Utskottet tillstyrker i detta betänkande
regeringens förslag (prop. 1996/97:54)
att ställa en väpnad styrka om högst 510
personer till förfogande som ett svenskt
bidrag till en multinationell
fredsstyrka efter IFOR med uppgift att
medverka till det fortsatta
genomförandet av fredsöverenskommelsen
för Bosnien-Hercegovina, när Förenta
nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s
medlemsstater att upprätta en sådan
styrka. Den svenska insatsen avses ingå
i en huvudsakligen nordisk brigad.
Kostnaderna för insatsen beräknas uppgå
till högst 399 miljoner kronor.
Utskottet behandlar även ett antal
motioner som väckts med anledning av
propositionen och under riksdagens
allmänna motionstid. Motionerna tar
bl.a. upp utformningen av mandatet för
den internationella styrkan,
omfattningen av Sveriges insatser och
Sveriges inflytande på den
internationella insatsens ledning.
Utskottet besvarar eller avstyrker
samtliga motioner.Till betänkandet har
fogats 2 reservationer och 2 särskilda
yttranden.
Propositionen
I proposition 1996/97:54 föreslår
regeringen (Utrikesdepartementet)
1. att riksdagen medger att regeringen
ställer en väpnad styrka om högst 510
personer till förfogande som ett svenskt
bidrag till en multinationell
fredsstyrka efter IFOR med uppgift att
medverka till det fortsatta
genomförandet av fredsöverenskommelsen
för Bosnien-Hercegovina, när Förenta
nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s
medlemsstater att upprätta en sådan
styrka,
2. att riksdagen medger att regeringen,
om kostnaderna överstiger 399 miljoner
kronor, överför medel från anslaget A 1
Försvarsmakten. Vidare föreslår
regeringen att riksdagen mot bakgrund av
ärendets brådskande natur beslutar att
förkorta motionstiden till sju dagar.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
regeringens proposition 1996/97:54
1996/97:U6 av Bodil Francke Ohlsson
m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om det svenska inflytandet när
det gäller mandatets innehåll och
utformning, full insyn i den militära
planeringen och permanent medverkan i
fredsstyrkans stab,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att varje insats bör
betraktas som unik och därför fordrar
nya överväganden och nya beslut i
riksdagen vid varje aktuellt tillfälle -
om det gäller en akut uppkommen
situation eller en förändring av
nuläget.
1996/97:U7 av Arne Andersson m.fl. (m)
vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens förslag om att de kostnader
som kan komma att uppstå utöver anslagna
399 miljoner kronor skall tas från
anslaget A 1 Försvarsmakten i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1996/97:U8 av Jan Jennehag och Eva
Zetterberg (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om anställningsvillkor för
personal i utlandsstyrkan,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om personskadeskyddet för
personal i utlandsstyrkan.
1996/97:U9 av Lennart Rohdin m.fl. (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kunna ställa en väpnad
styrka, även av större omfattning än den
av regeringen föreslagna, till
förfogande som ett svenskt bidrag till
en multinationell fredsstyrka efter IFOR
i Bosnien-Hercegovina,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör återkomma
till riksdagen om kostnaden väsentligt
överstiger 399 miljoner kronor,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall verka
för att det kommande mandatet till den
fortsatta fredsstyrkan tydligt
inbegriper uppgiften att gripa
identifierade personer som åtalats vid
den internationella
krigsförbrytartribunalen i Haag.
Motioner väckta under allmänna
motionstiden 1996/97
1996/97:U621 av Lennart Rohdin m.fl.
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av fortsatt
internationell militär närvaro i Bosnien
efter december 1996.
1996/97:U802 av Olof Johansson m.fl. (c)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om vidgat militärt samarbete med
Ryssland inom ramen för PFF eller
enlighet med PFF:s anda.
Yttrande från annat utskott m.m.
Utrikesutskottet har berett
försvarsutskottet tillfälle att yttra
sig över propositionen jämte motioner i
de delar som har samband med utskottets
beredningsområde. Försvarsutskottets
yttrande (1996/97:FöU3y) återfinns som
bilaga till betänkandet.
Särskilda föredragningar har lämnats av
tjänstemän i Utrikesdepartementet och
Försvarsmaktens högkvarter.
Utskottet
Sammanfattning av propositionen
Bakgrund
I regeringens proposition 1995/96:113
Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d.
Jugoslavien föreslog regeringen att
riksdagen skulle ge sitt medgivande till
att en väpnad styrka ställdes till
förfogande som ett svenskt bidrag till
den multinationella fredsstyrkan IFOR.
Propositionen bifölls av riksdagen den
15 december 1995 (bet. 1995/96:UU4,
rskr. 1995/96:109).
Enligt FN:s säkerhetsråds resolution
1031 den 15 december 1995 skall det
mandat som ligger till grund för IFOR
ses över ett år efter det att IFOR
övertagit ansvaret i Bosnien-Hercegovina
från FN:s skyddsstyrka UNPROFOR samt
ställning tas till om mandatet skall
förlängas eller ej. IFOR övertog
ansvaret från UNPROFOR den 20 december
1995. Det förväntas att säkerhetsrådet
under december 1996 antar en resolution
vari medlemsstaterna ges mandat att
upprätta en multinationell fredsstyrka
efter IFOR med uppgift att medverka till
det fortsatta genomförandet av
fredsöverenskommelsen för Bosnien-
Hercegovina.
Allmän beskrivning av läget i Bosnien-
Hercegovina
En fredsöverenskommelse för Bosnien-
Hercegovina undertecknades i Paris den
14 december 1995 av företrädare för
Bosnien-Hercegovina, Kroatien och
Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Överenskommelsen syftade till att skapa
långsiktig fred och stabilitet i Bosnien-
Hercegovina och att lägga en grund för
demokrati, respekt för de mänskliga
rättigheterna och ekonomisk utveckling i
landet.
En grundprincip i överenskommelsen var
att Bosnien-Hercegovina skulle bestå som
en enad och suverän stat bestående av
två delar, dels den bosnisk-kroatiska
federationen, dels den serbiska
republiken. En fördelning av territoriet
inom Bosnien-Hercegovina gjordes. Enligt
denna tilldelades den bosnisk-kroatiska
federationen 51 % och den serbiska
republiken 49 % därav. En multinationell
fredsstyrka, IFOR, skulle medverka i
överenskommelsens genomförande bland
annat genom att upprätta en
separationszon mellan de stridande
parterna.
Striderna kunde stoppas och den militära
uppgiften att skilja de stridande
parterna åt och upprätta en
separationszon löstes relativt snabbt av
IFOR. Val till presidentrådet,
parlamentet m.m., som senare bekräftades
av OSSE, kunde hållas den 14 september
1996 i enlighet med
fredsöverenskommelsen. De lokalval som
avsågs genomföras samma dag har skjutits
upp två gånger. Överenskommelser om
normalisering, inklusive upprättande av
diplomatiska förbindelser, har ingåtts
dels mellan Kroatien och
Förbundsrepubliken Jugoslavien den 23
augusti 1996, dels mellan Bosnien-
Hercegovina och Förbundsrepubliken
Jugoslavien den 3 oktober 1996.
Även om IFOR:s närvaro verkar avhållande
på parterna, kan det inte uteslutas att
nya strider omsider bryter ut.
Rörelsefriheten mellan den bosnisk-
kroatiska federationen och den serbiska
republiken är ytterst begränsad, och
flyktingåtervandring i större skala har
hittills inte kommit till stånd.
Upprättandet av de nya gemensamma
institutionerna har stött på betydande
svårigheter.
Internationella fredsfrämjande insatser
FN:s skyddsstyrka UNPROFOR, som
inrättades av FN:s säkerhetsråd under
våren 1992, avslutade sin verksamhet i
Bosnien-Hercegovina vid årsskiftet
1995/96. Sverige deltog i denna
fredsbevarande insats med drygt 1 000
soldater i en nordisk bataljon.
FN:s mission i Bosnien-Hercegovina
UNMIBH upprättades i slutet av december
1995. I denna ingår FN:s
civilpolisstyrka, IPTF, med huvudsaklig
uppgift att utbilda och övervaka lokala
polisstyrkor i Bosnien-Hercegovina.
Närmare 1 700 civilpoliser ingår i IPTF,
varav 40 från Sverige. I UNMIBH ingår
även en enhet med uppgift att bistå
parterna med minröjning.
I januari 1996 upprättade FN:s
säkerhetsråd en fredsbevarande insats i
östra Slavonien i Kroatien, UNTAES.
Denna har bl.a. till uppgift att
övervaka den demilitarisering av området
som parterna överenskom i ett särskilt
avtal från november 1995. Sveriges
bidrag till UNTAES uppgår för närvarande
till tio civilpoliser och fem militära
observatörer.
FN:s säkerhetsråd har även tillsatt en
observatörsgrupp, UNMOP, som har till
uppgift att övervaka demilitariseringen
av Prevlakahalvön i Kroatien. Sverige
bidrar för närvarande med två
observatörer i denna.
IFOR-insatsen grundar sig på ett mandat
från FN:s säkerhetsråd. I resolution
1031, enhälligt antagen av
säkerhetsrådet den 15 december 1995,
bemyndigades FN:s medlemsstater att i
samarbete med NATO upprätta den
multinationella fredsstyrkan IFOR med
uppgift att medverka till genomförandet
av fredsöverenskommelsen i Bosnien-
Hercegovina. IFOR uppmanades även att
regelbundet rapportera till
säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet beslöt
vidare att, ett år efter det att IFOR
övertagit ansvaret i Bosnien-Hercegovina
från FN:s skyddsstyrka UNPROFOR, se över
det bemyndigande som givits i
resolutionen samt ta ställning till om
bemyndigandet skulle förlängas eller ej.
IFOR övertog ansvaret från UNPROFOR den
20 december 1995.
IFOR-styrkan, som leds av NATO, är
indelad i tre divisioner, ledda av
Frankrike, Storbritannien respektive
USA. En nordisk-polsk brigad,
inkluderande en svensk bataljon, ingår i
den amerikanskledda divisionen. Utöver
Sverige deltar Danmark, Finland, Norge
och Polen i denna brigad. Under slutet
av år 1996 har en lettisk kontingent
tjänstgjort tillsammans med den svenska
bataljonen.
