I betänkandet behandlas regeringens
förslag beträffande anslagen under
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg för budgetåret 1997 samt
motioner från den allmänna motionstiden
om anslagens storlek eller användning.
Bl.a. behandlas frågor om inriktning av
hälso- och sjukvården samt omsorgen om
äldre och om personer med
funktionshinder.
Riksdagen har den 22 november 1996
fastställt utgiftsramen för
utgiftsområde 9 till 23 721 787 000 kr
för budgetåret 1997. I ett antal
motioner framställs yrkanden om ökningar
av enskilda anslag. Några yrkanden om
omdisponeringar inom ramen har inte
framförts under beredningen i utskottet.
Utskottet ställer sig bakom regeringens
uppfattning att vården och omsorgen
skall vara ett prioriterat område i
svensk politik. Den enskilde skall
alltid kunna vara förvissad om att i
utsatta situationer vid sjukdom, skada
och ålderdom få den vård och omsorg, det
bemötande och den respekt som
kännetecknar ett välfärdssamhälle. För
att tillgängliga resurser skall kunna
fördelas rättvist och efter behov krävs
en demokratisk styrning av hälso- och
sjukvården och en fortsatt gemensam
finansiering av vården i första hand
genom skatter. Utskottet vill
understryka att det effektiviserings-
och förändringsarbete som pågår i många
landsting måste ske med beaktande av
hälso- och sjukvårdslagens mål om en god
hälsa och en vård på lika villkor för
hela befolkningen. Utskottet delar
regeringens uppfattning att en strategi
måste läggas fast för att möta de ökade
resursbehoven inom vård och omsorg.
Äldre människor med behov av service,
omsorg och vård skall få sina behov
tillgodosedda och ges möjlighet att
själva bestämma över sin livssituation
och det sätt på vilket omsorgen ges.
Utskottet anser det nödvändigt att
överväga en lagreglering av äldres rätt
att flytta mellan kommuner.
Utskottet anser att grundstenarna i
handikappolitiken även fortsättningsvis
kommer att vara den generella
välfärdspolitiken i kombination med
särskilt inriktade handikappolitiska
insatser och förbättrad tillgänglighet.
Utskottet tillstyrker regeringens
anslagsyrkanden och övriga yrkanden i
budgetpropositionen och avstyrker
samtliga motioner.
M-, fp-, v-, mp- och kd-ledamöterna har
inte deltagit i utskottets beslut, med
hänvisning till kammarens beslut om
budgetramarna den 22 november 1996.
Ledamöterna har i särskilda yttranden
redovisat sina motiv. Även c-ledamoten
har avlämnat ett särskilt yttrande.
UTGIFTSOMRÅDE 9
Proposition 1996/97:1
I proposition 1996/97:1
Budgetpropositionen för år 1997
utgiftsområde 9 yrkas att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
2. godkänner det som regeringen
förordar angående försöksverksamheterna
med alternativa ersättningssystem inom
tandvården,
3. godkänner att de övergripande målen
för Socialstyrelsens ansvarsområde skall
vara i enlighet med vad regeringen
förordar under anslaget D 1.
Socialstyrelsen,
4. godkänner att den statliga garantin
för pensionsförpliktelser vid
Systembolaget AB även skall omfatta
helägda dotterbolag,
5. för budgetåret 1997 anvisar anslagen
under utgiftsområde 9 Hälsovård,
sjukvård och social omsorg enligt
följande uppställning:
Anslag Anslagstyp Anslags-
belopp,tkr
A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. ramanslag 15 637 000
A 2 Bidrag till hälsovård och sjukvård anslag 908 150
A 3 Insatser mot aids ramanslag 150 887
A 4 Ersättning till Spri anslag 29 700
A 5 Bidrag till WHO ramanslag 32 780
A 6 Bidrag till WHO-enheten för
rapportering av läkemedels-
biverkningar anslag 2 591
A 7 Bidrag till Nordiska hälsovårds-
högskolan ramanslag 16 800
A 8 Bidrag till psykiatriområdet reservationsanslag 386 000
A 9 Folkhälsoinstitutet ramanslag 113 460
A 10 Smittskyddsinstitutet ramanslag 97 460
A 11 Statens institut för psykosocial
miljömedicin ramanslag 10 606
A 12 Statens beredning för utvärdering
av medicinsk metodik ramanslag 23 631
A 13 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ramanslag 22 674
B 1 Vissa statsbidrag inom äldre-
och handikappområdet reservationsanslag 711 200
B 2 Statsbidrag till vårdartjänst m.m. ramanslag 207 840
B 3 Bidrag till viss verksamhet för
personer med funktionshinder anslag 80 394
B 4 Bidrag till handikapp- och
pensionärsorganisationer anslag 131 694
B 5 Ersättning för texttelefoner ramanslag 15 700
B 6 Bilstöd till handikappade ramanslag 343 944
B 7 Kostnader för statlig assistans-
ersättning ramanslag 3 663 000
B 8 Statens institut för särskilt
utbildningsstöd ramanslag 8 640
B 9 Handikappombudsmannen ramanslag 7 847
C 1 Bidrag till missbrukar- och
ungdomsvård samt alkohol- och
drogförebyggande arbete anslag 52 000
C 2 Bidrag till organisationer på det
sociala området anslag 57 841
C 3 Barnombudsmannen ramanslag 7 639
C 4 Statens nämnd för internationella
adoptionsfrågor ramanslag 5 916
C 5 Statens institutionsstyrelse ramanslag 507 720
C 6 Alkoholinspektionen ramanslag 14 527
C 7 Alkoholsortimentsnämnden ramanslag 674
D 1 Socialstyrelsen ramanslag 372 994
E 1 Socialvetenskapliga forsknings-
rådet: Forskningsmedel ramanslag 92 828
E 2 Socialvetenskapliga forsknings-
rådet: Förvaltning ramanslag 7 650
Summa för utgiftsområdet 23 721 787
Motionerna
Motioner om Riktlinjer: Hälso- och
sjukvård
1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkterna för svensk
hälso- och sjukvård,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser i svensk hälso- och
sjukvård,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om problem i dagens hälso- och
sjukvård,
5. att riksdagen beslutar införa en
allmän hälsoförsäkring i enlighet med
vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär
förslag som innebär en bättre samordning
av sjukvårdens resurser i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1996/97:So210 av Bertil Persson (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om en patienträttighetslag i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So211 av Bertil Persson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring.
1996/97:So261 av Olof Johansson m.fl.
(c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om hälso- och sjukvården,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om hälso- och sjukvårdens
ekonomi.
1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vården skall få ta ökade
resurser i anspråk (avsnitt 5),
5. att riksdagen beslutar att en lag om
husläkare införs, med samma lydelse som
den den 1 januari 1996 upphävda lagen
(1993:588) om husläkare hade före den 1
januari 1995,
9. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka patientens
ställning genom utvidgad lagstiftning
(avsnitt 14).
1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade resurser till hälso-
och sjukvården i enlighet med
Vänsterpartiets budgetförslag,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen av primärvården.
1996/97:So401 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en allmän hälsoförsäkring.
1996/97:So431 av Ingvar Eriksson (m)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansiering av äldreomsorg
och sjukvård genom en allmän
obligatorisk hälso- och
sjukvårdsförsäkring,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldreomsorgs- och
sjukvårdsförsäkring.
1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att låta vård och omsorg få
en särställning och tillförsäkra den
sektorn tillräckliga resurser,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skapa förutsättningar för
alternativa vårdgivare,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om tilläggsdirektiv till HSU
2000.
1996/97:Sf241 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukvårdens behov av
ytterligare resurser.
Motioner om Riktlinjer: Omsorg om äldre
1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bättre äldreomsorg.
1996/97:So403 av Carl Bildt m.fl. (m)
vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att
välfärdspolitiken skall utformas med
hänsyn tagen till enskilda människors
val i enlighet med vad som anförts i
motionen,
15. att riksdagen beslutar att äldres
rätt att flytta skall skrivas in i
socialtjänstlagen i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1996/97:So405 av My Persson och Inger
René (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att äldres rätt
att flytta mellan kommuner skall skrivas
in i socialtjänstlagen.
1996/97:So407 av Stig Grauers (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att välja sjukhem
eller gruppboende.
1996/97:So410 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om en strategi för att motverka
diskriminering av äldre i vården,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en värdig syn på ålderdom,
3. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till strategi för att
tillförsäkra de gamla fri flyttning i
landet.
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om omprioriteringar i välfärden.
1996/97:So420 av Olof Johansson m.fl.
(c) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemservicecheck för äldre,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om mångfald och valfrihet,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att bo tillsammans,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att flytta.
1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till lagreglering av rätten att
som äldre bo där man så önskar,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till eget rum.
1996/97:So424 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att äldreomsorgen blir en
buffert för konjunkturpolitiken,
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att uppfylla löftet om ett
eget rum för alla i äldreboendet.
1996/97:So428 av Lisbet Calner m.fl. (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning för att ge äldre
människor rätt att välja vistelseort.
1996/97:So431 av Ingvar Eriksson (m)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldres rätt och möjligheter
att få bo och erhålla vård där de
önskar.
1996/97:So607 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om lagstadgad rätt till
valfrihet för de äldre i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1996/97:Bo529 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten att välja var och
hur man vill bo, även som äldre.
Motioner om Riktlinjer: Omsorg om
personer med funktionshinder
1996/97:So401 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkten för
handikappolitiken,
7. att riksdagen hos regeringen begär
utredning om erfarenheterna av den
amerikanska Americans With Disabilities
Act (ADA) och den därmed förenade
ansvars- och finansieringsprincipen i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So413 av Stig Sandström m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till
inrättandet av en nationell
samordningskommitté i handikappfrågor.
1996/97:So416 av Ronny Olander (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om diskriminering av
funktionshindrade.
1996/97:So425 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagförbud mot diskriminering
av handikappade,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om domstolstrots,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om handikappombudsmannens
befogenheter.
1996/97:So426 av Roland Larsson m.fl.
(c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en genomförandeplan för
Handikapputredningens förslag,
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetslivets tillgänglighet.
1996/97:So427 av Stig Sandström m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en lag mot
diskriminering av funktionshindrade
enligt vad i motionen anförts om att
lagen skall innehålla sanktioner mot
kränkning av principen om icke-
diskriminering.
1996/97:So812 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur de handikappades
situation kan förbättras.
Motioner om anslag
Motioner under A
1996/97:So201 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om hiv/aidsarbetets inriktning
på information, rådgivning och
beteendepåverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av
lagstiftningens effekter och annat
hivpreventivt arbete,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om samlevnadsundervisningen i
skolan,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om hiv och invandrare,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om de frivilliga
organisationerna vad gäller information,
råd och stöd,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av
kontaktspårningen,
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om provtagning av hiv,
9. att riksdagen beslutar om sådan
ändring av smittskyddslagen att såväl
konsultation som behandling vid
samhällsfarlig sjukdom skall vara
kostnadsfri för patienten oavsett om
denne vänder sig till den offentliga
sjukvården eller försäkringsansluten
privatpraktiserande läkare i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1996/97:So217 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens hantering av
förslaget till ny tandvårdstaxa,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en förändring av
tandvårdsförsäkringen till att enbart
omfatta ett högkostnadsskydd,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behandlingstaxor för
tandvård, fri upphandling av
tandtekniska tjänster, statistik och
annan rapportering till
försäkringskassorna samt om
högkostnadsskyddets principiella
utformning.
1996/97:So225 av Gudrun Lindvall m.fl.
(mp, c, v) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att
motionens villkor bör uppfyllas för att
beviljade medel till SMI:s nybyggnad
skall utbetalas.
1996/97:So231 av Lena Larsson och Annika
Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tandvård för
ungdomar.
1996/97:So244 av Stig Sandström m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillföra Centrum
för suicidforskning ökade resurser
enligt vad i motionen anförts om riktade
informations- och utbildningsinsatser
till olika personalgrupper i landet.
1996/97:So250 av Yvonne Ruwaida och
Thomas Julin (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om smittskyddsläkarens roll i
smittskyddsmål,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktning på det
hivpreventiva arbetet.
1996/97:So275 av Sigge Godin m.fl. (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en parlamentarisk utredning,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om fri prissättning,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om åldersgränser för
privatpraktiserande tandläkare,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om högkostnadsskydd.
1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
44. att riksdagen till utgiftsområde 9,
A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. för
budgetåret 1997 anvisar 400 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller
således 16 037 000 000 kr avseende
förbättrat högkostnadsskydd (avsnitt 8).
1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om sex- och samlevnadsfrågor.
1996/97:So288 av Birgitta Gidblom (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försöksapor.
1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bibehållen tandvårdshälsa.
1996/97:So295 av Rose-Marie Frebran
m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär
en parlamentarisk utredning av den
framtida tandvårdsförsäkringen,
2. att riksdagen beslutar att det
fortsatt skall finnas en allmän
tandvårdsförsäkring omfattande 500
miljoner kronor fr.o.m. 1998,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att det till
särskilda patientgrupper fr.o.m. år 1998
bör avsättas 500 miljoner kronor i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till ett reformerat
åtgärdstaxesystem med ikraftträdande den
1 januari 1998 i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1996/97:So672 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Folkhälsoinstitutet
behöver anslag till information,
kunskapsförmedling och opinionsbildning.
1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd)
vari yrkas
13. att riksdagen med ändring av
regeringens förslag för budgetåret 1997
anvisar anslagen under utgiftsområdet
Hälsovård, sjukvård och social omsorg
enligt följande uppställning:
Anslag; A 1 Sjukvårdsförmåner m.m.;
Regeringens förslag
15 637 000 000 kr; Anslagsförändring
+920 000 000 kr.
1996/97:So807 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att för
budgetåret 1997 anvisa anslagen under
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg enligt vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om beräknad fördelning på anslag
inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg för åren 1998 och 1999
enligt vad i motionen anförts,
1996/97:So814 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen med
följande ändring i förhållande till
regeringen under utgiftsområde 9
Hälsovård, sjukvård och social omsorg
anvisar anslag enligt följande
uppställning:
Anslag; A 1 Sjukvårdsförmåner m.m.;
Regeringens förslag:
15 637 000 000 kr; Anslagsförändring:
610 000 000 kr,
Anslag; A 3 Insatser mot aids;
Regeringens förslag 150 887 000 kr;
Anslagsförändring 5 000 000 kr,
Anslag; A 8 Bidrag till
psykiatriområdet; Regeringens förslag
386 000 000 kr; Anslagsförändring 102
000 000 kr,
Anslag; A 9 Folkhälsoinstitutet;
Regeringens förslag 113 460 000 kr;
Anslagsförändring 5 000 000 kr.
1996/97:Sf254 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
3. att riksdagen beslutar anslå 9 915
000 000 kr för utgiftsområde 9 anslag A
1 Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret
1997 i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Motioner under B
1996/97:So401 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en hjälpmedelsgaranti.
1996/97:So402 av Leif Carlson och Maud
Ekendahl (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsekvenserna av
försämringarna av LSS- och LASS-
lagstiftningen,
2. att riksdagen beslutar återställande
av LSS- och LASS-lagstiftningen till
1993 års utformning i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1996/97:So408 av Thomas Julin m.fl.
(mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att staten bör vara huvudman
och ta hela ansvaret för den personliga
assistansen,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till assistans i skola
och i daglig verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det snarast bör
tillsättas en oberoende arbetsgrupp som
studerar följderna av förändringen i
assistansreformen och därefter kommer
med förslag till de åtgärder som behövs
för att tillförsäkra de
assistansberoende en mänsklig tillvaro,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillföra
assistansreformen 100 miljoner kronor
ytterligare medel.
1996/97:So409 av Barbro Hietala Nordlund
m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppföljning av hur
assistansreformens tillämpning och
praxis utvecklas.
1996/97:So418 av Kenth Skårvik och Sigge
Godin (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hjälpmedel för
funktionshindrade.
1996/97:So421 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär
en översyn av lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade för att
underlätta försäkringskassornas
tolkning,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiskt funktionshindrades
möjligheter att erhålla assistans,
3. att riksdagen hos regeringen begär
en ändring i lagen om stöd till vissa
funktionshindrade så att assistans kan
ges till personer över 65 år.
1996/97:So422 av Stig Sandström m.fl.
(v) vari yrkas
1. att riksdagen till utgiftsområde 9
Hälsovård, sjukvård och social omsorg,
anslagspost B 6, för budgetåret 1997
anvisar 60 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit,
2. att riksdagen hos regeringen begär
en översyn av bilstödsreglementet enligt
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär
att Bilstödsutredningen gör en
konsekvensanalys över om kvinnor
missgynnas i bidragshanteringen.
1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utöka vårdgarantin så att
den även omfattar tekniska hjälpmedel,
en s.k. hjälpmedelsgaranti.
1996/97:So425 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om en sådan
ändring i rätten till personlig
assistans att det innebär en återgång
till de regler som gällde före den 1
juli 1996,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om hjälpmedelsgaranti,
9. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om bilstödet,
10. att riksdagen till utgiftsområde B
7. Kostnader för statlig
assistansersättning m.m. för budgetåret
1997 anvisar 215 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 3
878 000 000 kr.
1996/97:So426 av Roland Larsson m.fl.
(c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av
assistansreformen.
1996/97:So430 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag om att återställa
lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade och lagen om
assistansersättning till vad som gällde
före den 1 juli 1996 i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen till utgiftsområde 9
anslag B 7 Kostnader för statlig
assistansersättning beslutar anslå ett i
förhållande till regeringens förslag med
222 000 000 kr ökat anslag på 3 885 000
000 kr i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1996/97:So626 av Carina Hägg (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av
LSS/LASS.
1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl.
(kd) vari yrkas
13. att riksdagen med ändring av
regeringens förslag för budgetåret 1997
anvisar anslagen under utgiftsområdet
Hälsovård, sjukvård och social omsorg
enligt följande uppställning:
Anslag; B 7 Kostnader för statlig
assistentersättning; Regeringens förslag
3 663 000 000 kr; Anslagsförändring +215
000 000 kr.
1996/97:So807 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att för
budgetåret 1997 anvisa anslagen under
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg enligt vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om beräknad fördelning på anslag
inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg för åren 1998 och 1999
enligt vad i motionen anförts.
1996/97:So814 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen med
följande ändring i förhållande till
regeringen under utgiftsområde 9
Hälsovård, sjukvård och social omsorg
anvisar anslag enligt följande
uppställning:
Anslag; B 6 Bilstöd till handikappade;
Regeringens förslag 343 944 000 kr;
Anslagsförändring 60 000 000 kr.
1996/97:Sf241 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även psykiskt
funktionshindrade skall kunna få
personlig assistans.
Motioner under C
1996/97:So603 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om alkoholinspektionen.
1996/97:So612 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) vari yrkas
1. att rikdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett samarbete på alla
nivåer kommunalt, regionalt och statligt
bör påbörjas den 1 januari 1997,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 10 miljoner kronor bör
avsättas för 50 % i bidrag vid
ombyggnader av bostäder för hemlösa,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en noggrann uppskattning
av antalet hemlösa snarast bör
genomföras.
1996/97:So616 av Alf Svensson (kd) vari
yrkas att riksdagen under utgiftsområde
9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
anslaget C 1 Bidrag till ungdomsvård och
missbrukarvård samt alkohol- och
drogförebyggande arbete anvisar 10 000
000 kr utöver regeringens förslag eller
62 000 000 kr för att ge utrymme för ett
stöd till LP-Stiftelsen.
1996/97:So642 av Elver Jonsson (fp) vari
yrkas att
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stimulera till ökade
frivilliga insatser genom långsiktig
uppmuntran bl.a. i form av ökat
ekonomiskt stöd,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen följer, och i
förekommande fall korrigerar,
bidragsgivningen till organisationer
m.fl. så att dessa inte trängs ut eller
konkurreras bort av t.ex. offentliga
myndigheter och instanser.
1996/97:So648 av Erling Bager m.fl. (fp,
m, c, mp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ur anslaget C
2 Bidrag till organisationer på det
sociala området (utgiftsområde 9) för
budgetåret 1997 bör 9 000 000 kr
användas till ett engångsbidrag till
Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk
verksamhet.
1996/97:So649 av Karl-Göran Biörsmark
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktade statliga
projektmedel till kommuner och landsting
för opinionsbildning rörande
alkoholprevention.
1996/97:So652 av Alice Åström m.fl. (v)
vari yrkas
2. att riksdagen till utgiftsområde 9,
C 5 för budgetåret 1997 anvisar
50 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 557 720 000 kr.
1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökat stöd till
frivilliga organisationer,
15. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av stöd till svenska
frivilligorganisationers arbete inom EU.
1996/97:So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl.
(kd) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödja
frivilligorganisationernas arbete med
missbrukarvård.
1996/97:So667 av Charlotta L Bjälkebring
(v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag angående anslag till forskning
om spelberoende.
1996/97:So807 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att för
budgetåret 1997 anvisa anslagen under
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg enligt vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om beräknad fördelning på anslag
inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg för åren 1998 och 1999
enligt vad i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om de hemlösas situation.
1996/97:So813 av Berit Andnor (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ansvaret för Stiftelsen
Kvinnoforum.
1996/97:So814 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen med
följande ändring i förhållande till
regeringen under utgiftsområde 9
Hälsovård, sjukvård och social omsorg
anvisar anslag enligt följande
uppställning:
Anslag; C 5 Statens
institutionsstyrelse; Regeringens
förslag 507 720 000 kr;
Anslagsförändring 50 000 000 kr.
1996/97:Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp)
vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att kvinnojourer
tilldelas tillräckliga resurser,
9. att riksdagen till C 2 Bidrag till
organisationer på det sociala området
(utgiftsområde 9) för budgetåret 1997
anvisar 5 miljoner kronor mer än vad
regeringen har föreslagit eller således
62 841 000 kr.
Motioner under D
1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
6. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om inrättande av en statlig
medicinalstyrelse i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1996/97:So222 av Lars Björkman (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ögonsjuksköter- skors
möjlighet att i sin legitimation medges
rätten att få utföra synscreening.
1996/97:So223 av Britta Sundin m.fl. (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om legitimation för
arbetsterapeuter.
1996/97:So242 av Carina Moberg och
Liselotte Wågö (s, m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
specialistkompetens för legitimerade
sjukgymnaster.
1996/97:So243 av Tone Tingsgård och
Majléne Westerlund Panke (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att
öka patientens säkerhet vid
manipulationsbehandling i halsryggraden.
1996/97:So247 av Sivert Carlsson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om legitimation av
kiropraktorer.
1996/97:So254 av Siw Persson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av en auktorisation av
psykologer med specialistutbildning.
1996/97:So262 av Michael Stjernström och
Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
kiropraktorer utbildade i Sverige bör
erhålla legitimation.
1996/97:So266 av Gullan Lindblad och
Liselotte Wågö (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag
till en samlad tillsynslagstiftning
avseende allt psykologarbete - en
psykologlag - i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1996/97:So273 av Torgny Danielsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av en auktorisation av
psykologer med specialistutbildning.
1996/97:So274 av Torgny Danielsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samlad
tillsynslagstiftning avseende allt
psykologarbete i en psykologlag.
1996/97:So276 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att samtliga
alternativmedicinska utövare bör ges
möjlighet till registrering.
1996/97:So283 av Britt-Marie Danestig-
Olofsson (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en
auktorisation av psykologer med
specialistutbildning.
1996/97:So284 av Britt-Marie Danestig-
Olofsson (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär
en utredning om praktisk utbildning av
blivande sjukhusfysiker enligt vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär
att frågan om nyutexaminerade
radiofysikers möjlighet till handledd
praktiktjänstgöring vid några av de
största sjukhusen skyndsamt utreds.
1996/97:So292 av Eva Flyborg m.fl. (fp,
c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan
ändring att Socialstyrelsen får ansvaret
att legitimera specialistkompetens för
psykologer.
1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd)
vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om Socialstyrelsens uppföljning
av ädelreformen.
1996/97:So804 av Chris Heister och
Liselotte Wågö (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
införandet av en medicinalstyrelse.
1996/97:So805 av Siw Persson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av inrättandet av en
befattning som överdirektör i psykologi
vid Socialstyrelsen.
Motioner under E
1996/97:So276 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av forskningsinsatser
som knyter samman skolmedicinska och
alternativmedicinska
behandlingsinsatser,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att inom anslaget
E 1 Socialvetenskapliga forskningsrådet:
Forskningsmedel, ramanslag i
utgiftsområde 9 bör 3 miljoner kronor
avsättas för alternativmedicinsk
forskning.
1996/97:So807 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att forskning inom
området alternativmedicin initieras inom
Socialvetenskapliga forskningsrådets
verksamhet.
Utskottet
Inriktning av hälso- och sjukvård,
omsorg om äldre och personer med
funktionshinder
Frågor om inriktningen av
socialpolitiken behandlar utskottet mot
bakgrund av uttalanden i
budgetpropositionen om
välfärdspolitiken, hälso- och
sjukvården, äldre och handikappade och
vissa motioner härom.
Motioner om t.ex. socialtjänst, alkohol-
och narkotika kommer att behandlas
senare av utskottet i separata
betänkanden.
I budgetpropositionen 1996/97:1
redovisar regeringen sin syn på
inriktningen av utgiftsområdet.
Den viktigaste förutsättningen för en
god välfärdspolitik är statsfinanser i
balans. Solidariskt finansierad
välfärdspolitik förutsätter gemensamt
ansvar och att alla görs delaktiga genom
generella lösningar som ger rättigheter
utifrån behov och inte
betalningsförmåga. Det bäst fungerande
fördelningspolitiska instrumentet är
enligt regeringen ett bra välfärdssystem
som omfattar alla. På så sätt gynnas de
som behöver stödet mest. För att
tillgängliga resurser skall kunna
användas på bästa sätt krävs samverkan
och engagemang över myndighets- och
organisationsgränser.
I utsatta situationer, vid sjukdom,
skada och ålderdom skall den enskilde
vara förvissad om att få den vård,
omsorg, bemötande och respekt som
kännetecknar ett välfärdssamhälle,
anförs det i propositionen. Regeringen
hänvisar till att utredningsarbete pågår
på bred front för att få underlag för
den strategi som skall läggas fast för
att möta eventuellt ökade behov inom
vård och omsorg. Vidare anser regeringen
att de anhörigas betydelsefulla roll i
vården och omsorgsarbetet måste
uppmärksammas och understödjas och att
personalen måste ges stöd och de
utvecklingsmöjligheter som krävs för
fortsatt kvalitetshöjning.
De faktorer som gör att
funktionshindrade personer utestängs
från arbetsmarknad och rikt liv i övrigt
skall så långt som möjligt undanröjas,
vilket enligt regeringen innebär att
bl.a. tillgängligheten i miljöer och
verksamheter måste förbättras.
Hälso- och sjukvård
Enligt propositionen är det övergripande
målet för hälso- och sjukvården en god
hälsa och en vård på lika villkor för
hela befolkningen. Samhällets ansvar
framgår av hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
Att erbjuda hälso- och sjukvård av god
kvalitet, som tillgodoser patientens
behov av trygghet i vården och
behandlingen, är i första hand en
uppgift för landstingen. Numera har dock
även kommunerna ett angeläget och
omfattande ansvar inom hälso- och
sjukvårdssektorn främst när det gäller
vård av äldre och funktionshindrade
personer.
Den enskildes möjligheter att påverka
vårdens utformning och innehåll måste
enligt regeringen så långt möjligt
säkerställas. Det underläge, som
patienten som mottagare av vård kan
befinna sig i, måste motverkas genom att
den enskilde ges ett inflytande över
vården och dess utformning.
Regeringen anser att en
grundförutsättning för att erbjuda en
god hälso- och sjukvård på lika villkor
för alla är att vården finansieras
gemensamt i huvudsak genom skatter.
Patientavgifter skall inte i första hand
vara en finansieringskälla utan användas
för att styra vårdsökande till rätt
vårdnivå. Den som är sjuk skall få den
vård och omsorg som behövs oberoende av
egen ekonomi. Tillgängliga
sjukvårdsresurser måste fördelas
rättvist och efter behov, där de
kroniskt sjukas, funktionshindrades och
andra utsatta gruppers behov särskilt
skall värnas.
En fortsatt gemensam finansiering av
hälso- och sjukvården genom i första
hand skatter förutsätter enligt
regeringen att sektorn kan bibehålla och
utveckla den trovärdighet och det starka
förtroende som den av tradition har hos
befolkningen. Vården måste därför vara
lätt tillgänglig för alla som upplever
behov av kontakt med vården för
utredning, bedömning och behandling,
anförs det. Vidare måste bemötandet inom
hälso- och sjukvården kännetecknas av
värme och respekt för den vårdsökande.
En tidig kontakt och bedömning kan
lindra enskilda patienters oro och bidra
till att förhindra att sjukdomstillstånd
förvärras med ökade vårdbehov som följd.
En viktig förutsättning för att
tillgängliga resurser skall kunna
fördelas efter behov är den demokratiska
styrningen av den svenska hälso- och
sjukvården, sägs det i propositionen.
Verksamheterna måste också kunna
anpassas till förändrade behov och
förutsättningar. Det förändrings- och
effektiviseringsarbete som pågår i många
landsting och kommuner är därför enligt
regeringens mening av stor betydelse.
Effektiviseringarna måste dock ske på
ett sådant sätt att hälso- och
sjukvårdslagens mål kan uppfyllas.
I propositionen anges vidare att
hälsoläget i Sverige, i ett
internationellt perspektiv, är mycket
gott. Hälso- och sjukvårdens insatser
bidrar till att många lever längre och
har bättre funktionsförmåga.
Vårdutnyttjandet skiljer sig mycket
litet mellan olika samhällsgrupper
vilket, enligt regeringen, tyder på att
hälso- och sjukvårdslagens intentioner
får genomslag. Regeringen anför att det
dock finns vissa uppgifter som ger
anledning till oro för den fortsatta
utvecklingen. Som exempel anges att det
finns tecken på att skillnaderna i hälsa
mellan olika grupper ökar och rapporter
som visar att ökade avgifter leder till
att människor avstår från att söka vård
av ekonomiska skäl. Om detta innebär att
människor inte får vård som verkligen
behövs eller avstår från besök för
tillstånd som ändå snabbt skulle
självläka är dock ännu oklart. Enligt
regeringens mening är det av största
vikt att dessa mycket oroväckande
uppgifter noggrant följs upp och
analyseras av ansvariga huvudmän och
myndigheter.
I ett internationellt perspektiv håller
den svenska hälso- och sjukvården också
hög medicinsk kvalitet. De senaste åren
har det svenska hälso- och
sjukvårdssystemet dessutom kunnat
anpassa sina utgifter till den
samhällsekonomiska utvecklingen
samtidigt som verksamheten har
effektiviserats. Statistiken från OECD
visar bl.a. att den svenska hälso- och
sjukvårdens BNP-andel har minskat de
senaste åren. I propositionen anges som
en viktig förklaring till detta att
huvudmannaskapsförändringar har
genomförts (bl.a. ädelreformen). Ansvar
och resurser har därmed förts över från
landsting till kommuner.
Hälso- och sjukvården har också en
viktig uppgift när det gäller att
undersöka och klarlägga samband mellan
bl.a. arbetslöshet och hälsorisker för
att ge underlag för andra
samhällssektorers agerande i ett
folkhälsoperspektiv. Folkhälsoarbetet
måste enligt regeringens mening
intensifieras och tydligare inriktas på
strukturella insatser i första hand mot
den del av befolkningen som är utsatt
för de största hälsoriskerna.
Enligt propositionen står svensk hälso-
och sjukvård inför stora utmaningar,
bl.a. när det gäller den framtida
finansieringen av vården. De mycket
gamla blir allt fler och den medicinska
forskningen skapar nya möjligheter att
behandla sjukdomar samtidigt som den
samhällsekonomiska utvecklingen på
senare tid har gjort det svårare att
upprätthålla konsumtionsutrymmet för
hälso- och sjukvård. Det är bl.a. mot
denna bakgrund som Kommittén (S
1992:04) om hälso- och sjukvårdens
finansiering och organisation (HSU 2000)
har fått i uppdrag att överväga hälso-
och sjukvårdens resursbehov fram till år
2010. HSU 2000 skall särskilt beakta den
demografiska utvecklingens betydelse för
de äldres behov av hälso- och sjukvård.
Uppgifter som regeringen tagit del av
tyder på att bl.a. det ökade antalet
äldre i befolkningen kan leda till att
behoven i framtiden kommer att överstiga
resurserna inom såväl landstingens hälso-
och sjukvård som kommunernas
äldreomsorg. Enligt regeringen finns det
därför skäl att överväga åtgärder och
att ha beredskap för att möta eventuella
ökade resursbehov för vård och omsorg.
När det gäller patientens ställning
pekar regeringen på att en rad åtgärder
på senare tid har vidtagits för att
förbättra och stärka patientens
ställning i vården. Möjligheten för
patienterna att välja vårdgivare har
ökat och överenskommelser om
vårdgarantier har träffats mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen, uppges det.
Dessutom har vårdens tillgänglighet ökat
bl.a. genom en god tillgång till läkare
som är specialister i allmänmedicin.
Detta har bl.a. bidragit till en bättre
kontinuitet i patient -
läkarkontakterna, anser regeringen.
Under senare år har också ambitionen att
ge god information ökat i vården och
patienterna har i ökad utsträckning
blivit delaktiga i det medicinska
beslutsfattandet och i den dagliga
omvårdnaden. Regeringen har för avsikt
att senare återkomma till riksdagen med
förslag till att ytterligare förstärka
patientens ställning inom hälso- och
sjukvården.
En viktig bas för att hälso- och
sjukvårdspolitiken skall kunna behålla
sitt stöd hos befolkningen är
möjligheten att göra prioriteringar som
uppfattas som rättfärdiga. Under hösten
1996 avser regeringen att lägga fram en
proposition i frågan om prioriteringar
inom hälso- och sjukvården.
I propositionen betonas också vikten av
att hälso- och sjukvårdsinsatserna
utförs på rätt vårdnivå inte minst i
tider då den offentliga sektorns
resurser är knappa. Regeringen anser att
sjukhusstrukturen måste anpassas till de
samhällsekonomiska restriktionerna och
de medicinska behov som finns i dagens
samhälle. Detta bör kunna ske genom att
samverkan och samarbete utvecklas både
mellan olika sjukhus och mellan den
slutna och den öppna vården samt
omsorgen.
I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om utgångspunkterna för
svensk hälso- och sjukvård (yrkande 1).
Motionärerna anför att hälso- och
sjukvården utgör en fundamental del av
den grundläggande trygghet och stöd som
varje civiliserat samhället måste kunna
tillhandahålla. Det är därför legitimt
att ålägga medborgare att ekonomiskt
bidra till att alla skall kunna erbjudas
en god hälso- och sjukvård. Ett
offentligt ansvarstagande för människors
grundläggande trygghet i samhället
måste, enligt motionärerna, omfatta
alla, även dem som i ett givet läge
skulle kunna klara sig på egen hand.
I samma motion begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om
insatser i svensk hälso- och sjukvård
(yrkande 2) och om vad som anförts om
problem i dagens hälso- och sjukvård
(yrkande 4). Hälso- och sjukvården skall
så långt möjligt tillgodose människans
medicinska behov och samtidigt ta hänsyn
till livskvaliteten. Det är därför inte
tillräckligt, menar motionärerna, att
patienter får god sjukvård inom rimlig
tid, utan vården skall dessutom
tillhandahållas på sådant sätt att den
enskilde patienten själv har ett
inflytande över sin situation. Rätten
till sjukvård bör därför kombineras med
valfrihet anser motionärerna. Vidare
pekar motionärerna på att det i dag
finns fyra generella problem inom den
svenska sjukvården, nämligen bristande
valfrihet, brist på konkurrens,
bristande samordning och oklar
rollfördelning. Den bristande
valfriheten beror enligt motionärerna på
att de reformer som infördes under den
borgerliga regeringen rivits upp. Bl.a.
har det fria läkarvalet och den fria
etableringsrätten för sjukgymnaster och
specialistläkare i praktiken tagits
bort. Avsaknaden av konkurrens inom den
svenska sjukvården är ett av de största
problemen för att uppnå ett effektivt
resursutnyttjande och en fungerande
arbetsmarknad inom vården. I dag finns i
stort sett endast en sjukvårdshuvudman:
landstinget. Därmed saknas en reell
konkurrens och likaså kvalitets- och
kostnadskontroll. Enligt motionärerna
finns det i dag ingen organiserad
samordning mellan t.ex. sjukvården och
den allmänna försäkringskassan, vilket
skapar en ineffektiv vård, som dessutom
tillfogar den enskilde individen onödigt
lidande och det offentliga onödiga och
höga kostnader. Den oklara
rollfördelningen, dvs. den
omständigheten att landstingen såväl
finansierar som tillhandahåller sjukvård
gör att pengarna inte används på det
mest effektiva sättet.
