Jobben är den allra viktigaste frågan för Sverige idag.
Kommer vi inte till rätta med arbetslöshetsproblemet så
riskerar vi att för en mycket långt tid framöver fastna i en
ond spiral av permanent hög arbetslöshet och en dålig
samhällsekonomi. Dessvärre är risken stor att vi hamnar i
sådan spiral då regeringen har kapitulerat inför
arbetslösheten. Regeringens och Socialdemokraternas
hantering av t.ex. arbetsrätten har inneburit två förlorade år i
arbetet på en bättre arbetsmarknad. Vi menar ändå att det
finns chans till en räddning om politiken läggs om i en
riktning som Folkpartiet förordar.
I Folkpartiet har vi bestämt oss för att sätta kampen för fler jobb överst på
dagordningen. Vi har därför under året presenterat en rad med rapporter med
konkreta åtgärder för att kunna skapa fler jobb. Vi vill satsa på en politik för
fler jobb för att vi är övertygade om att den enda chansen att få rätsida på
Sveriges problem finns genom fler jobb, och då framför allt jobb genom
företagande.
Den väg som Socialdemokraterna har slagit in på när det gäller kampen
mot arbetslösheten har visat sig vara felaktig och den leder allt mer mot en
katastrofal utveckling på arbetsmarknaden. I mångt och mycket beror detta
på att man har en allt för stor tilltro till statliga system och att dessa skall
ingripa på arbetsmarknaden. Budgetpropositionen ger ej heller något större
hopp om bättring. Det saknas konkreta förslag på hur arbetslösheten skall
bekämpas så när som på det sedan i våras kända förslaget om "Offentligt
tillfälliga arbeten för äldre". I övrigt finns det inte mycket av nya skarpa
förslag. Symboliskt kanske det är att flera sidor i budgetbilagan är vita utan
text!
I Folkpartiet betonar vi istället att arbetsmarknadspolitiken vilar på tre ben:
en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett gynnsamt näringslivsklimat, sunda och
sanerade statsfinanser.
Dessa olika "ben" är beroende av varandra och de måste alla vara
uppfyllda för att vi skall kunna bekämpa arbetslösheten på ett bra sätt. Tyvärr
har Socialdemokraterna bortsett från detta samband och begränsat till en
politik som sanerar statsfinanserna och för någon form av vad som kan kallas
för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Att man behöver ett gott klimat för
näringslivet tycks Socialdemokraterna har glömt! Ett fullgott exempel på
denna inställning ges om man studerar ett pressmeddelande från
Arbetsmarknadsdepartementet som kom i samband med besked om att
flygflottiljen i Söderhamn skall läggas ned. Det talas nästan bara om
förstärkningar av den lokala arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiska
projekt i pressmeddelandet. Det vore mycket bättre om näringspolitiken
istället tydligt lyfts fram. Förstärkt arbetsförmedling eller ett antal
ditflyttade
statliga jobb löser ej problemen långsiktigt. Det måste till nya och fler
företag och företagare!
Vi vill från Folkpartiets sida även påpeka att det slutliga målet måste vara
att pressa ner den totala arbetslösheten. Med regeringens politik riskerar det
att bli bara konstgjorda nedgångar i arbetslöshetstalen genom att folk sätts in
i åtgärder temporärt. Politiken måste inriktas på att få fram riktiga jobb.
Målet måste vara färre arbetslösa och fler i jobb.
I denna motion beskriver vi vår syn på den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
De två övriga "benen" till full sysselsättning redovisar vi i motioner på
respektive områden. Frågor som berör a-kassan tas upp i vår motion om
socialförsäkringarna. Arbetstidsfrågan tas upp i en separat kommittémotion.
Grundsynen på
arbetslösheten
Arbetslöshet är alltid ett slöseri med resurser, mänskliga
såväl som ekonomiska. Erfarenheterna visar att det är svårt
för långtidsarbetslösa att komma tillbaka till
arbetsmarknaden. Hög arbetslöshet riskerar då att bli
bestående även under tider av högkonjunktur.
