, är dess grundläggande kultur.
Socialdemokraterna klarar inte av att pressa tillbaka massarbetslösheten.
Viktiga orsaker härtill är bristen på förståelse för företagandets och
skapandets djupare villkor men också historiska och ideologiska bindningar
till samhällsförhållanden som inte längre är aktuella.
I denna motion föreslår vi en samlad strategi för flera riktiga jobb. Den
vilar på fyra ben, nämligen lägre skatter på arbete och företagande, gedigna
förutsättningar för en högkvalitativ kunskapstillväxt, en öppnare arbets-
marknad som utgår från den enskildes roll och betydelse samt en
arbetsmarknadspolitik som stödjer de arbetslösa och öppnar möjligheter till
nyanställningar i företagen.
Den strategi vi föreslår kan inte genomföras styckevis och delt. Delarna är
ömsesidigt beroende av varandra. Strategin kommer, när den genomförs, att
medverka till att arbetslösheten kan pressas tillbaka långt under dagens
nivåer. Det är betydelsefullt, inte minst för alla arbetslösa, att nödvändiga
beslut fattas utan dröjsmål.
En värld i omvandling
Tillväxt och förnyelse
Sverige, liksom en stor del av den industrialiserade världen,
står i dag i skiftet mellan det som brukar kallas
industrisamhället och ett samhälle med nya viktiga
kännetecken. Skiftet innebär en betydande förändring, men
framför allt nya möjligheter. Framtiden är ljus.
Som en följd av skiftet från gammalt till nytt påverkas också arbetets
villkor. Några uppgifter om hur arbetsmarknadens yrkesstruktur utvecklats
ger perspektiv åt det som nu sker.
Yrkesstruktur, andel av sysselsättningen (procent)
Nu är det naturligtvis inte så att industri och industriarbete
upphör att spela en roll i det samhälle som nu kan skönjas.
Tyngdpunkten förskjuts emellertid. Arbetet får samtidigt en
delvis annorlunda karaktär.
Ett viktigt inslag i den stora förändringen är det ökade internationella
utbytet. Länder som tidigare haft stora utvecklingssvårigheter uppvisar en
snabb tillväxt. Ekonomin globaliseras samtidigt som marknadsekonomin
alltmer blir den gängse ekonomiska ordningen. Informationsteknikens
genombrott gör information ständigt tillgänglig över hela jorden.
Effekterna av dessa förändringar är omfattande, både i de delar av världen
där människor tidigare levde i fattigdom, men där välstånd nu skapas, och i
den gamla världen som utsätts för ny konkurrens.
I många asiatiska länder är den ekonomiska tillväxten dramatisk.
Hongkong, Singapore, Malaysia, Thailand, Indonesien, Sydkorea, Taiwan
och Kina har alla en tillväxt, år efter år, som vida överstiger t.ex. Europas. I
flera av dessa länder råder brist på arbetskraft.
Betydelsen av denna utveckling kan knappast överskattas.
Det gäller så mycket mera som den globaliserade ekonomin
gör det naturligt för allt fler företag att etablera sig varhelst i
världen som arbetsbetingelserna framstår som mest
attraktiva.
Också närmare Sverige kan regioner med likartade goda betingelser
utvecklas. Vissa av de central- och östeuropeiska länder, som för bara några
år sedan förtrycktes av kommunismen, är redan attraktiva för svenska
företags satsningar. Närheten till dessa länder gör att de utgör en speciell
utmaning för Sverige och svenska företag.
Omvandlingen av världsekonomin har flera allmängiltiga drag. Viktigast
av dessa är att rörligheten och omsättningshastigheten ökar, att
individualiseringen av produktionen och samhällslivet förstärks och att
kunskaper får allt större betydelse för varje lands konkurrensmöjligheter.
När gränshinder, bokstavligt och bildligt, rivs, ökar flödet av impulser. Inte
minst på finansmarknaderna illustreras dagligen vad det innebär när modern
teknik gör det möjligt att förmedla impulserna sekundsnabbt över hela
jordklotet.
Vi är övertygade om att detta bl.a. leder till att såväl samhället i stort som
villkoren för produktionen kommer att bli mycket rörligare än de tidigare
var. Ny kunskap och nya erfarenheter kan tas tillvara utan gamla trögheter
och dröjsmål.
Att marknadsekonomin blivit världens dominerande ordning innebär att
långt fler människor än tidigare blir delaktiga i de möjligheter till ekonomisk
och social utveckling som tidigare föreföll vara förbehållna Europa, USA
och delar av Ostasien. Möjligheterna för bl.a. Sverige att klara sig på andra
regioners politiska och institutionella missgrepp kommer att reduceras. Är
inte de svenska villkoren konkurrenskraftiga försvinner företag och
kompetens ur landet.
Starka tecken antyder att hela denna omvandling också inbegriper en
förändring med konsekvenser av både personlig och politisk karaktär. Det
kollektiva tynar bort till förmån för individuell skaparkraft och personliga
behov. Skälen härtill är flera.
Marknadsekonomin är till sin karaktär individuell. Den bygger på att
enskilda människor både vill och kan utvecklas för sitt eget och det
gemensammas bästa. Att individualiseringen nu är så påtaglig
sammanhänger emellertid också med att ett snabbt föränderligt samhälle inte
kan styras i de gamla kollektiva formerna. Utvecklingen går helt enkelt för
fort. Av betydande intresse är att informationstekniken inte bara gör
sedvanlig kommunikation enklare utan också möjligheterna att tillgodose
personliga önskemål större. De löpande banden för massproduktion ersätts
gradvis av en individanpassad företagsamhet som kan reagera på snabba
förändringar av människors preferenser.
Sammantagna är de förändringar som världen genomgår starkt positiva. De
ger utrymme för en välståndsutveckling som för många tidigare låg utom
räckhåll. Kraften i förändringarna utsätter emellertid gamla strukturer för
stora påfrestningar. Länder med svårigheter att anpassa sig till nya villkor
kommer i denna process att drabbas av stagnerande tillväxt och ökad
arbetslöshet.
Det är detta Sverige nu erfar.
Arbetet
I den pågående förändringen av världsekonomin förändras
också villkoren för själva arbetet. Det tidigare gängse
mönstret får gradvis vika för mer varierade arbetsformer. Vi
vill här peka på några av dessa förskjutningar, som har
särskilt stor betydelse för möjligheterna att bekämpa
arbetslösheten.
En första förändring gäller arbetets varaktighet. Medan det i det mera
överblickbara industrisamhället var rimligt att utgå från att ett arbete kunde
vara under lång tid, kanske t.o.m. en enskild människas hela
yrkesverksamma liv, är den nya arbetsmarknaden mer svåröverskådlig. Det
leder till att byte av arbete blir vanligare. Det ställer i sin tur krav på goda
möjligheter till personlig förkovran för andra arbetsuppgifter, liksom på en
personlig beredvillighet att anamma förändringar. Rörligheten, såväl mellan
yrken som mellan orter och regioner, kommer att behöva förstärkas.
Samtidigt kommer det naturligtvis också i fortsättningen att finnas arbeten av
mer traditionellt slag. Hur många dessa kommer att vara beror bl.a. på
skattepolitiken och lönebildningen.
En andra förändring gäller arbetstiderna. Arbetstiderna kommer att variera
såväl över konjunkturcyklerna som över medarbetarnas livscykler.
Möjligheterna att ta hänsyn till personliga önskemål, familjeförhållanden etc.
kommer att bli mycket större. Om det tidigare möjligen framstod som
naturligt att de flesta medarbetare arbetade enligt standardiserade tidsregler,
kommer både enskilda och företag i framtiden att vilja och behöva ha mer
varierade tider för arbete. Det gäller över dagen men också i stort. Perioder
av hårt arbete kan komma att varvas med perioder där arbetet inte är lika
omfattande.
En tredje förändring rör förhållandet mellan arbete fysiskt placerat i t.ex.
företagets lokaler och arbete på distans, hemifrån eller från något annat håll.
Redan i dag arbetar 11 procent på distans åtminstone en dag i veckan. Den
andelen kommer att växa.
En fjärde förändring, slutligen, rör förhållandet mellan anställning och
företagande. Den normala svenska kulturen är att vara anställd. Andelen
företagare är lägre i vårt land än i flertalet andra, jämförbara länder. Bland
dagens unga är det emellertid inte lika självklart att vara anställd, i vart
fall
inte av någon annan. Många vill vara sina egna, arbeta på uppdrag, på
individuella meriter. Det pekar hän mot ett samhälle där gränsen mellan
företagande och anställning blir mer flytande. För många kan både
anställning och eget företagande förekomma parallellt.
Sammantagna utgör dessa förändringar en påtaglig utmaning mot åtskilliga
grunddrag i det svenska arbetslivet. På samma sätt som den globala
förnyelsen av ekonomin ställer krav på förändringsförmåga gäller om arbetet
att allehanda arbetsformer måste kunna utvecklas och erkännas. Arbetets
villkor måste få formas av enskilda människor som anförtros ansvaret att
själva fatta beslut om den egna framtiden.
Sverige och arbetets nya villkor
Sverige har i dag en rekordstor arbetslöshet. Många
människor, som skulle vilja arbeta, får inte göra det. Det är
ett slöseri med mänskliga resurser, som gör vårt land
fattigare än det skulle behöva vara.
Arbetslösheten utgör dessutom en betydande ekonomisk belastning för
staten och kommunerna. För varje människa som går från arbetslöshet till
produktivt arbete vinner de offentliga kassorna cirka 200 000 kronor.
Ett särskilt illavarslande drag är att problemen är störst inom sådana
verksamheter där expansion är mest angelägen. Av en studie redovisad i
Finanstidningen våren 1996 framgår att antalet varsel i offentlig tjänst har
minskat sedan september förra året, medan varslen fortsatt att öka i det
privata näringslivet. Varslen i den privata tjänstesektorn ökade med 115
procent (april 1996-april 1996). Inflödet av nya jobb i tjänstesektorn
förefaller att ha sjunkit med en fjärdedel.
Två figurer illustrerar den utveckling vi här har redovisat.
Att arbetslösheten stigit snabbt de senaste åren beror delvis
på att den offentliga sektorn, som tidigare anställde ett snabbt
växande antal medarbetare, inte längre kan göra det. Det
kommer den inte heller att kunna göra i framtiden.
När den offentliga expansionen upphör, synliggörs de underliggande
svagheter som Sverige under lång tid kännetecknats av, men dolt eller
förträngt. Företagen är för få, utvecklas för svagt och anställer snarare färre
än fler. Det enskilda tjänsteföretagandet, den del av ekonomin som borde
växa snabbast, är outvecklat.
Att företagen inte kan eller vill växa tillräckligt fort finns det, dessvärre,
rikhaltiga bevis på. Av en undersökning (Demoskop 1996) avseende 250
småföretagare framgår att höga arbetsgivaravgifter, arbetsrättsregler, höga
skatter och krångliga regler är direkt avhållande på företagstillväxten.
Arbetslösheten har förvärrats av regeringens politik sedan valet 1994.
Mycket stora skattehöjningar, varav en betydande del riktade direkt mot
företagen, har försvårat expansion och nyanställningar. "Återställandet" av
de arbetsrättsformer som genomfördes under den förra mandatperioden har
verkat i samma riktning liksom nedrustningen av viktiga delar av den
avancerade kunskapsutvecklingen.
Orsakerna till massarbetslösheten är emellertid bara delvis akuta. Av
långsiktigt större betydelse är den svenska samhällsstrukturens bristande
överensstämmelse med de individuella och rörliga tendenser som nu präglar
utvecklingen över hela världen.
Låt oss i detta sammanhang peka på några förhållanden av särskild
betydelse.
Sverige är ett extremt kollektiviserat samhälle. Den offentliga sektorn har
länge ansetts viktigare än den privata. "Att-ha-rätt-till"-attityden snarare än
"jag-kan-bidra-själv" har alltmer kommit att känneteckna det svenska
samhället. Ekonomin, arbetsmarknaden och de sociala stödsystemen präglas
härav. Så kan det knappast fortsätta, om Sverige återigen skall kunna växa.
Arbetsmarknaden är uppbyggd efter samma kollektiva principer som
samhället i övrigt. Lagar och kollektivavtal reglerar villkoren för arbetet,
ofta
också i minsta detalj. Företagande är en undantagsverksamhet snarare än en
huvudsak.
Sverige har också en facklig organisationsgrad som tillhör de högsta i
världen. 85 procent av alla anställda är fackligt anslutna. Att den fackliga
makten är utomordentligt stor är emellertid inte bara en följd av den höga
organisationsgraden. Till de fackliga organisationerna har också knutits
rättigheter som i andra länder tillerkänns de enskilda medarbetarna
personligen.
Den balans mellan de organiserade löntagar- och arbetsgivarintressena
som en dynamisk arbetsmarknad kan dra nytta av, existerar dessutom
knappast i Sverige. Till stor del sammanhänger detta med att
socialdemokrater och fackliga organisationer växelvis nyttjat fackliga och
politiska metoder för att främja en av mera allmänna orsaker önskad
maktförskjutning i samhället.
De sammantagna effekterna av de förhållanden vi här har redovisat är
djupgående och allvarliga. Massarbetslösheten har vi redan pekat på. Den
svaga tillväxten är en annan. Den svenska ekonomin växer avsevärt
långsammare än vad som skulle vara möjligt. Resultatet syns tydligt i form
av ett mer begränsat löneökningsutrymme och i knappare resurser för t.ex.
utbildning och vård.
Skall jobben bli fler och välståndet högre, räcker det enligt vår mening inte
med marginella justeringar av skattesatser eller lagparagrafer. Det behövs en
mer fundamental förändring, bort från det kollektiva till förmån för det
individuella, från det stationära till det rörliga, från det historiskt
bevakande
och fördelande till det framåtriktade och skapande.
