med anledning av skr. 1996/97:41 Jämställdhetspolitiken
Inledning
I skrivelsen lämnar regeringen en redovisning av hur
jämställdhetspolitiken har utvecklats hittills under
mandatperioden och anger huvuddragen i den fortsatta
inriktningen av insatserna. Vidare ges en beskrivning av
Sveriges deltagande i det internationella samarbetet på
jämställdhetsområdet.
Skrivelsen visar att det inte kan råda någon tvekan om att det sjuder av
aktivitet på jämställdhetsområdet. Frågan om jämställdhet mellan kvinnor
och män är uppenbarligen den mest högprioriterade uppgiften för den
socialdemokratiska regeringen. Av all den tvekan och obeslutsamhet som
präglar regeringens hållning till andra, mycket svåra problemområden - som
t.ex. kampen mot arbetslösheten - finns inte ett spår när det gäller de s.k.
genusfrågorna.
Socialdemokraterna har emellertid hamnat i ett dilemma även när det gäller
familje- och jämställdhetspolitiken. De drivs av ett behov av att visa politisk
handlingskraft för att skyla över att de saknar visioner för den verklighet som
råder nu och framöver. De är kvar i den sociala ingenjörskonstens tankegods
från 30-talet. De tilltror inte heller individen förmågan att själv förstå sitt
eget
bästa utan vill uppifrån styra människornas liv. Den socialdemokratiska
regeringen har dessutom ett behov av att visa fram ett område där man
lyckats uppnå internationell uppmärksamhet för att skyla över sina
misslyckanden i centrala politiska frågor.
Jämställdhetsfrågan är inte - och får inte göras till - ett vänsterprojekt. Att
låta de fundamentalistiska feministerna få behålla problemformulerings-
privilegiet kan skrämma bort många engagerade kvinnor som inte känner
någon samhörighet med, eller rent av tar avstånd från, den kollektivistiska
och militanta samhällssyn som dessa personer företräder. Det behövs en
bredare debatt utan socialistiska förtecken. Ytterligheter, som drar ett löjets
skimmer över hela frågan, gagnar inte jämställdheten.
I skrivelsen framhålls, att insikten om att ökad makt för kvinnor endast kan
åstadkommas genom omfördelning av makt och resurser från män till
kvinnor, måste spridas och vinna acceptans i samhället i stort. Jämställdheten
görs alltså till en könskampsfråga. Det är tydligt att den fundamentalistiska
feminismen har upphöjts till statsfeminism.
Vi anser för vår del inte att frågan om inflytande och ekonomiska resurser
är något nollsummespel som förutsätter vinnare och förlorare. Att framställa
saken på detta vis skapar hinder för den eftersträvade långsiktiga
utvecklingen mot ökad jämställdhet.
Regeringen talar - i och för sig förtjänstfullt - om mainstreaming, dvs. att
införliva ett jämställdhetsperspektiv i huvudfåran inom varje politikområde.
"Det innebär att jämställdhetsfrågor inte kan behandlas enskilt eller vid
sidan av ordinarie verksamhet." (Skrivelsen sid 59-60)
Regeringen lever i övrigt inte som den lär. Hela skrivelsen präglas av ett
stort batteri av särskilda åtgärder riktade mot kvinnor, projekt av allehanda
slag, positiv särbehandling m.m. Hur skall vi kunna förvänta oss att
jämställdhetsaspekterna blir ett normalt och naturligt inslag i varje aktivitet
inom alla samhällsområden om vi hela tiden förutsätter att ingenting sker
utan att staten tillskjuter särskilda projektmedel eller annan särbehandling?
Reell och formell
jämställdhet
Det råder i dag bred enighet om de övergripande målen för
jämställdhetsarbetet, nämligen att kvinnor och män skall ha
samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla
väsentliga områden i livet. Betydelsefulla förändringar i
riktning mot jämställdhet mellan könen har ägt rum under
senare år. Detta arbete har varit framgångsrikt i många
avseenden, i vart fall om man ser till kvinnors och mäns
formella rättigheter.
Fortfarande finns emellertid betydande olikheter i kvinnors och mäns reella
villkor. Lång väg återstår att gå innan vi i praktiken uppnått en jämnare för-
delning av inflytande och möjligheter till ekonomisk självständighet. Sedan
de rent diskriminerande lagarna och reglerna nu har avskaffats återstår den
svåraste delen av jämställdhetsarbetet, nämligen att finna vägar att påverka
människors attityder.
Jämställdhetsarbetet kräver insatser inom många delar av samhället. Den
attitydpåverkan som nu förestår uppnås dock inte främst genom politiska
beslut utan genom att enskilda individer tar ett personligt, praktiskt och
moraliskt ansvar.
Jämställdhetsarbetet måste bedrivas långsiktigt. Även om många kan tycka
att förändringar sker för långsamt måste vi acceptera att det tar tid att i
grunden ändra människors attityder. Mycket av det jämställdhetsarbete som
på sistone blivit följden av politiska beslut har skett i form av olika projekt.
