I betänkandet behandlas ett trettiotal motionsyrkanden om olika
tandvårdsfrågor från den allmänna motionstiden 1996. Motionerna tar i huvudsak
sikte på frågor om konkurrensneutralitet mellan den offentliga och privata
tandvården, avgifter inom barn- och ungdomstandvården samt avveckling av
amalgam som tandvårdsmaterial. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats sju reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
1996/97:So217 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medicinsk revision,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konkurrensneutralitet vad gäller folktandvårdens vuxentandvård och
den privata tandläkarverksamheten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om etableringsfrihet för tandläkare inom allmän vård och
specialistvården,
7. att riksdagen beslutar att tandvårdslagen ändras så att barn och ungdom
garanteras fri tandvård både i privat och offentlig regi i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1996/97:So228 av Inger Koch (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändring i
tandvårdslagen (1985:125) 15 a § i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So253 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla odontologiska
produkter skall omfattas av läkemedelslagen.
1996/97:So267 av Fanny Rizell (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning av tandvårdspersonal i nya tandvårdsmaterial och
skyddsutrustning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att innehållsdeklarera tandvårdsmaterial.
1996/97:So275 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barn- och ungdomstandvård,
1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tandvården (avsnitt 43),
1996/97:So278 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riksdagsbeslutet om amalgamavveckling måste verkställas utan
undantag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en strategi på EU-nivå för obligatoriska innehållsdeklarationer och
samma kontrollbestämmelser för tandvårdsmaterial som för läkemedel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att undervisning i insättning av amalgam vid tandläkarhögskolorna
skall upphöra,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att patienter som blivit sjuka/inte tål tandvårdsmaterial skall
behandlas inom sjukvårdens ekonomiska system.
1996/97:So279 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett produkt- och biverkningsregister bör inrättas över
implantat i tand- och sjukvård.
1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tandhälsa.
1996/97:So285 av andre vice talman Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvicksilvers påverkan på barn.
1996/97:So295 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ersättning för
specialisttandvård på samma sätt som för sjukvården,
6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frekvensen av svenska
folkets tandläkarbesök,
1996/97:So296 av Marianne Andersson och andre vice talman Görel Thurdin (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att all amalgamanvändning på barn måste upphöra,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förtroendetandläkare och förtroendeläkare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tandläkarutbildningen och fortbildningen av tandläkare,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att myndigheterna måste vara opartiska,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sammansättningen av arbetsgruppen för ?en modell för
omhändertagande av patienter som förknippar sina besvär med amalgam eller
elall-ergi?,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningar för Tungmetallcentrum i Uppsala att fortsätta sitt
arbete,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att erkänna kvicksilverförgiftning från amalgam som en sjukdom,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riksdagsbeslutet om byte av amalgamplomber skall fullföljas,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högre miljö- och arbetsmiljökrav på tandläkarmottagningarna.
1996/97:So629 av Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
amalgam i tandvårdsförsäkringen.
Utskottet
Allmänt om tandvårdsförsäkringen
I tandvårdslagen (1985:125) TVL anges att varje landsting skall erbjuda en god
tandvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Även i övrigt skall
landstinget verka för en god tandhälsa hos befolkningen. Folktandvården, dvs.
den tandvård som landstinget självt bedriver, skall svara för dels regelbunden
och fullständig tandvård för barn och ungdomar t.o.m. det år de fyller 19 år,
dels specialisttandvård för vuxna, dels övrig tandvård för vuxna i den
omfattning som landstinget bedömer lämplig.
Tandvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade fr.o.m. 20 års ålder. Barn och
ungdom under 20 år har rätt till avgiftsfri tandvård genom landstingens
försorg. Försäkringen omfattar tandvård som meddelas vid folktandvårdsklinik,
odontologisk fakultet eller annars genom det allmännas försorg eller lämnas av
tandläkare som är uppförd på en av den allmänna försäkringskassan upprättad
förteckning. Ersättning utges enligt de grunder som regeringen efter förslag
av Riksförsäkringsverket (RFV) fastställer för högst två år i sänder. Dessa
bestämmelser återfinns i 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL). Grunderna är intagna i tandvårdstaxan (1973:638). Tandvårdstaxan har
reviderats per den 15 oktober 1996. Taxan innehåller i princip bara åtgärder
som arvoderas enligt styckepris. I de styckeprissatta åtgärderna ingår
tandtekniskt arbete och material med undantag för ädla metaller och
gjutmetaller. De arvoden tandläkare får ta ut för behandlingen består av en
tandvårdsersättning som betalas av försäkringen och en patientavgift.
Försäkringskassan betalar tandvårdsersättning endast för behandling som är
nödvändig för att uppnå en från odontologisk synpunkt funktionellt och
utseendemässigt godtagbart resultat Vuxna patienter betalar en självrisk på
700 kr per behandlingsperiod innan försäkringen inträder. Försäkringskassan
betalar därefter genom tandvårdsersättning 35 % av arvodet för en behandling.
Om arvodet under en behandlingsperiod överstiger 13 500 kr träder det s.k.
högkostnadsskyddet i kraft för patienten. Av den del av arvodet som överstiger
13 500 kr ersätts 70 % av kostnaderna genom försäkringen. (Frågor om bl.a.
ersättningsnivåerna i tandvårdsförsäkringen behandlades av utskottet i
budgetbetänkandet 1996/97:SoU1.)
Det nuvarande systemet har i princip gällt alltsedan den allmänna
tandvårdsförsäkringen infördes år 1974 men har varit föremål för ett
omfattande förändringsarbete sedan flera år.
Under våren 1994 lade den dåvarande regeringen fram förslag till riksdagen
om riktlinjer för ett nytt ersättningssystem för vuxentandvård. Riktlinjerna
innebar att ersättning för vuxentandvård skulle kunna lämnas enligt två
parallella system, dels ett system med premietandvård, dels nuvarande sy-stem
med tandvård enligt åtgärdstaxa. Förslaget godkändes av riksdagen (prop.
1993/94:93, bet. SfU10, rskr. 203). En följdproposition (1993/94:221)
överlämnades därefter till riksdagen. Mot bakgrund av den kritik som riktades
mot förslaget av bl.a. Lagrådet och med anledning av att man inte ansåg sig ha
fått de klarlägganden som begärts i samband med godkännandet av riktlinjerna
upphävde riksdagen beslutet om godkännande av dessa riktlinjer. Samtidigt
ansåg riksdagen att regeringen borde återkomma med ett helt nytt förslag till
ersättningssystem där de av riksdagen framförda synpunkterna angående i första
hand systemet med premietandvård beaktades. Detta gavs regeringen till känna
(bet. 1993/94:SfU18 och 28, rskr. 452). Ett nytt förslag till reformering av
ersättningssystemet för vuxentandvården överlämnades till riksdagen i början
av år 1996 (prop. 1995/96:119). Propositionen, som i huvudsak byggde på det
tidigare förslaget och innehöll förslag om premietandvård, återkallades av
regeringen sedan det framkommit att den inte hade tillräckligt stöd i
riksdagen.
Med hänsyn till den uppkomna situationen och det besvärliga statsfinansiella
läget har regeringen beslutat om en revidering av tandvårdstaxan. Ändringarna
trädde som ovan nämnts i kraft den 15 oktober 1996. Vidare har regeringen
tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag till en
omstrukturerad tandvårdsförsäkring som skall träda i kraft den 1 januari 1998.
Inriktningen skall vara att samtliga subventioner i tandvårdsförsäkringen
skall slopas från den 1 januari 1998, med undantag för ett ekonomiskt stöd
till vissa grupper som till följd av sjukdom eller handikapp har särskilda
tandvårdsbehov. Den avgiftsfria barn- och ungdomstandvården kommer ej att
beröras av omstruktureringen.
Konkurrens och etableringskontroll
I motion So217 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om
behovet av konkurrensneutralitet mellan folktandvårdens vuxentandvård och den
privata tandläkarverksamheten (yrkande 5). I motionen framhålls att när
subventionerna i tandvårdsförsäkringen minskar snedvrids konkurrensen om
folktandvården indirekt kan utnyttja skattemedel för att erbjuda vård till
lägre kostnader. Av denna anledning måste enligt motionärerna folktandvårdens
kostnader för vuxentandvården redovisas helt skilt från annan tandvård
(hänvisar till uttalanden i bet. 1993/94:SfU18). Vidare måste lika villkor
gälla för vuxentandvården inom folktandvården vad gäller momsuttag och
arbetsgivaravgifter. Motionärerna menar att det finns olika metoder att skapa
konkurrensneutralitet vad gäller vuxentandvården. Ett sätt är att låta
Riksförsäkringsverket två gånger per år kompensera privattandvården för den
högre arbetsgivaravgiften med exempelvis ett schablonbelopp. Motsvarande metod
kan användas för att skapa likvärdiga momsvillkor. Ett annat sätt är att
beskära folktandvårdens ersättning från högkostnadsskyddet för att på så sätt
kompensera de ojämna nivåerna i moms- och arbetsgivaravgifterna. Ett tredje
sätt är att belasta folktandvårdens vuxentandvård med en avgift som motsvarar
den lägre arbetsgivaravgifts- och momsnivån. Ytterligare ett sätt vore att
inordna privata kooperativa vårdgivare i samma återbäringssystem som fr.o.m.
