med anledning av prop. 1996/97:16 En arbetsrätt för ökad tillväxt
En modern arbetsrätt - en
nyckelfråga för Sverige
Få politiska uppgifter är nu viktigare än att modernisera de
regler som styr den svenska arbetsmarknaden. Dagens
lagstiftning bidrar till att cementera massarbetslösheten och
problemen med lönebildningen. Skadeverkningarna av
lagstiftningen märks på många olika sätt: arbetsgivare drar
sig för att anställa, småföretagare tvingas betala dryga
skadestånd för att de missförstått snåriga regler, människor
som en gång hamnat utanför arbetsmarknaden har mycket
stora svårigheter att ta sig in och lönesättningen avspeglar
dåligt såväl det samhällsekonomiska utrymmet som
produktivitetsutvecklingen i skilda branscher och företag.
I detta perspektiv framstår regeringens proposition som ett misslyckande.
De begränsade ändringar i lagen om anställningsskydd (LAS) som föreslås är
allt för otillräckliga. Vi förordar en arbetsrättsreform som går längre i fråga
om LAS och inkluderar förändringar i medbestämmandelagen (MBL).
Även om de steg som nu tas i huvudsak går i rätt riktning, är de alldeles för
små. Vi tillåter oss därför att betvivla regeringens påstående i propositionens
rubrik att de kommer att bidra till ökad tillväxt. Därtill är förändringarna för
blygsamma. I propositionen föreslås bara de ändringar som blivit kvar efter
många konflikter inom det socialdemokratiska partiet samt mellan partiet och
fackföreningsrörelsen. Det fanns i ett skede en del uttalanden från
regeringshåll, som tydde på en god ambition, men vad som nu återstår är
mycket lite - "det bidde en tumme".
I denna motion redovisar vi vår syn på och våra förslag till förändringar av
arbetsrätten.
Ny utredning behövs
Det står allt mer klart att regeringens "återställare" på
arbetsrättsområdet hösten 1994 var förödande för
företagsamheten. Lagstiftningen måste helt enkelt förändras
och moderniseras. Det går inte att på tröskeln till 2000-talet
ha en arbetsrättslig lagstiftning som är anpassad till 1970-
talets behov och arbetsmarknad.
På arbetsrättsområdet har regeringens oförmåga visats allra tydligast. Det
var sammanbrottet för arbetsrättskommissionen som ledde till att den plan-
erade sysselsättningspropositionen inte lades fram som planerat i maj 1996.
Detta ledde i sin tur till att Folkpartiet och andra partier fick agera och
väcka
frågan om en särskild riksdagsession under sommaren. Under sommaren
fortsatte förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter utan att någon
lösning nåddes. Till sist återstod bara den lagstiftning som regeringen så
länge varit motståndare till.
Det var olyckligt att regeringen avsatte den parlamentariska arbetsrättsut-
redning som var i arbete vid regimskiftet 1994. Nu behövs en ny parlament-
arisk utredning, med vidare direktiv än den förra. Den måste bl a få analysera
styrkeförhållandena mellan parterna på arbetsmarknaden och bedöma huru-
vida många års lagstiftningsarbete skapat en obalans som är skadlig för
Sverige. Det är nödvändigt att utredningen är parlamentarisk. Att fortsätta
den korporativistiska vägen är orimligt, inte bara för att den redan visat sig
oframkomlig utan också för att den är ett hån mot alla dem som står utanför
arbetsmarknaden. Vem talar för de arbetslösa när fack och arbetsgivare
diskuterar arbetsrätten?
Varför finns arbetsrätten?
Arbetsrätten skall ses som ett instrument för att skapa en
balans mellan arbetsgivare och arbetstagare på
arbetsmarknaden. Den moderna arbetsrättslagstiftningen kom
till för att man ansåg att den anställde hade en allt för svag
position mot arbetsgivaren. Detta var ett riktigt påpekande
såväl när lagstiftningen infördes som idag. Vad som har gått
snett är att i många fall är det organisationerna både på
arbetstagar- och arbetsgivarsidan som fått för stort
inflytande. Arbetsrätten bör därför i större grad utformas så
att den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren får större
inflytande över anställningsavtalet.
Det är därför positivt att regeringen föreslår att kollektivavtal om
avvikelser från LAS i större utsträckning än idag skall kunna träffas på lokal-
nivå.