Utvärderingen av dessa projekt har emellertid ofta givit vid handen att
verksamheterna har klingat av när projekttiden och projektpengarna har tagit
slut. I realiteten blir effekterna därför ofta kortvariga och ytliga.
Jämställdheten berörs av en mängd olika faktorer. Den socialdemokratiska
familjepolitiken har utformats för att gynna en viss livsform som har ansetts
jämställd. Arbetsmarknaden för kvinnor har utformats på ett sätt som ansetts
jämställt. Vid en närmare granskning finner man dock att systemen skapat
stelbenthet och snarare hindrat nya lösningar.
Enligt vår uppfattning måste den framtida jämställdhetspolitiken utgå från
ett konstruktivt tänkande med öppenhet för olika lösningar. Dagens verklighet
måste vara grunden för en ny debatt som skall präglas av respekt för olika
människors egna, fria val. Utgångspunkten för politiken måste vara att dagens
kvinnor och män vet sitt eget bästa och kan fatta förnuftiga beslut. Politikerna
har inte rätt att förtiga och bortse från vissa människors uppfattningar eller
tillrättalägga deras argument. Man måste utgå från att en person som säger
sig ha en viss åsikt faktiskt också har den även om den av vissa inte skulle
anses "politiskt korrekt". Att lägga livet och debatten till rätta är en politik
som förtrycker den fria åsiktsbildningen.
Familjen skall inte vara föremål för politikernas styrning. Familjepolitiken
bör utformas så att man tar hänsyn till olika familjers behov och priori-
teringar. I den mån vi skapar bidragssystem skall dessa vara neutrala och inte
innefatta någon form av styrning. Så länge det finns subventioner till
barnomsorgen skall de som princip utgå lika för alla barn oavsett vilken
tillsynsform deras föräldrar har valt. De skall också vara kombinerade med en
rätt till avdrag för styrkta barnomsorgskostnader. Sedan Socialdemokraterna
nu har avskaffat vårdnadsbidraget är vi tillbaka i det djupt orättvisa system
som innebär att 50 procent av barnfamiljerna får 100 procent av stödet till
barnomsorgen.
Många anser att kvotering av kvinnor på manligt dominerade områden
gynnar jämställdheten. Vi tror inte på kvotering. Den bygger på bristande
tilltro till kvinnors förmåga och övertro på regleringar. Vi är övertygade om
att verklig, långsiktig jämställdhet förutsätter det självförtroende som kvinnor
får att skapa sig en ställning grundad på egen kraft och duglighet. Detta är
skillnaden mellan formell och reell jämställdhet.
Vi anser att den viktigaste jämställdhetsfrågan just nu, utöver långsiktig
attitydpåverkan, är att bryta upp de offentliga monopolen inom vård och
omsorg. Det tjänar två syften. Dels får kvinnor en alternativ arbetsmarknad,
vilket kommer att framtvinga en rimligare lönesättning, dels öppnas nya
utvecklingsmöjligheter för kvinnor med ökat egenföretagande som ett
resultat.
Den moderata grundsynen är att vi alla är olika men lika mycket värda. Det
betyder att ingen får diskrimineras t.ex. på grund av sitt kön. Vi ser varje
människa som en individ och inte en del av ett kollektiv. Detta är det
perspektiv ur vilket vi betraktar jämställdheten.
Familjen, ekonomin och
samhället
Samhället skall byggas nedifrån med utgångspunkt från
individernas och familjernas behov i stället för uppifrån med
utgångspunkt i en abstrakt politisk doktrin. Familjen är
samhällets grund. Vi vill redan här framhålla att vi, när vi
talar om familjen, åsyftar ett vidare begrepp än den klassiska
kärnfamiljen. En ensamstående förälder med barn är
naturligtvis också en familj, liksom vi anser att det finns
goda skäl att se t.ex. mor- och farföräldrar som en viktig del
av familjen.
Statens uppgift är att stödja familjernas och individernas möjlighet att
fungera på det sätt som de själva anser rätt och riktigt. Statens och de
statliga
strukturernas uppgift blir med detta sätt att se sekundär. Uppgiften blir att ge
individerna och familjerna förutsättningar för ett självständigt liv och ge stöd
på de områden där de inte klarar av detta själva.
Med denna princip om en rågång mellan det enskilda och det offentliga är
det självklart att politiker skall avhålla sig från att försöka styra hur den
enskilda familjen organiserar sitt liv. I stället bör man sträva efter en
politik
som ger var och en möjlighet att hitta lösningar som passar i hans eller
hennes vardag. Ett friare och öppnare samhälle gynnar jämställdheten.
Sverige har en kvinnlig förvärvsfrekvens som ligger högst bland alla
OECD-länder. Framför allt småbarnsmammornas förvärvsintensitet är hos
oss mycket hög i ett internationellt perspektiv. Kvinnligt förvärvsarbete har
en lång tradition i vårt land. Redan i och med att skråväsendet avskaffades
började ett antal starka, driftiga kvinnor att bedriva näringsverksamhet. Detta
blev måhända tidigare socialt accepterat i Sverige än i andra länder.