Under 1996 har IFOR som mest omfattat ca
60 000 man från såväl NATO- som icke-
NATO-medlemmar, bl.a. Ryssland. Det
svenska deltagandet i IFOR uppgår för
närvarande till ca 840 man.
IFOR:s primära uppgifter enligt
fredsöverenskommelsen har varit att vid
behov åtskilja parternas militära
styrkor, upprätta en separationszon och
övervaka denna. I fredsöverenskommelsen
gav parterna sitt uttryckliga medgivande
till att IFOR placerades i området.
Uppdraget liknar därigenom traditionell
fredsbevarande verksamhet. En skillnad
är dock att IFOR:s mandat grundar sig på
en resolution antagen av FN:s
säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i
FN-stadgan (resolution 1031). Detta
betyder att styrkan, i syfte att
genomföra sitt mandat, har befogenhet
att vid behov tillgripa militära
tvångsmedel som går utöver strikt
självförsvar.
Multinationell fredsstyrka efter IFOR
FN:s säkerhetsråd förväntas i december
1996 bemyndiga FN:s medlemsstater att
upprätta en multinationell fredsstyrka
efter IFOR med uppgift att medverka till
det fortsatta genomförandet av
fredsöverenskommelsen för Bosnien-
Hercegovina. Fredsstyrkan beräknas uppgå
till 25 000-30 000 personer och
förväntas alltjämt ledas av NATO. Enligt
planerna kommer fredsstyrkan att bestå
av tre reducerade divisioner ledda av
Frankrike, Storbritannien och USA. En
reducerad nordisk-polsk brigad,
inkluderande en svensk bataljon, skall
enligt planerna även i fortsättningen
ingå i den amerikanskledda divisionen.
Utöver Sverige förväntas Danmark,
Finland, Norge och Polen delta i den
nordisk-polska brigaden. En lettisk
kontingent planeras tjänstgöra
tillsammans med den svenska bataljonen
också under delar av år 1997.
Fredsstyrkans huvuduppgifter förväntas i
stort sammanfalla med IFOR:s, dvs. att
övervaka separationszonen samt
upprätthålla rörelsefrihet och säkerhet
i Bosnien-Hercegovina. För den nya
fredsstyrkan förutses, liksom fallet var
beträffande IFOR-styrkan, att ett
medgivande ges av de nya
regeringsorganen i Bosnien-Hercegovina.
Den nya fredsstyrkans mandat kommer,
liksom IFOR:s, att grunda sig på en
resolution antagen av FN:s säkerhetsråd
med stöd av kapitel VII i FN-stadgan.
Den nya styrkan avses få samma möjlighet
som IFOR till ett kraftfullt militärt
uppträdande.
Regeringen anför att inriktningen är att
den svenska bataljonens uppgifter inte
skall förändras nämnvärt. Den svenska
bataljonen organiseras i syfte att,
förutom rörlig patrullering, kunna
utföra ammunitions- och minröjning.
Det kan förväntas att gällande avtal
mellan Sverige och NATO rörande det
svenska deltagandet i IFOR, liksom andra
avtal som Sverige ingått i detta
sammanhang, förlängs vid ett svenskt
deltagande i fredsstyrkan efter IFOR.
Regeringens överväganden och förslag
Det finns enligt regeringens uppfattning
ett uppenbart behov av en fortsatt
internationell militär närvaro i Bosnien-
Hercegovina efter IFOR. Utan en
kraftfull internationell militär närvaro
i Bosnien-Hercegovina skulle strider
snabbt kunna återuppstå. En fortsatt
internationell militär närvaro är därför
nödvändig för att förhindra nya strider
och ytterligare lidanden för den redan
mycket hårt drabbade civilbefolkningen.
Rörelsefriheten mellan den bosnisk-
kroatiska federationen och den serbiska
republiken är ytterst begränsad, och
flyktingåtervändandet har inte kommit i
gång i större skala.
Regeringen menar att det finns starka
skäl till att Sverige fortsatt skall
delta i de internationella
fredsansträngningarna i Bosnien-
Hercegovina.
Sverige har lämnat ett omfattande bidrag
till fredsansträngningarna i f.d.
Jugoslavien, bland annat genom att bidra
med trupp till FN:s fredsbevarande
operationer och IFOR. Sverige har även
lämnat stöd till OSSE:s arbete, i
synnerhet till valprocessen, och aktivt
deltagit i det diplomatiska arbetet
rörande konflikten. De svenska
insatserna har enligt regeringen utgjort
ett viktigt bidrag till fredsprocessen.
Detta gäller inte minst inom IFOR, där
Sveriges medverkan har rönt
uppskattning.
Förutom insatserna på de militära och
diplomatiska områdena har Sverige varit
en av de största bidragsgivarna vad
gäller humanitär hjälp och
återuppbyggnadsinsatser i f.d.
Jugoslavien. Sammanlagt uppgår de av
Sverige finansierade biståndsinsatserna
hittills till över 1,3 miljarder kronor.
Sverige har dessutom givit över 82 000
flyktingar från f.d. Jugoslavien
permanent uppehållstillstånd, varav 59
000 från Bosnien-Hercegovina.
Regeringen anför vidare att svensk
medverkan i en fredsstyrka efter IFOR
bör ses även i ett vidare
säkerhetspolitiskt perspektiv. Sverige
får på detta sätt tillfälle att aktivt
och konkret tillsammans med Ryssland,
andra europeiska stater och USA fortsatt
delta i gemensamma ansträngningar för
att skapa fred och säkerhet i Europa.
Sverige ges också tillfälle att utveckla
samarbetet med NATO inom ramen för en
fredsfrämjande insats.
Vad gäller ledningen av insatsen, menar
regeringen att NATO:s strukturer
framstår som den enda realistiska
möjligheten. Det är väsentligt att
Sverige får god insyn i och inflytande
över både den politiska och militära
planeringen av insatsen och dess
operativa genomförande, bland annat
genom permanent stabsmedverkan i
fredsstyrkans ledningsstrukturer. Det
är vidare av vikt att säkra fortsatt
samverkan inom den nordisk-polska
brigaden. Den svenska styrkan bör enligt
regeringen liksom för närvarande i
huvudsak verka i nordöstra Bosnien-
Hercegovina.
I budgetproposition 1996/97:1 för 1997
har regeringen föreslagit att ett ram-
anslag anvisas under utgiftsområde 6
Totalförsvar benämnt A 2 Fredsfrämjande
truppinsatser. På anslaget föreslås
riksdagen anvisa 472 526 000 kr.
Anslaget skall möjliggöra för regeringen
att på mandat av FN eller OSSE medverka
med trupp i fredsfrämjande och
humanitära insatser.
Kostnaden för ett fortsatt svenskt
deltagande i Bosnien-Hercegovina med
högst 510 personer har av regeringen för
år 1997 beräknats till högst 399
miljoner kronor. Om kostnaderna för
insatsen under 1997 överstiger 399
miljoner kronor anser regeringen att
detta skall finansieras genom överföring
av medel från anslaget A 1
Försvarsmakten.
Regeringen räknar med att kostnaden per
soldat blir lägre i den nya
fredsstyrkan, eftersom de förutsedda
uppgifterna medger att förbandets
beväpning och fordonsutrustning kan
göras lättare och rörligare och därmed
mindre kostnadskrävande. I det beräknade
beloppet ingår kostnader för att
återställa den medförda materielen till
stridsdugligt skick. Kostnaden för
avveckling och hemtransport liksom för
eventuella totalhaverier ingår dock
inte. Regeringen förutsätter att sådana
kostnader kan finansieras över anslaget
A 2.
Regeringen föreslår att riksdagen medger
att regeringen ställer en väpnad styrka
om högst 510 personer till förfogande
som ett svenskt bidrag till en
multinationell fredsstyrka efter IFOR
med uppgift att medverka till det
fortsatta genomförandet av
fredsöverenskommelsen för Bosnien-
Hercegovina, när Förenta nationernas
säkerhetsråd bemyndigat FN:s
medlemsstater att upprätta en sådan
styrka. Regeringen föreslår också att
riksdagen medger att regeringen, om
kostnaderna överstiger 399 miljoner
kronor, överför medel från anslaget A 1
Försvarsmakten.
Sammanfattning av motionerna
Miljöpartiet behandlar i motion U6 (mp)
yrkande 1 förutsättningarna för svenskt
inflytande och insyn beträffande den
fortsatta internationella insatsen i
Bosnien-Hercegovina.
Miljöpartiets principiella inställning
är att regionala stormakter eller
militära allianser inte skall tillåtas
agera världspolis. För att kunna
acceptera att Sverige deltar med en
fredsstyrka förutsätter partiet att det
är FN:s säkerhetsråd som genom en
resolution ger mandat till insatserna.
Sverige är ett neutralt land, som endast
kan använda militära insatser, när det
begärs från FN. Ett annat villkor är att
de inblandade parterna samtycker till
operationen. Helt avgörande är att det
inte är fråga om en renodlad NATO-
insats. För att det skall vara möjligt
med ett svenskt deltagande krävs att
flera andra länder utanför NATO deltar
aktivt i fredsstyrkan. Dessutom skall de
länder som deltar i fredsstyrkorna ha
insyn och inflytande över den politiska
och militära planeringen av insatsen och
det praktiska genomförandet av denna,
genom permanent medverkan i
fredsstyrkans stab.
I motionens yrkande 2 anförs att partiet
betraktar varje insats som unik, och
därmed fordras nya överväganden och nya
beslut i riksdagen. Freds- och
återuppbyggnadsarbetet kommer att ta
lång tid, sannolikt många år. För att de
civila insatserna skall bli effektiva,
liksom arbetet med att underlätta för
hemvändande flyktingar, krävs att de
militära insatserna blir så kortvariga
som möjligt. Ett självklart och uttalat
mål för Sverige bör vara att ledningen
av fredsinsatserna så snabbt som möjligt
ersätts av FN-personal och inriktningen
övergår till civila uppgifter. Den
svenska regeringen bör arbeta aktivt för
att påskynda och underlätta en sådan
övergång.
