med anledning av prop. 1996/97:16 En arbetsrätt för ökad tillväxt
Sammanfattning
I proposition 1996/97:16 föreslår regeringen vissa
förändringar i arbetsrätten. Vi finner för vår del dessa
förändringar helt otillräckliga för att möjliggöra tillkomsten
av fler riktiga arbeten.
De förändringar som såväl den internationella som den nationella
ekonomin i dag genomgår förändrar också arbetets villkor. Det gamla
industrisamhällets produktionsvillkor avlöses av mer flexibla och varierande
arbetsformer.
Moderaterna föreslår mot den här angivna bakgrunden att arbetsrätten görs
om i grunden. En reduktion till ett begränsat antal grundläggande regler skall
ge utrymme för mer individuella avtalslösningar som passar enskilda männi-
skors krav och de nya produktionsvillkoren. Temporära förenklingar föreslås
i avvaktan på den av oss förordade mer grundläggande moderniseringen. För
att främja en konstruktiv lönebildning bör krav på medlemsomröstning före
konflikt införas och s.k. sympatiåtgärder förbjudas.
Arbetets förändrade villkor
Världsekonomin genomgår i dag stora förändringar.
Rörligheten och omsättningshastigheten ökar,
individualiseringen av produktionen och samhällslivet
förstärks, kunskaper får allt större betydelse för varje lands
konkurrensmöjligheter. Samhällsutvecklingen har starka
liberala drag. Marknadsekonomin är på väg att etableras som
världens ekonomiska ordning.
Omvandlingen inbegriper en förändring med konsekvenser av både
personlig och politisk karaktär. De kollektiva lösningarna tynar bort till
förmån för individuell skaparkraft och personliga behov. Skälen härtill är
flera.
Marknadsekonomin är till sin karaktär individuell. Den bygger på att
enskilda människor både vill och kan utvecklas för sitt eget och det
gemensamma bästa. Att individualiseringen nu är så påtaglig sammanhänger
emellertid också med att ett snabbt föränderligt samhälle inte kan styras i de
gamla kollektiva formerna. Utvecklingen går helt enkelt för fort. Av
betydande intresse är att informationstekniken inte bara gör sedvanlig
kommunikation enklare utan också möjligheterna att tillgodose personliga
önskemål större. De löpande banden för massproduktion ersätts gradvis av
en individanpassad företagsamhet som kan reagera på snabba förändringar
av människors preferenser.
Sammantagna är de förändringar som världen genomgår positiva. De kan
ge utrymme för en välståndsutveckling som för många tidigare låg utom
räckhåll. Kraften i förändringarna utsätter emellertid gamla strukturer för
stora påfrestningar. Länder med svårigheter att anpassa sig till nya villkor
kommer i denna process att drabbas av stagnerande tillväxt och ökad
arbetslöshet. Det är detta Sverige nu erfar.
I den pågående förändringen av världsekonomin förändras också villkoren
för själva arbetet. Det tidigare gängse mönstret får gradvis vika för mer
varierade arbetsformer. Vi vill här peka på några av dessa förskjutningar,
som har särskilt stor betydelse för möjligheterna att bekämpa arbetslösheten.
En första förändring gäller arbetets varaktighet. Medan det i det mer
överblickbara industrisamhället var rimligt att utgå från att ett arbete kunde
vara under lång tid, kanske t.o.m. en enskild människas hela yrkesverk-
samma liv, är den nya arbetsmarknaden mer svåröverskådlig. Det leder till att
byte av arbete blir vanligare. Det ställer i sin tur krav på goda möjligheter
till
personlig förkovran för andra arbetsuppgifter, liksom på en personlig
beredvillighet att anamma förändringar. Rörligheten, såväl mellan yrken som
mellan orter och regioner, kommer att behöva förstärkas. Samtidigt kommer
det naturligtvis också i fortsättningen att finnas arbeten av mer traditionellt
slag. Hur många dessa kommer att vara beror bl.a. på skattepolitiken och
lönebildningen.
En andra förändring gäller arbetstiderna. De kommer att variera såväl över
konjunkturcyklerna som över medarbetarnas livscykler. Möjligheterna att ta
hänsyn till personliga önskemål, familjeförhållanden etc. kommer att bli
mycket större. Om det tidigare möjligen framstod som naturligt att de flesta
medarbetare arbetade enligt standardiserade tidsregler, kommer både en-
skilda och företag i framtiden att vilja och behöva ha mer varierade tider för
arbete. Det gäller över dagen men också i stort. Perioder av hårt arbete kan
komma att varvas med perioder där arbetet inte är lika omfattande.
En tredje förändring rör förhållandet mellan arbete fysiskt placerat i t.ex.
företagets lokaler och arbete på distans, hemifrån eller från något annat håll.
Redan i dag arbetar elva procent av arbetskraften på distans åtminstone en
dag i veckan. Den andelen kommer att växa.
En fjärde förändring rör förhållandet mellan anställning och företagande.