Härigenom kom även kvinnorna att lämna ett väsentligt bidrag till Sveriges
unika välståndsökning under åren 1870-1970.
Det förhållandet att även småbarnsmammor har en hög förvärvsfrekvens i
Sverige är till stor del ett resultat av kvinnornas eget val. Det finns en sådan
tradition i vårt land och i takt med att kvinnorna blivit allt mer välutbildade
faller det sig naturligt för dem att vilja försöka förena föräldraskapet med ett
yrkesliv.
Till betydande del är den höga förvärvsfrekvensen också ett resultat av
målmedveten politisk styrning. En SCB-undersökning visar att 30 procent av
alla småbarnsföräldrar om det vore möjligt skulle vilja vara hemma med sina
barn när de är små. Det är emellertid en ekonomisk omöjlighet för de allra
flesta. Skatte- och bidragssystemen har byggts upp på ett sådant sätt att även
föräldrarna till små barn tvingas förvärvsarbeta för att familjens ekonomi
skall gå ihop. Många kvinnor upplever detta tvång som den verkliga
"kvinnofällan".
Kvinnornas höga förvärvsfrekvens och stigande utbildningsnivå har på ett
avgörande sätt bidragit till att Sverige har kommit jämförelsevis långt mot
målet om jämställdhet mellan kvinnor och män. Egna inkomster ger ett större
oberoende. Det visar sig också att välutbildade kvinnor med kvalificerade
arbetsuppgifter ställer betydligt större krav på sina män att de skall ta sin
andel av ansvaret för barnen och hemmet än vad lågutbildade kvinnor gör.
Samtidigt ger alla undersökningar vid handen att det fortfarande i de flesta
familjer är kvinnan som bär huvudansvaret för det praktiska arbetet med hem
och barn. Kvinnor arbetar därför i genomsnitt betydligt fler timmar per vecka
än män. Något paradoxalt blir resultatet att samtidigt som 600 000 personer
går arbetslösa är det många, särskilt kvinnor, som dignar under dubbelarbete.
Medaljen har alltså även en baksida. Alarmerande rapporter börjar dyka
upp om kvinnors hälsa. Skilsmässofrekvensen är också vid en internationell
jämförelse hög i Sverige. Det finns en rad orsaker till detta, men en orsak är
de påfrestningar på familjelivet som det innebär att slitas mellan hemmet och
förvärvsarbetet.
Barnens behov av och rätt till båda sina föräldrar är något som man
tenderar att förtränga i jämställdhetsdebatten. Ändå är flertalet forskare nu
överens om föräldrarnas betydelse för att ge en god och trygg start i livet,
liksom för överföringen av kunskap om grundläggande samlevnadsregler. Om
föräldrarna inte klarar att överföra goda förhållningsregler till barnen, bäddar
det för sociala svårigheter senare i livet. Våldskommissionen framhåller i sitt
betänkande "Våld och brottsoffer" från hösten 1990 att det finns en tydlig
korrelation mellan det ökande ungdomsvåldet och den ökande
"professionaliseringen" av barntillsynen i Sverige. Detta står i bjärt kontrast
mot den sociala ingenjörskonstens idéer, enligt vilken barnuppfostran är en
alltför svår och viktig uppgift för att kunna anförtros åt föräldrarna.
Till en betydande del ser vi svårigheten att nå reell jämställdhet mellan
könen och kvinnors nuvarande problem som någonting som det socialistiska
samhället har skapat. Ett system som ser kvinnor och män endast som delar
av ett kollektiv, underordnade den traditionella produktionens krav, binder
människor och hindrar dem från att utveckla sina idéer. Ett sådant system är i
grunden omänskligt.
Vi anser att politikernas roll måste vara att inspirera, inte att dirigera. Vi
anser också att familjepolitiken skall läggas om så att den skapar förutsätt-
ningar för enskilda individer och för familjer att bli fria och oberoende och
att
hitta sina egna lösningar. Familjepolitikens roll är inte att vara styrande.
Vårdnadsbidraget som infördes av den borgerliga regeringen, och som
Socialdemokraterna avskaffade genast vid makttillträdet efter 1994 års val,
var ett steg på vägen mot valfrihet och minskat beroende av bidrag. Det
innebar större rättvisa i och med att åtminstone något offentligt bidrag till
barnomsorg utgick till alla barn oavsett barnomsorgsform. Det öppnade
möjligheter för föräldrarna att anordna sin barnomsorg i andra former än dem,
som den kommunala barnomsorgen erbjuder. Det gav också större möjlighet
för den som så ville att själv vara hemma och ta hand om sina egna barn. Då
en kommunal daghemsplats är den i särklass dyraste tillsynsform som tänkas
kan hade vårdnadsbidraget på litet sikt också blivit samhällsekonomiskt
lönsamt.