För att bl.a. undvika politisk
detaljstyrning och åstadkomma en bättre
resursanvändning samt garantera
människor en god hälsa och sjukvård
föreslår motionärerna att riksdagen
skall besluta införa en allmän
hälsoförsäkring (yrkande 5). Enligt
motionärerna skall hälsoförsäkringen
vara obligatorisk och omfatta alla
medborgare oavsett betalningsförmåga,
hälsotillstånd eller annat. Alla skall
vara anslutna till valfri
försäkringskassa. Hälsoförsäkringen
skall omfatta det som i dag inryms i
ersättningen till sjukvårdshuvudmännen,
läkemedelsförsäkringen och
landstingsskatten. Försäkringsavgiften
för den enskilde fastställs av
riksdagen. Genom denna försäkringsmodell
kommer privata vårdgivare att kunna
välja på att vara fristående eller ingå
i avtal med försäkringskassan. Vidare
sätts patienten i centrum i och med att
pengarna följer den enskildes val av
vårdgivare. Riksdagen bör också
fastställa vilka typer av behandlingar
och omvårdnad som skall ingå i den
allmänna hälsoförsäkringen. Mer
detaljerade beslut bör fattas av
försäkringskassan. Försäkringsmodellen
kommer i detta avseende inte att
väsentligen skilja sig från vad som
gäller i dagens system, anförs det i
motionen.
Vidare yrkas i motionen (yrkande 9) att
riksdagen hos regeringen begär förslag
som innebär en bättre samordning av
sjukvårdens resurser. Motionärerna anser
att det finns stora fördelar med att
inordna förtidspensionerna,
sjukpenningen och
läkemedelssubventionerna i
hälsoförsäkringen. Ökad samordning ger
enligt motionärerna bättre
resursutnyttjande och mer vård för
pengarna. I ett sammanhållet system
finns större incitament att satsa t.ex.
på rehabilitering och en integrering av
läkemedlen kommer att bringa ned
kostnaderna för förskrivning av vissa
förbrukningsartiklar.
Yrkande om en allmän hälsoförsäkring
framförs också i motionerna So211 av
Bertil Persson (m) och So401 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) (yrkande 3).
I motion So431 av Ingvar Eriksson (m)
begärs tillkännagivanden om vad som
anförts dels om finansiering av
äldreomsorg och sjukvård genom en allmän
obligatorisk hälsoförsäkring, dels om en
äldreomsorgs- och sjukvårdsförsäkring
(yrkandena 3 och 4). Enligt motionären
skulle varje vårdbehövande få vården
finansierad, oavsett var vården ges och
av vem om en allmän obligatorisk hälso-
och sjukvårdsförsäkring införs. Därmed
skulle eventuella problem mellan
hemkommun och vistelse/vårdkommun
elimineras vad gäller vård- och
kostnadsansvar, menar motionären. Vidare
anser motionären att en särskild
äldrevårdsförsäkring som omfattar hela
den kommunala äldrevården borde prövas.
Därmed skulle finansiering klaras genom
försäkringen och en s.k. äldrevårdspeng
utgå. Äldrevårdspengen skulle följa den
enskilde som därigenom själv kan välja
vårdform och vårdort.
I motion So261 av Olof Johansson m.fl.
(c) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om hälso- och
sjukvården (yrkande 1). Motionärerna
framhåller att en stark ekonomi är en
förutsättning för välfärdssamhället. I
den gemensamt finansierade
samhällsservicen är god hälso- och
sjukvård bland det högst prioriterade.
Hälso- och sjukvården skall enligt
motionärerna vara tillgänglig för alla
på lika villkor - oavsett ålder,
bostadsort och inkomst. Ökad samverkan
mellan olika vårdgivare och
samhällssektorer är nödvändig för att
möta medborgarnas krav på tillgänglighet
och kvalitet, de ekonomiska kraven på
balans och effektiviseringar samt
förändringarna i samhället. Motionärerna
framhåller vidare betydelsen av
förebyggande arbete särskilt i en period
av hårt ansträngd ekonomi. Den
förebyggande hälsovården måste innefatta
friskvård för kropp och själ, anser
motionärerna som i detta sammanhang
också gör en koppling mellan
arbetslöshet och ohälsa. Genom att skapa
förutsättningar för en bättre
arbetsmarknad banas väg för både arbete
och bättre folkhälsa, anförs det.
Enligt motionärerna är hälso- och
sjukvården det område inom vilket det
finns störst behov av en gemensam och
solidarisk finansiering. Sjukvård som
baseras på marknadslösningar ger inte
alla en god vård på lika villkor. I
Sverige finns också ett starkt stöd för
en gemensam finansiering av sjukvården
anför motionärerna och hänvisar till att
det i Välfärdsprojektets skrift nr 3
framgår att ca 90 % av de tillfrågade
anser att sjukvården huvudsakligen bör
finansieras genom skatter eller
arbetsgivaravgifter.
I motionen begärs vidare ett
tillkännagivande om vad som anförts om
hälso- och sjukvårdens ekonomi (yrkande
4). Det förslag som förs fram i olika
sammanhang om att tillföra hälso- och
sjukvården mer resurser i
storleksordningen 1 % löser enligt
motionärerna inga problem. Däremot måste
en omfattande diskussion komma till
stånd för att ta ställning till
samhällets övriga prioriteringar i
förhållande till vårdens kommande behov.
Motionärerna anser att hälso- och
sjukvården skall finansieras med
gemensamma medel, via skatter och i viss
mån avgifter. Motionärerna avvisar
förslag om att en försäkringslösning
skall ersätta dagens skattefinansiering.
Erfarenheterna från USA visar att
försäkringslösningar ger höga kostnader
samtidigt som det leder till dålig och
ojämlikt fördelad sjukvård. Det bör dock
vara möjligt att införa ohälsoavgifter
för att finansiera delar av vården och
för att minska vissa riskbeteenden,
anser motionärerna.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande om vad
som anförts om att vården skall få ta
ökade resurser i anspråk (yrkande 1).
Svensk sjukvård är kostnadseffektiv med
hög kvalitet och välutbildad och
engagerad personal men de brister som
fortfarande finns är enligt motionärerna
oacceptabla och måste åtgärdas. I ett
välfärdssamhälle måste vården få ta
ökade resurser i anspråk. Återkommande
undersökningar visar också att
medborgarna är beredda att ge
vårdutgifter högsta prioritet. En väl
utbyggd vård är inte bara en
nödvändighet för dem som är sjuka utan
också en viktig trygghetsfaktor för alla
andra, menar motionärerna. Motionärerna
vill prioritera vården på följande sätt:
· Arbetslösheten måste bekämpas. Detta
sker bäst genom en politik för fler jobb
genom företagande.
· Inga löften om stora, generella
skattesänkningar.
· Resurser skall överföras till
vårdsektorn från försäkringskassorna och
ett statligt stimulansbidrag till
äldreboende införas.
· Ett effektivare offentligt
resursutnyttjande skapas genom att
främja konkurrens i kommuner och
landsting.
· Kommunala bolag som inte ligger inom
de kärnområden som kommunerna bör
prioritera avvecklas.
När det gäller synen på vårdens
resursfrågor hänvisar motionärerna till
att resonemanget finns ytterligare
utvecklat i partimotionen om ekonomisk
politik under avsnittet om kommunernas
ekonomi.
Enligt motionärerna förutsätter
förslagen om ändringar på vårdområdet
ytterligare resurser. Det är nödvändigt,
oavsett hur mycket pengar som läggs ned
på vård, att säkerställa att resurserna
används på bästa sätt. Kvalitetssäkring
och ett effektivare resursutnyttjande
måste gå hand i hand.
Vidare framhålls att kostnaderna för
sjukvården minskat under senare år,
produktiviteten har ökat kraftigt,
kvaliteten har förmodligen förbättrats
och nya organisationsformer har växt
fram. Enligt OECD:s rapport ligger
Sverige på delad 13:e plats i
västvärlden för sjukvårdens andel av
BNP. USA och Kanada toppar. Bägge dessa
länder har en i huvudsak
privatorganiserad försäkringsmarknad för
vården vilket enligt motionärerna
tenderar att verka kostnadsdrivande.
Kostnaderna blir högre än i system med
skattefinansierad sjukvård.
Landstingen har minskat sina kostnader
i förhållande till hälso- och sjukvården
och ytterligare besparingar planeras.
Oron stiger för vad besparingarna
egentligen innebär. En utveckling med
avtagande produktivitet sedan 1994 inger
också osäkerhet om huruvida framtida
nedskärningar av resurserna skall klaras
med effektiviseringar eller om svaga
grupper skall råka illa ut. Gapet mellan
behov och resurser fram till år 2010
blir enligt Landstingsförbundets
beräkningar betydande. Med en ekonomisk
politik inriktad på fler jobb genom
företagande blir situationen för vården
betydligt ljusare, menar motionärerna.
I samma motion (fp) yrkas att riksdagen
beslutar att en lag om husläkare införs.
Lagen bör ha samma lydelse som den 1
januari 1996 upphävda lagen (1993:588)
om husläkare hade (yrkande 5). I och med
att husläkarlagen avskaffades har
privata läkares rätt att verka på samma
villkor som landstingets egna husläkare
inte längre något skydd i lag.
Motionärerna anser lagstiftningen skall
garantera mångfald och valfrihet för
patienterna. Husläkarlagen bör därför
återinföras. I yrkande 9 tas patientens
ställning upp. Motionärerna anser att
patienternas inflytande över beslut som
gäller vård och behandling fortfarande
är begränsat. Patientens ställning måste
stärkas. Detta kan lämpligen ske genom
att nuvarande och nya regler sammanförs
antingen i en särskild lag om patientens
ställning och inflytande, eller som ett
särskilt avsnitt i hälso- och
sjukvårdslagen. Samma yrkande finns i
motion So210 av Bertil Persson (m).
I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) begärs ett tillkännagivande om vad
som anförts om ökade resurser till hälso-
och sjukvården (yrkande 1). Motionärerna
anför att regeringens politik under
senare år inneburit att utrymmet för
verksamheten i kommuner och landsting
beskurits, vilket enligt motionerna inte
är en framkomlig väg för en fortsatt
högklassig hälso- och sjukvård. Tvärtom
så är hälso- och sjukvården i behov av
mer resurser särskilt när det gäller
omvårdnadsdelen. Vidare påpekar
motionärerna att samtliga landsting
redovisar ekonomiska underskott och
antalet anställda minskar. Motionärerna
vill att utrymmet för verksamhet i
kommuner och landsting skall öka. Detta
kan ske genom bl.a. sänkta
arbetsgivaravgifter, höjd a-kasse- och
sjukförsäkringsnivå till 80 % fr.o.m. 1
januari 1997, ytterligare resurser till
den s.k. kommunakuten, slopad
begränsning av kommunernas
beskattningsrätt.
I motionen begärs också ett
tillkännagivande om vad som anförts om
utvecklingen av primärvården (yrkande
2). För att landstingen skall kunna
uppfylla sina åligganden enligt hälso-
och sjukvårdslagen och erbjuda alla
invånare i sjukvårdsområdet en god och
tillgänglig vård är det, enligt
motionärerna, nödvändigt att sjukhusens
öppenvårdsutbud ur ett resursperspektiv
kan omfördelas och användas bl.a. för
att utveckla primärvården. Utvecklas
primärvården och folkhälsoarbetet kommer
detta att innebära ekonomiska och
mänskliga fördelar. Sjukhusvård kommer
självfallet att behövas också i
framtiden. Motionärerna menar att det
viktigaste dock är att patienter vårdas
på rätt nivå inom sjukvården och att
vårdstrukturer som inte tillgodoser de
mål som eftersträvas måste förändras.
Även i motion Sf241 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om
vad som anförts om sjukvårdens behov av
ytterligare resurser (yrkande 9).
I motion So802 av Alf Svensson m.fl.
(kd) begärs ett tillkännagivande om vad
som anförts om att låta vård och omsorg
få en särställning och tillförsäkra den
sektorn tillräckliga resurser (yrkande
1). Motionärerna anför att behoven inom
hälso- och sjukvården är
väldokumenterade. Det gäller inte minst
patientgrupper som gamla och långvarigt
sjuka. Prioritetsutredningen har visat
på betydelsen av att resurser finns för
dessa patientgrupper. Enligt
motionärernas mening kan de ökande behov
som finns av hälso- och sjukvård inte
bara mötas av landstingen genom en
fortsatt rationalisering och
effektivisering. Det finns gränser för
hur mycket vård som kan pressas ur varje
satsad krona. Motionärerna vill låta
kommuner och landsting få ta del av
extra resurser som främst skall användas
till att säkerställa en god vård och
omsorg för svårt och långvarigt sjuka.
Vård och omsorg måste, menar
motionärerna, ges en särställning i
samhället och tillförsäkras tillräckliga
resurser.
Hälso- och sjukvården har hittills haft
en hög kvalitet och god tillgänglighet.
I dag finns det dock riskbilder och
hälso- och sjukvården står inför stora
utmaningar. Även om det kan finnas vissa
möjligheter till rationaliseringar så
anser motionärerna att behoven i dag
generellt sett är så stora att det
fordras mer resurser för att kunna
upprätthålla god vård. Som exempel anges
att andelen personer över 85 år under
1990-talet kommer att öka med nära 30 %,
vilket ställer stora krav på
utvecklingen av hälso- och sjukvården
och äldreomsorgen. I och med att de
samhällsekonomiska restriktionerna
blivit allt mer uppenbara ställs också
höga krav på fortsatta åtgärder för att
öka kostnadseffektiviteten liksom på den
politiska processen när det gäller att
åstadkomma en folklig förankring för de
grundläggande prioriteringarna inom
sjukvården. Vidare pekar motionärerna på
att länsdelssjukhusen, som blivit allt
mer självförsörjande, utvecklats till
små regionsjukhus i de egna länen,
vilket på sikt kan hota regionvården.
Vissa behandlingsformer är så sällsynta
att det krävs ett större
befolkningsunderlag än vad ett län
utgör. Till de negativa konsekvenserna
av förändringarna i sjukhusvården hör
också att många, särskilt ensamboende
äldre, som har behov att få tillfriskna
på sjukhus skickas hem för tidigt. Den
kraftiga minskningen av antalet
vårdplatser skapar också problem vid
s.k. toppar. Resultatet blir
överbeläggningar och patienterna hamnar
i korridorer och liknande utrymmen.
Motionärerna vill vidare framhålla
vikten av att den enskilde får vara med
i beslutet om var och hur vården skall
ske.
Vidare anförs att det finns anledning
till oro för att förändringen av
vårdstrukturen gått allt för snabbt. En
angelägen uppgift är därför att finna en
vårdstruktur som håller för högt ställda
medicinska kvalitetskrav, och som
samtidigt är kostnadseffektiv och
praktisk. Det är viktigt att utgå från
patientens behov. De gränser som i dag
finns mellan primärvård, sjukhusvård,
hem- och socialtjänst skapar bekymmer.
Motionärerna förordar i detta avseende
ett nära samarbete mellan sjukvården och
den kommunala socialtjänsten när det
gäller rehabilitering, vård i livets
slutskede och vid utskrivning av
patienter från sjukhusen till eget
boende, ålderdomshem eller sjukhem.
I motionen begärs vidare
tillkännagivanden om att skapa
förutsättningar för alternativa
vårdgivare och om tilläggsdirektiv till
HSU 2000 (yrkandena 2 och 5).
Motionärerna anser att en ökad mångfald
av vårdgivare ger patienterna större
valmöjligheter och kan stimulera,
utveckla och tillföra vården nya
dimensioner. Privata, kooperativa och
ideellt drivna alternativ bör därför ges
förutsättningar att utvecklas. Kraven på
insyn och kvalitetsuppföljning måste
dock vara desamma oavsett om
verksamheten är fristående eller
offentlig. HSU 2000 bör, enligt
motionärerna, få ett tilläggsdirektiv om
att närmare analysera tillsynsfrågorna
kopplat till frågan om vårdens resurser.
Omsorg om äldre
I propositionen anges att målen för
äldreomsorgen skall vara dels att äldre
människor med behov av service, omsorg
och vård skall få sina behov
tillgodosedda, dels att äldre skall ges
möjlighet att själva bestämma över sin
livssituation och det sätt på vilket
omsorgen ges.
Det stora flertalet äldre behåller
hälsan högt upp i åren och är
välintegrerade inom familjekretsen och i
samhällslivet. Flertalet äldre klarar
sig också utan särskilda insatser från
samhällets sida. För en del äldre behövs
dock omfattande och kvalificerade
omsorgs- och vårdinsatser. För att
bättre tillgodose deras behov
genomfördes ädelreformen den 1 januari
1992. Reformen innebar att kommunerna
fick ett sammanhållet ansvar för
äldreomsorgen.
Socialstyrelsen har under en
femårsperiod följt upp och utvärderar
reformen. En samlad redovisning
avlämnades under våren 1996. Reformen
och dess konsekvenser för hela vård- och
omsorgssystemet har studerats ur olika
perspektiv. Äldreomsorgen i sin helhet
har belysts på ett sätt som inte gjorts
tidigare. Styrelsen framhåller
ädelreformens dynamiska effekter genom
att den, tillsammans med en rad andra
samhällsförändringar, medfört en mycket
kraftig omstrukturering av vården och
omsorgen. Kommunerna har därmed också
fått en alltmer tydlig roll som basen
för vård- och omsorgssystemet. Enligt
Socialstyrelsens mening har ädelreformen
skapat möjligheter att utveckla bättre
kvalitet och effektivare
resursutnyttjande inom äldreomsorgen,
anförs det i propositionen.
Tidigare årsredovisningar och
slutrapporten visar samtidigt på nya
gränsdragningsproblem. Problemen har
varit kända tidigare men de har efter
ädelreformen blivit mer uppmärksammade.
Hit hör det delade ansvaret för
rehabilitering och hjälpmedel.
Regeringen har tagit initiativ till
särskilda utvecklingsmedel om 300
miljoner kronor för att initiera
insatser på området. Av en lägesrapport
från Socialstyrelsen framgår att de
flesta huvudmännen inlett sina
aktiviteter kring årsskiftet 1995/96 och
att det finns ambitioner att åtgärda de
brister som framkommit i
ädelutvärderingen.
Vidare redovisas att regeringen hösten
1995 tog initiativ till att tillkalla en
särskild utredare (dir. 1995:159) med
uppgift att kartlägga och analysera
frågan om hur äldre bemöts inom omsorg
och vård och i annan offentlig
verksamhet. I uppdraget ingår bl.a. att
kartlägga och analysera faktorer i
organisation och struktur, som bidrar
till brister i kvalitet och bemötande,
samt att beskriva pågående
utvecklingsarbete i kommuner och
landsting som rör kvalitetsutveckling.
Utredningsuppdraget skall vara avslutat
senast den 30 maj 1997.
Många äldre och funktionshindrade
personer vårdas av anhöriga som har
liten eller ingen kontakt med
hemtjänsten eller andra samhällsorgan.
Flertalet kommuner har inte utvecklat
någon policy för stödet till anhöriga,
och det är långt ifrån självklart att
anhöriga får hjälp. I propositionen
föreslås därför att ett tidsbegränsat
statligt utvecklings- och
stimulansbidrag inrättas för att
utveckla metoder och former för stödet
till anhöriga.
Socialstyrelsen föreslås få ett
fortsatt uppdrag att under en
treårsperiod aktivt och samlat bedriva
uppföljnings- och utvärderingsarbete
inom äldreområdet.
Som redovisats under hälso- och
sjukvårdsavsnittet görs i propositionen
bedömningen att svensk hälso- och
sjukvård står inför stora utmaningar
bl.a. när det gäller den framtida
finansieringen av vården. Enligt
regeringen finns det därför skäl att
överväga åtgärder och att ha beredskap
för att möta eventuella ökade
resursbehov för vård och omsorg.
I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m)
yrkas att riksdagen beslutar dels att
välfärdspolitiken skall utformas med
hänsyn tagen till enskilda människors
val i enlighet med vad som anförts i
motionen (yrkande 2), dels att äldres
rätt att flytta skall skrivas in i
socialtjänstlagen i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 15).
Motionärerna anför att den enskildes
ställning måste stärkas inom ramen för
det gemensamma ansvaret. Den nya
välfärdspolitiken måste bygga på den
enskildes val och resurserna skall följa
det val som den enskilde själv träffar.
Det allmännas viktigaste uppgift blir
att säkerställa att även de som av olika
skäl inte själva kan föra sin talan
eller fatta meningsfulla beslut
garanteras jämbördiga förhållanden med
andra. Även svårt sjuka och handikappade
måste, enligt motionärerna, få välja
mellan olika former av service, vård och
boende. En gammal människa som vill
flytta till ett äldreboende i en annan
kommun för att komma närmare barn och
barnbarn skall inte kunna förvägras
detta, anförs det.
Även i motion So405 av My Persson och
Inger René (båda m) och motion So407 av
Stig Grauers (m) begärs
tillkännagivanden till regeringen om
lagfäst rätt för äldre att kunna flytta
mellan kommuner.
I motion So431 av Ingvar Eriksson (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldres rätt och möjligheter
att få bo och erhålla vård där de så
önskar (yrkande 2). Motionären anför att
valfriheten kräver att gamla och sjuka
alltid skall kunna få den vård de önskar
och behöver där de själva vill. Genom
att införa en allmän hälso- och
sjukvårdsförsäkring skulle varje
vårdbehövande kunna få den vård de
behöver oavsett var vården ges och av
vem. Härigenom skulle varje eventuellt
problem mellan hemkommuner och
vistelse/vårdkommun kunna elimineras vad
gäller vård- och kostnadsansvar och den
enskilde därmed garanteras frihet att
flytta.
I motion So607 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) yrkas att riksdagen hos regering
begär förslag om lagstadgad rätt till
valfrihet för de äldre i enlighet med
vad som anförts i motionen (yrkande 8).
Motionärerna anser att det nu är dags
att ge äldre lagstadgad rätt till
valfrihet vad gäller hemtjänst,
dagverksamhet och särskilda
boendeformer. Socialtjänstens
företrädare måste inom ramen för sin
myndighetsutövning bedöma huruvida den
sökande är berättigad till
serviceinsatser utifrån de bestämmelser
som gäller inom respektive kommun eller
enligt socialtjänslagens
biståndsbestämmelser. När behovet
dokumenterats t.ex. om rätt till
hemtjänst eller särskilt boende skall
den enskilde ha lagstadgad rätt att
välja vem som skall utföra tjänsten. Den
kommunala ekonomiska ersättningen kan
enligt motionärerna grundas på liknande
principer som den tidigare lagstadgade
rätten till valfrihet inom barnomsorgen.
Motionärerna anser att erfarenheterna av
rätten att välja barnomsorg, som
infördes under den borgerliga regeringen
och som sedan Socialdemokraterna
avskaffat, visar att valfriheten inte
blivit dyrare utan att det finns flera
exempel som visar att alternativ har
kunnat drivas till lägre kostnad.
Motionärerna är övertygade om att
alternativ kommer att växa fram så snart
möjligheten för detta öppnas.
I motion So420 av Olof Johansson m.fl.
(c) begärs tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om
hemservicecheck för äldre (yrkande 4).
Motionärerna anför att beviljandet av
hemtjänst har blivit mycket striktare än
under 1970-talet och att många äldre som
inte erhåller hemtjänst ändå har behov
av service som t.ex. fönsterputsning,
gräsklippning eller inköp. De äldres
behov av vardaglig service skulle kunna
tillgodoses genom att staten, med
arbetsmarknadsmedel, stimulerar
tjänstesektorn för äldre. Motionärerna
anser att ett system med
hemservicecheckar för pensionärer bör
införas. Checksystemet bör utformas så
att den som anser sig behöva hjälp med
praktiskt hushållsarbete och enklare
tjänster skall kunna köpa checken på
posten eller i affären.
Hemservicechecken kan sedan användas
till att köpa service från en godkänd
firma. Genom att subventionera
tjänstesektorn på detta sätt minimeras
risken med att oseriösa företag
uttnyttjar denna marknad, anförs det.
Regeringen aviserade i
sysselsättningspropositionen
(1995/96:22) att man skulle låta se över
reglerna för anlitande av tjänster och
analysera vilken roll privatpersoners
köp av tjänster har för
samhällsekonomin. I uppdraget kommer
också att ligga att ge förslag till
regeländringar som skall stimulera utbud
och efterfrågan på tjänster.
Motionärerna anser att i uppdraget också
bör ingå att bedöma de äldres behov av
förmånssystem för hemservice. Detta bör
ges regeringen till känna.
I samma motion begärs också
tillkännagivande till regeringen om vad
i motionen anförts dels om mångfald och
valfrihet (yrkande 5), dels om rätten
att bo tillsammans (yrkande 6) och dels
om rätten att flytta (yrkande 7).
Motionärerna anför att de äldre skall
ges samma lagstadgade rätt till
valfrihet för hemtjänst, dagverksamhet
och särskilda boendeformer som finns
inom barnomsorgen. Socialtjänstens
företrädare måste inom ramen för sin
myndighetsutövning bedöma huruvida den
sökande är berättigad till
serviceinsatser utifrån de bestämmelser
som gäller inom respektive kommun eller
enligt socialtjänstlagens
biståndsbestämmelser. När behovet
dokumenterats skall den enskilde själv
ha lagstadgad rätt att inom ramen för
tilldelade resurser få välja vårdgivare
på samma sätt som nu sker inom
barnomsorgen.
Motionärerna konstaterar att det
fortfarande förekommer att äldre inte
får ett eget rum eller ens en privat
sfär och att gifta och sambor inte
alltid bereds möjlighet att dela rum i
äldrevården. Det är inte rimligt att
människor som levt stora delar av sitt
liv tillsammans skall tvingas att bo
åtskilda under sina sista levnadsår.
Enligt motionärerna skall makar och
sambor ha rätt att bo tillsammans om de
så önskar även inom äldreomsorgen. Detta
bör ges regeringen till känna.
Motionärerna konstaterar att i samband
med ädelreformens införande diskuterades
möjligheten att införa en lagstadgad
skyldighet för kommunerna att bereda
plats inom äldreomsorgen för pensionärer
som vill flytta till kommunen.
Lagstiftning ansågs dock inte nödvändig
då kommunerna gjorde en överenskommelse
om denna möjlighet. Enligt motionärerna
har kommunerna uppenbarligen inte
fullföljt löftet de gav vid
ädelreformens införande, varför en
lagstiftning nu bör övervägas. Detta bör
ges regeringen till känna.
I motion Bo529 av Ingbritt Irhammar
m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att
välja var och hur man vill bo, även som
äldre (yrkande 2). Motionärerna anser
att kraftfulla insatser krävs för att
alla skall få en plats att bo och kunna
välja var i landet man vill bo och i
vilken typ av bostad. Detta måste enligt
deras mening också gälla äldre med
omsorgsbehov.
I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till lagreglering av
rätten att som äldre bo där man så
önskar (yrkande 2). Motionärerna anför
att det skall vara en självklar
rättighet för de äldre att bo där de
önskar och att flytta vart de vill. En
äldre person måste ha rätten att flytta
till en annan kommun för att exempelvis
få möjlighet att bo närmare sina
anhöriga. Motionärerna konstaterar att
Kommunförbundet har antagit en
rekommendation att personer skall få
flytta vart de vill och beredas plats
inom äldreomsorgen vid en sådan flytt.
Efterlevnaden av rekommendationen har
dock varit bristfällig, varför
motionärerna nu anser att det måste bli
en laglig rättighet att bo där den äldre
önskar.
I samma motion yrkas också att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
rätten till eget rum (yrkande 3).
Motionärerna anför att Folkpartiet under
tio års tid har drivit frågan att alla
som vill skall få ett eget rum på
sjukhemmen. Ingen skall behöva bo
tillsammans med någon annan om han/hon
inte vill. Under föregående mandatperiod
lyckades de införa ett stimulansbidrag
för att få i gång utbyggnaden av egna
rum inom sjukhemmen. Motionärerna
konstaterar att mycket ännu återstår,
men att målet om eget rum för alla som
så önskar skall vara uppfyllt senast år
2000. Detta är möjligt om kommunerna
vill prioritera det, heter det.
I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bättre äldreomsorg
(yrkande 5). Utvärderingen av
ädelreformen visar att äldreomsorgen
befinner sig i kris. Det handlar om
ojämn kvalitet i vården, neddragning av
läkarvården på sjukhemmen och lägre nivå
på rehabiliteringsinsatserna, anförs
det. De gamla är numera sjukare när de
lämnar sjukhusen än före reformen.
Motionärerna anser att begreppen
färdigvårdad och klinikfärdig måste
mönstras ut ur sjukvårdens språkbruk.
Det är ovärdigt vårt samhälle att gamla
blir liggande i sjukhuskorridorer och
skickas hem innan de är
färdigbehandlade. Motionärerna
framhåller att Vänsterpartiet har krävt
extra pengar till kommunerna så att
bl.a. de äldre skall få en god
omvårdnad.
I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts dels om att äldreomsorgen blir
en buffert för konjunkturpolitiken
(yrkande 3), dels om att uppfylla löftet
om ett eget rum för alla i äldreboendet
(yrkande 10). Samtidigt som behovet av
insatser inom äldreomsorgen ökar skär
kommunerna ner personalstyrkan i ett
desperat försök att klara sin ekonomi,
anför motionärerna. Det finns, enligt
deras uppfattning, ingen samhällelig
ekonomi i att först säga upp personal
inom vård och omsorg och göra dem
arbetslösa för att sedan låta dem komma
tillbaka med stöd av AMS-bidrag eller
som 55-plus . Sjukvården och
äldreomsorgen har blivit en buffert på
arbetsmarknaden.
Motionärerna konstaterar att en stor
andel av de äldre fortfarande bor i
flerbäddsrum. Detta borde, enligt deras
uppfatttning, höra en förgången tid
till. De anser att kommunerna måste
åläggas att förbättra boendestandarden
och att det nu är dags att uppfylla
löftet om eget rum i äldreboendet.
I motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kd) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om en strategi för att
motverka diskriminering av äldre i
vården (yrkande 1) samt att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en värdig syn
på ålderdom (yrkande 2). Motionärerna
hänvisar till en undersökning som bl.a.
Inger Gretzer och Lars Halldin har
gjort. Undersökningen för fram åsikter
om att det håller på att införas en
åldersgräns på 65 år i det tysta inom
sjukvården och att de äldre inte
behandlas lika bra som de yngre.
Motionärerna anser också att
åldersgränsen 65 år för rätt till
personlig assistans är fel. Det skall
vara behovet som avgör. En bra vård och
omsorg där de äldres behov står i
centrum kräver resurser. Detta innebär
enligt motionärernas uppfattning att
vården behöver mer resurser.
I samma motion yrkas också att
riksdagen hos regeringen begär förslag
till strategi för att tillförsäkra de
gamla fri flyttning i landet (yrkande 3)
och att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om omprioriteringar i välfärden
(yrkande 4). Motionärerna anför att
många kommuner har infört något som
närmast kan liknas vid någon form av
kommunarrest. Det finns flera upprörande
exempel där gamla inte har fått flytta
över en kommungräns för att komma nära
sina barn. Om det inte sker en frivillig
uppmjukning av dessa förhållanden måste
riksdagen, enligt motionärerna, överväga
att pröva lagstiftning för att
tillförsäkra alla gamla deras självklara
rättighet att själva bestämma sin
bostadsort.
Motionärerna anser att barn, äldre och
sjuka skall prioriteras. Det behövs,
anser de, ett resurstillskott under 1990-
talet för att klara en god vård på lika
villkor. Detta går att klara genom
omprioriteringar där de som är friska
och arbetsföra får bära ett större
ansvar för att garantera en värdig vård
och omsorg. Det kan också, enligt
motionärerna, bli nödvändigt att
reformera socialförsäkringarna.
I motion So428 av Lisbet Calner m.fl.
(s) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning för att ge äldre
människor rätt att välja vistelseort.
Motionärerna anser att om kommunerna
inte klarar att samarbeta så att även
människor med behov av omsorg skall få
flytta mellan kommunerna så är det dags
för en ny lagstiftning.
Av direktiven till Bemötandeutredningen
(dir. 1995:159) framgår att utredningen
särskilt skall belysa innehållet i
äldreomsorgsarbetet samt frågor som
berör bemötandet och respekten för
äldres självbestämmande, integritet,
trygghet och värdighet. Utredaren skall
kartlägga och analysera brister i
bemötandet av äldre. Faktorer i
organisation och struktur som kan tänkas
bidra till brister i kvalitet och
bemötande skall kartläggas och
analyseras. I detta sammanhang skall
också frågan om äldres möjlighet att
flytta till en särskild boendeform i en
annan kommun tas upp.
Utredaren skall vidare beskriva
pågående arbete i kommuner och landsting
i frågor som rör kvalitetsutveckling och
utveckling av innehållet i omsorg och
vård samt redovisa ett antal goda
exempel på verksamheter i vilka det
målmedvetet arbetas med
kvalitetsutveckling och där frågan om
bemötande av äldre är ett viktigt
inslag. Slutligen skall utredaren
föreslå åtgärder som kan bidra till att
avhjälpa brister och missförhållanden i
bemötandet av äldre inom omsorg och vård
och annan offentlig verksamhet.
Bemötandeutredningen avlämnade den 19
november 1996 delbetänkandet Rätt att
flytta - en fråga om bemötande av äldre
(SOU 1996:161) med förslag till
lagreglering av äldres möjligheter att
flytta och få det bistånd de kan behöva.
I betänkandet konstateras att den
frivilliga överenskommelsen från år 1989
i form av Svenska Kommunförbundets
rekommendation inte har varit
tillräcklig. Mindre än hälften av
kommunerna har antagit rekommendationen.
Utredaren föreslår en ny lagreglering i
socialtjänstlagen som ger en person som
fyllt 65 år och som vill flytta till en
annan kommun en rätt till bistånd enligt
socialtjänstlagen av
inflyttningskommunen. Rätten till
bistånd föreslås prövas efter
framställning av den enskilde. Han/hon
skall då behandlas på samma villkor som
andra kommuninvånare i
inflyttningskommunen.
Inflyttningskommunen skall vara skyldig
att pröva rätten till bistånd om den
enskilde varaktigt har omfattande vård-
och omsorgsinsatser eller varaktigt är i
behov av sådana insatser, anförs det.
Utflyttningskommunen föreslås vid behov
bistå inflyttningskommunen med den
utredning som kan behövas för
bedömningen av biståndsrätten. Beslut om
bistånd enligt den nya regleringen
föreslås få överklagas i den för
förvaltningsbesvär gällande ordningen;
länsrätt, kammarrätt och
Regeringsrätten.
I betänkandet anförs att det
individuella behovet skall vara
avgörande för om den enskilde ingår i
personkretsen, inte diagnos eller orsak
till behovet. Vidare anförs att det är
viktigt att biståndsbedömningen vid den
önskade flyttningen tar fasta på
personens individuella behov och att
inte den aktuella formen för bostad och
stöd styr bedömningen hur den enskildes
behov skall kunna tillgodoses på bästa
sätt.
Förslaget innebär inte något nytt
offentligt åtagande och inte heller ökar
kostnaderna totalt sett för kommunerna.
Kostnadsfördelningen mellan inflyttnings-
och utflyttningskommunen förändras dock
då en enskild beviljas bistånd att
flytta. Kommunalekonomiska effekter kan,
anför utredaren, först preciseras efter
en uppföljning. Socialstyrelsen bör få i
uppdrag att i samverkan med Svenska
Kommunförbundet följa utvecklingen.
Utredningen har remitterats. Enligt
uppgift är målet att lagändringen skall
tas med i den socialtjänstproposition
som planeras överlämnas till riksdagen
under år 1997.
Prioriteringsutredningen avlämnade sitt
slutbetänkande Vårdens svåra val (SOU
1995:5) i mars 1995. Utredningens
uppgift har varit att diskutera hälso-
och sjukvårdens roll i välfärdssamhället
och lyfta fram de grundläggande etiska
principer efter vilka nödvändiga
prioriteringar i vården bör ske.
Uppgiften har varit att strukturera
problemen och ange de värderingar som
bör vägleda dem som har att fatta
prioriteringsbesluten både på
politisk/administrativ nivå och i den
kliniska vardagen.
Betänkandet har remitterats och bereds
nu vidare i regeringskansliet. En
proposition överlämnas inom kort.
