Regeringen har än så länge misslyckats i den fråga den själv
sagt vara den viktigaste - att sätta Sverige i arbete.
Tiotusentals människor riskerar att slås ut från
arbetsmarknaden. Ungdomar får inte sitt första arbete, blir
utan yrkeserfarenhet och självrespekt men lär sig att man kan
försörja sig via bidrag.
Traditionell svensk politik står handfallen inför massarbetslösheten. Vad
värre är: politiken ser ut att ha övergivit målet att skapa riktiga arbeten i
riktiga företag. Skattehöjningar och omsorgen om fackföreningarnas ställning
i landet är ett exempel på frågor som idag är viktigare för socialdemokratin än
att skapa arbeten åt de arbetslösa.
Ansträngningarna går i stället ut på att minska den öppna arbetslösheten.
Därför skall de över 55 år få "ett värdigt slut". Därför inrättas tusentals nya
studieplatser av varierande kvalitet åt ungdomar, trots att risken är
överhängande att de kommer ut igen till en arbetsmarknad utan arbeten.
Stockholms mark- och lokaliseringsbolag (SML) har frågat företagen i
Stockholmsregionen vad de efterfrågar från den politiska makten. De har så
gott som entydigt svarat: Fasta och långsiktiga spelregler vad beträffar
skatter, sociala avgifter m.m.
Effekterna av budgetpropositionen för 1997 oräknade har beslut fattats som
leder till höjda skatter om 90 miljarder kronor under mandatperioden. En rad
av skattehöjningarna slår direkt mot företagen och därmed mot arbeten.
Några exempel följer nedan:
Höjda arbetsgivaravgifter
Återinförd dubbelbeskattning
Höjd elskatt från vatten- och kärnkraft
Återinförd fastighetsskatt på kommersiella lokaler
Företagarnas riksorganisation visar i sin Vitbok II (april
1996) att två tredjedelar av de regeringsförslag som rört
investeringar och sysselsättning varit negativa för
näringslivet.
Det krävs en radikalt annorlunda politik för att få fart på Sverige. Om inte
kursen läggs om, kommer problemen att bli allt djupare. Driftiga, företag-
samma människor kommer att lämna vårt land. Utländska investeringar ute-
blir.
Regeringen verkar inte ha några planer på att nationellt förändra sin politik.
I debatten har dock idén om ekonomiska frizoner i utsatta områden
diskuterats, oftast som ett sätt att komma tillrätta med segregationsproblem.
Enligt min uppfattning skall man vara försiktig med att särbehandla olika
delar av vårt land. Särskilt försiktig bör man vara när det gäller att ge en
liten
geografisk del förmåner som påverkar näringslivets förutsättningar i
grannområden. Hela Sverige borde vara en ekonomisk frizon med lägre
skatter och avgifter och en ny lagstiftning på arbetsmarknadsområdet.
Tankarna på ekonomiska frizoner är trots detta intressanta. Det område
som väljs bör vara förändringsbenäget till sin karaktär och vara avgränsat till
en specifik region.
Arbetslösheten i Stockholmsregionen är nästan i nivå med riksgenom-
snittet. Nästan 100 000 personer är utan arbete i Stockholms stad och län. I
denna region finns också segregationsproblem.
Genom ett försök med ekonomisk frizon i Stockholmsområdet kan vi få ett
praktiskt exempel på vilken betydelse nivån på skatter och avgifter liksom
arbetsrättslagstiftningens utformning har för näringslivsklimatet. Ett försök
som innebär lägre arbetsgivaravgifter, lägre egenavgifter och sänkt skatt på
arbete bör genomföras i Stockholms stad och län under en femårsperiod. Om
försöket faller väl ut bör en generell sänkning av skatter och avgifter på
företagande genomföras i hela landet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att göra Stockholms stad och län till försöksregion med
ekonomiska frizoner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försöksperiodens längd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att om försöket utfaller positivt skall en generell sänkning av
skatter och avgifter på företagande och arbete ske i hela landet.