Vi har inga stora förhoppningar om att en socialdemokratisk regering skall
klara att leda Sverige ut ur arbetslösheten. Härtill är behovet av förändring
alltför stort. Den förnyelse vårt land måste genomgå för att jobben skall bli
fler är dessutom av ett sådant slag att den strider mot grundläggande
socialdemokratiska föreställningar. Ingen klarar att leda ett land av
nödtvång, mot sin inre övertygelse. Det vi här sagt gäller inte minst
Socialdemokraternas brist på förståelse för företagandets villkor och kultur.
Socialdemokraternas svårigheter förstärks av partiets historiskt nära
relationer till flera fackliga organisationer. De nödvändiga och angelägna
förändringarna står därmed inte bara i strid med partiets historiska idéer utan
också med Socialdemokraternas mera omedelbara partiintressen.
Härtill kommer dessvärre regeringens beklagansvärda besked om att den
avser att inleda en avveckling av kärnkraften. Hur någon regering med den
arbetslöshet Sverige i dag lider av ens kan överväga att också göra
eltillförseln dyrare är för oss obegripligt.
Socialdemokraterna
otidsenliga
Allt sedan regeringsskiftet 1994 har insatserna mot
arbetslösheten skötts valhänt och förvirrat. Utredningar har
tillsatts, fått nya direktiv, inte minst i fråga om tidsplaner,
försinkats och misslyckats. Arbetslösheten, som var på väg
ner vid regeringsskiftet, har åter stigit.
Sommaren 1996 tvang oppositionen i riksdagen den socialdemokratiska
regeringen att presentera förslag mot arbetslösheten som regeringen
uppenbarligen inte funnit värda en riksdagsbehandling. En aviserad
sysselsättningsproposition hade inställts med förevändningen att arbets-
marknadens parter inte lyckats nå en överenskommelse om arbetsrätten (!).
Oppositionens krav på en extra riksdagssession om jobben tvang
regeringen att åtminstone presentera något. Dessa otillräckliga förslag bifölls
av riksdagen vid extrasessionen den 12 juli. Inte ens Socialdemokraterna
föreföll emellertid tro att den föreslagna politiken skulle häva
massarbetslösheten. Ytterligare förslag skulle följa, hette det.
När årets budgetproposition presenterades den 20 september var, som vi
nämnt, arbetslösheten högre, jämfört med läget vid regeringsskiftet två år
tidigare. Att det förhöll sig så är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att
Socialdemokraterna i 1994 års valrörelse utfäste sig att på ett år pressa
tillbaka den öppna arbetslösheten till 5 procent.
Augusti 1994
Augusti 1996
Öppet arbetslösa
383 000
396 000
Arbetsmarknadsåtgärder
140 000
154 000
Total arbetslöshet
523 000
550 000
Det mål regeringen nu satt upp - att den öppna
arbetslösheten skall halveras fram till år 2000 - förefaller
omöjligt att uppnå, för så vitt man inte hemfaller åt ren
manipulation av statistiken. Av budgetpropositionen framgår
att regeringen, optimistiska prognoser till trots, inte själv tror
att dess politik är tillräcklig för att skapa alla de nya jobb
som krävs. Dess bedömning om en total arbetslöshet på
nästan 10 procent vid sekelskiftet bär syn för sägen.
Det är sålunda inte nog med att regeringen genom sitt utställda löfte
försökt snäva in problematiken till att handla om blott den del som utgörs av
de öppet arbetslösa. Man tror sig nu inte heller om att kunna driva en politik
som förmår halvera denna arbetslöshet. Detta är enligt vår uppfattning
anmärkningsvärt.
Det är också anmärkningsvärt att regeringen, trots insikten om den egna
politikens otillräcklighet, väljer att inte nu i samband med budget-
propositionen föreslå några nya åtgärder. I stället hänvisar den ånyo till en
senare tidpunkt, vid vilken man avser återkomma. Mönstret känns igen från i
våras då bristen på idéer yttrade sig i försöket att skjuta den aviserade
sysselsättningspropositionen på framtiden.
Att det inte händer något i regeringskansliet betyder emellertid inte att
läget på arbetsmarknaden förblir intakt. Svårigheterna att återkomma till
arbetslivet ökar för dem som under lång tid saknat ett arbete att gå till.
De åtgärder som presenterades i samband med sommarens försenade
sysselsättningsproposition, till vilket regeringen alltjämt sätter sitt hopp, är
inte på långa vägar tillräckliga för att skapa den dynamik som de nya jobben
är beroende av. Vår bedömning är dessvärre att regeringen inte ens är i
närheten av att förstå vad det är som krävs för att tillräckligt många nya jobb
skall kunna komma till stånd. Det talas visserligen ofta om företagens
betydelse för tillväxt och arbete, men det görs lite eller ingenting alls för
att
göra företagsexpansionen möjligt.
För det är bara i företag som de jobb Sverige i dag behöver kan skapas.
Någon expansion av den offentliga verksamheten är inte längre möjlig om
Sveriges situation varaktigt skall förbättras. Tvärtom är det rimligt att anta
att
också denna sektor kommer att finna att man kan lösa sina uppgifter med
färre medarbetare än i dag. Det ligger naturligtvis också i skattebetalarnas
intresse att kräva att de resurser som sätts av för gemensamma uppgifter
används på effektivast möjliga sätt.
Den förnyelse av företagandets villkor som nu måste ske är mycket
omfattande. Den skall skapa förutsättningar för en företagsexpansion i gamla
och nya företag som överskrider vad som skett någon gång sedan
industrialismens genombrott.
Socialdemokraterna saknar både insikt och förmåga att åstadkomma detta.
Av ett parti som en gång ofta gick hand i hand med den expanderande
industrin har det alltmer blivit ett parti där offentlig verksamhet och
fördelning av icke tillgängliga resurser fått försteg.
Socialdemokraternas, på idémässig grund fotade, traditioner om kollektiva
ordningar snarare än personliga går också på tvärs mot vad den globala
utvecklingen gör angeläget. Säkerligen kan Socialdemokraterna i
enskildheter övertygas om nödvändiga förändringar, men de kan knappast bli
den kraft för individuell förnyelse som behövs om Sverige skall återvinna
dynamik och konkurrenskraft.
Därför måste riktlinjerna för en ny politik anges av andra.
Villkoren för nya jobb
Vår strategi
Den rekordhöga svenska arbetslösheten kan inte pressas
tillbaka med mindre än att dagens företag kan växa och flera
företag startas. Den tid då nya jobb var synonymt med en
växande offentlig sektor är för alltid förbi.
Att det förhåller sig så utgör också ett mått på vilka förändringar det
svenska samhället står inför. En halvering av den totala arbetslösheten skulle
t.ex. motsvara långt flera nya jobb netto i företagen än vad som gått förlorade
i den privata sektorn sedan 1970.
Expanderande företag kan emellertid inte kommenderas fram. Om företag
skall kunna och vilja växa, och om fler skall våga starta, krävs det att synen
på företagande i samhället är positivt och de ekonomiska villkoren
stimulerande.
Enligt vår mening krävs det nu en sammanhållen och utomordentligt
kraftfull politik för förändring av de förutsättningar som kan skapa de nya
jobben. En sådan politiks olika delar måste vara väl samstämda med
varandra, genomföras i ett sammanhang och överordnas andra politiska
uppgifter.
En sådan samlad förnyelse av Sverige bör ske under en treårsperiod och
inbegripa skatteförändringar, kunskapsutveckling, förändringar av
arbetsmarknaden och en effektivisering av arbetsmarknadspolitiken. Våra
förslag skall ses som en helhet och är inte att betrakta som en meny varur
enskildheter kan plockas.
Riksdagens beslut måste till följd härav fattas i former som säkerställer
den fulla kraften i de förändringar vi här föreslår. Sker detta är det vår
övertygelse att arbetslösheten kan pressas tillbaka väsentligt. Dagens höga
arbetslöshet är inte något mer eller mindre naturgivet tillstånd som inte går
att förändra. Vad som i dag saknas är förmågan att fatta de nödvändiga
besluten.
Skatterna på företagen och på enskildas arbete utgör i dag ett väsentligt -
kanske det mest väsentliga - hinder för företagens utveckling. Lägre skatter
är det första benet i vår strategi. Dagens skattepolitik är en politik som
motverkar tillkomsten av flera jobb såväl av det mer kvalificerade som av det
enklare slaget. I motion 1996/97:N269 föreslår vi bland annat följande:
Lägre kommunalskatt
Lägre statlig inkomstskatt, särskilt för låg- och medelinkomsttagare
Bättre möjligheter för tjänsteföretagande
Slopad dubbelbeskattning
Lindrade regler för fåmansbolog
Breddat riskkapitalavdrag
Slopad förmögenhetsskatt
Sänkt kapitalskatt
Slopad allmän löneavgift
En skattepolitik som gör företagande möjligt och som kan
skapa förutsättningar för att allehanda angelägna arbeten
faktiskt kan komma till utförande är alltså en första del av
vår strategi för fler riktiga jobb. En andra är en politik för
kunskap. Denna omfattar allt från barnens första år i skolan
till den allra mest avancerade forskningen. I dag är Sverige
långt från den kunskapsmässiga front vid vilken vårt land
måste finnas om konkurrenskraften och jobben skall kunna
säkras.
I motion 1996/97:Ub411 framför vi bl.a. följande förslag för att göra
Sverige till en kunskapsnation i världsklass:
En reformering av grundskolan för att säkerställa att alla unga tillägnar
sig nödvändiga grundkunskaper.
Introduktion av en nationell skolpeng som ökar valfriheten och främjar
en fruktbar kvalitetskonkurrens.
En förändring av gymnasieskolan i syfte att ge alla elever möjlighet att
komma till sin rätt.
En utbyggnad av den högre utbildningen på ett sätt som säkerställer
kvaliteten.
En forskningspolitik som ger Sverige reella möjligheter att hävda en plats
bland världens mest avancerade forskningsnationer.
Vår bedömning är att sådana åtgärder skulle förbättra de
grundläggande förutsättningarna för en substantiell tillväxt
av jobben. För att dessa verkligen skall komma till stånd
krävs emellertid också att arbetsmarknaden fungerar på ett
godtagbart sätt. Så är det inte i dag.
Dagens svenska arbetsmarknad fungerar illa på flera sätt:
Maktförhållandena på arbetsmarknaden har gradvis förskjutits till de
fackliga organisationernas förmån. Det har skett på såväl enskilda
medarbetares som på företagens bekostnad. Denna obalans är en
huvudorsak bl.a. till att lönebildningen inte fungerar.
Det är svårt eller omöjligt att sluta avtal med medarbetare som tar hänsyn
till de allt mer individuella villkor som arbetslivet numera präglas av. Det
hämmar svenska företags utvecklingsmöjligheter och slår ut arbeten.
Anställningströskeln är för många företag alltför hög. Det leder bl.a. till
att anställningar, som skulle behövas, inte kommer till stånd. De
arbetsrättsliga reglerna är en huvudorsak till att arbetslösheten inte
minskar.
En ny politik för en fungerande arbetsmarknad är det tredje
benet i vår strategi för flera jobb. I en sådan politik ingår
också åtgärder för att främja en konstruktiv lönebildning. Det
fjärde och sista är en reformering av
arbetsmarknadspolitiken för att på bästa sätt stödja dem som
saknar arbete.
Dagens arbetsmarknadspolitik fungerar enligt vår mening dåligt:
Den har en mycket tveksam effektivitet. Upprepade studier har påvisat att
åtskilliga program har påfallande svårt att nå målet att arbetslösa snabbt
skall kunna återinträda på arbetsmarknaden.
Den saknar i stor utsträckning personliga incitament för den enskilde att
anstränga sig för att hitta ett riktigt arbete. Tvärtom har vissa av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna rakt motsatta inslag.
Den tenderar att isolera växande grupper från den ordinarie
arbetsmarknaden. En arbetsmarknadspolitik som medvetet eller
omedvetet utgår från att stora grupper medarbetare inte kan få utlopp för
sin arbetsvilja på den ordinarie arbetsmarknaden är inhuman.
Allt detta leder till att det blir onödigt svårt att ta tillvara
människors förmåga och ambitioner. Jobb som skulle behöva
utföras kan inte erbjudas, i vart fall inte öppet och vitt.
Arbetslösheten förblir hög.
Vi skall i det följande diskutera vissa av de mer betydelsefulla faktorerna
för en modern, fungerande arbetsmarknad, nämligen lönebildningen,
arbetsrätten principerna för stöd åt arbetslösa, i första hand ersättningen
vid arbetslöshet och arbetsmarknadspolitikens inriktning. Den samlade
politik vi föreslår har förutsättningar att pressa ner arbetslösheten till
betydligt lägre nivåer än de regeringen siktar på.
Innan vi diskuterar våra förslag mera i detalj skall vi emellertid redovisa
några internationella iakttagelser. Sverige är inte det enda land som lider av
den typ av arbetsmarknadsproblem som vi här har angivit. En stor del av den
europeiska arbetslösheten har likartade orsaker.
Den europeiska arbetslösheten ligger i dag genomsnittligt nästan lika högt
som den svenska. Uppemot 20 miljoner människor beräknas i dag vara
arbetslösa bara inom EU-länderna. Jämfört med t.ex. USA är arbetslösheten i
Europa dubbelt så hög.
De stelheter och den kollektivisering av arbetsmarknaden som vi beskrivit
med svenska utgångspunkter är i stor utsträckning giltig för Europa i dess
helhet, även om de svenska svårigheterna också i en europeisk jämförelse
framstår som särskilt allvarliga. Det beror framför allt på att Sverige har så
många problem samtidigt, vilket gör att trögheterna blir extra stora och
dynamiken svagare också jämfört med viktiga konkurrentländer i Europa.
Det är notabelt att många länder i Sveriges närhet har inlett en förnyelse av
arbetsmarknaden för att förbättra konkurrenskraften. Det innebär att Sveriges
utsatthet riskerar att ytterligare förstärkas.
Lönebildningen
En väsentlig del av en dynamisk ekonomi är en lönebildning
som speglar de verkliga förhållandena på arbetsmarknaden.
Sverige fungerar i dag dåligt i detta hänseende.