HSU 2000 har i november 1996 avlämnat
delbetänkandet Behov och resurser i
vården (SOU 1996:163). Kommittén
konstaterar i betänkandet att en
demografisk framskrivning av kostnaderna
för vård och omsorg innebär att kraven
på resurser för landstingens hälso- och
sjukvård ökar med 5-6 % fram till år
2010 och att motsvarande framskrivning
för kommunernas äldreomsorg innebär att
kravet på resurser ökar med drygt 19 %
till är 2010. Kommittén gör vidare
bedömningen att det inte är realistiskt
att förlita sig på att problemet med de
växande gapen mellan behov och resurser
före sekelskiftet skall kunna lösas
enbart genom organisatoriska
förändringar och verksamhetsutveckling
även om förutsättningarna varierar
mellan olika landsting respektive olika
kommuner. Kommittén redovisar ett brett
faktaunderlag för en bedömning av
behoven och konstaterar att det ytterst
ankommer på regering och riksdag att
besluta om hur resursbehovet skall
tillgodoses så att de nationella målen i
hälso- och sjukvårdslagen och de
nationella målen för äldreomsorg kan
uppnås.
Regeringen beslutade i september 1996
att tillkalla en särskild utredare med
uppdrag att analysera den privata
tjänsteproduktionens nuvarande och
framtida roll i samhällsekonomin och
förutsättningarna för dess utveckling,
Förutsättningarna för tjänstesektorns
utveckling (dir. 1996:69). Utredaren
skall vidare analysera motiv för och
effekter av olika tänkbara
regelförändringar som syftar till att
främja utbud och efterfrågan på privat
tillhandahållna tjänster och
sysselsättningen inom den privata
tjänstesektorn. Om utredaren finner det
lämpligt skall också förslag om sådana
regelförändringar lämnas.
I direktiven redovisas bedömningen att
ett permanent system med selektiva
stimulanser av olika privat
tillhandahållna tjänster inte kan
motiveras av samhällsekonomiska
effektivitetsskäl, men att det i en
situation med ett svårt
arbetsmarknadsläge kan vara möjligt att
olika temporära stimulanser kan bidra
till att minska arbetslösheten.
Utredningen ses därmed som ett underlag
för regeringens fortsatta överväganden i
frågan. Utredningsuppdraget skall vara
avslutat före den 15 mars 1997.
Omsorg om personer med funktionshinder
I propositionen anförs att
utgångspunkten för handikappolitiken är
principen om alla människors lika värde
och lika rätt. Innebörden av detta är
att personer med funktionshinder skall
beredas möjligheter som andra att vara
med i samhällsgemenskapen och delta i
olika aktiviteter. Strävan är att
personer med funktionshinder precis som
andra medborgare skall ges möjligheter
att få en god utbildning, ett
förvärvsarbete och ett tryggt och
värdigt boende samt möjligheter att
delta i olika fritids- och
kulturaktiviteter. Målet för
handikappolitiken är att uppnå full
delaktighet och jämlikhet. Staten,
kommunerna och landstingen är ytterst
ansvariga för att de handikappolitiska
målen kan förverkligas.
Under senare årtionden har
levnadsvillkoren för personer med
funktionshinder successivt förbättrats,
anförs det. En grundläggande
förutsättning har varit utvecklingen av
den generella välfärdspolitiken. Även
fortsättningsvis kommer den generella
välfärdspolitiken, i kombination med
särskilt inriktade handikappolitiska
insatser och åtgärder för en förbättrad
tillgänglighet, att utgöra grundstenarna
i svensk handikappolitik.
I propositionen konstateras att de
handikappolitiska reformer som
genomförts under senare år i hög grad
har inriktats på förbättringar av det
individuella stödet till
funktionshindrade personer. Under
kommande år är det, enligt
propositionen, angeläget att
handikappolitiken även inriktas på att
förbättra tillgängligheten i miljöer och
verksamheter för funktionshindrade
personer.
Regeringen har nyligen beslutat uppdra
åt Handikappinstitutet att utarbeta ett
förslag till ett
informationsteknikprogram (IT-program)
med inriktning på äldre och
funktionshindrade personer. Syftet med
programmet är att skapa förutsättningar
för ett mer samlat grepp när det gäller
beslut om prioriteringar och åtgärder
inom området informationsteknik och
äldre och funktionshindrade personer.
I propositionen redovisas att mot
bakgrund av riksdagens uttalande, vid
beslutet om inrättande av en
Handikappombudsman, om att regeringen
ytterligare borde belysa
förutsättningarna för att ge
Handikappombudsmannen en processförande
roll och återkomma till riksdagen med
förslag i frågan (prop. 1993/94:219,
bet. 1993/94:SoU27, rskr. 1993/94:397)
har en promemoria utarbetats inom
Arbetsmarknadsdepartementet. Promemorian
(Ds 1996:56) innehåller förslag till
lagstiftning mot diskriminering i
arbetslivet av personer med
funktionshinder liksom förslag om att
Handikappombudsmannen skall få en
processförande roll i sammanhanget.
Promemorian remissbehandlas under hösten
1996.
I motion So401 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkten för
handikappolitiken (yrkande 1).
Motionärerna framhåller att balans i
Sveriges ekonomi på sikt är det enda
sättet att skapa förutsättningar för en
välfärd värd namnet. Trots det
ekonomiskt allvarliga läget anser dock
motionärerna att de funktionshindrade i
möjligaste mån skall undantas från
besparingar. Stödet till de
funktionshindrade skall vara mångsidigt
och anpassas till de funktionshindrades
särskilda förutsättningar. Den
funktionshindrade skall ha möjlighet att
påverka sin egen situation genom att få
välja vård, assistans och omsorgsform.
Alla funktionshindrade skall ges
möjlighet till eget boende, anpassat
till de egna behoven. Vidare anförs att
medmänniskors personliga engagemang gör
den funktionshindrades liv rikare och
ökar tryggheten. Därför skall frivilligt
socialt arbete med handikappade stödjas
och uppmuntras.
I samma motion yrkas också att
riksdagen hos regeringen begär utredning
om erfarenheterna av den amerikanska
Americans With Disabilities Act (ADA)
och den därmed förenade ansvars- och
finansieringsprincipen i enlighet med
vad som anförts i motionen (yrkande 7).
Motionärerna anför att USA år 1990 antog
en lag, ADA, som garanterade ett antal
rättigheter för funktionshindrade. Lagen
förbjuder diskriminering av personer med
funktionshinder. Den ger
funktionshindrade rätt att använda
kollektiva transporter, vilket innebär
att trafikmedlen måste anpassas. Vidare
stadgar ADA att federala, delstatliga
och lokala myndigheter måste vara
tillgängliga för personer med
funktionshinder. Funktionshindrade har
också enligt lagen rätt att på lika
villkor få tillgång till utbjudna varor,
tjänster, lokaler och förmåner som
erbjuds av privata näringsidkare. Lagen
omfattar även tillgänglighet till
allmänna utrymmen som restauranger och
hotell.
Finansiering sker genom den s.k.
ansvars- och finansieringsprincipen.
Detta innebär t.ex. att alla resenärer
får vara med och betala kostnaderna för
handikappanpassning av bussar och tåg.
De nya bestämmelserna har inte kostat de
amerikanska skattebetalarna några större
belopp. I stället har kostnaderna
spritts bland de andra nyttjarna av en
viss tjänst.
Motionärerna anför att lagen nu varit i
kraft några år och att det borde vara av
stort intresse att studera resultaten
och konsekvenserna av denna mycket
avancerade lagstiftning som i sin
omfattning saknar motstycke i Sverige.
I motion So426 av Roland Larsson m.fl.
(c) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts dels om en genomförandeplan för
Handikapputredningens förslag (yrkande
1), dels om arbetslivets tillgänglighet
(yrkande 10). Motionärerna anför att den
totala handikappomsorgen måste utformas
så generellt som möjligt utan onödig
behovsprövning och detaljstyrning. Genom
en god samhällsplanering kan
tillgängligheten generellt öka, vilket
blir kostnadseffektivt då särlösningar
undviks. Generella lösningar skall
främst gälla tillgängligheten till
bostadsmiljön, transport/kollektivtrafik
och till arbetslivet. Kostnader för
fritidsaktiviteter, idrott, kultur m.m.
skall finansieras genom avgifter som tas
ut av alla som utnyttjar dessa.
Motionärerna framhåller att det i
Handikapputredningens slutbetänkande Ett
samhälle för alla finns förslag i denna
riktning. Förslagen berör åtta stora
samhällsområden som samhällsinformation,
bostäder och miljö, kommuner för alla,
kultur och medier, resor, tele,
näringsverksamhet och arbetsliv. De
övergripande skyldigheterna förslogs
regleras i de lagar som finns inom
respektive sektor.
Motionärerna konstaterar att ansvaret
för lagar som rör handikappområdet
ligger på olika departement och att
frågor om funktionshindrades möjligheter
prioriteras olika på departementen.
Enligt motionärernas uppfattning bör
regeringen därför ta ett helhetsgrepp
och utarbeta en plan för genomförandet
både av lagförslagen och övriga förslag
i Handikapputredningens slutbetänkande.
I motion So425 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts dels om lagförbud mot
diskriminering av handikappade (yrkande
2), dels om domstolstrots (yrkande 3).
Motionärerna anför att alla människor
skall behandlas med samma hänsyn och
respekt av staten. Sådana ojämlikheter
som beror på omständigheter som ligger
utanför den enskilda människans kontroll
skall staten kompensera för genom att
förse individen med resurser som
möjliggör för henne att få samma
möjligheter och livschanser som alla
andra människor. Det är statens
moraliska skyldighet att förse de
funktionshindrade med sådana resurser
som gör att de kan leva ett
självständigt liv i värdighet, anför
motionärerna. De konstaterar att flera
länder har säkrat funktionshindrades
rättigheter i diskrimineringslagar,
exempelvis USA, Kanada, Nya Zeeland,
Australien och Sydafrika. I
Handikapputredningen Ett samhälle för
alla (SOU 1992:52) föreslogs en regel om
diskriminering i brottsbalken.
Motionärerna anser att det behövs en
lagstiftning mot diskriminering av
funktionshindrade. Motionärerna
konstaterar vidare att flera kommuner
trotsar domstolars beslut om stöd till
funktionshindrade. Det behövs därför,
enligt deras mening, ett förslag till
lag om domstolstrots som omfattar domar
angående förvaltningsbesvär.
I samma motion begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen
anförts om Handikappombudsmannens
befogenheter (yrkande 7). Motionärerna
anför att Handikappombudsmannen har fått
åtskilliga anmälningar mot
diskriminering av funktionshindrade och
att Handikappombudsmannen gjort vad hon
kunnat, nämligen uttalat sig.
Motionärerna anser att lagstiftningen nu
skall kompletteras med förbud mot
diskriminering av funktionshindrade i
arbetslivet och att
Handikappombudsmannen samtidigt måste
ges möjlighet att väcka talan om någon
diskrimineras i arbetslivet på grund av
sitt funktionshinder. Motionärerna
konstaterar att
Arbetsmarknadsdepartementet har
utarbetat en promemoria som föreslår
lagstiftning mot diskriminering i
arbetslivet av funktionshindrade
personer och att denna skall
remissbehandlas under hösten 1996.
I motion So413 av Stig Sandström m.fl.
(v) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till
inrättandet av en nationell
samordningskommitté för handikappfrågor.
Motionärerna anför att en samlad
handikapprörelse i en skrivelse till
Socialdepartementet tagit upp behovet av
en nationell samordningskommitté i
handikappfrågor. Handikappombudsmannen
har inte denna funktion utan är inriktad
på att stödja och hjälpa enskilda
funktionshindrade. Handikapprörelsen
anser att det är nödvändigt med ett
kontinuerligt samråd mellan
handikapporganisationer, myndigheter och
politiker. Samordningskommittén skulle
även skapa förutsättningar för att det
inom de statliga myndigheterna
utvecklades en helhetssyn på
handikappområdet. Motionärerna anser att
det är politikernas skyldighet att
tillmötesgå detta krav.
I motion So427 av Stig Sandström m.fl.
(v) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en lag mot diskriminering av
funktionshindrade enligt vad i motionen
anförts om att lagen skall innehålla
sanktioner mot kränkning av principen om
ickediskriminering. Trots att vi i
Sverige enats om en handikappolitik som
i ord är mycket radikal och
framåtsyftande utsätts personer med
funktionshinder för diskriminering
dagligen och i många olika sammanhang,
anför motionärerna. De anser att det
allt hårdare samhällsklimat som uppstår
i besparingstider gör det allt
angelägnare med en lagstiftning till
skydd för funktionshindrade. En
diskrimineringslag skall, enligt
motionärerna, gälla samfärdsel, ekonomi,
arbete, tillgång till varor och
tjänster, till ny teknik och
teknikutveckling, bostäder, offentliga
miljöer och deltagande i arvoderad
verksamhet såsom ideella eller
fritidspolitiska uppdrag.
I motion So812 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur de handikappades
situation kan förbättras (yrkande 1).
Motionärerna anför att
handikappanpassning skall vara en
självklarhet både vid nybyggnad och
ombyggnad. Detta bör framför allt gälla
offentliga lokaler, affärslokaler,
skolor, vänthallar och sjukhus.
Offentliga lokaler skall ha ljudslingor
för hörselskadade i högre utsträckning
än i dag. Lokalerna bör också i
möjligaste mån anpassas för allergiker,
funktionshindrade och synskadade. Vidare
bör färdtjänsten göras mer funktionell
och tillgänglig för dem som har rätt
till den, samtidigt som
kollektivtrafikens bussar och tåg bör
anpassas. Slutligen anser motionärerna
att Diskrimineringsombudsmannen bör få
rätt att agera när funktionshindrade
nekas tillträde till teatrar och
restauranger.
I motion So416 av Ronny Olander (s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om diskriminering av
funktionshindrade. Motionären
konstaterar att det inte är ovanligt att
näringsidkare nekar personer med
funktionshinder tillträde till
restauranger. De kan göra detta med
vetskapen att de inte riskerar någon
form av åläggande, böter eller annan
påföljd. Diskrimineringen bottnar många
gånger i oförstånd, rädsla och fördomar
för det okända och främmande. Motionären
tycker att det är rimligt att i lag
jämställa de handikappades situation med
diskriminering av kön, hudfärg eller
etnisk tillhörighet och vill att en
utredning tillsätts med syfte att
framlägga lagförslag på området.
Handikapputredningens slutbetänkande Ett
samhälle för alla (SOU 1992:52)
behandlade generellt riktade insatser.
Särskild uppmärksamhet ägnades åtta
områden, som prioriterats på grund av
sin stora betydelse för
funktionshindrades delaktighet i
samhället. Områdena avser grundläggande
samhällsinformation, kommunens ansvar
för funktionshindrades likställighet med
andra invånare, utformning av bostäder
och miljöer, kultur-medier-läromedel,
resemöjligheter, grundläggande
telekommunikation, arbetslivets
tillgänglighet och åtgärder mot
diskriminering i näringsverksamhet.
Förslag lades fram med innebörden att
varje sektor i samhället skall tillse
att funktionshindrade skall vara
likställda med andra invånare inom
respektive sektors område och kunna ta
del av sektorns utbud av service och
tjänster. Vid behov av
tillgänglighetsskapande åtgärder skall
dessa finansieras som inom sektorn i
övrigt. Enligt utredningens uppfattning
var det genom en konsekvent tillämpning
av ansvars- och finansieringsprincipen
som enskildas möjligheter till
inflytande och delaktighet inom nämnda
områden skulle ökas.
Handikappombudsmannen inrättades den 1
juli 1994 och har till uppgift att
bevaka frågor som angår
funktionshindrade personers rättigheter
och intressen samt att verka för att de
övergripande målen för handikappolitiken
uppnås. I regeringens proposition
1993/94:219 Handikappombudsmannen
föreslogs att Handikappombudsmannen inte
skulle ges någon processförande roll, då
förutsättningarna för att ombudsmannen
skulle kunna ha en processförande roll
var att det fanns sanktionerade
förbudsbestämmelser. I propositionen
redovisades samtidigt det arbete som
pågick i regeringskansliet med nära
samband med de förslag som
Handikapputredningen presenterat.
I betänkande 1993/94:SoU27 föreslog
utskottet vid sin behandling av
regeringens förslag om inrättande av en
Handikappombudsman att riksdagen borde
ge regeringen till känna att
möjligheterna att ge
Handikappombudsmannen en processförande
roll ytterligare borde belysas och att
regeringen skulle ange de lagändringar
ett sådant beslut skulle föranleda samt
återkomma till riksdagen. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1993/94:397).
Riksdagens beslut ledde till att
Arbetsmarknadsdepartementet tillsatte en
intern arbetsgrupp. I promemorian Förbud
mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder (Ds
1996:56) föreslås en lagstiftning mot
diskriminering av funktionshindrade.
Bestämmelserna i lagen (1994:134) mot
etnisk diskriminering har använts som
förebild. Diskrimineringsförbudet
föreslås avse otillbörlig särbehandling
av en arbetssökande eller en
arbetstagare. Vidare föreslås
Handikappombudsmannen ges en
processförande roll.
Promemorian har nyligen
remissbehandlats och beredningsarbete
pågår i regeringskansliet.
Frågan om hur kommuner och landsting
följer förvaltningsdomstolars domar och
beslut har varit föremål för olika
utredningar sedan 1986.
Finansdepartementet presenterade våren
1995 en promemoria, Kommunalt
domstolstrots och lagtrots - ett förslag
om personligt vitesansvar i mål om
laglighetsprövning (Ds 1995:27).
Promemorian tar sin utgångspunkt i
Lokaldemokratikommitténs delbetänkande
Förtroendevaldas ansvar vid
domstolstrots och lagtrots (SOU
1993:109) och remissyttrandena över
detta betänkande. I promemorian anförs
att kommittén valt att endast gå vidare
med vissa av kommitténs förslag mot
bakgrund av att bl.a. vissa mer
grundläggande problem rörande
förhållandet mellan staten och
kommunerna först bör få sin lösning.
Frågan om att införa ett sanktionssystem
för domstolstrots och lagtrots i samband
med förvaltningsbesvär samt den närmare
utformningen av ett sådant system
föreslås avvaktas till dess att
ansvarsförhållandet mellan staten och
kommunerna, när det gäller att garantera
medborgarnas sociala rättigheter, har
klarlagts.
I betänkande 1994/95:SoU25 behandlade
utskottet senast frågan om fullföljande
av Handikapputredningens förslag och
anförde då att samhällets tillgänglighet
för funktionshindrade måste förbättras
och att ansvars- och
finansieringsprincipen därvid borde slås
fast. Utskottet konstaterade samtidigt
att arbete pågick inom regeringskansliet
med dessa frågor och att detta arbete
borde avvaktas innan utskottet tog några
initiativ i denna fråga.
Inom regeringskansliet pågår ett arbete
med att öka tillgängligheten till
offentligt tryck. Socialdepartementet
presenterade i december 1995 en
promemoria, Samhällsinformation för
alla. Regeringskansliets publikationer
och deras tillgänglighet för personer
med funktionsnedsättning (Ds 1995:80).
Grundtanken är att personer med
funktionsnedsättning skall erbjudas
motsvarande servicenivå som andra och
till samma kostnad som för andra.
Kommittédirektiv, Statens offentliga
utredningar (SOU), Departementsserien
(Ds), Statsliggaren och Svensk
författningssamling (SFS) skall finnas
tillgängliga i anpassade versioner. I
första hand skall dessa framställas med
tanke på personer med synskador,
dövblindhet, språkskador och
utvecklingsstörning. Alla publikationer
som rör handikappolitiska frågor eller
rör de mest centrala samhällsfrågorna
skall framställas som talkassett och i
lättläst version. De skall också
tillhandahållas genom datadiskett.
Anslag
Hälso- och sjukvård (A 1-A 13)
Sjukvårdsförmåner m.m. (A 1)
Anslaget omfattar till större delen
sjukförsäkringens kostnader för
vuxentandvård och läkemedel. Därutöver
omfattas ersättning för finansieringen
av Handikappinstitutet, ersättning för
vissa vårdförmåner i internationella
förhållanden samt ersättning för viss
sjukhusvård.
Anslaget är fördelat på tre
anslagsposter: ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m., läkemedel och
tandvård.
I propositionen föreslås att riksdagen
för budgetåret 1997 till
Sjukvårdsförmåner m.m. anvisar ett
ramanslag på 15 637 miljoner kronor,
varav 14 100 miljoner kronor avser
anslagsposten Läkemedel och 1 937
miljoner kronor anslagsposten Tandvård.
För anslagsposten Ersättning till
sjukvårdshuvudmännen m.m. beräknas ett
överskott på 400 miljoner kronor.
Regeringen föreslår att bestämmelserna i
2 kap. 3 § lagen om allmän försäkring
(AFL) ändras för att klarlägga
folktandvårdens respektive den allmänna
sjukförsäkringens ansvar för patienter
som fyllt 19 men inte 20 år. Som skäl
till förslaget anförs att bestämmelserna
i AFL inte helt överensstämmer med
bestämmelserna i tandvårdslagen vad
gäller det ekonomiska ansvaret för
patienter mellan 19 och 20 år.
Innebörden av den föreslagna ändringen
är att folktandvården har det ekonomiska
ansvaret för patienten under hela det
kalenderår under vilket denne fyller 19
år. Den allmänna försäkringen övertar
således det ekonomiska ansvaret för
patienten under det kalenderår då denne
fyller 20 år även om behandlingen
påbörjats tidigare. Enligt regeringen
kommer den föreslagna ändringen inte att
leda till några ökade
försäkringskostnader.
Vidare föreslås att riksdagen godkänner
att tidsperioderna för
försöksverksamheterna i Göteborgs och
Bohus läns landsting och Göteborgs
kommun med alternativa ersättningssystem
inom vuxentandvården förlängs till
utgången av år 1997.
I motion Sf254 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) yrkas att riksdagen beslutar anslå 9
915 miljoner kronor till anslaget A 1
Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret
1997 (yrkande 3). Motionärerna anför att
de förslag till reformer rörande
tandvårds- och läkemedelsförsäkringen
samt högkostnadsskyddet för sjukvård som
presenteras dels i motion So217 (som
behandlas i samband med
budgetpropositionen), dels i motionerna
So6 och So236 (som behandlas i samband
med proposition 1996/97:27 om
läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning) på avgörande
punkter skiljer sig från regeringens
förslag på dessa områden. Till följd
härav föreslår motionärerna ett anslag
på 9 915 miljoner kronor till
Sjukvårdsförmåner m.m. för år 1997. Av
de föreslagna besparingarna 5 722
miljoner kronor avser, enligt motion
Fi204, 4 432 miljoner kronor läkemedel
och 1 290 miljoner kronor tandvård.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkas att riksdagen till anslaget
Sjukvårdsförmåner m.m. för 1997 anvisar
400 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit, eller 16 037
miljoner kronor (yrkande 44).
Motionärerna är kritiska till
regeringens förslag till
högkostnadsskydd i proposition
1996/97:27 om läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning och förordar i
stället att egenkostnadstaket i
högkostnadsskyddet för öppen sjukvård
och vissa läkemedel skall bestämmas till
1 000 kr per person och år för
respektive område. Flera människor
kommer annars att skjuta upp läkarbesök
eller helt avstå från inköp av
nödvändiga läkemedel, menar
motionärerna.
I motion So802 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkas att riksdagen till anslaget
Sjukvårdsförmåner m.m. för 1997 anvisar
920 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit, eller 16 557
miljoner kronor (yrkande 13).
Motionärerna menar att om alla
medborgare skall kunna erbjudas en
generell och värdig välfärd måste
kostnader och intäkter balansera
varandra. Alla kan dock inte spara lika
mycket. De områden som enligt
motionärerna skall prio-riteras är bl.a.
hälso- och sjukvården. Motionärerna
motsätter sig därför de förslag till
ändrat högkostnadsskydd som förs fram i
regeringens proposition 1996/97:27 om
läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning och förordar i
stället ett högkostnadsskydd på totalt 1
800 kr per år för läkemedel och
vårdkostnader. I annat fall föreligger
en risk för att många människor,
särskilt äldre personer, kommer att
avstå från att hämta ut sin medicin på
grund av för höga tröskelkostnader.
Motionärerna motsätter sig också
regeringens kommande förslag till
reformerad tandvårdsförsäkring och
hänvisar i denna del till motion So295
(som behandlas nedan).
I motion So807 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) yrkas att riksdagen för
budgetåret 1997 anvisar 100 miljoner
kronor utöver regeringens förslag till
anslaget Sjukvårdsförmåner m.m., eller
15 737 miljoner kronor (yrkande 1).
Vidare begärs ett tillkännagivande om
att anslaget för vart och ett av åren
1998 och 1999 skall höjas med 1 000
miljoner kronor (yrkande 2).
Motionärerna anser att de aviserade
neddragningarna kommer att leda till att
redan hårt ansträngda hushåll får det
ännu svårare att ha råd med
tandläkarbesök, läkarvård och medicin.
Motionärerna vill därför tillskjuta
ytterligare 100 miljoner kronor till
anslaget A 1. Egenkostnadstaket i
högkostnadsskyddet bör i enlighet med
förslaget från HSU 2000 bestämmas till 1
000 kr för läkemedel och 1 000 kr för
öppen sjukvård.
När det gäller tandhälsan delar
motionärerna inte regeringens bedömning
om att tandhälsan nu blivit så bra att
det inte längre finns behov av statliga
subventioner genom en allmän
tandvårdsförsäkring. Motionärerna, som
på sikt vill se ett gemensamt
högkostnadsskydd för utgifter för hälso-
och sjukvård och tandvård, anser att de
föreslagna budgetbesparingarna på kort
tid kommer att leda till att den goda
tandhälsan ödeläggs. Tandvården bör
därför tillföras ytterligare 900
miljoner kronor fr.o.m. år 1998.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) yrkas att riksdagen för budgetåret
1997 anvisar 610 miljoner kronor utöver
regeringens förslag till anslaget
Sjukvårdsförmåner m.m., eller 16 247
miljoner kronor. För att rädda
tandvårdsförsäkringen och därmed
tandhälsan föreslår motionärerna att
bidraget till tandvården höjs med 350
miljoner kronor. 150 miljoner kronor
föreslås för att hålla nere
egenkostnadstaket inom
högkostnadsskyddet för läkarvård och
vissa läkemedel till 1 000 kr per person
och år för respektive område. Vidare
anser motionärerna att den s.k. fria
läkemedelslistan skall behållas och
föreslår 50 miljoner kronor till detta
ändamål. Handikappinstitutet bör
tillföras 60 miljoner kronor för att
förstärka sin informationskapacitet.
I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om en
parlamentarisk utredning (yrkande 1).
Motionärerna anser att en så stor
folkhälsofråga som ett sannolikt
avskaffande av tandvårdsförsäkringen
innebär behöver hanteras av en
parlamentarisk kommitté.
Även i motion So295 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning av den framtida
tandvårdsförsäkringen (yrkande 1).
I motion So217 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om regeringens
hantering av förslaget till ny
tandvårdstaxa (yrkande 1). Motionärerna
menar att regeringens hantering av
tandvårdstaxan leder till utomordentligt
svåra problem för tandläkare i privat
och offentlig tjänst. Handläggningen
fördyrar verksamheten inom tandvården
bl.a. genom att det, enligt
motionärerna, inte finns några
möjligheter att anpassa tandvårdens
datasystem, vare sig hos
försäkringskassan eller hos landstingen
och privattandläkarna. Vidare skall RFV
hinna trycka en miljon nya
tandvårdsräkningar, som skall
distribueras till kassorna och till
berörda tandläkare. Därutöver kommer att
den nya tandvårdstaxan skall gälla i
högst 15 månader. Motionärerna är vidare
kritiska mot att det i
budgetpropositionen inte framgår hur
stora de administrativa kostnaderna av
den reformerade taxan beräknas bli.
Vidare begärs ett tillkännagivande om
en förändring av tandvårdsförsäkringen
till att enbart omfatta ett
högkostnadsskydd (yrkande 2).
Motionärerna anför att ett primärt syfte
med tandvårdsförsäkringen är att hjälpa
dem som av olika anledningar har fått
stora och kostnadskrävande
tandvårdsbehov. Subventionerna bör
därför i första hand komma i fråga för
denna grupp även om det på längre sikt
är viktigt att förebyggande insatser
sätts in på ett tidigt stadium. Enligt
motionärerna finns det olika sätt att
utan subventioner uppnå målet med
förebyggande vård. Motionärerna förordar
att ett högkostnadsskydd inträder vid
kostnader överstigande 3 000 kr vid ett
behandlingstillfälle med en subvention
på 50 %. Godkännande av behandlingen
skall meddelas på förhand av
försäkringskassan, om
behandlingskostnaden beräknas uppgå till
7 000 kr eller mer. För patienter som
kan visa att de regelbundet erhållit
förebyggande tandvård bör subventionen
höjas med 10 %, anser motionärerna.
I samma motion (yrkande 4) begärs också
ett tillkännagivande om
behandlingstaxor för tandvård, fri
upphandling av tandtekniska tjänster,
stati-stik och annan rapportering till
försäkringskassorna samt om
högkostnadsskyddets principiella
utformning. Motionärerna menar att
tandvårdstaxan har släpat efter.
Priskontroller leder inte till optimal
prissättning och konkurrens enligt
motionärerna. Subventionerna har krävt
en betydande administrativ hantering
både hos tandläkarna och hos
försäkringskassorna. Om all
subventionering tas bort, förutom det
som gäller högkostnadsskyddet, borde
inte krav ställas på en fullständig
rapportering av gjorda behandlingar till
kassorna. Vidare borde mer rutinmässiga
förebyggande åtgärder och undersökningar
vara befriade från priskontroll. I ett
första skede borde prissättningen upp
till 3 000 kr kunna ske fritt. Om detta
system visar sig fungera bra bör
priskontrollen successivt avvecklas för
behandlingar som inte berörs av
högkostnadsskyddet. Motionärerna
förordar även ett system med fri
upphandling av tandtekniska tjänster och
en avskaffad priskontroll inom detta
område.
I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om högkostnadsskydd
(yrkande 6). Den försämring av
högkostnadsskyddet som den nyligen
beslutade revideringen av tandvårds-
taxan innebär är enligt motionärerna
djupt olyckligt. Motionärerna anför att
ett högkostnadsskydd som inträder först
vid 13 500 kr ställer många enskilda
människor inför mycket stora problem.
Motionärerna föreslår ett effektivare
högkostnadsskydd som finansieras inom
ramen för tandvårdsförsäkringen.
Förslagsvis skulle högkostnadsskyddet
kunna inträda vid 10 000 kr och
merutgiften finansieras genom högre
självrisker längre ner i systemet.
I motionen begärs också ett
tillkännagivande om vad som anförts om
fri prissättning (yrkande 4).
Motionärerna finner att fri prissättning
är en rimlig följd av att det är
vårdgivaren som fastställer patientens
tandstatus. Eftersom tillgången på
tandläkare är mycket god och förväntas
så vara inom överskådlig tid, föreligger
det enligt motionärerna ingen större
risk att patientkostnaderna skall bli
för höga för patienten vid fri
prissättning.
Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i
motion So295 att riksdagen dels beslutar
att det fortsatt skall finnas en allmän
tandvårdsförsäkring omfattande 500
miljoner kronor fr.o.m. 1998, dels som
sin mening ger regeringen till känna att
det till särskilda patientgrupper bör
avsättas 500 miljoner kronor för 1998
(yrkandena 2 och 3). Motionärerna anser
att den allmänna tandvårdsförsäkringen
skall finnas kvar. Av de 1 000 miljoner
kronor regeringen avser att 1998 avsätta
för särskilda grupper bör hälften
användas till den allmänna försäkringen.
Vidare begärs förslag till ett
reformerat åtgärdstaxesystem som skall
träda i kraft den 1 januari 1998
(yrkande 4). I ett sådant system bör
högkostnadsskyddet baseras på diagnos
och vårdbehov samt beviljas genom
förhandsprövning. En fri prissättning
inom åtgärdstaxan bör också övervägas
anser motionärerna.
I motion So231 av Lena Larsson och
Annika Nilsson (s) begärs ett
tillkännagivande om att se över
möjligheten till en framtida reducerad
tandvårds-taxa för personer mellan 19
och 25 år.
I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om en bibehållen
tandvårdshälsa (yrkande 4). Motionärerna
anför att det är viktigt med
förebyggande tandvård för barn och
ungdomar eftersom det innebär minskade
tandvårdskostnader i framtiden. Den fria
tandvården bör, enligt motionärerna,
utökas till 25 års ålder. För
åldersgruppen över 25 år bör det skapas
en tandvårdsförsäkring som till största
delen finansieras över skattsedeln.
Särskilda patientgrupper som redan i dag
har reducerade eller inga kostnader alls
skall, enligt motionärerna, behålla
denna förmån.
I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om åldersgränser för
privatpraktiserande tandläkare (yrkande
5). Motionärerna anser att 65-årsgränsen
för att få verka inom
tandvårdsförsäkringen måste bort och att
en eventuell åldersgräns under inga
förhållanden bör sättas lägre än 67 år.
I den stora pensionsuppgörelsen fanns
ett inslag om rätt för löntagare att
stanna kvar i sina arbeten längre än
till 65 års ålder. Förseningen av denna
del av pensionsreformen är, enligt
motionärerna, ingen orsak för att nu
genomföra försämringar för privata
tandläkare.
Läkemedel och tandvård
Från anslaget bekostas samtliga delar av
läkemedelsförmånen, dvs. prisnedsatta
och kostnadsfria läkemedel, kostnadsfria
förbrukningsartiklar, prisnedsatta
speciallivsmedel samt avgiftsbefriade
inköp av läkemedel inom systemet för
skydd mot höga kostnader för inköp av
prisnedsatta läkemedel och öppen
sjukvård, det s.k. högkostnadsskyddet.
I syfte att dämpa kostnadsutvecklingen
när det gäller prisnedsatta läkemedel
har avgiftssystemet ändrats under de
senaste åren. Avgifterna och
egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet
har successivt höjts, och ett system med
s.k. referenspriser för generiska
läkemedel har införts. Sedan den 1 juli
1996 är egenavgiften för inköp av
prisnedsatta läkemedel högst 170 kr för
det läkemedel som har det högsta priset
på receptet och högst 70 kr för varje
ytterligare förskrivet läkemedel.
Egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet
är fr.o.m. samma tidpunkt lägst 2 200 kr
med möjlighet för landstingen att
besluta om ett lägsta belopp som
understiger 2 200 kr. Enligt
budgetpropositionen har flertalet
landsting beslutat om ett tak som ligger
under 2 200 kr, vilket kan medföra att
utgiftsminskningen på anslaget för 1996
inte blir den förväntade.
I budgetpropositionen anges att de
väsentligaste orsakerna till
utgiftsutvecklingen är den fortsatta
ökningen av volymen förskrivna läkemedel
liksom att nya, dyrare och mer effektiva
läkemedel förskrivs i allt större
utsträckning. Systemet är också genom
sin konstruktion kostnadsdrivande.
Höjningarna av egenavgifterna under det
senaste året har enligt propositionen
lett till en kraftig ökning av antalet
frikort och därmed fler avgiftsbefriade
läkemedelsinköp som i sin tur lett till
ökade utgifter för statskassan.
Besparingseffekterna av den under 1995
företagna avgiftshöjningen blev därför
mindre än beräknat, vilket har varit en
starkt bidragande orsak till att de
budgeterade utgifterna för
läkemedelsfömånen under budgetåret
1995/96 med största sannolikhet kommer
att överskridas, anförs det i
budgetpropositionen.
I proposition 1996/97:27
Läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning m.m. föreslås
bl.a. att läkemedelsförmånen separeras
från andra förmåner i samband med behov
av hälso- och sjukvård och att förmånen
skyddar mot höga sammanlagda kostnader i
stället för som nu subventionera alla
enstaka läkemedelsinköp över en viss
summa. Som ett led i reformeringen
föreslås också att kostnadsansvaret för
den nya läkemedelsförmånen överförs från
sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. år 1998.
I budgetpropositionen framhålls att de
ökade läkemedelsutgifterna för
sjukförsäkringen inte bara har negativa
effekter för samhället, eftersom
övergången till nya och bättre men
dyrare läkemedel även innebär vinster
för sjukvårdssektorn. Som exempel anges
färre operationer och bättre
livskvalitet för många människor.