Det värsta som kan hända är att den höga arbetslösheten accepteras. På
många håll i samhället börjar man nu allt mer att acceptera att vi skall ha en
hög arbetslöshetsnivå. Lyssnar man på politiska partier, fackföreningar,
organisationer och massmedier tycks det som om vi fastnat i arbetslösheten
för gott och att det inte finns någon möjlighet att bringa ner den. Förslag förs
då i ren desperation fram om kortare arbetstid, sabbatsår med a-kassa m.m.
eller andra former av betald ledighet som kungsvägar till mindre
arbetslöshet. Har man en sådan inställning så angriper man bara den akuta
sjukdomen medan ingenting görs åt de grundläggande problemen.
Tyvärr verkar arbetsmarknadsministern ha drabbats av denna inställning.
Nästan dagligen kommer det nya förslag från statsrådet om hur a-kassan
skall användas till att lösa alla problem. Är det inte ett friår som föreslås så
är
det idéer om att a-kassepengar skall gå till sjukvården. Inte ett ord hörs om
konkreta förslag för att skaffa riktiga jobb.
Folkpartiet har en annan inställning. Ger vi upp och accepterar dagens
arbetslöshet är vi fast för lång tid framöver. Vi menar att arbetslösheten går
att bringa ned med hjälp av en klok och samlad politik för tillväxt,
kombinerad med en offensiv arbetsmarknadspolitik. Antalet sysselsatta
måste ökas, inte vara konstant eller sjunka!
Det förutsätter emellertid att man inser arbetslöshetens bakomliggande
orsaker, som bland annat hänger samman med strukturomvandlingen inom
näringslivet. Den har alltså inte enbart konjunkturella orsaker utan i hög grad
också strukturella orsaker. Den traditionella utformningen av arbets-
marknadspolitiken utgår emellertid från att arbetslösheten är konjunkturell
snarare än strukturell. För att lösa arbetslöshetsproblemet krävs också insikt
om att arbetsmarknaden genomgår förändringar till följd av att Sverige
utvecklas t.ex. mot ett kunskapssamhälle med skärpt internationell
konkurrens.
Det är utifrån dessa nya utgångspunkter en offensiv arbetsmarknadspolitik
bör utformas. En sådan handlar till stor del om åtgärder utanför det
traditionellt arbetsmarknadspolitiska området. Det gäller att föra en
ekonomisk politik som ger sunda statsfinanser och därmed låga räntor, det
gäller att föra en skatte- och näringspolitik som främjar företagande och det
gäller att föra en utbildningspolitik som ger Sverige ett kompetenslyft.
Läget på arbetsmarknaden är mycket svårbedömt framöver. Osäkerheten
om regeringen för en rätt politik är mycket stor och förslagen i budgetprop-
ositionen löser ej upp några knutar. Vi föreslår därför att riksdagen begär att
regeringen skall komma tillbaka med en särproposition under våren 1997 för
att då kunna beskriva läget och komma med eventuella åtgärder om läget så
kräver.
Lägg om kursen!
Folkpartiet har de senaste åren förordat att den traditionella
arbetsmarknadspolitiken bör genomföras med något mindre
resurser. Huvudorsaken har varit att vi är övertygade om att
vår övriga politik, om den fick genomföras, skulle ge sådana
tillskott av jobb att efterfrågan på traditionell
arbetsmarknadspolitik blev mindre. Vi har också trott på
möjligheterna att rationalisera verksamheten inom AMS.
Regeringen har successivt accepterat detta synsätt och i
omgångar skurit ner anslagen till AMS. Vi tror dock
fortfarande att en kraftfull decentralisering och
avbyråkratisering, nära samverkan med andra aktörer som
kommuner och näringslivsorganisationer, upphandling på en
konkurrensmarknad av fler delar av verksamheten än idag
samt en strävan att där det är möjligt och lämpligt välja
billigare åtgärder framför dyrare, kan ge ytterligare
besparingar. Vi vill i detta sammanhang uttrycka ett
beklagande av att regeringen trots allmänt tal om
decentralisering fortsätter med en långtgående detaljstyrning
av AMS, vilket försvårar en rationell resursanvändning. Vi
förordar att vissa medel som på detta sätt frigörs används till
de uppgifter inom arbetsmarknadspolitiken som vi anser
måste ha den allra högsta prioriteten, nämligen insatser för
handikappade.