Moderata samlingspartiet anför i motion
U7 att riksdagen måtte avslå regeringens
förslag om att de kostnader som kan
komma att uppstå utöver föreslagna 399
miljoner kronor skall tas från anslaget
A 1 Försvarsmakten.
Frågan om var i statsbudgeten
Försvarsmaktens internationella
verksamhet skall finansieras har enligt
motionärerna varit en följetong sedan
1994. I budgetproposition 1996/97:1
anges under utgiftsområde 6
Totalförsvar:
Uppdelningen av anslaget B 9
Fredsfrämjande insatser får emellertid
inte hindra regeringen från att fatta
snabba beslut om svenska insatser. Det
är därför angeläget att, om den
internationella utvecklingen så
påkallar, möjlighet finns för regeringen
att omdisponera medel mellan
utgiftsområden och mellan militära och
civila insatser. - - - denna verksamhet
(skulle) kunna inrymmas inom den
maximala gränsen för anslagskredit på
10 %. Under pågående budgetår kan det
dock inträffa att anslagsutrymmet måste
utökas över vad som ryms inom
kreditgränsen. Sådana tillfälliga
utgiftsbehov bör i avvaktan på ett
riksdagsbeslut likvidmässigt hanteras
genom en ökad kredit på Försvarsmaktens
räntekontokredit inom den allmänna, av
riksdagen fastställda, kreditramen.
Tillsammans med överföringen av anslaget
B 9 från Utrikesdepartementet till
utgiftsområde 6 Totalförsvar ger detta
bilden av att regeringen nu avser välja
den linje som Moderata samlingspartiet
återkommande varnat för. Genom
överföring av medel från Försvarsmakten
skulle de internationella insatserna
tillåtas att urholka det svenska
försvaret.
I motion U8 yrkande 1 behandlar
Vänsterpartiet anställningsvillkoren för
den svenska personalen i den
internationella styrkan.
Rekryteringsläget har varit relativt
gott. Sverige har i stort sett kunnat få
kompetent personal med de villkor som
har gällt. Vissa irritationsmoment har
emellertid förekommit, bl.a. skillnader
mellan militär och civil personal,
traktamentsvillkor m.m. Beslut utanför
den enskildes kontroll, t.ex. övergången
från UNPROFOR till IFOR, har enligt
Vänsterpartiets uppfattning ställt
personal inför fullbordat faktum.
Kontrakterad anställningstid har i en
del fall ändrats, vilket medfört problem
för planering av studier, annan
anställning eller familjeförhållanden.
Staten har ett ansvar för att villkoren
vid kontraktstecknandet fullföljs. Om
förutsättningarna ändras, av skäl som
ingen kanske hade anledning att räkna
med vid rekryteringen, skall staten ändå
fullfölja sitt åtagande. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
I motionens yrkande 2 behandlas
föreskrifterna om personskadeskydd för
den utsända personalen. Enligt
motionärerna har vid flera tillfällen
den faktiska omsorgen om dem som skadats
skilt sig från det verbala stödet. Det
har gällt ofullständiga besked t.ex. om
framtida villkor och tidpunkter för
utbetalningar av ekonomisk ersättning.
Staten skall givetvis inte agera som ett
privat försäkringsbolag, där det blir
den enskildes ansvar att hävda sin rätt
gentemot en motsträvig byråkrati. Det är
förödande för tilltron till samhällets
vilja att kompensera dem som skadats om
det är individens förmåga och envishet,
eller möjligheten till kvalificerad
juristhjälp, som avgör vilken
kompensation som blir resultatet.
Den översyn av personskadeskyddet som
inletts av regeringskansliet måste
forceras. Anställda i utlandsstyrkan
måste så långt möjligt få uppleva
trygghet i sin internationellt
betydelsefulla verksamhet, som kan
innebära risker för liv och lem.
I motion U9 (fp), yrkande 1 anför
Folkpartiet att Sverige bör kunna ställa
även en större styrka till förfogande än
den av regeringen föreslagna, om
utvecklingen i Bosnien skulle komma att
påkalla detta.
Motionärerna finner det inte självklart
att minskningen av fredsstyrkan måste
ske proportionellt i förhållande till
deltagandet i IFOR. Det svenska
bidragets omfång måste kunna anpassas
till de krav som kan komma att ställas i
de kommande förhandlingarna.
I yrkande 2 anförs att regeringen måste
återkomma till riksdagen för den
händelse kostnaderna för det nu aktuella
uppdraget i Bosnien väsentligt skulle
överstiga 399 miljoner kronor. Svenskt
deltagande i internationella
fredsinsatser kommer givetvis det
svenska försvaret till godo. Vid ett
smärre överstigande av beräknade
kostnader av 399 miljoner kronor kan
finansiering enligt Folkpartiets
uppfattning ske genom överföring av
medel från anslaget A 1 Försvarsmakten.
Skulle kostnaden komma att väsentligt
överstiga den beräknade, förutsätter
partiet att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag till finansiering.
I yrkande 3 i samma motion efterlyses
ökade befogenheter för den
internationella styrkan i Bosnien-
Hercegovina, innefattande ett mandat att
gripa efterspanade krigsförbrytare, för
överlämnande till Haagtribunalen.
Oklarheten om vilka som har mandat att
gripa de vid Haagtribunalen åtalade
krigsförbrytarna har enligt motionärerna
lett till en oacceptabel handfallenhet
att ingripa även vid fall där det varit
uppenbart att IFOR-enheter kunnat gripa
fullt identifierade personer. Alla
inblandade parter i fredsprocessen har
en skyldighet enligt Daytonavtalet att
samarbeta om alla inslag i avtalet. Till
dessa hör att de åtalade
krigsförbrytarna grips och överlämnas
till Haagtribunalen. Sverige bör verka
för att det kommande mandatet till den
fortsatta fredsstyrkan entydigt
inbegriper uppgifterna att gripa
krigsförbrytare som kan identifieras.
I Folkpartiets kommittémotion U621 (fp)
yrkande 1 betonas vikten av en fortsatt
internationell militär närvaro i
Bosnien.
De val som hölls den 14 september i år
har inte nämnvärt förändrat någonting.
Den faktiska etniska uppdelning av
Bosnien-Hercegovina, som världen i stort
sett stillatigande åsett under nästan
fyra års folkmord, utgjorde basen för
stormakternas formel för Daytonavtalet.
De allmänna val som föreskrevs i avtalet
arrangerades utifrån att människorna i
Bosnien i allt väsentligt skulle rösta i
etniskt uppdelade enheter. IFOR-styrkan
har visserligen garanterat att militärt
våld kunnat undvikas, men den civila
implementeringen av Dayton-
avtalet har inte i något väsentligt
avseende bidragit till att minska den
faktiska etniska delningen av Bosnien.
När snart ett år förlöpt sedan
Daytonavtalets tillkomst är det
uppenbart att fredsprocessen i Bosnien
kommer att ta mycket lång tid och kräva
omfattande och långvariga insatser från
omvärlden. Det hade varit mycket dyrt
för det internationella samfundet att
effektivt och kraftfullt sätta stopp för
folkmord och etnisk rensning på ett
tidigt stadium. Det blir mycket dyrt för
det internationella samfundet att
återupprätta mellanfolklig säkerhet och
fredlig samlevnad i det forna
Jugoslavien efter mer än fyra års
väpnade härjningar.
Centerpartiet understryker i motion U802
(c) yrkande 2, den viktiga roll som
tillkommer ett utbyggt samarbete med
Ryssland, i uppbyggnaden av en ny
europeisk säkerhetsarkitektur. Varje
steg mot ett fördjupat samarbete mellan
alla Europas stater är positivt, heter
det i motionen. Eftersom det är just
kontakten och utbytet mellan människor
som är viktiga, även för den militära
avspänningen, bör det konkreta militära
samarbetet med Ryssland utvecklas
ytterligare. Detta menar Centerpartiet
kan ske genom aktiviteter som genomförs
i enlighet med PFF:s övergripande
målsättning, och Sverige bör ta
initiativ i denna riktning.
Utskottets överväganden
Kriget i f.d. Jugoslavien innebar en
oerhörd tragedi, och i mycket ett
misslyckande för hela Europa. Inte sedan
det andra världskrigets avslutande har
en så omfattande, våldsam och
skoningslös konflikt utspelats på den
europeiska kontinenten. De komplicerade
orsakssambanden bakom konflikten, det
snabba och våldsamma förloppet och
civilbefolkningens utsatthet är några av
de faktorer som försvårat ett effektivt
ingripande från omvärlden. Först efter
ett långvarigt och tålmodigt
förhandlingsarbete var det möjligt för
parterna att nå samförstånd kring det
fredsavtal som paraferades den 21
november 1995 i Dayton, Ohio.
Beträffande de principiella
frågeställningarna rörande svenskt
deltagande i den internationella
insatsen, hade utskottet anledning att
ta ställning till dessa spörsmål i
betänkande 1995/96:UU4. Utskottet
betonade vid det tillfället att Sverige
av tradition har varit en konstruktiv
och nyskapande aktör i internationellt
samarbete. Utskottet framhöll särskilt
vikten av att Sverige i det
säkerhetspolitiska samarbetet aktivt
bidrar med de erfarenheter som ryms i en
lång tradition av deltagande i
internationellt samarbete och
fredsbevarande operationer.
I anledning av regeringens proposition
1996/97:4 betonade också det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottet i
betänkandet 1996/97:UFöU1 vikten av att
Sverige liksom tidigare bidrar till
internationella fredsfrämjande insatser:
Det är Sveriges strävan att ge effektiva
bidrag till gemensamma fredsfrämjande
och humanitära insatser både i och utom
Europa samt att få till stånd en
effektiv och väl fungerande europeisk
krishanteringsförmåga, som med mandat
från FN och OSSE kan bidra till att
främja stabilitet och fredlig
konfliktlösning.