Vid beräkningen av anslagsposten
Läkemedelsförmåner har regeringen med
utgångspunkt i RFV:s anslagsprognos för
år 1996 beaktat en viss volym- och
prisuppgång för år 1997, liksom en
fortsatt övergång till allt dyrare men
bättre läkemedel. Vidare har hänsyn
tagits till effekterna av de
besparingsåtgärder som trätt i kraft den
1 juli 1996 samt effekterna av ett
genomförande av förslagen i
propositionen 1996/97:27 om
läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning den 1 januari 1997
samt att sjukvårdshuvudmännen
kompenserats för de merkostnader som
uppstår till följd av åtagandet att
kostnadsfritt tillhandahålla insulin
till vissa diabetiker enligt en tidigare
träffad överenskommelse med
Landstingsförbundet. Sammantaget leder
dessa olika åtgärder till att regeringen
beräknar anslagsposten till 14 100
miljoner kronor för år 1997.
Tandvårdsförsäkringen omfattar alla
försäkrade fr.o.m. 20 års ålder. Barn
och ungdom under 20 år har rätt till
avgiftsfri tandvård genom landstingens
försorg. Vuxna patienter betalar en
självrisk på 700 kr per
behandlingsperiod innan försäkringen
inträder. Fram till den 15 oktober 1996
utgick, enligt tandvårdstaxan,
tandvårdsersättning med 25 % av den del
av kostnaden som överstiger 700 kr upp
till 3 000 kr. I taxan finns också ett
s.k. högkostnadsskydd som fram till den
15 oktober innebar att
tandvårdsersättning för kostnader mellan
3 001 kr och 7 000 kr utges med 40 % och
för kostnader därutöver med 70 %.
Ersättning lämnas under förutsättning
att tandläkaren är ansluten till
försäkringen.
Det nuvarande systemet har i princip
gällt allt sedan den allmänna
tandvårdsförsäkringen infördes år 1974
och har varit föremål för ett omfattande
förändringsarbete sedan flera år. I
budgetpropositionen anförs att systemet
är kostnadsdrivande eftersom det är
inriktat på att ersättning skall lämnas
endast för de åtgärder som utförs.
För att dämpa och reducera utgifterna
under de senaste åren har, i avvaktan på
ett slutförande av förändringsarbetet,
subventionsnivåerna i
ersättningssystemet ändrats, bl.a. genom
införande av en självrisk. En jämförelse
mellan budget och utfall år 1994/95
visar på ett visst underskridande,
vilket enligt regeringen till stor del
torde bero på att införandet av
självrisken i praktiken fått större
budgeteffekt än vad som beräknats som en
följd av att många försäkrade skjuter
fram sina tandvårdsbesök.
Under våren 1994 lade den dåvarande
regeringen fram förslag till riksdagen
om riktlinjer för ett nytt
ersättningssystem för vuxentandvård.
Riktlinjerna innebar att ersättning för
vuxentandvård skulle kunna lämnas enligt
två parallella system, dels ett system
med premietandvård, dels nuvarande
system med tandvård enligt åtgärdstaxa.
Förslaget godkändes av riksdagen (prop.
1993/94:93, bet. 1993/94:SfU10, rskr.
203). Den följdproposition (1993/94:
221) som därefter förelades riksdagen
fick till följd att en
riksdagsmajoritet, mot bakgrund av den
kritik som riktades mot förslaget av
bl.a. Lagrådet och med anledning av att
man inte ansåg sig ha fått de
klarlägganden som begärts i samband med
godkännandet av riktlinjerna, upphävde
beslutet om godkännande av dessa
riktlinjer. Samtidigt ansåg riksdagen
att regeringen borde återkomma med ett
helt nytt förslag till ersättningssystem
där de av riksdagen framförda
synpunkterna angående i första hand
systemet med premietandvård beaktades.
Detta gavs regeringen till känna.
Ett nytt förslag till reformering av
ersättningssystemet för vuxentandvården
överlämnades till riksdagen under början
av innevarande år (prop. 1995/96:119).
Propositionen, som i huvudsak byggde på
det tidigare förslaget och innehöll
förslag om premietandvård, återkallades
av regeringen sedan det framkommit att
den inte hade tillräckligt stöd i
riksdagen.
I den ekonomiska vårpropositionen (prop.
1995/96:150) aviserade regeringen med
hänvisning till det besvärliga
statsfinansiella läget förändringar av
tandvårdsförsäkringen i två steg.
Det första steget, som redan ägt rum,
avsåg en revidering av gällande
tandvårdstaxa i syfte att bl.a. förenkla
taxan i enlighet med vad som redovisades
i den återkallade propositionen.
Subventionsnivåerna i taxan skulle
ändras och försäkringsersättningen för
ädelmetall i princip slopas. Enligt
regeringen skall dessa åtgärder
sammantaget leda till att den tidigare
fastställda utgiftsramen för
tandvårdsförsäkringen för år 1996 sänks
med 350 miljoner kronor till 1 901
miljoner kronor räknat på helt år.
Regeringens beslut om en reviderad
tandvårdstaxa trädde i kraft den 15
oktober 1996. De nya reglerna innebär
bl.a. att självrisken på 700 kronor
kvarstår. För behandlingskostnader som,
under en behandlingsperiod, överstiger
700 kr men inte 13 500 kr utgår
tandvårdsersättning för det
överskjutande beloppet med 35 %. Om
behandlingskostnaderna överstiger 13 500
kr under en behandlingsperiod betalas
tandvårdsersättning för det
överskjutande beloppet med 70 %.
Det andra steget avser ett slopande av
subventionerna i tandvårdsförsäkringen
från den 1 januari 1998, med undantag
för ett ekonomiskt stöd till vissa
grupper som till följd av sjukdom eller
handikapp har särskilda tandvårdsbehov.
För detta ändamål ha regeringen för
avsikt att avsätta ett belopp på högst 1
000 miljoner kronor avseende år 1998.
Den avgiftsfria ungdomstandvården
berörs ej av den föreslagna
omstruktureringen av
tandvårdsförsäkringen.
Regeringen har beslutat att tillsätta
en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta
förslag till en omstrukturerad
tandvårdsförsäkring som skall träda i
kraft den 1 januari 1998 med den ovan
angivna inriktningen.
I budgetpropositionen anförs att de
genomförda åtgärderna har haft avsedd
effekt på den svenska marknaden vad
gäller utgifterna. Det finns dock en
risk att de aviserade ändringarna i
försäkringen leder till en temporärt
ökad efterfrågan på tandvård under 1997.
För 1997 beräknas anslagsposten till 1
937 miljoner kronor.
Insatser mot aids (A 3)
Från anslaget betalas enligt
propositionen utgifter för särskilda
insatser för att förebygga spridningen
av hiv/aids. Medlen skall enligt
propositionen användas till information
och kunskapsspridning, stöd till
psykosocialt arbete och
utvecklingsarbete. Från anslaget lämnas
också ett extra bidrag till landsting
och kommuner som stöd till förebyggande
insatser mot spridningen av hiv/aids. De
medel som tidigare anvisats under
anslaget för att utveckla en offensiv
narkomanvård har förts till
Socialstyrelsens ramanslag och den
särskilda posten för
utvecklingsinsatser.
Genom Folkhälsoinstitutet har ett
nationellt policydokument för hiv/aids
tagits fram och fastställts av
institutets särskilda råd för
aidsfrågor. Enligt regeringen har de
hivförebyggande insatserna varit
framgångsrika och den hotande epidemin
har i Sverige inte fått den omfattning
som man tidigare fruktat. Oroande är
dock att smittspridningen bland män som
har sexuellt umgänge med män inte har
bromsats liksom att insatser riktade
till invandrare ej genomförts i
tillräcklig omfattning.
Folkhälsoinstitutet har låtit utföra en
rad studier och utvärderingar av såväl
attityder till hiv/aids som till olika
insatser. Folkhälsoinstitutet genomför
också en studie kring sexualitet och
hälsa vilken beräknas bli klar i början
av nästa år. Spridningen av smitta bland
män som har sexuellt umgänge med män har
föranlett två riktade studier för att
öka kunskaperna om denna grupp.
Utvärderingar har också påbörjats av det
psykosociala stödet till hiv-smittade i
syfte att förbättra insatserna och
därigenom minska smittspridningen.
Regeringen har nyligen beslutat om
direktiv till en parlamentarisk kommitté
(dir. 1996:68) med uppdrag att utvärdera
smittskyddslagen. I uppdraget ingår att
bl.a. analysera olika åtgärder för att
förhindra spridningen av smittsamma
sjukdomar och utvärdera bestämmelserna
om tvångsåtgärder.
Regeringen anser att insatserna för att
förebygga hiv/aids måste ges fortsatt
hög prioritet på alla samhällsnivåer. De
preventiva insatserna måste så långt som
möjligt integreras i kommunernas och
landstingens reguljära verksamhet.
Frivilligorganisationernas kunskap och
engagemang måste tas till vara och
utvecklas och det är enligt
propositionen viktigt att prioritera
stödet till dessa organisationer. Det
finns, enligt regeringen, dock
fortfarande ett behov av central
kunskapsuppbyggnad och samordning av
olika insatser, liksom särskilda
insatser framför allt i storstäderna.
Utvärderingar som gjorts visar att
hittills vidtagna åtgärder varit
framgångsrika men att ytterligare
förbättringar kan göras. Regeringen
ställer sig bakom Folkhälsoinstitutets
inriktning och ambitioner vad gäller det
hivpreventiva arbetet, vilket bl. a.
innebär följande. Insatserna bör i ökad
utsträckning riktas mot de grupper där
riskbeteendet är som störst och där en
fortsatt hög smittspridning sker.
Samarbetet mellan olika aktörer behöver
fördjupas så att största effekt kan
uppnås och dubbelarbete kan undvikas.
Stöd och insatser måste fortlöpande
följas upp och utvärderas.
Medelsanvisningen
Enligt propositionen finns det
möjligheter att såväl centralt som inom
kommuner och landsting effektivisera
verksamheten och därigenom nå samma
måluppfyllelse med något mindre
resurser. Regeringen beräknar en
minskning av anslaget med 7,5 miljoner
kronor och föreslår att till Insatser
mot aids för budgetåret 1997 anvisas ett
ramanslag på 150 887 000 kr. Medlen
skall disponeras av Folkhälsoinstitutet.
I motion So807 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) yrkas dels att riksdagen
beslutar att för budgetåret 1997 anvisa
anslagen under utgiftsområde 9 enligt
vad i motionen anförts (yrkande 1), dels
att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts om
beräknad fördelning på anslag inom
utgiftsområde 9 för åren 1998 och 1999
(yrkande 2). Motionärerna anför att det
för närvarande genomförs två separata
studier om hur smittspridningen bland
män som har sex med män kan motverkas.
När dessa studier slutförts och
utvärderats är det mycket troligt att
ytterligare medel kan behöva tillskjutas
för nya insatser. Motionärerna föreslår
därför att riksdagen till Insatser mot
aids för budgetåret 1997 anvisar 7
miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslagit. För att finansiera det ökade
anslaget föreslås att anslaget till A 10
Smittskyddsinstitutet minskas med
motsvarande summa. För budgetåren 1998
och 1999 begärs tillkännagivanden om att
anslaget A 3 skall höjas med 7 miljoner
och att anslaget A 10 skall minska med
motsvarande belopp.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) yrkas att riksdagen med ändring av
regeringens förslag anslår ytterligare 5
miljoner kronor till Insatser mot aids.
Motionärerna anför att kampen mot aids
hittills varit framgångsrik till en
relativt låg kostnad. Detta arbete får
inte äventyras på grund av missriktad
spariver anser motionären som föreslår
en ökning av anslaget med 5 miljoner
kronor.
Informationsinsatser, m.m.
I motion So201 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) begärs tillkännagivanden om vad i
motionen anförts om hiv/aidsarbetets
inriktning på information, rådgivning
och beteendepåverkan (yrkande 1), om
samlevnadsundervisningen i skolan
(yrkande 3), om hiv och invandrare
(yrkande 4) och om frivilliga
organisationers informationsarbete
(yrkande 6). Information som påverkar
attityder och beteende är enligt
motionärerna avgörande för att hejda
smittspridningen. Information om
hiv/aids bör också ingå i all
upplysningsverksamhet om sexuellt
överförbara sjukdomar. Kampanjer på
nationell och regional nivå behövs för
att påminna människor om riskerna med
hiv. Informationskampanjerna måste,
enligt motionärerna, vara ärliga och
formulerade på ett sådant sätt att
människor i riskzonen påverkas och låter
testa sig. Det är viktigt att
informationen utformas så att den når de
målgrupper som avses. Särskilda
målgrupper för det förebyggande arbetet
måste, enligt motionärerna, vara
ungdomar, homo- och bisexuella män,
flyktingar och invandrare,
narkotikamissbrukare och
utlandsresenärer. För att verkligen
påverka attityder och beteenden bör
informationsinsatserna kombineras med
samtal och dialog. Personer som arbetar
med att förhindra smittspridning måste
få särskild utbildning så att de kan
möta unga människor och hjälpa dem att
finna större säkerhet, trygghet och
ansvarstagande i sin sexualitet. Sådan
utbildning måste gälla kunskap om såväl
hetero- som homosexualitet. Skolan har
en viktig uppgift när det gäller
fördjupad information till ungdomar.
Information om hiv liksom om andra
sexuellt överförbara sjukdomar samt om
homosexualitet måste ingå i all
samlevnadsundervisning, anser
motionärerna.
Lika viktigt är det att nå flyktingar
och invandrare, som kanske tidigare inte
fått någon information i sina hemländer
om faran med hivsmittan. Särskild
information bör också riktas till olika
personalgrupper som kommer i kontakt med
flyktingar och invandrare.
Vidare framhåller motionärerna
frivilligorganisationernas viktiga roll
i det förebyggande arbetet. En större
del av informationsmedlen bör komma
dessa organisationer till del.
I motion So280 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande om vad
som anförts om sex- och samlevnadsfrågor
(yrkande 17). Motionärerna anför att de
sexuellt överförbara sjukdomarna har
minskat kraftigt under den senaste
tioårsperioden. Detta visar, enligt
motionärerna, att de förebyggande
insatserna har haft effekt.
Kunskapsförmedlingen måste dock
fortsätta för att nå nya generationer
ungdomar. Folkhälsoinstitutet och
ungdomsmottagningarna har här en viktig
roll att fylla liksom Skolhälsovården.
I motion So250 av Yvonne Ruwaida och
Thomas Julin (mp) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om
inriktningen på det hivpreventiva
arbetet (yrkande 2). Motionärerna anför
att sexuell smitta bland män som har
sexuellt umgänge med män är den i
Sverige dominerande smittvägen. Gruppen
afrikanska invandrare är också viktig ur
hivsynpunkt, eftersom många invandrare
och flyktingar från Afrika anlänt till
Sverige som hivbärare. Hivpreventiva
insatser riktade till homosexuella män
och till invandrare bör prioriteras och
ske i samarbete med organisationer för
homosexuella och invandrare.
I motion So201 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) yrkar motionärerna att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts om en utvärdering av
lagstiftningens effekter och annat
hivpreventivt arbete (yrkande 2). Om
den relativt begränsade smittspridningen
i vårt land är ett resultat av
smittskyddslagens bestämmelser och
förbud mot t.ex. bastuklubbar har enligt
motionärerna aldrig utvärderats. Samma
förhållande gäller det arbete som
Folkhälsoinstitutet bedriver samt
effekterna av olika
informationskampanjer. Motionärerna
anser det glädjande att regeringen
beslutat tillsätta en utredning för att
utvärdera olika åtgärder som satts in
för att minska spridningen av hiv.
Vidare begärs ett tillkännagivande om
vad som anförts om utvärdering av
kontaktspårningen (yrkande 7).
Kontaktspårningen är, enligt
motionärerna, ett av de viktigaste
vapnen i smittskyddsarbetet och den
måste bedrivas intensivt och på ett
kompetent och förtroendegivande sätt. I
syfte att få en så effektiv
kontaktspårning som möjligt i hela
landet, bör dess kvalitet och resurser
omgående utvärderas.
I samma motion begärs också ett
tillkännagivande om vad som anförts om
provtagning av hiv (yrkande 8).
Provtagningen fyller, enligt
motionärerna, en viktig funktion i
kampen mot hiv. En väl utbyggd
hivtestning av god kvalitet måste därför
vara ett naturligt inslag i hälso- och
sjukvården. Det är viktigt att
provtagningen görs både i form av
screening och med avidentifierade tester
för att få en effektiv övervakning av
epidemin. Samtidigt måste en
lättillgänglig provtagning finnas för
människor som är oroliga för att de kan
vara hivinfekterade, menar motionärerna.
Vidare bör flyktingar och invandrare som
kommer till Sverige erbjudas hivtest som
ett led i en hälsoundersökning.
Slutligen yrkas att riksdagen beslutar
om en sådan ändring av smittskyddslagen
att såväl konsultation som behandling
vid samhällsfarlig sjukdom skall vara
kostnadsfri för patienten, oavsett om
denne vänder sig till den offentliga
sjukvården eller försäkringsansluten
privatpraktiserande läkare i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande
9). Motionärerna avvisar den åtskillnad
som görs mellan offentlig och enskild
vård. Frihet att välja vårdgivare är
särskilt viktig när det gäller en
sexuellt överförd sjukdom.
I motion So250 av Yvonne Ruwaida och
Thomas Julin (mp) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om
smittskyddsläkarens roll i
smittskyddsmål (yrkande 1). Motionärerna
anför att smittskyddsläkaren har en
dubbelroll, dels som läkare, dels som
separat myndighet. Genom kommunikationen
mellan läkare och smittskyddsläkare kan
uppgifter som den hivpositive patienten
lämnat i förtroende till sin behandlande
läkare komma att användas emot honom
eller henne i en domstolsförhandling.
Smittskyddsläkarens roll som läkare
måste skiljas från dennes roll som part
eller sakkunnig i domstolsärenden.
Därför bör smittskyddsmål hos länsrätten
inte drivas av smittskyddsläkaren utan
av en annan myndighet. Denna förändring
bör, enligt motionärerna, träda i kraft
omgående.
Utskottet har i betänkandet 1995/96:SoU7
avstyrkt motioner om hivtest och om
utvärdering av lagstiftningen inom
smittskyddsområdet och annat
hivpreventivt arbete främst med
hänvisning till att regeringen avsåg att
tillsätta en parlamentarisk utredning
med uppdrag att utvärdera
smittskyddslagen. I samma betänkande
behandlades även ett motionsyrkande om
att såväl konsultation som behandling
vid samhällsfarlig sjukdom skall vara
kostnadsfri oavsett om patienten vänder
sig till den offentliga sjukvården eller
till försäkringsansluten
privatpraktiserande läkare. Utskottet,
som inte fann skäl att frångå sitt
tidigare ställningstagande om att
patientavgift bör erläggas när vård och
behandling för en samhällsfarlig sjukdom
ges av privatpraktiserande läkare,
avstyrkte motionsyrkandet.
Bidrag till psykiatriområdet (A 8)
I budgetpropostionen föreslås att
riksdagen till Bidrag till
psykiatriområdet anvisar ett
reservationsanslag på 386 000 000 kr.
Riktlinjerna för medlens användning
enligt propositionen om psykiskt stördas
villkor bör gälla även vid fördelningen
av medel för budgetåret 1997.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) yrkas att riksdagen till Bidrag till
psykiatriområdet anvisar 102 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit.
Motionärerna anser att kommunernas
arbete med Psykädel måste tillföras
ytterligare medel. Avtrappningen av
dessa pengar har enligt motionärerna
skett för snabbt och kommunerna klarar
inte verksamheten utan högre bidrag. En
del av medlen bör också gå till vården
och behandlingen av tortyrskadade
flyktingar. Vidare betonas vikten av att
de utslussade patienterna inom den
psykiatriska vården ges möjlighet till
adekvat vård och behandling utan att
drabbas av skyhöga behandlingsavgifter
till följd av att samhället inte löst
problemet med olika ersättningsregler
inom området.
För att underlätta genomförandet av de
åtgärder som ingår i psykiatrireformen
har riksdagen i samband med behandlingen
av propositionen om psykiskt stördas
villkor beslutat om vissa tidsbegränsade
ekonomiska stimulansåtgärder (prop.
1993/94:218, bet. 1993/94:SoU28, rskr.
396).
Enligt riksdagens beslut skall större
delen av bidraget lämnas som ett
stimulansbidrag till landsting och
kommuner för utveckling av
arbetsformerna inom socialtjänsten och
psykiatrin. Syftet är att kommunernas
socialtjänst skall kunna utveckla sina
kunskaper när det gäller omvårdnad och
bemötande av människor med psykisk
störning. Därutöver skall medlen
användas för att bl.a. den öppna
psykiatriska vården på ett bättre sätt
än för närvarande skall kunna ge
metodstöd till kommunernas personal och
specialistvård till de personer som ges
omvårdnad m.m. inom de särskilda
boendeformerna.
Medel skall vidare lämnas för att
förbättra vården till psykiskt störda
missbrukare. Det gäller insatser för att
förbättra samverkan mellan sjukvården,
kommunerna och LVM-institutionerna.
Bidrag skall utges till anhörig- och
brukarorganisationer m.fl. för att bygga
upp det sociala nätverket kring den
psykiskt störde samt för att stödja de
anhöriga.
Medel är även avsatta för
rehabilitering av tortyrskadade
flyktingar, ekonomiskt stöd till
psykiatrin i Östeuropa (Sida) samt
utvärdering av behandlingsmetoder inom
psykiatrin (SBU).
Merparten av anslaget disponeras och
administreras av Socialstyrelsen som
också, inom ramen för riksdagens och
regeringens riktlinjer, fattar beslut om
medlens användning.
Inom anslaget finns också medel för
uppföljning och utvärdering av
psykiatrireformen samt översyn av
innehållet i den psykiatriska vården. I
budgetpropositionen anges att dessa
medel förts över till anslaget D 1 -
Socialstyrelsen.
Avtal mellan kommuner och landsting är
den huvudsakliga faktor som styr
utbetalningarna under anslaget, uppges
det i budgetpropositionen. Avtalen skall
godkännas av Socialstyrelsen som också
administrerar utbetalningarna.
Socialstyrelsen har påtalat att
reformen har försenats betydligt
beroende på att de ekonomiska
överenskommelserna mellan kommuner och
landsting dragit ut på tiden. Prognosen
för 1995/96 visar enligt regeringen att
verksamheten nu kommit i gång och
utbetalningar kan göras.
I budgetpropositionen anför regeringen
att de medel som ställts till förfogande
för psykiatrireformens genomförande är
av central betydelse för att kommuner,
landsting, brukarorganisationer m.fl.
skall kunna förvärva kompetens och
utveckla sina arbetsformer så att de
bättre svarar mot de behov som människor
med långvarig psykisk störning har.
Regeringen anser det olyckligt att
processen har varit långsam i
inledningsfasen men bedömer nu att
arbetet fortskrider enligt plan.
I detta sammanhang kan också noteras
att psykiatrireformen, som bl.a. innebar
att viss verksamhet som avsåg stöd och
service till psykiskt störda fördes över
från länsstyrelsen till kommunen,
förutsatte att en ekonomisk reglering
genomfördes där kommunerna tillfördes
medel. Riksdagen beslutade under hösten
1995 om den ekonomiska regleringen för
1996 (prop. 1995/96:72, bet.
1995/96:SoU8, rskr. 65). Kommunernas
utökade åtaganden skall enligt
riksdagens beslut finansieras genom
skatteväxling kompletterad med
mellankommunal utjämning av kostnaderna.
Detta innebär att kommunerna inom ett
landstingsområde får lämna ekonomiska
bidrag till varandra om det behövs för
att jämna ut kostnaderna dem emellan.
Folkhälsoinstitutet (A 9)
I budgetpropositionen föreslås att
riksdagen till Folkhälsoinstitutet
anvisar ett ramanslag på 113 460 000
kr.
Enligt regeringen medför det
statsfinansiella läget och de fortsatta
kraven på neddragningar av den statliga
administrationen att omfattningen av
statliga insatser och åtaganden noga
måste prövas. Mot bakgrund av
institutets fortsatta inriktning mot att
allt mera stödja, koordinera och arbeta
via andra organ, exempelvis inom ramen
för olika nätverk, och mot att de
nationella mediekampanjerna m.m.
samtidigt får stå tillbaka anser
regeringen att Folkhälsoinstitutet bör
kunna driva sin verksamhet på ett
ändamålsenligt sätt också med ett något
minskat anslagsbelopp. Utöver det
generella sparbetinget på 3 % föreslås
att en ytterligare besparing görs på
anslaget med 7,5 miljoner kronor.
I motion So672 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) begärs ett tillkännagivande om att
Folkhälsoinstitutet behöver anslag till
information, kunskapsförmedling och
opinionsbildning (yrkande 16).
Motionärerna anför att
Folkhälsoinstitutet har huvudansvaret
för det alkohol- och drogförebyggande
arbetet. Då detta arbete skall få ökad
betydelse i och med att andra instrument
för alkoholpolitiken försvinner anser
motionärerna att neddragningen av
anslaget till Folkhälsoinstitutet är för
kraftig och vill tillskjuta 5 miljoner
utöver regeringens förslag.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) yrkas att riksdagen till
Folkhälsoinstitutet skall anvisa 5
miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslagit. Medlen bör användas till
forskning kring arbetslösheten och
ohälsa.
Folkhälsoinstitutet har till uppgift att
förebygga sjukdom och annan ohälsa och
främja en god hälsa för alla. Särskild
vikt skall fästas vid sådana
förhållanden som främjar hälsan hos de
grupper som är utsatta för de största
hälsoriskerna. Folkhälsoinstitutets
verksamhet skall bygga på vetenskaplig
grund och dokumenterade erfarenheter.
Institutet skall vara ett stöd för
lokalt och regionalt folkhälsoarbete i
kommuner, landsting, företag
organisationer och utbildningsväsende
m.fl. På nationell nivå skall institutet
främja samarbete mellan olika organ för
att påverka förhållanden av betydelse
för folkhälsan.
Verksamheten indelas i tre
verksamhetsgrenar: nationellt
folkhälsoarbete, lokalt folkhälsoarbete
och forskning och utveckling.
Verksamhetsgrenarna är i sin tur
indelade i program som är gemensamma för
samtliga verksamhetsgrenar. Enligt
institutet bedrivs arbete för närvarande
inom följande områden. Alkohol och
narkotika, Allergier, Mat och motion,
Skador, Sexuellt överförbara sjukdomar
och Oönskade graviditeter, Hiv/aids,
Tobak, Barn och ungdomars hälsa,
Kvinnors hälsa.
Hiv/aids är det största programområdet
följt av Alkohol och narkotika-
programmet. Folkhälsoinstitutet har fått
regeringens uppdrag att leda och
samordna ett förstärkt alkohol- och
drogförebyggande arbete. En nationell
handlingsplan har utarbetats av en rad
myndigheter, organisationer m.fl. under
Folkhälsoinstitutets ledning.
Handlingsplanen, som överlämnades till
regeringen i juni 1995, innehåller dels
en långsiktig strategi, dels ett konkret
etgärdsprogram för de statliga
insatserna under de närmaste åren.
Enligt institutet kommer arbetet inom
alkohol- och narkotikaområdet att följa
de riktlinjer som redovisats i den
nationella handlingsplanen för alkohol-
och drogförebyggande insatser.
Smittskyddsinstitutet (A 10)
I budgetpropositionen föreslås att
riksdagen till Smittskyddsinstitutet för
1997 anvisar ett ramanslag på 97 460 000
kr. För år 1998 beräknas den
anslagsfinansierade verksamheten uppgå
till 98 335 000 kr. För år 1999 beräknas
utgifterna uppgå till 101 417 000 kr. Då
är emellertid inte beräknade
kostnadsökningar till följd av den
planerade flyttningen och byggandet av
ett nytt säkerhetslaboratorium och
djurhus medräknade, eftersom det ännu
inte är klart hur stora
kostnadsökningarna blir.
Smittskyddsinstitutets övergripande mål
är att åstadkomma en väl fungerande
bevakning av smittskyddsläget nationellt
och internationellt samt att främja
skyddet mot smittsamma sjukdomar.
I sitt arbete skall
Smittskyddsinstitutet samverka med andra
aktörer inom smittskyddsområdet genom
att bl.a. informera om det
epidemiologiska läget, föreslå åtgärder
och aktivt medverka till att
diagnostiken av de epidemiska
sjukdomarna blir tillförlitlig och snabb
i hela landet. Smittskyddsinstitutet
skall också driva forskning,
metodutveckling och utbildning inom
smittskyddsområdet.
Smittskyddsinstitutet får även bedriva
uppdragsverksamhet inom djurhuset
(försöksdjursverksamheten). Institutet
får vidare motta externa
forskningsuppdrag och disponera
inkomsterna från uppdragsverksamheten.
För år 1997 beräknas inkomsterna från
uppdragsverksamheten uppgå till 21
miljoner kronor och de externa
forskningsmedlen till ca 35 miljoner
kronor.
Myndighetens ramanslag har i princip
varit oförändrat sedan starten den 1
juli 1993. Anslaget för 1995/96 utökades
dock med ca 5 miljoner kronor till följd
av övertagandet av driften av djurhuset
den 15 februari 1995.
Smittskyddsinstitutet projekterar för
flyttning till Karolinska institutets
område i slutet av år 1998. Regeringen
har även ansett att ett nytt hus för
försöksdjursverksamheten bör byggas,
bl.a. för att kunna tillmötesgå Statens
jordbruksverks krav på dagsljus i
djurrummen. Även det nya djurhuset, som
beräknas stå klart 1999, bör förläggas
till Karolinska institutets område.
Flyttningen samt uppförandet av nytt
säkerhetslaboratorium och nytt djurhus
kommer även att medföra kostnader för
investeringar i utrustning, burar, m.m.
Myndighetens anslagssparande bör i
huvudsak användas till detta, anser
regeringen.
I motion So225 av Gudrun Lindvall m.fl.
(mp, c, v) yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna att de villkor som
anges i motionen bör uppfyllas för att
beviljade medel till SMI:s nybyggnad
skall utbetalas. Motionärerna anför att
Statens jordbruksverk (SJV) under flera
år har krävt att Smittskyddsinstitutet
skall förändra apornas utrymmen så att
de åtminstone får tillgång till dagsljus
och burar om två kvadratmeter. Till
dessa förbättringar har regeringen
anslagit medel. Det nya djurhuset
beräknas vara klart 1999. Enligt
motionärerna är åtgärderna inte
tillräckliga för att aporna skall få ett
acceptabelt liv i fångenskap. Ett
minimikrav måste vara att förhållandena
är sådana att deras behov av stimulans,
sociala kontakter med artfränder,
motion, dagsljus och frisk luft
tillgodoses. Detta innebär enligt
motionärerna att gruppburar är
nödvändiga liksom tillgång till
rastgårdar, helst utomhus där de kan
röra sig fritt. Vidare bör
heltidsanställd utbildad personal
finnas. Inga av dessa förhållanden råder
i dag eller i vart fall endast i mycket
begränsad omfattning.
I motion So288 av Birgitta Gidblom (s)
framförs liknande synpunkter.
Statens institut för psykosocial
miljömedicin (A 11)
I budgetpropositionen föreslås att
riksdagen till Statens institut för
psykosocial miljömedicin (IPM) för 1997
anvisar ett ramanslag på 10 606 000 kr.
Suicidforskning bedrivs vid IPM:s enhet
Centrum för suicidforskning och
prevention. Enligt uppgift uppgår
enhetens del av institutets totala
anslag till cirka 1 miljon kronor.
Statens institut för psykosocial
miljömedicin (IPM) skall utveckla,
värdera och förmedla kunskaper om
psykosociala, risksituationer,
riskgrupper och riskreaktioner.
Verksamheten omfattar målinriktad
forskning samt utbildning, dokumentation
och information. Resultaten av
forskningsverksamheten skall vara
praktiskt tillämpbara inom det sociala
området och inom hälso- och
sjukvårdsområdet samt
arbetsmarknadsområdet. IPM är en
självständig forskningsmyndighet med
nära samarbete med Karolinska
institutet. IPM bedriver också en
omfattande extern forskningsverksamhet
som finansieras genom bidragsintäkter.
Verksamheten vid IPM är uppdelad i
enheterna för arbetsmiljö och hälsa,
allmän social miljö och hälsa,
invandrarmiljö och hälsa, vårdmiljö och
hälsa samt suicidforskning och
prevention. Enligt regeringen uppvisar
samtliga myndighetens enheter en hög
aktivitetsnivå och ett omfattande
samarbete med andra myndigheter,
institutioner och organisationer.
IPM skall genom informations- och
utbildningsinsatser bidra till att
forskningsresultaten sprids och kommer
till praktisk användning. Enligt
regeringen är kunskapsspridning helt
central i institutets verksamhet och ett
fortsatt utvecklingsarbete bör därför
bedrivas bl.a. för att nå ut med
kunskaperna. I budgetpropositionen har
regeringen beräknat 500 000 kr för detta
ändamål.
Regeringen anser att de övergripande
målen för IPM bör ligga fast. Med hänsyn
till den fortsatt höga arbetslösheten
och de effekter denna kan ha på
befolkningens hälsa anser regeringen att
IPM under den kommande treårsperioden
särskilt bör uppmärksamma och bidra med
kunskap som kan minska de psykosociala
påfrestningarna av arbetslöshet och
omfattande omstruktureringar på
arbetsmarknaden.
I motion So244 av Stig Sandström m.fl.
(v) begärs ett tillkännagivande om att
tillföra Centrum för suicidforskning
ökade resurser i enlighet med vad i
motionen anförts om riktade informations-
och utbildningsinsatser för olika
personalgrupper i landet. Motionärerna
anför att Centrum för suicidforskning
bl.a. fungerar som sekretariat för det
nationella råd för självmordsprevention
som bildades 1994 på initiativ av
Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet.
Rådet har utarbetat ett nationellt
program för utveckling av
självmordsprevention. I det nationella
programmet ingår mål, riktlinjer och
strategier för den självmordspreventiva
verksamheten i landet. För att målen
skall uppnås krävs att olika myndigheter
och organisationer beaktar de riktlinjer
och strategier som finns angivna i
programmet. Enligt motionärerna är
Centrum för suicidforskning och
prevention med sitt nationella ansvar
för självmordsprevention en given resurs
i genomförandet av ett nationellt
självmordsförebyggande program och
centrets suicidologiska och
folkhälsovetenskapliga kompetens bör tas
tillvara i det nationella arbetet. För
att centret skall kunna klara den ökade
arbetsbelastning som dessa insatser
innebär krävs, enligt motionärerna, att
ökade ekonomiska resurser tilldelas
centret.
Övriga medelsanvisningar under A
Regeringens förslag till
medelsanvisningar till Bidrag till
hälsovård och sjukvård (A 2), Ersättning
till Spri (A 4), Bidrag till WHO (A 5),
Bidrag till WHO-enheten för rapportering
av läkemedelsbiverkningar (A 6), Bidrag
till Nordiska hälsovårdshögskolan (A 7),
Statens beredning för utvärdering av
medicinsk metodik (A 12) och Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (A 13) har inte
mött någon erinran i form av motioner.
Omsorg om äldre och personer med
funktionshinder (B 1-B 9)
Vissa statsbidrag inom äldre- och
handikappområdet (B 1)
I propositionen föreslås att 711 200
000 kr anvisas under anslaget B 1 Vissa
statsbidrag inom äldre- och
handikappområdet.
Anslaget avser följande ändamål:
1. Statsbidrag till landstingen för
vissa handikappinsatser som avser
- stimulansbidrag till habilitering och
rehabilitering,
- statsbidrag till rådgivning och stöd
samt
- statsbidrag till tolktjänst.
2. Stimulansbidrag till specifika
utvecklingsinsatser inom habiliteringen
och rehabiliteringen.
3. Stimulansbidrag till
utvecklingsinsatser inom
hjälpmedelsförsörjningen.
Statsbidragen syftar till att påskynda
utvecklingen inom habiliteringen,
rehabiliteringen och
hjälpmedelsförsörjningen. I
propositionen redovisas att
stimulansbidraget till
utvecklingsinsatser inom
hjälpmedelsförsörjningen haft positiv
effekt och lett till ökade kunskaper om
hjälpmedlens betydelse för personer med
funktionshinder, liksom ökad
brukarmedvetenhet och förbättrad
samverkan mellan landsting och kommuner.
Socialstyrelsen har på regeringens
uppdrag utrett förutsättningarna för en
eventuell hjälpmedelsgaranti för
personer med funktionshinder. Regeringen
har med anledning av Socialstyrelsens
rapport beslutat att Socialstyrelsen får
använda medel ur stimulansbidraget till
utvecklingsinsatser inom
hjälpmedelsförsörjningen för att
möjliggöra försöksverksamhet inom
området.