För budgetåret 1997 föreslår vi därför att anslaget till utgiftsområdet
nedräknas med 5,75 miljarder kronor. Vi vill understryka att denna
anslagsförändring måste genomföras tillsammans med den övriga politik vi
förordar. Om så sker, är det vår bedömning att den öppna arbetslösheten inte
ökar, därför att efterfrågan på arbetsmarknadspolitiska insatser minskar. Om
det trots allt skulle uppstå ett tidsglapp, så att vissa AMS-åtgärder faller
bort
innan de nya jobben har uppstått, är det ändå att föredra att vara
korttidsarbetslös med gott hopp om ett ordinarie jobb jämfört med att vara "i
åtgärder" utan hopp om ett ordinarie jobb. Vi är övertygade om att vi gör en
riktigare avvägning mellan generella och selektiva insatser än den regeringen
gör.
Misslyckad regeringspolitik
Regeringen slår sig gärna för bröstet och säger att man sedan
regeringsskiftet 1994 har skapat över 100 000 nya jobb. Det
är visserligen sant att många nya arbetstillfällen tillkom i
mitten på 90-talet men till största delen tillkom dessa jobb
under 1994 dvs under den förra regeringens tid. Ökningen
var dubbelt så stor då som den sedan kom att bli under 1995!
1995 var ju det år som Socialdemokraterna skulle pressa ned
arbetslösheten under 5 procent bara man kom i
regeringsställning. Att i en högkonjunktur så radikalt ha
misslyckats är självfallet ett stort politiskt nederlag. Än värre
är att många människor, särskilt ungdomar, farit illa under
tiden.
AMS befarar att sysselsättningen kommer att minska drastiskt i år.
Tidigare trodde man på en ökning med ca 20 000 personer. Även det var
bara en fjärdedel av vad sysselsättningsökningen var 1994 - det senaste året
då Folkpartiet deltog i regeringsarbetet. Enligt SCB har sysselsättningen i
augusti minskat med 74 000 personer jämfört med augusti 1995. Regeringen
har nu också insett detta och erkänner i budgetpropositionen att man har
misslyckats när sysselsättningen minskat på detta sätt.
Satsa på tjänstejobb!
Industrisektorn, som länge har varit ryggraden i svenskt
näringsliv, kommer inte att ensam kunna lösa
arbetslöshetsproblemet. Ekonomiskt har denna sektor
visserligen en avgörande betydelse för landets ekonomi, men
den rationaliseringstakt som krävs för bevarad
konkurrenskraft gör att inte ens en mycket god tillväxt räcker
för att skapa det stora antal nya arbeten som behövs. Detta är
särskilt viktigt för kvinnors framtida möjligheter att få jobb.
Ska arbetslösheten förmås sjunka behöver sysselsättningen alltså öka
markant inom andra sektorer. Det kan handla om framväxten av en mängd
nya företag eller att små och medelstora företag expanderar. Framför allt är
det tjänste- och servicesektorn som måste stå för ökningen av antalet jobb.
Folkpartiet har därför under våren presenterat förslag till hur man kan
stimulera jobb som riktar sig mot hushållssektorn.
En sådan utveckling ställer höga och delvis nya krav på
arbetsmarknadspolitiken. Den skall underlätta för små såväl som större och
nya företag att snabbt rekrytera arbetskraft. Den skall hjälpa arbetssökande
att hitta nya vägar till jobb, eller till kompetenshöjning, och underlätta
rörlighet på arbetsmarknaden. De många nya former av "kontrakt" eller
"anställningar" som växer fram ställer krav på förnyelse av både
arbetsförmedlingarna och åtgärdsarsenalen.