Utskottet anförde vidare:
IFOR-operationen har placerat NATO i
centrum när det gäller genomförandet av
större fredsfrämjande militära insatser.
PFF-samarbetet, säkerhetsfrämjande och
krishantering synes bli allt viktigare
funktioner för NATO. Hur den pågående
fredsfrämjande insatsen i det forna
Jugoslavien utvecklas har betydelse för
det internationella samfundets
möjligheter att ingripa även i andra
konflikter. Det sannolikt fortsatt stora
behovet av fredsfrämjande och humanitära
insatser visar på den ökande betydelsen
av den internationella dimensionen i
svensk säkerhetspolitik.
Utskottet instämmer i det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottets
slutsatser. Med utgångspunkt i en
långvarig utrikespolitisk tradition, och
på grundval av en betydande erfarenhet,
har Sverige särskilda förutsättningar
och ett politiskt intresse av att efter
förmåga delta i uppbyggnaden av en ny
alleuropeisk säkerhetsarkitektur. Enligt
utskottets uppfattning är ett fortsatt
aktivt engagemang i den internationella
insatsen i Bosnien-Hercegovina ett
viktigt bidrag till säkerhetspolitisk
stabilitet i Europa.
Sammantaget har Sverige lämnat
betydande bidrag till byggandet av en
varaktig fred i det forna Jugoslavien.
Under åren 1991-1995 har avsatts
sammanlagt 1,2 miljarder kronor ur
katastrofanslaget för insatser i
området. Sverige har under denna period
varit en av de 4-6 största
bidragsgivarna. För insatser under
innevarande år har avsatts 200 miljoner
kronor från samma anslag. Det svenska
truppbidraget till UNPROFOR kostade 1,8
miljarder kronor, och det svenska
bidraget till IFOR under innevarande år
beräknas kosta 656 miljoner kronor.
Tre motionsyrkanden behandlar från olika
utgångspunkter vikten av en fortsatt
internationell militär insats i Bosnien-
Hercegovina, mandatet för en sådan och
styrkans sammansättning. Regeringens
yrkande 1 är också att behandla i detta
sammanhang. Utskottet gör i dessa delar
följande bedömning.
Regeringen har i propositionen lämnat en
utförlig och grundlig redogörelse för
utvecklingen i Bosnien-Hercegovina sedan
fredsavtalets undertecknande. Utskottet,
som har att ta ställning till
utformningen av ett fortsatt svenskt
deltagande i ansträngningarna att
åstadkomma varaktig fred, instämmer i
den bild regeringen tecknar i
propositionen. Utskottet delar också
regeringens uppfattning rörande behovet
av en fortsatt militär närvaro.
Som regeringen anför, kvarstår misstron
mellan de olika ledarskapen och
befolkningsgrupperna i landet, och läget
är fortfarande spänt på flera håll. Även
om IFOR:s närvaro verkar avhållande på
parterna, kan det inte uteslutas att nya
strider bryter ut. Det är nödvändigt för
en fortsatt positiv utveckling att, steg
för steg, stadigt och målmedvetet föra
fredsprocessen framåt. Trycket på
parterna måste upprätthållas, vad gäller
att stå fast vid ingångna
överenskommelser, att ta eget ansvar för
fredsprocessen samt att samarbeta
inbördes och med det internationella
samfundet. Tidsperspektivet när det
gäller fredsprocessen måste vara långt
och uthålligheten stor.
Med det anförda betraktar utskottet
motion U621 (fp) yrkande 1 som besvarad.
I motion U802 (c) yrkande 2 framhålles
betydelsen av ett utvidgat konkret
militärt samarbete med Ryssland, i PFF:s
anda. Motionärerna menar att det
konkreta militära samarbetet med
Ryssland bör utvecklas ytterligare, då
det är just kontakten mellan människor
som är viktig, även för den militära
avspänningen. I anledning av detta
yrkande vill utskottet anföra följande.
När fredsöverenskommelsen för det forna
Jugoslavien framförhandlades, ingick
Ryssland i den s.k. kontaktgruppen,
bestående av USA, Storbritannien,
Tyskland, Frankrike och Ryssland. Jämte
EU:s ordförande gjorde denna grupp stora
ansträngningar att få överenskommelsen
till stånd. Ryssland har också spelat en
viktig roll i IFOR-styrkan. I det
sammansatta utrikes- och
försvarsutskottets betänkande
1996/97:UFöU1 framhölls Rysslands
deltagande i IFOR-styrkan, tillsammans
med landets medlemskap i Europarådet,
som ett betydelsefullt steg i landets
integration i det europeiska samarbetet.
I samma betänkande anförde utskottet att
Sveriges deltagande i FN-insatser och
inte minst IFOR har understrukit PFF-
samarbetets stora betydelse och värde.
Utskottet delar denna uppfattning. IFOR-
samarbetet har på ett tydligt sätt visat
vikten av ett brett internationellt
deltagande i det fredsfrämjande arbetet.
Enligt utskottets uppfattning ligger det
i Sveriges intresse att också den styrka
som efterträder IFOR-insatsen får en
genuint multinationell karaktär.
Rysslands deltagande är i det
sammanhanget särskilt värdefullt, både
för de pågående fredsansträngningarna i
Bosnien-Hercegovina och för det
långsiktiga arbetet syftande till en
alleuropeisk säkerhetsordning.
Med det anförda anser utskottet motion
U802 (c) yrkande 2 besvarad.
I motion U9 (fp) yrkande 3 anförs att
mandatet för den nu aktuella
internationella styrkan bör omfatta även
en rätt att gripa efterlysta
krigsförbrytare, för överlämnande till
krigsförbrytartribunalen i Haag.
I propositionen redovisas i allmänna
termer de skillnader i uppgifter som kan
förväntas mot bakgrund av
händelseutvecklingen i landet.
Till grund för den nya styrkan kommer
att ligga en resolution från FN:s
säkerhetsråd, sannolikt baserad på FN-
stadgans kapitel 7. Detta innebär att
mandatet även fortsatt kommer att
möjliggöra ett kraftfullt militärt
uppträdande. Med grund i säkerhetsrådets
resolution kommer Rules of engagement
att fastställas för den nya styrkan.
Avgörande för den närmare utformningen
av dessa riktlinjer för den fortsatta
insatsen är den övergripande uppgiften,
att säkerställa fredsavtalets fortsatta
genomförande.
Utskottet vill betona vikten av att
denna fråga får en tillfredsställande
lösning. Det åvilar
fredsöverenskommelsens parter att gripa
och överlämna efterlysta krigsförbrytare
som befinner sig på deras territorier.
Den manifesterade oviljan att leva upp
till denna förpliktelse utgör antagligen
en av de allvarligaste underlåtenheterna
vad gäller uppfyllandet av fredsavtalets
regler och kan på sikt komma att
innebära ett allvarligt hot mot den
bräckliga fredsprocessen.
Även om IFOR-styrkan redan har vissa
begränsade rättigheter att agera på
detta område, är det inte uppenbart för
utskottet att fredsprocessen bäst stärks
genom att denna möjlighet utvidgas.
Alltsedan fredsavtalets undertecknande
den 14 december 1995 har det varit en
genomgående strävan hos statssamfundet
att få avtalets parter att själva ta
ansvar för avtalets uppfyllelse.
Regeringens proposition genomsyras också
av detta synsätt. Att krigsförbrytarna
ställs till ansvar är mycket viktigt.
Ytterst handlar denna fråga om respekt
för ingångna avtal och det
internationella politiska systemets
trovärdighet. Utskottet vill framhålla
att inte endast moraliska och rättsliga
skäl talar för en snar lösning av denna
fråga utan även påtagliga realpolitiska
överväganden. Ju längre efterspanade
krigsförbrytare tillåts gå fria, desto
svårare kan det bli för det
internationella samfundet att avveckla
sitt engagemang i det forna Jugoslavien.
Det torde vara en viktig förutsättning
för att nå försoning i landet att
krigsförbrytarna ställs inför rätta och
utkrävs ansvar för sina handlingar.
Parterna i konflikten måste förmås att
ta eget ansvar för landets
återuppbyggnad, också på denna punkt.
Utskottet avstyrker motion U9 (fp)
yrkande 3.
Regeringen yrkar i propositionen att
riksdagen måtte medge att regeringen
ställer en väpnad styrka om högst 510
personer till förfogande som ett svenskt
bidrag till en multinationell
fredsstyrka efter IFOR, med uppgift att
medverka till det fortsatta
genomförandet av fredsöverenskommelsen
för Bosnien-Hercegovina, när Förenta
nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s
medlemsstater att upprätta en sådan
styrka.
Utskottet har erfarit att
Försvarsmakten av regeringen fått i
uppdrag att utreda förutsättningarna
för, och omfattningen av, en fortsatt
svensk insats. En förutsättning för
denna analys har varit de allmänna
vverväganden som gjorts rörande
utformningen av hela den internationella
insatsen. Enligt vad utskottet erfarit
är personalstyrkan bara en av de
faktorer som är bestämmande för att de
avsedda syftena med en viss insats skall
kunna uppnås. Andra aspekter som måste
vägas in är vilka slags förband som
behövs, materielbehov, underhåll,
logistik m.m. Utskottet har förstått
regeringens ambitioner så, att strävan
är att behålla den svenska insatsen på
proportionellt ungefär samma nivå som
hittills. Ambitionsnivån, sedd i
relation till hela den internationella
insatsen, förblir alltså i princip
oförändrad. Den förutsedda minskningen
av den svenska styrkan till föreslagna
maximala 510 man avses inte innebära att
det svenska engagemanget proportionellt
går ner, jämfört med andra
truppbidragare. Den svenska militära
styrkan kommer sannolikt inte att
minskas i samma utsträckning som blir
fallet beträffande den totala
internationella insatsen. Sverige tar
därmed även fortsatt sin andel av
ansvaret för fredsansträngningarna i
f.d. Jugoslavien.