Lönebildningen är, som så mycket annat på den svenska
arbetsmarknaden, hårt centraliserad. En sådan ordning kunde
möjligen försvaras så länge industrisamhällets relativa
storskalighet och enhetlighet dominerade arbetslivet. Så är
det emellertid inte längre.
Den kollektiva lönebildningen har lett till flera egenartade och skadliga
effekter:
Löneökningarna har ofta legat över vad produktionen faktiskt förmått att
leverera. Förr eller senare slutar en sådan ordning i kris. Dagens bristande
konkurrenskraft och färre jobb är utslag härav.
Olika verksamheter ges en värdering som blir allt mer svår att försvara.
Den låga värderingen av läraryrket är ett exempel på detta. De negativa
konsekvenserna förstärks dessutom av att många viktiga verksamheter,
bl.a. skolan, drivs i monopolform.
Lönestegen ligger för många yrkesområden platt på marken.
Ingångslönerna, också för dem som saknar erfarenhet, är höga. Det leder
till att många utestängs från arbete, vilket inte minst för ungdomar kan få
betydande och negativa långsiktiga konsekvenser. Dessutom får de som
faktiskt har arbete otillräckliga incitament till förkovran och ytterligare
arbetsinsatser. Egna extra ansträngningar möts inte med motsvarande
belöningar.
Om en samhällsekonomi i god ordning är en första
förutsättning för att de riktiga jobben skall bli fler, är en mer
ändamålsenlig lönebildning en andra. Enligt vår mening kan
en sådan lönebildning inte åstadkommas med mindre än att
enskilda människors personliga kapacitet, kompetens,
utvecklingsvilja och arbetsinsats görs till lönesättningens
utgångspunkt. Lönebildningen är ytterst en angelägenhet för
arbetsgivare och medarbetare. En ökad decentralisering av
lönebildningen ger dessutom bättre förutsättningar för att nå
resultat som överensstämmer med ambitionerna att få till
stånd fler jobb.
En större lönevariation skapar utrymme för fler arbeten. Variationen
främjar emellertid också rörlighet. En mer dynamisk lönebildning blir
därmed också en viktig del av en arbetsmarknad där tryggheten skapas
genom den enskildes förändringsförmåga, snarare än genom en falsk
föreställning om skydd via kollektiva rättigheter.
Regeringen har inlett samtal med arbetsmarknadens parter om villkoren för
lönebildningen. Vi är starkt tveksamma till denna typ av maktutövning.
Enligt vår mening bör emellertid regeringen i de samtal som nu likväl pågår,
om de alls skall kunna få någon mening, efterhöra vilka legala eller
skattemässiga förändringar som skulle kunna underlätta en ökad
löneflexibilitet, sänkta ingångströsklar och dynamiska lönekarriärer.
En utveckling bort från allomfattande kollektiva avtal till individuella avtal
är nödvändig om alla människors arbetsvilja skall kunna tas tillvara. Sådana
avtal kommer att möjliggöra såväl högre som lägre löner än i dag.
Lönebildningen måste bli ett utflöde av produktivitetsutvecklingen inte bara
på samhällelig nivå utan även individuellt. Vi återkommer senare till våra
förslag för att främja en sådan utveckling.
Arbetsrätten
Genomreglerad arbetsmarknad
Den svenska arbetsmarknaden är extremt reglerad. Reglerna
utgörs delvis av lagstiftning, men också av ett nät av
kollektiva avtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer. Det totala regelverket blir för många
företagare nästan omöjligt att genomskåda. Arbetsrätten
bidrar därmed till att i onödan öka företagens osäkerhet. Den
verkar därmed avhållande på företagens benägenhet att
nyanställa.
Det samlade regelverket på arbetsmarknaden kan sägas ha två, delvis
olikartade ursprung. Det första kan symboliseras med det s.k.
Saltsjöbadsavtalet från 1938. Det andra utgörs av 1970-talets fackligt-
politiska ambitioner att åstadkomma en mer allmän maktförskjutning i
samhället.
Saltsjöbadsavtalet och den tradition detta kom att grundlägga stämde
överens med det konventionella industrisamhällets krav. Det byggde på
föreställningen att medarbetare i stor utsträckning var utbytbara.
Arbetsfreden kunde genom de för hela landet eller hela branscher
gemensamma avtalen tryggas till en rimlig kostnad.
1970-talets fackligt-politiska offensiv utgjorde ett slags sista fas inom
ramen för det gamla industrisamhällets produktionsvillkor och dess
förhållningssätt till företagande och medarbetare. Offensiven kan emellertid
knappast i grunden förstås i något annat perspektiv än önskan hos
socialdemokrater och viktiga delar av de fackliga organisationerna att
åstadkomma en ideologiskt motiverad maktförskjutning. Lagen om
anställningsskydd, medbestämmandelagen med flera lagar åstadkom också
det som avsågs. Priset härför blev emellertid mycket högt.
För alla företag och företagare, men särskilt för de små, är nyanställningar
stora investeringsbeslut. Varje sådant beslut är därmed förknippat med
automatiska trögheter. Ju större ansvaret för att engagera fler medarbetare är,
desto större blir också trögheterna. 1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning
ledde till att trögheterna ökade. Anställningsbesluten blev större, mera
bindande och därmed mera riskfyllda. Det skedde, till synes paradoxalt,
samtidigt som samhällsutvecklingen började peka på behovet av förändringar
i rakt motsatt riktning. 1930-talets avtalskonstruktioner visade sig inte passa
i
ett samhälle med helt nya förtecken.
Det hävdas stundtals att Sverige ifråga om villkoren på arbetsmarknaden
inte på något avgörande sätt avviker från vad som är vanligt i Europa i stort.
Det är både sant och osant. Osant är det i så måtto att Sverige genom
kombinationen av lagar om kollektivavtal gått längre än andra jämförbara
europeiska länder. Möjligen kan det hävdas att den arbetsrättsliga
lagstiftningen i Spanien, med sina rötter långt tillbaka i Francotidens
traditioner, kan göra den svenska arbetsmarknaden rangen stridig som
Europas mest sönderreglerade. Spaniens arbetslöshet tillhör också de högsta
i Västeuropa.
Sant är det emellertid att hela Västeuropa, med något undantag, präglas av
andra arbetsmarknadsvillkor än andra regioner i världen, t.ex. Nordamerika
och Sydostasien. Det har emellertid, som vi tidigare pekat på, också
resulterat i påtagliga skillnader ifråga om förmågan att skapa nya riktiga
arbeten.
I stora delar av Europa förändras nu arbetsrätten i liberaliserande riktning,
t.ex. i Tyskland, Spanien och Storbritannien. Enigheten blir allt större om att
sådana förändringar är angelägna om dynamiken skall kunna stärkas och
tillväxten av arbetstillfällen främjas.
Socialdemokraternas och Centerns
arbetsrättsreform
Socialdemokraterna och Centern presenterade den 6
september ett förslag till vissa förändringar av arbetsrätten.
Det skall efter lagrådsgranskning föreläggas riksdagen.
Förslaget har en egenartad bakgrund.
Efter valet 1994 beslutade den nya socialdemokratiska regeringen att
återställa ett antal begränsade förändringar av arbetsrätten som genomförts
av den tidigare borgerliga regeringen. I stället skulle parterna på
arbetsmarknaden förhandla om eventuellt påkallade arbetsrättsliga
förändringar. Formen för dessa förhandlingar blev till slut den s.k.
Arbetsrättskommissionen som tillsattes i mars 1995.
Arbetsrättskommissionen havererade den 9 maj 1996. Trots detta
uppenbara bevis för att någon förändring av arbetsrätten inte skulle kunna
uppnås förhandlingsvägen, tvang regeringen parterna att ånyo förhandla. Till
ingens överraskning misslyckades också detta. I augusti gick det inte längre
för regeringen att undvika det uppenbara, nämligen att de facto erkänna att
hela dess arbetsrättsliga strategi misslyckats.
Det förslag till en viss förändring av arbetsrätten som nu föreligger har
utarbetats tillsammans med Centerpartiet efter det att förhandlingsvägen
befunnits vara oframkomlig. Innan vi kommenterar förslaget vill vi något
beröra frågan om huruvida det alls varit rimligt att eftersträva en
avtalslösning på de arbetsrättsliga problemen.
För två år sedan, i valrörelsen 1994, var lagstiftning om en förnyelse av
arbetsrätten ett allomfattat skällsord bland socialdemokrater. Vad den
borgerliga regeringen gjort i denna riktning betraktades som ett närmast
otillständigt attentat mot löntagarna, trots att åtgärderna uppenbart
medverkade till att arbetslösheten kunde pressas tillbaka.
Det var parterna på arbetsmarknaden som skulle göra upp om arbetsrätten,
hette det. Riksdagen skulle - i efterhand - stå till tjänst med den behövliga
anpassningen av själva lagarna, om nu parterna skulle be om detta.
De små - alltför små - förändringar av arbetsrätten som alltså genomförts
togs tillbaka efter regeringsskiftet 1994, typiskt nog tillsammans med
vänstern. Den sakliga och taktiska visheten i den omedelbara återställaren
kan nog så här i efterhand ifrågasättas också från socialdemokratiska
utgångspunkter. Högre arbetslöshet är ett av de pris med vilka denna fick
betalas.
Av större principiell betydelse är emellertid den underliga uppfattning om
förhållandet mellan de demokratiska institutionerna och parterna på
arbetsmarknaden som hanteringsordningen illustrerar. Lagstiftning förefaller
av Socialdemokraterna att ses som en produkt sprungen ur vad man kan
komma överens om på arbetsmarknaden.
Det är enligt vår mening en alldeles orimlig hållning. Lag stiftas av
politiska institutioner som representerar alla. Lagen är hela landets, ingen
ägodel som somliga efter eget gottfinnande kan disponera över. Helheten är
större än aldrig så väl organiserade delintressen.
Landets största politiska parti, tillsammans med de stora fackliga
organisationerna, förefaller att med åren ha blivit så förblindat av de
organiserade intressena att man låter dessa överflygla såväl hela landets väl
som den enskildes rätt. Att de facto överlåta lagstiftningen till
arbetsmarknaden är således inte demokratiskt. Från dessa utgångspunkter är
sommarens förhandlingssammanbrott en demokratisk vinst.
Förhandlingar parter emellan lämnar dem som inte är representerade vid
bordet bortom inflytandet. Ifråga om arbetsrätten är det tydligt att de som
inte har arbete i dag inte har haft något att säga till om. Det illustrerar ett
annat fenomen i det genomorganiserade Sverige, nämligen bristen på
moralisk legitimitet i det de s.k. parterna tar sig för.
De centrala fackliga organisationer som i dag kräver ett slags ensamrätt
över arbetsrätten bildades en gång i kamp för rättfärdigheten. Gradvis har
emellertid dessa organisationer utvecklats till något helt annat, ofta dessutom
i skydd av en lagstiftning man till följd av gammal styrka tvingat fram. Så är
det t.ex. inte självklart möjligt för enskilda och företag att komma överens
om den ersättning som gör att arbeten också kommer till stånd. Inte heller
kan företag och enskilda fritt förfoga t.ex. över arbetets förläggning i tiden.
Det första drabbar unga särskilt hårt, som får svårt att etablera sig på
arbetsmarknaden. Det andra slår mot alla de varierande arbetsformer som
kan göra det lättare att förena arbetsliv och familj. Den grundlagsfästa
avtalsrätten har lyfts bort från den enskilde.
Arbetsrätten, och de till denna kopplade avtalen, framstår i ljuset härav
alltmer som skyddsregler för ett gammalt samhälle och detta samhälles
organiserade företrädare. Det nya, det oöverblickbart skapande, de unga
riskerar att stängas ute.
När regeringen till slut ändå fick den arbetsrättsliga kalken tillbaka hade
det varit dess moraliska och demokratiska skyldighet att höja blicken och
vidga perspektiven bortöver "rörelsens" interna maktrelationer. Regeringen
är landets regering och måste handla i enlighet med detta sitt allomfattande
uppdrag.
I sak är det förslag Socialdemokraterna och Centern presenterat mycket
långt från vad Sverige behöver för att kunna återfå konkurrenskraften och
öka antalet jobb.
En ny anställningsform, fri från t.ex. tillsvidareanställningens regelverk,
införs visserligen. Den nya anställningsformen får emellertid inte omfatta
för många och får inte pågå för länge. Ett steg framåt - och så snabbt ett
tillbaka!
Nya möjligheter för lokala uppgörelser öppnas också. Men facket kan
självt besluta sätta krokben för decentraliseringen genom att i sina egna
stadgar kräva centralt godkännande av lokala uppgörelser. LO har redan
hunnit meddela att denna möjlighet skall utnyttjas.
Alla de småföretag som anses ha nyckeln till Sveriges
förnyelse får enligt förslaget inte möjlighet att dra nytta av de
- åtminstone i teorin - ökade möjligheterna till lokala
uppgörelser. Har företagen inga kollektivavtal gäller lagens
bokstav såsom den är skriven.
LO är motståndare till att några förändringar av arbetsrätten alls
genomförs. Det är knappast förvånande mot bakgrund av vad LO sagt och
gjort genom åren. I allt högre grad har LO blivit en organisation för
tillvaratagande av egna privilegier. Om arbetslösheten härigenom når
rekordnivåer, och om t.ex. ungdomar genom LO:s rigiditet förvägras tillträde
till arbetsmarknaden, spelar uppenbarligen en underordnad roll.
Varje förändring av LO:s privilegieställning väcker alltså ramaskri. Det är
inget att bli häpen över och framförallt ingenting att bry sig om. Viktigare är
det att diskutera vad det är för en arbetsrätt Sverige behöver. Det som
Socialdemokraterna och Centern nu har förhandlat ihop kommer inte att vara
något sista ord i debatten om villkoren på arbetsmarknaden. En riktig
modernisering måste börja förberedas redan innan höstens otillräckliga
beslut ens hunnit fattas.