Regeringens förslag
De förslag som regeringen föreslår i propositionen är i vissa
delar bra och klara steg i rätt riktning. Vi stödjer därför flera
av förslagen.
Lokala kollektivavtal
Som redan tidigare nämnts är det bra att avvikelser från LAS
kan få göras i lokala kollektivavtal. Folkpartiet anser, precis
som påpekats i flera remissvar, att det även på arbetsplatser
som saknar kollektivavtal är tillåtet att göra avvikelser i ett
lokalt avtal. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Bestämmelserna i 2 § LAS om s.k. äldreavgångar föreslås tas bort. Vi
anser precis som regeringen att skälen för denna bestämmelse har förlorat sin
aktualitet och den bör därför tas bort.
Överenskommen visstidsanställning
Det är bra att möjligheterna till visstidsanställning utökas till
12 månader under tre år. Vi kan konstatera att regeringen i
denna fråga har svängt totalt sedan Socialdemokraterna
befann sig i opposition då man gick emot varje förändring av
reglerna för visstidsanställningar. Detta kommer att
underlätta för arbetsgivare att kunna ta in extra personal vid
arbetstoppar m.m. Att företag som ej tidigare haft några
anställda får möjlighet att utnyttja bestämmelsen upp till 18
månader är också bra då det kan vara en bra möjlighet för
framförallt småföretag att expandera. Vi avvisar regeringens
förslag om att ett tak sätts för antalet visstidsanställda till
fem personer. En sådan regel är allt för oflexibel och tar inte
hänsyn till företagens behov. Visserligen finns det säkerligen
många företag som klarar sig med fem visstidsanställda vid
en arbetstopp, men hur en sådan bestämmelse skall kunna
lösas på storföretag som t ex Volvo eller Ericsson säger inte
regeringen något om.
Regeringen väljer dock att inte göra något åt provanställningsreglerna.
Detta är beklagligt. Provanställningsreglerna bör därför återgå till de regler
som gällde under år 1994, dvs möjlighet till provanställning under högst 12
månader.
En bortre gräns för vikariat
I propositionen föreslås att en gräns för vikariat sätts om
vikariat innehas under mer än tre år under en femårsperiod.
Är någon anställd på vikariat i mer än tre år så skall
anställningsavtalet gälla tills vidare.
Folkpartiet anser att det är angeläget att något görs åt det, främst i den
offentliga sektorn, utbredda systemet med upprepade vikariat. Detta är ange-
läget inte minst ur jämställdhetssynpunkt, då det ofta är kvinnor t ex inom
vården, som kan gå på vikariat under långa perioder.
Regeringens förslag är inte rätt väg att gå när det gäller att komma till rätta
med vikariatsproblemet. Risken är stor att en gräns på tre år kommer att leda
till minskad flexibilitet och ökad byråkrati. Kommuner och landsting har i
dagens ansträngda ekonomiska läge svårt att ens klara av att inte säga upp
fast anställd personal. Att då gå in med en ny regel som omvandlar vikariat
till fast anställning är oförsvarbart. Regeln föreslås dessutom kopplas till 3 §
LAS vad gäller beräknande av tidigare anställningstid hos en arbetsgivare.
Detta kommer med säkerhet att bli ett hinder vid ny intagning av vikarier som
tidigare varit anställda hos en arbetsgivare. I detta sammanhang vill vi också
föreslå att 3 § i LAS ändras så att den tillämpas, vad gäller beräkning av
arbetstiden, bara vad gäller de som ofrivilligt fått sluta sin anställning. Det
är
inte rimligt att en som slutat sin anställning av fri vilja för t ex 15 år sedan
skall få räkna med den anställningen vid en ny anställning hos samma
arbetsgivare. På så sätt kan man gå före andra anställda i turordningen som
arbetat lojalt hos samma arbetsgivare. Detta är inte rimligt.
Eftersom problemen med upprepade vikariat främst gäller den offentliga
sektorn bör en diskussion tas upp med företrädare för Kommun- och Lands-
tingsförbunden innan en lagstiftning sker. Propositionen bör därför avslås i
denna del.
Uppsägningstiden
Vi stödjer förslaget om att uppsägningstiden skall beräknas
efter anställningstid istället för ålder. De nuvarande reglerna
har i dagens arbetsmarknadssituation tappat sitt syfte och det
är som regeringen skriver i sin proposition att äldre
arbetslösa t.o.m. kan få det svårare att få jobb med dagens
lagstiftning.
