Arbetslösheten är en tragedi för alla de människor som är
utan arbete och en svår ekonomisk och social belastning för
hela det svenska samhället.
Arbetslösheten beror på strukturella fel i den svenska ekonomin. Dess
förmåga till anpassning och utveckling har hindrats av en lång rad politiska
missgrepp. Resultatet av västvärldens höga skatter, omfattande regleringar
och bristande kunskapsinvesteringar är att Sverige tappat i internationell
konkurrenskraft. Förutsättningarna för företagen och företagandet att växa
och därmed också för ekonomins förmåga att växa har under en rad år varit
ogynnsamma.
Det socialdemokratiska sättet att möta arbetslösheten, den s.k. aktiva
arbetsmarknadspolitiken, löser inte dessa strukturfel. Den är i bästa fall
reparativ till sin karaktär, i sämsta fall bidrar den bara till att dölja
arbetslöshetens verkliga storlek. I varje fall bidrar den till att permanenta
alltför stora offentliga utgifter, ett högt ränteläge och en stelnad
arbetsmarknad. Dessa faktorer bidrar till att försämra förutsättningarna för
företagande och produktion i landet, vilket leder till en lägre sysselsättning
än
vad förhållandena egentligen motiverar.
Synen på den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken är i mångt och
mycket en fråga om perspektiv. Den har växt fram med tiden. Lek med
tanken på vad som skulle hända om någon idag föreslog en åtgärd som
kostade låt säga 20 miljarder kronor om året och som inte entydigt kunde
visas ha positiva effekter för jobben.
I själva verket finns en fundamental målkonflikt mellan arbetsmarknads-
politiken och näringspolitiken, förutsättningarna för fler och växande företag.
För att finansiera de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har regeringen höjt
skatterna på företagande och arbete, samt ökat statsskulden. När
förutsättningarna för existerande och nya arbeten skattas sönder, samt hotas
av ett onaturligt högt ränteläge, skapas en ond cirkel. Skatterna höjs för att
finansiera arbetsmarknadspolitiken och statens alltför stora utgifter, vilket
försämrar Sveriges konkurrenskraft och förutsättningarna för företagen varpå
arbetslösheten växer, vilket leder till krav på större statliga åtaganden och
skattehöjningar, vilket försämrar förutsättningarna för företagen o.s.v. Denna
onda cirkel måste brytas. Det enda sättet att komma till rätta med
arbetslösheten är att förbättra förutsättningarna för nya riktiga arbeten.
Det har de senaste åren förekommit förvånansvärt lite ifrågasättande av
arbetsmarknadspolitikens kostnader och inriktning. Det har med tiden blivit
till något av ett axiom att den är bra för de arbetslösa, ekonomins utveckling
och därmed för landet. Det finns goda skäl att inte bara kritiskt granska den
socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken, utan också att i grunden
ifrågasätta den. Detta också vid sidan av de negativa ekonomiska effekter
som dess kostnader ger upphov till. Det är inte för mycket sagt att den s.k.
aktiva arbetsmarknadspolitiken idag inte minst fyller ett politiskt behov.
En uppdelning av arbetsmarknadspolitiken kan ske i kontantstöd till
arbetslösa, sysselsättningsskapande åtgärder och rörlighets- och anpassnings-
underlättande åtgärder. Nedan koncentrerar jag mig på effekterna av de två
senare.
I själva verket är det utomordentligt svårt att i de senaste årens
undersökningar av den s.k. aktiva arbetsmarknadspolitikens mikro- och
makroekonomiska effekter finna att den skulle ge önskvärda resultat. Inga
entydigt positiva effekter kan överhuvud påvisas i undersökningarna.
Det är tveksamt om den s.k. aktiva arbetsmarknadspolitiken ens har
förmåga att ge enskilda individer bättre möjligheter att få arbete. Enligt AMS
själv så gör dock arbetsmarknadspolitiska åtgärder att en arbetslös persons
möjlighet att få arbete försämras mindre än utan åtgärder. Om detta innebär
att arbetsmarknaden totalt sett fungerar bättre p.g.a. åtgärderna, eller att
kostnaderna för den skull skulle vara motiverade är en annan sak. Åtgärderna
blir delvis ett nollsummespel, där den som genomgått en åtgärd kanske tar
arbetet från en kamrat som inte varit föremål för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Rundgången mellan åtgärder och a-kassa är ett problem, då incitamenten
för arbetssökande minskar, enligt vissa undersökningar.