Inte bara lagen om anställningsskydd (LAS) utan också en god del av den
övriga arbetsrättsliga lagstiftningen härrör från en tid och från en
arbetsmarknad som inte längre finns. Att Sveriges och det övriga Europas
arbetslöshet är så hög sammanhänger bl.a. med detta. En överreglerad
arbetsmarknad i en snabbt föränderlig global ekonomi skapar obönhörligen
en hög arbetslöshet.
Den nya, mera snabbrörliga arbetsmarknaden blir med nödvändighet också
mera personlig. Det gör att relationerna mellan varje enskild medarbetare och
dennes förmåga å ena sidan och företaget å den andra blir allt viktigare.
Anställda blir mindre av grupper och mera av enskilda individer.
Arbetsmarknadens regelsystem kan inte frikopplas från hur omgivningen
förändras. Väljer man likväl att göra detta är arbetslösheten - men också en
svagare tillväxt - ett ofrånkomligt pris.
Vid snabba förändringar hjälper inte dragkamper om enskildheter i
föråldrade strukturer. När själva basen är otidsenlig kan inte reformarbetet
begränsas till att förändra utanverket.
En modern svensk arbetsmarknad måste i stället byggas upp med
utgångspunkten att företagen skall kunna och våga expandera och i
medvetande om att den enskildes trygghet i framtiden först och främst
kommer att sitta i den personliga och unika förmågan. Lagar och bidrag som
trygghetsgarantier kommer att få allt mindre betydelse.
Kollektiva relationer ifråga om t.ex. löner, arbetstider och andra
förhållanden på arbetsplatsen måste på den nya arbetsmarknaden ersättas av
avtal som träffas mellan företaget och varje anställd. Den nödvändiga
arbetsrätten skall vara enkel och entydig.
De fackliga organisationernas uppgift kommer naturligtvis också att
förändras. Dinosaurier från industrialismens genombrott för 100 år sedan
passar inte in när nästa sekel står för dörren. Det moderna fackets uppgift blir
mera inriktat på stöd i förverkligandet av den enskildes personliga
ambitioner. Fackföreningarnas roll som bärare av rättigheter som egentligen
tillkommer varje individ avvecklas.
Arbetsrelationer av det här slaget är de enda naturliga i ett samhälle med
en hög utbildnings- och bildningsnivå. Människors hela potential måste
bättre få komma till sin rätt. Alla de variationer som det goda livet - i och
utanför arbetet - innehåller kan därigenom lättare tillgodoses.
Det goda med den mänskliga förbättring som kan åstadkommas genom ett
radikalt annorlunda regelverk för arbetet är att denna förenas med en stark
stimulans till den dynamik Sverige så väl behöver. Ju förr detta arbete inleds,
desto bättre för alla.
Grundläggande förnyelse
Sverige måste alltså, enligt vår uppfattning, nu inleda en
period som bringar förhållandena på arbetsmarknaden i
samklang med rörlighetens och det växande företagandets
krav. Slutmålet för en nödvändig reformverksamhet bör vara
en arbetsmarknad som ger medarbetare och företag ett
vidsträckt eget ansvar för sina gemensamma angelägenheter
och där arbetsmarknadens parter först och främst blir till
stödjande organisationer för enskildas personliga strävanden.
En sådan utveckling gör Sverige rikare. Förändringarna skall alltså inte ses
som något påtvingat och oönskat utan snarare som ett sätt att frigöra
mänsklig förmåga och utvecklingspotential. En arbetsrätt som är anpassad
efter en ny tids krav verkar stimulerande på tillkomsten av nya jobb därför att
konsekvenserna av anställningsbesluten blir lättare att överblicka.
De förändringar av arbetsrätten som genomfördes under den senaste
borgerliga regeringsperioden var små steg i rätt riktning. Vi har därefter
föreslagit fortsatta förändringar bl.a. i MBL i förtroendemannalagen och i
styrelserepresentationslagen.
Vi vill nu föreslå att en mer radikal förenkling av den lagstiftning som i
dag reglerar förhållandena mellan medarbetare och arbetsgivare genomförs.
Merparten av den arbetsrättsliga lagstiftningen bör enligt vår mening ersättas
med ett fåtal stadganden som alltid skall iakttas i anställningsförhållanden.
Till dessa skall den enskilde personligen, eller den organisation till vilken
denne uppdragit att föra talan, kunna förhandlingsvägen addera andra villkor
av betydelse.
En lång rad lagar och förordningar kommer med en sådan ordning att
sakna en meningsfull funktion. Det kommer, utöver den ökade flexibiliteten,
också att leda till att arbetsrätten blir mer överblickbar. Redan detta faktum
kommer att öka många företagares säkerhet och därmed benägenhet att
anställa.
De grundläggande stadgandena om villkoren i arbetslivet skall medge
olikartade lösningar på praktiska förhållanden, men skall samtidigt vara så
utformade att arbetstagare och arbetsgivare skall kunna föra talan i domstol
om stadgandena inte iakttas.
De förändringar vi förordar innebär bl.a. att de omdiskuterade
turordningsreglerna avskaffas. En sådan förändring understryker att varje
medarbetare är unik och skall behandlas därefter. Att en uppsägning får ske
endast när det föreligger saklig grund är emellertid en viktig
rättssäkerhetsfråga. En regel av denna innebörd skall därför finnas i den
indispositiva arbetsrättsliga lagstiftningen, men naturligtvis ges en innebörd
som inte i praktiken likväl omöjliggör den rörlighet vi vill främja.
Vi vill i detta sammanhang påpeka att det faktum att inte flera avgöranden
i dag förs till Arbetsdomstolen inte kan ses som ett tecken på en väl
fungerande arbetsmarknad. För många relationer mellan företag och
anställda är den nuvarande lagstiftningen - dessvärre - entydig.
Som vi just framhöll skall den enskilde naturligtvis kunna överlåta åt t.ex.
en facklig organisation att företräda dennes intressen. Det sker emellertid i så
fall på den enskildes uppdrag och på de villkor denne själv anger. Begrepp
som arbetare eller tjänsteman, huvudorganisation och kollektivavtalsområde
förlorar alltmer sin relevans. Detta kan komma att påverka den
organisatoriska strukturen inom fackföreningsrörelsen på ett positivt sätt.
Vi är för vår del principiellt motståndare till specialdomstolar och
partssammansatta domstolar. Sådana bör inte förekomma. Arbetsdomstolens
funktioner bör därför övertas av de allmänna domstolarna. Vi är övertygade
om att en sådan ordning kommer att gynna förutsebarheten och
rättssäkerheten. Detta gäller desto mera med de förändringar av arbetsrätten
som vi föreslår.
Liksom vid andra tvister där parternas överenskommelser kan ersätta
domstolsdom finns naturligtvis också på arbetsrättens område möjlighet för
arbetsmarknadens parter och för enskilda arbetsgivare och arbetstagare att
inrätta permanenta eller tillfälliga organ för rådgivning, konfliktlösning,
avtalstolkning etc. På detta liksom på så många andra områden finns det skäl
att studera ordningen på Nya Zeeland.
Vad vi här har angivit för förhållandena i stort mellan arbetstagare och
arbetsgivare är tillämpligt också ifråga om lönesättningen. Vi är, som vi
tidigare påpekat, övertygade om att en mera varierad lönesättning är
nödvändig, om alla de arbetsuppgifter som skulle behöva komma till
utförande också skall göra det på en öppen marknad. En mer dynamisk
lönesättning skulle dessutom kunna förstärka den enskildes motiv för att
utveckla sig själv och sin förmåga i arbetslivet.
För att en lönebildning av detta mer varierande slag skall kunna etableras
måste den enskilde medarbetaren och dennes arbetsgivare också i praktiken
ha det avgörande inflytandet över lönesättningen. Det kan knappast uppnås
med mindre än att kollektivavtalens roll förändras.
Vi vill etablera en ordning där den enskilde själv avgör huruvida han eller
hon i lönehänseende önskar vara företrädd av den fackliga organisationen -
respektive arbetsgivare av arbetsgivarorganisation - eller vill svara för
förhandling och uppgörelse på egen hand. Praktiskt innebär detta att
kollektivavtalens räckvidd begränsas till att omfatta dem som uttryckligen
utbett sig om att bli företrädda på detta sätt.
För att ett avtalssystem med utrymme också för individuella avtal skall
kunna förverkligas i praktiken måste styrkeförhållandena mellan arbetsgivare
och fackliga organisationer vara sådana att den enskildes rätt inte blir
illusorisk. Det aktualiserar problemen med den maktförskjutning till de
fackliga organisationernas favör som vi tidigare påpekat och som förstärks
av de förändringar arbetsmarknaden i stort genomgår. Vi skall strax
återkomma till denna fråga.
Omedelbara åtgärder
De förändringar av arbetsmarknaden som vi förordar skulle
behöva introduceras genast för att ge
arbetslöshetsbekämpningen nödvändig kraft. Flera av våra
förslag kräver emellertid viss ytterligare precisering, innan de
kan genomföras.
Mot denna bakgrund förordar vi att delar av den nuvarande arbetsrättsliga
lagstiftningen sätts ur kraft under en period av två år. Under dessa två år bör
ett preciserat utredningsarbete bedrivas enligt de riktlinjer vi här har
skisserat. Förhållandena under de två åren innan dess att en ny lagstiftning
kan vara i kraft kan övervakas av ett särskilt organ i vilket bl.a. fackliga
organisationer och arbetsgivarorganisationer ingår.
Vi förordar att lagen om anställningsskydd (LAS) tillfälligt, från den 1
januari 1997 till den 1 januari 1999, sätts ur kraft för nyanställningar. Det
bör ske genom ett tillägg till 1 § LAS enligt följande:
1 § Till utgången av december 1998 skall gälla de avvikelser från
bestämmelserna om anställningstrygghet i lagen (1982:80) om
anställningsskydd som anges i denna lag.
2 § Ett avtal är ogiltigt i den mån det avviker från denna lag.
3 § Från tillämpningen av lagen (1982:80) om anställningsskydd undantas de
arbetstagare som omfattas av anställningsavtal ingångna under den tid denna
lag gäller.
Vi vill understryka att detta förslag för vår del skall uppfattas som en
krisåtgärd. Hade regeringen drivit förnyelsearbetet på det sätt vi önskat, hade
det nuvarande kristillståndet inte behövt uppstå.
Att vi nu är beredda att förorda också en ovanlig åtgärd sammanhänger
med att något resolut blivit ofrånkomligt. Att tillfälligt sätta LAS ur kraft
kan
verksamt bidra till nyanställningar och är en bättre åtgärd än det i och för sig
möjliga alternativet att skräddarsy en lösning för de mindre företagen.
Härutöver är det angeläget att omedelbart återintroducera de förändringar
av arbetsrätten som gällde till den 31 december 1994. Det innebär bl.a. att
provanställning underlättas, att turordningsreglerna blir något mindre rigida
samt att entreprenader underlättas. Dessa förändringar bör träda i kraft den 1
januari 1997.
Det är likaså väsentligt att möjligheterna att anställa äldre medarbetare
förbättras. Viktigt för vem ett företag skall anställa är bl.a. vilken
uppsägningstid som en anställd har rätt till. Enligt 11§ lagen om
anställningsskydd varierar uppsägningstiden efter sex månaders anställning
mellan en och sex månader beroende på ålder. Längst är uppsägningstiden
för medarbetare i åldern 45-65 år, sex månader. Enligt 33 § LAS är
uppsägningstiden efter fyllda 65 år en månad.
En arbetssökande måste ha möjlighet att erbjuda sina tjänster utan att
automatiskt sätta arbetsgivaren i större åtaganden när han jämför en äldre
arbetssökande med en yngre. Vi har tidigare föreslagit att en arbetssökande
skall ha rätt att träffa uppgörelse om anställning med samma uppsägningstid
som en person över 65 år, således en månad, eller den längre tid han kan
avtala. Regeringen avser uppenbarligen att förelägga riksdagen förslag som
tar anställningstiden snarare än åldern som utgångspunkt för
uppsägningstider. När detta presenterats avser att vi återkomma med ett
slutgiltigt ställningstagande.
Under de två åren innan en helt ny arbetsrätt kan träda i kraft är det enligt
vår uppfattning också nödvändigt att säkerställa att småföretag utan
kollektivavtal inte binds av orimliga regler som andra företag med
kollektivavtal i realiteten kunnat förhandla bort.
Det finns till slut anledning att beröra de uppgifter EU kommit att få ifråga
om villkoren på arbetsmarknaden. Inom ramen för vad som kallas den
sociala stadgan och det sociala protokollet har en europeisk arbetsrätt börjat
ta form. Som ett led i IGC-processen förordar också vissa länder och
politiska grupperingar att EU:s engagemang för att bekämpa arbetslösheten
skall förstärkas.
Vi vill för vår del varna för en utveckling där en omodern nationell
arbetsrätt istället för att avvecklas flyttas upp till Europanivå. En sådan
utveckling skulle ytterligare försvåra den revitalisering Europa borde
genomgå för att kunna erbjuda andra delar av världen en utvecklande
konkurrens.
De beslut som fattas inom ramen för den sociala stadgan och det sociala
protokollet, liksom i form av direktiv i gängse ordning, blir omedelbart
bindande för Sverige. Enligt vår mening bör den svenska regeringen inom
EU verka för att unionens regelverk på det arbetsrättsliga området begränsas
till vad som kan motiveras från strikta hälso- och säkerhetsrelaterade
utgångspunkter och som har till syfte att inget land skall kunna skaffa sig
konkurrensfördelar genom orimliga säkerhets- eller hälsoregler.
Parallellt med en nödvändig reformering av den arbetsrättsliga
lagstiftningen måste, som vi redan i annat sammanhang påpekat, också andra
regler som styr företagens arbete förenklas. Särskilt för små företag utgör
krångel och uppgiftskrav ofta en så stor reell och psykologisk belastning att
en annars möjlig expansion uteblir.
Vi föreslår alltså en omfattande liberalisering av dagens arbetsrättsliga
lagstiftning. Från den 1 januari 1999 skall en ny arbetsrätt gälla där
lagstiftningen inskränks till vissa grundläggande stadganden.