Kompetensutveckling
Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående krav
på arbetskraftens kompetens. Det handlar om breda såväl
som specialiserade kunskaper och färdigheter, men kanske
framför allt om att kunna inhämta nya kunskaper när
villkoren ändras, tekniken utvecklas. Det finns redan idag
behov av återkommande fort- och vidareutbildning och det
behovet kommer att öka.
Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra grund för
fortsatt, livslångt lärande. Satsningen på att alla skall ha minst gymnasie-
kompetens liksom en långsiktig utbyggnad av den högre utbildningen är
investeringar för framtiden.
Arbetsmarknadspolitiken var tidigare inriktad på att förse de stora
industrierna med mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det
framväxande kunskapssamhället är att kraven idag ställs högre på kunskaper
och personliga färdigheter, t ex på kommunikativ förmåga. Det spelar helt
enkelt stor roll vem man anställer. Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om
och inriktas på den arbetsmarknad vi ser växa fram.
Den snabba teknologiska utvecklingen, nya förutsättningar på de
internationella marknaderna etc, gör att planeringshorisonten krymper.
Arbetsgivare kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det framtida
behovet av arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls till
arbetsförmedlingen i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.
Arbetsmarknadspolitikens
utformning och dess
åtgärder
Projektanställningar, uppdragsjobb och olika former av
tidsbegränsade förordnanden står för en allt större andel av
de nya jobben. Mycket talar för att de fasta jobben, i en inte
alltför avlägsen framtid, kanske blir en mindre vanlig
anställningsform än nu.
En fortsatt utveckling i denna riktning innebär att det blev vanligt att byta
arbete flera gånger under yrkeslivet, med mellanperioder av arbetssökande
eller utbildning. Arbetsmarknadspolitikens uppgift att underlätta yrkesmässig
och geografisk rörlighet accentueras då ytterligare. För utvecklingen av nya
företag och nya branscher är rörligheten avgörande.
Att öka rörligheten på arbetsmarknaden är och förblir en av arbets-
marknadspolitikens långsiktigt viktigaste uppgift. Det underlättar framväxten
av nya företag och nya branscher. Utbildningsinsatser är det lämpligaste
instrumentet för att underlätta främst yrkesmässig rörlighet.
Arbetsmarknadspolitiken är och förblir en nationell uppgift. Riksdagen har
dock fattat beslut om att mycket av AMS verksamhet skall decentraliseras
och vara mer flexibelt utformad. Detta är bra men det måste också innebära
att detta fungerar i praktiken. Från de som är verksamma inom arbetsför-
medlingen upplevs det nu som om man är allt för hårt styrda uppifrån trots
att arbetet skall decentraliseras mer.
Som vi nämnt tidigare i motionen anser vi att den traditionella arbets-
marknadspolitiken skall få ett mindre anslag för budgetåret 1997.
Kvinnor och män på
arbetsmarknaden
Kvinnorna har under senaste årtiondena undan för undan
stärkt sin ställning på arbetsmarknaden. Denna förstärkning
har även fortsatt på 1990-talet. Under den djupa
konjunkturnedgången i början av 1990-talet var det männen
som drabbades hårdast av arbetslöshet.
Denna utveckling har nu vänt i takt med att neddragningar i den offentliga
sektorn har skett. Nu är kvinnors arbetslöshet på väg att bli större än
männens. Regeringen uppdrog i våras åt RRV att göra en översyn av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ur ett jämställdhetsperspektiv. Detta är
bra och viktigt då det ökar möjligheterna för att arbetsmarknadspolitiken kan
möta kvinnors behov av aktiva åtgärder på ett rimligt sätt. Men vad som nu
krävs är konkreta åtgärder som ökar arbetslösa kvinnors möjligheter till att
finna nya jobb. I propositionen säger sig visserligen regeringen vara djupt
bekymrad över den ökade arbetslösheten bland kvinnor. Några förslag om
hur man skall bekämpa kvinnors arbetslöshet framförs dessvärre inte, lika
lite som männens.