I ett makroperspektiv blir den aktiva arbetsmarknadspolitiken än mer
tveksam. Sverige har inte lägre total arbetslöshet än jämförbara länder. Detta
trots den utomordentligt omfattande satsningen på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Däremot finns en rad tydliga problem, framförallt med de
sysselsättningsskapande åtgärderna. Till dessa hör t.ex. rekryteringsstöd,
starta eget-bidrag, stöd till företagsutbildning, särskilda ungdomsåtgärder,
arbetslivsutveckling (ALU) och vissa åtgärder för arbetshandikappade.
Sysselsättningsskapande åtgärder tränger i många fall undan riktiga
arbetstillfällen. Dessutom föreligger betydande konkurrenssnedvridningar
orsakade av arbetsmarknadspolitiken. Bidrag som skapar onaturliga
konkurrensförutsättningar kan utgå både för nyföretagande och stöd till
existerade företag. De företag som redan är verksamma i berörd bransch ser
sina förutsättningar förändrade på konstlad väg.
I en del fall flyttar stöden arbetsmöjligheter från ett företag på en ort till
ett
annat och statsstött företag på en annan ort. I andra fall bidrar stöden till
att
oseriösa företag slår ut seriösa konkurrenter. Genom snedvridning av
marknadssituationen kan de arbetsmarknadspolitiska stöden försämra
förutsättningarna för nya solida företag och nya arbeten.
Undanträngning av riktiga arbeten sker också genom att lönebildningen
påverkas av arbetsmarknadspolitiken. Att reservationslönerna är höga p.g.a.
a-kassans ersättningsnivå är en sak. En annan är att intensifiering av åtgärder
som beredskapsarbeten i förhållande till antalet arbetslösa också enligt vissa
undersökningar kan leda till lönehöjningar.
En vanlig uppfattning verkar vara att storskaligheten i de arbetsmarknads-
politiska åtgärderna i sig är ett problem. I den mån åtgärder skall förekomma
bör de vara väl definierade och koncentreras på särskilt utvalda grupper, som
långtidsarbetslösa eller arbetshandikappade. Utvärdering av åtgärdernas
effektivitet, gjord av fristående organ, är centralt.
Arbetsmarknadspolitiken har totalt sett, förutom de mycket höga
kostnaderna för statskassan, en förmåga att konservera en föråldrad
yrkesstruktur. Den som blev arbetslös för fem år sedan kan än idag se sig som
tillhörande samma yrkesgrupp och vänta på att denna skall efterfrågas, istället
för att söka sig till en ny bransch.
Platserna i åtgärder kan också vara dyra, också och kanske framförallt
jämfört med vad platserna i det ordinarie utbildningssystemet kostar. Det är
en betydande felallokering av samhällets resurser.
Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken har ökat i varje lågkonjunktur.
Trendmässigt har kostnaderna bara växt. Den högre kostnadsnivån i
lågkonjunktur har hårdraget sedan utgjort utgångspunkt för nästkommande
lågkonjunkturs kostnader.