1995 gäller beträffande moms för landstingen. Regeringen bör snarast återkomma
till riksdagen med ett förslag om strikt konkurrensneutralitet mellan
folktandvården och privattandläkarvården.
I motionen (yrkande 6) begärs också ett tillkännagivande om etableringsfrihet
för tandläkare med rätt till ersättning från försäkringen. Detta bör, menar
motionärerna, ske på ett sådant sätt att själva avvecklingen bidrar till en
utjämning av tandläkarresurserna över landet. Samtidigt bör etableringshinder
för privata specialisttandläkare tas bort.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om
vad som anförts om tandvården (yrkande 41). Valfrihet och konkurrens skall
prägla tandvården. Det gynnar enligt motionärerna såväl kostnadseffektiviteten
som patienterna. Samtidigt är det viktigt att det finns ett högkostnadsskydd
som gör att patienter med stort behov av tandvård och sämre ekonomi inte
utestängs från en kvalitativt bra tandvård.
Bakgrund och tidigare behandling
Skatteutskottet har i betänkandet 1996/97:SkU6 behandlat motionsyrkanden (fp,
kd) om bättre konkurrensneutralitet mellan privat och offentlig tandvård när
det gäller momsen. Enligt skatteutskottets mening är motionärerna inte
kritiska till det förhållandet att tandläkare inte är mervärdesskattskyldiga
utan vad som kritiseras är avsaknaden av rätt till avdrag eller kompensation
för den ingående momsen när det gäller privata tandläkare. Skatteutskottet
framhöll därvid att avsaknaden av möjligheten att lyfta av den ingående momsen
är en naturlig följd av momssystemets uppbyggnad som går ut på att kostnaden
för skatten slutligen skall belasta den icke skattskyldige konsumenten som gör
det sista förvärvet i kedjan. Vidare uttalade skatteutskottet att tandvård så
länge momsen funnits till inte varit skattepliktig och inte heller behöver
vara skattepliktig enligt EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv. Skatteutskottet
hänvisade till att inriktningen av hälso- och sjukvårdspolitiken på
tandvårdsområdet för närvarande går ut på att avveckla tandvårdsförsäkringen i
dess nuvarande form, och att regeringen har tillsatt en arbetsgrupp med
uppgift att utarbeta förslag till en omstrukturerad tandvårdsförsäkring. Om
det finns anledning att i detta sammanhang aktualisera tandläkarnas
mervärdesskatteförhållanden kunde inte bedömas, men utskottet utgick från att
regeringen uppmärksammar frågan och tar de initiativ som kan visa sig
motiverade för att upprätthålla sunda konkurrensförhållanden mellan privat
verksamma tandläkare och motsvarande kommunala eller landstingskommunala
yrkesmän. Mot denna bakgrund fann skatteutskottet det inte påkallat med något
uttalande från riksdagens sida och avstyrkte därför motionerna i fråga (res.
m, fp, kd). Detta blev också riksdagens beslut.
För att tandvård som inte meddelas vid folktandvård, odontologisk fakultet
eller annars genom det allmännas försorg skall omfattas av
tandvårdsförsäkringen gäller, enligt 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL), att tandläkaren som lämnar vården är uppförd på en av
försäkringskassan upprättad förteckning. Enligt övergångsbestämmelserna till
den lag varigenom den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes får
Riksförsäkringsverket - för att uppnå en utjämning av tillgången på tandläkare
mellan olika delar av landet - i den utsträckning som behövs föreskriva bl.a.
att tandläkare, som efter utgången av år 1975 avser att påbörja verksamhet i
enskild tandvård, inte skall föras upp på sådan förteckning.
Riksförsäkringsverket har i föreskrifter (RFFS 1988:9) angett de närmare
villkoren för när en tandläkare får föras upp på förteckningen. I proposition
1995/96:119 (som sedermera återkallades) föreslogs i princip att
etableringsbegränsningarna skulle upphävas. En vårdgivare - med vilket avsågs,
förutom de offentliga vårdinstitutionerna, en enskild näringsidkare, ett bolag
eller annan juridisk person som bedrev tandvårdsverksamhet - skulle efter en i
huvudsak formell kontroll uppföras på en av försäkringskassan upprättad
förteckning.
Socialförsäkringsutskottet uttalade i betänkandet 1995/96:SfU4 att det bör
ankomma på regeringen i det fortsatta arbetet med ersättningssystemet för
vuxentandvård att överväga om motiven för de nu gällande bestämmelserna om
etableringsbegränsningar alltjämt äger giltighet mot bakgrund av att övriga
förslag i proposition 1995/96:119 inte genomförs.
Utskottets bedömning
Inom Regeringskansliet övervägs en omstrukturering av tandvårdsförsäkringen
inom vuxentandvården. Den avgiftsfria barn- och ungdomstandvården kommer inte
att beröras. En proposition är planerad till sommaren eller hösten 1997. I
likhet med skatteutskottet utgår utskottet från att regeringen tar de
initiativ som kan visa sig motiverade för att upprätthålla sunda
konkurrensförhållanden mellan offentlig och privat tandvård. Något uttalande
från riksdagen är inte påkallat med anledning av motionerna So217 (m)
yrkandena 5 och 6 och So277 (fp) yrkande 41. Motionerna avstyrks.
Barn- och ungdomstandvård
I motion So217 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om att
tandvårdslagen skall ändras så att barn och ungdomar garanteras fri tandvård
inom såväl offentlig som privat vård (yrkande 7).
I motion So228 av Inger Koch (m) yrkas att riksdagen beslutar om ändring i
tandvårdslagen i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionären anser att
tandvårdslagen bör ändras så att det blir tillåtet för landstingens
folktandvård att mot betalning utföra sådan barn- och ungdomstandvård som
ligger utanför vad som behövs för att uppnå ett funktionellt och
utseendemässigt godtagbart resultat. Ett förslag till sådan lagändring lades
fram i proposition 1995/96:119 Reformerad tandvårdsförsäkring. Propositionen
återkallades dock sedermera av regeringen på grund av det motstånd som den i
samma proposition föreslagna s.k. premietandvården mötte.
I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad
som anförts om barn- och ungdomstandvården (yrkande 3). Motionärerna anser det
vara väsentligt att valfriheten ökar för barn och ungdomar med behov av
tandvård. Genom ändringar i tandvårdslagen har landstingen fått möjlighet att
sluta avtal med annan om att utföra landstingens uppgifter inom barn- och
ungdomstandvården. Fem landsting hade under den förra mandatperioden infört
möjlighet till fritt tandläkarval för barn och ungdomar. Motionärerna menar
att på samma sätt som bättre särredovisning för folktandvården bör göras till
ett villkor för att landstingens tandvård skall kunna få statliga medel bör
krav på valfrihet mellan offentlig och privat tandvård för barn och ungdomar
införas.
I motion So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om
vad som anförts om tandhälsa (yrkande 19). Motionärerna anför att tandhälsan i
Sverige blivit mycket god till följd av mångåriga satsningar på förebyggande
vård. Enligt rapporter från enskilda tandläkare börjar dock kariesfrekvensen
bland barn att öka. För att upprätthålla den höga nivån på tandhälsan måste
det tandhälsovårdande arbetet fortsätta.
Bakgrund och tidigare behandling
Folktandvården har det ekonomiska ansvaret för patienten fram till det
kalenderår under vilket denne fyller 20 år. Denna tandvård, som alltså inte
omfattas av försäkringen, är avgiftsfri. Riksdagen har med anledning av
proposition 1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal verksamhet beslutat om vissa
ändringar i tandvårdslagen (bet. 1992/93:SoU9, rskr. 105). Genom ett tillägg
till 5 § TVL klargjordes att landstinget får sluta avtal med annan om att
utföra landstingets uppgifter enligt lagen dock med undantag av sådana
uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Ändringen syftade till att öka
inslagen av konkurrens inom den kommunala verksamheten. Ett mindre antal
landsting har infört möjligheten till fritt tandläkarval inom barn- och
ungdomstandvården.
