Vilandebegrepp för företagare i arbetslöshetsförsäkringen
En av många viktiga förutsättningar för nyföretagande är ett
väl fungerande skydd för företagare vid arbetslöshet. Detta
skyddsnät får naturligtvis heller inte vara kontraproduktivt
eller medverka till att avskräcka en presumtiv företagare från
att starta en egen verksamhet. Dagens regler om arbetslös-
hetsersättning till före detta företagare är emellertid
konstruerade på ett sådant sätt att så blir fallet.
Som exempel kan nämnas att det för närvarande är så att en företagare för
att anses som arbetslös, och därmed bli ersättningsberättigad, är tvungen att
förutom att sälja i företaget ingående rörelsetillgångar, även är tvungen att
frånträda eventuell lokal och i förekommande fall även avregistrera sin firma.
Detta får i det praktiska fallet till konsekvens att exempelvis en målare som
driver sin verksamhet i form av ett aktiebolag och drabbas av arbetsbrist blir
tvungen att sälja sin bil, redskap etc.
Då vederbörande gör detta sker försäljningen normalt till ett betydligt lägre
pris än vad inventarierna är värda, vilket egentligen ingen tjänar på. Om
marknaden för hans tjänster skulle bli bättre i så motto att han anser det
befogat att återigen försörja sig som egenföretagare blir han således tvungen
att köpa in nya inventarier igen, denna gång till ett högre pris än vad han
sålde dem för, vilket följaktligen resulterar i en kapitalförstöring.
Konsekvensen av detta blir självfallet även att han väljer att inte starta sin
verksamhet på nytt, utan fortsätter att uppbära a-kasseersättning. Vida bättre
för alla parter vore då att han fick ha sin verksamhet vilande och därmed
behålla sina inventarier i avvaktan på att marknadsläget förbättras.
Ytterligare ett exempel på hur kontraproduktiv nuvarande lagstiftning är:
en företagare betraktas inte som arbetslös om han inte upphört med sin
personliga verksamhet annat än tillfälligt. Frågan om vad som menas med
annat än tillfälligt har inte på ett entydigt sätt besvarats av vare sig praxis
eller förarbeten. Konsekvensen av lagens utformning blir emellertid att om a-
kassan finner att en företagare påbörjar en ny verksamhet strax efter det att
han avslutat sin förra kan han bli återbetalningsskyldig för den ersättning han
har fått under mellantiden. Den rationellt tänkande företagaren väljer
naturligtvis att inte göra någonting i fyra till fem månader och i lugn och ro
leva på arbetslöshetsersättning, detta i stället för att starta ett nytt
företag.
Eller för att uttrycka det mer rakt på sak: Samhället väljer att i den
beskrivna situationen straffa den som i stället för att vara en passiv
bidragstagare försöker klara sig själv.
Frågan om möjligheten för en företagare att få ha sitt företag vilande har
länge övervägts. Senast frågan utreddes var hösten 1994 (SOU 1994:129).
Utredningen var väl genomtänkt och borde ha kunnat ligga till grund för en
reformering av arbetslöshetsbegreppet. Men så blev inte fallet vid den
tidpunkten, trots att utredningen togs väl emot av flertalet remissinstanser.
Nackdelarna och de skadliga effekterna av dagens lagstiftning är nämligen
väl kända av dem som är insatta i problematiken.
Införandet av ett vilandebegrepp skulle innebära att företagare skall tillåtas
behålla sina inventarier samtidigt som ersättning medges. Syftet är att
förhindra den kapitalförstöring som eljest uppstår, om en företagare tvingas
realisera dessa tillgångar. Om verksamheten senare skulle kunna återupptas,
måste nyinvesteringar göras till en sannolikt väsentligt högre kostnad. Enligt
min uppfattning har förslaget därjämte den fördelen att ett återinträde på
arbetsmarknaden underlättas och detta kommer därmed att främja en ökad
sysselsättningsgrad.
Nuvarande praxis har inneburit att den som, strax efter det vederbörande
lagt ner sitt företag, åter startat detsamma, riskerar att bli återbetalnings-
skyldig för utbetald ersättning. Företagaren ifråga anses nämligen, med
nuvarande bestämmelser, inte ha upphört med eget företagande annat än
tillfälligt och har således inte varit berättigad till ersättning. I praktiken
har
detta inneburit att en företagare har ansett sig vara "tvungen att vara
arbetslös
längre än nödvändigt".
Min reaktion på detta leder till slutsatsen att första gången en företagare
lägger ner sitt företag bör det inte finnas någon kortaste tid för vederbörandes
arbetslöshet innan företagaren åter kan starta sitt företag och därmed undgå
återbetalningsskyldighet.
En ny utredning, den så kallade ARBOM-utredningen, väntas bli klar under
oktober månad 1996. Det är självfallet inte känt om utredningen kommer att
föreslå att ett vilandebegrepp skall införas, eller om nuvarande regel om att
en företagare måste ha sitt företag vilande en kortaste tid för att undgå
återbetalningsskyldighet skall tas bort.
Således bör - oavsett vad ARBOM-utredningen kommer fram till i denna
fråga - ett vilandebegrepp för företagare snarast införas i enlighet med vad
som föreslogs i den statliga utredningen i ärendet (SOU 1994:129). Samtidigt
bör den regel tas bort som föreskriver att en företagare måste ha sitt företag
nedlagt en minsta tid för att undgå återbetalningsskyldighet för utbetald
arbetslöshetsersättning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa ett vilandebegrepp för företagare i
arbetslöshetsförsäkringen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrad lagstiftning, som
innebär införandet av ett vilandebegrepp i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär att regeln som föreskriver en minsta
tid för att undgå återbetalningsskyldighet av utbetald arbetslöshetsersättning
tas bort i enlighet med vad som anförts i motionen.