En viktig del i arbetsförmedlingarnas arbete är de arbetsmarknadspolitiska stödformerna i form av rekryteringsstöd, arbetsplatsintroduktion, beredskapsarbete, utbildningsvikariat, ALU, kommunal ungdomspraktik etc. Konstruktionen av dessa bidragsformer är olika och ofta komplicerade.
Stödformerna uppfattas oftast av arbetsförmedlingens personal som komplicerade och administrativt tidskrävande, för att inte tala om hur en arbetsgivare uppfattar dem.
Om arbetsförmedlingen skall kunna hantera dagens komplicerade stöd- former, med stor variation i utformning och regelsystem och som ofta förändras med kort varsel, så blir ovan nämnda administration kostnads- krävande.
Enklare och mer enhetliga stödformer kräver inte lika omfattande administration och skulle därmed frigöra resurser för arbetsförmedlingarnas huvuduppgifter.
Genom att kvantitativa mål ges för en stor del av dessa stödformer, sker istället en detaljstyrning av verksamheten som motverkar den kreativitet som finns på arbetsförmedlingarna och inom kommunerna. Arbetsmarknaden ser olika ut i olika delar av landet.
Behovet av exempelvis arbetsmarknadsutbildning varierar mycket mellan olika orter, beroende på hur utbildningsstrukturen är för de arbetslösa och hur näringslivsstrukturen på orten ser ut.
Självfallet skall regering och riksdag kunna mäta vilken effekt man når med de pengar som tilldelas Arbetsmarknadsverket. Det bästa sättet att mäta effekten måste vara att mäta hur arbetslösheten förändras.
Om man genom lokal kreativitet och nytänkande kan få ned arbetslösheten måste det vara bättre än att pengarna utnyttjas efter en redan förbestämd mall.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett flexiblare system för arbetsmarknadspolitiska stödformer.
Stockholm den 3 oktober 1996
Maud Ekendahl (m) Elizabeth Nyström (m)