Kollektivavtalens roll förändras och individuella avtal uppmuntras.
Spelreglerna på arbetsmarknaden
Lönebildningen har nära samband med de spelregler som
gäller på arbetsmarknaden. I Sverige är dessa i extremt stor
utsträckning relaterade till de centrala
arbetsmarknadsparterna. Rättigheter och skyldigheter i
arbetet - som borde vara knutna till varje enskild
medarbetare personligen - är oftast knutna till de
organiserade kollektiven.
I ett samhälle i snabb och mångfasetterad förändring blir sådana
förhållanden alltmer otidsenliga. Det moderna samhället är helt enkelt inte
styrbart med samma metoder som det gamla industrisamhället.
De nu gällande spelreglerna har dessutom bidragit till en lönebildning som
långsiktigt inte ligger vare sig i helhetens eller den enskildes intressen. De
kollektiva avtalsformerna har gjort lönerna alltför lite individuellt anpassade.
Framför allt konfliktreglerna har samtidigt bidragit till en
lönekostnadsökning som är större än vad Sverige kunnat bära.
Parallellt med de individuella avtalsformer som vi förordar är det
nödvändigt att också granska hur de nuvarande reglerna påverkar
styrkeförhållandena på arbetsmarknaden. Framför allt handlar det i detta
sammanhang om konfliktreglerna.
Att reglerna på arbetsmarknaden inte är ändamålsenliga medges - om än
indirekt - också av Socialdemokraterna. Efter den senaste avtalsrörelsen
uppmanade statsminister Göran Persson arbetsgivarna att uppträda mera
bestämt gentemot de fackliga kraven, låt vara utan att medge att de spelregler
som anges i lag och avtal inte medger det bestämda uppträdande som
statsministern efterlyste.
De regler som i dag gäller för umgänget på arbetsmarknaden är historiskt
framdrivna av Socialdemokraterna och de fackliga organisationerna i
växelverkan. Det LO - och i viss mån TCO - inte förmådde uppnå
förhandlingsvägen expedierade Socialdemokraterna genom lagstiftning. Det
var t.ex. så merparten av de arbetsrättsliga reglerna lades fast på 1970-talet.
Dagens konfliktregler är så utformade att de fackliga organisationerna kan
ta till konflikt utan att motparten i realiteten kan utlösa de motåtgärder som
balansen parterna emellan förutsätter. Skadorna för företagen blir helt enkelt
för stora om den i teorin tillgängliga stridsarsenalen utnyttjas. Obalansen i
maktförhållandena har förskjutits ytterligare genom att det numera är möjligt
att tillgripa mycket mer sofistikerade konfliktmetoder än på det gamla
industrisamhällets tid.
Både inom det privata näringslivet och den offentliga sektorn kan de
fackliga organisationerna slå ut hela samhällssektorer genom att ta ut ett fåtal
nyckelpersoner i konflikt. De fackliga organisationerna kan alltså
åstadkomma stor effekt med endast små uttag ur strejkfonderna. Tecken på
att obalansen på arbetsmarknaden tilltagit saknas inte. Sverige har EU-
områdets näst högsta löneökningstakt, vilket förstärker de
konkurrenskraftsproblem vårt land har sedan tidigare.
Konfliktreglerna har alltså en central betydelse för balansen mellan
parterna. Vi anser att dagens regler inte fyller de krav som det moderna
arbetslivet ställer. De konfliktregler som nu visar sig få de allvarligaste
konsekvenserna är i första hand följande:
Lättheten med vilken en strejk kan lösas ut, bl.a. frånvaron av regler om
t.ex. medlemsomröstning före strejk
Rätten till sympatiåtgärder
I många andra länder har man haft likartade erfarenheter som i Sverige.
Därför har trögheter och direkta begränsningar avseende möjligheterna att
vidta stridsåtgärder byggts in i det arbetsrättsliga regelverket. I de nordiska
grannländerna har ett riksförlikningsmannainstitut givits utsträckta
befogenheter att påverka bl.a. konfliktåtgärdernas ikraftträdande. Liknande
möjligheter finns också på andra håll i Europa. I Danmark, Island och Norge
förekommer därutöver krav på viss form av medlemsomröstning innan
konflikt kan utlösas. Liknande bestämmelser återfinns i t.ex. Tyskland,
Storbritannien och Spanien. I dessa länder är dessutom s.k. sympatiåtgärder
otillåtna.
Enligt vår mening kan inte rimliga villkor på arbetsmarknaden etableras
med mindre än att de här nämnda konfliktreglerna förändras. I kombination
med rätt att sluta individuella avtal kan det introducera en ordning på
arbetsmarknaden som både medger en angelägen lönevariation och totala
löneökningar som är förenliga med Sveriges långsiktiga konkurrensintressen.
Vi vill för vår del förorda att ett obligatoriskt krav på
medlemsomröstningar införs innan strejker får utlösas. Det finns också skäl
att förlänga varseltiderna samt att överväga om ett annat medlingsförfarande
kan vara ändamålsenligt för att säkra goda relationer på arbetsmarknaden och
en konstruktiv lönebildning.
Vad avser sympatiåtgärder betraktar vi dessa som otillbörliga intrång i den
fredsplikt som en kollektivavtalsbärande arbetsgivare har anledning att räkna
med. Den grundläggande fredsplikten måste vara överordnad kollegialiteten
fackföreningarna emellan. Mot den bakgrunden anser vi det nödvändigt att
förbjuda sympatiåtgärder.
Arbetstiderna
I Nya Zeeland påbörjades i slutet av 1980-talet ett
systemskifte som lett landet från att vara i kris till att vara en
av världens starkaste tillväxtekonomier. En av
huvudingredienserna i nydaningen har varit en omfattande
avreglering av arbetsrätten och inte minst arbetstiden.
Resultaten är spektakulära. Bl.a. har arbetslösheten under en
femårsperiod sjunkit från 11 till 6 procent.
Före avregleringen företedde arbetstidsreglerna i Nya Zeeland många
likheter med det rigida svenska regelsystemet. En liknande positiv utveckling
som där skulle vara fullt möjlig även här - om bara den politiska viljan
funnes.
Ett test på den socialdemokratiska viljan att åstadkomma strukturella
förändringar, som skulle kunna leda till förbättrad konkurrenskraft för
svenska företag och räddade arbetstillfällen, är det arbete som utförts inom
Arbetstidskommittén. Kommittén - som bl.a. haft i uppdrag att föreslå på
vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk lagstiftning - har
lagt
fram ett förslag som innebär att gällande arbetstidslags begränsningar kring
arbetstidens längd och förläggning i stort bibehålls. Övertidstaket föreslås
halverat för de företag som inte har kollektivavtal. Ovanpå detta lagrar man
reglerna i EG-direktivet om arbetstidens förläggning vad gäller begränsning
av totalarbetstiden, dygnsvila och nattarbete. Resultatet blir snarare mindre
flexibilitet om majoritetens förslag genomförs. Sverige hamnar långt över
den Europanorm som EG-direktivet anger.
Dessbättre föreslår kommittén inte en generell arbetstidsförkortning, även
om den propagerar för en sådan. T.o.m. den socialdemokratiska majoriteten
inser att det inte finns samhällsekonomiska förutsättningar för en sådan
reform. Den hoppas emellertid att arbetsmarknadens parter skall förhandla
sig fram till kortare arbetstider genom ianspråktagande av eventuella
framtida produktivitetsökningar.
Vi anser för vår del att någon generell arbetstidsförkortning inte skall
genomföras, vare sig i lag eller genom kollektivavtal. Även om de
ekonomiska förutsättningarna skulle finnas - vilket de inte gör - bör det inte
komma i fråga att genom politiska beslut förbjuda människor att arbeta så
mycket som de skulle vilja. De enda restriktioner som bör finnas är
skyddsreglerna i arbetsmiljölagen. I ett fritt samhälle bör varken politiken
eller de fackliga organisationerna bestämma hur mycket varje enskild person
skall arbeta. Det är det individens egen sak att bestämma i avtal med sin
arbetsgivare.
Redan med gällande regelsystem har det under senare år vuxit fram en
flora av olika arbetstidslösningar som syftar till att möta det moderna
arbetslivets krav. Det kan gälla säsongsvarierad arbetstid eller regler som tar
hänsyn till internationella konjunktursvängningar så att man möter
övertidsarbete i samband med god orderingång med minskad arbetstid under
mellanliggande perioder.
Denna utveckling har skett inom kollektivavtalens ram. För staten måste
det nu vara en prioriterad uppgift att genom en omfattande avreglering av
arbetstidsregleringen underlätta en fortsatt omdaning.
Det finns emellertid också exempel på rent kontraproduktiva
kollektivavtal, framförhandlade utifrån en facklig maktposition. Det gäller
därför att hitta en lämplig balanspunkt. Bl.a. därför anser vi att det måste bli
möjligt att träffa individuella avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren,
inte bara inom ramen för utan också vid sidan om kollektivavtalen.
Lagstiftningen skall förhålla sig neutral i förhållande till de olika
avtalstyperna.
I det korta perspektivet vill vi se en arbetstidslag som i stort bygger på EG-
direktivet, med utnyttjande av varje möjlighet av flexibilitet som det öppnar.
I det längre perspektivet är det nödvändigt att Sverige verkar för att EU-
besluten inskränker sig till regler som är nödvändiga för upprätthållandet av
den inre marknaden samt hälsa och säkerhet, men i övrigt, i
Essenprogrammets anda, uppmuntrar medlemsländerna till avreglering av
sina arbetsmarknader.
Ersättningen vid
arbetslöshet
En heltäckande
arbetslöshetsförsäkring
Det ekonomiska stödet till de öppet arbetslösa utgår i dag i
form av a-kassa eller KAS, kontant arbetsmarknadsstöd. Den
allmänna arbetslöshetsförsäkring som infördes 1994, och
som också i praktiken gjorde ersättningen vid arbetslöshet
oberoende av facklig tillhörighet, avskaffades 1995 som en
följd av regeringsskiftet föregående år. En särskild utredare
har nu till uppgift att se över formerna för ersättning vid
arbetslöshet.
I budgetpropositionen presenterar regeringen vissa mindre förändringar
inom ramen för dagens a-kassesystem. Ett mer omfattande förslag aviseras
till senare under riksmötet.
Enligt vår uppfattning saknas det varje skäl att knyta ersättningen vid
arbetslöshet till de fackliga organisationerna, så länge det är staten som i
praktiken står för den helt övervägande delen av försäkringens finansiering.
Beslut bör därför fattas om en övergång till en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som behandlar alla arbetslösa lika.
En allmän arbetslöshetsförsäkring bör introduceras som en del av det
samlade program mot arbetslösheten som vi förordar. Den bör ha följande
huvudinnehåll:
Försäkringen skall ge ersättning vid tillfälligt inkomstbortfall.
Ersättningsperioden skall därför, enligt vår mening, vara begränsad till 300
ersättningsdagar. Inträde i försäkringen beviljas efter tolv månaders arbete.
Ersättningsnivån bör uppgå till 75 procent av denna.
Vi vill understryka betydelsen av att den s.k. bortre parentesen inte blir
alltför avlägsen. Sätts denna t.ex. efter tre eller fyra år som regeringen
uppenbarligen tänker sig, bortfaller till stor del den positiva drivkraft för
ett
aktivt arbetssökande som är ett av parentesens viktigaste syften.
Den enskildes egenfinansiering bör samtidigt öka för att incitamenten skall
förstärkas till en lönebildning som står i överensstämmelse med kravet på en
god tillgång till arbete. Det skall inte vara möjligt för fackliga
organisationer
att driva en lönepolitik som leder till arbetslöshet och överlåta åt andra att
bära de ekonomiska konsekvenserna. Vi förordar en finansiering där den
enskilde, arbetsgivaren och staten deltar. Den enskildes andel måste vara av
en sådan storlek att den gynnar ansvarsfulla överenskommelser av lönerna.
En finansiering av försäkringen av sådant slag bör kompenseras genom en
sänkning av skatten.
En arbetslöshetsförsäkring byggd på dessa principer har enligt vår mening
flera fördelar. Genom dess allmänna karaktär lämnar den ingen utanför och
favoriserar inte någon. Tidsbegränsning förstärker försäkringens karaktär av
omställningsförsäkring och ger starka incitament för den arbetslöse att aktivt
söka arbete under hela perioden.
Det måste emellertid understrykas att den nya försäkringen måste
introduceras parallellt med de övriga åtgärder vi föreslår i syfte att
stimulera tillkomsten av flera arbeten i företagen. Drivkrafter att söka
arbeten som inte finns är inte särskilt meningsfulla. Vi vill också understryka
betydelsen av att förändringar av det slag vi förordar i
arbetslöshetsförsäkringen inte skall ses isolerade från övriga
socialförsäkringar. Ersättningarna från försäkringarna får inte motverka
sunda reaktionsmönster om att arbete snarare än bidrag är den normala
försörjningen, eller en lönebildning som på ett rimligt sätt värderar
människors arbetsinsatser.
I ett längre perspektiv måste det ekonomiska skyddet vid arbetslöshet
utvecklas ytterligare, framförallt till följd av den mer mångfasetterade
arbetsmarknaden. Frågor som härvid väcks gäller bl.a. hur egenföretagande
skall behandlas, liksom konsekvenserna av mer varierande arbetstider och
arbetsförtjänster. Enligt vår mening är det av vikt att ett mera omedelbart
beslut om en allmän arbetslöshetsförsäkring följs av fortsatta överväganden
av det slag vi här har nämnt.
En långsiktig lösning byggd på personliga s.k. medborgarkonton skulle
kunna vara en väg att möta de variationer i arbetets förläggning och karaktär
som dagens sociala trygghetssystem, inklusive en allmän
arbetslöshetsförsäkring, kommer att ha svårt att klara.
Socialförsäkringarna och
arbetslösheten
Ersättningsfrågorna vid arbetslöshet aktualiserar också den
vidare frågan om hur socialförsäkringssystemets
ersättningsregler i stort påverkar arbetslösheten.