Den normala svenska kulturen är att vara anställd. Andelen företagare är
lägre i vårt land än i flertalet andra, jämförbara länder. Bland dagens unga är
det emellertid inte lika självklart att vara anställd. Många vill vara sina egna
företagare eller arbeta på uppdrag. Det pekar hän mot ett samhälle där
gränsen mellan företagande och anställning blir mer flytande. För många kan
både anställning och eget företagande förekomma parallellt.
I spåren av dessa förändringar kommer naturligtvis de fackliga organisa-
tionernas uppgift också att förändras. Kvarlevor från industrialismens
genombrott för 100 år sedan passar inte in när nästa sekel står för dörren. Det
moderna fackets uppgift blir mer inriktad på stöd i förverkligandet av den
enskildes personliga ambitioner. Fackföreningarnas roll som bärare av
rättigheter som egentligen tillkommer varje individ avvecklas.
Arbetsrelationer av det här slaget är de enda naturliga i ett samhälle med
en hög utbildnings- och bildningsnivå. Människors hela potential måste
bättre få komma till sin rätt. Alla de variationer som det goda livet - i och
utanför arbetet - innehåller kan därigenom lättare tillgodoses.
Sammantagna utgör dessa förändringar en påtaglig utmaning mot åtskilliga
grunddrag i det nutida svenska arbetslivet. På samma sätt som den globala
förnyelsen av ekonomin ställer krav på förändringsförmåga gäller om arbetet
att allehanda arbetsformer måste kunna utvecklas och erkännas. Arbetets
villkor måste få formas av enskilda människor som anförtros ansvaret att
själva besluta om den egna framtiden.
Genomreglerad
arbetsmarknad
Otidsenliga anställningsförhållanden
Den svenska arbetsmarknaden är strikt reglerad. Reglerna
utgörs delvis av lagstiftning, men också av ett nät av
kollektiva avtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer. Det totala regelverket blir för många
företagare nästan omöjligt att genomskåda. Arbetsrätten
bidrar därmed till att i onödan öka företagens osäkerhet och
verkar därmed avhållande på företagens benägenhet att
nyanställa.
Det samlade regelverket på arbetsmarknaden kan sägas ha två, delvis olik-
artade ursprung. Det första kan symboliseras med det s.k. Saltsjöbadsavtalet
från 1938. Det andra utgörs av 1970-talets fackligt-politiska ambitioner att
åstadkomma en mer allmän maktförskjutning i samhället.
Saltsjöbadsavtalet och den tradition detta kom att grundlägga stämde
överens med det traditionella industrisamhällets krav. Det byggde på före-
ställningen att medarbetare i stor utsträckning var utbytbara. Arbetsfreden
kunde genom de för hela landet eller hela branscher gemensamma avtalen
tryggas till en rimlig kostnad.
1970-talets fackligt-politiska offensiv utgjorde ett slags sista fas inom
ramen för det gamla industrisamhällets produktionsvillkor och dess förhåll-
ningssätt till företagande och medarbetare. Offensiven kan emellertid
knappast i grunden förstås i något annat perspektiv än önskan hos social-
demokrater och viktiga delar av de fackliga organisationerna att åstadkomma
en ideologiskt motiverad maktförskjutning. Lagen om anställningsskydd,
medbestämmandelagen med flera lagar åstadkom också det som avsågs.
Priset härför blev emellertid mycket högt.
Dagens svenska arbetsmarknad fungerar illa på flera sätt:
Maktförhållandena på arbetsmarknaden har gradvis förskjutits till de
fackliga organisationernas förmån. Det har skett på såväl enskilda
medarbetares som på företagens bekostnad. Denna obalans är en
huvudorsak bl.a. till att lönebildningen inte fungerar.
Det är svårt eller omöjligt att med medarbetare sluta avtal som tar
hänsyn till de allt mer individuella villkor som arbetslivet numera präglas
av. Det hämmar svenska företags utvecklingsmöjligheter och slår ut
arbeten.
Anställningströskeln är för många företag alltför hög. Det leder bl.a. till
att anställningar, som skulle behövas, inte kommer till stånd. De
arbetsrättsliga reglerna är en huvudorsak till att arbetslösheten inte
minskar.
För alla företag och företagare, men särskilt för de små, är
nyanställningar stora investeringsbeslut. Varje sådant beslut
är därmed förknippat med automatiska trögheter. Ju större
ansvaret för att engagera fler medarbetare är, desto större blir
också trögheterna. 1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning
ledde till att trögheterna ökade. Anställningsbesluten blev
större, mer bindande och därmed mer riskfyllda. Det skedde,
till synes paradoxalt, samtidigt som samhällsutvecklingen
började peka på behovet av förändringar i rakt motsatt
riktning. 1930-talets avtalskonstruktioner visade sig inte
passa i ett samhälle med helt nya förutsättningar.
Ett av de mer framträdande problemen med dagens regelverk utgörs av de
svårigheter vad gäller möjligheterna att träffa individuella avtal. Så är det
t.ex. inte självklart möjligt för enskilda och företag att komma överens om
den ersättning som gör att arbeten kommer till stånd. Inte heller kan företag
och enskilda fritt förfoga t.ex. över arbetets förläggning i tiden. Det första
drabbar unga särskilt hårt, genom att de får svårt att etablera sig på arbets-
marknaden. Det andra slår mot alla de varierande arbetsformer som kan göra
det lättare att förena arbetsliv och familj. Den grundlagsfästa avtalsrätten har
lyfts bort från den enskilde.