Genom särskilda föredragningar av
representanter från Utrikesdepartementet
och Försvarsmakten har utskottet under
beredningen givits värdefull
kompletterande information rörande arten
av de uppgifter som den svenska styrkan
kan komma att ställas inför. Även om den
allmänna inriktningen av truppinsatsen i
Bosnien-Hercegovina skall bestå, gör
utskottet bedömningen att uppgifterna
för de enskilda förbanden kan komma att
få ett ökat inslag av lokalt agerande,
där skydd åt återvändande flyktingar och
möjliggörande av uppbyggande av lokala
strukturer blir viktiga uppgifter. Även
om fredsprocessen också fortsättningsvis
kommer att vara mycket mödosam och
ställa stora krav på de soldater som
skall tjänstgöra i styrkan, så innebär
en sådan förändring att styrkans
utrustning och numerär måste bedömas på
delvis andra grunder än vad som var
fallet vid IFOR-styrkans upprättande.
Att hålla de tidigare stridande
reguljära arméenheterna åtskilda kommer
fortsatt att vara en viktig uppgift, men
enligt vad utskottet erfarit, kommer de
delvis nya uppgifterna bl.a. att ställa
ökade krav på de internationella
förbandens rörlighet.
Regeringen antyder också i
propositionen en förändring av detta
slag. Regeringen konstaterar att
fredsstyrkans mandat efter IFOR i allt
väsentligt kommer att vara oförändrat,
men konstaterar att kostnaden per soldat
kommer att bli lägre i den nya styrkan,
då förbandens förutsedda uppgifter
medger att förbandens beväpning och
fordonsutrustning kan göras lättare och
rörligare och mindre kostnadskrävande.
Kostnaden för svenskt deltagande om
högst 510 personer har av regeringen
beräknats till högst 399 miljoner kronor
för år 1997. Enligt den planering och de
förberedelser som vidtagits kommer en
svensk bataljon att kunna vara
organiserad per den 1 februari 1997.
Utskottet finner mot bakgrund av det
ovan anförda den av regeringen
föreslagna truppinsatsen rimlig, och
tillstyrker, i likhet med
försvarsutskottet, propositionens
yrkande 1, innebärande att regeringen
medges att ställa en väpnad styrka om
högst 510 personer till förfogande som
ett svenskt bidrag till en
multinationell fredsstyrka efter IFOR,
när Förenta nationernas säkerhetsråd
bemyndigat FN:s medlemsstater att
upprätta en sådan styrka. De uppgifter
som den nya styrkan kan antas komma att
få motiverar enligt utskottets bedömning
inte en större insats. Enligt utskottets
uppfattning finns det också finansiella
begränsningar för den svenska militära
insatsen.
Motion U9 (fp) yrkande 1 avstyrks
därmed.
I propositionens yrkande 2 föreslår
regeringen att riksdagen medger att
regeringen, om kostnaderna för styrkan
överstiger 399 miljoner, får överföra
medel från anslaget A 1 Försvarsmakten
inom utgiftsområde 6. Tre motions-
yrkanden behandlar också finansieringen
av insatsen, och regeringens
förpliktelse att vid förändringar i
uppdraget återkomma till riksdagen.
Försvarsutskottet anför i sitt yttrande
beträffande dessa frågor:
Försvarsutskottet har föreslagit
riksdagen (bet. 1996/97:FöU1) att på ram-
anslaget A 2 Fredsfrämjande
truppinsatser - inom utgiftsramen
Totalförsvar - anvisa 472,5 miljoner
kronor för år 1997. Den av regeringen
redovisade kostnadsuppskattningen 399
miljoner kronor för den nu aktuella
insatsen under nästa budgetår, ryms
sålunda väl inom anslagsbeloppet.
Regeringen begär att få omfördela medel
från ramanslaget A 1 Försvarsmakten om
kostnaderna för insatsen överskrider de
beräknade.
Regeringens möjligheter att överskrida
av riksdagen anvisade ramanslag regleras
bl.a. i den nyligen antagna lagen om
statsbudgeten. Villkoren för detta
preciseras ytterligare i 1997 års
budgetproposition. Möjligheterna för
regeringen att överskrida anvisade
ramanslag omgärdas av restriktivitet.
Utskottet bedömer att det finns goda
förutsättningar att avgöra om
ytterligare anslagsmedel behöver
tillföras anslaget under det kommande
budgetåret. Enligt utskottets mening
behöver något särskilt bemyndigande att
överskrida ramanslaget inte lämnas i det
nu aktuella fallet. Om regeringen
bedömer att ytterligare medel behöver
anvisas ramanslaget A 2 Fredsfrämjande
truppinsatser under budgetåret 1997 -
t.ex. till följd av att Sveriges
truppmedverkan i Bosnien-Hercegovina
fördyras och inte kan lösas genom
omprioriteringar inom anslaget - anser
utskottet att regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag till
tilläggsbudget.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört
torde motionärernas önskemål i huvudsak
tillgodoses, varför de inte bör bifallas
av riksdagen.
Kostnaden för den föreslagna insatsen
är, i förhållande till de medel som
totalt sett står till förfogande för
fredsfrämjande truppinsatser, högst
betydande, men även om en svensk
truppinsats av denna storlek innebär att
merparten av anslaget A 2.
Fredsfrämjande truppinsatser under
utgiftsområde 6 tas i anspråk, anser
utskottet i likhet med försvarsutskottet
att något särskilt bemyndigande av den
art som begärs i propositionens yrkande
2 inte behöver lämnas. Enligt utskottets
uppfattning bör regeringen, om så är
möjligt, i första hand återkomma till
riksdagen med förslag till
tilläggsbudget såvida det i
propositionen befarade överskridandet
skulle bli aktuellt. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Till följd av detta utskottets
ställningstagande är det obehövligt att
bifalla motionerna U7 (m) och U9 (fp)
yrkande 2 vilka således avstyrks.
Enligt gällande lag kan regeringen
besluta om deltagande med väpnad styrka
i fredsbevarande insatser endast om
dessa grundar sig på mandat från FN:s
säkerhetsråd eller OSSE. Den
multinationella fredsstyrkan i Bosnien-
Hercegovina efter IFOR skall verka inom
ramen för ett mandat som ges av FN:s
säkerhetsråd. Enligt utskottets
uppfattning har regeringen, på sätt som
ligger i linje med motionärernas
önskemål, vänt sig till riksdagen i de
fall då omfattande förändringar i mandat
eller uppgifter aktualiserats. Utskottet
utgår ifrån att regeringen återkommer
till riksdagen om det visar sig
nödvändigt att ingå en bindande
internationell överenskommelse av större
vikt, i anledning av det svenska
engagemanget i Bosnien-Hercegovina. Som
framgår av propositionen finns en klar
inriktning mot att aktivt implementera
också de civila elementen i
Daytonöverenskommelsen. Motionärernas
synpunkter synes därmed i allt
väsentligt redan vara tillgodosedda.
Med det anförda anser utskottet motion
U6 (mp) yrkande 2 besvarad.
Miljöpartiet uppehåller sig i motion U6
yrkande 1 vid möjligheterna till svenskt
inflytande rörande planeringen av
insatsen och det praktiska genomförandet
av denna, genom permanent medverkan i
fredsstyrkans stab.
Utskottet konstaterar att frågan om det
svenska inflytandet rörande de militära
insatsernas utformning har varit och är
central vid bedömningen av de
grundläggande förutsättningarna för
svensk medverkan. Frågan behandlades av
utskottet i samband med IFOR-styrkans
tillkomst i betänkande 1995/96:UU4,
varvid utskottet anförde:
Utskottet har, vid de föredragningar som
genomförts i samband med ärendets
beredning, försäkrat sig om att det
inflytande och den insyn från svensk
sida som kommer att föreligga vad avser
IFOR:s medverkan till genomförandet av
fredsöverenskommelsen mellan parterna i
konflikten i f.d. Jugoslavien är till
fyllest. Det sätt på vilket
genomförandet av fredsavtalet är avsett
att ske står i samklang med FN:s stadga.
FN:s mindre framträdande roll i
sammanhanget är främst att se som en
funktion av att världsorganisationen
själv inte disponerar de nödvändiga
resurserna. Detta är att beklaga.
Utskottet noterar att den s.k. höge
representant som utsetts för att
övervaka och samordna genomförandet av
de civila delarna av överenskommelsen
också skall hålla nära kontakt med IFOR
samt löpande rapportera till bl.a. FN
Utskottet gör i dag ingen annan
bedömning. Det svenska inflytandet,
liksom den svenska insynen i den
militära planläggningen, måste betraktas
som gott.
Enligt vad utskottet inhämtat under
ärendets beredning, inbjuds Sverige som
truppbidragare regelmässigt till de
konsultationsmöten som hålls inom ramen
för NAC, det nordatlantiska rådet. Några
beslut om truppinsatser omfattande
svensk personal fattas inte utan att ett
sådant samrådsförfarande ägt rum.
Sveriges inflytande på NATO:s beslut
rörande organisationens egna resurser är
naturligtvis litet, eftersom Sverige
inte är medlem av organisationen.
Utskottet gör dock bedömningen att
Sverige har ett betydande inflytande på
utformningen av den egna insatsen,
vilket måste vara avgörande i detta
sammanhang.
Sverige har under IFOR-operationen
varit representerat på olika nivåer inom
IFOR. Vid SHAPE (Supreme Headquarters
Allied Powers Europe) i Mons, Belgien,
finns svenska förbindelseofficerare. Vid
AFSOUTH i Neapel (Allied Forces,
Southern Europe) är en svensk
förbindelseofficer stationerad. Sverige
har också ett nära samarbete med
kårstaben ARCC (ACE Rapid Reaction
Corps). Sverige har vidare tilldelats
två stabsplatser vid LANDCENT (Allied
Land Forces, Central Europe), som kommer
att leda den internationella insatsen
efter IFOR. De två officerare som
besätter dessa platser är inte
förbindelseofficerare, utan ingår direkt
i staben. En av de svenska officerarna
har tilldelats rollen som kontaktperson
vid LANDCENT mellan NATO och de
truppbidragare som inte tillhör NATO.