Handikappinstitutet har rapporterat att
stimulansbidraget till
utvecklingsinsatser inom
hjälpmedelsförsörjningen har lett till
ökade kunskaper om hjälpmedlens
betydelse för personer med
funktionshinder, ökad brukarmedverkan
och förbättrad samverkan mellan
landsting och kommuner.
I propositionen redovisas att
Socialstyrelsen i uppföljningen av ädel-
reformen särskilt har lyft fram det
ökade trycket på anhöriga som en följd
av strukturförändringar inom
socialtjänsten och hälso- och
sjukvården. Flertalet kommuner har inte
utvecklat någon policy för stödet till
anhöriga, och det är långt ifrån
självklart att man får hjälp som
anhörig. Regeringen framhåller att det
är väsentligt att kommunernas hållning
till anhöriga och metoder för samverkan
kring den enskilde vårdtagaren
utvecklas. Mot bakgrund av detta
föreslås att ett ettårigt utvecklings-
och stimulansbidrag om 7,5 miljoner
kronor införs för att utveckla formerna
för och innehållet i stödet till
anhöriga. Bidraget har finansierats
genom omprioriteringar inom
utgiftsområdet.
I motion So401 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om
en hjälpmedelsgaranti (yrkande 2).
Motionärerna anser att en
hjälpmedelsgaranti bör införas som en
del i socialförsäkringen. Rätten till
hjälpmedel skall ges av
hjälpmedelscentralernas konsulenter.
Även läkare skall kunna utfärda intyg
för hjälpmedel, speciellt om det är
fråga om funktionshinder som har grund i
åldrande. En garanti skulle, enligt
motionärerna, öka valfriheten för den
enskilde. Garantin skulle också leda
till ökad informationsspridning kring
nya hjälpmedel då en uppluckring av
monopolet skulle innebära en press för
hjälpmedelsproducenterna att
marknadsföra sina produkter. Vidare
bedöms handikapporganisationernas
ställning komma att stärkas genom att
hjälpmedelsproducenterna kommer att
använda handikapporganisationerna som
informationskanaler.
Motionärerna anser att utformningen av
garantin måste bli föremål för en
särskild utredning. Kostnaderna för
garantin bedöms komma att rymmas inom de
nuvarande utgifterna för hjälpmedel. På
sikt kan garantin t.o.m. komma att
minska det offentligas kostnader för
hjälpmedlen samtidigt som utbudet av
hjälpmedel ökar, heter det.
I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att utöka vårdgarantin så
att den omfattar tekniska hjälpmedel, en
s.k. hjälpmedelsgaranti (yrkande 17).
Motionärerna oroas över att sjukvården
inte i tillräcklig utsträckning tar
ansvar för behovet av hjälpmedel hos
äldre. Detta har också uppmärksammats av
Socialstyrelsen som i ädelutvärderingen
varit starkt kritiskt till hur
hjälpmedelsförsörjningen för de äldre
fungerar. Bristen på gemensam
vårdplanering när en äldre patient som
har vårdats på akutsjukhus skall
återvända hem igen gör att
hjälpmedelsbehovet inte utreds
ordentligt, anför motionärerna. Vidare
är väntetiderna i många fall
oacceptabelt långa. Det är också viktigt
att de äldres behov av hjälpmedel följs
upp regelbundet. Motionärerna anser att
en ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet
skulle kunna vara ett sätt att höja
kvaliteten och kapa köerna.
Även i motion So425 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande
om en hjälpmedelsgaranti (yrkande 5).
Motionärerna anför att vårdgarantin
skall utökas till att omfatta tekniska
hjälpmedel, så att de som är i behov av
hjälpmedel skall få hjälp. Komplicerade
hjälpmedel skall erbjudas inom tre
månader. Det stora problemen inom
hjälpmedelsförsörjningen är att både
kommun och landsting är inblandade.
Samverkan måste fungera så att den
enskilde garanteras den hjälp han eller
hon behöver. En ökad konkurrens skulle
också kunna höja kvalitén och kapa
köerna, heter det.
I motion So418 av Kenth Skårvik och
Sigge Godin (båda fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts
beträffande hjälpmedel för
funktionshindrade. Motionärerna anför
att den s.k. LOKAH-utredningen i vissa
delar går emot behovsprincipen och det
behovsrelaterade förhållningssättet. I
utredningen, som genomförts av
Landstings- och Kommunförbunden
tillsammans, föreslås att ansvaret för
tillgänglighet och förskrivning av
enkla hjälpmedel skall lyftas bort
från sjukvårdshuvudmännen och att den
enskilde själv skall köpa sina egna
hjälpmedel där de kan tänkas finnas
tillgängliga. Ansvaret för
marknadsföring av hjälpmedel till
potentiella köpare föreslås läggas på
producenterna. Vilka enkla hjälpmedel
som ansvarsmässigt skall lyftas bort
föreslås avgöras i en dialog mellan
landsting och respektive kommuner.
Motionärerna anser att
tillhandahållandet av alla hjälpmedel,
där de medicinska och funktionsmässiga
behoven avgör, även i fortsättningen
skall vara ett ansvar enligt hälso- och
sjukvårdslagen.
Socialstyrelsen har på uppdrag av
regeringen utrett de praktiska,
ekonomiska och organisatoriska
förutsättningarna för en
hjälpmedelsgaranti för funktionshindrade
personer. Styrelsen har avgränsat
uppdraget till att avse hjälpmedel som
sjukvårdshuvudmännen skall erbjuda i
enlighet med 3a och 18 §§ Hälso- och
sjukvårdslagen. Underlag om kösituation
och väntetider har inhämtats från SPRI
och Landstingsförbundet. Uppdraget har
genomförts efter samråd med
Landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet och Handikappinstitutet.
Handikapporganisationerna har följt
arbetet genom en referensgrupp.
Socialstyrelsen har i januari 1996
redovisat sina synpunkter till
regeringen i rapporten Förutsättningar
för en hjälpmedelsgaranti för
funktionshindrade. Styrelsen konstaterar
att en eventuell hjälpmedelsgaranti inte
innebär en rättighet i juridisk mening,
som kan överklagas genom
förvaltningsbesvär. Det som garanteras
är att få ett behov av hjälpmedel
tillgodosett inom en maximal väntetid
samt - i de fall väntetiden överstiger
den garanterade maximala tiden - att på
huvudmannens bekostnad få vända sig till
någon annan för att få
hjälpmedelsbehovet tillgodosett.
Socialstyrelsen anser att en eventuell
hjälpmedelsgaranti bör vara generell och
oberoende både av vilket funktionshinder
och vilken ålder den
hjälpmedelsbehövande har och av vilket
slags hjälpmedel han eller hon behöver.
Vidare bör garantin gälla såväl inom
landsting som inom kommuner.
Styrelsen pekar på att det finns vissa
praktiska problem och att det är svårt
att bedöma de ekonomiska
förutsättningarna för en garanti utan
tillgång till bättre statistik om t.ex.
totala kostnader för
hjälpmedelsförsörjningen. En rad frågor
bör studeras ytterligare innan slutlig
ställning tas till en eventuell garanti,
anförs det. Styrelsen föreslår därför en
tvåårig försöksverksamhet i projektform
för att närmare studera praktiska,
ekonomiska och organisatoriska
konsekvenser av att generellt eliminera
köer och förkorta väntetiden till
maximalt fyra veckor för att få en
behovsbedömning/utprovning av hjälpmedel
utförd. Projektet bör enligt styrelsen
omfatta en analys av varför långa
väntetider redovisas för vissa områden
samt lämpliga åtgärder för att eliminera
väntetiderna. Härutöver bör studeras
utvecklingen av mätsystem för väntetider
och eventuella merkostnader. Även
eventuella praktiska problem då annan
hjälpmedelsenhet uppsöks bör studeras
liksom hur kvaliteten kan säkras vid
behovsbedömning/utprovning av
hjälpmedel. Styrelsen vill få möjlighet
att använda sammanlagt 3,6 miljoner
kronor ur bidraget till
utvecklingsinsatser inom habiliterings-
och rehabiliteringsområdet för
försöksverksamheten.
Regeringen beslutade den 22 februari
1996 att Socialstyrelsen får använda
medel från anslaget för att finansiera
ifrågavarande försöksverksamhet.
Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet beslöt i februari 1995
att utarbeta en gemensam politisk
plattform för den framtida
hjälpmedelsverksamheten. Arbetet
redovisas våren 1996 i en rapport
Hjälpmedelsansvarets fördelning mellan
landsting och kommuner - en
principdiskussion (LOKAH-rapporten).
Rapporten har överlämnats till kommuner
och landsting tillsammans med en
rekommendation från förbunden. I
rapporten föreslås att landsting och
kommuner tar gemensamt ansvar för
hjälpmedelsförsörjningen. Detta kan
enligt rapporten ske genom att bilda ett
samverkansorgan. Det går också att bilda
ett kommunalförbund eller en gemensam
organisation för
hjälpmedelsförsörjningen.
I rapporten föreslås vidare att den
enskilde i fortsättningen själv skall
svara för enklare produkter. Dessa
produkter kan tillhandahållas i affärer
och/eller apotek. Produkterna föreslås
köpas av den enskilde som därmed blir
ägare till dessa. Varje kommun/landsting
bör, i en dialog där även
brukarorganisationerna inbjuds delta,
komma överens om vilka produkter som är
enkla , anförs det. Landstinget och
kommunens förskrivare bör inte längre
förskriva dessa produkter. Däremot
kvarstår skyldigheten att prova ut i de
fall så krävs och informera om
produkterna.
Bilstöd till handikappade (B 6)
I propositionen föreslås att 343 944
000 kr anvisas under anslaget B 6
Bilstöd till handikappade.
Syftet med bilstödet är att lämna
bidrag till funktionshindrade personer
och föräldrar med funktionshindrade barn
för anskaffning och anpassning av
motorfordon m.m. Bilstöd lämnas i form
av ett grundbidrag, inkomstprövat
anskaffningsbidrag och
anpassningsbidrag. Fr.o.m. den 1 juli
1995 kan även bidrag till
körkortsutbildning under vissa
förutsättningar lämnas till den som
beviljats bilstöd.
Nytt bilstöd kan lämnas huvudsakligen
bara om minst sju år har gått sedan
beslut senast fattades om rätt till
bilstöd.
Sedan bilstödet trädde i kraft 1
oktober 1988 har under stödets första
sjuårsperiod utbetalats omkring 1 430
miljoner kronor till sammanlagt ca 17
000 bidragsmottagare.
I april 1994 avlämnade
Bilstödsutredningen 1993 betänkandet
Rätten till ratten - reformerat bilstöd
(SOU 1994:55). I betänkandet föreslås
vissa förändringar i stödet, som av
utredningen kostnadsberäknats till
mellan 60 och 80 miljoner kronor per år.
Mot bakgrund av det rådande
statsfinansiella läget bedömer
regeringen att Bilstödsutredningens
förslag för närvarande inte kan
genomföras.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) yrkas att riksdagen anvisar 403
944 000 kr eller ytterligare 60 miljoner
kronor i bilstöd till handikappade.
Motionärerna anför att ett ökat stöd för
anpassade bilar både ger den
funktionshindrade möjlighet till ett mer
oberoende liv och även sparar in pengar
genom minskade kostnader för färd- och
hemtjänst. Vidare hänvisas till
argumenteringen i motion So422 av Stig
Sandström m.fl. (v).
I denna motion yrkas dels att riksdagen
till anslagspost B 6 för budgetåret 1997
anvisar 60 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit till bilstödet
(yrkande 1), dels att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av
bilstödsreglementet enligt vad som
anförts i motionen (yrkande 2) och dels
att riksdagen hos regeringen begär att
Bilstödsutredningen gör en
konsekvensanalys över om kvinnor
missgynnas i bidragshanteringen (yrkande
3). Motionärerna anför att
anpassningsbidraget inte har något tak
utan skall täcka de merkostnader som
anpassningen medför. Den praxis som
utvecklats har dock resulterat i att
många personer med funktionshinder inte
har råd att införskaffa det viktiga
hjälpmedel som en bil utgör.
Riksförsäkringsverkets Allmänna råd
gällande bilstöd har bl.a. infört en
mycket begränsad syn när det gäller
vilken typ av utrustning som skall
betraktas som anpassningsutrustning.
Extrautrustning som monteras på fabrik
som standardutrustning ersätts inte av
anpassningsbidraget. Detta trots att det
medför extrakostnader för den
funktionshindrade och trots att bilen
inte fungerar för honom/henne utan denna
utrustning. Detta gäller t.ex.
automatisk växellåda, elektriskt
manövrerade backspeglar,
elfönsterhissar, motor- och kupévärmare
och i vissa fall av medicinska orsaker
luftkonditionering. De flesta
bilmodeller har grundmodeller utan denna
utrustning som de flesta skulle vilja
välja av privat-ekonomiska orsaker, men
som de på grund av funktionshindret inte
kan välja. Motionärerna anser att all
utrustning som den funktionshindrade
måste ha för att använda bilen skall
betraktas som anpassning oavsett var
utrustningen är monterad. Vidare bör
merkostnaden för behov av en större
bilmodell, t.ex. van-modeller, räknas in
i anpassningsbidraget i bilstödet.
Motionärerna anser också att
funktionshindrade med behov av bilen som
tekniskt hjälpmedel skall kompenseras
för de merkostnader som läggs på
bilisterna. Motionärerna pekar på att
den nyligen införda accisbefrielsen på
nya bilar kommer att kompenseras med en
generell höjning av bilskatten. Även
bensinprishöjningar i framtiden liksom
biltullar kommer att öka kostnaderna för
funktionshindrade bilister.
Motionärerna konstaterar att år 1989
erhöll 1 200 fler män än kvinnor bilstöd
och att det därefter har varit mellan
100 och 200 fler män än kvinnor som
erhållit bilstöd. Motionärerna skulle
vilja ha analyserat hur avslagen
fördelats könsmässigt.
I motion So425 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande om vad
i motionen anförts om bilstödet (yrkande
9). Motionärerna anför att bilstödet är
ett bra medel för att ge personer med
funktionsnedsättningar möjlighet till
delaktighet i samhällslivet och en
bättre livskvalitet. Bilen minskar
beroendet av samhällsinsatser i form av
t.ex. matinköp och färdtjänst.
Motionärerna pekar på att i betänkandet
Rätten till ratten - reformerat bilstöd
(SOU 1994:55) föreslogs att den nu
gällande åldersgränsen 50 år skulle tas
bort. Detta är också motionärernas
uppfattning men de är medvetna om att
borttagandet av 50-årsgränsen ökar
kostnaderna för bilstödet. En
hälsoekonomisk analys bör dock göras av
vad det skulle innebära att ta bort
åldersgränsen och hur kostnader för
annat samhällsstöd skulle förändras,
heter det.
Riksdagen beslutade våren 1988 om ett
nytt bilstöd till handikappade. I
samband med budgetbehandlingen för
budgetåret 1991/92 gjordes en uppräkning
av bidragsbeloppen. Några regeländringar
i övrigt har inte gjorts.
Riksförsäkringsverket (RFV) har i år
gett ut Allmänna råd 1996:9 om bilstöd
till handikappade vilka ersätter
Allmänna råd 1988:15. Verket anför att
bestämmelserna om bilstödet i stort har
varit oförändrade, förutom en uppräkning
av beloppen år 1991 samt nya regler om
körkortsutbildningen som började gälla
den 1 juli 1995. Dock har under de sju
år som regelverket varit i kraft en del
tolknings- och tillämpningsproblem
aktualiserats. I det nya allmänna rådet
har RFV behandlat en rad tillämpnings-
och tolkningsproblem som aktualiserats
under åren samt kompletterat rådet med
de nya domar som tillkommit. Rådet har
också kompletterats med ett avsnitt om
EU-regler och om körkortsutbildning. I
rådet anges att förtydliganden har
gjorts när det gäller tolkningen och
bedömningen om och i vilken omfattning
anpassningsbidraget skall ges ut.
Regeringen har i regleringsbrevet för
budgetåret 1995/96 uppdragit åt
Riksförsäkringsverket att senast den 31
december 1996 redovisa en analys av
utvecklingen av bilstödet under perioden
fr.o.m. den 1 oktober 1995 t.o.m. den 30
september 1996. Verket skall redovisa
antalet beviljade bilstöd,
avslagsfrekvens och ekonomiskt utfall av
bilstödet totalt och av dess olika
bidragsformer med anledning av att en ny
sjuårsperiod börjar löpa den 1 oktober
1995. Resultatet av analysen skall så
långt som möjligt jämföras med
utvecklingen under bilstödsreformens
första tolvmånadersperiod som börjar den
1 oktober 1988.
I det regleringsbrev som för närvarande
bereds inom Socialdepartementet kommer
enligt vad utskottet inhämtat kravet på
att även redovisa med avseende på kön
att skrivas in.
Kostnader för statlig
assistansersättning (B 7)
I propositionen föreslås att 3 663
000 kr anvisas under anslaget B 7
Kostnader för statlig
assistansersättning.
Statlig assistansersättning lämnas till
funktionshindrade personer som har behov
av personlig assistans för sin dagliga
livsföring. Rätten till
assistansersättning gäller för svårt
funktionshindrade personer som bedöms ha
behov av insatsen personlig assistans,
som inte fyllt 65 år och som bor i eget
boende, servicehus eller hos familj
eller anhörig.
Ersättningen syftar till att
tillförsäkra personer med stora
funktionshinder och omfattande stödbehov
valfrihet och självbestämmande. Frågor
om assistansersättning regleras i lagen
(1993:389) om assistansersättning och i
förordningen (1993:1091) om
assistansersättning.
I budgetpropositionen för budgetåret
1995/96 (prop. 1994/95:100 bil. 6)
konstaterade regeringen att kostnaderna
för den statliga assistansersättningen
skulle komma att bli väsentligt högre än
vad som beräknades när reformen
genomfördes. Skälet för detta angavs
främst vara att det genomsnittliga
antalet beviljade assistanstimmar per
vecka väsentligt skulle komma att
överskrida det beräknade.
Mot bakgrund av kostnadsutvecklingen
tillkallades i april 1995 en särskild
utredare med uppdrag att utreda frågan
om finansiering av och regelsystemet för
stödformen. Enligt direktiven skulle
utredaren i sina förslag ha som
utgångspunkt att den årliga kostnaden
för staten för assistansersättningen
inte fick överskrida 2 850 miljoner
kronor per år beräknat i 1995 års
penningvärde, vilket motsvarar en
beräknad besparing på 900 miljoner
kronor.
Utredaren redovisade i sitt betänkande
för den statliga assistansersättningen
(SOU 1995:126) ett antal möjligheter
till besparingar, vilka sammantaget
skulle minska kostnaderna med ca 900
miljoner kronor.
I proposition 1995/96:146 Vissa frågor
om personlig assistans lämnade
regeringen förslag till riksdagen om
vissa åtgärder som syftar till att uppnå
en bättre kostnadskontroll och vissa
besparingar inom den statliga
assistansersättningen. Förslagen
bedömdes innebära att den statliga
assistansersättningen minskades med 215
miljoner kronor.
Riksdagen fattade den 23 maj 1996
beslut med anledning av propositionen
(bet. 1995/96:SoU15, rskr. 1995/96:262).
Förändringen innebär bl.a. att
gränsdragningen mellan personlig
assistans och kommunala och
landstingskommunala stödinsatser för
funktionshindrade personer har blivit
tydligare, anförs det. Vidare har
begreppet personlig assistans
definierats i lagstiftningen. De
förändrade reglerna trädde i kraft den 1
juli 1996.
Flera motionärer begär att riksdagens
beslut våren 1996 om besparingar i
assistansreformen ändras och att
lagstiftningen återställs till lydelsen
före den 1 juli 1996.
I motion So430 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) yrkas att riksdagen begär att
regeringen återkommer med förslag om att
återställa lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade och lagen
om assistansersättning till vad som
gällde före den 1 juli 1996 i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande
1) samt att riksdagen till utgiftsområde
9 anslag B 7 Kostnader för statlig
assistansersättning beslutar anslå ett i
förhållande till regeringens förslag med
222 000 000 kr ökat anslag på 3 885 000
000 kr i enlighet med vad som anförts i
motionen (yrkande 2). Motionärerna
framhåller att det var under den
borgerliga regeringsperioden som den
stora handikappreformen infördes. Den
socialdemokratiska regeringen föreslog
senare i proposition 1995/96:146 en rad
nedskärningar vad avser personlig
assistans. Beslutet innebar att en
begränsning skulle ske rörande rätt till
assistans i barnomsorg, skola och daglig
verksamhet, innebärande att huvudmannen
för dessa verksamheter skulle ha det
finansiella ansvaret i denna del. Vidare
infördes en kortare tidsram för
utnyttjandet av assistansersättningen
och ett antal andra smärre justeringar.
Motionärerna motsatte sig dessa förslag
då och gör det även nu. De framhåller
att de konsekvent sagt nej till
besparingar som slår mot människor som i
hög utsträckning är beroende av stöd
från det offentliga. Det beslut som
riksdagen fattade våren 1996 om
förändringar i rätten till personlig
assistans skall, enligt deras mening,
rivas upp och lagen återställas till vad
som gällde före den 1 juli 1996.
Också i motion So402 av Leif Carlson
och Maud Ekendahl (båda m) begärs att
riksdagen beslutar om återställande av
LSS- och LASS-lagstiftningen till 1993
års utformning (yrkande 2) samt att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
konsekvenserna av försämringarna av LSS-
och LASS-lagstiftningen (yrkande 1).
Motionärerna anför att de gick emot
förslaget om besparingar i
assistansreformen som regeringen
förelade riksdagen våren 1996. De ansåg
att försämringarna hotade själva
reformens andemening och intentioner och
att det var ovärdigt att lägga en
besparing om 225 miljoner kronor på de
svagaste grupperna i samhället.
Motionärernas farhågor om att
besparingarna skulle drabba de
handikappade visar sig nu riktiga. De
handikappades organisationer visar hur
assistans i skola och daglig verksamhet
tas bort för dem som har särskilda
skäl enligt riksdagens beslut.
Assistans i form av hjälp att ta
initiativ tas bort från de handikappade
av försäkringskassorna trots riksdagens
ändring i regeringens förslag som
innebar att praktisk hjälp ändrades
till hjälp för att säkerställa att
assistans även skulle utgå till dem som
behöver hjälp till initiativ.
Motionärerna anför att hela tanken med
självbestämmande och kontinuitet
förfelas samtidigt som en orimlig
administrativ process skapas för att
köpslå om och fördela timmarna mellan
huvudmännen. Besparingen försvinner i
ett administrativt träsk.
Även i motion So425 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) yrkas om en ändring i rätten
till personlig assistans innebärande en
återgång till de regler som gällde före
den 1 juli 1996 (yrkande 1) och att
riksdagen till B7 Kostnader för
personlig assistansersättning för
budgetåret 1997 anvisar 215 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller
således 3 878 000 000 kr (yrkande 10).
Motionärerna anför att det är statens
moraliska skyldighet att förse de
funktionshindrade med sådana resurser
som gör att de kan leva ett
självständigt liv i värdighet. Våren
1996 föreslog regeringen besparingar på
stödet till personlig assistans.
Socialutskottet ändrade visserligen
regeringens ursprungliga förslag en hel
del efter kraftiga protester från andra
politiska partier och från den samlade
handikapprörelsen. Trots detta slår nu
förändringen hårt mot många
funktionshindrade som bl.a. fått sin
rätt till personlig assistans omprövad.
Grupper av funktionshindrade som
tidigare hade rätt till personlig
assistans har nu fått svårare att
erhålla detta. Den ändrade tidsramen för
beslut om assistansersättning gör det
svårare för funktionshindrade att t.ex.
kunna planera för semestern eller för
att möjliggöra en dräglig tillvaro för
många funktionshindrade barn vars
hjälpbehov varierar mycket under året,
exempelvis mellan skoltermin och
skollov. Den enskildes möjlighet till
självbestämmande, oberoende och
valfrihet inskränks kraftigt. Beslutet
innebär också en övervältring av en
större del av ansvaret för personlig
assistans på kommunerna.
I motion So802 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkas att riksdagen med ändring av
regeringens förslag för budgetåret 1997
anvisar 215 miljoner kronor mer till
anslaget B 7 Kostnader för
assistansersättning (yrkande 13).
Motionärerna anför att regeringen
förorsakat mycken olycklig oro genom
obetänksamma utspel i fråga om personlig
assistans. Utredningsdirektiven gick ut
på att staten skulle spara närmare en
miljard kronor. Regeringen backade sedan
och lade besparingen på 215 miljoner
kronor, men måste ändå ta på sig ett
stort ansvar för att ha skapat en
infekterad stämning bland alla berörda.
Motionärerna står fast vid sin tidigare
uppfattning att de funktionshindrade
inte skall behöva ta någon del av
besparingskraven, utan att reformen
snarare skall utvecklas.
I motion So807 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) yrkas att riksdagen för
budgetår 1997 anvisar ytterligare 100
miljoner kronor till kostnader för
assistansersättning (yrkande 1) och att
riksdagen även för åren 1998 och 1999
beräknar ytterligare 100 miljoner kronor
per år (yrkande 2). Motionärerna anför
att ansvaret för personligt assistans
skall läggas på en huvudman, staten. Den
hjälp och det stöd de assistansberoende
behöver skall inte få påverkas av i
vilken kommun de lever. Motionärerna
anser att anslaget behöver tillföras 100
miljoner kronor för att ligga på en
godtagbar nivå.
Även i motion So408 av Thomas Julin
m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin
mening ger till känna vad i motionen
anförts dels om att staten bör vara
huvudman och ta hela ansvaret för den
personliga assistansen (yrkande 1), dels
om rätten till assistans i skola och
daglig verksamhet (yrkande 2) och dels
om att det snarast tillsätts en
oberoende arbetsgrupp som studerar
följderna av förändringen i
assistansreformen och därefter kommer
med förslag till de åtgärder som behövs
för att tillförsäkra de
assistansberoende en mänsklig tillvaro
(yrkande 3). Slutligen begärs att
riksdagen ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillföra
assistansreformen ytterligare 100
miljoner kronor (yrkande 4).
Motionärerna anför att assistansreformen
är en av de viktigaste reformer som
genomförts under de senaste årtiondena
och att de inte kan acceptera en
försämring för de funktionshindrade. När
förändringarna i reformen genomfördes i
våras framhölls från regeringspartiet
att de funktionshindrade inte skulle få
en försämrad situation på grund av de
besparingar som gjordes. Det visar sig
att så inte är fallet. Ett stort antal
fall har redovisats som visar på klara
försämringar för de funktionshindrade.
Motionärerna anser att det är ohållbart
med ett system där två huvudmän av
besparingsskäl försöker skjuta över
kostnaderna på varandra. Detta innebär
att de funktionshindrade kommer i kläm.
Ansvaret för personlig assistans bör
ligga på staten. Den hjälp och det stöd
de assistansberoende behöver skall inte
påverkas av i vilken kommun de lever.
Där behovet finns skall den
assistansberoende ha rätt till sin
assistans också i skola och i daglig
verksamhet.
Motionärerna anser att regeringen
skyndsamt bör tillsätta en oberoende
arbetsgrupp som studerar följderna av
förändringen i assistansreformen och
därefter kommer med förslag till de
åtgärder som behövs för att tillförsäkra
de assistansberoende en mänsklig
tillvaro. Motionärerna anser också att
det behövs ytterligare 100 miljoner
kronor för att assistansreformen skall
ligga på en godtagbar nivå.
I två motioner från vänstern begärs
översyn av lagen samt utvidgning av
rätten till personlig assistans.
I motion So421 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av lagen om
stöd och service till vissa
funktionshindrade för att underlätta
försäkringskassornas tolkning (yrkande
1). Vidare begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad i motionen
anförts om psykiskt funktionshindrades
möjligheter att erhålla assistans
(yrkande 2). Slutligen yrkar
motionärerna att riksdagen hos
regeringen begär en ändring i lagen om
stöd och service till vissa
funktionshindrade så att assistans kan
ges till personer över 65 år (yrkande
3). Motionärerna anför att i de
ursprungliga förarbetena och i
proposition 1995/96:146 uteslöts inte
att assistansersättning kunde beviljas
för s.k. aktiverande och/eller
motiverande insatser. I propositionen
föreslogs att personlig assistans skulle
definieras som praktisk hjälp .
Samtidigt tydliggjorde regeringen att
ingen som intill dess tillhört
personkretsen för personlig assistans
kan uteslutas från insatsen och angav
att bedömningen skall vara individuell.
Vidare anförde regeringen att personer
som helt eller i stor utsträckning
själva klarar av att på egen hand sköta
sina personliga behov och som enbart har
behov av motivations- och
aktivitetsinsatser bör inte ha rätt till
personlig assistans. Enligt regeringen
kunde dessa personer i stället få sina
behov tillgodosedda genom andra
insatser. Socialutskottet förtydligade
formuleringen av definitionen av
insatsen personlig assistans vid sin
behandling av regeringens förslag.
Enligt utskottet behövde hjälpen inte
vara praktisk.
Motionärerna anför att
försäkringskassorna under sensommaren
och hösten omprövat beslut om
assistansersättning med anledning av
förändringarna som trädde i kraft den 1
juli i år och att personers rätt till
assistansersättning har ifrågasatts
eftersom de saknar behov av praktisk
hjälp. Motionärerna anser att
försäkringskassans tjänstemän inte tagit
hänsyn till de skrivningar som gjordes i
propositionen och i socialutskottets
betänkande.
Motionärerna yrkar att assistansen även
skall ges till dem som är över 65 år och
som erhållit rätt till personlig
assistans före 65 års ålder.
I motion Sf241 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även psykiskt
funktionshindrade skall kunna få
personlig assistans (yrkande 13).
Motionärerna anför att lagen om
personlig assistans är den viktigaste
enskilda reformen under senare år. Det
är nu viktigt att gå vidare och utvidga
kretsen så att även människor med
psykiska funktionshinder kan få del av
reformen.
I tre motioner begärs uppföljning av
assistansreformen och dess tillämpning.
I motion So426 av Roland Larsson m.fl.
(c) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av
assistansreformen (yrkande 2).
Motionärerna understryker att reformen
om personlig assistans är den viktigaste
åtgärden under senare år för
funktionshindrade. Reformen har
mottagits mycket positivt och har för de
med svårast handikapp inneburit avsevärt
förbättrade möjligheter till ett
självständigt, tryggare och rikare liv.
Detta visar Socialstyrelsens
utvärdering. Motionärerna framhåller att
de vid riksdagens behandling i våras av
proposition 1995/96:146 accepterade en
besparing på 215 miljoner kronor men att
motionärerna samtidigt medverkade till
vissa förbättringar i regeringens
förslag. Förändringarna leder till en
bättre kontroll av reformens kostnader
och medför ingen nämnbar inskränkning i
den funktionshindrades frihet att själv
disponera assistansersättningen. För att
klargöra hur riksdagens beslut om
justeringar i assistansreformen
tillämpas anser motionärerna att det bör
göras en uppföljning och utvärdering
inom rimlig tid. Detta bör ges
regeringen till känna.
Också i motion So409 av Barbro Hietala
Nordlund m.fl. (s) hemställs om ett
tillkännagivande till regeringen om vad
som anförts om uppföljning av hur
assistansreformens tillämpning och
praxis utvecklas. Motionärerna anför att
för att den nya lagens intentioner skall
uppfyllas bör omgående en aktiv
uppföljning ske av hur tillämpning och
praxis utvecklas.
I motion So626 av Carina Hägg (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av
LSS/LASS. Motionären oroas av den
administrativa apparaten kring
assistansersättningen och pekar på att
med två handläggare i varje ärende, en
från försäkringskassan och en från
kommunen, går mycket tid och kraft åt
till utredningar. På grund av olika
lagtolkningar, olika erfarenheter och
synsätt går mycket tid åt till
diskussion och information mellan olika
myndigheter.
Socialutskottet behandlade i betänkande
1995/96:SoU15 regeringens förslag till
ändringar i assistansreformen (prop.
1995/96:146) i syfte att uppnå bättre
kostnadskontroll och vissa besparingar
inom den statliga assistansersättningen.
Utskottet anförde bl.a. följande om
assistansreformens betydelse (s.5):
Personlig assistans har på flera sätt
inneburit en revolution inom
handikappomsorgen. Makten över insatsen
har flyttats genom att den
funktionshindrade nu fått rätt att själv
välja av vem och hur insatsen skall
utföras. Genom LASS har handläggningen
för dem som har ett mer omfattande
stödbehov knutits till
försäkringskassorna, vilket innebär att
bedömning och beslut strikt utgår från
den enskildes situation och behov i
förhållande till lagens bestämmelser.
LASS innebär vidare att insatsen direkt
når dem som har störst behov. Ett syfte
har varit att ge anhöriga till svårt
funktionshindrade stöd och avlastning.
Personlig assistans med nuvarande
utformning har haft en mycket stor
betydelse för många svårt
funktionshindrade, och reformen har på
så sätt varit framgångsrik och motsvarat
intentionerna i lagstiftningen.
Utskottet delade regeringens uppfattning
att det statsfinansiella läget innebar
att vissa besparingar måste göras också
inom detta område och att det behövdes
en bättre kostnadskontroll. Utskottet
godtog i huvudsak regeringens förslag då
förändringarna kunde göras utan att
grunddragen och syftet med reformen
förändrades. Utskottet fann det dock
nödvändigt att göra vissa ändringar och
förtydliganden i regeringens förslag.
Utskottet delade regeringens syn att
det för rätt till personlig assistans
måste finnas ett behov av att få hjälp
med den personliga hygienen, måltider,
att klä av och på sig eller att
kommunicera med andra, s.k.
grundläggande behov. Utskottet delade
också uppfattningen att de grundläggande
behoven skall uppgå till 20 timmar per
vecka för att ge rätt till personlig
assistans.
Utskottet anförde angående införandet
av en definition av begreppet personlig
assistans följande (s.12):
Utskottet anser dock i likhet med
inriktningen i motionerna att införandet
av en definition i LSS av begreppet
personlig assistans inte får innebära
att någon grupp som för närvarande i
praxis omfattas av lagstiftningen helt
utestängs från insatsen personlig
assistent. Personer med enbart psykiska
funktionshinder t.ex. bör även i
fortsättningen vara berättigade till
personlig assistans i vissa speciella
fall, nämligen där karaktären och
omfattningen av det psykiska
funktionshindret medför behov av hjälp
med de grundläggande behoven. En person
kan t.ex. på grund av sitt psykiska
funktionshinder vara helt ur stånd att
själv klara sin hygien eller få i sig
mat. Den i propositionen föreslagna
lydelsen av 9 a § första stycket lagen
om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS), bör enligt
utskottets mening ändras i enlighet med
det nyss anförda.
Ändringen innebar att regeringens
förslag om att behovet skulle vara
praktisk hjälp ändrades till hjälp
samtidigt som det förtydligades att den
funktionshindrade som behövde hjälp
skulle ha stora och varaktiga
funktionshinder.
Utskottet ändrade också tidsramen för
den tid under vilken assistanstimmarna
skulle kunna utnyttjas. Regeringen hade
föreslagit att tidsramen skulle
förkortas från ett år till tre månader.
Utskottet ansåg att en tidsram om högst
sex månader innebär en bättre
kostnadskontroll än tidigare samtidigt
som detta uppnås utan någon större
inskränkning i den funktionshindrades
frihet att disponera
assistansersättningen.
Vad gäller avgränsningen mot viss
kommunal verksamhet anförde utskottet
följande (s. 15):
Funktionshindrade barns och vuxnas behov
av särskilt stöd i t.ex. barnomsorg,
skola och daglig verksamhet bör i
princip tillgodoses inom ramen för den
kommunala verksamheten. Personlig
assistans skall således, enligt
utskottets mening, inte ersätta den
personal som behövs för att bedriva
verksamheten. Det bör vara huvudmannens
uppgift att se till att de resurser som
krävs med hänsyn till den
funktionshindrades behov tillförs
verksamheten, t.ex. genom höjd
personaltäthet, specialpedagogiskt stöd
eller elevassistans. Dock anser
utskottet att statlig
assistansersättning för personlig
assistans bör utgå för den tid då den
funktionshindrade personen vistas i
barnomsorg, skola eller daglig
verksamhet, om funktionshindret är
sådant eller kombinationen av
funktionshinder sådan att den
funktionshindrade behöver tillgång till
någon person med ingående kunskap om den
funktionshindrade och dennes
hälsotillstånd. Utskottet vill dock
understryka att kontinuiteten och
tryggheten i det personliga stödet inte
får urholkas. Det är därför särskilt
angeläget att försäkringskassor och
kommuner nära samverkar i dessa fall.