Arbetsrätten, och de till denna kopplade avtalen, framstår i ljuset härav
alltmer som skyddsregler för ett gammalt samhälle och detta samhälles
organiserade företrädare. Det nya, det oöverblickbart skapande, det unga
riskerar att stängas ute.
Det hävdas stundtals att Sverige ifråga om villkoren på arbetsmarknaden
inte på något avgörande sätt avviker från vad som är vanligt i Europa i stort.
Det är både sant och osant. Osant är det i så måtto att Sverige genom
kombinationen av lagar och kollektivavtal gått längre än andra jämförbara
europeiska länder. Möjligen kan det hävdas att den arbetsrättsliga lag-
stiftningen i Spanien, med sina rötter långt tillbaka i Franco-tidens
traditioner, kan göra den svenska arbetsmarknaden rangen stridig som
Europas mest sönderreglerade. Spaniens arbetslöshet tillhör också de högsta
i Västeuropa.
Sant är emellertid att hela Västeuropa, med något undantag, präglas av
andra arbetsmarknadsvillkor än andra regioner i världen, t.ex. Nordamerika
och Sydostasien. Det har också resulterat i påtagliga skillnader ifråga om för-
mågan att skapa nya riktiga arbeten.
I stora delar av Europa förändras nu arbetsrätten i liberaliserande riktning,
t.ex. i Tyskland, Spanien och Storbritannien. Enigheten blir allt större om att
sådana förändringar är angelägna om dynamiken skall kunna stärkas och
tillväxten av arbetstillfällen främjas.
Regelverk för osund lönebildning
Lönebildningen har nära samband med de spelregler som
gäller på arbetsmarknaden. I Sverige är dessa i extremt stor
utsträckning relaterade till de centrala
arbetsmarknadsparterna. Rättigheter och skyldigheter i
arbetet - som borde vara knutna till varje enskild
medarbetare personligen - är oftast knutna till de
organiserade kollektiven.
De nu gällande reglerna har bidragit till en lönebildning som långsiktigt
inte ligger vare sig i helhetens eller den enskildes intressen. De kollektiva
avtalsformerna har gjort lönerna alltför lite individuellt anpassade. Framför
allt konfliktreglerna har samtidigt bidragit till en lönekostnadsökning som är
större än vad Sverige kunnat bära. Ett högt skattetryck har försvårat
lönebildningsprocessen ytterligare.
Att reglerna på arbetsmarknaden inte är ändamålsenliga medges - om än
indirekt - också av Socialdemokraterna. Efter den senaste avtalsrörelsen
uppmanade statsminister Göran Persson arbetsgivarna att uppträda mera
bestämt gentemot de fackliga kraven, låt vara utan att medge att de spelregler
som anges i lag och avtal inte medger det bestämda uppträdande som
statsministern efterlyste.
Dagens konfliktregler är så utformade att de fackliga organisationerna kan
ta till konflikt utan att motparten i realiteten kan utlösa de motåtgärder som
balansen parterna emellan förutsätter. Skadorna för företagen blir helt enkelt
för stora om den i teorin tillgängliga stridsarsenalen utnyttjas. Obalansen i
maktförhållandena har förskjutits ytterligare genom att det numera är möjligt
att tillgripa mycket mer sofistikerade konfliktmetoder än på det gamla
industrisamhällets tid.
Både inom det privata näringslivet och den offentliga sektorn kan de
fackliga organisationerna slå ut hela samhällssektorer genom att ta ut ett fåtal
nyckelpersoner i konflikt. De fackliga organisationerna kan alltså
åstadkomma stor effekt med endast små uttag ur strejkfonderna. Tecken på
att obalansen på arbetsmarknaden tilltagit saknas inte. Sverige har EU-
områdets näst högsta löneökningstakt, vilket förstärker de konkurrenskrafts-
problem vårt land har sedan tidigare.
Konfliktreglerna har alltså en central betydelse för balansen mellan
parterna. De konfliktregler som nu visar sig få de allvarligaste konse-
kvenserna är i första hand den lätthet med vilken en strejk kan lösas ut, bl.a.
frånvaron av regler om t.ex. medlemsomröstning före strejk samt rätten till
sympatiåtgärder.
Oacceptabel beredning
Efter valet 1994 beslutade den nya socialdemokratiska
regeringen att lägga ner den s.k. Arbetsrättskommittén.
Samtidigt återställdes ett antal begränsade förändringar av
arbetsrätten som genomförts av den tidigare borgerliga
regeringen. I stället skulle parterna på arbetsmarknaden
förhandla om eventuellt påkallade arbetsrättsliga
förändringar. Formen för dessa förhandlingar blev till slut
den s.k. Arbetsrättskommissionen som tillsattes i mars 1995.