Utgifter för svensk arbetsmarknadspolitik i miljarder kronor (löpande priser)
och i procent av BNP 1970/71-1994/95. Källa: RUT
Budgetår
AMS
Utgifter
utom
AMS
Regional
politik
Tillfälligt
industri-
stöd
Summa
Procent
av BNP
Arbets-
löshet
1970/71
2,089
0,540
0,340
-
2,969
1,9
1,9
1971/72
3,461
0,818
0,481
-
4,760
2,8
2,3
1972/73
3,943
1,157
0,379
-
5,497
2,9
2,7
1973/74
3,877
1,150
0,614
-
5,641
2,7
2,4
1974/75
3,826
1,022
0,846
-
5,694
2,3
1,8
1975/76
4,703
1,285
0,733
0,148
6,869
2,4
1,6
1976/77
7,632
1,560
0,768
2,343
12,303
3,9
1,7
1977/78
10,511
2,168
0,835
3,863
17,377
5,0
2,0
1978/79
11,255
2,462
0,649
4,177
18,543
4,8
2,2
1979/80
11,919
2,982
1,008
6,321
22,230
5,0
2,1
1980/81
11,763
3,273
1,020
4,341
21,397
4,3
2,3
1981/82
13,524
4,236
0,913
8,296
26,696
5,0
2,9
1982/83
17,128
5,633
0,957
11,700
35,418
6,1
3,3
1983/84
21,246
6,650
0,671
2,994
31,561
4,7
3,1
1984/85
22,611
6,496
0,663
4,771
34,541
4,7
3,0
1985/86
22,020
6,578
0,734
4,373
33,705
4,3
2,8
1986/87
23,380
6,647
0,905
0,998
31,930
3,8
**2,4
1987/88
23,274
6,392
1,283
0,974
31,923
3,4
1,8
1988/89
22,874
6,286
1,114
1,169
31,443
3,1
1,5
1989/90
21,756
6,421
1,441
0,478
30,056
2,7
1,4
1990/91
27,379
6,923
0,900
0,182
35,384
2,9
2,0
1991/92
47,719
7,871
0,645
0,281
56,516
4,4
3,7
1992/93
70,416
8,000
0,830
0,230
79,476
5,5
6,5
*1993/94
76,074
9,000
0,800
0,200
86,000
6,0
8,1
*1994/95
81,448
10,000
0,500
-
92,000
6,3
7,9
Källa: Expertgruppen för arbetsmarknadspolitiska utvärderingsstudier (EFA),
Arbetsmarknadsdepartementet
* Preliminära siffror
** Beräkningssättet för arbetslöshetsstatistik ändrades 1987. Den metod som
användes under
1987-1992 visade siffror som i förhållande till den tidigare metoden låg en halv
procentenhet lägre. 1993 ändrades beräkningssättet igen. Nu gällande metod visar
en
arbetslöshetsnivå som ligger omkring 0,1 procent högre än tidigare.
Kostnaderna kan också beräknas enligt följande för helåret
1996. Utgångspunkten är RRV:s budgetprognos 3/96, samt
uppgifter från AMS och Arbetsmarknadsdepartementet.
Källa: RUT
Konjunkturberoende åtgärder, därav
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
23,4
ALU, utbildningsvikariat, datortek
m.m.
19,2
A/U-ram för finansiering av tredje
gymnasieåret
7,4
Kontantstöd (brutto)
35,0
AMV:s förvaltningsanslag
3,7
Bidrag till lönegaranti
1,3
Europeiska socialfonden
0,6
Särskilda insatser för
arbetshandikappade
4,5
Summa
102,2 miljarder
kronor
Enligt en annan uppskattning kostar arbetsmarknadspolitiken
ca 92 miljarder kronor. Ytterligare en uppdelning kan ske
mellan olika former av kontantstöd och åtgärder.
Kontantstöden står för ca 67 miljarder kronor av
arbetsmarknadspolitikens kostnader. Inklusive
räntekostnader uppgår summan till närmare 74 miljarder
kronor. Åtgärdsprogrammen i sig kommer därmed att kosta
runt 20 miljarder kronor.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har säkerligen också fördelar, men det
måste erkännas att dess kostnader och marknadssnedvridande effekter delvis
gör att den motverkar sitt eget syfte.
Det finns inga genvägar ur arbetslöshetskrisen. Bara reellt förbättrade
förutsättningar för nya och växande företag kan lägga grunden för fler jobb i
Sverige. Stora arbetsmarknadspolitiska insatser minskar utrymmet för
nödvändiga skattesänkningar på riktiga arbeten.
Ett antal riktiga arbeten som idag trängs ut av olika åtgärder, dolda arbeten,
skulle komma till stånd om åtgärderna avvecklades.
Det är uppenbart att det finns en målkonflikt mellan arbetsmarknads-
politiken och näringspolitiken och det finns utomordentligt starka skäl att
granska de mikro- och makroekonomiska effekterna av den s.k. aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Detta bör ske i perspektiv av att statens insatser
sammantaget skall syfta till att fler företag startas och fler människor får
varaktiga arbeten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en analys av målkonflikten mellan
arbetsmarknadspolitiken och näringspolitiken i enlighet med vad som anförts
i motionen.