Möjligheterna till alternativ i barnomsorgen är en förutsättning för jäm-
ställdhet. Om kvinnor skall kunna bli fullt ut konkurrenskraftiga på arbets-
marknaden krävs både individuella, flexibla arbetstider och flexibla
barnomsorgstider. Den kvinna som alltid måste springa från arbetet i sådan
tid att hon hinner till daghemmet innan det stänger, får problem att avancera i
jobbet.
De individuella lösningarna kommer att krävas i det framtida arbetslivet,
som vi beskriver i den moderata partimotionen "Förutsättningar för nya
arbeten". Det måste ges ett större utrymme för att olika individer har olika
behov och prioriteringar, liksom till att en och samma person kan ha olika
önskemål under olika skeden i livet. Vi anser att det är dags för föräldrarna
att ta tillbaka makten över familjen.
Utbildningspolitiken
Skolan måste fungera flexibelt och kunna möta olika krav för
att flickor och pojkar skall kunna bygga upp sin kompetens.
Varje enskild flickas och pojkes kompetensutveckling är
beroende av deras intresse och motivation att lära. Skolan
skall ge den bas som ger möjlighet till ett livslångt och
självständigt lärande, såväl i arbetet som på fritiden.
Att verka för jämställdhet har också lyfts fram som en central uppgift för
skolan. Enligt 1 kap 2 § skollagen skall alla barn och ungdomar, oberoende
av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha
lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet. Läroplanerna för
skolan bygger på följande värdegrund: "Människolivets okränkbarhet,
individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet
mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden
som skolan skall gestalta och förmedla."
Av rapporten (Ds 1994:98) "Vi är alla olika", som arbetsgruppen Kvinnligt
och manligt i skolan framlade sommaren 1994, framgår att det fortfarande
råder ojämlika förhållanden i skolan för flickor och pojkar. Detta leder till
att
deras personliga utveckling, deras prestationer och resultat i hög grad
påverkas av könstillhörigheten, som snävar in och begränsar inte bara valet
av ämnen, kurser, utbildningar och yrken utan också erfarenheter, kunskaper
och härtill knuten kompetens.
Arbetsgruppen framhåller att skollagens "oberoende av kön" allmänt tolkas
som att skolan skall bortse ifrån kön. Det förhållandet att skolan förhåller sig
könsneutral får negativa konsekvenser för båda könen och sägs vara en av
förklaringarna till att jämställdhetsarbetet i skolan ännu inte avsatt mer
påtagliga resultat.
En modern jämställdhetspolitik försöker inte förneka eller utplåna de
könsskillnader som kan finnas mellan flickor och pojkar vid olika åldrar, utan
frågar i stället hur skolan skall kunna ta hänsyn till dem, för att därigenom ge
varje individ möjlighet att utveckla sin fulla potential. Därmed kommer en
modern jämställdhetspolitik för skolan att inte bara intressera sig för den
procentuella fördelningen mellan könen i olika yrken och utbildningsvägar,
utan också för hur undervisningen går till, hur skolan arbetar, när olika ämnen
introduceras i tiden och hur arbetsformerna i skolan skall kunna undvika att
missgynna endera könet.
Att stimulera är något helt annat än styrning genom tillfälliga insatser med
tonvikt på den matematiska jämställdheten. Nyligen redovisades ett projekt,
som startade år 1989 och syftade till att bryta den manliga dominansen inom
verkstadsindustrin. 19 kvinnor genomgick en treårig maskinteknisk utbild-
ning. Utvärderingen visar att efter fem år har en av dessa kvinnor anställning
inom verkstadsindustrin medan de övriga 18 är antingen arbetslösa eller har
inadekvata arbeten i förhållande till sin utbildning.
Det anförda exemplet visar att det finns en risk med att genom tillfälliga
projekt locka minoritetskönet till en utbildningsväg utan att samtidigt ta
hänsyn till hur arbetsmarknaden fungerar. Om ungdomar känner att de
vilseletts att genomgå en utbildning mest för att tillfredsställa de vuxnas
statistik, men utan att ha fått ärliga besked om verkligheten på arbetsmark-
naden har skolan gjort både dem och det långsiktiga jämställdhetsarbetet en
otjänst.
Jämställdhetsarbetet i skolan måste grundas på kunskap och bli en pedago-
gisk fråga snarare än en moral- eller attitydfråga. Vi anser att en nationell
skolpeng bör införas så att Sverige kan få en mångfald av skolor. Föräldrarna
får då möjlighet att välja den skola som ger just deras dotter eller son de
bästa
möjligheterna att utveckla sin unika kompetens. Lärarna får dessutom
möjlighet att bedriva egen verksamhet eller välja mellan flera olika arbets-
givare.
Vi anser att flickor tidigt skall stimuleras att arbeta med informations-
teknik.Om flickor och teknik har blivit en symbolfråga så är den låga andelen
kvinnliga doktorander och professorer en annan.
Sistnämnda problem skall inte förringas men heller inte överdrivas. Och
det skall definitivt inte angripas med sådana medel som Socialdemokraterna
har genomfört, som att tillsätta särskilda könskvoterade "genusprofessurer"
med ett könsperspektiv på nära nog allt. Detta är att göra kvinnliga
akademiker en verklig björntjänst. I den allmänna debatten talas det redan om
"thammare - ett akademiskt B-lag".