För att förhindra en permanent massarbetslöshet krävs en vilja till
nytänkande när det gäller socialförsäkringarna i allmänhet och
arbetslöshetsförsäkringen i synnerhet. Ett grundläggande problem är att
nuvarande ordning leder till mycket höga reservationslöner. Därmed menas
den lägsta lön som en arbetstagare kräver för att acceptera ett erbjudet arbete.
Reservationslönen bestäms av den konsumtionsnivå vederbörande kan
upprätthålla utan att acceptera det erbjudna arbetet.
Det centrala i reservationslönens bestämning är nivån på
arbetslöshetsersättningen, ersättningen vid deltagande i arbetsmarknads-
politiska åtgärder samt möjligheterna att erhålla andra ekonomiska stöd
såsom bostadsbidrag, barnbidrag och socialbidrag. Skattepolitiken har
naturligtvis också stor betydelse. Till detta bör läggas individens möjligheter
att konsumera offentliga nyttigheter, exempelvis skolor, badhus, barnomsorg
och sjukvård, till låga kostnader. Hänsyn bör också tas till de
kostnadsminskningar, p.g.a. exempelvis reducerade rese- och matkostnader,
samt de effekter i form av bl.a. ökad fritid och möjligheter till
vidareutbildning som följer av arbetslöshet.
Det problem som uppkommer vid för höga reservationslöner är att
individen blir mindre benägen att acceptera de arbeten som erbjuds. Söktiden
när den arbetslöse letar arbete förlängs, och rörligheten mellan lokala
marknader, över branschgränser och mellan yrken, minskar. Höga
reservationslöner riskerar att leda till en allt större strukturell
arbetslöshet.
Med strukturell arbetslöshet avses vanligtvis den arbetslöshetsnivå som är
oberoende av konjunkturen och som är förenlig med prisstabilitet.
En orsak till att arbetslöshet uppkommer är att fackföreningar driver upp
lönenivån i företagen. För fackföreningen är vinsten av att lönerna höjs att
medlemmarna får mer resurser, medan kostnaden ligger i att en del av
medlemmarna riskerar att förlora sina arbeten.
Reservationslönerna påverkar inte bara lönebildningen. De minskar också
flexibiliteten och anpassningsförmågan. I början av 1990-talet drabbades
Sverige av en kraftig kombinationschock i form av en kostnadskris, en
snabbt stigande realränta och en kraftig desinflationsprocess, vilket ledde till
en snabb kontraktion av den konkurrensutsatta privata sektorn. Det som
hände var ett direkt resultat av missgrepp under lång tid dessförinnan. En
devalveringsgödd arbetsmarknad kapsejsade.
Med höga reservationslöner är risken stor att den strukturella
arbetslösheten ökar decennium efter decennium, därför att återströmningen
till arbetsmarknaden efter varje lågkonjunktur blir begränsad. Erfarenheter
från andra länder visar att risken för en sådan utveckling är påtaglig.
Arbetsmarknaderna i Europa kännetecknas av att arbetslösheten inte återgår
till tidigare nivåer när den väl stigit. Ett skäl till detta är att personer som
varit långtidsarbetslösa tenderar att förlora det humankapital, bl.a. i form av
arbetsdisciplin och samarbetsförmåga, som krävs för att kunna sköta ett
arbete.
Det är enligt vår mening angeläget att, som underlag för förändringar,
analysera sociala ersättningars, skatters och inkomstrelaterade avgifters
inverkan på lönebildningen och arbetslösheten. En sådan analys bör
presenteras för riksdagen senast hösten 1997.
En ny
arbetsmarknadspolitik
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken
En modern, flexibel arbetsmarknad har förutsättningar att ta
tillvara de möjligheter som expansiva företag öppnar.
Sammantaget kan lägre skatter på arbete och företagande och
mer dynamiska villkor på arbetsmarknaden pressa tillbaka
arbetslösheten. Likväl kommer naturligtvis viss arbetslöshet
att bestå. Många kommer att sakna arbete för kortare
perioder mellan arbeten. Andra åter kommer att möta större
svårigheter att finna arbete. För de arbetslösa är en effektiv
arbetsmarknadspolitik angelägen.
Sverige bedriver vad som brukar benämnas en aktiv
arbetsmarknadspolitik. Innebörden av detta är att vissa arbetslösa, utöver
förmedlingshjälp och a-kassa/KAS, erbjuds s.k. åtgärder. Det kan t.ex. vara
frågan om utbildningsinsatser eller beredskapsarbete eller uppgifter av ALU-
typ, dvs. icke-ordinärt arbete med a-kasseunderstöd.
Denna den aktiva arbetsmarknadspolitiken omfattade i augusti 1996
154 000 personer av de totalt 585 000 arbetslösa. Att märka är alltså att mer
än två tredjedelar av de arbetslösa står utanför den "aktivitet" som anses vara
den svenska arbetsmarknadspolitikens särskilda signum.
En allmän iakttagelse är att omfattningen och utformningen av vissa
åtgärder ibland förefaller vara dikterade av att de skall kvalificera till en ny
ersättningsperiod i arbetslöshetskassan snarare än att leda till nytt arbete.
Misstanken förstärks av att åtgärden ofta inte sätts in förrän i slutet av
ersättningsperioden. Dessvärre tycks många åtgärder inte öka de arbetslösas
möjligheter på arbetsmarknaden.
De insatser som görs inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken för att
aktivera de anställda och stödja dem i deras sökande efter arbete har de
senaste åren blivit föremål för utomstående granskning. I den s.k. NBER-
rapporten från 1995, författad av en grupp svenska och amerikanska
ekonomer, framhåller Anders Forslund och Alan B Kreuger:
Vi har inte funnit belägg för att dessa arbetsmarknadspolitiska åtgärder
nämnvärt har förbättrat den svenska arbetsmarknadspolitikens sätt att
fungera.
- - - -
Tillsammans med de mikroekonomiska utvärderingar av svenska åtgärder
som vi tidigare redovisat, anser vi att våra uppdaterade internationella
resultat motsäger de positiva slutsatser om aktiva arbetsmarknadsprogram
som många observatörer dragit av internationella jämförelser. Även om det
är möjligt att den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken ger en avkastning
som överstiger kostnaden, har den förmodligen bara gett ett blygsamt bidrag
till Sveriges tidigare framgångsrika makroekonomiska utveckling.
Likartade analyser återfinns i de särskilda vetenskapliga
arbeten som utfördes inom ramen för den
arbetsmarknadspolitiska kommitté som avlämnade sina
förslag våren 1996. I rapporten "Den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och sysselsättningen - En teoretisk
referensram" av Lars Calmfors heter det bl.a.:
Uppsatsen diskuterar därför avslutningsvis avvägningarna mellan å ena sidan
den aktiva arbetsmarknadspolitiken och å andra sidan annan utbildning,
arbetslöshetsförsäkringens utformning, skattepolitiken, den offentliga
sektorns storlek, arbetsrätten samt de regler som påverkar kollektivavtal och
de allmänna villkoren för företagande. En rimlig slutsats förefaller vara att
den hittillsvarande sysselsättningspolitiken i alltför hög grad kommit att
förlita sig på stora åtgärdsvolymer i den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
I samma riktning pekar de studier som Peter Robinson vid
London School of Economics gjort av den svenska
arbetsmarknadspolitiken. Robinson skriver följande i
uppsatsen "The decline of the Swedish model and the limits
to active labour market policy":
Det finns starkt vetenskapligt stöd för de positiva effekter ifråga om
anställningsmöjligheter som kan utläsas från förstärkta
arbetsförmedlingsinsatser, medan resultaten av andra delar av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken, såsom utbildning i bästa fall är tveksamma.
Också chefen för fackföreningsrörelsens forskningsinstitut
FIEF, Susanne Ackum Agell har i sin forskning försökt
bedöma vilka eventuellt positiva effekter den aktiva
arbetsmarknadspolitiken haft. I uppsatsen "Swedish Labor
Market Programs: Efficiency and Timing" skriver Ackum
Agell:
Hypotesen att den sammantagna volymen av åtgärder kan orsaka
ineffektivitet tycks styrkas av mina forskningsresultat. Deltagarna i de fyra
arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram som undersöktes, tycks övergå till
fast anställning i mindre utsträckning än de som inte deltog.
Såväl utländska som nationella bedömningar av den aktiva
arbetsmarknadspolitikens effekter pekar alltså i riktning mot
att det knappt kan påvisas att den givit de positiva resultat
man kunnat förvänta sig utöver vissa självklara sociala
effekter. Mot bakgrund härav och med tanke på att denna
politik årligen kostar cirka 25 miljarder kronor, är det
anmärkningsvärt att den ännu kan hyllas som framgångsrik,
t.o.m. som ett internationellt föredöme.
Att detta likväl kan ske kan endast förklaras med hänvisning till den
kulturella slutenhet arbetsmarknadspolitiken behärskas av. Kritik mot
politiken har stämplats som okänslighet gentemot de arbetslösa.
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har ansetts göra så gott den kunnat under
svåra omständigheter.
Och det är naturligtvis korrekt att AMS i massarbetslöshetens spår ålagts
en uppgift som blivit nästintill ogörlig att lösa. De arbetslösa har varit för
många för det centralbyråkratiska arbetsmarknadssystemet. Färre arbetslösa
hade sannolikt gjort träffsäkerheten i åtgärderna bättre.
Bättre, men knappast bra nog. Den kritik de utanförstående bedömarna
riktar mot den förda politiken är mera grundläggande än blott och bart en
fråga om volym. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken förbättrar dessvärre
inte - generellt sett - arbetssökandes möjligheter att få ett nytt arbete.
Vi anser för vår del att kritiken mot fundamentala förhållanden inom den
svenska arbetsmarknadspolitiken är av en sådan art att den måste föranleda
en ny syn på hur de arbetslösas återinträde på arbetsmarknaden skall kunna
underlättas. Den arbetsmarknadspolitiska kommitté som vi just refererade till
skulle ha lämnat ett underlag för en sådan omprövning. Kommittén
misslyckades emellertid med att lösa sin uppgift. Från regeringsskiftet 1994
fram till sin upplösning våren 1996 var kommittén i praktiken förhindrad att
ge underlag till nytänkande och konstruktiva reformer.
I det följande skall vi ange ramarna för en modern arbetsmarknadspolitik.
Den bör enligt vår mening genomföras gradvis under de kommande tre åren.
Vid sekelskiftet bör den således vara genomförd i sin helhet.
Förmedling av jobb
Till grund för en bedömning av hur en effektiv
arbetsmarknadspolitik bör vara utformad måste ligga en
analys av hur arbetslösheten är beskaffad. I augusti i år var
585 000 personer antingen öppet arbetslösa eller engagerade
i någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Av de
arbetslösa hade 285 000 varit inskrivna i mer än ett år.
Flertalet av de 300 000 som varit inskrivna vid
arbetsförmedlingen i mindre än ett år i följd kan betraktas
som varande på väg mellan ett arbete och ett annat. Ur ett
arbetsmarknadspolitiskt perspektiv utgör dessa i realiteten
inte något stort problem på annat sätt än att de belastar a-
kassan eller KAS under den tid de saknar arbete. Att söka
förkorta arbetslöshetens varaktighet är således viktigt.
Däremot kan denna kategori arbetssökande i allt väsentligt
lämnas därhän vid en bedömning av andra
arbetsmarknadspolitiska insatser än förmedling. Det gäller i
synnerhet med beaktande av de företagsstimulerande
åtgärder vi föreslår.
Av dem som varit inskrivna i mer än ett år får ytterligare en stor grupp ett
arbete efter ett till två år. Det är vår bedömning att merparten av dessa
arbetssökande skulle kunna hitta ett arbete inom ett år om de
företagsstimulerande åtgärderna genomförs.
För den egentliga arbetsmarknadspolitiken återstår därmed en väsentligt
mindre grupp än den som utgör målgrupp för dagens
arbetsmarknadspolitiska insatser. Vi återkommer i det följande till hur
åtgärder riktade till dessa borde utformas.
Först vill vi emellertid diskutera hur förmedlingsverksamheten kan
förändras för att korta arbetslöshetstiderna för arbetssökande utan behov av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Enligt samstämmig svensk och
internationell forskning är förmedlingsinsatser det mest betydelsefulla och
effektiva inslaget i varje arbetsmarknadspolitik. Förmedlingen hjälper
arbetssökande och arbetsgivare att finna varandra.
Arbetsförmedling var fram till 1 juli 1993 en statlig monopolverksamhet.
Numera får också andra än staten bidra, men med vissa restriktioner. Det är
t.ex. inte tillåtet för privata förmedlare att ta betalt för sina tjänster av
den
enskilde, medan AMS, enligt vår mening felaktigt, inte tar betalt för
uppgifter som i realiteten ligger nära sådant som företagens
personalavdelningar normalt sköter.
Vi vill i detta sammanhang understryka vikten av att seriösa
personaluthyrningsföretag får verka även i Sverige under konkurrensneutrala
former. Sådana företag har visat sig bedriva "god" arbetsförmedlande
verksamhet. Erfarenheten visar att dessa företag ofta har större förmåga att
matcha den anställdes kompetens mot kundernas specifika önskemål och
behov än vad den statliga arbetsförmedlingen har eller kan ha. Vi har ingen
annan uppfattning än den forskning vi just hänvisade till vad gäller
betydelsen av förmedlingsverksamhet. Den bör ges bästa möjliga
arbetsvillkor. Restriktioner för en god konkurrens mellan olika
förmedlingsföretag och den statliga förmedlingen bör därför avvecklas.
Staten bör tillhandahålla förmedlingstjänster över hela landet, men också -
med den arbetssökandes medgivande - ställa uppgiften om honom till
förfogande för andra förmedlare. Skäl kan anföras för att tillhandahållande
av sådana uppgifter skall ses som statens huvuduppgift på
förmedlingsområdet.