Regeringen driver aktivt frågan om att
ytterligare förbättra Sveriges
möjligheter till inflytande på den nya
internationella styrkans arbete, och har
vid sidan av samrådet med NATO/IFOR täta
bilaterala kontakter med övriga
truppbidragare. Såvitt bekant har andra
berörda länder på motsvarande sätt fått
sina intressen av insyn och påverkan
tillgodosedda.
Utskottet anser med det anförda motion
U6 (mp) yrkande 1 besvarad.
Vänsterpartiet behandlar i motion U8,
yrkandena 1 och 2 anställningsvillkoren
och personskadeskyddet för den utsända
svenska personalen.
Försvarsutskottet har i sitt yttrande
uttalat sig beträffande dessa frågor:
När det gäller anställningsvillkoren
ankommer det på regeringen, eller den
regeringen utser, att utforma dessa.
Något särskilt uttalande från riksdagens
sida behövs inte. Utskottet delar
motionärernas syn på behovet av ett
gediget personskadeskydd för anställda i
utlandsstyrkan. Utskottet - som nyligen
behandlat frågan - har erfarit att
frågan bereds i regeringskansliet. Det
är angeläget att arbetet sker skyndsamt.
I avvaktan på ett ställningstagande av
regeringen bör något ytterligare
uttalande inte göras från riksdagens
sida.
Utskottet delar försvarsutskottets
uppfattning. Vidare konstaterar
utskottet att anställningsvillkoren för
den utsända personalen vid en jämförelse
med de villkor som gäller på den svenska
arbetsmarknaden i övrigt måste betecknas
som tämligen förmånliga. Det är dock
viktigt att regelsystemet utformas på
ett sådant sätt att det för den enskilde
blir överskådligt och tydligt, och
beständigt över tiden. Beträffande de
regler som styr personskadeskyddet, har
utskottet erfarit att Försvarsmakten har
ett uppdrag att löpande se över dessa
regler, och vid behov återrapportera
till regeringen.
Som tragiska erfarenheter visat kan
förluster i människoliv i samband med FN-
uppdrag inte uteslutas.
Ställningstaganden gällande den art av
operationer som nu är aktuell måste
göras i full medvetenhet härom.
Utskottet har under ärendets beredning
erfarit att Försvarsmakten lägger ned
ett betydande arbete på att analysera de
hot som de svenska förbanden kan komma
att möta och strävar efter att utforma
det svenska deltagandet på ett sätt som
tillvaratar den utsända personalens
rimliga krav på personlig säkerhet.
Motion U8 (v) yrkandena 1 och 2
betraktas med det anförda som besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande behovet av en
fortsatt internationell militär
insats m.m.
att riksdagen förklarar motionerna
1996/97:U621 yrkande 1 samt
1996/97:U802 yrkande 2 besvarade med
vad utskottet anfört,
2. beträffande mandatet för den
internationella styrkan
att riksdagen avslår motion
1996/97:U9 yrkande 3,
res. 1 (fp)
3. beträffande Sveriges
deltagande i den internationella
insatsen
att riksdagen med bifall till
propositionens yrkande 1 avslår
motion 1996/97:U9 yrkande 1,
res. 2 (fp)
4. beträffande finansieringen av
den svenska insatsen m.m.
att riksdagen med anledning av
propositionens yrkande 2 samt med
avslag på motionerna 1996/97:U7 och
1996/97:U9 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar
motion 1996/97:U6 yrkande 2 besvarad
med vad utskottet anfört,
5. beträffande Sveriges
inflytande och insyn
att riksdagen förklarar motion
1996/97:U6 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
6. beträffande
anställningsvillkor och
personskadeskydd
att riksdagen förklarar motion
1996/97:U8 yrkandena 1 och 2
besvarade med vad utskottet anfört.
Stockholm den 10 december 1996
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola
Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m),
Inga-Britt Johansson (s), Nils T
Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger
Koch (m), Urban Ahlin (s), Helena
Nilsson (c), Carina Hägg (s), Bertil
Persson (m), Agneta Brendt (s), Lars
Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp),
Ingrid Näslund (kd), Magnus Johansson
(s), Hans Andersson (v) och Lennart
Rohdin (fp).
Reservationer
1. Mandatet för den internationella
styrkan (mom. 2)
Lennart Rohdin (fp) anser
dels att den del av utskottets
betänkande som på s. 12 börjar med
Utskottet vill betona vikten av och
som på s. 13 slutar med Utskottet
avstyrker motion U9 (fp) yrkande 3 bort
ha följande lydelse:
Oklarheten om vilka som har mandat att
gripa de vid Haagtribunalen åtalade
krigsförbrytarna har lett till en
oacceptabel handfallenhet att ingripa
även vid fall där det varit uppenbart
att IFOR-enheter kunnat gripa fullt
identifierade personer. Alla inblandade
parter i fredsprocessen, inbegripet den
internationella fredsstyrkan, har en
skyldighet enligt Daytonavtalet att
samarbeta om alla inslag i avtalet. Till
dessa hör att de åtalade
krigsförbrytarna grips och överlämnas
till Haagtribunalen. Sverige bör därför
som en av de större truppbidragande
staterna verka för att det kommande
mandatet till den fortsatta fredsstyrkan
entydigt inbegriper uppgifterna att
gripa krigsförbrytare som kan
identifieras. Detta bör regeringen ges
till känna. Med det anförda anser
utskottet att motion U9 (fp) yrkande 3
bör bifallas.
dels att moment 2 i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande mandatet för den
internationella styrkan
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:U9 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
2. Sveriges deltagande i den
internationella insatsen (mom. 3)
Lennart Rohdin (fp) anser
dels att den del av utskottets
betänkande som på s. 14 börjar med
Utskottet finner mot bakgrund av och
slutar med motion U9 (fp) yrkande 1
avstyrks därmed. bort ha följande
lydelse:
Den kommande fredsstyrkan förväntas bli
i storleksordningen ungefär hälften av
den nuvarande IFOR-styrkan. Utskottet
finner det inte självklart att
minskningen av fredsstyrkan måste ske
proportionellt i förhållande till
deltagandet i IFOR. Europas stater har
ett större ansvar för fred och säkerhet
i Europa, och utskottet har förståelse
för om USA nu skulle ha uppfattningen
att de europeiska staterna bör bära
huvudansvaret för den fortsatta
fredsstyrkan. Det kan också komma att
påverka det svenska bidragets omfång,
vilket därför måste kunna anpassas till
de krav, som kan komma att ställas i de
kommande förhandlingarna. Detta bör
regeringen ges till känna. Med det
anförda anser utskottet att motion U9
(fp) yrkande 1 bör bifallas.
dels att moment 3 i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande Sveriges
deltagande i den internationella
styrkan
att riksdagen med anledning av
propositionens yrkande 1 samt med
anledning av motion 1996/97:U9
yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
Behovet av en fortsatt internationell
insats m.m. (mom. 1)
Lennart Rohdin (fp) anför:
Den 14 september ägde de första
landsomfattande valen rum i Bosnien
efter Daytonavtalets undertecknande i
december 1995. Den 5 oktober kunde det
nyvalda parlamentet för det sammanhållna
Bosnien-Hercegovina samlas i Sarajevo
för att öppnas, om än åtminstone
inledningsvis i frånvaro av ledamöterna
från Republika Srbska. Hänsyn till det
kommande amerikanska presidentvalet
tvingade fram snabbt genomförda allmänna
val utan att rimligt anständiga
förutsättningar skapats för fria och
demokratiska val. Inrikespolitiska
hänsyn har i allt för hög grad fått
styra omvärldens agerande inför
folkmordet i Bosnien.
De uppskjutna kommunalvalen avses
hållas under våren/försommaren 1997. Det
är en grundläggande förutsättning för
förverkligandet av fredsavtalet att
kommunalvalen hålls så snart godtagbara
villkor för fria och demokratiska val
föreligger. Vid dessa måste varje
medborgare i Bosnien-Hercegovina
garanteras rätten att kunna rösta på den
plats vederbörande var bosatt på, när
kriget började.
Ändå förändrade septembervalen inte
nämnvärt någonting. Den faktiska etniska
uppdelning av Bosnien-Hercegovina, som
världen i stort sett stillatigande åsett
under nästan fyra års folkmord, utgjorde
basen för stormakternas formel för
Daytonavtalet. De allmänna val som
föreskrevs i avtalet arrangerades
utifrån att människorna i Bosnien i allt
väsentligt skulle rösta i etniskt
uppdelade enheter. IFOR-styrkan har
visserligen garanterat att militärt våld
hållits i schack, men det civila
genomförandet av Daytonavtalet har inte
i något väsentligt avseende bidragit
till att minska den faktiska etniska
delningen av Bosnien. Flyktingar har
endast i undantagsfall kunnat återvända
till sina forna hem. Krigsförbrytarna
Karadzic och Mladic kan öppet trotsa
världssamfundets till intet förpliktande
deklarationer.
När nu ett år förlöpt sedan
Daytonavtalets tillkomst är det
uppenbart att fredsprocessen i Bosnien
kommer att ta mycket lång tid och kräva
omfattande och långvariga insatser från
omvärlden. Det hade varit mycket dyrt
för det internationella samfundet att
effektivt och kraftfullt sätta stopp för
folkmord och etnisk rensning på ett
tidigt stadium. Det blir mycket dyrt för
det internationella samfundet att
återupprätta mellanfolklig säkerhet och
fredlig samlevnad i det forna
Jugoslavien efter mer än fyra års
väpnade härjningar.
Fred i Bosnien förutsätter fred,
demokrati och mänskliga rättigheter i
hela det forna Jugoslavien. Det blir
ingen varaktig fredlig samlevnad så
länge de kroatiska flyktingarna inte
garanteras rätten att återvända till sin
jord och sina hus i det av serber
ockuperade östra Slavonien. Det blir
ingen varaktig fredlig samlevnad så
länge de serbiska flyktingarna inte
garanteras rätten att återvända till sin
jord och till sina hus i det av kroater
återerövrade Krajina.