Företrädesrätt till återanställning
Folkpartiet stöder regeringens förslag att tiden för
företrädesrätt till återanställning förkortas från ett år till nio
månader. Vi anser att detta är en bra stimulans till företag
som vill nyanställa och förändringen kommer även att öka
flexibiliteten på arbetsmarknaden. Det är dock viktigt att
regeringen tar fasta på den kritik som framförts mot förslaget
från JämO och LO om att det finns en risk för att
föräldralediga kvinnor kan missgynnas. Regeringen bör
därför ges i uppdrag att noga följa situationen för
föräldralediga kvinnor när det gäller företrädesrätt till
återanställning.
Företrädesrätt för deltidsanställda
Det är viktigt att den enskilde anställdes önskemål och behov
ställs i centrum när det gäller arbetstiden. Det finns idag
arbetstagare som jobbar heltid men som vill gå ner i arbetstid
samtidigt som det finns deltidsanställda som vill gå upp i
arbetstid. Problemet med deltidsanställda som ej kan gå upp i
arbetstid fast man själv vill, är precis som när det gäller
vikariat, mest förekommande i offentliga sektorn. Också här
gäller att det är många kvinnor som är berörda.
I propositionen föreslår nu regeringen att en arbetstagare som till sin
arbetsgivare anmäler att han/hon vill ha en anställning med högre sysselsätt-
ningsgrad skall ha företrädesrätt till en sådan anställning. Folkpartiet är
positiva till detta förslag. De krav som skall var uppfyllda för att före-
trädesrätt skall komma ifråga är väl definierade i propositionen så att det ej
framstår som att deltidsanställda kan kräva heltid utan att arbetsgivaren har
utrymme för detta.
Liberala förslag till en
reformering av arbetsrätten
Trots att vi ställt oss positiva till flera av regeringens förslag
i propositionen så anser vi att dessa förslag inte räcker till om
vi skall skapa fler jobb genom företagande i Sverige.
Folkpartiet vill därför att arbetsrätten reformeras så att den
lagstiftning som gällde under 1994 åter tillämpas i sin helhet.
Detta kräver att turordningsreglerna i LAS ändras samt att
veto- och blockadmöjligheterna i MBL tas bort. Vi tror att
om dessa förändringar genomförs skapar vi en flexibel
arbetsrätt som är anpassad till dagens behov och som leder
till att fler jobb kan skapas, och då främst i småföretagen.
Slutligen kräver vi också att skadeståndsreglerna måste
ändras då de idag är orimliga.
Rätt till två undantag från
turordningen i LAS
Den borgerliga majoriteten i riksdagen beslöt hösten 1993
(1993/94:AU4) att det skulle finnas möjlighet för
arbetsgivaren att i varje turordningskrets undanta två
personer från turordningen. Förändringen hade stor betydelse
inte minst för småföretag som på det sättet kunde få en rimlig
chans att överleva trots nedskärningar av personalen, om
man fick behålla för företaget betydelsefulla personer.
Dessvärre återställde Socialdemokraterna denna förändring
när de återkom i regeringsställning hösten 1994 till stor
skada för många småföretag och deras anställda.
Vi förslår därför att 22 § i LAS ges samma lydelse som under 1994. Då
lagtext finns lättillgänglig bör det gå att få denna ändring att träda i kraft
den
1 januari 1997.
Det är viktigt att också peka på att i många fall görs avsteg från turord-
ningen genom avtal mellan arbetsgivare och facket. Trygghetsrådet SAF-PTK
har undersökt detta. I undersökningen framkom det att när det gäller privat-
tjänstemän fyllda 50 år som sades upp under perioden 1995-01-01-1996-05-
31 kan man finna att 53 % av dem har sagts upp p.g.a. överenskommelser om
avsteg från principen "sist in - först ut". Trygghetsrådet har även funnit att
det främst är i småföretagen som man ej kan lösa tvister om turordningen
genom förhandlingar. Detta är ytterligare ett skäl till varför det är viktigt
att
möjligheten ges till två undantag från LAS.
Förändringar i MBL
De förändringar som vi vill göra i medbestämmandelagen
(MBL) är de som vi krävt i flera år och som vi lyckades
genomföra under den borgerliga regeringen.
Socialdemokraterna återställde dock dessa förändringar
under hösten 1994. Det rör sig om vetoreglerna och
blockadmöjligheten mot ensamföretag.
