Kommunerna har alltid haft en betydelsefull roll i
genomförandet av den nationella arbetsmarknadspolitiken.
Denna roll har förstärkts under senare år av en mängd olika
skäl. Dels har förutsättningarna för en centralt styrd och
reglerad arbetsmarknadspolitik förändrats drastiskt de
senaste åren. Sverige är numera ett mångkulturellt samhälle
där livsförhållandena och förutsättningarna skiljer sig
väsentligt åt mellan olika delar av landet. Behoven av och
inriktningen på åtgärder i Botkyrka är inte desamma som i
Lessebo kommun.
Dels har kommunerna fått ett ökat intresse av att mer aktivt påverka de
arbets-marknadspolitiska åtgärder som genomförs, inte minst på grund av att
kommunerna själva har utvecklat egna arbetsmarknadspolitiska enheter och
både finansierar och administrerar lokala arbetsmarknadsåtgärder. Men också
för att samordna de statliga insatserna med kommunens arbetsmarknads- och
utbildningsinsatser.
Det stora intresset från kommunerna att delta i regeringens försök med
utökad lokal samverkan (prop. 1995/96:148) kan ses som ett tydligt tecken på
detta. Så också det positiva mottagande som regeringens förslag om
kommunal majoritet i arbetsförmedlingsnämnderna fick (prop. 1995/96: 222).
Regeringens ambition var uppenbarligen att ge kommunens företrädare en
reell makt över de resurser som ställs till arbetsförmedlingsnämndernas
förfogande. Eller som det uttrycks i propositionen:
Regeringen utgår ifrån att länsarbetsnämndernas styrelser ser
en tillgång i de möjligheter som en utökad delegering till
arbetsförmedlingsnämnderna kan ge i genomförandet av
verksamheten. Ett utökat ansvar för
arbetsförmedlingsnämnderna ökar påtagligt förutsättningarna
för en lokal anpassning av verksamheten. (s 7.20)
Trots regeringens relativt starka skrivning i propositionen
finns många exempel på att den klara rollfördelningen inte
uppfattats hos ansvariga på Arbetsmarknadsverket. Enligt
uppgift förekommer det att delegationsordningen för
Arbetsförmedlingsnämnden skrivs så att kommunens reella
makt över resurserna beskärs väsentligt. Från flera
kommuner påtalas att regelverket inte ger tillräckliga
förutsättningar för ett flexibelt användande av resurserna och
att samordningsmöjligheterna fortfarande framstår som
oklara.
Det är därför önskvärt att riksdagen ånyo tydligt markerar vikten av att
kommunerna får ett reellt inflytande över de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Kommunal majoritet i arbetsförmedlingsnämnden måste också
innebära en befogenhet att bestämma över de resurser som ryms inom A 2-
anslaget.
Därtill bör riksdagen också uttala vikten av fortsatt försöksverksamhet med
lokal samverkan. Försöken borde dock förstärkas till att även gälla utökad
samordning av resurserna inom arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäk-
ringen. Med det allvarliga arbetsmarknadsläge vi har i landet finns inga skäl
till att inte ta till okonventionella försök till lösningar. Enligt min mening
har
inte regeringen gått tillräckligt långt i försöksverksamheten med utökad lokal
samverkan. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till utökad
lokal samverkan i den riktning som ovan anges.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas inflytande i arbetsförmedlingsnämnderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökad försöksverksamhet med lokal samverkan.