Utskottet har uppmärksammats på att goda
lösningar finns i vissa kommuner. Samma
person bör t.ex. kunna vara personlig
assistent åt ett barn med statlig
ersättning och samtidigt elevassistent
åt samma barn under lektionstid med
ersättning från kommunen. På detta sätt
uppehålls kontinuiteten i stödet till
den funktionshindrade och
kostnadsansvaret fördelas mellan
huvudmännen på det sätt som avsågs i
proposition 1992/93:159 Stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Socialministern besvarade den 29 oktober
1996 i riksdagen en interpellation om
psykiskt funktionshindrades rätt till
personlig assistans (snabbprotokoll
1996/97:20). Ministern redovisade då att
Riksförsäkringsverket hade genomfört en
konferens för att utbilda
försäkringskassornas personal med syfte
att informera om förändringarna i
regelsystemet. Utgångspunkten för
utbildningen var riksdagens beslut och
därmed också de särskilda uttalanden som
socialutskottet gjorde i sammanhanget.
För närvarande omarbetar verket det
allmänna rådet som är ett stöd till
försäkringskassorna vid tillämpningen av
de beslutade förändringarna. Rådet
bedöms komma att distribueras till
försäkringskassorna vid årsskiftet.
Enligt socialministern följer
Socialstyrelsen kontinuerligt
handikappreformen. Styrelsen gör nu en
särskild studie som koncentrerar sig på
omprövningar av beslut om
assistansersättning. Syftet är att mer
ingående belysa bl.a. förändringar av
beviljade assistanstimmar i de enskilda
fallen och i vilka situationer som rätt
till assistansersättning har bortfallit
eller lett till färre assistanstimmar.
Resultaten av studien kommer att
redovisas med fördelning på bl.a. typ av
funktionshinder och kön samt hur stor
del av förändringen som beror på
förändringar i hälsotillstånd och hur
stor del som direkt beror på de
förändrade reglerna. Även effekter för
kommunerna kommer att belysas. Studien,
som görs i kontakt med
Riksförsäkringsverket och Svenska
Kommunförbundet, kommer att redovisas
till regeringen i april 1997.
Socialministern förutsatte att
handikapporganisationerna skulle bli
kontaktade i sammanhanget.
Övriga medelsanvisningar under B
Regeringens förslag till medelsanvisning
till Statsbidrag till vårdartjänst m.m.
(B 2), Bidrag till viss verksamhet för
personer med funktionshinder (B 3),
Bidrag till handikapp- och
pensionärsorganisationer (B 4),
Ersättning för texttelefoner (B 5),
Statens institut för särskilt
utbildningsstöd (B 8) och
Handikappombudsmannen (B 9) har inte
mött någon erinran i form av motioner.
Åtgärder för barn, socialt
behandlingsarbete samt alkohol- och
drogpolitik (C 1-C 7)
Bidrag till ungdomsvård och
missbrukarvård samt alkohol- och
drogförebyggande arbete (C 1)
I propositionen föreslås 52 000 000 kr
under anslaget C 1. Statsbidraget till
missbrukarvård var tidigare ett riktat
kommunbidrag avsett att delvis täcka
kostnader för insatser inom missbruks-
och ungdomsområdet. Fr.o.m. år 1996 har
dock huvuddelen av det riktade
statsbidraget lagts in i det generella
statsbidraget till kommunerna.
I propositionen anges att de
förebyggande insatserna blir allt
viktigare för att motverka
alkoholmissbruk. Information,
opinionsbildning och andra
alkoholförebyggande insatser, framför
allt på lokal och regional nivå, får
därför en ökad betydelse när det gäller
att förändra dryckesvanorna. Som ett led
i detta arbete fick Folkhälsoinstitutet
regeringens uppdrag att leda och
samordna ett förstärkt alkohol- och
drogförebyggande arbete. Vidare uppges
att riksdagen för de två senaste åren
anslagit 75 respektive 74 miljoner
kronor för olika alkohol- och
drogpolitiska åtgärder. Av dessa medel
har sammanlagt 110 miljoner kronor
överlämnats till Folkhälsoinstitutet för
att leda det alkohol- och
drogförebyggande arbetet och för att
genomföra den nationella handlingsplan
som utarbetats av den nationella
ledningsgrupp som Folkhälsoinstitutet på
uppdrag av regeringen sammankallade,
Nationell handlingsplan för alkohol- och
drogförebyggande insatser, FHSI 1995:50.
För en närmare redogörelse över
förslagen i handlingsplanen hänvisas
också till utskottets betänkande
1995/96:SoU3, s. 21-32. Regeringen
anser det viktigt med en fortsatt hög
ambitionsnivå när det gäller det
alkoholförebyggande arbetet och avser
att under 1997 anvisa ytterligare 30
miljoner kronor till alkoholpolitiska
insatser.
I propositionen anges vidare att
särskilda utvecklingsmedel för att bl.a.
stimulera insatser inom det alkohol- och
drogförebyggande arbetet som tidigare
bör fördelas av länsstyrelserna.
Länsstyrelserna, som är regional
tillsynsmyndighet över kommunernas
arbete inom socialtjänsten och det
alkoholpolitiska området, har god
kännedom om de lokala förhållandena i
kommunerna och om vilka brister eller
behov av särskilda utvecklingsinsatser
som föreligger, sägs det i
propositionen.
I motion So649 av Karl-Göran Biörsmark
(fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktade statliga
projektmedel till kommuner och landsting
för opinionsbildning rörande
alkoholprevention. I och med att de
traditionella alkoholpolitiska
instrumenten försvagas blir de
förebyggande insatserna allt viktigare i
det alkoholpreventiva arbetet. Ökade
satsningar måste göras på information
och opinionsbildning om alkoholens
skadeverkningar särskilt på regional och
lokal nivå. Motionären anser att ett
riktat statsbidrag bör utgå till
kommuner och landsting för att dessa
skall kunna bedriva ett mer aktivt och
intensivt alkoholpreventivt arbete.
I motion So667 av Charlotta L
Bjälkebring (v) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om anslag till
forskning om spelberoende (yrkande 2).
Motionären anser att regeringen, i
enlighet med vad som utlovades i
propositionen om sammanslagningen av
Penninglotteriet och Tipstjänst,
skyndsamt skall anslå medel för
forskning kring spelberoende.
Utskottet har i betänkandena
1995/96:SoU3 och 1996/97:SoU3 uttalat
att information, opinionsbildning och
andra alkoholförebyggande insatser måste
få en ökad betydelse i svensk
alkoholpolitik. Även om mycket arbete
görs måste framför allt ungdomars
alkoholvanor få ökad uppmärksamhet.
Föräldrars roll och ansvar måste
tydliggöras bättre, liksom skolans
ansvar. Bred information behövs också
bl.a. om langning och hembränning ansåg
utskottet. I betänkande 1996/97:SoU3
utgick utskottet från att regeringen,
även utan initiativ från riksdagen,
ägnar frågan om alkoholpolitikens
fortsatta inriktning och innehåll
ytterligare uppmärksamhet och återkommer
till riksdagen utan onödigt dröjsmål.
Beträffande spelberoende uttalade
utskottet i yttrandet 1995/96:SoU8y att
det är angeläget att problemen med
spelberoende uppmärksammas och att
forskningen på området ges ett
kontinuerligt stöd. Bl.a. bör
spelberoendets omfattning och karaktär
kartläggas, ansåg utskottet. Utskottet
delade regeringens uppfattning i
proposition 1995/96:169 om
sammanslagning av Svenska
Penninglotteriet AB och AB Tipstjänst
att det för insatser mot spelberoende
bör anslås 2 miljoner kronor årligen, i
tre år, fr.o.m. 1997.
Enligt budgetpropositionen skall från
anslaget C 1 avsättas 2 miljoner kronor
för att inhämta kunskaper om
spelberoende och därtill hörande sociala
problem.
Bidrag till organisationer på det
sociala området (C 2)
I propositionen föreslås 57 841 000 kr
under anslaget C 2. Anslaget är fördelat
på tre anslagsposter: bidrag till
organisationer, bidrag till
Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning (CAN) och bidrag
till vissa nykterhetsorganisationer.
Till bidrag till organisationer beräknas
31 630 000 kr för nästa budgetår.
Anslaget avser bidrag till olika
frivilliga organisationer inom det
sociala området. Det gäller s.k.
länkorganisationer och andra
organisationer som arbetar med att
stödja och hjälpa f.d. missbrukare och
andra socialt utsatta grupper, däribland
organisationer som arbetar med att
hjälpa barn och deras familjer samt
organisationer som motverkar våld mot
kvinnor. Medlen skall disponeras av
Socialstyrelsen. Till grund för
Socialstyrelsens beslut om fördelning av
medel till de olika organisationerna
ligger bl.a. den utvärdering av
effekterna av bidragsgivningen som
styrelsen årligen genomför.
Regeringen anser att frivilliga
organisationer har en viktig funktion i
det sociala arbetet. Det kan vara
förebyggande arbete, kamratstöd,
behandlingsarbete och opinionsbildande
insatser. I propositionen anges att det
inom Inrikesdepartementet pågår ett
utvecklingsarbete rörande folkrörelsers
och frivilligorganisationers arbete. En
arbetsgrupp för resultatstyrning och
uppföljning av statsbidrag till
föreningar och andra organisationer m.m.
har inrättats. Arbetsgruppen skall
utveckla metoder för bl.a.
resultatstyrning och uppföljning av
statsbidragen till föreningslivet i
syfte att säkerställa att de statliga
medlen används så effektivt som möjligt.
Statsbidrag till folkrörelser och
organisationer utgår dels som
projektstöd, dels i form av centralt
organisationsstöd. Huvudinriktningen av
bidrag till organisationer bör enligt
regeringen ligga fast.
Även till nykterhetsorganisationer och
vissa andra organisationer med
näraliggande verksamhetsinriktning skall
statsbidrag liksom tidigare utgå.
Folkrörelsernas alkohol- och
drogförebyggande insatser utgör enligt
propositionen viktiga stöd och
komplement till det arbete som
myndigheterna bedriver. En särskild
arbetsgrupp har tillsatts inom
Socialdepartementet för att utvärdera
medlens användning och effekterna av
bidragsgivningen. Arbetsgruppen skall
bl.a. göra en översyn av
fördelningskriterierna, utarbeta
riktlinjer för bidragsgivningen och
behandla frågan om fler organisationer
bör få del av statsbidraget.
I motion So616 av Alf Svensson (kd)
yrkas att riksdagen anvisar 10 miljoner
kronor utöver regeringens förslag för
att ge utrymme för ett stöd till LP-
stiftelsen. Motionären anser att
samhället inte tillräckligt värdesätter
det arbete som ideella organisationer
utför för att hjälpa människor ur ett
drogberoende. LP-stiftelsen driver
verksamhet på ett femtiotal orter över
hela landet. Verksamheten har ca 550
vårdplatser, möbelindustri i samarbete
med Samhall, öppethusaktiviteter m.m. LP-
stiftelsen har enligt motionären varit
banbrytande inte minst när det gäller
insikten om att hela familjen behöver
vård och omsorg när någon familjemedlem
har missbruksproblem. Motionären pekar
vidare på de positiva resultat som
uppnåtts bl.a. vid LP-stiftelsens
familjehem i Venngarn. En övervägande
majoritet har efter genomgången
behandling blivit drogfria. LP-
stiftelsen säger inte nej till
vårdsökande, även om kommunen vägrar
betala vårdavgiften. Detta innebär
betydande merkostnader för stiftelsen,
vilket givetvis kan äventyra den
fortsatta verksamheten. För år 1996
beräknas merkostnaden till 9,5 miljoner
kronor. Med hänsyn till de betydande
insatser som LP-stiftelsen gör inom
missbrukarvården är det enligt
motionären oförsvarligt att inte via
statsbudgeten garantera dess fortsatta
verksamhet. (I motionen avses anslaget C
1, men det bör rätteligen vara C 2.)
I motion So648 av Erling Bager m.fl.
(fp, m, c, mp) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen
anförts om att 9 miljoner kronor bör
utgå ur anslaget C 2 för att användas
till ett engångsbidrag till Lewi Pethrus
stiftelse för filantropisk verksamhet.
Motionärerna anför att de ekonomiska
problemen i den offentliga sektorn
indirekt har drabbat LP-stiftelsen.
Bristen på pengar i kommunerna har lett
till att vissa kommuner visar mindre
benägenhet att remittera missbrukare
till vårdhem, vilket lett till att LP-
stiftelsen står inför allvarliga
ekonomiska problem. LP-stiftelsen driver
ett tiotal vårdhem för enskilda, tre
familjeanläggningar samt
kontaktverksamhet på flera orter i
landet. Vården för 15 % av de intagna på
hem och anläggningar har under de två
senaste åren betalats av frivilligt
insamlade medel. Trots omfattande
rationaliseringar beräknas förlusten för
1996 till omkring 10 miljoner kronor.
Det är av yttersta vikt att stiftelsens
arbete kan drivas vidare. Det positiva
resultat som uppnåtts vad gäller
rehabilitering står i en klass för sig
och de utvärderingar som gjorts visar
enligt motionärerna att LP-stiftelsens
rehabiliteringsarbete varit mer
framgångsrikt än andra vårdalternativ.
I motion So642 av Elver Jonsson (fp)
begärs tillkännagivanden om vad i
motionen anförts om att stimulera till
ökade frivilliga insatser bl.a. i form
av ökat ekonomiskt stöd och att
regeringen följer och vid behov
korrigerar bidragsgivningen till
organisationer så att dessa inte trängs
ut eller utkonkurreras av offentliga
myndigheter och instanser (yrkandena 4
och 5). Motionären anser att det är en
viktig samhällelig uppgift att stimulera
folkliga och frivilliga insatser på det
sociala området. En stor del av det
statliga stödet kanaliseras över
Folkhälsoinstitutet och andra statliga
myndigheter. Statsmakterna låter i allt
större utsträckning offentliga organ
vara med och tävla om samhällsstödet.
Enligt motionären är detta inte rimligt
då frivilligorganisationerna har en
mycket ansträngd situation. Sättet att
fördela medel behöver därför ses över.
I motion So655 av Thomas Julin m.fl.
(mp) begärs tillkännagivanden om behovet
av ökat stöd till frivilliga
organisationer och svenska
frivilligorganisationers arbete inom EU
(yrkandena 3 och 15). Motionärerna anser
att frivilliga organisationer som
arbetar för ett alkohol- och drogfritt
samhälle skall få ökat moraliskt och
ekonomiskt stöd. Vidare bör ekonomiskt
stöd till internationellt arbete lämnas
till svenska frivilliga organisationer
som bekämpar legalisering av narkotika.
Motsvarande stöd bör också ges till
organisationer som arbetar för en
restriktiv alkoholpolitik.
I motion So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl.
(kd) hemställer motionärerna om ett
tillkännagivande om behovet av att
stödja frivilligorganisationernas arbete
med missbrukarvård (yrkande 3).
Målsättningen med vården av missbrukare
är att missbrukaren skall komma ifrån
sitt drogberoende och att hans
självkänsla stärks. De fungerande
resurser som finns i samhället måste tas
till vara. Frivilligorganisationernas
arbete med missbrukarvård bör därför
stödjas, menar motionärerna.
I motion Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp)
begärs dels ett tillkännagivande om
vikten av att kvinnojourer tilldelas
tillräckliga resurser (yrkande 8), dels
att riksdagen till anslaget C 2 Bidrag
till organisationer på det sociala
området anvisar 5 miljoner kronor utöver
vad regeringen föreslagit (yrkande 9).
Motionärerna framhåller kvinnojourernas
stora betydelse för kvinnor som hamnat i
en utsatt situation och vikten av att de
får tillräckliga resurser att möta det
behov som finns. För budgetåret 1997 bör
ytterligare 5 miljoner kronor anslås
till frivilliga organisationer på det
sociala området. Dessa medel bör
oavkortat gå till kvinnojourerna.
I motion So813 av Berit Andnor (s)
begärs tillkännagivande om vad som
anförts om ansvaret för Stiftelsen
Kvinnoforum. Motionären anför att
Kvinnoforum är exempel på framtidens
sätt att organisera och leda
förändringsarbete. Kvinnoforum har ett
stort nätverk av personer som
mobiliserar flickor och kvinnor som
t.ex. vill komma in i arbetslivet och
bort från missbruk etc. Enligt
motionären har Kvinnoforum också ett
gott renommé internationellt. När
Kvinnoforum startades, 1988,
finansierades verksamheten helt med
statliga pengar, sägs det i motionen. I
dag finansieras verksamheten till
största delen genom egna intäkter.
Motionären anser att det är helt
nödvändigt att Kvinnoforums verksamhet
får stöd via statsbudgeten under ett
särskilt anslag.
Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk
verksamhet (LP-stiftelsen) startade år
1960 ett omfattande arbete bland alkohol-
och narkotikamissbrukare. Verksamheten
har utvidgats och finns numera på flera
platser i landet. Stiftelsen vänder sig
främst till personer som frivilligt
söker ett kristet vårdalternativ.
Stiftelsen omsättning var för 1995 123
miljoner kronor. Bidragen från stat och
kommun uppgick till ca 20 miljoner
kronor, varav 6,6 miljoner kronor till
skyddad verksamhet, 1,2 miljoner kronor
till barndaghem och 6,4 miljoner kronor
till lönebidrag. Stiftelsens underskott
uppgick till 14,6 miljoner kronor.
Av Socialstyrelsens rapport Kursändring
i missbrukarvården (Social-styrelsen
följer upp och utvärderar 1996:3)
framgår bl.a. att antalet placeringar av
missbrukare i frivillig institutionsvård
minskade med en tredjedel under början
av 1990-talet. Användningen av
tvångsvård har halverats under de
senaste åren och samtidigt har
öppenvården byggts ut. Vidare anges att
kommunerna i stället satsar alltmer på
stödboende, daglig omvårdnad och
arbetsträning. Enligt rapporten är en
ökande omsättning bland institutionerna
en av de tydligaste effekterna av den
minskade beläggningen. Den avgörande
trenden hittills under 1990-talet är,
enligt rapporten, att den renodlade
privata ägandeformen stadigt har vuxit i
omfattning, främst på bekostnad av
vårdstiftelser och ideella
organisationer som bedriver
institutionsvård för missbrukare. Det är
också tydligt att såväl kommuner som
stiftelser och föreningar har avvecklat
flera av sina stora institutioner och
öppnat mindre hem, medan privata ägare
har öppnat hem med större platsantal än
de som lagts ned.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen
behandlat motioner om ökat statligt stöd
till LP-stiftelsen. I betänkandet
1992/93:SoU15 uttalade utskottet att
stiftelsen varit mycket framgångsrik vid
behandlingen av missbrukare och att det
är viktigt att verksamheten kan fortgå.
Utskottet ansåg att stiftelsens
ekonomiska problem måste lösas gemensamt
med frivilliga krafter och andra
intressenter. Även insatser från
samhällets sida fordras. Vidare anförde
utskottet att det ankommer på
Socialstyrelsen att pröva frågor om
fördelning av medel anvisade för bidrag
till organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete. Utskottet
förutsatte att Socialstyrelsen positivt
prövar ansökningar från LP-stiftelsen.
Med det sagda avstyrkte utskottet en
motion om ökat bidrag till stiftelsen.
I betänkandena 1993/94:SoU20 och
1994/95:SoU15 vidhöll utskottet sin
inställning i fråga om bidrag till LP-
stiftelsen. Då aktuella motioner
avstyrktes.
Även motionsvis framförda förslag om
stöd till kvinnojourer har tidigare
behandlats av utskottet, senast i
betänkandet 1994/95:SoU15. Utskottet
framhöll då att kvinnojourerna utför ett
viktigt arbete med att stödja kvinnor
som utsatts för misshandel och sexuella
vvergrepp och att stöd därför bör utgå
till dessa organisationer. Utskottet
konstaterade att det i
budgetpropositionen anvisats medel till
organisationer som motverkar våld mot
kvinnor och att beräkningen av medlen
var välavvägd. Motionsyrkanden om stöd
och ytterligare anslag till kvinnojourer
avstyrktes.
Kvinnoforum är en ideell stiftelse och
ett idéburet kunskapsföretag som arbetar
med information, utbildning och
forskning samt projekt för att förbättra
villkoren för utsatta kvinnor.
Socialstyrelsen har med medel avsatta
för utvecklingsarbete inom området
individ- och familjeomsorg samt inom
alkoholområdet stött Kvinnoforums
utvecklingsinsatser för utsatta kvinnor.
För budgetåret 1995/96 (18 månander) har
Kvinnoforum enligt uppgift erhållit 1
400 000 kr.
Socialdepartementet har också beviljat
Kvinnoforum drygt 1 miljon kronor i
ekonomiskt stöd till ett särskilt
projekt rörande unga flickor och kvinnor
med svåra sociala problem
(S95/2963/IFO). Medlen belastade första
huvudtitelns anslag B 1
Regeringskansliet m.m. anslagspost 4
Socialdepartementet.
Insatser för hemlösa
De bostadslösas situation tas upp i
motionerna So612 av Ragnhild Pohanka
m.fl. (mp) och So807 av Marianne
Samuelsson m.fl. (mp).
I motion So807 yrkas att riksdagen för
budgetåret 1997 anvisar 10 miljoner
kronor under ett särskilt anslag för
bidrag till projekt för hemlösa (yrkande
1). Vidare begärs tillkännagivanden om
att 10 miljoner kronor skall avsättas
till bidrag till projekt för hemlösa för
budgetåren 1998-1999 (yrkande 2) och vad
i motionen anförts om de hemlösas
situation (yrkande 4). Åtgärder måste
enligt motionärerna vidtas för att
hjälpa hemlösa till ett värdigt liv. En
seriös uppskattning av antalet hemlösa
bör skyndsamt göras och någon form av
eget boende måste erbjudas dessa
människor. Stat, landsting och kommuner
bör tillsammans arbeta för att finna en
lösning på detta omfattande sociala
problem. Vidare bör 10 miljoner kronor
avsättas för att bygga om tomma hus
eller lägenheter till bostäder anpassade
för olika grupper av hemlösa personer.
En utvärdering bör ske efter ett år för
att se om anslaget eventuellt skall öka.
I motion So612 begärs tillkännagivanden
om ett samarbete på kommunal, regional
och statlig nivå med början den 1
januari 1997, att 10 miljoner kronor bör
avsättas för 50 % i bidrag vid
ombyggnader av bostäder för hemlösa och
att en noggrann uppskattning av antalet
hemlösa snarast bör genomföras
(yrkandena 1-3).
På initiativ av utskottet genomförde
Socialstyrelsen under 1993 en
riksomfattande kartläggning av hemlösa i
Sverige. Under hösten 1994 överlämnade
styrelsen en slutlig rapport till
regeringen - De bostadslösas situation i
Sverige (Socialstyrelsen följer upp och
utvärderar, 1994:15). Där ges en
utförlig beskrivning av de hemlösas
situation, uppgifter om insatser för
hemlösa och förslag till hur insatserna
kan förbättras i syfte att minska
hemlösheten. I rapporten betonas bl.a.
vikten av att utveckla socialtjänstens
metoder för arbetet med hemlösa, bl.a.
genom att skapa boendeformer med bättre
anpassad kravnivå vad gäller stöd och
kontroll i boendet och som kan fungera
som ett led i en långsiktig
behandlingskedja. Det behövs också mer
anpassade insatser för särskilda grupper
av hemlösa t.ex. för hemlösa med
psykiska störningar, hemlösa kvinnor och
hemlösa med utomnordisk bakgrund.
Socialstyrelsen följer upp rapporten
genom att anordna regionala konferenser
för att sprida kunskap om rapporten och
ge exempel på hur problem kan lösas.
I betänkande 1994/95:SoU15 underströk
utskottet vikten av att kommunerna
kontinuerligt ägnar de hemlösas problem
stor uppmärksamhet och att insatserna
blir så effektiva som möjligt. Utskottet
utgick från att Socialstyrelserna och
länsstyrelserna inom ramen för
tillsynsansvaret följer verksamheten.
Motionsyrkanden med liknande innehåll
som de nu aktuella avstyrktes.
Barnombudsmannen (C 3)
Barnombudsmannen (BO) har till uppgift
att bevaka frågor som angår barns och
ungdomars rättigheter och intressen. BO
skall särskilt uppmärksamma att lagar
och andra författningar samt deras
tillämpning stämmer överens med Sveriges
åtaganden enligt FN:s konvention om
barnets rättigheter. BO skall fr.o.m.
den 1 juli 1996 även informera om FN:s
barnkonvention och ta initiativ till
samordning och utveckling av samhällets
förebyggande insatser inom området barns
och ungas säkerhet.
BO har också en opinionsbildande och
attitydpåverkande roll. Vidare skall BO
samordna ett nationellt arbete i
mobbningsfrågor och hålla samman olika
typer av sektorsövergripande
uppföljningsstudier om villkoren för
barn och unga.
Enligt propositionen anser regeringen
att de övergripande målen för
verksamheten skall vara oförändrade och
föreslår att riksdagen till
Barnombudsmannen för budgetåret 1997
anvisar ett ramanslag på 7 639 000
kronor.
I motion So807 (mp) yrkas att riksdagen
beslutar att för budgetåret 1997 anvisa
ytterligare 1 miljon kronor till
Barnombudsmannen och att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts om motsvarande höjning
av anslaget för åren 1998 och 1999
(yrkandena 1 och 2). Barnperspektivet är
något som det talas om i alla
sammanhang, men som alltför ofta glöms
bort när det gäller budgetsanering,
menar motionärerna. BO är ovärderlig som
opinionsbildare och någon som alltid
står på de utsatta barnens sida.
Motionärerna anser att ytterligare medel
behövs för att BO:s verksamhet skall
kunna fortsätta och utvecklas.
Statens institutionsstyrelse (C 5)
Statens institutionsstyrelse (SiS) har
ansvaret för planering, ledning och
drift av de särskilda ungdomshemmen och
av vissa institutioner för vård enligt
lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall (LVM). Det övergripande
målet för SiS är att svara för att alla
som behöver vård vid ett särskilt
ungdomshem eller LVM-hem skall kunna
beredas vård av god kvalitet. SiS skall
vidare i samarbete med kommuner och
landsting verka för ett vårdutbud som,
med beaktande av närhetsprincipen, är
differentierat utifrån individuella
vårdbehov.
I propositionen framhåller regeringen
att myndighetens övergripande mål bör
vara oförändrat under kommande
verksamhetsår och föreslår att riksdagen
till SiS för budgetåret 1997 anvisar ett
ramanslag på 507 720 000 kr.
Vidare anges att regeringen har
uppdragit till Riksrevisionsverket att
utvärdera det statliga övertagandet av
ungdomsvården vid de särskilda
ungdomshemmen och missbrukarvården vid
LVM-hemmen samt lämna förslag till
åtgärder som krävs för att SiS
verksamhet och ekonomi skall komma i
balans.
I motion So652 av Alice Åström m.fl. (v)
yrkas att riksdagen till anslaget C 5
för budgetåret 1997 anvisar 50 miljoner
kronor utöver vad regeringen föreslagit
eller således 557 720 000 kr (yrkande
2). Motionärerna anser att samhället
borde har råd att ta fram en fungerande
vård och behandling för den grupp av
ungdomar som omhändertagits för
samhällsvård och som getts tillmälet
värstingar. Det rör sig om ca 500
ungdomar. För att utveckla och
differentiera vården för denna grupp
föreslår motionärerna att ytterligare
resurser skall avsättas till Statens
institutionsstyrelse.
Även i motion So814 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkas att riksdagen skall höja
anslaget till Statens
institutionsstyrelse med 50 miljoner
kronor.
Alkoholinspektionen (C 6)
I propositionen anges att målen för
Alkoholinspektionen bör ligga fast under
det kommande verksamhetsåret och
regeringen föreslår för budgetåret 1997
ett ramanslag på 14 527 000 kr. I övrigt
skall verksamheten finansieras genom de
avgifter som inspektionen tar ut från
partihandlare och tillverkare.
Eventuellt fortsatt resursstöd från
länsstyrelserna under 1997 bör
finansieras inom det givna anslaget.
I budgetpropositionen anges bl.a. att
Alkoholinspektionens första
verksamhetsår har präglats av uppbyggnad
av verksamheten och avmonopoliseringen.
Prövningen av tillståndsärenden har
enligt propositionen löpt planenligt.
Ett samarbete med länsstyrelserna har
inletts under våren 1996.
Tillsynsarbetet och utvecklingen av
detta har varit resurskrävande. Kommande
budgetår kommer att innebära en utökad
verksamhet i flera avseenden. Bl.a.
kommer inspektionen att ägna misstankar
om ökad illegal införsel särskild
uppmärksamhet. Särskilda resurser skall
också avsättas för detta ändamål. Under
innevarande budgetår har
Socialdepartementet betalat ut 3
miljoner kronor till länsstyrelserna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå för
att dessa skall fungera som ett
resursstöd till Alkoholinspektionen och
till övriga länsstyrelser i landet.
I motion So603 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) hemställs om ett tillkännagivande
till regeringen om vad i motionen
anförts om alkoholinspektionen (yrkande
10). Motionärerna anför att
Alkoholinspektionen blivit utsatt för
omfattande kritik, såväl inom Sverige
som av EU-kommissionen. Myndigheten har
bl.a. kritiserats för sina orimligt höga
avgifter för tillstånd att distribuera
alkoholdrycker. Avgiftspolitiken har
enligt motionärerna främst drabbat
småföretagare vilket lett till att
konkurrensen satts ur spel. Motionärerna
anser att Alkoholinspektionen bör
avvecklas och att regeringen snarast
skall återkomma till riksdagen med
förslag om myndighetens avveckling.
Alkohollagen som trädde i kraft den 1
januari 1995 ersatte de tidigare lagarna
om handel med och tillverkning av
drycker. Import-, export-, tillverknings-
och partihandelsmonopolen inom
alkoholhanteringen avskaffades och
ersattes av ett nytt system för
tillstånd, kontroll och tillsyn inom
alkoholområdet. Alkoholinspektionen, som
startade sin verksamhet samma dag som
alkohollagen trädde i kraft, ansvarar
för utfärdande av tillstånd för
tillverkning av sprit samt tillverkning
av och partihandel med spritdrycker, vin
och starköl. Vidare skall myndigheten
tillse att lagar och bestämmelser
avseende hantering av alkohol efterlevs
samt bidra till att samhällets
alkoholpolitiska mål uppfylls.
Bestämmelser om avgifter för prövning av
tillverknings- och partihandelstillstånd
samt avgifter för tillsynen finns i
alkohollagen (7 kap. 4 §) och i
alkoholförordningen (1994:2046) 10-18
§§. Alkoholförordningens bestämmelser
om avgifter ändrades den 1 januari 1996
(SFS 1995:1215). Ändringarna innebär i
korthet att grundavgifterna för
tillsynen av tillverkning av eller
partihandel med spritdrycker, vin och
starköl i stort sett är proportionella
i förhållande till försäljnings- och
tillverkningskvantiteten. Vidare har
ansökningsavgifterna sänkts.
Övriga medelsanvisningar under C
Regeringens förslag till
medelsanvisningar till Statens nämnd för
internationella adoptionsfrågor (C 4),
Alkoholinspektionen (C 6) och
Alkoholsortimentsnämnden (C 7) har inte
mött någon erinran i form av motioner.
Socialstyrelsen (D 1)
Socialstyrelsen är en central expert-
och tillsynsmyndighet inom socialtjänst,
hälso- och sjukvård, tandvård,
hälsoskydd, smittskydd, stöd och service
till vissa funktionshindrade samt frågor
som rör alkohol, tobak och andra
missbruksmedel, såvitt det inte är en
uppgift för någon annan statlig
myndighet att handlägga sådana ärenden.
De övergripande målen för myndigheten är
att verka för god hälsa och social
välfärd samt omsorg och vård av hög
kvalitet på lika villkor för hela
befolkningen. Inom framför allt områdena
hälso- och sjukvård och socialtjänst
skall Socialstyrelsen bedriva
kvalificerad tillsyn, uppföljning,
utvärdering och kunskapsförmedling.
Regeringen anser i propositionen att de
nuvarande övergripande målen för
Socialstyrelsens verksamhet är relevanta
och bör ligga fast öven under
planeringsperioden 1997-1999.
Socialstyrelsens roll som regeringens
stabsorgan bör enligt regeringen
vidareutvecklas och förtydligas.
Förordningen (1988:1236) med instruktion
för Socialstyrelsen kommer att ändras på
så sätt att denna uppgift förs in, anges
det i propositionen. I propositionen
föreslås
dels att riksdagen godkänner de
övergripande målen för Socialstyrelsen i
enlighet med vad regeringen förordat i
propositionen,
dels att riksdagen till Socialstyrelsen
för budgetåret 1997 anvisar ett
ramanslag på 372 994 000 kr.
I propositionen anför regeringen att
Socialstyrelsen i många avseenden nått
de mål som lades fast i propositionen om
Socialstyrelsens framtida roll,
uppgifter och inriktning (prop.
1988/89:130, bet. 1988/89:SoU24).
Arbetet med att bedriva tillsyn samt
utvärdera och följa upp verksamheter
inom hälso- och sjukvård och
socialtjänst står numera i förgrunden i
myndighetens verksamhet. Enligt
regeringen har styrelsen också sedan
1990 förbättrat formerna för den interna
styrningen av verksamheten vilket lett
till att insatserna ytterligare har
kunnat koncentreras mot väsentliga
problem inom socialtjänsten och hälso-
och sjukvården. När det gäller tillsynen
anser regeringen att organisation och
arbetsmetodik påtagligt har utvecklats
under den senaste planeringsperioden och
kvaliteten i tillsynsarbetet har också
höjts. Kvalitetsfrågorna inom hälso- och
sjukvården har fått ökad uppmärksamhet.
Regeringen anser att Socialstyrelsen
även fortsättningsvis bör uppmärksamma
vårdgivarnas ansvar att bedriva
kvalitetssäkring. Vidare bör
återföringen av de erfarenheter som
erhållits inom tillsynsverksamheten
prioriteras.
I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) hemställs att riksdagen begär
förslag om inrättande av en statlig
medicinalstyrelse (yrkande 6).
Etableringsfrihet skall enligt
motionärerna råda för vårdgivare men en
statlig medicinalstyrelse skall ansvara
för godkännande och kvalitetskontroll.
Krav skall också ställas på att alla som
bedriver sjukvård, oavsett om det sker i
offentligt eller privat regi, har ett
fungerande system för att säkra
kvaliteten i det som erbjuds.
Motionärerna föreslår att en
Medicinalstyrelse skall bildas med
Socialstyrelsen som grund. Denna nya
myndighet skall ansvara för att följa
utvecklingen och ta initiativ i fråga om
forskning och utbildning, godkännande av
vårdgivare och legitimering av
sjukvårdspersonal. Vidare skall
myndigheten svara för kvalitetssäkring
och regelbunden medicinsk revision samt
utgöra en instans dit allmänheten kan
vända sig med klagomål.
I motion So804 av Chris Heister och
Liselotte Wågö (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen
anförts om att införa en
medicinalstyrelse. Motionärerna pekar på
att Socialstyrelsen under de senaste
åren varit föremål för omfattande kritik
för sitt sätt att sköta tillsynsansvaret
över sjukvården och informationen till
allmänheten. Detta ger anledning att
ifrågasätta styrelsens funktion.
Motionärerna anser också att
ansvarsfördelningen på central nivå är
oklar. En väl fungerande
tillsynsmyndighet behövs för att
upprätthålla en hög kvalitet i vården.
Det är därför angeläget att återinrätta
en medicinalstyrelse som med stor
vetenskaplig och medicinsk kompetens kan
fylla denna funktion, menar
motionärerna. Förslaget kan finansieras
med de resurser som kommer att frigöras
vid Socialstyrelsen.
I motion So802 av Alf Svensson m.fl.
(kd) begärs ett tillkännagivande om vad
i motionen anförts om Socialstyrelsens
uppföljning av ädelreformen (yrkande
11). Motionärerna anser att även om
Socialstyrelsens uppföljnings- och
rapportarbete av ädelreformen har varit
till stor nytta finns det nu skäl att
efter cirka fyra och ett halvt års
erfarenheter göra en mera omfattande
offentligt uppföljning av reformen genom
en parlamentarisk kommitté.
