I slutet av 1970-talet arbetade nästan 9 000 personer på Bofors. Under 1990-talet har minskningen på Bofors i Karlskoga uppgått till mer än 1 000 personer. I dag uppgår antalet anställda till 3 200 personer. I en kommun med knappt 33 000 innevånare är det en oerhört dramatisk minskning. Det är en strukturkris som saknar motstycke i modern tid .
Trots kraftiga neddragningar är Bofors med sina 3 200 anställda dominerande i Karlskoga kommun. Även om antalet anställda minskat under de senaste 20 åren står Bofors för ca 20 % av den totala sysselsättningen i kommunen och över 50 % om man ser till antalet anställda inom industrin. Om man också i ovanstående siffror inkluderar de avknoppningar som skett så blir dominansen ännu större.
Försvarsindustrin påverkas i allt väsentligt av politiska beslut. När förut- sättningarna förändras, av säkerhetspolitiska skäl eller andra, får det återverkningar för både sysselsättningen och samhället. För andra verksam- heter kan det vara möjligt att finna nya marknader och på det sättet behålla produktion och sysselsättning, men detta förhållande gäller inte för försvarsindustrin.
Den nu lagda försvarspolitiska propositionen innebär ytterligare negativa konsekvenser för Karlskoga med kraftigt minskade beställningar, särskilt inom Bofors utvecklingsområden. Detta kan få förödande konsekvenser för Karlskoga bland annat beroende på att den höga tekniska kompetensen kommer att försvinna snabbt då välutbildad arbetskraft kommer att söka sig från området. Effekten av detta blir då att hela näringslivet i Karlskoga- regionen kommer att drabbas, d.v.s. inte bara Bofors,
Karlskoga har dock unika tillgångar som kan vända den negativa trenden om dessa används på rätt sätt. Den höga tekniska kompetens som finns inom Bofors är den utan jämförelse viktigaste tillgången när Karlskogaregionen nu måste bli kvitt sitt beroende av nationella och internationella försvarsbelut.
Men utvecklingen kommer inte att gå av sig själv. Här krävs mycket såväl av samhälleliga insatser och Celsiuskoncernerna som av enskilda individers förmåga. Inom ramen för försvarspolitiken, där vi vet att beställningarna från försvarsindustrin drastiskt kommer att minska, måste regeringen anslå speciella pengar för omställningen, inte minst i Karlskoga. Riskkapital till bland annat försvarsindustrins satsningar på civila produkter och avknopp- ningar i Karlskogaregionen bör således prioriteras högt som en åtgärd för att snabbt skapa nya arbetstillfällen. Detta stämmer även överens med det förslag som FMV:s f.d. generaldirektör Per Borg lade fram i sin rapport till Näringsdepartementet i februari 1994 för att öka försvarsindustrins civila verksamhet. Denna slutsats styrks också i en utredning som gjorts av Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) på uppdrag av Näringsdepartementet och Försvarsdepartementet. I denna framgår att bristen på riskkapital är den största enskilda faktor som stjälper eller stoppar försvarsindustrins diversifiering till civila marknader. Vid kontakter med Bofors Industrier AB, som är Boforskoncernens renodlade civila satsning, förstärks bilden av att bristen på riskkapital är ett stort problem i regionen.
Vi anser att staten har ett speciellt ansvar för orter som för sin utveckling och arbetsmarknad är beroende av försvarsindustrin och att speciella pengar bör avsättas för att ge möjligheter för omställningen, inte minst i Karlskoga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens särskilda ansvar för orter där försvarsindustrin är dominerande.
Stockholm den 1 oktober 1996
Helena Frisk (s)
Håkan Strömberg (s) Maud Björnemalm (s) Hans Karlsson (s) Inger Lundberg (s)