Om barn- och ungdomstandvården utförs av en privat vårdgivare finns inga
hinder för denne att mot ersättning utföra vård som ligger utöver den vård som
utförs åt landsting. (Dvs. en privat tandläkare kan mot betalning utföra
behandlingar som inte är nödvändiga för att uppnå ett från odontologisk
synpunkt funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat. Någon
motsvarande möjlighet finns inte inom folktandvården.)
I betänkandet 1994/95:SoU20 behandlade utskottet två motionsyrkanden om att
införa en möjlighet för folktandvården att mot avgift utföra sådan tandvård
som ligger utanför vad som behövs för att uppnå en funktionellt och
utseendemässigt godtagbart resultat. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena med
hänvisning till den av regeringen då planerade propositionen om en reformerad
tandvårdsförsäkring. (I den återkallade propositionen 1995/96: 119 fanns ett
sådant förslag.)
Motioner om fritt tandläkarval för barn och ungdomar har behandlats av
riksdagen vid ett flertal tillfällen, senast i socialförsäkringsutskottets
betänkande 1995/96:SfU4. Socialförsäkringsutskottet anförde följande.
Enligt åtskilliga undersökningar har svenska barn och ungdomar kanske den
bästa tandhälsan i världen. Flertalet av dessa går in i vuxentandvården helt
kariesfria och övriga med lindriga skador. Enligt utskottets uppfattning beror
detta till större delen på den organisation som efter år 1974 byggts upp inom
folktandvården och som innebär att barns och ungdomars tandhälsa kontinuerligt
kan följas upp och åtgärdas. Med ett obligatorium för landstinget att erbjuda
barn och ungdomar ett helt fritt tandläkarval, i stället för den nuvarande
valfriheten för dem att göra detta, föreligger det enligt utskottets mening en
risk för att ett väl fungerande system för tandvård till barn och ungdomar
bryts sönder, vilket skulle kunna få negativa konsekvenser med avseende på
deras tandhälsa.
Aktuella motioner avstyrktes.
När det gäller satsningar på förebyggande tandvård har regeringen uppdragit åt
Socialstyrelsen att i samråd med berörda myndigheter, organisationer m.fl.
utreda vissa frågor rörande tandhygienisternas framtida uppgifter och
kompetens. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 maj 1997.
Regeringen anser att en större vikt bör läggas vid det uppsökande och det
förebyggande arbetet. Detta gäller inte minst för s.k. svaga patientgrupper.
Tandhygienister och tandsköterskor bör ges en större tyngd i den fortsatta
utvecklingen av tandvårdsorganisationen. Socialstyrelsen bör enligt uppdraget
bl.a. undersöka i vilken mån tandvårdsorganisationen har utnyttjat de
möjligheter som finns till effektiviseringar genom att lägga arbetsuppgifter
på ?lägsta möjliga omhändertagandenivå?, och hur olika personalkategorier
uppfattar sina möjligheter till utveckling. Socialstyrelsen bör inventera
vilka utvärderingar av alternativa arbetssätt som genomförts i Norden och
vilka resultat de har nått. Enligt regeringen visar olika försök med
alternativa vårdmodeller där tandhygienisterna givits en självständig roll
positiva resultat i form av förbättrad tandhälsa.
Regeringens kommande förslag om en omstrukturerad tandvårdsförsäkring kommer
inte att beröra barn- och ungdomstandvården. Informationen om hur man undviker
karies och dålig tandhälsa i övrigt skall även i fortsättningen vara intensiv.
Inom ramen för Socialdepartementets välfärdsprojekt förbereds en debattskrift
som skall handla om välfärden på tandvårdsområdet. Utgångspunkten för arbetet
är de reformer som ägt rum och planeras inom tandvårdsområdet.
Utskottets bedömning
Utskottet är inte nu berett att föreslå att folktandvården skall ha rätt att
ta ut avgift för kostnader för barn- och ungdomstandvård som inte är nödvändig
för att uppnå ett från odontologisk synpunkt funktionellt och utseendemässigt
godtagbart resultat. Motionen So228 (m) avstyrks.
När det gäller motionsyrkanden om ett obligatorium för landstinget att
erbjuda barn och ungdomar ett helt fritt tandläkarval i stället för den
nuvarande möjligheten för landstingen att besluta om detta, delar utskottet
socialförsäkringsutskottets inställning och avstyrker därmed motionerna So217
(m) yrkande 7 och So275 (fp) yrkande 3.
Tandhälsan har förbättrats i Sverige både bland barn och vuxna under de
senaste årtiondena. Även munhygienen har förbättrats. En bidragande orsak
härtill har varit de mångåriga satsningarna på förebyggande tandvård. För att
vidmakthålla en god tandhälsa hos befolkningen anser utskottet att stor vikt
även framdeles bör läggas på det förbyggande arbetet. Detta blir än mer
angeläget om subventioneringen av vuxentandvården genom tandvårdsförsäkringen
till största delen slopas. Utskottet delar således i allt väsentligt
inställningen i motionen So280 (fp) yrkande 19. Med hänsyn till bl.a. det
arbete som pågår inom Regeringskansliet anser utskottet att något
tillkännagivande till regeringen inte behövs. Motionen avstyrks.
Specialisttandvård
I motion So295 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs förslag till ersättning
för specialisttandvård på samma sätt som för sjukvården (yrkande 5).
Motionärerna anför att specialisttandvården på många sätt liknar sjukvården.
Som exempel nämns fotvården där patienter remitteras till sjukvården vid
svårare problem.
När den allmänna tandvårdsförsäkringen trädde i kraft år 1974 förelåg en
särskild taxa för privatpraktiserande specialister. Denna taxa angav särskilda
arvoden och åtgärder för specialiteterna tandreglering,
tandlossningssjukdomar, tandsystemets kirurgiska sjukdomar och rotbehandling.
Taxan gäller i stort sett fortfarande, dock med den ändringen att även
specialiteten oral protetik infördes under år 1987. Arvoden inom respektive
specialitet ligger högre än i taxan för allmäntandvård. För att få tillämpa
specialisttaxan krävs att vederbörande tandläkare skall inneha
specialistkompetens samt ha varit verksam som privatpraktiserande tandläkare
vid utgången av år 1972. För specialist i oral protetik gäller att
vederbörande skall ha varit verksam i enskild tandvård vid utgången av
september månad 1986. Rätten att tillämpa specialisttaxan är personlig.
Specialisttaxan får inte tillämpas inom folktandvården. För oralkirurgisk
behandling eller annan åtgärd som ges vid specialisttandpoliklinik eller
motsvarande utgår enligt tandvårdstaxan ersättning enligt samma regler som
gäller för den offentliga läkarvården, och patienten betalar högst den
patientavgift som sjukvårdshuvudmannen fastställt för läkarvårdsbesök.
Landstinget har enligt 7 § TVL ansvaret för specialisttandvård för vuxna.
Under år 1993 utfärdades enligt Socialstyrelsens statistik ca 207 000 remisser
till specialisttandvård. Ungefär en tredjedel av dessa remisser avsåg barn och
ungdomar som är garanterade fri tandvård.
Socialförsäkringsutskottet uttalade i sitt betänkande 1995/96:SfU4 att om
övriga specialistbehandlingar skulle ersättas inom ramen för reglerna i den
öppna hälso- och sjukvården skulle detta innebära betydande påfrestningar på
en för huvudmännen redan ansträngd ekonomi. Utskottet avstyrkte bifall till
ett motionsyrkande om att regeringen skulle återkomma med ett förslag till
ersättning för specialisttandvård på samma sätt som för sjukvården. Detta blev
också riksdagens beslut.
Utskottets bedömning
Den arbetsgrupp inom Regeringskansliet som skall utarbeta förslag till en
omstrukturerad tandvårdsförsäkring har som utgångspunkt för sitt arbete att
samtliga subventioner i tandvårdsförsäkringen skall avskaffas med undantag för
ett ekonomiskt stöd till vissa grupper i samhället som till följd av sjukdom
eller funktionshinder har särskilda tandvårdsbehov. Till arbetsgruppens
uppgifter hör att pröva om stödet även bör omfatta andra grupper, t.ex. äldre
personer som vistas i olika former av äldreomsorg. Arbetsgruppen skall också
lämna förslag om vilka åtgärder stödet skall täcka och hur stödet skall
utformas. En ytterligare uppgift är att utreda och överväga tre möjliga
alternativa lösningar för hur stödet skall administreras. Ett av alternativen
innebär att stödet lämnas och administreras helt via sjukvårdshuvudmännen. Som
tidigare nämnts kommer regeringens kommande förslag inte att beröra barn- och
ungdomstandvården. Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa
regeringens kommande förslag. Motionen So295 (kd) yrkande 5 avstyrks därmed.