I motion So805 av Siw Persson (fp)
begärs ett tillkännagivande om behovet
av att inrätta en befattning som
överdirektör i psykologi vid
Socialstyrelsen. Behovet av ett
psykologiskt perspektiv när det gäller
människors utveckling till friska och
socialt kapabla individer uppmärksammas
i allt större grad. Motionärerna anser
att Socialstyrelsens nuvarande
organisation innebär att det
psykologiska vetenskapsområdet
underordnas det sociala och medicin-ska
områdena, vilket är till men för såväl
socialtjänsten som hälso- och
sjukvårdens utveckling. Socialstyrelsen
är en viktig instans när det gäller att
utveckla psykologin. Det är därför
mycket angeläget att expertområdet
psykologi finns företrätt i
organisationen på ett sådant sätt att
psykologi och psykologer på bästa sätt
kan medverka till god hälsa, social
välfärd, omsorg och vård av hög
kvalitet. En överdirektörsbefattning för
det pyskologiska området bör därför
inrättas.
När det gäller ädelreformen har
regeringen nyligen gett Socialstyrelsen
i uppdrag att under en treårsperiod
följa utvecklingen inom äldreomsorgen
(S96/6117/H). Uppdraget skall genomföras
i kontakt med Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet samt med företrädare
för pensionärsorganisationerna.
Uppdraget skall avrapporteras den 1
december 1998 och 1999 samt slutligt
redovisas den 1 maj år 2000.
Utskottet har vid ett flertal
tillfällen behandlat motionsyrkanden om
återinrättande av en medicinalstyrelse.
I betänkandet 1993/94:SoU20 hänvisade
utskottet till att Socialstyrelsen
inrättat regional tillsynsverksamhet på
sex platser i landet. Den regionala
verksamheten genomför besök och
inspektioner, som ett led i tillsynen.
Vidare konstaterade utskottet att
utredningen om hälso- och sjukvårdens
finansiering och organisation, HSU 2000,
bl.a. övervägde frågorna om
kvalitetskontroll, nationell uppföljning
och utvärdering. Med det anförda
avstyrktes den då aktuella motionen. I
betänkande 1994/95:SoU15 konstaterade
utskottet att Socialstyrelsens
tillsynsroll utvecklats under senare år
bl.a. till följd av inrättandet av den
regionala tillsynsverksamheten och att
den då pågående omorganisationen vid
Socialstyrelsen syftade till att
ytterligare förstärka tillsynen.
Utskottet, som ansåg att den nya
organisationen måste få möjlighet att
verka avslog motionsyrkanden om bl.a.
inrättande av en medicinalstyrelse.
Behörighetsfrågor
Frågor om legitimation och behörighet
m.m., för olika grupper inom hälso- och
sjukvården tas upp i följande motioner
från den allmänna motionstiden 1996.
I motion So223 av Britta Sundin m.fl.
(s) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om legitimation för
arbetsterapeuter. Motionärerna
framhåller arbetsterapeuternas stora
betydelse för människors liv och hälsa.
Arbetsterapeuterna har ett självständigt
yrkesansvar för sin verksamhet såväl
beträffande utredning och bedömning som
behandlingen av patienterna. Genom att
denna yrkesgrupp får möjlighet att
erhålla legitimation kan patienternas
säkerhet garanteras på ett bättre sätt.
I motion So247 av Sivert Carlsson (c)
begärs ett tillkännagivande om vad som
anförts om legitimation av
kiropraktorer. Svenskutbildade
kiropraktorer bör enligt motionärerna
kunna få legitimation. Legitimationen
skulle garantera yrkeskompetensen i
kiropraktikerkåren, samtidigt som den
skulle vara en garanti för de
vårdsökande. Motionären anser att
Behörighetskommittén eller annan det
angår bör få tilläggsdirektiv att med
förtur behandla frågan om legitimation
av kiropraktorer.
Även i motion So262 av Michael
Stjernström och Chatrine Pålsson (kd)
framförs krav på att kiropraktorer som
utbildats i Sverige bör erhålla
legitimation. I motionen framhålls bl.a.
att den svenska fyraåriga utbildningen
är baserad på medicinsk vetenskap och på
gedigna kiropraktiska
behandlingsmetoder. Skolan har
examinerat 160 kiropraktorer och
etablerat en kunskapsbank om kiropraktik
i Sverige. Den svenska vårdsektorn här
därigenom förstärkts och blivit bredare
i sitt kunnande anser motionärerna. Den
diskriminering som svenskutbildade
kiropraktorer utsätts för bör upphöra så
fort som möjligt.
I motion So243 av Tore Tingsgård och
Majléne Westerlund Panke (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av åtgärder
för att öka patientsäkerheten vid
manipulationsbehandling i halsryggraden.
Motionärerna anser att Socialstyrelsens
föreskrifter om manipulationsbehandling
skall omfatta alla som utför sådan
behandling och inte enbart legitimerade
kiropraktorer och naprapater. För övriga
bör det vara förbjudet att utföra
manipulationsbehandling av
halsryggraden.
I motion So242 av Carina Moberg (s) och
Liselotte Wågö (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad
i motionen anförts om
specialistkompetens för legitimerade
sjukgymnaster. Motionärerna pekar på att
specialistkompetens i fysioterapi finns
i flera av västvärldens länder. Svensk
sjukgymnastik håller enligt motionärerna
en hög nivå och forskningen på området
är både vad gäller kvalitet och
kvantitet helt jämförbar med ledande
länder som USA och Australien.
Sjukgymnasternas riksförbund (LSR) har
under senare år arbetat med att utveckla
en specialistordning. Förbundets
vetenskapliga råd har fastställt 16
specialistområden som med ett undantag
är väl förankrade i den svenska
sjukvården. Hittills är det LSR som
genom det vetenskapliga rådet utfärdat
certifikat för specialistkompetens. För
sjukgymnasterna är det dock synnerligen
angeläget att få accept för sin
specialistordning på myndighetsnivå,
anförs det i motionen. Motionärerna, som
konstaterar att Behörighetskommittén
föreslagit att vissa
vidareutbildningar/specialiteter för
sjuksköterskor skall regleras, anser att
likartade framställningar borde
behandlas vid ett och samma tillfälle.
I tre motioner, So254 av Siw Persson
(fp), So273 av Torgny Danielsson (s) och
So283 av Britt-Marie Danestig-Olofsson
(v), begärs tillkännagivanden om vad i
motionerna anförts om vikten av en
auktorisation av psykologer med
specialistutbildning. Motionärerna anför
att de nordiska länderna utifrån sina
erfarenheter har sett ett behov av att,
förutom grundauktorisation för en
legitimerad psykolog, också auktorisera
specialistkunskaper. Som exempel anges
att detta skedde i Finland genom dess
hälso- och sjukvårdslag från 1994.
Sverige bör enligt motionärerna följa
denna utveckling och auktorisera
psykologer med även andra specialiteter
än psykoterapi.
I motion So292 av Eva Flyborg m.fl.
(fp,c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att
Socialstyrelsen skall få ansvar att
legitimera specialistkompetens för
psykologer. Motionärerna anför att
Sveriges Psykologförbund under de
senaste åren arbetat med att utforma
specialistutbildningar för psykologer
som är möjliga att lägga ovanpå den
femåriga grundutbildningen. Som exempel
nämns klinisk psykologi,
arbetsmarknadspsykologi, neuropsykologi
och pedagogisk psykologi.
Socialstyrelsen är den instans som
utfärdar bevis för specialistkompetens
när det gäller läkare. Motionärerna
menar att det inte bör föreligga någon
skillnad mellan legitimerade läkare och
legitimerade psykologer utan
Socialstyrelsen bör behandla de båda
yrkesgrupperna på ett likartat sätt vad
gäller utbildningssammanhangen.
Patienten måste garanteras kvalificerad
behandling både inom det fysiska och det
psykiska området.
I motion So266 av Gullan Lindblad och
Liselotte Wågö (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om en
samlad tillsynslagstiftning avseende
allt psykologarbete, en psykologlag. I
motion So274 av Torgny Danielsson (s)
begärs tillkännagivanden om en samlad
tillsynslagstiftning avseende allt
psykologarbete i en psykologlag. I de
båda motionerna anförs att psykologer i
dag utövar yrket inom ett stort antal
områden som inte omfattas av någon
lagstiftning som ger den enskilde skydd
eller tillräckligt skydd. Enligt
motionärerna ger den svenska
lagstiftningen i jämförelse med övriga
nordiska länder sannolikt det sämsta
skyddet mot oseriös yrkesutövning inom
psykologområdet. Motionärerna menar att
personer som anlitar psykolog i de
övriga nordiska länderna omfattas av ett
mer omfattande skydd i lagstiftningen,
dels genom att psykologverksamhet
utanför hälso- och sjukvården skyddas,
dels genom att lagstiftningen i större
utsträckning än i Sverige skyddar
psykologers arbetsuppgifter från att
utföras av personer som saknar adekvat
utbildning. I Sverige uppträder idag
personer med otillräcklig utbildning
under yrkesbeteckningen psykolog. Vidare
används psykologiska metoder av
ickepsykologer inom ett stort antal
områden t.ex. i skolan (s.k. lekarbete
utfört av speciallärare),
organisationskonsulter (testanvändning)
och i rättsväsendet (vittnespsykologer).
En samlad lagstiftning på området - en
psykologlag - avseende all
psykologverksamhet skulle, enligt
motionärerna, väsentligt förbättra
skyddet för allmänheten mot oseriös
verksamhet samt ge möjligheter till en
effektivare tillsynsverksamhet.
I motion So284 av Britt-Marie Danestig-
Olofsson (v) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om
praktisk utbildning av blivande
sjukhusfysiker och att frågan om
nyutexaminerade radiofysikers möjlighet
till handledd praktiktjänstgöring
skyndsamt utreds (yrkandena 1 och 2).
Nivån på utbildningen av sjukhusfysiker
överensstämmer enligt motionären med de
krav som är under utarbetande inom EU.
Enligt motionären bör därför kravet på
välorganiserad praktisk utbildning av
blivande sjukhusfysiker särskilt
beaktas och utbildningen bör organiseras
av de större sjukhusen och bedrivas från
sammanhållna sjukhusfysikavdelningar.
Ett ökat deltagande i den kliniska
verksamheten bör ingå i utbildningen.
Det anställningsstopp som idag råder vid
många sjukhus har enligt motionären
inneburit betydande svårigheter för
nyutexaminerade radiofysiker att få
praktisk klinisk erfarenhet under
kvalificerad ledning vilket krävs för
anställning vid mindre sjukhus. Om
problemen inte åtgärdas finns risk för
en allvarlig bristsituation inom
sjukhusfysikens område, anförs det i
motionen.
I motion So222 av Lars Björkman (m)
begärs att riksdagen skall ge regeringen
till känna vad i motionen anförts om
ögonsjuksköterskors möjlighet att i sin
legitimation medges rätt att utföra
synscreening. Synundersökning av
blivande körkortsinnehavare får utföras
av ögonläkare, legitimerade optiker och
av personal vid trafikskolor som
genomgått en kurs i ämnet. Motionären
anser det inkonsekvent att legitimerade
sjuksköterskor inte får genomföra sådan
synundersökning utan särskild
tidsbegränsad dispens från Vägverket och
föreslår att det i Socialstyrelsens
föreskrifter (SOSFS 1984:31) förs in att
även legitimerade sjuksköterskor skall
ha denna rätt, eller alternativt att
Vägverket medger en icke tidsbegränsad
generell dispens för denna grupp.
I motion So276 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) begärs ett tillkännagivande om att
samtliga alternativmedicinska utövare
bör ges möjlighet till registrering
(yrkande 4). Motionärerna föreslår att
samtliga personer eller företag som i
någon form använder alternativmedicinska
behandlings- och diagnosmetoder i sin
verksamhet skall få möjlighet till
registrering. Registrering bör enligt
motionärerna skötas av en särskild enhet
inom Socialstyrelsen. Regi-streringen
skall enligt motionärerna inte ses som
någon form av auktorisation eller
legitimering. Registreringen hos
Socialstyrelsen skulle kunna ge vissa
sanktionsmöjligheter mot
alternativmedicinska utövare som ej
uppfyller kraven på registrering. Som
exempel på krav för att bli registrerad
nämns att vederbörande förbinder sig att
hålla en kundförteckning, föra
journalanteckningar, inneha fullgott
försäkringsskydd samt rapportera skador
eller biverkningar till Socialstyrelsen.
På initiativ av riksdagen tillsatte
regeringen i januari 1994 en
parlamentarisk kommitté med uppgift att
göra en samlad översyn av principerna
för legitimation och behörighet och mot
bakgrund av översynen lämna förslag
bl.a. i frågor om legitimation och
behörighetsföreskrifter för olika
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården
och närliggande områden. Översynen
innefattade också den s.k.
kvacksalverilagen.
Kommittén, som antagit namnet 1994
års behörighetskommitté, har nyligen
överlämnat sitt betänkande Ny
behörighetsreglering på hälso- och
sjukvårdens område m.m. (SOU 1996:138)
till regeringen. I betänkandet föreslås
bl.a. att fyra nya yrkeskategorier skall
omfattas av bestämmelserna om
legitimation: Apotekare, receptarier,
arbetsterapeuter och sjukhusfysiker.
Röntgensjuksköterskor skall kunna
erhålla särskild legitimation som
röntgensjuksköterska. Vidare föreslås
att nio olika
vidareutbildningar/specialiteter för
sjuksköterskor regleras.
Som ett komplement till legitimationen
föreslår kommittén att de yrkesgrupper
som omfattas av legitimationsreglerna
som huvudregel också får ensamrätt till
yrkestiteln och inte enbart skydd för
beteckningen legitimerad i kombination
med yrkestiteln. Skyddet för yrkestiteln
skall inte som idag vara förbehållet
barnmorskor, läkare, psykologer,
psykoterapeuter och tandläkare. En sådan
reglering skulle enligt kommittén bl.a.
stärka patientsäkerheten. Vidare
föreslås en utvidgning av begreppet
hälso- och sjukvårdspersonal vilket
innebär att även yrkesutövare med
fastställd vårdutbildning som i annat
fall bedriver vård, behandling eller
undersökning av patienter skall omfattas
av detta begrepp.
Omfattningen och betydelsen av
kiropraktorers och naprapaters
verksamhet talar enligt kommittén för
att en mera enhetlig reglering av de
manuella behandlingsmetoderna bör
övervägas. Kommittén föreslår därför att
en särskild utredning om de manuella
behandlingsmetoderna snarast inleds. När
det gäller svenskutbildade kiropraktorer
har regeringen uppdragit åt
Socialstyrelsen att göra en uppföljning
av tidigare utvärdering av den
kiropraktor-utbildning som bedrivs vid
Skandinaviska Kiropraktorhögskolan.
Socialstyrelsen har nyligen till
regeringen redovisat resultatet av
utvärderingen. Avsikten är att
resultatet av utvärderingen skall ingå i
regeringens beredning av
Behörighetskommitténs förslag. En
proposition från regeringen kan
förväntas under sommaren 1997.
Psykologer och psykoterapeuters
utbildning, kompetens och rättsliga
behörighet tas också upp i betänkandet.
När det gäller icke legitimerade
psykologer eller psykoterapeuter som
använt en yrkestitel som de enligt
behörighetslagen inte har rätt till
erinrar kommittén om att det i dessa
fall redan finns en möjlighet att
ingripa. En motsvarande bestämmelse
finns också i kommitténs förslag till
lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område och som även ger
möjlighet att med vitesföreläggande
ingripa mot obehörigt användande av
bl.a. psykologtitlar. Något förslag om
reglering av vidareutbildning av
psykologer (specialistkompetens) lämnas
inte i betänkandet.
Kommittén anser att kvacksalverilagen
i sin nuvarande utformning har spelat ut
sin roll och att de begränsningar i
utövandet av hälso- och sjukvårdande
yrkesverksamhet i vid mening som är
nödvändiga för patientsäkerheten kan
rymmas i en reformerad
behörighetslagstiftning.
Stöd till forskning (E1-E2)
Socialvetenskapliga forskningsrådet (E
1-E 2)
Socialvetenskapliga forskningsrådet
(SFR) är en forskningsfinansierad
myndighet. Rådets uppgift och
övergripande mål är att stödja
betydelsefull grundforskning och
tillämpad forskning inom
socialvetenskap, socialpolitik och
folkhälsovetenskap samt informera om
kunskapsläge och aktuell forskning.
Enligt budgetpropositionen har SFR i
sin fördjupade anslagsframställan visat
att det finns en del områden där behovet
av forskningsbaserad kunskap är
betydande. Inte minst har de senaste
årens stora omställningar i samhället
inneburit ett accentuerat behov av
kunskap om bl.a. de sociala trygghetssy-
stemen, försörjningsfrågor,
arbetslöshet, folkhälsa, inklusive
epidemiologi, alkohol, socialtjänst,
handikapp, etniska relationer m.m.
Regeringen anser att de riktlinjer som
anges i propositionen Forskning och
samhälle (prop. 1996/97:5) om
prioriterade forskningsområden skall
beaktas av SFR under de närmaste åren
vid rådets avvägningar mellan satsningar
på olika områden. Vidare bör SFR få en
förstärkt samordnande roll när det
gäller forskningsfrågor inom
Socialdepartementets ansvarsområde.
Reservationsanslaget för
forskningsmedel bör för år 1997 göras om
till ett ramanslag, anförs det.
Eventuellt kvarstående reservation från
1995/96 som inte är intecknad för annat
ändamål bör användas för satsning på
alkoholforskning.
I budgetpropositionen föreslås att SFR
disponerar två ramanslag: ett för
forskningsmedel och ett för
förvaltningen.
Riksdagen föreslås till Forskningsmedel
för budgetåret 1997 anvisa ett
ramanslag på 92 828 000 kr och till
Förvaltning ett ramanslag på 7 650 000
kr.
I motion So276 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) begärs tillkännagivanden dels om
behovet av forskningsinsatser som knyter
samman skolmedicinska och
alternativmedicinska behandlingsinsatser
(yrkande 5), dels om att 3 miljoner
kronor skall avsättas för alternativ
medicinsk forskning. Medlen bör enligt
motionärerna tas från anslaget E 1
Socialvetenskapliga forskningsrådet
(yrkande 7). Motionärerna anser att
Forskningsrådsnämnden bör ges i uppdrag
att initiera vederhäftig forskning
rörande alternativmedicinska
behandlingsåtgärder. Ny forskning,
speciellt med inriktning på hur
skolmedicinska undersöknings- och
behandlingsmetoder kan förbättras genom
aktiv samverkan med alternativmedicinska
behandlingsmetoder, är enligt
motionärerna den länk som saknas för att
de medicinska disciplinernas strävan
efter en helhetssyn skall kunna bli
verklighet.
I motion So807 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande
om behovet av att forskning inom området
alternativmedicin initieras inom
Socialvetenskapliga forskningsrådets
verksamhet (yrkande 5). Motionärerna
anser att det eventuella
anslagssparande som finns inom
forskningsrådets budget bör användas för
forskningsinsatser inom det
alternativmedicinska området. Insatserna
bör inriktas på att bilda en brygga
mellan skolmedicin och
alternativmedicin i syfte att utveckla
skolmedicinen i human-ekologisk
riktning.
Utskottet har tidigare behandlat
motionsyrkanden gällande
alternativmedicin, senast i betänkandet
1994/95:SoU2 (s. 31 f.). Utskottet har
genomgående haft inställningen att
riksdagen inte bör göra några uttalanden
i dessa frågor i avvaktan på beredningen
i regeringskansliet av
Alternativmedicinkommitténs betänkande
(SOU 1989:60). Kommitténs förslag har
emellertid inte genomförts.
Den av regeringen år 1994 tillsatta
Behörighetskommitténs uppdrag
innefattade enligt direktiven en översyn
av bestämmelserna i den s.k.
kvacksalverilagen. I kommitténs nyligen
avlämnade betänkande Ny behörighetsre-
glering på hälso- och sjukvårdens område
m.m. (SOU 1996:138) anges bl.a. (s. 411)
att forskningen om alternativmedicin
haft en relativt begränsad omfattning i
Sverige. Bl.a. gjorde Svenska
Läkaresällskapet efter initiativ av en
av de sakkunniga i
Alternativmedicinkommittén en studie av
vilka olika former av biverkningar och
skadeverkningar som kan ha uppkommit i
samband med alternativmedicinsk
behandling.
Övrig statlig verksamhet
Övrig statlig verksamhet med anknytning
till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg omfattar
Läkemedelsverket (avgiftsfinansierad
verksamhet), de statliga bolagen
Apoteksbolaget, Systembolaget och SBL
Vaccin AB samt Allmänna arvsfonden.
Systembolaget AB
I propositionen föreslås att riksdagen
godkänner att den statliga garantin för
pensionsförpliktelser vid Systembolaget
AB även skall omfatta helägda
dotterbolag.
Systembolaget är ett av staten helägt
företag. I koncernen ingår förutom
moderbolaget Systembolaget AB också ett
helägt dotterbolag, Lagena Distribution
AB. Verksamheten omfattar detaljhandel
och partihandel med alkoholdrycker.
Avskaffandet av monopolen för
tillverkning, import och partihandel
under våren 1995 har inneburit
väsentliga ändrade förutsättningar för
Systembolaget. I december 1994 bildades
det helägda dotterbolaget Lagena
Distribution AB för att sköta
hemtagning, lagring,
ordersammanställning och distribution av
sprit, vin och starköl för ett stort
antal av Systembolagets leverantörer.
Löne- och pensionsadministrationen för
Lagena Distribution AB handhas av
Systembolaget och samma
pensionsreglemente tillämpas som för
Systembolaget.
Genom riksdagens beslut den 8 december
1982 har staten garanterat Sy-
stembolaget AB:s pensionsförpliktelser
till 600 miljoner kronor. För att även
trygga Lagenas pensionsutfästelser bör
statens nuvarande garanti för Sy-
stembolaget AB utvidgas till att även
omfatta Lagena Distribution AB, anför
regeringen.
Utskottets bedömning
Riksdagen har den 22 november 1996
fastställt utgiftsramen för
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg för budgetåret 1997 till
23 721 787 000 kr. Summan av de till
utgiftsområdet hörande utgifterna får
alltså högst uppgå till detta belopp. I
ett antal motioner framställs yrkanden
om ökningar av enskilda anslag. I flera
fall skulle ett bifall till motionerna
innebära att utgiftsramen överskrids om
inte omdisponeringar sker inom
utgiftsramen. Några yrkanden om
omdisponeringar inom ramen har inte
framförts. Utifrån den sålunda
fastställda utgiftsramen gör utskottet
följande bedömning vad gäller
inriktningen av politiken och
respektive anslags storlek och
användning.
Inriktningen av hälso- och sjukvården
samt av omsorgen om äldre och personer
med funktionshinder
Den enskilde skall enligt utskottet
alltid kunna vara förvissad om att i
utsatta situationer vid sjukdom, skada
och ålderdom eller funktionshinder få
den vård, omsorg, bemötande och respekt
som kännetecknar ett välfärdssamhälle.
Vården och omsorgen skall vara ett
prioriterat område i svensk politik.
En solidariskt finansierad
välfärdspolitik förutsätter enligt
utskottet ett gemensamt ansvar och att
alla görs delaktiga i välfärden genom
generella lösningar som ger rättigheter
utifrån behov och inte
betalningsförmåga. I ett välfärdssystem
som omfattar alla gynnas de som behöver
stödet mest. För att tillgängliga
resurser skall kunna användas på bästa
sätt krävs också enligt utskottets
mening samverkan och engagemang över
myndighets- och organisationsgränser.
Utskottet delar regeringens uppfattning
att en viktig förutsättning för en god
välfärdspolitik är att statsfinanserna
är i balans. För att välfärden
långsiktigt skall tryggas krävs att
arbetslösheten sänks. En hög
sysselsättning är på sikt en
förutsättning för att upprätthålla en
godtagbar standard på social service och
trygghet. Saneringen av statsfinanserna
har lagt en god grund för den ekonomiska
utvecklingen de kommande åren. Genom
riksdagens beslut nyligen om en
utgiftsram för utgiftsområdet för år
1997 har tidigare beslut om besparingar
inom området fullföljts.
Hälso- och sjukvård
Hälso- och sjukvården är av
grundläggande betydelse för välfärden
och människors trygghet. Det
övergripande målet för hälso- och
sjukvården är en god hälsa och vård på
lika villkor för hela befolkningen.
Detta innebär bl.a. att den som är sjuk
alltid skall kunna få den vård och
omsorg som behövs oberoende av den egna
betalningsförmågan. En viktig
förutsättning för att uppnå detta mål
är, som också framhålls av regeringen,
fortsatt gemensam finansiering av vården
genom i första hand skatter. Denna
ståndpunkt förs också fram i motionerna
So261 (c) och So277 (fp). De
expertrapporter om hälso- och
sjukvårdsreformer i andra länder som
tagits fram på uppdrag av Kommittén om
hälso- och sjukvårdens organisation (HSU
2000) ger enligt utskottet inga belägg
för att Sverige skulle ha något att
vinna på att överge skattefinansieringen
av vården. Tvärtom tyder de
internationella erfarenheterna på att de
försäkringsfinansierade systemen ger
högre kostnader och mer ojämlikt
fördelad sjukvård än system med
skattefinansierad hälso- och sjukvård.
Hälsoläget i Sverige är i ett
internationellt perspektiv mycket gott.
Vårdutnyttjandet skiljer sig endast
litet mellan olika samhällsgrupper
vilket tyder på att hälso- och
sjukvårdslagens (HSL) mål fått
genomslag. Den svenska sjukvården håller
också hög medicinsk kvalitet och den
svenska modellen har visat sig vara
kostnadseffektiv samtidigt som
verksamheten effektiviserats. Det finns
således enligt utskottets mening all
anledning att slå vakt om den
skattefinansierade hälso- och
sjukvården.
Dagens system med landsting och
kommuner som finansiärer och
tillhandahållare av hälso- och
sjukvården skapar enligt utskottet goda
förutsättningar för att tillgodose krav
på såväl kostnadskontroll och
kostnadseffektivitet som demokratisk
styrning, insyn och kontroll. Den
demokratiska styrningen av hälso- och
sjukvården är enligt utskottet en viktig
förutsättning för att tillgängliga
resurser skall kunna fördelas rättvist
och efter behov. Verksamheterna måste
också kunna anpassas till förändrade
behov och förutsättningar. Det
effektiviserings- och förändringsarbete
som pågår i många landsting och kommuner
måste enligt utskottet ske med beaktande
av hälso- och sjukvårdslagens mål.
Vidare delar utskottet regeringens
bedömning att åtgärder måste övervägas
och en strategi läggas fast för att möta
de ökade resursbehoven inom vård och
omsorg. HSU 2000, som fått i uppdrag att
bl.a. överväga hälso- och sjukvårdens
resursbehov fram till år 2010 och därvid
särskilt beakta den demografiska
utvecklingens betydelse för de äldres
behov av hälso- och sjukvård, har
nyligen överlämnat delbetänkandet Behov
och resurser i vården (SOU 1996:163).
Betänkandet bereds för närvarande i
Socialdepartementet.
Mot denna bakgrund anser utskottet att
riksdagen inte skall ta något initiativ
med anledning av motionerna So207 (m)
yrkandena 1, 5 och 9, So211 (m), So401
(m) yrkande 3, So431 (m) yrkandena 3 och
4, So277 (fp) yrkande 1, So294 (v)
yrkande 1, Sf241 (v) yrkande 9, So802
(kd) yrkande 1. Motion So261 (c) yrkande
1 delvis och yrkande 4 får i allt
väsentligt anses tillgodosedd.
Utskottet delar regeringens bedömning
att folkhälsoarbetet måste intensifieras
och tydligare inriktas på insatser för
den del av befolkningen som är utsatt
för de största hälsoriskerna. Utskottet
ser med oro på uppgifterna om att
skillnader i hälsa mellan olika grupper
i samhället tenderar att öka. Det är
därför av största vikt att dessa
uppgifter följs upp och analyseras av
sjukvårdshuvudmännen och ansvariga
statliga myndigheter. I detta sammanhang
skall också noteras att en särskild
statsrådsgrupp har tillsatts med uppdrag
att främja arbetet med folkhälsofrågor.
Statsrådsgruppens uppgift skall vara att
tillvarata den kunskap som finns om
klasskillnadernas,
samhällsförhållandenas, miljöns och
levnadsvanornas betydelse för hälsan och
om hälsans betydelse för
samhällsutvecklingen. Statsrådsgruppen
skall främja folkhälsan genom att
säkerställa att folkhälsoaspekter, i
synnerhet åtgärder för att avhjälpa
skillnader i ohälsa mellan olika
grupper, vägs in i regeringens arbete
samt att förväntade konsekvenser för
folkhälsan till följd av regeringens
beslut redovisas och följs upp, och
skall säkerställa största möjliga
samverkan i folkhälsoarbetet mellan
myndigheter, landsting, kommuner,
organisationer och näringsliv. Vidare
har regeringen i december 1995 beslutat
om direktiv (1995:158) för en
parlamentarisk kommitté med uppgift att
utarbeta nationella mål för
hälsoutvecklingen. Kommittén skall bl.a.
ägna uppmärksamhet åt att förbättra
hälsans villkor för de mest utsatta,
framför allt arbetslösa, lågutbildade
och invandrare. Utskottet anser det
angeläget att detta arbete nu snarast
påbörjas. Folkhälsofrågor, förebyggande
insatser och vård ryms också inom
direktiven för HSU 2000. De frågor som
tas upp i motion So261 (c) yrkande 1
delvis ryms i stor utsträckning inom
direktiven för HSU 2000. Något
tillkännagivande till regeringen behövs
inte.
Sjukvårdshuvudmännen måste enligt
utskottet ha ett planeringsansvar för
all hälso- och sjukvård inom sina
områden samt möjligheter att styra
kostnadsutvecklingen. När det gäller
frågan om fri etableringsrätt för olika
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården
med offentlig finansiering, vidhåller
utskottet sin tidigare intagna
ståndpunkt (bet. 1994/95:SoU24 och
1995/96: SoU17) att en sådan rätt
försvagar sjukvårdshuvudmännens
möjligheter att planera verksamheten och
styra kostnadsutvecklingen och därmed
möjligheterna att uppfylla målet om en
god hälsa och vård på lika villkor för
hela befolkningen. Det finns också
enligt utskottet en risk för att
vårdkonsumtionen kommer att styras mer
av tillgång och efterfrågan än av
faktiska vårdbehov om de regler om
privata vårdgivares etablering och
ersättning som gällde före den 1 januari
1995 skulle återinföras. När det gäller
ett återinförande av husläkarsystemet så
har utskottet tidigare uttalat att detta
system lade hinder i vägen för
sjukvårdshuvudmännens möjligheter att
utforma primärvården på det sätt som är
lämpligt och mest effektivt utifrån
befolkningens behov och lokala
förutsättningar. Utskottet, som inte
ändrat uppfattning, vill erinra om att
den enskildes rätt att välja en fast
läkarkontakt i primärvården kvarstår
efter de ändringar som gjordes i HSL i
samband med att husläkarlagen upphävdes.
Utskottet vill också erinra om
möjligheten att träffa vårdavtal eller
samverkansavtal med sjukvårdshuvudmännen
för att privata vårdgivare skall kunna
etablera sig med tillgång till offentlig
finansiering. Den privata vårdens
omfattning och framtida
ersättningsformer är för närvarande
föremål för överväganden i
regeringskansliet. Regeringen har för
avsikt att under år 1997 återkomma till
riksdagen i denna fråga. En av
regeringen tillsatt delegation för
samverkan mellan offentlig och privat
hälso- och sjukvård har i uppdrag att
under åren 1995 - 1997 bedöma utbudet
vad gäller specialistläkare och
sjukgymnaster i öppen vård i relation
till landstingens resurser och
befolkningens vårdbehov. Delegationen
skall verka för att underlätta samverkan
mellan vård i olika driftsformer samt
följa de lokala samverkansorganens
utveckling och funktion. Utskottet kan
inte ställa sig bakom motionerna So207
(m) yrkandena 2 och 4, So277 (fp)
yrkande 5 och So802 (kd) yrkandena 2 och
5.
Utskottet delar uppfattningen i motion
So294 (v) yrkande 2 att primärvården
skall svara för befolkningens behov av
grundläggande vård och behandling m.m.
Primärvården skall erbjuda ett brett
utbud av hälso- och sjukvårdstjänster
där olika yrkeskategorier samverkar för
att ge den enskilde god vård. Utskottet
anser det också viktigt att hälso- och
sjukvården utförs på rätt vårdnivå
eftersom det oftast är mest
kostnadseffektivt. Utskottet delar
regeringens inställning att
sjukhusstrukturen måste anpassas till
utvecklingen på det medicinska området
och de samhällsekonomiska
restriktionerna. Detta kan, som
regeringen anfört, underlättas genom
samverkan mellan olika sjukhus och
mellan den slutna och öppna vården samt
omsorgen. Det kan dock finnas skäl,
bl.a. kvalitetsaspekter, geografisk
närhet och bättre resursutnyttjande,
till att vissa verksamheter vid vissa
sjukhus koncentreras och profileras.
Mindre länsdelssjukhus kan enligt
utskottet fylla en viktig funktion bl.a.
när det gäller vården av äldre som
komplement till hemsjukvården eller vid
rehabiliteringsbehov som inte kan
tillgodoses i öppna vårdformer.
Socialstyrelsen arbetar, inom ramen för
sin uppföljnings- och
tillsynsverksamhet, med frågor om bl.a.
sjukhusstrukturen.
En fortsatt gemensam finansiering av
hälso- och sjukvården förutsätter att
sektorn kan bibehålla och utveckla den
trovärdighet och det starka förtroende
som den av tradition har hos
befolkningen. Vården måste därför enligt
utskottet bl.a. vara lätt tillgänglig
för alla som har behov av kontakt med
vården, och bemötandet måste
kännetecknas av värme och respekt för
den vårdsökande.
Enligt utskottets mening har patientens
ställning i vården förbättrats och
stärkts genom de åtgärder som vidtagits
på senare tid. Möjligheterna för
patienterna att välja vårdgivare har
ökat, och i den nyligen träffade
överenskommelsen mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen är tillgänglighet
för alla ett nyckelbegrepp. Enligt
överenskommelsen skall god
tillgänglighet åstadkommas genom att
tidsgränser införs inom vilka patienten
skall få träffa en läkare. Klarar inte
det egna landstinget att erbjuda vård
inom tidsramarna har patienten rätt att
söka vård i ett annat landsting. Vidare
betonas att det behövs kunskap och
information för att patienten aktivt
skall kunna delta i beslut som rör den
egna behandlingen. Vårdens
tillgänglighet har också ökat bl.a., som
påpekas i propositionen, genom en god
tillgång till läkare som är specialister
i allmänmedicin. Utskottet anser att det
är angeläget att ytterligare stärka
patientens ställning inte bara när det
gäller valet av vårdgivare utan också
när det gäller möjligheterna att påverka
valet av behandlingsmetod när flera
behandlingsalternativ är möjliga.
Utskottet ser positivt på att ambitionen
att ge god information ökat i vården och
att patienterna i ökad utsträckning
blivit delaktiga i det medicinska
beslutsfattandet och den dagliga
omvårdnanden. Att formulera nya
bestämmelser i HSL eller i en särskild
lag om patientens inflytande över vården
och behandlingen, som framförs i motion
So277 (fp), är enligt utskottet
komplicerat. Frågan om att stärka
patientens ställning när det gäller
möjligheterna att själv medverka vid
valet av behandlingsmetod ingår i
uppdraget till HSU 2000. Regeringen har
för avsikt att återkomma till riksdagen
i denna fråga. Prioritetsutredningen har
i sitt slutbetänkande berört liknande
frågeställningar. En proposition på
grundval av Prioritetsutredningens
betänkande kommer inom kort att
föreläggas riksdagen. Mot denna bakgrund
anser utskottet att riksdagen inte nu
skall ta något initiativ med anledning
av motionerna So277 (fp) yrkande 9 och
So210 (m).
Omsorg om äldre
Utskottet delar regeringens uppfattning
att som mål för äldreomsorgen bör gälla
att äldre människor med behov av
service, omsorg och vård skall få sina
behov tillgodosedda och att äldre skall
ges möjlighet att själva bestämma över
sin livssituation och det sätt på vilket
omsorgen ges.
Utskottet anser det angeläget att
kartlägga och analysera frågan hur äldre
bemöts inom omsorg och vård och annan
offentlig verksamhet.
Bemötandeutredningen, som skall avsluta
sitt arbete under våren 1997, bör ge
ett viktigt underlag för att stärka
kvalitetsarbetet inom vård och omsorg
och öka den enskildes inflytande över
den vård och omsorg som ges. Utskottet
anser det också värdefullt att de
anhörigas insatser uppmärksammas och att
kommunernas samarbete med de anhöriga
föreslås utvecklas. Det utvecklings- och
stimulansbidrag som införs för år 1997
kan här bli ett viktigt inslag.