Arbetsrättskommissionen havererade den 9 maj 1996. Trots detta uppen-
bara bevis för att någon förändring av arbetsrätten inte skulle kunna uppnås
förhandlingsvägen, tvang regeringen parterna att ånyo förhandla - nu under
medling. Till ingens överraskning misslyckades också detta. I augusti gick
det inte längre för regeringen att undvika det uppenbara, nämligen att de
facto erkänna att hela dess arbetsrättsliga strategi misslyckats.
Det förslag till en viss förändring av arbetsrätten som nu redovisas i
propositionen har utarbetats tillsammans med Centerpartiet efter det att
förhandlingsvägen befunnits vara oframkomlig. Innan vi kommenterar de
enskilda delarna i förslaget vill vi något beröra frågan huruvida det alls varit
rimligt att eftersträva en avtalslösning på de arbetsrättsliga problemen.
För två år sedan, i valrörelsen 1994, var lagstiftning om en förnyelse av
arbetsrätten ett allomfattat skällsord bland socialdemokrater. Vad den
borgerliga regeringen gjort i denna riktning betraktades som ett närmast
otillständigt attentat mot löntagarna, trots att åtgärderna uppenbart
medverkade till att arbetslösheten kunde pressas tillbaka.
Det var parterna på arbetsmarknaden som skulle göra upp om arbetsrätten,
hette det. Riksdagen skulle - i efterhand - stå till tjänst med den behövliga
anpassningen av själva lagarna, om nu parterna skulle be om detta.
De små - alltför små - förändringar av arbetsrätten som alltså genomförts
togs tillbaka med stöd av Vänsterpartiet efter regeringsskiftet 1994. Den
sakliga och taktiska visheten i den omedelbara "återställaren" kan nog så här
i efterhand ifrågasättas också från socialdemokratiska utgångspunkter. Högre
arbetslöshet är ett av de pris med vilka denna fick betalas.
Av större principiell betydelse är emellertid den underliga uppfattning om
förhållandet mellan de demokratiska institutionerna och parterna på
arbetsmarknaden som hanteringsordningen illustrerar. Lagstiftning förefaller
av Socialdemokraterna att ses som en produkt sprungen ur vad man kan
komma överens om på arbetsmarknaden.
Det är enligt vår mening en alldeles orimlig hållning. Lag stiftas av
politiska institutioner som representerar alla. Lagen är hela landets. Lag är
ingen ägodel som somliga efter eget gottfinnande kan disponera över.
Helheten är större än aldrig så väl organiserade delintressen.
Sveriges största politiska parti, tillsammans med de stora fackliga
organisationerna, förefaller att med åren ha blivit så förblindat av de
organiserade intressena att man låter dessa överflygla såväl hela landets väl
som den enskildes rätt. Att de facto överlåta lagstiftningen till arbetsmark-
naden är således inte demokratiskt. Från dessa utgångspunkter är sommarens
förhandlingssammanbrott en demokratisk vinst.
Förhandlingar parter emellan lämnar dem som inte är representerade vid
bordet bortom inflytandet. Ifråga om arbetsrätten är det tydligt att de som
inte har arbete i dag inte haft något att säga till om. Det illustrerar ett
annat
fenomen i det genomorganiserade Sverige, nämligen bristen på moralisk
legitimitet i det de s.k. parterna tar sig för.
De centrala fackliga organisationer som i dag kräver ett slags ensamrätt
över arbetsrätten, bildades en gång i kamp för rättfärdigheten. Gradvis har
emellertid dessa organisationer utvecklats till något helt annat, ofta dessutom
i skydd av en lagstiftning man till följd av gammal styrka tvingat fram.
När regeringen till slut ändå fick den arbetsrättsliga kalken tillbaka hade
det varit dess moraliska och demokratiska skyldighet att höja blicken och
vidga perspektiven bortom och över "rörelsens" interna maktrelationer. Att
man brustit i det avseendet framgår tydligt av de förslag man slutligen valt
att tillställa riksdagen.
Propositionen
En friare arbetsmarknad
Arbetsmarknadens regelsystem kan inte frikopplas från hur
omgivningen förändras. Väljer man likväl att göra detta är
arbetslöshet - men också en svagare tillväxt - ett
ofrånkomligt pris.
Vid snabba förändringar hjälper inte dragkamper om enskildheter i
föråldrade strukturer. När själva basen är otidsenlig kan inte reformarbetet
begränsas till att förändra utanverket.
Sverige måste alltså, enligt vår uppfattning, nu inleda en period som
bringar förhållandena på arbetsmarknaden i samklang med rörlighetens och
det växande företagandets krav. Slutmålet för en nödvändig reformverksam-
het bör vara en arbetsmarknad som ger medarbetare och företag ett vidsträckt
eget ansvar för sina gemensamma angelägenheter och där arbetsmarknadens
parter först och främst blir till stödjande organisationer för enskildas
personliga strävanden.
En sådan utveckling gör Sverige rikare. Förändringarna skall alltså inte ses
som något påtvingat och oönskat utan snarare som ett sätt att frigöra
mänsklig förmåga och utvecklingspotential. En arbetsrätt som är anpassad
efter en ny tids krav verkar stimulerande på tillkomsten av nya jobb därför att
konsekvenserna av anställningsbesluten blir lättare att överblicka.