Nu är det kanske mer viktigt än någonsin att vi kan bryta det traditionella
könsmönstret på arbetsmarknaden så att kvinnor söker sig till traditionella
mansdominerade yrken och tvärtom. Regeringen bör till riksdagen
konkretisera en plan för att bryta det traditionella könsmönstret.
Mer om jämställdheten på arbetsmarknaden står att läsa i vår partimotion
om jämställdheten.
Arbetsmarknadsutbildningen (AMU)
Arbetsmarknadsutbildningen (AMU) har länge präglats av en
inriktning mot utbildningar som allt för mycket har varit
anpassade mot gårdagens arbetsmarknad. En viss förändring
i positiv riktning har dock skett då man nu försöker sträva
efter att arbetsmarknadsutbildningen skall vara anpassad till
den enskildes behov och till förutsättningarna och kraven på
arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att denna förändring av
arbetsmarknadsutbildningen får fortsätta. Utbildningen måste
var inriktad på framtidens arbetsmarknad och ej på
gårdagens.
Rapporter från flera olika länsarbetsförmedlingar visar tydligt på att
dagens utbildningar ofta tar som utgångspunkt att man skall sysselsätta en
stor kvantitet arbetslösa. Att utbildningarna inte leder till jobb uppmärk-
sammas sällan. Vi föreslår att antalet personer i utbildningar minskas sam-
tidigt som kvaliteten på utbildningen höjs.
API
Arbetsplatsintroduktionen (API) är efterträdaren till
ungdomspraktik, invandrarpraktik och akademikerpraktik.
API har visat sig vara en effektiv arbetsmarknadspolitisk
åtgärd precis som bl a den gamla ungdomspraktiken var.
Under det senaste åren har Socialdemokraterna helt bytt åsikt när det gäller
synen på API. När ungdomspraktiken kom till som en arbetsmarknads-
politisk åtgärd 1992 ansåg Socialdemokraterna att åtgärden var resultatet av
en politik "som inte är samordnad och genomtänkt". Det var fel att
ungdomen fick praktik i stället för avtalad lön, och man ansåg att
ungdomspraktiken skulle skapa en onödig byråkrati för arbetsförmedlingen.
Allt detta har visat sig vara fel och nu har Socialdemokraterna och
regeringen tvingats ändra inriktning och genomfört förändringar i API så att
den är i princip sak samma som den gamla ungdomspraktiken.
Arbetslivsutveckling (ALU)
Arbetslivsutvecklingen (ALU) är en åtgärd som funnits
under några år. Åtgärden har visat sig vara en smidig och
flexibel åtgärd att tillgripa som en sista åtgärd när andra
åtgärder har prövats. ALU-projekten inriktas nu mot kultur,
miljö och jämställdhet, vilket är positivt.
Reglerna för ALU har nu till viss del ändrats i enligt med regeringens
proposition 1995/96:148 Lokal samverkan mot arbetslösheten. Ändringarna
består i att ALU nu, i ett antal försökskommuner, ej skall ses som en
sistahandsåtgärd och att ALU kan pågå under i princip hur lång tid som
helst. Folkpartiet motsatte sig dessa förändringar då vi anser att det är
viktigt
att ALU skall vara en sistahandsåtgärd och då vi tror att ALU kan tränga ut
jobb på den ordinarie arbetsmarknaden på den offentliga sektorn om ett
ALU-projekt får pågå under lång tid. Regelverk kring ALU bör därför
återställas till vad som gällde före den 1 juli 1996. Vi anser också att en
utvärdering av ALU bör göras då åtgärden funnits under en längre tid. Det
vore därför bra att få reda på hur den har fungerat.
Rekryteringsstöd och
beredskapsarbete
Det är viktigt att betona att arbetsmarknadspolitiska åtgärder
ej får utformas så att de tränger undan jobb på den reguljära
arbetsmarknaden. Därför skall man så långt som möjligt vara
restriktiv när det gäller företagsstöd. Regelverket kring
rekryteringsstöd och beredskapsarbeten har nu förändrats så
att de är anpassade till EU:s regelverk. Detta ser vi givetvis
som något positivt.