Kvalitetskontroll, m.m.
I motion So217 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs tillkännagivande till
regeringen om vad som anförts om medicinsk revision (yrkande 3). Enligt
motionärerna har patienterna en utsatt ställning bl.a. av det skälet att det
råder en viss kollegial sammanhållning mellan tandläkarna. Ett system med
regelbunden medicinsk revision (kvalitetskontroll) av tandvårdspatienter bör
därför utvecklas. Revisionen kan enligt motionärerna lämpligen utföras under
ledning av försäkringskassan.
I motion So295 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkas att riksdagen begär en
utredning av frekvensen av tandläkarbesök (yrkande 6). Motionärerna anser att
det bör utredas om införandet av självrisk och de allmänna neddragningarna i
de sociala försäkringarna har påverkat frekvensen av tandläkarbesök.
Utskottets bedömning
Socialstyrelsen är central expert- och tillsynsmyndighet inom bl.a. hälso- och
sjukvård och tandvård. Målen för myndighetens verksamhet är att verka för god
hälsa och social välfärd samt omsorg och vård av hög kvalitet på lika villkor
för hela befolkningen. Till Socialstyrelsens huvuduppgifter hör att bedriva
kvalificerad tillsyn, uppföljning och utvärdering inom de områden som
styrelsen har tillsynsansvaret över. Genom lagen (1996:786) om tillsyn över
hälso- och sjukvården som trätt i kraft den 1 januari 1997 har enhetliga
regler om tillsyn över hälso- och sjukvården inklusive tandvården införts.
Samtidigt har Socialstyrelsens tillsynsansvar utvidgats. Enligt lagen skall
Socialstyrelsens individ- och verksamhetstillsyn omfatta all hälso- och
sjukvård (inkl. tandvård) oavsett driftsform. I tandvårdslagen har också
införts bestämmelser om kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling. Vårdgivaren
skall systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra kvaliteten i
verksamheten, vilket bl.a. innebär att uppföljning och utvärdering av
verksamheten skall göras. Huvudsyftet med lagstiftningen är att förbättra och
säkerställa hälso- och sjukvårdens kvalitet och säkerheten för patienterna i
vården. I propositionen uttalades att ?det förhållandet att patienten ofta är
i ett underläge mot vårdgivaren motiverar att hälso- och sjukvården måste
kunna kontrolleras genom en oberoende och objektiv tillsyn. Detta bör vara en
statlig uppgift.? Den statliga kontrollen skall dock ses som ett komplement
till vårdgivarens egna insatser på området eftersom målet att förbättra och
säkerställa en god kvalitet och en hög patientsäkerhet endast kan nås genom
vårdgivarens egna aktiva insatser för verksamhetsuppföljning och
kvalitetsutveckling. Socialstyrelsen har också givit ut nya föreskrifter och
allmänna råd om kvalitetssäkringsarbete inom hälso- och sjukvården och
tandvården (SOSFS 1996:24). Utskottet anser att motion So217 (m) yrkande 3 i
allt väsentligt får anses tillgodosedd genom den lagstiftning på området som
nyligen trätt i kraft.
Genom Riksförsäkringsverkets regelbundna uppföljningar av
tandvårdsförsäkringen och landstingens uppföljning av antalet tandläkarbesök
inom folktandvården kan frekvensen tandläkarbesök mätas. Utskottet anser att
något tillkännagivande till regeringen inte behövs med anledning av motion
So295 (kd) yrkande 6.
Amalgam och andra tandvårdsmaterial
I motion So267 av Fanny Rizell (kd) begärs ett tillkännagivande om utbildning
av tandvårdspersonal (yrkande 2). Motionären anser det angeläget att
vidareutbilda tandvårdspersonal om nya tandfyllningsmaterial när amalgamet
enligt riksdagens beslut skall tas ur bruk år 1998.
I motion So278 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs tillkännagivanden om att
riksdagsbeslutet om amalgamavveckling måste verkställas utan undantag, om att
undervisningen i insättning av amalgam skall upphöra och om att patienter som
inte tål vissa tandvårdsmaterial skall behandlas inom sjukvårdens ekonomiska
system (yrkandena 1, 4 och 6). Enligt motionärerna går amalgamavvecklingen
inte i den takt som riksdagen avsåg. Målet att användningen av amalgam i
vuxentandvården skall upphöra senast 1997 kommer inte att nås enligt
Kemikalieinspektionens och Socialstyrelsens rapport. Motionärerna är vidare
kritiska till den överenskommelse som träffats mellan Lands-tingsförbundet och
Socialdepartementet om undantag för amalgamförbud inom barn- och
ungdomstandvården i vissa fall.
Tandläkarhögskolorna bör upphöra att lära ut hur man använder amalgam som
tandlagningsmaterial. Företrädare för odontologi, medicin, toxikologi,
biokemi, allergologi, materialkunskap m.m. måste börja verka inom samma
begreppsvärld, anser motionärerna. Motionärerna framhåller Metallbiologiskt
centrum i Uppsala som ett utmärkt exempel på tvärsektoriellt samarbete.
Motionärerna anför vidare att det blir allt svårare för patienter att inom
ramen för tandvårdsförsäkringen få hjälp med att byta ut tandlagningsmaterial.
För att råda bot på detta föreslår motionärerna att medicinskt motiverad
tandvård skall inlemmas i sjukvården.
I motion So285 av andre vice talman Görel Thurdin m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om kvicksilvers påverkan på barn (yrkande
4). Enligt forskarrön påverkar kvicksilver det centrala nervsystemet och
immunförsvaret. Många barn har också lätt för att bli metallöverkänsliga.
Motionärerna är kritiska till överenskommelsen mellan landstinget och
regeringen om att tillåta amalgamfyllningar i invandrarbarns, flyktingbarns
och förståndshandikappade barns tänder. Regeringen bör i stället verka för att
amalgam inte används som tandfyllnadsmaterial i barns tänder och att gravida
och ammande kvinnor inte har amalgamplomber i sina munnar.
Även i motion So296 av Marianne Andersson och Görel Thurdin (c) begärs
tillkännagivande om att all amalgamanvändning i barntandvården måste upphöra
(yrkande 1).
I motionen begärs också tillkännagivanden om vad som anförts om
förtroendetandläkare och förtroendeläkare samt om tandläkarutbildningen och
fortbildningen av tandläkare (yrkandena 2 och 3). Enligt motionärerna är det
svårt att få försäkringskassorna att godkänna tandvårdsarbeten där amalgam och
andra metaller inte använts. Det är därför, menar motionärerna, av stor vikt
att försäkringskassorna anlitar förtroendetandläkare som kan stödja
tandläkarna i övergången till de amalgamfria alternativen. Förtroendeläkare
som anlitas måste också få kunskap om kvicksilverförgiftning.
Tandläkarhögskolorna måste acceptera att amalgamet kommer att försvinna och
koncentrera sig på att utveckla de nya teknikerna samt lära studenter och
yrkesverksamma tandläkare att använda de nya tandfyllningsmaterialen.
Vidare begärs tillkännagivanden om att myndigheterna skall vara opartiska
och att den arbetsgrupp inom Socialstyrelsen som skall utarbeta en modell för
omhändertagande av patienter som förknippar sina besvär med amalgam eller
elallergi även skall få en allsidig sammansättning (yrkandena 7 och 8). Enligt
motionärerna har Socialstyrelsen alltsedan början av 1980-talet förnekat att
amalgam kan orsaka sjukdom, men rapporter från forskare, läkare, tandläkare
och patienter har givit en helt annan bild. Socialstyrelsen har inte agerat
opartiskt och sakligt utan har ensidigt agerat som part i den vetenskapliga
kontroversen. Detta har lett till att utvecklingen av ny kunskap har försenats
eller helt stoppats vilket medfört stort lidande för patienterna och enorma
kostnader för samhället. I Socialstyrelsens arbetsgrupp måste
patientorganisationerna finnas representerade, liksom läkare som har stor
erfarenhet av patienter som har besvär av amalgam eller lider av elallergi.
