med anledning av förs. 1996/97:RR3 Förslag angående arbetsmarknadsutbildning
Den svenska arbetsmarknaden är en av världens mest
reglerade. Den föråldrade arbetsrätten i kombination med en
bristande balans mellan arbetsmarknadens parter samt
kollektivavtalens dominerande ställning gör att förhållandena
är rigida.
Arbetslösheten är till stora delar en prisbildningsfråga. Lön är ersättning för
utfört arbete. Den solidariska lönepolitiken samt höga lägsta- och
ingångslöner har i onödan hindrat många människor från att få tillträde till
marknaden. Efterfrågan på deras arbete finns, men inte till det pris som sätts i
kollektivavtalen. Individuella anställningsavtal och en individualiserad
lönesättning är nödvändiga för att skapa balans på arbetsmarknaden.
Härtill kommer att nya och existerande arbeten straffbeskattas genom höga
lönebikostnader. Arbetsgivaravgifter, löneskatter och övervältrade kostnader
för t.ex. sjuklöneperioden ökar orimligt arbetsgivarnas kostnader för att ha
människor anställda. Den totala beskattningen av arbete måste bringas ned
för att skapa förutsättningar för nya jobb. I all synnerhet gäller detta i den
privata tjänstesektorn, där skattekilarna slår mycket hårt mot efterfrågan på
hushållstjänster.
En av de viktigaste åtgärderna för att förbättra den svenska ekonomins sätt
att fungera och skapa förutsättningar för fler nya arbeten vore en ny arbets-
rätt, med ett grundskydd reglerat i lag, men med omfattande möjligheter att
sluta enskilda avtal om anställningsförhållanden.
Det måste stå klart om den aktiva arbetsmarknadspolitikens huvudmål är
att förbättra den totala arbetsmarknadens och ekonomins sätt att fungera, eller
om huvudmålet är att stärka vissa enskilda människors förutsättningar för att
få arbete.
De båda målen kan nämligen delvis vara varandras motsatser.
Arbetsmarknadspolitikens krav på finansiering skapar en uppenbar mål-
konflikt med näringspolitikens krav på goda villkor för företagande och
produktion, ett förhållande som utvecklats i motion A211.
De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan delvis bli ett nollsummespel,
där den som deltagit i en arbetsmarknadspolitiskt motiverad verksamhet
kanske tar arbetet från en kamrat som inte varit föremål för arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder. Den samhällsekonomiska vinsten blir då liten.
Det är vidare tveksamt om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har en
tydlig förmåga att förbättra enskilda individers möjligheter att få arbete.
Enligt AMS så gör dock arbetsmarknadspolitiska åtgärder att en arbetslös
persons möjlighet att få arbete försämras mindre än utan åtgärder. Om detta
innebär att arbetsmarknaden totalt sett fungerar bättre p.g.a. åtgärderna eller
att kostnaderna för den skull skulle vara motiverade är en annan sak.
I själva verket är det svårt att i de senaste årens undersökningar av den s.k.
aktiva arbetsmarknadspolitikens mikro- och makroekonomiska effekter finna
att den skulle ge önskvärda resultat. Det är svårt att se att entydigt positiva
effekter kan påvisas i undersökningarna.
Riksdagens revisorer konstaterar:
En genomgång av svenska utvärderingar av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
visar att de är relativt få och att kunskapsläget om åtgärdernas effekter är
ganska begränsat.
Riksdagens revisorer skriver också:
Revisorerna har noterat att antalet utvärderingar av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder ökat under senare år, men enligt vår bedömning finns det fortfarande
ett stort behov av utvärderingar. Behovet gäller inte bara
arbetsmarknadsutbildningen utan även övriga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Kunskapsläget är för närvarande otillfredsställande och enligt revisorernas
bedömning bör en viktig uppgift för Arbetsmarknadsdepartementet vara att
initiera ytterligare studier inom området.
Synen på den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken är
i mångt och mycket en fråga om perspektiv. Den har växt
fram över tid. Den ena åtgärden har lagts till den andra. Den
ena kronan har adderats till den andra. Den ena
målsättningen har fått ersätta den andra. Lek med tanken på
vad som skulle hända om någon idag föreslog en åtgärd som
kostade 20 miljarder kronor om året och som inte entydigt
kunde visas ha positiva effekter för jobben.
Riksdagens revisorer skriver:
En genomgång av de dokument som ligger till grund för beslut om
arbetsmarknadsutbildningens volym och inriktning pekar på att resultaten
från utvärderingar spelar en närmast obefintlig roll.
Att det förhåller sig så är inte bara uppseendeväckande, utan
också oacceptabelt. Det förstärker också bilden av en
arbetsmarknadspolitik inte minst ägnad åt att lösa
regeringens behov av skenbar handlingskraft.
I motion A211 anfördes följande:
Det är uppenbart att det finns en målkonflikt mellan arbetsmarknadspolitiken
och näringspolitiken och det finns utomordentligt starka skäl att granska de
mikro- och makroekonomiska effekterna av den s.k. aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Detta bör ske i perspektiv av att statens insatser
sammantaget skall syfta till att fler företag startas och fler människor får
varaktiga arbeten.
Utskottet avvisade detta med hänvisning till ett avsnitt om
utvärdering och uppföljning i den arbetsmarknadspolitiska
kommitténs betänkande och till den kommande rapporten
från Riksdagens revisorer. Den senare rapporten ger dock -
som synes ovan - inte stöd för att frågan skulle vara
färdigutredd.
Regeringen bör ges i uppdrag att snarast initiera en ambitiös utvärdering av
den aktiva arbetsmarknadspolitikens olika delar. Denna utvärdering måste
genomföras på vetenskaplig grund, av oberoende aktörer.
För att komma ifråga för arbetsmarknadsutbildning bör man vara, eller
riskera att bli, arbetslös. Dessutom bör man vara arbetssökande vid den
offentliga arbetsförmedlingen och minst 20 år gammal.
Enskilda arbetsförmedlingar och andra enskilda aktörer som söker matcha
utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden är förhindrade att låta arbets-
sökande genomgå arbetsmarknadsutbildning. Dessutom är i praktiken också
den enskilde förhindrad att själv söka finna en passande utbildning, om den
inte är förmedlad av den offentliga arbetsförmedlingen.
Det är inte ovanligt att enskilda aktörer kontaktas av människor som i stort
sett har de nödvändiga kvalifikationerna för ett arbete, men saknar en viss
pusselbit av kunnande. Idag tvingas förmedlingsfirmorna tacka nej till dessa
människor och kan bara råda dem att på annat håll söka förbättra sina kvalifi-
kationer, för att sedan återkomma.
Det vore rimligt att andra än den offentliga arbetsförmedlingen kunde
fungera som sluss till arbetsmarknadsutbildningar. Enskilda aktörer vet ofta
exakt vilka kunskaper som efterfrågas och kan erbjuda jobb åt dem som
möter kraven efter genomgången utbildning.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i denna riktning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en oberoende utvärdering av den
aktiva arbetsmarknadspolitikens effektivitet ur såväl mikro- som
makroekonomiskt perspektiv i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet för andra
aktörer än den offentliga arbetsförmedlingen att anvisa
arbetsmarknadsutbildning i enlighet med vad som anförts i motionen.