En väl fungerande förmedling bör för flertalet arbetssökande vara det
aktiva stöd som behövs, allt naturligtvis under förutsättning att den
ekonomiska politiken och strukturomvandlingen sköts på ett sådant sätt att
nya arbeten faktiskt skapas. Sker inte detta är å andra sidan försök att skapa
arbete med arbetsmarknadsåtgärder fåfänga.
Den större delen av de arbetslösa bör med den politik vi förordar kunna
erbjudas nytt arbete med stöd av förmedlingen. Vi utgår därvid från att
arbetssökande också skall vara beredda att acceptera arbeten på varierande
lönenivåer och att lönebildningen, mot bakgrund av vad vi tidigare
diskuterat, kan fås att fungera på ett mera flexibelt sätt.
Behov av mera aktiva åtgärder finns framför allt för yngre som ännu inte
kommit in på arbetsmarknaden, bl.a. till följd av brister i utbildningen, för
äldre och för arbetshandikappade. Enligt vår mening bör
arbetsmarknadspolitiken ges en entydig inriktning gentemot dessa grupper.
Lärlingssystem för unga
Av dagens arbetslösa är en stor grupp unga. Många av dessa
har också en tendens att förbli arbetslösa under lång tid.
Ungdomsarbetslöshetens karaktär framgår av följande sammanställning:
Ålder
Öppet arbetslösa
I åtgärd
18-19 år
31 989
5 993
20-24 år
116 561
30 642
Källa: AMS
Åtskilliga av de problem som ungdomar möter vid inträdet i
arbetslivet har att göra med lönebildningen. De avtalade
lönerna motsvarar inte vad många unga, och med
nödvändighet mindre erfarna, kan prestera. En mer flexibel
lönesättning skulle, som vi tidigare diskuterat, medverka till
att flera unga skulle kunna erbjudas meningsfulla arbeten.
En del av ungdomsarbetslösheten sammanhänger också med
misslyckanden i skolan. Ett tecken på att skolutbildningen inte förmår ge alla
unga en god start i livet är det stora antalet ungdomar som tvingas till
kompletteringar genom komvux. Deltagandet i komvuxutbildning ser
översiktligt ut på följande sätt:
Nyinskrivna elever fördelade efter kursnivå och ålder v
41 1993 (procent)
Kursval
-24 år
25-34 år
35-
Antal nya elever
Grundvux
19
39
42
23 270
Gyvux
53
26
21
39 390
Påbyggnads
utb
47
19
34
4 910
Samtliga
41
30
29
65 570
Källa: SCB
Det är enligt vår mening oacceptabelt att skolan fungerar så
illa att en stor grupp unga inte klarar elementära krav på
arbetsmarknaden. Att det förhåller sig så motiverar mycket
bestämda åtgärder inom det ordinarie utbildningsväsendet.
Vi föreslår bl.a. att grundskolan förändras på ett sådant sätt
att det säkerställs att elever som går vidare till gymnasiet har
de nödvändiga baskunskaperna. Det gör det i sin tur möjligt
för gymnasiet att fullfölja sin uppgift. Det kommer att bidra
till att hålla ungdomsarbetslösheten nere genom att unga som
söker arbete kommer att ha bättre kunskapsmässiga
förutsättningar. Våra förslag om en bred och kvalificerad
yrkesteknisk utbildning verkar i samma riktning.
En stor mängd åtgärder erbjuds i dag arbetslösa ungdomar.
Arbetsplatsintroduktion, datortek och allehanda kompletterande utbildnings-
insatser utgör de vanligaste.
Vi vill för vår del starkt ifrågasätta effektiviteten i de arbetsmarknads-
insatser som riktar sig till unga arbetslösa. De bör därför ersättas av ett nytt
system för att introducera unga medarbetare i företagen.
Vi föreslår att ett brett modernt lärlingssystem för arbetslösa unga
introduceras. Systemet skall i sin helhet riktas gentemot företagen, där de nya
jobben måste skapas.
Det nya lärlingssystemet bör byggas upp enligt följande principer:
Lärlingen skall erbjudas både arbete och utbildning. Förhållandet mellan
de båda inslagen bör kunna variera mellan branscher och företag.
Lärlingstiden bör normalt vara ett år. Även tiden bör emellertid kunna
anpassas till olikartade behov såväl hos respektive företag som hos varje
lärling. Det innebär att också sådan verksamhet som ryms i vissa av
dagens ungdomsinsatser bör kunna rymmas inom den nya
lärlingsutbildningen.
Lärlingssystemet bör vara öppet för ungdomar mellan 20 och 25 år.
Under lärlingstiden skall lärlingslön utgå motsvarande det arbete
lärlingen utför.
Företaget ersätts för den utbildning som lärlingen erbjuds. Ersättningens
storlek avgörs i varje enskilt fall.
Lärlingsutbildningen för arbetslösa ungdomar måste samordnas med den
lärlingsutbildning inom gymnasieskolans ram som vi föreslår i annat
sammanhang.
Riksdagen bör enligt vår mening uppdra åt regeringen att
föranstalta om lärlingsutbildning i enlighet med dessa
principer.
Stöd åt äldre
Äldre medarbetare löper i dag en generellt sett större risk att
förlora arbetet än andra. Av den totala arbetslösheten utgör
de som är över 55 år 7,3 procent.
Starka skäl talar för att denna grupp medarbetare kommer att möta
växande problem på arbetsmarknaden. Det gäller desto mer som
utbildningsnivån bland äldre ofta är otillräcklig för att motsvara det moderna
arbetslivets krav.
Liksom för många unga utgör den rigida lönestrukturen ett problem också
för åtskilliga äldre. Möjligheter till en mer varierad lönebildning skulle skapa
nya arbetsuppgifter där många äldres erfarenhet skulle kunna tas tillvara. En
sådan syn på lönen bör också påverka beskattningen och förenas med goda
möjligheter till ett personligt sparande under de delar av förvärvslivet då
löneutvecklingen är fördelaktig.
Det är naturligtvis samtidigt så att en mer varierad lönebildning knappast
kan förväntas utplåna arbetslösheten bland äldre.
För äldre, som inte kan få en normal anställning, bör det prövas om inte en
möjlighet för företagen till en återbäring på arbetsgivaravgifterna med
förslagsvis 50 procent skulle kunna få positiva effekter. Sådan återbäring
skulle kunna medges efter särskild överenskommelse med arbetsmarknads-
myndigheterna. Villkoren bör vara att den arbetssökande är över 55 år och
har varit arbetslös i minst nio månader. För att motverka att medarbetare sägs
upp bara för att återanställas med skattereduktion kan vissa spärregler
behöva övervägas.
Ett förslag med dessa grunddrag skulle kunna ersätta lönebidragen till
äldre. Vi är medvetna om att vissa avgränsnings- och kontrollproblem måste
lösas innan systemet kan introduceras. Fördelen med ett stimulanssystem via
skatten är enligt vår mening så stor att en sådan tekniks möjligheter måste
uttömmas innan bidragsvägen övervägs. Riksdagen bör uppdra åt regeringen
att utveckla ett stöd till den äldre arbetskraften i enlighet med vad vi här har
föreslagit.
Vi vill inte utesluta att det utöver vad vi nu har föreslagit kan finnas behov
av insatser för äldre, t.ex. inom ramen för kommunernas ansvar. Det bör
ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med en redovisning av
eventuella sådana behov med beaktande av de företagsrelaterade insatser
som vi just föreslagit.
Vi vill i detta sammanhang varna för de konsekvenser en kommunalisering
av arbetsmarknadspolitiken i stort kan få. Det är visserligen sant att värdefull
kompetens bättre kan tas tillvara om beslut och ansvar läggs lågt i samhället.
Ett starkt lokalt inflytande inom arbetsmarknadspolitiken öppnar emellertid
också för etableringen av en mer permanent bidragsarbetsmarknad som den
arbetslöse kommer att få svårt att ta sig ur. När de kommunala resurserna till
tidigare expansiva områden är mer begränsade är dessa risker särskilt stora.
Det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu i Malmö
illustrerade denna risk särskilt tydligt med ett uttalande i Ekonomiska
Duellen (960504):
Och sedan så bestämmer vi oss för att det här inte är ett sexmånaders
beredskapsarbete utan det är ett två-treårigt projekt. Där människor får vara
extra resurspersoner kanske i skolan, på rasterna. Man säger att vi tycker att
det skulle vara bra om människor som talar det här språket också finns med i
aktiviteterna efter skolan på fritidsverksamheter. Resursrika personer att
finnas i föreningsverksamheten. Andra tycker att vi ska göra något åt den
yttre miljön.
- - -
Jag skulle vilja ha rätten att arbeta med a-kassans och de här olika
pengarna i en pott för att arbeta med ett projekt som är två eller tre år. Och
självklart så ska människor som får ett jobb utanför det här, självklart då
lämna ett sådant projekt och gå vidare.
Utbildningskonton för
kunskapsutveckling
På en snabbt föränderlig arbetsmarknad kommer alla att
behöva komplettera kunskaperna många gånger i livet.
Perioder av arbetslöshet kan också behöva utnyttjas för en
kunskapsuppbyggnad som den enskilde bedömer nödvändig.
Kunskaper kan emellertid inte erbjudas utan måste inhämtas genom
systematiskt arbete. Den komplexa, mer personliga karaktären av kunskaps-
och kompetensbehoven gör helt nya system, inte minst ifråga om
finansieringen, nödvändiga. Behovet av en ny syn på kompetensutveckling
understryks av de otillräckliga resultat som uppnåtts inom ramen för
arbetsmarknadsutbildningen. En viktig orsak härtill är att arbetsmarknads-
utbildningen inte innehåller de starka personliga incitament som behövs för
framgångsrika resultat.
Det system för kompetensutveckling som vi vill introducera tar sikte på att
skapa förutsättningar för en sådan kontinuerlig vidareutveckling av
kunnandet att arbetslöshet till följd av otillräckliga kunskaper inte skall
behöva inträffa. När arbetslösheten redan inträffat är det, om än inte för sent,
i vart fall åtskilligt svårare att få till stånd den naturliga
kunskapsutveckling
som ett föränderligt arbetsliv kräver.
För vår del vill vi förorda att ett system med personliga utbildningskonton
ges en huvuduppgift i finansieringen av utbildning efter den
skattefinansierade ungdomsutbildningen i skolan och vid universiteten och
högskolorna. Härtill kommer naturligtvis den mer företagsinterna utbildning
som det ligger i varje företags intresse att ordna och finansiera på egen hand.
De personliga utbildningskonton vi vill införa bör byggas upp av den
enskilde och arbetsgivaren gemensamt. Den enskilde skall medges
skattebefrielse för avsatta medel. Arbetsgivaren skall ha rätt att skattefritt
avsätta lika mycket som den enskilde själv bidrar med. För låginkomsttagare
kan en form av utfyllnad på kontot övervägas. Över den enskildes
utbildningskonto skall fackliga organisationer inte ha något inflytande.
Ett system med personliga utbildningskonton gör också att förslag om att
ge arbetslösa rätt att studera på a-kassa slutgiltigt kan avföras. Redan de
överväganden som regeringen låtit framskymta i denna riktning har varit
skadliga för studenternas studievilja och för rättskänslan. Siktet bör vara
inställt på att kontosystemet skall börja introduceras den 1 juli 1997.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i denna riktning.
En effektiv
arbetsmarknadsutbildning
Med ett direkt personligt ansvar för den egna
kompetensutvecklingen och med ett effektivt
finansieringssystem knutet till detta, reduceras behovet av
specifik arbetsmarknadsutbildning. Erfarenheterna av den
arbetsmarknadsutbildning som bedrivs i dag är heller inte
uppmuntrande. Faktum är att det finns ett svagt empiriskt
stöd för att denna över huvud taget har positiva
samhällsekonomiska effekter. I det avseendet är värdet av
den grundläggande skolutbildningen betydligt större.
Trots de otillräckliga resultaten från den hittills bedrivna
arbetsmarknadsutbildningen och trots vårt förslag om personliga
utbildningskonton kommer sannolikt en viss, om än begränsad,
arbetsmarknadsutbildning att behövas också i framtiden. Som ett led i en
förnyelse av arbetsmarknadspolitiken bör den arbetsmarknadsutbildning som
det kan finnas skäl att erbjuda ges en fokuserad inriktning. Vi föreslår
följande riktlinjer för utbildningen:
Utbildningen skall vara styrd mot ett klart definierat
arbetsmarknadsbehov.
Eftersom det är i företagen jobben måste skapas är det mot yrken av
betydelse för dessa som arbetsmarknadsutbildningen skall inriktas.
Utbildningsinsatserna bör i allt väsentligt genomföras tillsammans med
företagen.
Arbetsmarknadsutbildning bör kunna erbjudas arbetslösa över 25 år som
varit arbetslösa i minst sex månader. Aktivitetsstöd motsvarande a-kassa
eller KAS bör utgå under utbildningstiden.
Utbildning av arbetslösa bör också kunna ske i traineeform.
En sådan kan finansieras med hjälp av s.k.
utbildningscheckar som efter prövning kan tilldelas
arbetslösa med specifika utbildningsbehov. Riksdagen bör
fastställa dessa riktlinjer till ledning för regeringens konkreta
ställningstaganden till arbetsmarknadsutbildningens
enskildheter.
Åtgärder för arbetshandikappade
Vissa medarbetare har svårt att klara de gängse villkoren i
arbetslivet. För kortare eller längre tid erbjuds därför
speciella rehabiliteringsinsatser, Samhallanställning och
anställning med lönebidrag.
För arbetshandikappade som omfattas av ovannämnda insatser har de
senaste årens allt hårdare konkurrens på arbetsmarknaden ytterligare
försvårat återgång eller utslussning till den reguljära arbetsmarknaden. I
många fall föreligger även en komplex bakomliggande problemställning, en
kombination av medicinsk/psykologisk/social karaktär och bristande
kunskaper/utbildning. Rehabilitering är en process och involverar ett flertal
aktörer: försäkringskassan, AMI, kommunen och arbetsgivaren, för att bara
nämna några. Detta faktum pekar på behovet av samordning och krav på
effektivitet. Alternativen till rehabilitering är i förlängningen
långtidssjukskrivning och förtidspension. Samhällets sammantagna
kostnader för rehabilitering av arbetslösa inom såväl socialförsäkrings- som
arbetsmarknadsområdena är omfattande och har senast belysts bl.a. i
Arbetsmarknadspolitiska kommitténs och Sjuk- och arbetsskadekommitténs
betänkanden.