Det blir ingen varaktig fredlig
samlevnad så länge de bosniska
flyktingarna inte garanteras rätten att
återvända till sin jord och sina hus i
det av serber och kroater ockuperade
Republika Srbska och Herceg-Bosna. Det
blir ingen varaktig fredlig samlevnad så
länge krigsförbrytarna går fria. Det
leder bara till att krigsförbrytelserna
görs till kollektiva ansvars- och
skuldförhållanden, som förgiftar och
omöjliggör förutsättningarna för en
långsiktig folklig samlevnad.
Förverkligandet av avtalet om
rustningskontroll är en hörnsten i det
fortsatta arbetet för att skapa
förutsättningar för en varaktig
fredsuppgörelse. Samtliga parter måste
med kraft tillse att förverkliga
villkoren i avtalet. Sedan FN:s
vapenembargo lyfts är det emellertid
ologiskt och oriktigt att EU fortsätter
att upprätthålla ett embargo som på
samma sätt som det tidigare FN-embargot
medverkar till fortsatt kraftig militär
obalans till bosnisk nackdel.
Varaktig fredlig samlevnad i det forna
Jugoslavien förutsätter dessutom fred,
demokrati och mänskliga rättigheter i
såväl Kroatien som i Serbien-Montenegro.
Presidenterna Milosevic och Tudjman är
de jugoslaviska krigens främsta
krigsherrar. Ingen av dem kommer
frivilligt att lämna ifrån sig makten
till en verkligt demokratisk
samhällsutveckling utan att det
internationella samfundet utövar starka
påtryckningar.
Omvärldens reaktioner inför
utvecklingen efter kommunalvalen i
Serbien har varit lika undfallande som
efter kommunalvalen i Kroatien hösten
1995. Därför måste det internationella
samfundet göra klart att gott uppförande
i samband med Daytonavtalets tillkomst
inte räcker för att Kroatien och Serbien-
Montenegro skall upptas som fullvärdiga
medlemmar i det internationella
samfundets olika fora. Kraven på en
fungerande pluralistisk demokrati och
respekt för grundläggande demokratiska
och mänskliga rättigheter måste vara ett
oavvisligt villkor för detta.
På lång sikt är förutsättningarna för
fredlig folklig samlevnad avhängigt att
en normal civil samhällsutveckling
kommer till stånd i alla delar av det
forna Jugoslavien. Misär, fattigdom och
isolering föder bitterhet, hat och
revanchism, som kan exploateras på samma
sätt som krigsherrarna lyckades med
Jugoslaviens sammanbrott i början av 90-
talet. Här kommer att krävas ett
omfattande internationellt stöd till
återuppbyggnad. Detta stöd bör villkoras
mot utveckling av demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter men vara öppet
för alla folkgrupper i alla delar av
Bosnien-Hercegovina.
FN:s sanktioner mot Republika Srbska
och Serbien-Montenegro får inte upphöra
utan att alla krav har uppfyllts härför.
Men återuppbyggnaden av Bosnien måste
inbegripa också serberna i Republika
Srbska och i Serbien-Montenegro på lika
villkor. Varje part måste behandlas lika
och för sig i detta avseende utifrån hur
denna uppfyller sin del av
fredsprocessen. Dit hör bl a samarbete
för att i enlighet med Dayton-avtalet
låta gripa krigsförbytare och överlämna
dem till Haagtribunalen.
Sveriges deltagande i den
internationella insatsen m.m. (mom. 3)
Hans Andersson (v) och Bodil Francke
Ohlsson (mp) anför:
Förhållandena i Bosnien-Hercegovina är
ännu inte så stabila att den
internationella fredsstyrkan kan avsluta
sitt uppdrag enligt planerna. FN kommer
därför att av sina medlemsstater begära
en ny fredsstyrka som uppgår till 30 000
man, dvs. hälften av vad IFOR haft som
mest i området under det år som gått.
Vi anser att fortsatt närvaro av en
fredsbevarande styrka i området är
nödvändig, för att ge kontinuitet och
möjligheter till det mödosamma
återuppbyggandet av länderna och för att
säkra den ännu sköra freden. De insatser
som fortfarande krävs aktualiserar en
del viktiga frågeställningar. Vår
principiella inställning är att
regionala stormakter eller militära
allianser inte skall tillåtas agera
världspolis. För att kunna acceptera att
Sverige deltar med en fredsstyrka
förutsätter vi, att det är FN:s
säkerhetsråd som genom en resolution ger
mandat till insatserna. Sverige är ett
neutralt land som endast kan använda
militära insatser, när det begärs från
FN. Ett annat villkor är att de
inblandade parterna samtycker till
operationen. Helt avgörande för oss är
dock att det inte är fråga om en
renodlad NATO-insats. För att det skall
vara möjligt med ett svenskt deltagande
krävs att flera andra länder utanför
NATO deltar aktivt i fredsstyrkan.
Dessutom skall de länder som deltar i
fredsstyrkorna ha insyn och inflytande
över den politiska och militära
planeringen av insatsen och det
praktiska genomförandet av denna, genom
permanent medverkan i fredsstyrkans
operativa ledning.
Det finns alltid risker med att
överlåta krävande internationella
uppgifter på stormakter, vilket också
FN:s generalsekreterare påpekat i sitt
tillägg till An Agenda for Peace i
juli 1995. Han framhåller att detta kan
medföra risker för att FN:s ställning
och trovärdighet undergrävs. Det är
därför viktigt att neutrala stater och
stater utan bindningar till NATO deltar.
Dven om FN:s begäran om en fredsstyrka
för 1997 får ses som en fortsättning på
fredsöverenskommelsen av den 21 november
1995, betraktar vi varje insats som unik
och som fordrande nya överväganden och
nya beslut i riksdagen. Freds- och
återuppbyggnadsarbetet kommer att ta
lång tid, sannolikt många år. För att de
civila insatserna skall bli effektiva,
liksom arbetet med att underlätta för
hemåtvändande flyktingar, krävs att de
militära insatserna blir så kortvariga
som möjligt. Ett självklart och uttalat
mål för Sverige bör vara att ledningen
av fredsinsatserna så snabbt som möjligt
ersätts av FN-personal och inriktningen
övergår till civila uppgifter. Den
svenska regeringen bör arbeta aktivt för
att påskynda och underlätta en sådan
övergång.
Vi är medvetna om att
anställningsvillkoren för personalen i
utlandsstyrkan är regeringens ansvar.
Detta hindrar inte att riksdagen kan ha
synpunkter på hur regeringen hanterar
detta ansvar. Exempel på händelser i
samband med neddragningen av
personalstyrkan visade på oacceptabla
förhållanden, vilka på sikt kan försvåra
personalrekryteringen. Personalen inom
utlandsstyrkan har i vissa stycken haft
ett sämre skydd än vad som gäller på den
svenska arbetsmarknaden. Exempel finns
på att personal drabbats av byråkratiska
och andra hinder när det gällt deras
självklara rättigheter. Med
tillfredsställelse noterar vi att frågan
om personskadeskydd kommer att få en
snar lösning.
Yttrande från annat utskott
Försvarsutskottets yttrande
1996/97:FöU3y
Svenskt deltagande i fredsstyrka efter
IFOR
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har berett
försvarsutskottet tillfälle att yttra
sig över proposition 1996/97:54 Svenskt
deltagande i fredsstyrka efter IFOR i
Bosnien-Hercegovina, jämte tillhörande
motioner.
Regeringen
Den 15 december 1995 medgav riksdagen
att Sverige ställde en väpnad styrka
till förfogande som ett bidrag till den
multinationella fredsstyrkan IFOR.
IFOR:s uppdrag har varit att medverka
till genomförandet av den
fredsöverenskommelse för Bosnien-
Hercegovina som undertecknades i Paris
den 14 december 1995.
Under år 1996 har IFOR som mest
omfattat ca 60 000 man från såväl NATO-
som icke-NATO-medlemmar, bl.a. Ryssland.
Det svenska deltagandet i IFOR uppgår
för närvarande till ca 840 man.
Frågan om en förnyad insats efter det
att IFOR:s mandat går ut har diskuterats
bland de truppbidragande länderna sedan
en tid tillbaka. Det förväntas att FN:s
säkerhetsråd under december 1996 antar
en resolution vari medlemsstaterna ges
mandat att upprätta en ny multinationell
fredsstyrka efter IFOR med uppgift att
medverka till det fortsatta
genomförandet av fredsöverenskommelsen
för Bosnien-Hercegovina.
Fredsstyrkan beräknas uppgå till ca 25
000-30 000 personer och väntas alltjämt
ledas av NATO. Förberedelserna för ett
svenskt deltagande i den nya
fredsstyrkan har redan inletts bl.a.
genom kontakter med NATO, FN och de
stater som förväntas ingå i styrkan. En
reducerad nordisk-polsk brigad,
inkluderande en svensk bataljon, skall
enligt planerna även i fortsättningen
ingå i en amerikansk division. En
lettisk kontingent planeras tjänstgöra
tillsammans med den svenska bataljonen
under delar av år 1997. Det svenska
deltagandet - i form av en reducerad
bataljon - skall även fortsättningsvis
utgöra en del av Försvarsmaktens
utlandsstyrka. Det är av stor vikt att
fredsstyrkan efter IFOR kan påbörja sitt
uppdrag i omedelbar anslutning till att
den nuvarande IFOR-styrkans mandat
upphör.
Regeringen har beräknat kostnaden för
det svenska deltagandet om högst 510
personer för år 1997 till högst 399
miljoner kronor. Kostnaden per soldat
blir lägre i fredsstyrkan efter IFOR
jämfört med den nuvarande då uppgifterna
gör att förbandets beväpning och
utrustning kan göra lättare och mindre
kostnadskrävande. I beloppet ingår
kostnader för att återställa den
medförda materielen i stridsdugligt
skick. Kostnader för avveckling,
återtransport och för eventuella
haverier ingår inte. Om kostnaden för
insatsen under 1997 i övrigt överstiger
den beslutade nivån på 399 miljoner
kronor anser regeringen att detta skall
finansieras genom överföring av medel
från anslaget A 1 Försvarsmakten.