Åtgärder för äldre arbetslösa
Många arbetsgivare drar sig för att anställa äldre arbetslösa
som inte har så många år kvar till pensioneringen. Tyvärr
glömmer man ofta bort att dessa personer har stor erfarenhet
och kompetens som kan vara bra för många företag att få del
av. Till saken hör också att äldre arbetskraft ofta är mycket
mer "trogen" mot sin arbetsgivare och stannar kvar på sin
arbetsplats i högre grad än yngre som har en större tendens
till rörlighet. Att anställa en 55-åring som har åtminstone 10
år kvar på arbetsmarknaden kan därför vara lönsamt för
arbetsgivaren.
I våras kom regeringen med förslag om en speciell arbetsmarknadspolitisk
åtgärd som riktade sig till äldre arbetslösa som fyllt 55 år. De skulle
sysselsättas genom s.k. offentligt tillfälliga arbeten för att de skulle få "ett
värdigt slut" på sitt arbetsliv. Folkpartiet gick emot detta förslag då vi anser
att det inte är någon bra lösning med denna typ av åtgärd. Risken är bl a stor
att ordinarie jobb i den offentliga sektorn trängs undan. Vi har inte ändrat
inställning i frågan och vidhåller därför att denna form av åtgärd bör
försvinna.
Ungdomsarbetslösheten
Arbetslösheten har alltid varit högre bland unga än bland
äldre. Icke desto mindre har arbetslösheten bland
ungdomarna vuxit till alarmerande proportioner, och vi har
idag en situation där många gått arbetslösa i flera år utan att
få fotfäste på arbetsmarknaden. Risken finns att våra
ungdomar slås ut för lång tid. Det är djupt tragiskt för varje
individ och riskerar att få svåröverblickbara konsekvenser för
samhället. Därför är det angeläget att sätta in åtgärder som
underlättar för ungdomar att få en kontakt med arbetslivet.
Tyvärr finner vi inte några nya förslag i budgetpropositionen om
ungdomsarbetslösheten. Regeringen återupprepar sitt löfte från 1994 om att
ungdomar under 25 år skall erbjudas arbete, utbildningsplats eller en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd inom 100 dagar även om detta nu sägs vara ett
långsiktigt mål. Man slår sig för bröstet och säger att antalet ungdomar som
varit arbetslösa under mer än 100 dagar har minskat från ca 25 000 per
månad till 15 000 per månad. En orsak till denna nedgång torde vara att
många ungdomar fått plats inom Datortek. Det är dock långt kvar till målet.
Detta förhållande visar med all tydlighet på att regeringen sviker ytterligare
ett av sina vallöften! Förslaget från vårens sysselsättningspolitiska
proposition om att alla ungdomar skall erbjudas feriejobb under 1997 tas
ånyo upp. Hur detta projekt skall genomföras är fortfarande oklart.
Regeringen talar bara om att information och annonsering skall lösa frågan.
Vad ungdomar främst behöver är kanske inte arbetsmarknadspolitiska
åtgärder eller utbildning, utan de behöver främst få in en fot på arbets-
marknaden. Genom vår politik kan ungdomar få den chans de behöver på
arbetsmarknaden genom att fler företag skapas. Kombinerat med andra
reformer såsom en reformerad arbetsrätt så ökar också de ungas möjligheter.
Det är dock viktigt att påpeka att det även i fortsättningen måste finnas
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är anpassade till ungdomar och deras
behov.
Invandrare
Invandrare är en mycket utsatt grupp på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten bland dem är mycket hög. Det borde inte vara
så då invandrare ofta har en hög utbildning och lätt borde få
jobb. Tyvärr får invandrare oftast inte jobb inom det yrke de
har en utbildning för. Istället hänvisas de till yrken inom
andra områden där utbildningskraven är mycket lägre.