Om man skaffar sig gedigen kunskap om vad det är som främjar jämställd-
heten mellan kvinnor och män så att man förstår orsakssammanhangen, om
man reformerar kvinnors förutsättningar att utveckla sin kompetens,
självständighet och självförtroende på det sätt som vi föreslår här, då kommer
även den låga andelen kvinnliga professorer snart att vara historia.
Vi avvisar alla former av kvotering, även inom universitetsvärlden. Vi är
övertygade om att kvinnor har den inneboende förmågan att göra akademisk
karriär av egen kraft, på sina egna meriter.
Vi avvisar bestämt alla former av s.k. positiv särbehandling. Sådan är
enligt vår mening förnedrande för kvinnorna och vilar på felaktiga utgångs-
punkter. Genom att framhålla reglerna om positiv särbehandling som ett
viktigt inslag i jämställdhetspolitiken ger regeringen uttryck för en kvinnosyn
som är djupt kränkande. Den signal som skickas ut är att det inte finns
tillräckligt många kompetenta kvinnliga forskare, varför kvinnor måste
hjälpas på traven så att den socialdemokratiska regeringen kan uppnå sina
jämställdhetsmål. Regeringens agerande skadar därmed det långsiktiga och
seriösa jämställdhetsarbetet på universitet och högskolor.
Regeringsformen bör ändras så att positiv särbehandling inte längre blir
möjlig. I 2 kap 16 § RF öppnas en möjlighet att missgynna en medborgare på
grund av hans kön, om lag eller annan föreskrift utgör led i strävandena att
åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor. Att det bland de
konstitutionella fri- och rättigheterna finns en grund för diskriminering på
grund av kön hör inte hemma i ett rättssamhälle.
Vi har fått uppfattningen av skrivningen i 7 kap., Utbildningspolitik, att
regeringen har tagit till sig åtminstone delar av rapporten "Vi är alla olika".
I
övrigt är utbildningsavsnittet i regeringens skrivelse ett utslag av könskamps-
retorik av enklaste slag. Vi åberopar vad vi har anfört om jämställdhets-
frågorna på utbildningsområdet i den moderata partimotionen 1996/97:
Ub411, Svensk forskning i frontlinjen, och kommittémotionen 1996/97:
Ub487, Utbildning och forskning för Sveriges framtid.
Kvinnors arbetsmarknad
Från början av 1960-talet fram till 1990 ökade antalet
förvärvsarbetande personer i Sverige med 900 000.
Ökningen beror främst på kvinnornas inträde på
arbetsmarknaden. Under denna trettioårsperiod ökade antalet
förvärvsarbetande kvinnor från 53 till 86 procent. De senaste
decennierna kännetecknas av att fler gifta kvinnor och
småbarnsmammor sökt sig ut på arbetsmarknaden.
Traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter inom vård, omsorg och undervisning
är i Sverige tjänster som i huvudsak tillhandahålls av den offentliga sektorn.
På grund av de offentliga monopolen har kvinnornas arbetsmarknad kommit
att bli mycket begränsad. 56 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna
återfinns inom den offentliga sektorn. Många yrken är totalt
kvinnodominerade. Vi har alltså fått en starkt könssegregerad arbetsmarknad.
Den centralstyrda lönepolitik som har bedrivits i Sverige bygger på den
socialdemokratiska, kollektivistiska synen på människor som likformiga och
utbytbara. Den har lett till flera obalanser. Sverige har blivit ett låglöneland
för högutbildade och ett höglöneland för lågutbildade. Detta fenomen är
särskilt markant inom den offentliga sektorn, där den s.k. dubbla obalansen
länge har diskuterats. Den leder till att staten och kommunerna får allt svårare
att rekrytera och behålla kompetens.
Den offentliga sektorns monopolställning har bl.a. lett till att särskilt
kvinnor ofta får en blygsam utdelning på sina investeringar i högre utbild-
ning. Det är oacceptabelt.
Andelen kvinnliga chefer är låg, trots att många anser att kvinnor har de
egenskaper som krävs och kommer att krävas i det framtida arbetet:
lyhördhet, samarbetsförmåga och flexibilitet. Enligt SCB-rapporten "Man är
chef" finns bland totalt 70 000 chefer endast 13 000 kvinnliga sådana. Av
naturliga skäl återfinns de flesta kvinnliga cheferna i den offentliga sektorn.
Det finns många förklaringar till denna snedfördelning. Den sammanhänger
naturligtvis med gamla traditioner. Näringslivet och förvaltningarna är
uppbyggda av män i ett samhälle som såg helt annorlunda ut än den värld vi
lever i nu. I det samhället hade kvinnor ännu inte börjat slitas mellan
hemarbete och förvärvsarbete utanför hemmet.