Motionerna
Moderata samlingspartiet stöder i
kommittémotion 1996/97:U7 helhjärtat
förslaget i sakfrågan. Däremot är
förslaget att kostnader utöver de
beräknade skall finansieras från
anslaget A 1 Försvarsmakten helt
oacceptabelt. Motionärerna motsätter
sig att de internationella insatserna
tillåts urholka försvaret genom att föra
över medel på det sätt som regeringen
föreslår.
Folkpartiet liberalerna ställer sig i
kommittémotion 1996/97:U9 bakom
regeringens förslag om ett bemyndigande
att ställa svensk trupp till förfogande
för en fortsatt internationell
fredsstyrka i Bosnien-Hercegovina. De
finner det emellertid inte självklart
att det svenska bidraget måste reduceras
i samma omfattning som hela den
internationella fredsstyrkan. Det
svenska truppbidraget måste kunna
anpassas till större krav. Sverige bör
kunna ställa upp med en styrka av större
omfattning än vad som nu föreslås.
Smärre kostnadsökningar utöver de
beräknade 399 miljoner kronorna bör
kunna finansieras av anslaget A 1
Försvarsmakten. Om det blir väsentliga
kostnadsökningar förutsätts att
regeringen återkommer till riksdagen med
förslag till finansiering.
I motion 1996/97:U8 av Jan Jennehag och
Eva Zetterberg (v) framhålls att staten
har ett ansvar för att villkoren vid
kontraktstecknandet fullföljs från
statens sida, för att inte skapa problem
i olika avseenden för den enskilde
arbetstagaren. Vidare framhåller
motionärerna att det översynsarbete om
personskadeskyddet som pågår i
regeringskansliet måste forceras.
Anställda i utlandsstyrkan måste få
uppleva trygghet i sin verksamhet som
kan innebära risker för liv och lem.
I motion 1996/97:U6 av Bodil Francke
Ohlsson m.fl. (mp) krävs bl.a. att
Sverige skall ges insyn i och inflytande
över den politiska och militära
planeringen av insatsen, och det
praktiska genomförandet av denna, samt
permanent medverkan i fredsstyrkans
stab.
Försvarsutskottet
Sverige har en lång och omfattande
erfarenhet från medverkan i
internationella fredsbevarande
operationer. Sverige har lämnat
omfattande bidrag till
fredsansträngningarna i f.d. Jugoslavien
genom att bidra bl.a. med militär trupp
dels till FN:s operationer, dels till
IFOR. Utskottet anser, i likhet med
regeringen, att de svenska insatserna
utgjort viktiga bidrag till
fredsprocessen. De svenska insatserna
inom IFOR har rönt uppskattning.
En fortsatt medverkan ligger helt i
linje med riksdagens beslut om att
medverkan i fredsfrämjande
internationella och humanitära insatser,
är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Utskottet delar därför regeringens och
motionärernas uppfattning om att starka
skäl talar för en fortsatt medverkan i
den nu aktuella fredsstyrkan.
Fredsstyrkans omfattning kommer
sannolikt att reduceras från maximalt ca
60 000 man inom IFOR till ca 25 000-30
000 man. Den svenska styrkan behöver
därför inte vara fullt lika omfattande
som den för närvarande är inom IFOR. En
reducering av Sveriges medverkan till
att omfatta högst 510 personer kan
därför vara lämplig. Den multinationella
styrkan reduceras sannolikt i betydligt
större omfattning än den svenska.
Sverige tar därmed sin andel av ansvaret
för fredsansträngningarna i f.d.
Jugoslavien.
Bataljonen organiseras för att, förutom
patrullering, även genomföra ammunitions-
och minröjning. Den kommer, enligt
regeringen, att vid behov kunna
tillgripa militära tvångsmedel som går
utöver strikt självförsvar med stöd av
en kommande resolution av FN:s
säkerhetsråd (FN-stadgan kapitel VII).
Utskottet har intet att invända mot
bataljonens föreslagna fortsatta
uppgifter, mandat och omfattning.
I motion 1996/97:U8 (v) tas upp frågor
som rör anställningsvillkoren och
personskadeskyddet för anställda i
utlandsstyrkan. När det gäller
anställningsvillkoren ankommer det på
regeringen, eller den regeringen utser,
att utforma dessa. Något särskilt
uttalande från riksdagens sida behövs
inte. Utskottet delar motionärernas syn
på behovet av ett gediget
personskadeskydd för anställda i
utlandsstyrkan. Utskottet - som nyligen
behandlat frågan - har erfarit att
frågan bereds i regeringskansliet. Det
är angeläget att arbetet sker skyndsamt.
I avvaktan på ett ställningstagande av
regeringen bör något ytterligare
uttalande inte göras från riksdagens
sida.
I motion 1996/97:U6 (mp) krävs bl.a.
ett svenskt inflytande i planering och
genomförande av insatsen.
Genom sin militära insats kommer
Sverige även fortsättningsvis att ges
god insyn i och inflytande över både den
politiska och militära planeringen och
operationens genomförande, bland annat
genom permanent medverkan i
fredsstyrkans olika ledningsorgan. Detta
skall enligt utskottet ses även i ett
vidare försvars- och säkerhetspolitiskt
perspektiv. Motionärernas önskemål
tillgodoses därmed.
Moderata samlingspartiet och
Folkpartiet liberalerna tar båda upp
frågan om hur eventuella merkostnader
för styrkan skall finansieras.
Försvarsutskottet har föreslagit
riksdagen (bet. 1996/97:FöU1) att på
ramanslaget A 2 Fredsfrämjande
truppinsatser - inom utgiftsramen
Totalförsvar - anvisa 472,5 miljoner
kronor för år 1997. Den av regeringen
redovisade kostnadsuppskattningen 399
miljoner kronor för den nu aktuella
insatsen under nästa budgetår ryms
sålunda väl inom anslagsbeloppet.
Regeringen begär att få omfördela medel
från ramanslaget A 1 Försvarsmakten om
kostnaderna för insatsen överskrider de
beräknade.
Regeringens möjligheter att överskrida
av riksdagen anvisade ramanslag regleras
bl.a. i den nyligen antagna lagen om
statsbudgeten. Villkoren för detta
preciseras ytterligare i 1997 års
budgetproposition. Möjligheterna för
regeringen att överskrida anvisade
ramanslag omgärdas av restriktivitet.
Utskottet bedömer att det finns goda
förutsättningar att avgöra om
ytterligare anslagsmedel behöver
tillföras anslaget under det kommande
budgetåret. Enligt utskottets mening
behöver något särskilt bemyndigande att
överskrida ramanslaget inte lämnas i det
nu aktuella fallet. Om regeringen
bedömer att ytterligare medel behöver
anvisas ramanslaget A 2 Fredsfrämjande
truppinsatser under budgetåret 1997 -
t.ex. till följd av att Sveriges
truppmedverkan i Bosnien-Hercegovina
fördyras och inte kan lösas genom
omprioriteringar inom anslaget - anser
utskottet att regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag till
tilläggsbudget.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört
torde motionärernas önskemål i huvudsak
tillgodoses, varför de inte bör bifallas
av riksdagen.
Stockholm den 5 december 1996
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson
(m), Britt Bohlin (s), Iréne Vestlund
(s), Christer Skoog (s), Sven Lundberg
(s), Henrik Landerholm (m), Karin
Wegestål (s), Ola Rask (s), My Persson
(m), Lennart Rohdin (fp), Birgitta
Gidblom (s), Jan Jennehag (v), Håkan
Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika
Nordgren (mp) och Åke Carnerö (kd).
Avvikande meningar
Lennart Rohdin (fp) anser:
Den internationella fredsstyrkan IFOR i
Bosnien-Hercegovina visade sig snabbt
framgångsrik i ansträngningarna att
uppnå de militära målen i Day-
tonöverenskommelsen. Den civila
fredsprocessen har däremot mycket långt
kvar innan målen i fredsuppgörelsen kan
förverkligas. Jag välkomnar därför det
kommande beslutet av FN:s säkerhetsråd
att ge mandat till en fortsatt
internationell fredsstyrka under NATO:s
ledning efter det att mandatet för IFOR
löper ut den 20 december. Det kommer att
vara av avgörande betydelse för
möjligheterna att på allvar förverkliga
de civila målen i fredsuppgörelsen.
Folkpartiet liberalerna ställer sig
därför bakom regeringens förslag om ett
bemyndigande att ställa svensk trupp
till förfogande för en fortsatt
internationell fredsstyrka i Bosnien-
Hercegovina.
Den kommande fredsstyrkan förväntas
tydligen bli i storleksordningen ungefär
hälften av den nuvarande IFOR-styrkan.
Jag finner det inte självklart att
minskningen av fredsstyrkan måste ske
proportionellt i förhållande till
deltagandet i IFOR. Europas stater har
ett större ansvar för fred och säkerhet
i Europa, och man bör visa förståelse
för om USA nu skulle ha uppfattningen
att de europeiska staterna bör bära
huvudansvaret för den fortsatta
fredsstyrkan. Det kan också komma att
påverka det svenska bidragets omfång,
vilket därför måste kunna anpassas till
de krav som kan komma att ställas i de
kommande förhandlingarna. Detta bör
regeringen ges till känna.
Jan Jennehag (v) anser:
Jag är medveten om att
anställningsvillkoren för personal i
utlandsstyrkan ligger inom regeringens
ansvarsområde. Detta hindrar inte att
riksdagen kan ha synpunkter på effekter
av nuvarande ordning, t.ex. för
möjligheterna att rekrytera personal med
god kompetens. Jag menar att ett
uttalande från riksdagen hade varit
lämpligt.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 1
Utskottet 3
Sammanfattning av propositionen 3
Bakgrund 3
Regeringens överväganden och
förslag 5
Sammanfattning av motionerna 7
Hemställan 17
Reservationer 18
1. Mandatet för den internationella
styrkan (mom. 2) 18
2. Sveriges deltagande i den
internationella insatsen (mom. 3) 18
Särskilda yttranden 19
Behovet av en fortsatt
internationell insats m.m. (mom. 1) 19
Sveriges deltagande i den
internationella insatsen m.m.
(mom. 3) 20
Bilaga: Försvarsutskottets yttrande
1996/97:FöU3y 22