Landstingsförbundet, Kommunförbundet och staten har
kommit överens om avtal innebärande att fast anställd
personal inom kommuner och landsting icke skall sägas upp.
Samma uppgörelse ålägger även landstingen att senast år
2000 uppnå en balanserad budget. Flertalet landsting tvingas
i dagsläget att ta ställning till mycket omfattande förslag till
kostnadsanpassningar för de kommande åren.
Personalkostnaderna utgör 65-70 procent av landstingens
totala kostnader. Flera landsting nödgas härvidlag att
konstatera övertalighet bland personalen. Samtidigt finns det
stora behov av vårdinsatser.
Även om övertalighet råder inom vissa personalgrupper så kan man också
skönja en begynnande personalbrist inom andra personalgrupper. Behovet av
personal med högre kompetens ökar. Den omfattande strukturella
omvandling som den svenska sjukvården står inför - såväl till följd av krav
på kostnadsanpassningar som till följd av nya landvinningar inom det
medicinsk-tekniska området - kan på goda grunder antas accentuera denna
situation. Satsningar på vidareutbildning av undersköterskor till sjuksköter-
skor skulle mot denna bakgrund kunna vara en såväl kortsiktigt som
långsiktigt försvarbar åtgärd.
För att sådana satsningar på kompetensutveckling skall komma till stånd
måste dock åtgärderna vara ekonomiskt försvarbara för landstingen.
Möjligheter för landstingen att använda sig av systemet med utbildnings-
vikariat vore därför önskvärda. Ett flertal hinder i regelverket för den
statliga
arbetsmarknadspolitiken försvårar dock detta.
För det första är utbildningsvikariat villkorat av åläggande om att ta in
externa, av arbetsförmedlingen anvisade arbetssökande som vikarier för den
ordinarie personal som befinner sig i utbildning. Landstingen har, till följd
av uppgörelsen med staten, övertalig personal som man är förhindrad att
friställa. Enligt LAS skall övertalig personal erbjudas att besätta vakanser
som uppkommer. Som konsekvens därav kan inte utbildningsvikariat
användas, då detta förutsätter att externa arbetssökande besätter vikariaten.
Någon minskning av landstingens kostnader för övertalig personal kan därför
inte åstadkommas.
För det andra finns ytterligare en försvårande omständighet i det konkreta
fallet med vidareutbildning för undersköterskor, beroende på att
sjuksköterskeutbildningen är en högskoleutbildning. Enligt nuvarande
regelverk är arbetsmarknadspolitiska åtgärder begränsade till utbildningar på
grundskole- och gymnasienivå. Tendensen inom sjukvården är, liksom i stora
delar av övriga näringslivet, att efterfrågan ökar när det gäller personal med
eftergymnasiala utbildningar. För att möta sådana strukturella förändringar i
efterfrågan på arbetskraft måste regelverket för arbetsmarknadspolitiken
göras mer flexibelt.
För det tredje kräver det nuvarande regelverket att oförändrad lön skall
utgå även under den tid som den ordinarie personalen deltar i utbildning.
Detta innebär givetvis att färre utbildningar kommer till stånd än vad som
annars kunde ha blivit fallet. För den enskilde innebär det också stora
orättvisor. De som skaffat sig utbildning genom egen försorg har till
övervägande del måst finansiera denna genom upptagande av studielån. Det
är därför uppenbart att även studiefinansieringen måste ses över för att
utbildningssatsningar skall kunna få framgång.
Frågan om lön under utbildningen borde kunna avgöras i en dialog mellan
arbetsgivaren och personalorganisationerna. En reducerad lön skulle vara ett
sätt att minska diskrepansen mellan anställda som erbjuds utbildning och de
som genom egen försorg söker sig till utbildning. Reducering av lön under
utbildningsperioden är framför allt aktuellt i samband med längre
vidareutbildningar, t.ex. för undersköterskor som utbildar sig till
sjuksköterskor.
Ytterligare en komplikation för att uppnå likvärdiga ekonomiska
förutsättningar mellan anställda som deltar i utbildning och övriga
studerande är att nuvarande regelverk för studiestödssystemet stadgar att
studiestöd inte kan utgå för uppdragsutbildningar. Om arbetsgivaren
upphandlar en sjuksköterskeutbildning som uppdragsutbildning i syfte att
minska behovet av att säga upp övertalig personal måste studiestödet till
eleverna i sin helhet betalas av arbetsgivaren. En ökad flexibilitet vad gäller
lönesättningen för anställda under utbildning skulle i kombination med en
ökad flexibilitet inom studiestödssystemet kunna åstadkomma dels ökade
satsningar på utbildningar som ger den kompetens som efterfrågas på
arbetsmarknaden, dels ge mer likvärdiga ekonomiska förutsättningar för
grupper av studerande.
Det ovan beskrivna illustrerar den svåra situation som råder i landsting och
kommuner när det gäller att hantera problemet med övertalig personal med
det regelverk för arbetsmarknadsåtgärder som nu finns. Vid upprepade
tillfällen har regeringen signalerat om ökade möjligheter att nyttja
arbetsmarknadsmedel inom vårdsektorn. Trots detta kvarstår i praktiken
formella hinder för att få till stånd åtgärder som är väl motiverade ur såväl
arbetsmarknadssynvinkel som ur vårdpolitisk synvinkel.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att arbetsmarknadsmedel skall kunna utnyttjas inom
vårdsektorn.
Stockholm den 3 oktober 1996
Ingrid Andersson (s)
Hans Karlsson (s)
Björn Kaaling (s)
Barbro Andersson (s)
Mats Berglind (s)