Bland historiker råder det en stor enighet om att avskaffandet
av skråväsendet var en väsentlig förutsättning för den
ekonomiska utvecklingen. I Sverige hade skråna lagfästa
privilegier fram till 1846. Skråna anklagades för att genom
karteller och etableringskontroll förhindra en mångfald på
marknaden. Nu fanns det inte bara nackdelar med skråna. För
skråmedlemmarna var det inte bara en fråga om ekonomisk
vinning. Man upprätthöll även bl.a. vissa kvalitetskriterier
för produkter, ansvarade för yrkesutbildningen, hade olika
form av stödverksamheter för änkor och andra behövande
inom skrået. Men om skråna var bra för dess medlemmar, så
blev de till slut ett hinder för utvecklingen för landet och
1846 räknas med rätta som en av de viktigare milstolparna i
modern svensk ekonomisk historia.
Dagens fackföreningsrörelse har vissa likheter med skråna. Det rör sig om
sammanslutningar som värnar om sina medlemmars ekonomi; i likhet med
skråna erbjuder fackföreningarna sina medlemmar även andra fördelar. I och
med våra mycket omfattande arbetsmarknadslagar har facken fått en i
förhållande till övriga medborgare privilegierad ställning. Denna ställning
kan yttra sig bl.a. i att man kan utlysa blockad mot företag, som inte vill
teckna kollektivavtal.
I det moderna samhället ställs allt större krav på anpassning till kraftigt
ändrade förhållanden, och vårt framtida välstånd bestäms i hög utsträckning
av hur duktiga vi blir på att se och ta vara på möjligheterna. Om en kartell av
fackföreningar mer eller mindre monopoliserar arbetsmarknaden och
dessutom lagstiftningen förstärker den privilegierade ställningen, så finns det
stor risk att landets näringsliv inte kan ta till vara de nya möjligheterna.
Om det 1846 var en verklig näringsfrihet som eftersträvades, så bör vi i dag
eftersträva en ökad rörlighet och flexibilitet även på arbetsmarknaden. Det är
inte alltid som detta ligger i de nuvarande fackföreningsmedlemmarnas
intresse. Man strävar helt naturligt efter att bibehålla sina förmåner och vad
man uppnått, både ekonomiskt och i form av inflytande. Utanför fackets
medlemmar står emellertid en allt större skara medborgare, varav en stor del
är arbetslösa. Det måste därför ligga i landets samlade intresse att på alla vis
tillse att nya arbetstillfällen skapas. Då måste det också till att vi gör en
ordentlig översyn av hur arbetsmarknaden fungerar - på gott och ont.
Enligt min fasta övertygelse kommer Sverige aldrig att kunna anpassa sig
till de nya förutsättningarna, om vi inte får till stånd en flexiblare
arbetsmarknad. Detta innebär att mer av dialogen mellan arbetsgivare och
anställda måste ske nära den egna arbetsplatsen. För att åstadkomma detta
fullt ut bör alla institutionella hinder undanröjas.
De aktuella diskussionerna om minimala anpassningar av arbetsrätten visar
att arbetsmarknadens parter själva inte klarar av denna omprövning. Det är
därför regeringens och riksdagens skyldighet att i landets intresse föranstalta
om en öppnare arbetsmarknad. För att tillskapa ett bra beslutsunderlag bör
regeringen därför skyndsammast tillsätta en utredning som får till uppgift att
komma med förslag hur man skulle gå till väga för att åstadkomma vad som i
motionen ovan efterlysts. Som förhoppningsvis framgått bör
arbetsmarknadens parter inte sitta med i utredningen utan medlemmarna bör
utgöras av från parterna fristående personer med god insikt och stor överblick
av hur arbetsmarknader runt om i världen har förändrats.
I historieböckerna framöver är det troligt att vår tid kommer att jämföras
med den andra delen av 1800-talet, då grunden lades för den exempellösa
tillväxten av Sveriges ekonomi. De yttre förutsättningarna ändras radikalt och
förmågan att ta till vara möjligheterna sätts på prov. Då var man beredd att
göra radikala förändringar i lagstiftningen för hela landets
välståndsutveckling. Är vi beredda också?
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förutsättningarna för
en anpassning av lagarna som reglerar arbetsmarknadens funktionssätt i
enlighet med vad som anförts i motionen.