En viktig del i arbetsförmedlingarnas arbete är de
arbetsmarknadspolitiska stödformerna i form av
rekryteringsstöd, arbetsplatsintroduktion, beredskapsarbete,
utbildningsvikariat, ALU, kommunal ungdomspraktik etc.
Konstruktionen av dessa bidragsformer är olika och ofta
komplicerade.
Stödformerna uppfattas oftast av arbetsförmedlingens personal som
komplicerade och administrativt tidskrävande, för att inte tala om hur en
arbetsgivare uppfattar dem.
Om arbetsförmedlingen skall kunna hantera dagens komplicerade stöd-
former, med stor variation i utformning och regelsystem och som ofta
förändras med kort varsel, så blir ovan nämnda administration kostnads-
krävande.
Enklare och mer enhetliga stödformer kräver inte lika omfattande
administration och skulle därmed frigöra resurser för arbetsförmedlingarnas
huvuduppgifter.
Genom att kvantitativa mål ges för en stor del av dessa stödformer, sker
istället en detaljstyrning av verksamheten som motverkar den kreativitet som
finns på arbetsförmedlingarna och inom kommunerna. Arbetsmarknaden ser
olika ut i olika delar av landet.
Behovet av exempelvis arbetsmarknadsutbildning varierar mycket mellan
olika orter, beroende på hur utbildningsstrukturen är för de arbetslösa och
hur näringslivsstrukturen på orten ser ut.
Självfallet skall regering och riksdag kunna mäta vilken effekt man når
med de pengar som tilldelas Arbetsmarknadsverket. Det bästa sättet att mäta
effekten måste vara att mäta hur arbetslösheten förändras.
Om man genom lokal kreativitet och nytänkande kan få ned arbetslösheten
måste det vara bättre än att pengarna utnyttjas efter en redan förbestämd
mall.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett flexiblare system för arbetsmarknadspolitiska
stödformer.