Kommunerna har alltid haft en betydelsefull roll i genomförandet av den nationella arbetsmarknadspolitiken. Denna roll har förstärkts under senare år av en mängd olika skäl. Dels har förutsättningarna för en centralt styrd och reglerad arbetsmarknadspolitik förändrats drastiskt de senaste åren. Sverige är numera ett mångkulturellt samhälle där livsförhållandena och förutsättningarna skiljer sig väsentligt åt mellan olika delar av landet. Behoven av och inriktningen på åtgärder i Botkyrka är inte desamma som i Lessebo kommun.
Dels har kommunerna fått ett ökat intresse av att mer aktivt påverka de arbets-marknadspolitiska åtgärder som genomförs, inte minst på grund av att kommunerna själva har utvecklat egna arbetsmarknadspolitiska enheter och både finansierar och administrerar lokala arbetsmarknadsåtgärder. Men också för att samordna de statliga insatserna med kommunens arbetsmarknads- och utbildningsinsatser.
Det stora intresset från kommunerna att delta i regeringens försök med utökad lokal samverkan (prop. 1995/96:148) kan ses som ett tydligt tecken på detta. Så också det positiva mottagande som regeringens förslag om kommunal majoritet i arbetsförmedlingsnämnderna fick (prop. 1995/96: 222). Regeringens ambition var uppenbarligen att ge kommunens företrädare en reell makt över de resurser som ställs till arbetsförmedlingsnämndernas förfogande. Eller som det uttrycks i propositionen:
Regeringen utgår ifrån att länsarbetsnämndernas styrelser ser en tillgång i de möjligheter som en utökad delegering till arbetsförmedlingsnämnderna kan ge i genomförandet av verksamheten. Ett utökat ansvar för arbetsförmedlingsnämnderna ökar påtagligt förutsättningarna för en lokal anpassning av verksamheten. (s 7.20)
Trots regeringens relativt starka skrivning i propositionen finns många exempel på att den klara rollfördelningen inte uppfattats hos ansvariga på Arbetsmarknadsverket. Enligt uppgift förekommer det att delegationsordningen för Arbetsförmedlingsnämnden skrivs så att kommunens reella makt över resurserna beskärs väsentligt. Från flera kommuner påtalas att regelverket inte ger tillräckliga förutsättningar för ett flexibelt användande av resurserna och att samordningsmöjligheterna fortfarande framstår som oklara.
Det är därför önskvärt att riksdagen ånyo tydligt markerar vikten av att kommunerna får ett reellt inflytande över de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Kommunal majoritet i arbetsförmedlingsnämnden måste också innebära en befogenhet att bestämma över de resurser som ryms inom A 2- anslaget.
Därtill bör riksdagen också uttala vikten av fortsatt försöksverksamhet med lokal samverkan. Försöken borde dock förstärkas till att även gälla utökad samordning av resurserna inom arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäk- ringen. Med det allvarliga arbetsmarknadsläge vi har i landet finns inga skäl till att inte ta till okonventionella försök till lösningar. Enligt min mening har inte regeringen gått tillräckligt långt i försöksverksamheten med utökad lokal samverkan. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till utökad lokal samverkan i den riktning som ovan anges.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas inflytande i arbetsförmedlingsnämnderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökad försöksverksamhet med lokal samverkan.
Stockholm den 2 oktober 1996
Tomas Eneroth (s)
Gotab, Stockholm 1996