Forskningen kring hälsoeffekterna av amalgamanvändning måste fortsätta,
anser motionärerna. Det är i detta sammanhang viktigt att Metallbiologiskt
centrum i Uppsala kan fortsätta sitt arbete med att bl.a. diagnosticera
tungmetallbelastning hos människor och djur samt att utveckla mätmetoder som
kan användas i vården (yrkande 10). Slutligen begärs tillkännagivanden om att
kvicksilverförgiftning från amalgam måste erkännas som sjukdom, att
riksdagsbeslutet om byte av amalgamplomber skall fullföljas och att högre
miljö- och arbetsmiljökrav skall ställas på tandläkarmottagningarna (yrkandena
11, 13 och 15). Enligt motionärerna bemöts fortfarande de patienter som
drabbats av kvicksilverförgiftning av misstro från myndigheternas sida. Som
exempel nämns att dessa patienter vägras sjukpenning och de som önskar få sina
amalgamfyllningar utbytta mot annat material utan kostnad förvägras detta.
Kvicksilverförgiftning från amalgam måste erkännas som en sjukdom. Amalgam och
andra tandvårdsmaterial utgör också arbetsmiljöproblem för
tandvårdspersonalen. Högre miljö- och arbetsmiljökrav måste därför ställas på
tandläkarmottagningarna.
I motion So629 av Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om amalgam i tandvårdsförsäkringen.
Motionärerna anser att det är angeläget att regeringen kraftfullt markerar att
amalgamavvecklingen står fast i enlighet med riksdagens tidigare fattade
beslut och att åtgärder för att skynda på avvecklingen snarast vidtas. Vidare
anser motionärerna att avgifterna på amalgam kunde sättas så att amalgamet
blir dyrare än andra alternativ när det gäller tandvårdsfyllningar.
Bakgrund och tidigare behandling
Hösten 1992 redovisade Socialstyrelsen sitt uppdrag att utreda
förutsättningarna för att avveckla amalgam som tandfyllningsmaterial i
rapporten Möjligheter att avveckla amalgam som tandfyllningsmaterial (Ds
1992:95). Bakgrunden till utredningsuppdraget var att riksdagen antagit en
allmän avvecklingsplan för kvicksilver. I rapporten förordas en stegvis
avveckling av amalgam baserad på olika patientåldrar.
Frågan om riskerna vid användning av amalgam inom tandvården och
näraliggande frågor har behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen.
Våren 1994 ställde sig riksdagen bakom den dåvarande regeringens inställning
att amalgam som tandfyllningsmaterial skulle avvecklas inom barn- och
ungdomstandvården fr.o.m. den 1 juli 1995 och inom vuxentandvården senast till
år 1997 (prop. 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av
samhället - åtgärder för att minska riskerna med kemikaliehantering, bet.
JoU23). Vidare uttalades att om avveckling av kvicksilveranvändningen inte
kommer till stånd bör förbud övervägas.
Med anledning av riksdagens beslut fick Kemikalieinspektionen i uppdrag att
i samarbete med Socialstyrelsen göra en utvärdering av hur avvecklingen av
amalgam fortgår. Kemikalieinspektionen har i augusti 1996 till regeringen
avlämnat rapporten Avveckling av amalgam inom tandvården, PM nr 4/96.
Rapporten har remissbehandlats. Enligt Kemikalieinspektionen kommer målet att
avveckla amalgam inom vuxentandvården till år 1997 inte att nås.
Kemikalieinspektionen anser att avvecklingen måste följas upp av
Socialstyrelsen. Tillverkare och importörer bör medverka till att ta fram
relevant statistik. Utbildning och information måste förbättras.
Prisskillnader mellan behandlingar med olika material har betydelse för valet
av behandling och kan enligt inspektionen påverka avvecklingstakten.
Tandvårdskostnader för lagningar med alternativa material uppges vara 2-6
gånger högre än för amalgam. Kemikalieinspektionen pekar på att det finns
flera typer av alternativa tandfyllningsmaterial. Ytterligare utveckling krävs
dock för att lagningarna bl.a. skall få bättre mekaniska egenskaper. Vidare
anser inspektionen att arbetsmiljön på tandklinikerna måste anpassas till
hanteringen av de nya materialen bl.a. på grund av att en del av dessa
material medfört hälsorisker för personalen. Bättre skyddsutrustning och
information behövs.
I mars månad 1995 träffades en överenskommelse mellan Socialdepartementet
och Landstingsförbundet som innebär att amalgam i princip inte skall användas
som tandfyllningsmaterial hos barn och ungdomar efter den 1 juli 1995.
Överenskommelsen godkändes av regeringen senare under våren 1995. Enligt
överenskommelsen åtar sig tandvårdshuvudmännen att upphöra med användningen av
amalgam inom barn- och ungdomstandvården. Undantag får ske när nyttan för den
enskilde motiverar avsteg från den allmänna principen. Som exempel nämns
behandling av gravt karierade eller missbildade tänder där andra plastiska
tandfyllningsmaterial inte håller för tuggbelastningen, fyllningsterapi på
patienter där det inte går att hålla tanden fri från saliv under tillräckligt
lång tid och narkostandvård då användandet av andra material medför
ytterligare behandlingstillfällen.
Av RFV:s uppföljning av tandvårdsförsäkringen (RFV redovisar 1996:17)
framgår att andelen amalgamfyllningar har minskat sedan 1990/91 med mer än 60
%. Fyllningarna utförs i stället i andra material som kompositer, porslin
eller guld. (Uppgifterna baseras på undersökningar som gjordes fram till år
1995). Enligt Kemikalieinspektionens rapport har andelen fyllningar av amalgam
inom barn- och ungdomstandvården sjunkit från ca 30 % till ca 1,5 % mellan
åren 1991 och 1995. Avtalet mellan Landstingsförbundet och regeringen har
sannolikt bidragit till denna nedgång. I rapporten uppges att amalgam dock
fortfarande används i fyllningar där andra alternativ finns och att amalgam
påfallande ofta används i mindre lagningar av barntänder.
Enligt tandvårdstaxan betalar försäkringskassan hela arvodet vid behandling
till följd av bl.a. avvikande reaktion mot dentala material. Försäkringskassan
betalar enligt tandvårdstaxan i sådana fall även ersättning för kostnad för
tandtekniskt material En avvikande reaktion mot dentala material yttrar sig i
form av allergi eller lichenförändringar. Förhandsprövning av rätten till
tandvårdsersättning skall ske hos försäkringskassan i fall med avgiftsfri
tandvård. Vid sidan av den avgiftsfria tandvården finns även andra möjligheter
för patienter att få ersättning vid utbyte av amalgamfyllningar. Patienten kan
då få amalgamsanering ersatt som vid annan tandvårdsbehandling (dvs. patienten
får betala vanlig patientavgift enligt 6 och 7 §§ i tandvårdstaxan) om
följande förutsättningar är uppfyllda: En läkare med specialistkompetens bör
personligen ha gjort en medicinsk utredning av patientens tillstånd. Läkaren
förutsätts därvid ha gjort en helhetsbedömning av patientens situation och
dokumenterat den i ett utlåtande som bör utmynna i ett uttalande om att det
inte föreligger några hinder att byta amalgamfyllningarna. Utbyte av
amalgamfyllningar i dessa fall skall därutöver prövas av försäkringskassan
innan behandling påbörjas. I övriga fall då odontologiska indikationer saknas
utgår ingen tandvårdsersättning för att ta bort fyllningarna. Patienten får
själv stå för kostnaden.
Frågan om amalgamsanering och ersättning för sådan behandling har behandlats
av riksdagen vid ett flertal tillfällen, bl.a. i betänkandena 1992/93: SfU6,
1993/94:SfU10 och 1995/96:SfU4.
I betänkandet 1993/94:SfU10 behandlades regeringens proposition 1993/94:93.
I propositionen lade regeringen fram riktlinjer om att patienter som behöver
extraordinära tandvårdsinsatser som ett led i en sjukdomsbehandling under en
begränsad tid skulle omfattas av de regler som gäller inom den öppna hälso-
och sjukvården. Som exempel nämndes bl.a. de som på grund av avvikande
reaktion mot dentala material måste byta dessa mot andra material.
Socialförsäkringsutskottet uttalade att det var väsentligt att frågor som
rörde amalgamsanering kunde få en lösning i det fortsatta beredningsarbetet.
Enligt utskottets uppfattning borde det fortsättningsvis stå helt klart att om
en läkare med specialistkompetens uttalat att det sannolikt fanns ett samband
mellan en patients sjukdomsbesvär och hans eller hennes amalgamfyllningar
skulle den åtföljande saneringen ersättas inom ramen för reglerna i den öppna
hälso- och sjukvården. Även i den återkallade propositionen 1995/96:119 fanns
ett liknande förslag.
I betänkandet 1995/96:SfU4 utgick socialförsäkringsutskottet från att dessa
frågor även fortsättningsvis kommer att uppmärksammas och att något uttalande
från riksdagens sida inte var påkallat.