Arbetsförmedlingar och arbetsgivare bör genomsamt ta itu
med dessa problem och genom t ex informationskampanjer
m.m. förmå fler att anställa invandrare.
Det är viktigt att betona att många invandrare är en stor tillgång som
företagare. I många grupper är företagandet högre än generellt i Sverige men
många kunder finns särskilt vad gäller möjligheter till riskkapital och starta
eget-bidrag.
Stöd kvinnliga företagare
Fler kvinnor måste ges möjligheter att få starta företag.
Fortfarande är det så att bara en tredjedel av alla nya företag
startas av kvinnor. Stödet till detta bör utgå till alla kvinnor
som är långtidsarbetslösa och inte bara främst till dem som
tidigare har jobbat i offentlig sektor. Även kvinnor med
bakgrund i näringslivet har en utmärkt kompetens som måste
tas tillvara.
Det gäller att åtgärder och stöd som lämnas till kvinnor som vill bli
företagare utformas på ett sätt så att man tar vara på och lyssnar på kvinnors
förutsättningar och krav. Det är bra att ALMI Företagspartner AB fått
utökade möjligheter att ge lån till kvinnliga nyföretagare.
Öka insatserna för de
arbetshandikappade
Oavsett konjunkturläge har de handikappade alltid en svår
situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för att
stärka handikappades ställning är därför oerhört viktiga och
bör alltid vara prioriterade. Att få möjlighet att utföra ett
efterfrågat arbete ökar livskvaliteten enormt. Men ofta
överdrivs svårigheterna som är förknippade med att anställa
en person med funktionshinder. Information och enklare
anpassningar av arbetsmiljön kan ofta räcka för att
överbrygga hindren att få jobb.
Arbetslinjen måste gälla även för handikappade. Förtidspensioneringar ska
undvikas i största möjliga utsträckning. Både lönebidrag och anställningar
inom Samhall har visat sig vara värdefulla lösningar för många
handikappade. Folkpartiet har under de senaste riksmötena prioriterat de
arbetshandikappade. Vi har gått emot regeringens förslag om besparingar på
Samhall AB och på anslaget för lönebidragsnivån samt försämringar i
regelverket kring lönebidragsanställningarna. Vi gick emot regeringens
förslag i dessa delar eftersom vi var övertygade att försämringarna skulle slå
hårt mot de arbetshandikappade. Tyvärr besannades våra farhågor snabbt.
Budgetåret 1995/96 var inte mer än ca två månader gammalt när
larmrapporter kom om att pengarna till nya lönebidrag var slut. Regeringen
tvingades under hösten 1995 att lägga fram en proposition med 200 miljoner
kronor extra till lönebidragsanställningar. Dessa medel tog dock slut under
våren och Folkpartiet lyckades få igenom ett utskottsinitiativ i riksdagen i
maj som innebar att extra resurser avsattes till lönebidragen för att stoppa de
mest akuta varslen om uppsägningar av lönebidragsanställda.
Det är nu viktigt att de arbetshandikappade även i fortsättningen får ett
välbehövligt stöd. Folkpartiet har därför i vårt budgetalternativ anslagit 200
miljoner kronor extra till lönebidragen under 1997 jämfört med regeringen.
Inom ramarna bör det också ges möjlighet till ett extra stöd till Samhall AB
genom ett minskat sparbeting, i syfte att förhindra eventuella uppsägningar
inom bolaget. Detta vill vi genomföra genom att flytta 50 miljoner kronor
från anslaget A 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder till anslaget B 5. Anslag
till Samhall AB.
Undersökningar har visat på att både lönebidragsanställningar och anställ-
ningar vid Samhall är mycket billiga om man jämför med alternativen a-
kassa eller förtidspension som annars står till buds för de arbetshandik-
appade.