Folkpartiet anser att vetoreglerna i MBL avskaffas. Regeln ger arbetstagar-
organisationen rätt att hindra en arbetsgivare att anlita en viss entreprenör.
Vi
anser att om det finns misstanke om brott mot den egna personalen eller brott
mot skattebrottsregler så skall detta givetvis bevakas av arbetstagarorganisa-
tionen hos entreprenören och ej av facket hos den arbetsgivare som skall ta in
entreprenören. Denna regel krånglar till det, inte minst för mindre företag.
38-40 §§ bör därför tas bort ur MBL.
Blockadmöjligheten mot enmansföretag bör tas bort. Det är inte rimligt att
tillgripa blockad när företag inte har några anställda. Blockaden står inte i
rimlig proportion till vad man vill uppnå med blockaden. Även denna regel
sätter käppar i hjulen för småföretag. Riksdagen bör därför besluta att den
bestämmelse som gällde under 1994 och som återfanns som 41 b § i MBL
återinförs för att förhindra blockader mot enmansföretag.
Se över skadeståndsreglerna
Skadeståndsreglerna i MBL har ändrats vad gäller
arbetstagarsidan; den s.k. 200-kronors regeln i MBL är
numera borttagen. Nu återstår det att se över
skadeståndsreglerna på arbetsgivarsidan. Som de nu är
utformade så kan t ex en småföretagare drabbas mycket hårt
vid bagatellartade brott mot de kollektiva skadestånden, dvs.
skadestånd till de fackliga organisationerna vid brott mot
vissa varsel och underrättelseskyldigheter som saknar
betydelse för den enskilde personen.
Det är av största angelägenhet för speciellt småföretagen att en förändring
av dessa bestämmelser kommer till stånd. Med dagens regler drar sig många
mindre företagare för att anställda då man är rädd att begå något bagatellartat
fel och därmed drabbas av ett högt skadestånd.
Framtida reformer
I denna motion har vi bara redovisat de lagändringar som är
nödvändiga att genomföra omedelbart. Det finns några
ytterligare förslag till reformering av arbetsrätten som bör
genomföras inom en snar framtid.
I LAS bör uppdragstagarbegreppet definieras så att möjligheten för
arbetsgivaren att anlita extern personal under kortare eller längre perioder
utan att ett anställningsförhållande inträder blir större. Dessutom bör reglerna
om att en ny arbetsgivare måste överta personal vid företagsfusioner mjukas
upp.
I MBL föreslår vi att arbetstagarens tolkningsföreträde vid tvister om tolk-
ning av kollektivavtal bör begränsas. Huvudprincipen bör vara en konflikt-
lösningsmekanism i själva kollektivavtalet. "Lex Britannia" slopas. Ett par
förslag ur Lars-Erik Niklassons utredning från 1991 är också värda att åter tas
upp till diskussion. Det gäller rätt för medlare att begära uppskov i 7 dagar
med varslad stridsåtgärd samt införandet av en partssammansatt nämnd med
opartisk ordförande (3 + 3 personer + opartisk ordförande) för att avgöra
konflikters samhällsfarlighet.
Avslutningsvis vill vi fastslå att reformer i arbetsrätten inte är den enda lös-
ningen för att skapa ett klimat för fler jobb genom företagande. Företags-
politiken bör reformeras så att för sysselsättningen skadliga skatter och andra
pålagor försvinner. På lönebildningssidan krävs, förutom arbetsrättslig
reformering, att kostnaderna för arbetslösheten i högre grad delas mellan
staten och facket genom att statsbidragen till fackförbundens a-kassor skärs
ner. Detta innebär att egenavgifterna till a-kassan höjs.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av parlamentarisk utredning av
arbetsrätten som tar hänsyn till dagens arbetsmarknad och dess behov,
2.
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den grundläggande synen på arbetsrätten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala kollektivavtal,
3. att riksdagen beslutar att förlänga möjligheterna till provanställning till
tolv månader,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en ändring i 3 § lagen (1982:80) om anställningsskydd,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag om begränsningar för
vikariatsanställningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en uppföljning av hur förändringen av
återanställningsreglerna slår mot föräldralediga kvinnor,
7. att riksdagen beslutar att ändra 22 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd enligt vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar att upphäva 38-40 §§ lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet,
9. att riksdagen beslutar att införa en 41 b § i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förändringar av skadeståndsreglerna i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om framtida reformer i arbetsrätten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reformer för att skapa jobb genom företagande.