Information och utbildning om alternativ till amalgam ges vid
tandläkarhögskolorna både i grundutbildningen och som fortbildning.
Folktandvården, Praktikertjänst AB och Sveriges Tandläkarförbund ordnar
vidareutbildning. Tandläkarförbundet har också tagit initiativ till bredare
informations- och utbildningsinsatser som vänder sig till all personal inom
tandvården.
Frågor om forskning om dentala material behandlades av utskottet i betänkandet
1996/97:SoU6 s. 25-27.
Medicinska forskningsrådsnämnden har enligt uppgift under budgetåret 1995/96
satsat 1,1 miljon kronor på forskning om tandmaterial och tand-implantat.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att målet att avveckla användningen av amalgam som
tandfyllningsmaterial ännu inte nåtts. Användningen av amalgam har dock
minskat kraftigt under senare år såväl inom vuxentandvården som inom barn- och
ungdomstandvården. Utskottet, som vidhåller att amalgamanvändningen inom
tandvården skall avvecklas, anser det ytterst angeläget att avvecklingsarbetet
fortsätter och att samtliga vårdgivare och andra berörda medverkar i detta
arbete. Detta gäller i synnerhet inom barn- och ungdoms-tandvården.
Kemikalieinspektionen har i sin rapport pekat på ett antal faktorer som
påverkar avvecklingstakten samt lämnat förslag på hur användningen av amalgam
ytterligare skall reduceras. Av rapporten framgår att nya och befintliga
alternativa material behöver utvecklas ytterligare och att arbetsmiljön på
tandklinikerna måste anpassas till hanteringen av de nya materialen. Även
mindre kostnadskrävande alternativ behöver utvecklas. Kemikalieinspektionen
har också betonat vikten av att utbildningen av tandläkare i alternativa
dentala material måste fortgå och breddas till att omfatta övrig
tandvårdspersonal. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa
avvecklingsarbetet. En ytterligare faktor som lyfts fram är att Sverige inte
har rätt att hindra att s.k. CE-märkta produkter släpps ut på marknaden.
Enligt rapporten finns i dag åtminstone två amalgambaserade produkter som
erhållit CE-märkning, vilket innebär att de är tillåtna i hela EES-området.
(Utskottet återkommer i det följande till lagen om medicintekniska produkter
och CE-märkning.) Rapporten bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Utskottet utgår från att regeringen, även utan tillkännagivande, skyndsamt
bereder ärendet och därefter återkommer till riksdagen. Med det sagda
avstyrker utskottet motionerna So267 (kd) yrkande 2, So278 (mp) yrkandena 1
och 4, So285 (c) yrkande 4, So296 (c) yrkandena 1-3, 7, 8, 13 och 15 samt
So629 (s).
Utskottet vill på nytt framhålla vikten av att patienter som har besvär av
amalgam oberoende av om orsaken till besvären med säkerhet kan fastställas
måste behandlas med respekt. Frågan om amalgamsanering i vissa fall skall
ersättas inom ramen för reglerna i den öppna hälso- och sjukvården kommer att
tas upp av den arbetsgrupp som regeringen tillsatt för att utarbeta förslag
till en omstrukturerad tandvårdsförsäkring. Riksdagen bör avvakta regeringens
kommande förslag. Motionerna So278 (mp) yrkande 6 och So296 (c) yrkande 11
avstyrks därmed.
Utskottet har vid flera tillfällen och senast i betänkandet 1996/97:SoU6
uttalat att forskning om amalgam och dess påverkan på människors hälsa är
angelägen. Utskottet vidhåller denna inställning. I betänkandet konstaterades
att omfattande forskning pågår inom området och att regeringen har vidtagit
åtgärder för att stödja tvärvetenskaplig forskning. Medicinska
forskningsrådsnämnden har under budgetåret 1995/96 satsat 1,1 miljon kronor på
forskning om tandmaterial och tandimplantat. Motionen So296 (c) yrkande 10 får
därmed i huvudsak anses tillgodosedd. Något tillkännagivande till regeringen
behövs därför inte.
Produkt- och biverkningsregister, m.m.
I motion So278 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om en
strategi på EU-nivå för obligatoriska innehållsdeklarationer och samma
kontrollbestämmelser för tandvårdsmaterial och läkemedel (yrkande 3). Enligt
motionärerna innehåller lagen om medicinska produkter och EU:s
certifieringsregler inte något krav på fullständiga innehållsdeklarationer
vare sig i bruksanvisningen eller för certifieringsorganet. Det finns dock
vissa möjligheter för den som upphandlar att kräva detta. Detta bör ske med
automatik, och tandvårdsmaterial bör självklart underkastas samma kontroll som
läkemedel. Det bör enligt motionärerna vara en rättighet för både patient och
vårdgivare att få vetskap om vad materialet innehåller.
I motion So279 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om
behovet av att inrätta ett produkt- och biverkningsregister över implantat i
tand- och sjukvård (yrkande 6). Enligt motionärerna bör det finnas
fullständiga innehållsdeklarationer av dentala material, obligatoriskt
biverkningsregister och ett produktregister. Produktregistret kan sedan läggas
till grund för ett tandvårdens ?FASS?. Dentala material bör också testas före
användning på samma sätt som läkemedel.
I motion So267 av Fanny Rizell (kd) begärs tillkännagivande om behovet att
innehållsdeklarera tandvårdsmaterial (yrkande 4). För att tandvårdspersonalen
i möjligaste mån skall kunna undvika att utsätta sig för exponering bör
dentala material innehållsdeklareras och öppet redovisas.
I motion So253 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om att odontologiska produkter skall omfattas av
läkemedelslagen. Enligt motionären har odontologisk-tekniska produkter en
sådan påverkan på människan att de måste klassas som läkemedel enligt
läkemedelslagen och därigenom omfattas av den statliga läkemedelskontrollen.
Bakgrund och tidigare behandling
Efter initiativ från utskottet (bet. 1993/94:SoU21, rskr. 314) fick
Socialstyrelsen regeringens uppdrag att inrätta ett biverkningsregister för
dentala material. I början av 1996 slöts ett samarbetsavtal mellan
Socialstyrelsen och Umeå universitets odontologiska fakultet om upprättande av
ett nationellt biverkningsregister för dentala material. Syftet med registret
är att klarlägga förekomsten och arten av biverkningar som kan sättas i
samband med dentala material. Den kunskap som kan erhållas skall tillföras
hälso- och sjukvården inklusive tandvården samt övriga intressenter. Den som
handhar registret skall även kunna svara på frågor från tandvårdspersonal och
allmänheten om tandvårdsmaterialen och deras eventuella biverkningar.
Tandläkare, tandhygienister och läkare ges möjlighet att rapportera
biverkningar av dentala material enligt ett fastställt formulär. Det finns
även möjlighet för patienter att direkt rapportera misstänkta biverkningar
utan att använda den särskilda rapporteringsblanketten.
Utskottet konstaterade i samma betänkande att dentala material omfattas av
lagstiftningen om medicintekniska produkter och att Socialstyrelsen kommer att
utfärda föreskrifter om dentala material. Utskottet vidhöll sin tidigare
uppfattning om angelägenheten av produktkontroll och produktregister för dessa
material. Motionerna i frågan ansågs därmed i huvudsak tillgodosedda och
avstyrktes. Utskottet vidhöll denna inställning även i betänkandet
1994/95:SoU20.
Lagen (1993:584) om medicintekniska produkter trädde i kraft den 1 juli 1993
och är tillämplig bl.a. på dentala material. Lagen är en ramlag, medan
detaljerade regler återfinns i EG-direktivet om medicintekniska produkter
(93/42/EEG) som trädde i kraft den 1 januari 1995. Syftet med
gemenskapsreglerna är att harmonisera nationella bestämmelser om bl.a.
provning och certifiering av medicintekniska produkter för att upprätthålla
säkerheten på produkterna och samtidigt trygga den fria handeln med varor.
Socialstyrelsen utövar tillsyn över lagen samt utfärdar föreskrifter.
Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1994:20) Medicintekniska
produkter (som är baserade på ovannämnda EG-direktiv) skall alla sådana
produkter klassificeras och om de uppfyller vissa angivna väsentliga krav
förses med CE-märkning, dvs. den märkning som avses i lagen om EG-märket,
innan de släpps ut på marknaden. Till de väsentliga krav som ställs på
produkterna hör att säkerhet och prestanda måste styrkas samt eventuella
biverkningar och risker beskrivas. Tillverkaren måste också ha gjort en analys
av om fördelarna anses uppväga biverkningarna. Information om användning,
användningsområde, risker etc. skall anges på produkten eller, om detta inte
är möjligt, i en medföljande bruksanvisning. Informationen skall vara skriven
på svenska. För vissa produkter krävs dock en bedömning av en tredje part, ett
s.k. anmält organ, för att visa att produkten uppfyller kraven. Ett s.k.
anmält organ är en oberoende provnings/certifieringsorganisation som ansetts
ha kompetens och kvalitet att bedöma egenskaper hos varor och tjänster. I
Sverige har bl.a. Läkemedelsverket och SEMKO blivit godkända. I Norden
dominerar NIOM, Nordiska Institutet för Odontologiska Material i Norge, som
anmält organ för dentala material. De produkter som uppfyller kraven får CE-
märkas och därmed släppas ut på hela EES-marknaden. Möjligheterna för Sverige
att förhindra att CE-märkta medicintekniska produkter släpps ut på marknaden
eller tas i bruk inom landet är begränsade.
Medicintekniska produkter delas in i fyra klasser beroende på hälsorisken.
Provningen blir mer omfattande ju högre riskklassen är. För produkter i klass
I svarar tillverkarna själva för bedömning av överensstämmelsen med kraven.
För produkter som tillhör klass IIa och högre måste ett anmält organ göra
bedömningen. Tandfyllningsmaterial tillhör normalt klass IIa, medan dentala
implantat som regel förs till klass IIb, vilket innebär ännu striktare krav.
Författningen trädde i kraft den 1 januari 1995. Enligt
övergångsbestämmelserna får produkter fram till den 14 juni 1998 släppas ut på
marknaden och tas i bruk enligt de regler som gällde den 31 december 1993
(dvs. under övergångstiden fram till den 14 juni 1998 får produkter
marknadsföras antingen enligt hittillsvarande regler eller efter det nya
regelverket. Efter detta datum får medicintekniska produkter inte tas i bruk
eller marknadsföras om de inte är CE-märkta).
Socialstyrelsens tillsyn omfattar tillverkare, leverantörer och användare.
Upptäcks farliga eller bristfälliga produkter kan Socialstyrelsen förelägga
tillverkaren eller annan att förse produkten med varningsinformation.
Styrelsen kan också införa säljförbud eller kräva att problemet åtgärdas eller
att produkten återtas. Om Socialstyrelsen anser att en CE-märkt produkt skall
stoppas skall EG-kommissionen informeras.
Egentillverkade produkter, dvs. sådana som inte är avsedda att släppas ut på
marknaden utan som tillverkas av vårdgivaren för användning inom
sjukhuset/organisationen omfattas av Socialstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd (SOSFS 1994:21) om ansvaret för medicintekniska produkter i
hälso- och sjukvården m.m. Föreskrifterna reglerar bl.a. vårdgivarens ansvar
för att bestämmelserna i lagen om medicintekniska produkter efterlevs.
Föreskrifterna omfattar alla produkter som omfattas av lagen.
Socialstyrelsen har även meddelat föreskrifter och allmänna råd (SOSFS
1994:3) om tillverkares skyldighet att rapportera olyckor och tillbud med
medicintekniska produkter. Tillverkare av medicintekniska produkter som bär
EG-märket skall anmäla olyckor och tillbud till Socialstyrelsen.
Om en produkt uppnår sin huvudsakliga verkan med hjälp av farmakologiska,
immunologiska eller metaboliska medel anses den inte vara en medicinteknisk
produkt. Sådana produkter kontrolleras i stället enligt
läkemedelsföreskrifterna eller andra regler.
Inom EU har en arbetsgrupp tillkallats för en översyn av EU:s regelverk som
berör amalgam. I arbetsgruppen deltar representanter från Socialdepartementet
och en expert från Socialstyrelsen. Arbetsgruppen skall belysa amalgam och
dess risker vid användning som tandfyllningsmaterial. Arbetsgruppens rapport
kommer att lämnas till kommissionen under våren 1997. I rapporten kommer även
alternativ till amalgam att tas upp. Enligt uppgift kan rapporten även komma
att innehålla förslag om innehållsdeklaration av tandvårdsmaterial.
Kommissionen har under sommaren 1996 påbörjat arbete med upphandling av ett
europeiskt produktregister för alla medicintekniska produkter.
I detta sammanhang kan också nämnas att Föreningen Svensk Dentalhandel
påbörjat arbete med att skapa ett register (ett s.k. tandvårdens ?FASS?) för
certifierade dentala material som blir kvar i munnen efter behandling.
Avsikten är att registret skall bli tillgängligt på Internet samt utges en
gång per år i bokform. Finansieringen av registret beräknas på sikt ske genom
en avgift som erläggs av anmälaren. Socialstyrelsen och Praktikertjänst har
lämnat bidrag till verksamheten.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att motionerna So278 (mp) yrkande 3, So279 (mp) yrkande 6 och
So267 (kd) yrkande 4 i allt väsentligt får anses tillgodosedda genom de
åtgärder som vidtagits eller förbereds inom detta område. Motionerna avstyrks
därmed. Även motion So253 (fp) avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande konkurrens och etableringskontroll
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So217 yrkandena 5 och 6 och
1996/97:So277 yrkande 41,
res. 1 (m, fp)
2. beträffande barn- och ungdomstandvård
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So217 yrkande 7, 1996/97: So228,
1996/97:So275 yrkande 3 och 1996/97:So280 yrkande 19,
res. 2 (m, fp)
3. beträffande specialisttandvård
att riksdagen avslår motion 1996/97:So295 yrkande 5,
res. 3 (kd)
4. beträffande kvalitetskontroll
att riksdagen avslår motion 1996/97:So217 yrkande 3,
res. 4 (m)
5. beträffande frekvensen av tandläkarbesök
att riksdagen avslår motion 1996/97:So295 yrkande 6,
res. 5 (kd)
6. beträffande amalgam och andra tandvårdsmaterial
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So267 yrkande 2, 1996/97: So278
yrkandena 1, 4 och 6, 1996/97:So285 yrkande 4, 1996/97: So296 yrkandena
1-3, 7, 8, 11, 13 och 15 och 1996/97:So629,
res. 6 (mp)
7. beträffande forskning
att riksdagen avslår motion 1996/97:So296 yrkande 10,
8. beträffande produkt- och biverkningsregister, m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So253, 1996/97:So267 yrkande
4, 1996/97:So278 yrkande 3 och 1996/97:So279 yrkande 6.
res. 7 (mp)
Stockholm den 27 februari 1997
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo
Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m),
Marianne Jönsson (s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m),
Barbro Westerholm (fp), Mariann Ytterberg (s), Stig Sandström (v), Christin
Nilsson (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp) och Tuve Skånberg (kd).
Reservationer
1. Konkurrens och etableringskontroll (mom. 1)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm
(fp) och Birgitta Wichne (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 6 börjar med ?Inom
Regeringskansliet? och slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Valfrihet och konkurrens skall prägla tandvården. Detta gynnar såväl
kostnadseffektiviteten som patienterna. Enligt utskottets mening innebär dock
de konkurrensfördelar av olika slag som den offentliga tandvården har i
förhållande till den privata tandvården betydande nackdelar för
privattandläkarnas ekonomiska och arbetsmässiga situation samt för
effektiviteten inom tandvården i stort. När subventionerna i
tandvårdsförsäkringen minskar snedvrids konkurrensen än mer om folktandvården
indirekt kan utnyttja skattemedel för att erbjuda vård till lägre kostnader.
Mot denna bakgrund anser utskottet att åtgärder måste vidtas för att
säkerställa en strikt konkurrensneutralitet mellan offentlig och privat
tandvård. Folktandvårdens kostnader för vuxentandvården, som bekostas genom
försäkringen och med patientavgifter måste redovisas helt skild från den
skattefinansierade barn- och ungdomstandvården. En sådan särredovisning skulle
kunna uppnås genom inrättande av resultatenheter med egen kostnadsredovisning.
Därutöver bör särredovisningen tillämpas för olika verksamhetsgrenar. Förutom
konkurrensneutralitet skulle också en bättre garanti mot underprissättning
uppnås. Dessutom skulle särredovisningen minska riskerna för att skattemedel
till barn- och ungdoms-tandvården används till att subventionera
vuxentandvården. Utskottet anser också att det föreligger en
otillfredsställande konkurrenssituation vad gäller momskostnaderna mellan
privata och offentliga tandläkare. Enligt gällande bestämmelser kan
folktandvården inom ramen för kommunsektorns kollektiva finansiering dra av
den ingående mervärdesskatten för tandvård, trots att verksamheten inte är
momsskattepliktig. Motsvarande möjligheter saknas för de privata tandläkarna.