För att få fler kvinnor i chefsbefattningar måste de gamla strukturerna
omprövas. Många kvinnor önskar t.ex. ett flexiblare chefskap, både i tid och
innehåll. "Team Builder", en modell för roterande chefskap, är en modell
som provats på Ericsson Telecom med framgång. Gruppens medlemmar
stödjer varandra och har ett kreativt samarbete. Kvinnor som har prövat
denna arbetsform beskriver det roterande chefskapet som ett slags "växthus"
för nya chefer. Man framhåller att alla teorier om den lärande organisationen
här har blivit omsatta i praktiskt handlande.
I dag kan vi alltså konstatera att vi inte har lyckats uppnå den jämställdhet
på arbetsmarknaden som är önskvärd samt att en del av förklaringen till detta
ligger inbyggd i "den svenska modellen". En ensidig och begränsad
arbetsmarknad har inte haft den flexibilitet som är nödvändig för att fullt ut
ta
vara på kvinnornas mångsidighet och kompetens och inte heller för att möta
dagens arbetslöshetsproblem.
I det nuvarande samhällsekonomiska läget har det också blivit allt mer
uppenbart att kvinnornas arbetsmarknad är sårbar. Offentlig expansion är inte
längre möjlig. Många kvinnor har helt enkelt blivit beroende av ett system
som nu drabbas av allt större svårigheter.
Vi anser att de offentliga monopolen måste brytas upp så att kvinnor i lika
hög utsträckning som män kan finna alternativa arbetsgivare. Kvinnors
arbetsmarknad skall avregleras så att den faktiskt blir det som ligger i ordet
marknad. Det kan just nu te sig som om förutsättningarna för arbete och
försörjning skulle vara hotade för alla de kvinnor som arbetar inom vården
och omsorgen. I själva verket finns det emellertid goda skäl att anta, att
behovet av sådana tjänster i stället är växande. Uppgiften blir alltså att finna
nya former för organisationen och finansieringen av arbetet.
Inför sistnämnda uppgift står Socialdemokraterna handfallna. De kan av
ideologiska skäl inte tänka sig att ge upp statens, kommunernas och lands-
tingens monopol inom de sektorer som är traditionella kvinnoyrken. De tror
fortfarande att den offentliga sektorn är garanten för kvinnors arbetsmöjlig-
heter. Dessbättre börjar nu de fackliga organisationerna inse att kvinnor inte
kan förbättra sina löner förrän de får fler konkurrerande arbetsgivare att gå
till.
I kapitlet Arbetsmarknads- och arbetslivspolitik i regeringens skrivelse
redovisas ett stort antal miljonslukande projekt som sägs syfta till att bryta
den könsuppdelade arbetsmarknaden. De flesta har som mål att dirigera
kvinnor till "typiska" mansyrken. Inget har som mål att förmå män att välja
"typiska" kvinnoyrken. Detta är naturligtvis i grunden ett uttryck för ett djupt
förakt för en stor del av det arbete som svenska kvinnor utför.
Utvecklingen på arbetsmarknaden visar emellertid att kvinnorna inte längre
tolererar denna diskriminering. Av en nyligen publicerad undersökning av
Företagarnas riksorganisation, Den kvinnliga företagsprofilen, framgår att 23
procent av nyföretagarna i Stockholms län utgörs av kvinnor. Bland dessa har
inte mindre än 43 procent tidigare arbetat i offentlig sektor. Av dem uppger
60 procent att de valt bransch efter tidigare arbetslivserfarenhet och
utbildning. Vad kunde vara naturligare?
Majoriteten av dessa 1 500 kvinnor uppger att de startar företag därför att
de vill ha större självständighet i sitt arbete. De anser inte att de har något
inflytande i de stora offentliga organisationerna eller att de får gehör för
sina
idéer.
Enligt vår uppfattning är den av Företagarna beskrivna utvecklingen mot
ett ökat kvinnligt företagande mycket positiv. Enligt principen om
"mainstreaming" måste politikerna därför göra allt för att Sverige återigen
skall få ett gynnsamt företagsklimat som kan locka allt fler människor -
kvinnor som män - att starta och utveckla företag. Hur detta bör ske beskriver
vi bl.a. i partimotionerna 1996/97A 277, Fi 407 och Fi 204, till vilka vi här
hänvisar.
En av de kvinnliga företrädarna för Dataskolan Mellanslaget HB i Falun
har uppmärksammat oss på ett omfattande problem som Sveriges företagare
brottas med, inte minst på områden där många kvinnor försöker bryta mark:
De blir ihjälkonkurrerade av Arbetsförmedlingen, som tillhandahåller gratis
arbetskraft åt företagen och de statliga myndigheterna, av kommunen som för
skattebetalarnas pengar införskaffat utrustning, lokaler och lärare för att ge
gratisundervisning i Datorteket samt av olika statliga myndigheter, som
bygger upp undervisning som säljs på en marknad. Med den ena handen ger
regeringen starta-eget-bidrag, med den andra handen rycker man undan
förutsättningarna för att bedriva det sålunda startade privata företagandet.