Regeringen uppdrog i mars 1994 åt Statskontoret att göra en
sektorsövergripande analys av rehabiliteringsområdet med tyngdpunkt på den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Statskontorets arbete redovisas i en
slutrapport "Arbetslivsinriktad rehabilitering - sektorsövergripande analys"
(1994:15).
Analysen har tydliggjort problem som sammanhänger med oklara
ansvarsförhållanden och bristande överensstämmelse av mål aktörerna
emellan, brister i samarbete och samverkan, oklara incitament, brister i
resultatkrav och resultatredovisningar och svårigheter att styra verksamheten.
Statskontoret anser att ingen aktör kan sägas ha en helhetssyn på
individens situation, trots försäkringskassans samordnade roll. Aktörerna
sinsemellan har olika incitament att verka för en individs rehabilitering.
Aktörerna har också olika finansieringskällor och ingen aktör har ansvaret
för hur resurserna totalt sett utnyttjas. Var och en agerar inom sin ram.
Kostnaderna kan därigenom vältras över på annan sektor.
Erfarenheterna är därför inte helt entydiga och reser åtskilliga frågor. Det
är svårt att få en överblick över strömmen av människor som vandrar mellan
olika system och i vad mån människor förekommer i flera system samtidigt.
Det är heller inte möjligt att se vad verksamheten leder till i form av varaktig
återgång i arbete.
Vi anser att en samordning av olika statliga och kommunala myndigheters
ansträngningar att rehabilitera arbetslösa, förtidspensionerade och långtids-
sjukskrivna personer till praktiskt arbete är nödvändig. Genom att ge
försäkringskassan utbetalningsansvar för samtliga socialförsäkringar och
statliga bidragssystem underlättas uppföljning och samordning. Genom ökad
effektivitet och kontroll kan genomströmningen öka och fler rehabiliteras till
lönearbete. För att en sådan samordning skall fungera väl behöver också
rehabiliteringsorganisationen ses över.
Lönebidraget har, som framgått ovan, betydelse för arbetshandikappades
möjlighet att få och behålla arbete. Statens kostnad för lönebidrag var 1995
cirka 7 miljarder kronor och omfattade volymmässigt cirka 50 000 personer.
Införandet av det flexibla lönebidraget förväntades leda till att den
genomsnittliga bidragsnivån skulle sjunka så att fler kunde anställas inom
givna ramar och fler avgångar ske till osubventionerat arbete. Syftet var
rehabilitering, inte ett permanent bidrag. Utvecklingen har pekat åt ett annat
håll. Den genomsnittliga kostnaden för lönebidraget har ökat.
Riksrevisionsverket har bl.a. ifrågasatt effektiviteten i arbetsförmedlingens
och arbetsmarknadsinstitutens förhandlingar om bidragsnivåer. Dessutom
ifrågasätts i vilken utsträckning arbetshandikappade verkligen rehabiliteras
inom ramen för lönebidragsplaceringen.
Rehabilitering genom arbete är den bärande tanken bakom jättekoncernen
Samhall. Ca 29 000 arbetshandikappade utför arbete på över 800 olika
arbetsplatser runt om i landet. Statens bidrag till Samhall AB 1995 uppgick
till 4 739 miljoner kronor, vilket innebär en merkostnadsersättning per
anställd på 160 000 kronor. Övriga rörelseintäkter uppgick till 4 402
miljoner kronor.
Förra året provade 1 301 personer att arbeta utanför Samhall. Av dessa
hade 74 procent lönebidrag. Rehabilitering innebär alltså inte att människor
efter en tid klarar av ett arbete på normala villkor, utan innebär i bästa fall
ett
arbete där lönen betalas med olika statliga bidrag.
Slutsatsen av detta blir att man med fog måste ställa frågan om det är en
ändamålsenlig användning av begränsade resurser att efter flera år av
rehabilitering i Samhall anvisa en lönebidragsanställning. Kanske vore det
bättre att mer aktivt satsa på rehabilitering ute på redan befintliga
arbetsplatser i samarbete med arbetsgivare som alternativ till att flertalet får
en permanent placering inom Samhall.
Det är angeläget att resurserna används så att de som är i störst behov av
stöd kommer ifråga.Vi har vid ett flertal tillfällen framfört synpunkter på de
mål som ställts upp för Samhall och om att Samhall i namn av
"affärsmässighet" tillåtits expandera utöver vad som kan sägas vara rimligt. I
denna fråga ligger ytterst, vem som skall omfattas av Samhalls tjänster.
Sammantaget anser vi, utifrån vad som kan komma fram av pågående
utredning, att det är nödvändigt att på ett konstruktivt sätt ompröva de olika
rehabiliteringsåtgärder som idag står till buds. Målet för denna omprövning
skall vara att uppsätta realistiska mål utifrån ett samhällsekonomiskt hållbart
alternativ.
Övriga åtgärder
Arbetsmarknadspolitikens huvudinslag bör i princip inte
behöva vara fler än de som vi nu har beskrivit. En tydlig
begränsning förbättrar möjligheterna att lyckas väl med de
uppgifter staten engagerar sig i. En sådan begränsning
utesluter naturligtvis inte smärre kompletteringar. Hit hör
t.ex. starta-eget-verksamheten som, trots risken för
konkurrenssnedvridning, anses ha vissa positiva effekter.
Insatser för ökad rörlighet, framför allt geografiskt, är av
samma typ. Vi vill inte motsätta oss dessa åtgärder, trots att
t.ex. starta-eget-bidraget också kan ha snedvridande effekter.
För skapandet av en rörligare arbetsmarknad, där det blir möjligt för
människor att söka sig arbeten där de erbjuds eller där man av andra skäl vill
arbeta, måste det finnas skatteregler som underlättar detta. Det finns därför
anledning att se över dagens regler avseende bl.a. avdrag för dubbel
bosättning. En generösare utformning av dessa regler skulle t.ex. göra det
möjligt att ta tillfälliga jobb på annan ort i större utsträckning än i dag. I
de
fall där en person i familjen får arbete på ny ort, men inte den andra parten är
det i vissa fall en förutsättning för att kunna ta jobbet att nuvarande regler
ändras. I det sammanhanget borde även utredas vilken betydelse det har för
möjligheten att skapa en rörlig arbetsmarknad, om bostaden eller
arbetsplatsen skall räknas som tjänsteställe.
Stor restriktivitet måste emellertid iakttas vid introduktion av nya inslag i
arbetsmarknadspolitiken. Mycket står i stället att vinna på en koncentration
till sådant som har tydliga möjligheter att bli framgångsrikt. Uppgifter som
arbetsmarknadspolitiken inte kan klara skall den heller inte åläggas.
Arbetsmarknadspolitisk utvärdering
En kontinuerlig utvärdering av den arbetsmarknadspolitiska
verksamhet som bedrivs och kvalificerad forskning kring de
arbetsmarknadsrelaterade problemen är av stor betydelse för
arbetsmarknadspolitikens träffsäkerhet. Fram till i dag har
utvärderingar förekommit endast i begränsad utsträckning
och då företrädesvis genom Arbetsmarknadsstyrelsens egen
försorg eller genom den till Arbetsmarknadsdepartementet
knutna Expertgruppen för arbetsmarknadspolitiska
utvärderingsstudier (EFA). Regeringen vill nu ersätta den
senare med ett Institut för arbetsmarknadspolitisk
utvärdering, också det knutet till
Arbetsmarknadsdepartementet.
Det är angeläget att forsknings- och utvärderingsverksamheten sker helt
oberoende av ansvariga departement och myndigheter. Den fria forskningen
utgör den bästa garanten för insamling och spridning av kunskap. Mot den
bakgrunden är det inte tillfredsställande att ge forskarkompetens knuten till
berört departement en särställning, inte heller att till verksamheten knyta
företrädare för arbetsmarknadens parter. Vi förordar mot denna bakgrund att
det föreslagna institutet ges en helt fri ställning, alternativt att det
inordnas i
ett på området kompetent universitet.
Starka skäl talar enligt vår mening också för att en ny striktare
arbetsmarknadspolitik bör administreras av en ny myndighet. Utvecklandet
av denna bör ske i nära anknytning till de företag i vilka de arbetslösa skall
kunna erbjudas arbete.
Den centrala myndigheten bör vara mycket begränsad.
Förmedlingsverksamhetens centrala roll bör understrykas. Arbetsmarknads-
åtgärderna bör ses som extraordinära och inte som ett regelbundet inslag i
förmedlingsverksamheten.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en ny
arbetsmarknadsmyndighet i enlighet med dessa riktlinjer.
Invandrarna och
arbetsmarknaden
Dagens situation
Arbetslösheten bland invandrarna är betydligt högre än för
svenska medborgare. I vissa invandrargrupper har endast 10
procent av de arbetsföra ordinarie arbeten. Detta framgår
såväl av Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande och
statistik som av kommitténs delbetänkande Arbete till
invandrare (SOU 1995:76).
Även under högkonjunkturen i slutet av 1980-talet låg arbetslösheten på
30-50 procent för vissa invandrargrupper som t.ex. iranier, irakier och
somalier. Under lågkonjunkturen har utslagningen av arbetskraft varit
betydligt större bland invandrarna än bland infödda svenskar.
Åtskilliga invandrare bär med sig traditioner och kunskaper om eget
företagande. Många har också startat egna företag, främst inom service och
handel, och också lyckats bra. Många fler skulle både vilja och kunna starta
egna företag om bättre förutsättningar förelåg. Det område där invandrarnas
deltagande på arbetsmarknaden är som tydligast är just inom typiskt
småföretagande. Ingen kan ha undgått att notera att en mycket stor del av
landets jour- och kvartersbutiker med långa öppettider, pizzerior,
frisersalonger, kemtvättar och andra liknande serviceinrättningar, drivs av
just invandrare.
Det svåraste hindret för invandrare - men också för andra grupper av
arbetslösa - är de höga skatterna och de stelbenta arbetsrättsreglerna.
Arbetsgivarna drar sig för att anställa. Många arbetsuppgifter finns, inte
minst inom hushållssektorn, som nu inte utförs därför att köparens kostnader
blir för höga. I stället hänvisas allt för många till ett kravlöst
bidragsberoende. Dessvärre blir också svartjobb effekten av skatte- och
arbetsrättslagstiftningen.
Oberoende av vilken kompetensnivå invandrarna har, tycks den inte räcka
till vid inträde på den svenska arbetsmarknaden på motsvarande nivåer. Även
kvalificerade och akademiskt utbildade invandrare hänvisas till lägre betalda
jobb. En stor resurs blir outnyttjad i svenskt arbetsliv. Evaluering av examina
sker, men går långsamt.
Vilka åtgärder krävs?
Det höga skattetrycket i kombination med en föråldrad
arbetsrätt ser vi alltså som de största hindren för
invandrarnas möjlighet till jobb. Det är därför nödvändigt att
reformera arbetsrätten och ge arbetsgivare och arbetstagare
friare möjlighet att överenskomma om lönenivåer och
provanställningsperioder. Utbud och efterfrågan måste kunna
få mötas i friare former.
Diskriminering i arbetslivet måste bekämpas och den nuvarande lagen
fortlöpande utvärderas. Mycket tyder på att en skärpning av lagen kan vara
nödvändig. Stimulanser till egenföretagande bör utvecklas ytterligare som ett
inslag i en generell politik.
I debatten om hur man skall lösa det allt mer omfattande problemet med
arbetslösheten bland invandrare har den senaste tiden förslag om frizoner
presenterats. Kortfattat innebär förslaget att områden med särskild hög
invandrartäthet, exempelvis kommundelen Norra Botkyrka söder om
Stockholm, skall undantas från ett flertal arbetsrättslagar, höga skatter och
andra hinder för ett rikt företagsliv. Vi anser att tanken med frizoner bör
studeras ytterligare.
Vi avvisar förslag om särskilda program för anställning av invandrare. All
form av särbehandling, låt vara både positiv och frivillig, motverkar
långsiktigt invandrarnas egna intressen.
Positiv särbehandling eller kvotering riskerar att öka spänningarna mellan
svenskar och invandrare på ett oönskat sätt och kan därmed bidra till att
snarare öka än minska problemen för invandrarna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om villkoren för nya arbetstillfällen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningar för en flexibel lönebildning,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om regler för
konfliktåtgärders utlösande i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot
sympatiåtgärder i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en förenklad arbetsrätt att
gälla från den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar sätta lagen om anställningsskydd (1982:80) ur
kraft från den 1 januari 1997 till utgången av 1998 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar om vissa ytterligare förändringar av arbetsrätten i
enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana förändringar av
arbetsrätten som ökar möjligheterna för företag utan kollektivavtal att
överenskomma om förenklade arbetsvillkor i enlighet med vad som anförts i
motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att Arbetsdomstolen skall
upphöra från den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svenska arbetsrättsliga hållningen i EU,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän
arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en finansiering av
arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om analyser av sociala ersättningars, skatters och inkomstrelaterade
avgifters inverkan på lönebildning och arbetslöshet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av en stramare arbetsmarknadspolitik,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett modernt
lärlingsprogram i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett program för äldre
arbetslösa i enlighet med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för en fokuserad arbetsmarknadsutbildning,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om personliga
utbildningskonton i enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för arbetshandikappade,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en utredning om hur en rörlig arbetsmarknad kan
underlättas genom en översyn av skattelagarna avseende reglerna för avdrag
för dubbel bosättning och tjänsteställe,1
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalificerad forskning kring arbetsmarknadsrelaterade problem
och utvärdering av arbetsmarknadspolitisk verksamhet,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny organisation för
arbetsmarknadspolitiken i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 2 oktober 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)