Regeringens proposition 1996/97:16 om en arbetsrätt för tillväxt
tillgodoser långt ifrån dessa krav. Våra kommentarer i det följande skall ses
mot bakgrund av vad vi senare föreslår i fråga om en mer grundläggande
förändring av hela arbetsrätten.
Lokala kollektivavtal
Regeringen föreslår att man genom kollektivavtal skall få
göra avvikelser från anställningsskyddslagen också när
kollektivavtal inte slutits eller godkänts av central
arbetstagarorganisation. Förslaget gäller enbart vissa regler
och under förutsättning att det mellan parterna i andra frågor
gäller kollektivavtal på central nivå eller att ett sådant
tillfälligt inte gäller.
Förslaget är enligt vår uppfattning ett steg i rätt riktning eftersom möjlig-
heterna till lokala avvikelser ökar, men kraven på kollektivavtal befäster
snarare än förändrar gällande ordning på arbetsmarknaden. Den otillräckliga
flexibiliteten för de hundratusentals företag som saknar kollektivavtal berörs
inte. Den enskilde medarbetaren glöms än en gång bort när avtalsrätten
förbehålls arbetstagarorganisationerna.
Möjligheten för de centrala arbetstagarorganisationerna att i sina stadgar
införa bestämmelser om på vilken nivå olika avtal får slutas riskerar dess-
utom spoliera den önskvärda effekten. Framgången blir helt enkelt beroende
av vilket värde de lokala arbetstagarorganisationerna fäster vid de utvidgade
möjligheterna och i vilken mån de är beredda att internt slåss för dem.
Vi vill inte avvisa förslaget, men hänvisar samtidigt till de mera
omfattande förslag som vi redovisar i det följande. Något skäl för att denna
förändring inte skall träda i kraft redan den 1 januari 1997 kan vi dessutom
inte finna.
Överenskommen visstidsanställning
Den nya anställningsformen som föreslås innebär att en
arbetsgivare får träffa avtal om tidsbegränsad anställning för
högst fem anställda. Anställningen får vara högst 12 månader
under en treårsperiod, vilket utsträcks till 18 månader för
företag som tidigare inte haft några anställda.
Förenklade anställningsregler medför att utrymmet för nyanställningar
ökar. Värdet av förändringar i den riktningen skall inte underskattas, i syn-
nerhet om man beaktar de arbetssökandes möjligheter att etablera sig på
arbetsmarknaden. Dessvärre har regeringen emellertid, genom olyckliga
begränsningsregler avseende antal anställda och tidsperioder, valt en teknisk
lösning som direkt riskerar hämma den nyanställningspotential som ligger i
förslaget.
Vi accepterar det principiella förslag regeringen framför men föreslår att
de tidsmässiga och antalsmässiga begränsningarna utgår.
Bortre gräns för vikariat
Regeringen förordar en regelförändring avseende
vikariatsanställningar med innebörden att dessa begränsas till
högst tre år under en femårsperiod. Överskrids denna tid
gäller anställningsavtalet tills vidare. Förändringen skall
träda i kraft först år 2000.
En regelförändring med propositionens innebörd missgynnar enligt vår
uppfattning de vikariatsanställda. Skälet till att många går på rullande
vikariat, för det är främst den gruppen som avses, är trots allt att det saknas
möjligheter att tillsvidareanställa dem inom ramen för befintlig
verksamhetsvolym. Till följd av den ökade byråkratin, risken för
överanställning och ökade kostnader innebär förslaget därför risker för att
vikariatsanställningarna blir färre. Betydligt fler arbetstillfällen än dem som
direkt avses, berörs därmed. Redan på kort sikt torde osäkerheten öka för den
tillsvidareanställda personal som har kort anställningstid bakom sig. Ytterst
riskerar många kvinnor att drabbas hårdast härav. Vi avvisar förslaget.
Uppsägningstid
Uppsägningstiden föreslås i propositionen sättas i relation till
anställningstidens längd och inte som nu till arbetstagarens
ålder.
Vi har i tidigare sammanhang (1996/97:A277) förordat regelförändringar
avseende uppsägningstidens längd, i syfte att underlätta för äldre på
arbetsmarknaden. Därvidlag fyller den förändring som föreslås i proposi-
tionen en viss, om än begränsad, effekt. Förkortad uppsägningstid minskar
det ekonomiska risktagande som är förknippat med varje anställningsbeslut.
Vi accepterar regeringens förslag. Det bör dock understrykas att förslaget
kan komma att få också negativa effekter genom att rörligheten kan riskera
minska.
Företrädesrätt vid återanställning
Den tid under vilken företrädesrätt till återanställning gäller
föreslås i propositionen förkortad från ett år till nio månader.
Liksom regler för uppsägningstid utgör företrädesrätten till återanställning
en kostnad som måste beaktas vid varje anställningsbeslut. I synnerhet mot
bakgrund av den begränsade efterfrågan på dagens arbetsmarknad bör
ambitionen från lagstiftarens sida vara att i största möjliga utsträckning
begränsa dessa kostnader. För vårt vidkommande finner vi inte något skäl att
ange en tid av nio månader. Reglerna bör enligt vår mening avvecklas helt,
eller i vart fall utformas på ett sådant sätt att tiderna reduceras avsevärt.