Möjligheter till anställning med lönebidrag har under de senaste åren
vidgats så att även personer som ej är arbetshandikappade har erbjudits
denna möjlighet till anställning. Folkpartiet var positivt till detta när det
gällde arbetslösa som fyllt 60 år. Men det är viktigt att påpeka att
lönebidragsanställningar i största möjliga utsträckning måste vara en åtgärd
för arbetshandikappade. När arbetslösheten bland de arbetshandikappade
stiger måste denna anställningsform starkare renodlas. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsrätten
Det står allt mer klart att regeringens "återställare" på
arbetsrättsområdet hösten 1994 var förödande för
företagsamheten. Lagstiftningen måste förändras och
moderniseras. Det går ej att ha en arbetsrättslig lagstiftning
som är anpassad till 1970-talets behov och arbetsmarknad.
På arbetsrättsområdet har dessvärre regeringens oförmåga visats allra
tydligast. Det var sammanbrottet för Arbetsrättskommissionen som ledde till
att den planerade sysselsättningspropositionen ej lades fram i våras. Detta
ledde i sin tur till att Folkpartiet och andra partier fick agera och väcka
frågan
om en särskild riksdagssession under sommaren. Under sommaren har
förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter så fortsatt utan att man har
kommit till någon lösning. Nu återstår bara den lagstiftning som regeringen
så länge varit motståndare till. Men också här har det varit olika turer.
Regeringen kom först överens med Centern om en smärre, om än otillräcklig
förändring av arbetsrätten. Efter kritik från LO har Socialdemokraterna dock
delvis backat från sitt första förslag, och den välbehövliga reformeringen av
arbetsrätten verkar allt mer avlägsen. Nu är en proposition aviserad till den
30 oktober och då får Folkpartiet anledning att återkomma till frågan om
arbetsrätten.
Reformeringen av arbetsrätten brådskar dock. Det vore därför bra att
riksdagen snarast kunde fatta ett beslut om att ändra LAS och MBL så att
1994 års lagstiftning återinförs i sin helhet. Lagtexten finns redan
tillgänglig.
Vad det gäller är att möjlighet ges till undantag från turordningen i LAS för
två personer samt längre prov- och visstidsanställning. I MBL bör veto- och
blockadmöjligheternas borttagande ånyo aktualiseras.
Anslagsfrågor
Vi föreslår således att den totala ramen för utgiftsområdet
skall uppgå till 46 296 499 000 kr. Anslaget A 1.
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader skall minskas
med 200 miljoner kronor. Dessa medel skall istället tillföras
anslaget A 3. Särskilda åtgärder för arbetshandikappade.
Anslaget A 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall
minskas med 5,8 miljarder kronor. Av dessa tillförs 50
miljoner kronor till anslaget B 5. Anslag till Samhall AB.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadspolitikens "tre ben",
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att målet för arbetsmarknadspolitiken måste vara att pressa ner
den totala arbetslösheten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundsynen på arbetslösheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en särproposition under våren 1997,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omfattningen av den traditionella arbetsmarknadspolitiken,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tjänstejobb,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kompetensutveckling,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadspolitikens utformning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rörligheten på arbetsmarknaden,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en konkret plan med insatser för att bryta den traditionella
könsuppdelningen på arbetsmarknaden,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadsutbildningen (AMU),
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring av regelverket
kring arbetslivsutvecklingen (ALU) enligt vad i motionen anförts,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en utvärdering av ALU,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldres arbetslöshet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ungdomars situation på arbetsmarknaden,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till kvinnligt företagande,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att lönebidragsanställningar i första hand skall
erbjudas arbetshandikappade,
19. att riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförts i motionen om
sådan återgång till reglerna som gällde i LAS och MBL under 1994,
20. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag för budgetåret 1997 anvisar anslagen under utgiftsområde 14.
Arbetsmarknad och arbetsliv enligt uppställning:
Anslag
Regeringens förslag
Anslagsförändring
A 1. Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader
4 418 118
-200 000
A 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
25 456 727
-5 800 000
A 3. Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade
6 486 527
+200 000
B 5. Bidrag till Samhall AB
4 349 419
+50 000
Summa för utgiftsområdet
52 046 499
-5 750 000
Stockholm den 3 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Siri Dannaeus (fp)