Vi anser för vår del att det är otillständigt att staten och kommunerna
bedriver verksamheter på sådana områden där det finns en privat marknad,
eftersom tillgången på skattemedel möjliggör en underprissättning som
snedvrider konkurrensen. Staten och kommunerna borde i stället upphandla
sådana tjänster på den privata marknaden efter anbudsförfarande i fri
konkurrens.
Lönefrågor
Tack vare att stora samhällssektorer, som är helt
kvinnodominerade arbetsfält, utgör statliga eller kommunala
monopol i vårt land har den ende arbetsgivaren på området
effektivt kunnat förhindra en rimlig löneutveckling för stora
grupper på arbetsmarknaden.
I regeringens skrivelse om jämställdhetspolitiken sägs att en av de
viktigaste frågorna inom detta område är att komma till rätta med osakliga
löneskillnader och lönediskriminering. Lönediskriminering som beror på kön
måste bekämpas med alla medel, sägs det vidare. Regeringen hyllar därefter
JämO:s aktiviteter på området och säger sig välkomna JämO:s insatser för att
få frågor om lönediskriminering prövade i domstol.
I andra sammanhang brukar regeringen framhålla att det är arbetsmarkna-
dens parter som har ansvaret för lönebildningen i vårt land. I en inter-
pellationsdebatt i riksdagen den 8 oktober 1996 uttalade t.ex. finansminister
Erik Åsbrink "tror jag att det ligger ett oerhört stort värde i att
lönebildningen i Sverige, såsom har skett under så lång tid, ja ända sedan
Saltsjöbadsavtalet, i första hand hanteras av arbetsmarknadens parter. Jag
ser ett oerhört stort värde i den modellen, men den skall moderniseras och
anpassas till förändrade omständigheter".
När finansministern talar om modernisering av lönebildningen tror vi inte
för ett ögonblick att han avsåg att denna i fortsättningen skulle avgöras av
domstol.
I den nu aktuella skrivelsen visar den socialdemokratiska regeringen prov
på en betydande aningslöshet.
Till att börja med ifrågasätter vi regeringens verklighetsbeskrivning. I en
forskningsrapport som presenterades i dagarna slår de två forskarna Eva
Meyerson, Industriens utredningsinstitut, och Trend Petersen, UCLA och
universitetet i Oslo, fast att den påstådda lönediskrimineringen av kvinnor till
förmån för män med samma jobb och samma arbetsgivare är en myt. De visar
också att varken den allmänna lönespridningen eller lönespridning inom
likartade befattningar har lett till att kvinnor har fått sämre löner än män.
Skillnader i lön mellan kvinnor och män beror på att kvinnor arbetar i
låglöneyrken. Studien som sträcker sig över en tidsperiod på 20 år visar också
att jämställdhetslagen inte har inneburit några skillnader i lönebildningen sett
ur könsperspektiv. Arbetsgivarna har betalat samma lön för samma arbete
både före och efter lagens tillkomst.
De löneskillnader som finns förefaller i stället vara ett resultat av den
svenska modellen ett problem som det socialistiska samhällssystemet har
skapat. Till problembilden hör också att skattetrycket för låg- och mellan-
inkomsttagare är extremt högt i Sverige vid en internationell jämförelse.
Problemet med "the working poor" är därmed en realitet i vårt land.
Regeringen borde ställa sig frågan: vad händer om JämO får framgång med
sitt system för arbetsvärdering så att nästa barnmorskemål vinner bifall i
Arbetsdomstolen? Vilka effekter får det på landstingens redan hårt ansträngda
ekonomi? Kan det ligga i kvinnornas intresse att landstingen i ett slag tvingas
höja t.ex. sjuksköterskelönerna med 25 procent och därmed tvingas avskeda
10 000 anställda utöver redan förutskickade neddragningar? Vi är de första att
instämma i sjuksköterskornas krav på anständiga löner, men detta är ju
ingenting som kan kommenderas fram i AD.
Den offentliga sektorns monopol är en verklig kvinnofälla. Det faktum att
kvinnor av tradition har klumpats ihop till en anonym massa istället för att ses
och värderas som individer har ytterligare försämrat deras lönebildning.
Som en långsiktigt och samhällsekonomiskt hållbar strategi för att förbättra
kvinnors löneutveckling föreslår vi följande. Den offentliga sektorns
monopolställning på i princip alla andra områden än dem som innefattar
myndighetsutövning skall avskaffas och ersättas med ett system där staten
och kommunerna upphandlar tjänsterna på en fri marknad eller på annat sätt
säkerställer en öppen konkurrens. Kvinnors egenföretagande skall underlättas
genom ett generellt förbättrat företagsklimat, där sänkt skatt på arbete är en
väsentlig del. Det skall bli möjligt för kvinnor - likväl som för män - att
träffa individuella löneavtal med arbetsgivaren, inom ramen för eller vid
sidan om gällande kollektivavtal. En medarbetares lön skall återspegla hennes
arbetsinsatser, kompetens, engagemang och resultat i arbetet. Myten om att
det genom arbetsvärdering skulle vara möjligt för lagstiftaren, domstolen
eller JämO att anvisa några objektiva faktorer som skall ligga till grund för
lönesättningen måste avlivas en gång för alla.