Det
är vår övertygelse att detta kommer att bidra till att flera får anställning
fortare.
Som ett ytterligare skäl till vår ståndpunkt vill vi hänvisa till statistik över
sökbenägenhetens förläggning i tid, utifrån vilken det går att utläsa att den
förmånliga företrädesrätten påverkar arbetslösas sökaktivitet i negativ
riktning.
Företrädesrätt för deltidsanställda
Regeringen föreslår att en arbetstagare som har
deltidsanställning och som till sin arbetsgivare anmält
önskemål om anställning med en högre sysselsättningsgrad
skall ha företrädesrätt till en sådan.
Liksom förslaget om begränsning av vikariatsanställning riskerar detta att
hämma flexibiliteten genom bl.a. ökade kostnader och mer byråkrati.
Allvarligare ändå är emellertid att förslaget medför en direkt styrning av
rekryteringen och riskerar att leda till att antalet arbetstillfällen minskar.
Beslut av den karaktären måste ligga hos arbetsgivaren för att verksamhetens
krav bäst ska tillgodoses och tillväxt-/överlevnadsmöjligheterna tryggas. I
förlängningen innebär det en bättre anställningstrygghet än aldrig så
förmånliga företrädesregler. Vi avvisar mot denna bakgrund regeringens
förslag.
Kvinnors arbetsmarknad
Socialdemokraterna säger sig särskilt vilja värna om
kvinnors arbetsmarknad. Flera av de arbetsrättsliga förslag
som regeringen nu presenterar motiveras också stundom med
detta argument.
Vi vill för vår del understryka vikten av att kvinnor ges bättre möjligheter
till arbete. Det kan dock inte ske genom arbetsrättsliga regler. Företagande
och ett uppbrott från monopolen t.ex. inom vård och omsorg kan däremot
öppna möjligheter som i dag bara finns i begränsad utsträckning.
Det första reformarbetet bör enligt vår mening ges en inriktning som gör
att kvinnors arbetsmarknad stärks genom en expansion av arbetstillfällena.
Ytterligare regleringar riskerar snarast att få negativa effekter genom att den
nödvändiga tillväxten hämmas.
Grundläggande förnyelse
En enklare arbetsrätt
De förändringar av arbetsrätten som genomfördes under den
senaste borgerliga regeringsperioden var små men viktiga
steg i rätt riktning. Vi har därefter föreslagit fortsatta
förändringar bl.a. i MBL, i förtroendemannalagen och i
styrelserepresentationslagen. Redan från den 1 januari 1997
bör de arbetsrättsliga regler som gällde till den 1 juni 1995
återintroduceras.
En mer långtgående förenkling av den lagstiftning som i dag reglerar
förhållandena mellan medarbetare och arbetsgivare måste emellertid samtid-
igt förberedas. Merparten av den arbetsrättsliga lagstiftningen bör enligt vår
mening ersättas med ett fåtal stadganden som alltid skall iakttas i anställ-
ningsförhållanden. Till dessa skall den enskilde personligen, eller den org-
anisation till vilken denne uppdragit att föra talan, kunna förhandlingsvägen
addera andra villkor av betydelse.
En lång rad lagar och förordningar kommer med en sådan ordning att
sakna en meningsfull funktion. Det kommer, utöver den ökade flexibiliteten,
också att leda till att arbetsrätten blir mer överblickbar. Redan detta faktum
kommer att öka många företagares säkerhet och därmed benägenhet att
anställa.
De grundläggande stadgandena om villkoren i arbetslivet skall medge
olikartade lösningar på praktiska förhållanden, men skall samtidigt vara så
utformade att arbetstagare och arbetsgivare skall kunna föra talan i domstol
om stadgandena inte iakttas. Ett förslag till förenklad arbetsrätt bör
utarbetas.
Lag om en ny arbetsrätt bör gälla från den 1 januari 1999.
De förändringar vi förordar innebär bl.a. att de omdiskuterade turord-
ningsreglerna avskaffas. En sådan förändring understryker att varje
medarbetare är unik och skall behandlas därefter. Att en uppsägning får ske
endast när det föreligger saklig grund är emellertid en viktig rättssäkerhets-
fråga. En regel av denna innebörd skall därför finnas i den indispositiva
arbetsrättsliga lagstiftningen, men naturligtvis ges en innebörd som inte i
praktiken likväl omöjliggör den rörlighet vi vill främja.
Vi vill i detta sammanhang påpeka att det faktum att inte flera avgöranden
i dag förs till Arbetsdomstolen inte kan ses som ett tecken på en väl
fungerande arbetsmarknad. För många relationer mellan företag och
anställda är den nuvarande lagstiftningen - dessvärre - entydig.
Som vi just framhöll skall den enskilde naturligtvis kunna överlåta åt t.ex.
en facklig organisation att företräda sina intressen. Det sker emellertid i så
fall på den enskildes uppdrag och på de villkor denne själv anger. Begrepp
som arbetare eller tjänsteman, huvudorganisation och kollektivavtalsområde
förlorar alltmer sin relevans. Detta kan komma att påverka den
organisatoriska strukturen inom fackföreningsrörelsen på ett positivt sätt.