Genom att en enhetlig tandvårdstaxa tillämpas får folktandvården därmed en
konkurrensfördel. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen
snarast bör återkomma till riksdagen med konkreta förslag för att uppnå
konkurrensneutralitet mellan offentlig och privat tandvård.
Utskottet delar även inställningen i motion So217 (m) om att
etableringsbegränsningen för tandläkare skall upphävas. Detta bör dock ske på
ett sådant sätt att själva avvecklingen bidrar till en utjämning av
tandläkarresurserna över hela landet. Samtidigt bör nuvarande
etableringshinder för specialisttandläkare avskaffas.
Utskottet vill i detta sammanhang också betona vikten av att det finns ett
högkostnadsskydd som garanterar att patienter med dålig ekonomi och stort
behov av tandvård inte utestängs från en kvalitativt bra tandvård.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So217 (m)
och So277 (fp) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande konkurrens och etableringskontroll
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So217 yrkandena 5 och 6
och 1996/97:So277 yrkande 41 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
2. Barn- och ungdomstandvård (mom. 2)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm
(fp) och Birgitta Wichne (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 8 börjar med ?Utskottet
är? och på s. 9 slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse:
Landstingen har genom ändringar i tandvårdslagen fått en lagstadgad
möjlighet att sluta avtal med annan om att utföra landstingens uppgifter inom
barn- och ungdomstandvården. Få landsting har dock begagnat sig av den
möjligheten. Enligt utskottet är en ökad konkurrens inom barn- och
ungdomstandvården av väsentlig betydelse för att öka den enskildes valfrihet
och effektiviteten inom den kommunala sektorn. På samma sätt som kravet på
bättre särredovisning för folktandvården bör vara ett villkor för statliga
medel till landstingens tandvård bör en lagstadgad rätt till valfrihet mellan
offentlig och privat tandvård för barn och ungdomar införas. Monopoliseringen
inom barn och ungdomstandvården bör således upphöra. Vidare anser utskottet
att tandvårdslagen skall ändras så att det blir möjligt för folktandvården att
mot avgift utföra sådan tandvård som ligger utanför vad som behövs för att
uppnå ett funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat.
Utskottet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till
lagreglering i enlighet härmed.
Genom mångåriga satsningar på förebyggande tandvård har tandhälsan
förbättrats både bland barn och vuxna. Utskottet ser dock med oro på
uppgifterna om ökad kariesfrekvens bland barn och att många människor redan
med dagens system inte har råd med tandläkarbesök. För att vidmakthålla en god
tandhälsa hos befolkningen krävs enligt utskottets mening att det
tandhälsovårdande arbetet fortsätter och intensifieras. Detta bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande barn- och ungdomstandvård
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So217 yrkande 7,
1996/97:So228, 1996/97:So275 yrkande 3 och 1996/97:So280 yrkande 19
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Specialisttandvård (mom. 3)
Tuve Skånberg (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 10 börjar med ?Den
arbetsgrupp? och som slutar med ?avstyrks därmed? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att specialisttandvårdens finansiering och organisation bör
utredas. Utredningen bör i första hand inriktas på frågan om att i
tandvårdsförsäkringen införa samma ersättningssystem som gäller inom
sjukvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande specialisttandvård
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So295 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Kvalitetskontroll (mom. 4)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 10 börjar med
?Socialstyrelsen är? och på s. 11 slutar med ?trätt i kraft? bort ha följande
lydelse:
För att stärka patienternas ställning samt för att upprätthålla en god
kvalitetskontroll bör enligt utskottet ett system med regelbunden medicinsk
revision av patienterna under ledning av försäkringskassorna tillskapas. Ett
sådant system skulle minska patienternas utsatta ställning i förhållande till
professionen. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande kvalitetskontroll
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So217 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Frekvensen av tandläkarbesök (mom. 5)
Tuve Skånberg (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 11 börjar med ?Genom
Riksförsäkringsverkets? och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av de allmänna nedskärningarna som skett i
socialförsäkringssystemen och införandet av en s.k. självrisk inom
tandvårdsförsäkringen anser utskottet att en undersökning bör göras om hur
detta påverkar frekvensen av tandläkarbesök. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande frekvensen av tandläkarbesök
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So295 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Amalgam och andra tandvårdsmaterial (mom. 6)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 15 börjar med ?Utskottet
konstaterar? och på s. 16 slutar med ?avstyrks därmed? bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att målet att avveckla användningen av amalgam som
tandfyllningsmaterial inom vuxentandvården senast till år 1997 inte nåtts.
Inte heller har användningen av amalgam upphört inom barn- och
ungdomstandvården trots riksdagens beslut om avveckling fr.o.m. den 1 juli
1995. Enligt utskottet bör amalgam över huvud taget inte förekomma inom
barntandvården. Fullgoda alternativ finns att tillgå. Utskottet anser att
regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om förbud mot amalgam
inom barn- och ungdomstandvården. I avvaktan på ett sådant förslag anser
utskottet att de undantagsbestämmelser som finns i överenskommelsen mellan
regeringen och Landstingsförbundet om avveckling av amalgam inom barn- och
ungdomstandvården omedelbart skall upphöra. Vidare bör regeringen skyndsamt
utreda möjligheterna att införa ett totalt förbud mot amalgamanvändning inom
tandvården och återkomma till riksdagen utan onödigt dröjsmål.
Amalgamavvecklingen måste ske utan undantag.
Utskottet kan också konstatera att tandläkarhögskolorna fortsätter att lära
ut hur amalgam skall användas inom tandvården. Denna undervisning bör
självfallet upphöra och i stället i högre grad inriktas på alternativa
tandfyllningsmaterial.
Det blir allt svårare för patienter att inom ramen för tandvårdsförsäkringen
få hjälp med att byta ut tandfyllningsmaterial. Enligt utskottets mening kan
detta problem enklast lösas genom att inlemma medicinskt motiverad tandvård i
sjukvården. Byte av dentala material på grund av medicinska skäl bör således
omfattas av de regler som gäller inom den öppna hälso- och sjukvården.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande amalgam och andra tandvårdsmaterial
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:So278 yrkandena 1, 4
och 6 och med anledning av motionerna 1996/97:So267 yrkande 2,
1996/97:So285 yrkande 4, 1996/97:So296 yrkandena 1-3, 7, 8, 11, 13 och
15 samt med avslag på motion 1996/97:So629 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
7. Produkt- och biverkningsregister, m.m. (mom. 8)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 19 börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?motion So253 (fp) avstyrks? bort ha följande lydelse:
Det är väl känt att många dentala material kan ge biverkningar. Patienter
och vårdgivare måste därför få vetskap om vad de olika materialen innehåller.
Utskottet anser att krav på fullständiga innehållsdeklarationer av dentala
material bör införas och att rapporteringen av biverkningar till
biverkningsregistret skall göras obligatoriskt. Därutöver anser utskottet att
ett produktregister måste tillskapas som kan läggas till grund för ett
tandvårdens ?FASS?. Dentala material måste i fortsättningen även underkastas
samma kontroll som läkemedel när det gäller biologiska effekter. Utskottet är
medvetet om att EU-medlemskapet komplicerar bilden och inskränker vår
handlingsfrihet. Det är dock viktigt att Sverige inom EU verkar för en
avveckling av amalgamet och för obligatoriska innehållsdeklarationer och samma
kontrollbestämmelser för tandvårdsmaterial som för läkemedel. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen med bifall till motionerna So278 (mp) yrkande 3 och So279
(mp) yrkande 6 samt med anledning av motionerna So267 (kd) yrkande 4 och So253
(fp) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande produkt- och biverkningsregister, m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:So278 yrkande 3 och
1996/97:So279 yrkande 6 och med anledning av motionerna 1996/97:So253,
1996/97:So267 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Konkurrens och etableringskontroll
Roland Larsson (c) anför:
Jag är tveksam till om bestämmelserna om etableringsbegränsning för tandläkare
skall finnas kvar. I avvaktan på regeringens kommande förslag till en
omstrukturerad tandvårdsförsäkring avstår jag dock i detta sammanhang från
att framställa något yrkande.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................3
Allmänt om tandvårdsförsäkringen 3
Konkurrens och etableringskontroll 4
Utskottets bedömning 6
Barn- och ungdomstandvård 6
Utskottets bedömning 8
Specialisttandvård 9
Utskottets bedömning 10
Kvalitetskontroll, m.m. 10
Utskottets bedömning 10
Amalgam och andra tandvårdsmaterial 11
Utskottets bedömning 15
Produkt- och biverkningsregister, m.m. 16
Utskottets bedömning 19
Hemställan 20
Reservationer........................................21
Särskilt yttrande....................................25