Öppna hemmet för privata
tjänster
600 000 människor går nu arbetslösa samtidigt som många
familjer, och särskilt kvinnorna, dignar under dubbel
arbetsbörda. En stor del av det som varit traditionella
kvinnouppgifter i hemmet har tagits över av den offentliga
sektorn och är nu skattefinansierade tjänster. Mycket återstår
dock som i form av oavlönat hemarbete måste utföras vid
sidan av förvärvsarbetet. Sveriges skattesystem, höga
skattetryck och sammanpressade lönestruktur gör det
omöjligt för de allra flesta att själva köpa sådana tjänster som
det offentliga inte tillhandahåller. Därför finns officiellt inte
heller någon marknad för hemtjänster.
Det är dock bara att konstatera att det finns en svart marknad för hem-
tjänster. Hur stor denna tjänstesektor är är naturligtvis svårt att uppskatta,
men det är ett faktum att åtskilliga familjer tvingas köpa svarta tjänster för
att
klara förvärvsarbetet. Det är orimligt att behålla strukturer som stimulerar den
som vill sköta sitt arbete att bli brottsling. Det är samma situation som vi
hade på 1970-talet då det rådde brist på kommmunal barntillsyn och
alternativ inte var tillåtna. Många svenska föräldrar tvingades då att bli
skattebrottslingar därför att de inte kunde klara av sin livssituation utan
"svarta" dagmammor.
Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson har i olika sammanhang, bl.a. i
boken "Finns det en marknad för hemarbete?" lagt fram förslag som vi finner
angeläget att man snarast tar upp till en seriös prövning. Hennes förslag
innebär att man upphäver den nuvarande skattemässiga diskrimineringen av
hushållen och ger dem rätt till avdrag för utgifter för hjälp i hemmet,
exempelvis för barnpassning, städning och trädgårdsarbete. Vi tror lika litet
som Anne-Marie Pålsson att Sverige har råd att av ideologiska skäl avstå från
att slå in på den väg som i många andra länder har befunnits leda till fler
arbeten och en ökad effektivitet i ekonomin.
Vi hänvisar till den modell som redovisades i en gemensam reservation
från Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna i FiU:s
betänkande med anledning av regeringens s.k. sysselsättningsproposition
sommaren 1996.
I grunden handlar det om att ge familjen möjlighet att lösa barnomsorg och
tjänster i hemmet på andra sätt än vad som idag är politiskt eller ekonomiskt
accepterat. Många fler kvinnor skulle satsa på att nå en chefsposition, med
allt vad det innebär av uppoffringar, om det vore möjligt att köpa hemtjänster
som leder till en avlastning i det privata livet. Konkreta problem fordrar
handfasta lösningar. Den ordning vi förordar gör det lättare för kvinnor att
konkurrera med män på lika villkor.
Ger vi en privat tjänstesektor möjlighet att växa kommer det också att ge
upphov till många nya arbetstillfällen, till ett väsentligt bidrag till minskad
arbetslöshet. Inom denna sektor finns också potential för ett betydande
egenföretagande. Man kan, som Anne-Marie Pålsson, förutse hemkonsult-
bolag eller kooperativ, bestående av en grupp unga eller äldre som tillsam-
mans erbjuder ett spektrum av hemtjänster. Hushållen tecknar då avtal med
hemkonsultbolaget som garanterar att de efterfrågade tjänsterna utförs. De
som skall utföra arbetet är dock anställda i bolaget och inte hos
uppdragsgivaren.
Det fåtal kvinnor som hittills fått möjlighet att bedriva privat hemvård i
Sverige vittnar bl.a. om större inflytande över sin arbetssituation, ny yrkes-
stolthet och högre arbetsmoral jämfört med när de utförde samma arbete som
anställda i den kommunala hemtjänsten. Vad de därmed beskriver är viktiga
steg mot ökad jämställdhet.
Vi anser att de ekonomiska förutsättningarna måste ändras så att
möjligheten att köpa privata tjänster i hemmet blir tillgänglig för många fler
hushåll. En utredning med denna inriktning bör komma till stånd skyndsamt
med hänsyn till den stora betydelse reformen skulle få med avseende på
sysselsättningen, ekonomins funktionssätt, kvinnors möjlighet att nå
chefsbefattningar och jämställdheten mellan kvinnor och män.
JämO
JämO är den enda myndighet som i årets budgetproposition
föreslås få en femtioprocentig ökning av sitt anslag, från 9
till 14 miljoner, medan de flesta myndigheter drabbas av
hårda besparingskrav. Vi motsätter oss denna höjning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en principiell inriktning av det fortsatta jämställdhetsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av en
utredning om den privata tjänstesektorn i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 8 november 1996
Per Unckel (m)
Kent Olsson (m)
Patrik Norinder (m)
Christel Anderberg (m)
Anna Åkerhielm (m)
Per Bill (m)
Olle Lindström (m)
Ulf Melin (m)
Jan Backman (m)
Ulf Kristersson (m)
Annika Jonsell (m)