Vi är för vår del principiella motståndare till specialdomstolar och parts-
sammansatta domstolar. Sådana bör inte förekomma. Det har i den praktiska
rättstillämpningen visat sig att domstolar som tillförs ledamöter som före-
träder särintressen har en tendens att inte bara tillämpa gällande lag utan
även fylla ut och skapa lag vilket leder till mindre förutsebarhet; rätts-
säkerheten äventyras därmed. Arbetsdomstolens funktioner bör därför över-
tas av de allmänna domstolarna. Vi är övertygade om att en sådan ordning
kommer att gynna förutsebarheten och rättssäkerheten. Detta gäller desto
mera med de förändringar av arbetsrätten som vi förslår.
Liksom vid andra tvister där parternas överenskommelser kan ersätta
domstolsdom finns naturligtvis också på arbetsrättens område möjlighet för
arbetsmarknadens parter och för enskilda arbetsgivare och arbetstagare att
inrätta permanenta eller tillfälliga organ för rådgivning, konfliktlösning,
avtalstolkning etc. På detta liksom på så många andra områden finns det skäl
att studera ordningen på Nya Zeeland.
Vad vi här har angivit för förhållandena i stort mellan arbetstagare och
arbetsgivare är tillämpligt också ifråga om lönesättningen. Vi är, som vi
tidigare påpekat, övertygade om att en mera varierad lönesättning är nöd-
vändig, om alla de arbetsuppgifter som skulle behöva komma till utförande
också skall göra det på en öppen marknad. En mer dynamisk lönesättning
skulle dessutom kunna förstärka den enskildes motiv för att utveckla sig
själv och sin förmåga i arbetslivet.
För att en lönebildning av detta mer varierande slag skall kunna etableras
måste den enskilde medarbetaren och dennes arbetsgivare också i praktiken
ha det avgörande inflytandet över lönesättningen. Det kan knappast uppnås
med mindre än att kollektivavtalens roll förändras.
Vi vill etablera en ordning där den enskilde själv avgör huruvida han eller
hon i lönehänseende önskar vara företrädd av den fackliga organisationen -
respektive arbetsgivare av arbetsgivarorganisation - eller vill svara för för-
handling och uppgörelse på egen hand. Praktiskt innebär detta att
kollektivavtalens räckvidd begränsas till att omfatta dem som uttryckligen
utbett sig om att bli företrädda på detta sätt. En sådan ordning står bäst i
överensstämmelse med Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som
numera är en del av svensk lag.
För att ett avtalssystem med utrymme också för individuella avtal skall
kunna förverkligas i praktiken måste styrkeförhållandena mellan arbetsgivare
och fackliga organisationer vara sådana att den enskildes rätt inte blir
illusorisk. Det aktualiserar problemen med den maktförskjutning till de
fackliga organisationernas favör som vi tidigare påpekat och som förstärks
av de förändringar arbetsmarknaden i stort genomgår.
I många andra länder har man haft likartade erfarenheter som Sverige i
fråga om lönebildningen till följd av otillfredsställande konfliktregler. Därför
har trögheter och direkta begränsningar avseende möjligheterna att vidta
stridsåtgärder byggts in i det arbetsrättsliga regelverket. I de nordiska grann-
länderna har t.ex. ett riksförlikningsmannainstitut givits utsträckta befogen-
heter att påverka bl.a. konfliktåtgärdernas ikraftträdande. Liknande möjlig-
heter finns också på andra håll i Europa. I Danmark, Island och Norge före-
kommer därutöver krav på viss form av medlemsomröstning innan konflikt
kan utlösas. Liknande bestämmelser återfinns i t.ex. Tyskland, Storbritannien
och Spanien. I dessa länder är dessutom s.k. sympatiåtgärder otillåtna.
Enligt vår mening kan inte rimliga villkor på arbetsmarknaden etableras
med mindre än att de här nämnda konfliktreglerna förändras. I kombination
med rätt att sluta individuella avtal bör det introducera en ordning på
arbetsmarknaden som både medger en angelägen lönevariation och totala
löneökningar som är förenliga med Sveriges långsiktiga konkurrensintressen.
Vi vill för vår del förorda att ett obligatoriskt krav på medlemsomröst-
ningar införs innan konflikter får utlösas. Det finns också skäl att förlänga
varseltiderna samt att överväga om ett annat medlingsförfarande kan vara
ändamålsenligt för att säkra goda relationer på arbetsmarknaden och en
konstruktiv lönebildning.
Vad avser sympatiåtgärder betraktar vi dessa som otillbörliga intrång i den
fredsplikt som en kollektivavtalsbärande arbetsgivare har anledning att räkna
med. Den grundläggande fredsplikten måste vara överordnad kollegialiteten
fackföreningarna emellan. Mot den bakgrunden anser vi det nödvändigt att
förbjuda sympatiåtgärder.
Omedelbara åtgärder
De förändringar av arbetsmarknaden som vi förordar skulle
behöva introduceras genast för att ge
arbetslöshetsbekämpningen nödvändig kraft. Flera av våra
förslag kräver emellertid viss ytterligare precisering, innan de
kan genomföras.
Mot denna bakgrund förordar vi att delar av den nuvarande arbetsrättsliga
lagstiftningen sätts ur kraft under en period av två år. Under dessa två år bör
ett preciserat utredningsarbete bedrivas enligt de riktlinjer vi här har
skisserat. Förhållandena under de två åren innan en ny lagstiftning kan vara i
kraft kan övervakas av ett särskilt organ i vilket bl.a. fackliga organisationer
och arbetsgivarorganisationer ingår.
Vi förordar att lagen om anställningsskydd (LAS) tillfälligt, från den 1
januari 1997 till den 1 januari 1999, sätts ur kraft för nyanställningar. Det
bör ske genom ett tillägg till 1§ LAS enligt följande:
1 § Till utgången av december 1998 skall gälla de avvikelser från be-
stämmelserna om anställningstrygghet i lagen (1982:80) om anställnings-
skydd som anges i denna lag.
2 § Ett avtal är ogiltigt i den mån det avviker från denna lag.
3 § Från tillämpningen av lagen (1982:80) om anställningsskydd undan-
tas de arbetstagare som omfattas av anställningsavtal ingångna under den
tid denna lag gäller.
Vi vill understryka att detta förslag skall uppfattas som en
krisåtgärd. Hade regeringen drivit förnyelsearbetet på det sätt
vi önskat, hade det nuvarande kristillståndet inte behövt
uppstå.
Att vi nu är beredda att förorda också en ovanlig åtgärd sammanhänger
med att något resolut blivit ofrånkomligt. Att tillfälligt sätta LAS ur kraft
kan
verksamt bidra till nyanställningar och är en bättre åtgärd än det i och för sig
möjliga alternativet att skräddarsy en lösning för de mindre företagen.
Härutöver är det, som vi tidigare framhållit angeläget att omedelbart åter-
introducera de förändringar av arbetsrätten som gällde till den 1 januari
1995. Det innebär bl.a. att provanställning underlättas, att turordnings-
reglerna blir något mindre rigida samt att entreprenader underlättas.
Under de två åren innan en helt ny arbetsrätt kan träda i kraft är det enligt
vår uppfattning också nödvändigt att säkerställa att småföretag utan
kollektivavtal inte binds av orimliga regler som andra företag med kollektiv-
avtal i realiteten kunnat förhandla bort.
Det finns till slut anledning att beröra de uppgifter EU kommit att få ifråga
om villkoren på arbetsmarknaden. Inom ramen för vad som kallas den
sociala stadgan och det sociala protokollet har en europeisk arbetsrätt börjat
ta form. Som ett led i IGC-processen förordar också vissa länder och
politiska grupperingar att EU:s engagemang för att bekämpa arbetslösheten
skall förstärkas.
Vi vill för vår del varna för en utveckling där en omodern nationell
arbetsrätt istället för att avvecklas flyttas upp till Europanivå. En sådan
utveckling skulle ytterligare försvåra den revitalisering Europa borde genom-
gå för att kunna erbjuda andra delar av världen en utvecklande konkurrens.
De beslut som fattas inom ramen för den sociala stadgan och det sociala
protokollet, liksom i form av direktiv i gängse ordning, blir omedelbart
bindande för Sverige. Enligt vår mening bör den svenska regeringen inom
EU verka för att unionens regelverk på det arbetsrättsliga området begränsas
till vad som kan motiveras från strikta hälso- och säkerhetsrelaterade
utgångspunkter och som har till syfte att inget land skall kunna skaffa sig
konkurrensfördelar genom orimliga säkerhets- eller hälsoregler.
Parallellt med en nödvändig reformering av den arbetsrättsliga
lagstiftningen måste också andra regler som styr företagens arbete förenklas.
Särskilt för små företag utgör krångel och uppgiftskrav ofta en så stor reell
och psykologisk belastning att en annars möjlig expansion uteblir.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om begränsningsreglerna vid överenskommen
visstidsanställning,
2.
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana
förändringar av arbetsrätten som ökar möjligheterna för företag utan
kollektivavtal att överenskomma om förenklade arbetsvillkor i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4.
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en förenklad
arbetsrätt att gälla från den 1 januari 1999 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
6.
7. att riksdagen beslutar avvisa regeringens förslag om en bortre
gräns för vikariat i enlighet med vad som anförts i motionen,
8.
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tidsgräns för
företrädesrätt vid återanställning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
10.
11. att riksdagen avslår regeringens förslag om företrädesrätt för
deltidsanställda i enlighet med vad som anförts i motionen,
12.
1. att riksdagen beslutar återintroducera de arbetsrättsliga regler som gällde
fram till den 1 januari 1995 i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att Arbetsdomstolen skall
upphöra från den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om regler för
konfliktåtgärders utlösande i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot
sympatiåtgärder i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar sätta lagen om anställningsskydd (1982:80) ur
kraft från den 1 januari 1997 till utgången av 1998 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svenska arbetsrättsliga hållningen i EU.
Stockholm den 13 november 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)