I motionerna So403 (m) yrkande 2, So420
(c) yrkande 5 och So607 (m) yrkande 8
tas frågan om valfrihet och rätt att
välja vårdgivare upp. Utskottet anser
det angeläget att den enskildes
synpunkter på hur omsorgen ges
respekteras. För många äldre är det
angelägnare att få den service och hjälp
de behöver utformad på det sätt de
själva önskar och med personal som
känner dem väl än att kunna gå ut på en
marknad och välja vårdgivare för denna
service. Motionsyrkandena bör inte
föranleda något uttalande.
Utskottet anser det självklart att
kommunerna så långt möjligt skall
tillgodose äldre människors önskan att
få leva sitt liv tillsammans med sin
partner även om denne skulle vara i
behov av mer omfattande stödinsatser och
inte har möjlighet att bo kvar i det
egna boendet. Något uttalande med
anledning av motion So420 (c) yrkande 6
behövs inte.
Utskottet konstaterar att det
stimulansbidrag till äldrebostäder som
infördes med ädelreformen har inneburit
ett nettotillskott om 20 000 nya
äldrebostäder. Detta har lett till en
betydligt högre kvalitet i boendet,
framför allt för många dementa. Trots
detta konstaterade utskottet senast i
betänkande 1996/97:SoU7 att många av de
sjukhemsboende fortfarande inte kan
sägas ha en egen bostad, dvs. ett eget
rum eller en egen privat sfär. Utskottet
anförde att valfrihet och integritet är
ett par av huvudprinciperna för
äldreomsorgen och att en förutsättning
för att dessa principer skall kunna
genomföras är att den som så önskar
skall kunna få bo i eget rum. Utskottet
föreslog riksdagen att ge regeringen
till känna att det är angeläget att de
åtgärder regeringen har aviserat för att
avhjälpa bristerna inom äldreomsorgen
snabbt kommer till stånd. Regeringen
borde vidare överväga boendebegreppet i
boendeformer för äldre samt avgifterna
och deras effekter. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1996/97:4). Utskottet
anser inte att det behövs något
ytterligare uttalande med anledning av
motionerna So423 (fp) yrkande 3 och
So424 (v) yrkande 10.
Utskottet anser det nödvändigt att nu
överväga en lagreglering av äldres rätt
att flytta mellan kommuner. Den
rekommendation som Svenska
Kommunförbundet lämnade år 1989 har inte
varit tillräcklig för att garantera
äldre med omfattande vård- och
omsorgsbehov rätten att flytta närmare
sina anhöriga. Bemötandeutredningen har
nyligen avlämnat delbetänkandet Rätt att
flytta - en fråga om bemötande av äldre
(SOU 1996:161) där en lagreglering
föreslås. Betänkandet remissbehandlas
för närvarande. Enligt uppgift från
Socialdepartementet är målet att frågan
om lagreglering skall behandlas i
propositionen om en ny socialtjänstlag
som regeringen planerar att avlämna till
riksdagen under år 1997. Utskottet anser
att regeringens kommande förslag bör
avvaktas. Med anledning härav finner
utskottet inte skäl att riksdagen nu
skall göra något uttalande. Motionerna
So403 (m) yrkande 15, So405 (m), So407
(m), So410 (kd) yrkande 3, So420 (c)
yrkande 7, So423 (fp) yrkande 2, So428
(s) och Bo529 (c) yrkande 2 är
tillgodosedda. Inte heller motion So431
(m) yrkande 2 bör föranleda något
uttalande.
I motion So410 (kd) yrkandena 1 och 2
begärs förslag om en strategi för att
motverka diskriminering av äldre och
tillkännagivanden om en värdig ålderdom
och omprioriteringar i välfärden.
Regeringen kommer att inom kort
överlämna en proposition om
prioriteringsfrågor i hälso- och
sjukvården med anledning av
Prioriteringsutredningens förslag.
Vidare skall Bemötandeutredningen
avlämna sitt slutbetänkande under våren
1997 med förslag till åtgärder för att
avhjälpa brister och missförhållanden i
bemötandet av äldre inom omsorg och vård
och annan offentlig verksamhet.
Utskottet vill inte föregripa
regeringens kommande förslag i dessa
frågor.
I motionerna So294 (v) yrkande 5, So424
(v) yrkande 3 och So410 (kd) yrkande 4
tas frågan om vårdens och omsorgens
resursbehov upp. HSU 2000 har nyligen
avlämnat betänkandet Behov och resurser
i vården (SOU 1996:163). Utredningen gör
den bedömningen att problemet med det
växande gapen mellan behov och resurser
inom hälso- och sjukvården och
äldreomsorgen på kort sikt inte kan
lösas enbart genom organisatoriska
förändringar och
verksamhetsförändringar, även om
förutsättningarna varierar över landet.
Utskottet kan konstatera att regeringen
i budgetpropositionen uttalat att det
finns skäl att överväga åtgärder och att
ha beredskap för att möta eventuella
resursbehov. Utskottet vill inte
föregripa den fortsatta beredningen av
frågan.
Den privata tjänsteproduktionens
nuvarande och framtida roll i
samhällsekonomin utreds för närvarande.
I direktiven anförs att det svåra
arbetsmarknadsläget kan motivera
selektiva temporära stimulanser för att
minska arbetslösheten. Utredaren skall
analysera motiv för och effekter av
olika tänkbara regelförändringar som
syftar till att främja utbud och
efterfrågan på privat tillhandahållna
tjänster och sysselsättningar inom den
privata tjänstesektorn. Utskottet anser
att utredningens förslag bör avvaktas.
Motion So420 (c) yrkande 4 bör inte
föranleda något uttalande.
Omsorgen om personer med funktionshinder
Utgångspunkten för handikappolitiken är
alla människors lika värde och lika
rätt. Utskottet delar inställningen i
budgetpropositionen att personer med
funktionshinder skall beredas
möjligheter att som andra vara med i
samhällsgemenskapen och delta i olika
aktiviteter. En strävan är att personer
med funktionshinder precis som andra
medborgare skall ges möjlighet till en
god utbildning, ett förvärvsarbete och
ett tryggt och värdigt boende samt
möjligheter att delta i fritids- och
kulturaktiviteter. Målet för
handikappolitiken är att uppnå full
delaktighet och jämlikhet.
Som redovisas i propositionen har
levnadsvillkoren för personer med
funktionshinder successivt förbättrats
under de senaste årtiondena. En
grundläggande förutsättning för detta
har varit den generella
välfärdspolitiken.
Utskottet anser att grundstenarna i
handikappolitiken även fortsättningsvis
kommer att vara den generella
välfärdspolitiken i kombination med
särskilt inriktade handikappolitiska
insatser och förbättrad tillgänglighet.
De handikappolitiska reformer som
genomförts under senare år har varit
inriktade på förbättringar av det
individuella stödet till personer med
funktionshinder. Utskottet anser i
likhet med regeringen att det är
angeläget att handikappolitiken under
kommande år även inriktas på att
förbättra tillgängligheten i miljöer och
verksamheter för funktionshindrade
personer. Motion So401 (m) yrkande 1 är
delvis tillgodosedd.
Utskottet delar uppfattningen i motion
So426 (c) att en god samhällsplanering
ökar den generella tillgängligheten och
minskar behovet av särlösningar. I
motionen begärs en genomförandeplan för
Handikapputredningens förslag och att
lagstiftningen om arbetslivets
tillgänglighet för människor med
funktionshinder fullföljs. Utskottet kan
konstatera att mycket av de
tillgänglighetsskapande åtgärder som nu
är på väg att genomföras har sin grund i
förslagen i Handikapputredningen.
Handikappinstitutets arbete med en
samlad IT-strategi för att göra
informationstekniken tillgänglig för
äldre och personer med funktionshinder
är ett viktigt steg i arbetet att göra
den nya tekniken tillgänglig för alla.
Regeringskansliets arbete för att göra
samhällsinformationen tillgänglig i form
av talkassett och lättläst version samt
datakassett är av stor betydelse för att
människor med funktionshinder skall
kunna ta del av informationen och kunna
delta i samhällsdebatten på lika
villkor.
Arbetsmarknadsdepartementets promemoria
med förslag till lagstiftning mot
diskriminering av personer med
funktionshinder i arbetslivet har
nyligen remissbehandlats. Promemorian
innehåller också förslag om att ge
Handikappombudsmannen en processförande
roll. Utskottet anser att regeringens
fortsatta beredning av ärendet bör
avvaktas. Motion So426 (c) yrkandena 1
och 10 är i huvudsak tillgodosedd.
Något tillkännagivande med anledning av
motion So425 (fp) yrkande 7 behövs inte
heller. Även motion So812 (mp) yrkande 1
är delvis tillgodosedd. Inte heller
motionerna So416 (s), So425 (fp)
yrkande 2 och So427 (v) bör föranleda
något uttalande.
Handikapputredningen hämtade inspiration
för sitt arbete från flera länder, bl.a.
från USA och dess rättighetslagstiftning
för personer med funktionshinder,
Americans with Disabilities Act (ADA).
Utskottet finner dock inget skäl att
ytterligare utreda erfarenheterna från
USA. Motion So401 (m) yrkande 7 bör inte
föranleda något uttalande.
I motion So413 (v) begärs inrättande av
en nationell samordningskommitté för
handikappfrågor. Utskottet anser att det
inte finns något behov av en sådan
kommitté.
I promemorian Kommunalt domstolstrots
och lagtrots (Ds 1995:27) anförs att
frågan att införa ett sanktionssystem
för domstolstrots och lagtrots i samband
med förvaltningsbesvär bör avvaktas till
dess att ansvarsförhållandet mellan
staten och kommunerna när det gäller att
garantera medborgarnas sociala
rättigheter har klarlagts. Motion So425
(fp) yrkande 3 bör inte föranleda något
uttalande.
Anslagen
Regeringen föreslår i
budgetpropositionen att riksdagen till
Sjukvårdsförmåner m.m. (A 1) anvisar ett
ramanslag på 15 637 miljoner kronor,
varav 14 100 miljoner kronor
avser delposten Läkemedel och 1 937
miljoner kronor delposten Tandvård. För
delposten Ersättning till
sjukvårdshuvudmännen m.m. beräknas ett
vverskott på 400 miljoner kronor.
Regeringen har i proposition 1996/97:27
Läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning m.m. bl.a.
föreslagit en reformering av
förmånssystemet fr.o.m. år 1997.
Riksdagen har den 27 november 1996
antagit regeringens förslag och i
samband härmed avslagit motioner från m,
fp, v, mp och kd om avslag på
propositionen respektive ändringar i
denna. Det reformerade förmånssystemet
syftar bl.a. till att dämpa
kostnadsutvecklingen för läkemedel och
samtidigt skapa förutsättningar för en
bättre avvägning mellan
läkemedelsbehandling och andra
sjukvårdsinsatser. Vid beräkningen av
delposten Läkemedel har regeringen bl.a.
tagit hänsyn till de besparingseffekter
förslagen i propositionen beräknas få.
När det gäller tandvården har en
ändring i tandvårdstaxan skett den 15
oktober 1996 och ett arbete med att
omstrukturera tandvårdsförsäkringen
fr.o.m. år 1998 har påbörjats.
Handikappinstitutet finansieras inom
ramen för delposten Ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen. Beträffande
motionsyrkandet om ytterligare medel
till Handikappinstitutet hänvisar
utskottet till den pågående översynen av
Handikappinstitutets
verksamhetsinriktning, organisationsform
och nuvarande finansieringsform.
Utredaren beräknas slutföra sitt uppdrag
inom kort. Något uttalande behövs inte.
Utskottet ställer sig bakom regeringens
förslag om medelsanvisning till
Sjukvårdsförmåner m.m. och avvisar de
yrkanden om ändringar av anslagsbeloppet
som framförs i Sf254 (m) yrkande 3,
So217 (m) yrkande 2, So277 (fp) yrkande
44, So807 (mp) yrkande 1, So814 (v) och
So802 (kd) yrkande 13.
Utskottet har inte heller någon erinran
mot fördelningen av medel på de olika
anslagsposterna inom anslaget.
Utskottet kan inte heller ställa sig
bakom motion So807 (mp) yrkande 2 om att
tillföra anslaget 1 000 miljoner kronor
mer än regeringen beräknat åren 1998 och
1999 avseende ett utökat
högkostnadsskydd.
Yrkandena i motionerna So275 (fp)
yrkande 1 och So295 (kd) yrkande 1 om en
parlamentarisk utredning av den framtida
tandvårdsförsäkringen kan utskottet inte
ställa sig bakom. En arbetsgrupp har
nyligen tillsatts med uppgift att
utarbeta förslag till en omstrukturerad
tandvårdsförsäkring fr.o.m. år 1998.
De yrkanden som framförs i motionerna
So217 (m) yrkande 4, So275 (fp)
yrkandena 4 och 6 och So295 (kd)
yrkandena 2-4 innebär omfattande
förändringar av den nuvarande
tandvårdstaxan vad gäller bl.a.
ersättningsnivåer, högkostnadsskyddets
utformning och prissättning. Ändringar i
tandvårdstaxan har nyligen trätt i
kraft. Enligt utskottets bedömning har
dessa ändringar inneburit förenklingar
och en begränsning av de nackdelar som
tidigare fanns i taxan. Med hänsyn
härtill och i avvaktan på ett kommande
förslag från regeringen om en ändring av
tandvårdsförsäkringen fr.o.m. år 1998
anser utskottet att motionerna inte bör
föranleda något uttalande av riksdagen.
Inte heller yrkandena i So231 (s) och
So294 (v) yrkande 4 om en framtida
reducerad tandvårdstaxa respektive fri
tandvård för ungdomar över 20 år bör
föranleda något uttalande med hänsyn
till det arbete som pågår med att
omstrukturera tandvårdsförsäkringen. I
detta sammanhang kan även nämnas att det
inom flera landsting pågår arbete med
att utarbeta modeller som innebär att
tandläkare mot fast ersättning ansvarar
för tandvården för personer mellan 20
och 30 år.
Något krav på att tandläkare inte får
ha fyllt 65 år för att ersättning från
den allmänna försäkringen skall lämnas
uppställs inte i AFL. Motion So275 (fp)
yrkande 5 är sålunda redan tillgodosedd.
Beräffande motion So217 (m) yrkande 1
konstaterar utskottet att frågan om
regeringens hantering av förslaget till
ny tandvårdstaxa kommer att granskas av
konstitutionsutskottet. Något initiativ
från riksdagen bör inte tas med
anledning av motionen.
Utskottet anser att den föreslagna
medelsanvisningen till Insatser mot aids
(A 3) är välavvägd och delar således
inte inställningen i motionerna So807
(mp) och So814 (v) om att tillföra
anslaget ytterligare medel.
Utskottet delar inte heller yrkandet i
motion So807 (mp) att tillföra
ytterligare medel under 1998 och 1999.
Utskottet anser det glädjande att de
hivförebyggande insatserna varit
framgångsrika och att smittspridningen
inte har fått den omfattning som
tidigare befarats. Insatserna mot
hiv/aids måste dock ges fortsatt hög
prioritet på alla samhällsnivåer och bör
i ökad utsträckning riktas mot de
grupper där riskbeteendet är som störst
och där en fortsatt hög smittspridning
sker. Utskottet delar också regeringens
inställning att det finns ett behov att
från centralt håll initiera och stödja
förebyggande insatser. De preventiva
insatserna bör dock så långt som möjligt
integreras i kommuners och landstings
reguljära verksamhet. Det är också
angeläget att ett ökat samarbete mellan
olika aktörer kommer till stånd. Många
frivilligorganisationer och
intresseorganisationer gör
betydelsefulla insatser på området och
deras erfarenheter bör tas till vara i
det fortsatta arbetet. Motionerna So201
(m) yrkandena 1, 3, 4 och 6, So280 (fp)
yrkande 17 och So250 (mp) yrkande 2, som
enligt utskottet inte står i någon
egentlig motsättning till vad som anförs
i propositionen, får i huvudsak anses
tillgodosedda.
De frågor som berörs i yrkandena 2, 7
och 8 i motion So201 (m) samt i So250
(mp) yrkande 1 kan tas upp av den
kommitté för en översyn av
smittskyddslagen som nyligen tillsatts.
Riksdagen bör inte föregripa kommitténs
kommande förslag på området. När det
gäller yrkande 9 i motion So201 (m)
vidhåller utskottet sin tidigare
inställning att patientavgifter bör
erläggas när vård och behandling för en
samhällsfarlig sjukdom ges av
privatpraktiserande läkare.
Utskottet anser att den av regeringen
föreslagna medelsanvisningen till Bidrag
till psykiatriområdet (A 8) är välavvägd
och att riksdagens tidigare beslut om
riktlinjer för medlens användning skall
vara vägledande även vid fördelningen av
medel för budgetåret 1997. Utskottet
delar inte inställningen i motion So814
(v) om att ytterligare medel bör
tillföras anslaget.
I budgetpropositionen föreslås ett
ramanslag om 113 460 000 kr till
Folkhälsoinstitutet (A 9).
I två motioner So672 (v) yrkande 16 och
So814 (v) begärs ytterligare medel till
institutet för att användas till alkohol-
och drogförebyggande arbete och till
forskning kring arbetslöshet och ohälsa.
Enligt budgetpropositionen avser
regeringen att utöver anslaget ställa
15 miljoner kronor ur Allmänna
arvsfonden till Folkhälsoinstitutets
förfogande för att förebygga missbruk
bland barn och ungdomar. Utskottet
återkommer till de alkohol- och
drogförebyggande insatserna vid
behandlingen av anslagen under
verksamhetsområde C. Utskottet anser att
forskningen kring arbetslöshet och
ohälsa är angelägen och att
Folkhälsoinstitutet och SFR här har
viktiga roller. Denna inställning har
också regeringen. Av den
forskningspolitiska propositionen
framgår bl.a. att SFR skall få i
uppdrag att i samråd med övriga berörda
utarbeta ett nationellt program för
forskning om ojämlikhet och hälsa.
Utskottet har ingen erinran mot den av
regeringen föreslagna medelsanvisningen.
Utskottet har inte heller någon erinran
mot medelsanvisningen till
Smittskyddsinstitutet (A 10). I
motionerna So225 (mp, c, v) och So288
(s) anges att regeringen bör ges till
känna att som villkor för att utbetala
medlen bör gälla att förhållandena för
de apor som används i försöksverksamhet
förbättras på visst sätt. Regeringen
anser enligt budgetpropositionen att ett
nytt hus för försöksdjursverksamheten
bör byggas bl.a. för att tillmötesgå
krav på dagsljus i djurrummen. Med
hänsyn bl.a. till den förestående
nybyggnationen anser utskottet inte att
riksdagen behöver ta något sådant
initiativ som begärs i motionerna.
Utskottet kan inte ställla sig bakom
motion So807 (mp) yrkande 1 och 2 om att
föra över medel från anslaget under åren
1997-1999 till anslaget A 3 Insatser mot
aids.
Anslaget A 11 till Statens institut för
psykosocial miljömedicin (IPM) är enligt
utskottet välavvägt. I motion So244
(v) begärs att Centrum för
suicidforskning, som är en enhet inom
IPM, skall tillföras ökade resurser.
Utskottet anser dock inte att riksdagen
bör göra något uttalande om hur stor del
av anslaget till IPM som skall fördelas
på de olika enheterna inom myndigheten.
Utskottet anser att de i
budgetpropositionen föreslagna
medelsanvisningarna till Bidrag till
hälsovård och sjukvård (A 2), Bidrag
till Spri (A 4), Bidrag till WHO (A 5),
Bidrag till WHO-enheten för rapportering
av läkemedelsbiverkningar (A 6), Bidrag
till Nordiska hälsovårdshögskolan (A 7),
Statens beredning för utvärdering av
medicinsk metodik (A 12) och Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (A 13) som inte
mött någon erinran i form av motioner är
välavvägda.
Socialstyrelsen har utrett
förutsättningarna för att införa en
hjälpmedelsgaranti och föreslagit en
tvåårig försöksverksamhet för att få ett
bättre beslutsunderlag innan slutlig
ställning tas till om en garanti bör
införas. Styrelsen har av regeringen
fått tillstånd att utnyttja medel under
anslaget Vissa statsbidrag inom äldre-
och handikappområdet (B 1) för att
bedriva försöksverksamheten. Utskottet
anser att erfarenheterna från den
föreslagna försöksverksamheten bör
avvaktas innan slutlig ställning tas i
frågan. Något tillkännagivande till
regeringen behövs inte med anledning av
motionerna So401 (m) yrkande 2, So423
(fp) yrkande 17 och So425 (fp) yrkande
5. Inte heller motion So418 (fp) bör
föranleda ett tillkännagivande.
Ädelutvärderingen visar, enligt
utskottet, att trycket på anhöriga har
ökat som en följd av
strukturförändringar inom socialtjänsten
och hälso- och sjukvården. Utskottet
delar regeringens uppfattning att det är
väsentligt att kommunernas hållning
gentemot anhöriga och metoder för
samverkan kring enskilda vårdtagare
utvecklas. Projektbidraget för år 1997
föreslås få en bred inriktning och skall
bl.a. kunna användas för att öka
kunskapen om anhörigas situation och om
tidigare erfarenheter av anhörigstöd.
Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla betydelsen av att ta till vara
den kunskap som finns hos olika
anhörigföreningar och
handikapporganisationer. Utskottet anser
medelsanvisningen till Vissa statsbidrag
inom äldre- och handikappområdet (B 1)
välavvägd.
I motionerna So814 (v) och So422 (v)
yrkande 1 begärs att ytterligare medel
anvisas till Bilstöd till handikappade
(B 6). I motion So422 (v) begärs vidare
i yrkande 2 och 3 en översyn av
bilstödsreglementet och en
konsekvensanalys av om kvinnor
missgynnas i bidragshanteringen. I
motion So425 (fp) yrkande 9 begärs en
hälsoekonomisk analys av hur kostnaderna
för annat samhällsstöd skulle förändras
vid borttagandet av åldersgränsen 50 år
vid bilstöd. Utskottet finner för sin
del det föreslagna anslaget till Bilstöd
(B 6) välavvägt. Medelsberäkningen är
gjord utifrån de regler som gäller och i
huvudsak har gällt sedan år 1988. Någon
ändring av reglerna är enligt utskottets
bedömning inte aktuell för närvarande.
Utskottet har inhämtat att RFV i sin
analys av bilstödets utveckling skall
beakta också eventuella könsmässiga
skillnader.
I motionerna So402 (m) yrkandena 1 och
2, So408 (mp) yrkandena 1, 2 och 4,
So425 (fp) yrkandena 1 och 10, So430 (m)
yrkandena 1 och 2, So802 (kd) yrkande 13
och So807 (mp) yrkande 1 begärs att
lagen (1993:389) om assistansersättning
skall återfå tidigare lydelse och att
ytterligare medel skall anvisas till
anslaget Kostnader för
assistansersättning (B 7). I motionerna
So421 (v) yrkandena 1-3 och Sf241 (v)
yrkande 13 begärs också förtydliganden
och utvidgning av reformen.
Regeringen föreslog i våras i
proposition 1995/96:146 vissa
förändringar i LSS och
assistansersättningen. Utskottet delade
regeringens bedömning att det
statsfinansiella läget innebar att vissa
besparingar måste göras också inom detta
område och att det behövdes en bättre
kostnadskontroll. Utskottet gjorde dock
vissa förändringar och ytterligare
förtydliganden i regeringens förslag.
Utskottet anförde att införandet av en
definition i LSS av begreppet personlig
assistans inte fick innebära att någon
grupp som dittills i praxis omfattats av
lagstiftningen helt utestängs från
insatsen personlig assistans.
Regeringens förslag att behov skulle
föreligga av praktisk hjälp ändrades
till hjälp samtidigt som
förtydligandet gjordes att den
funktionshindrade som behöver hjälp
skall ha stora och varaktiga
funktionshinder. Utskottet ändrade också
tidsramen för den tid under vilken
assistanstimmarna skulle kunna utnyttjas
från tre till sex månader. Vad gällde
avgränsningen mot kommunal verksamhet
underströk utskottet att det är
huvudmannens uppgift att se till att de
resurser som krävs med hänsyn till den
funktionshindrades behov tillförs
verksamheten. Dock ansåg utskottet att
statlig assistansersättning för
personlig assistans bör utgå för den tid
då den funktionshindrade vistas i
barnomsorg, skola eller daglig
verksamhet om funktionshindret är sådant
eller kombinationen av funktionshinder
sådan att den funktionshindrade behöver
tillgång till någon person med ingående
kunskap om den funktionshindrade och
dennes hälsotillstånd.
Utskottet anser inte att någon ändring
nu bör göras i lagen om
assistansersättning. De förändringar och
förtydliganden som gjordes i lagen den 1
juli 1996 har varit i kraft en mycket
kort tid. Riksförsäkringsverket
omarbetar för närvarande de allmänna råd
som är ett stöd till försäkringskassorna
vid tillämpningen av de beslutade
förändringarna. Socialstyrelsens analys
av omprövningen av beslut om
assistansersättning kommer att redovisas
i april 1997, vilket bör ge ett säkrare
underlag för bedömningen. Utskottet vill
också understryka att lagstiftningen är
ny och att verksamheten fortfarande
utvecklas. Många omprövningar görs nu
med hänsyn till det krav på omprövning
efter två år som är föreskrivet i lagen.
Dessa omprövningar sammanfaller i tiden
med lagändringen den 1 juli 1996, men
beror inte på denna. Någon ytterligare
utvidgning av rätten till personlig
assistans är inte aktuell för
närvarande. Utskottet finner inte skäl
att anvisa medel utöver vad regeringen
förslagit vare sig för 1997 eller 1998
och 1999.
Utskottet anser i likhet med regeringen
att det är angeläget att följa upp hur
assistansreformen fungerar.
Socialstyrelsen har som nämnts till
uppgift att följa upp handikappreformen
i dess helhet. Styrelsen kommer särskilt
att koncentrera sig på omprövningar av
beslut om assistansersättning i syfte
att belysa bl.a. förändringar av
beviljade assistanstimmar i de enskilda
fallen och i vilka situationer som rätt
till assistansersättning har bortfallit
eller som antalet assistanstimmar
minskat. Resultaten av studien kommer
att redovisas med fördelning på bl.a.
typ av funktionshinder och kön samt hur
stor del av förändringen som beror på
förändringar i hälsotillstånd och hur
stor del som direkt beror på de
förändrade reglerna. Utskottet anser
därmed att motionerna So408 (mp) yrkande
3, So409 (s), So426 (c) yrkande 2 och
So626 (s), i vilka en uppföljning av
reformen begärts, är tillgodosedda.
De i budgetpropositionen föreslagna
medelsanvisningarna till Statsbidrag
till vårdartjänst m.m. (B 2), Bidrag
till viss verksamhet för personer med
funktionshinder (B 3), Bidrag till
handikapp- och pensionärsorganisationer
(B 4), Ersättning för texttelefoner (B
5), Statens institut för särskilt
utbildningsstöd (B 8) och
Handikappombudsmannen (B 9) har inte
mött någon erinran i form av motioner.
Utskottet anser att medelsanvisningarna
är välavvägda.
Medelsanvisningen till Bidrag till
missbrukarvård och ungdomsvård samt
alkohol- och drogförebyggande arbete (C
1) lämnas utan erinran.
I motion So649 (fp) begärs ett
tillkännagivande om riktade statliga
projektmedel till kommuner och
landsting för alkoholpreventivt arbete.
Utskottet delar regeringens inställning
att det är viktigt med en fortsatt hög
ambitionsnivå när det gäller det
alkoholförebyggande arbetet på lokal och
regional nivå. Enligt propositionen har
regeringen för avsikt att under 1997
anvisa ytterligare 30 miljoner kronor
för alkohol- och drogförebyggande
åtgärder samt ställa 15 miljoner kronor
ur Allmänna arvsfonden till
Folkhälsoinstitutets förfogande för stöd
till olika ideella organisationers
arbete med att förebygga missbruk bland
barn och ungdomar. Vidare bör som
föreslås i propositionen särskilda
utvecklingsmedel avsättas för att bl.a.
stimulera kommunala insatser inom det
alkohol- och drogförebyggande arbetet.
Medlen bör fördelas av länsstyrelserna.
I övrigt vidhåller utskottet sin
tidigare inställning att information,
opinionsbildning och andra
alkoholförebyggande insatser måste få en
ökad betydelse i svensk alkoholpolitik.
Motion So649 är därmed i allt väsentligt
tillgodosedd.
Även yrkande 2 i motion So667 (v) om
anslag till forskning om spelberoende är
tillgodosett eftersom 2 miljoner kronor
från anslaget som framgår av
propositionen skall avsättas för att
inhämta mer kunskap om spelberoende och
därtill hörande sociala problem.
Utskottet anser att folkrörelser och
andra frivilliga organisationer har en
viktig funktion i det sociala arbetet
och att stöd därför bör utgå till dessa
organisationer. Denna inställning har
också regeringen. Bidrag kan enligt
propositionen utgå till såväl
klientorganisationer inom alkohol- och
narkotikaområdet som till organisationer
med kyrklig anknytning vilka bedriver
verksamhet inriktade på socialt utsatta
grupper. Bidrag kan också utgå till
organisationer som arbetar med utsatta
barn och deras familjer och till
organisationer som motverkar våld mot
kvinnor. Socialstyrelsen skall disponera
medlen under anslagsposten och fördela
dessa till organisationerna.
Utskottet anser att LP-stiftelsen,
liksom flera ideella organisationer som
arbetar med missbrukare, utför ett
värdefullt arbete som bör stödjas av
samhället. Utskottet vill också
framhålla det värdefulla arbete som
Kvinnoforum och kvinnojourerna utför när
det gäller utsatta kvinnor. Vilka belopp
som kan beviljas en viss organisation
beror inte enbart på tillgången på medel
och den egna ansökan utan även på vilka
andra ansökningar om bidrag som görs
samt den utvärdering som Socialstyrelsen
årligen genomför. Som tidigare nämnts
ankommer det på Socialstyrelsen att
pröva frågor om fördelning av medel
anvisade för bidrag till organisationer.
Riksdagen bör, enligt utskottet, inte
föregripa styrelsens bedömning av dessa
frågor.
Utskottet anser inte att något
tillkännagivande till regeringen behövs
med anledning av motionerna So642 (fp)
yrkandena 4 och 5, So648 (fp, m, c, mp),
So655 (mp) yrkandena 3 och 15, So657
(kd) yrkande 3, Ju719 (fp) yrkande 8 och
So813 (s).
Utskottet anser att den av regeringen
föreslagna medelsanvisningen till Bidrag
till organisationer på det sociala
området (C 2) är välavvägd och delar
alltså inte inställningen i motionerna
So616 (kd) och Ju719 (fp) yrkande 9 att
ytterligare medel bör tillföras
anslaget. Utskottet har heller ingen
erinran mot fördelningen av medel på de
olika anslagsposter som ryms inom
anslaget.
I två motioner, So807 (mp) yrkandena 1,
2 och 4 och So612 (mp) yrkandena 1-3,
framförs yrkanden om att ett nytt anslag
skall tillskapas under utgiftsområdet
för projekt till hemlösa.
Utskottet har vid flera tillfällen
uttryckt sin oro över situationen med de
många bostadslösa i samhället. På
initiativ från utskottet har
Socialstyrelsen i samråd med Boverket
gjort en riksomfattande kartläggning av
hemlösa i Sverige. I sin rapport till
regeringen har Socialstyrelsen också
lämnat en rad förslag till hur
samhällets insatser kan förbättras i
syfte att förebygga eller minska
hemlösheten. Socialtjänsten har det
yttersta ansvaret för att stödja och
hjälpa de människor som vistas i
kommunen. Utskottet vill ånyo
understryka vikten av att kommunerna
ägnar de hemlösas problem stor
uppmärksamhet och att stödinsatserna
blir så effektiva som möjligt.
Socialstyrelsen och länsstyrelserna bör
inom ramen för tillsynsansvaret aktivt
följa verksamheten.
Utskottet är mot denna bakgrund inte
berett att ställa sig bakom krav på ett
särskilt anslag till projekt för hemlösa
vare sig under 1997 eller under 1998 och
1999.
Utskottet vill betona vikten av att
barnets bästa sätts i främsta rummet vid
alla åtgärder som rör barnen och att det
sociala arbetet med barn utförs utifrån
ett sådant perspektiv. Barn och unga
skall också få komma till tals i frågor
som rör dem. Barnombudsmannen (C 3) har
här en viktig funktion när det gäller
att följa och bevaka barns och ungas
rättigheter och intressen. Eftersom
kommunerna svarar för större delen av
omsorgen om barn och ungdomar vill
utskottet framhålla vikten av att
kommunala besparingar genomförs med
tillbörlig hänsyn till barnets bästa,
särskilt när det gäller de barn som är
mest utsatta. Socialtjänstens arbete med
utsatta barn och deras familjer har
under senare år varit föremål för
utvecklingsinsatser, bl.a. inom ramen
för de utvecklingsmedel som
Socialstyrelsen disponerar. Även
Socialtjänstkommittén har i sitt
huvudbetänkande lämnat förslag till nya
strategier för det allmänt inriktade och
förebyggande barn- och ungdomsarbetet.
Socialdepartementet har i rapporten (Ds
1996:57) Barn idag lämnat en utförlig
redogörelse för hur barn lever i dagens
samhälle. I rapporten analyseras också
vad som ger barn förutsättningar för en
gynnsam utveckling och vad som innebär
risker för sämre livsvillkor. Syftet med
rapporten är att ge underlag för en
fortsatt diskussion av och engagemang
för barnfrågorna samt förändringar inom
området. På initiativ av utskottet har
också en parlamentarisk kommitté
tillsatts (S 1996:01) med uppgift att se
över hur svensk lagstiftning och praxis
förhåller sig till barnkonventionens
bestämmelser. Arbetet skall vara
slutfört den 30 juni 1997. Utskottet
instämmer i regeringens förslag till
medelsanvisning men motsätter sig
förslaget i motionen So807 (mp) yrkande
1 och 2 om att Barnombudsmannen skall
tillföras ytterligare medel under
1997-1999.
Som regeringen anför i
budgetpropositionen skall den vård som
ges vid Statens institutionsstyrelsers
(SiS) (C 5) institutioner vara av god
kvalitet samt differentierad utifrån
individuella vårdbehov. Detta innebär
att olika grupper av missbrukare, t.ex.
kvinnor med missbruksproblem, narkotika-
eller blandmissbrukare, missbrukare med
psykiska störningar samt ungdomar med
särskilda behov skall erhålla för dem
anpassad vård. Utskottet ser positivt på
den pågående utbyggnaden av vårdplatser
för ungdomar där efterfrågan är större
än när det gäller missbrukarvården.
Utskottet delar regeringens inställning
att det övergripande målet för
verksamheten vid SiS skall vara
oförändrat under det kommande
verksamhetsåret och att myndigheten
skall lägga största vikt vid att uppnå
en optimal balans mellan den vård som
efterfrågas och de resurser som kan
erbjudas utan att vårdens kvalitet
eftersätts. Riksdagen har nyligen på
tilläggsbudget för budgetåret 1995/96
anslagit drygt 88 miljoner kronor till
SiS för att täcka ett prognostiserat
underskott i verksamheten. I samband
därmed framhöll utskottet det angelägna
i att Riksrevisionsverkets utvärdering
av det statliga övertagandet av
ungdomsvården vid de särskilda
ungdomshemmen och LVM-hemmen bedrivs
skyndsamt så att eventuella förändringar
för att skapa en bättre balans i SiS
verksamhet kan genomföras så snart som
möjligt (1996/97:SoU1y).
Utskottet anser att den i propositionen
föreslagna medelsanvisningen till SiS
för budgetåret 1997 är välavvägd och
avvisar således motionen So652 (v)
yrkande 2 och So814 (v).
I motion So603 (m) yrkande 10 begärs
tillkännagivande om att
Alkoholinspektionen skall avvecklas.
Utskottet anser att Alkoholinspektionen
har en viktig roll på det
alkoholpolitiska området. Förutom
ansvaret för att utfärda tillstånd för
tillverkning av sprit samt tillverkning
av och partihandel med spritdrycker, vin
och starköl åligger det myndigheten att
utöva aktiv tillsyn över att lagar och
bestämmelser avseende alkoholhanteringen
efterlevs samt bidra till att de av
riksdagen fastställda alkoholpolitiska
målen uppfylls. Inspektionen skall också
svara för en löpande uppföljning och
utvärdering nationellt av effekterna av
den förda alkoholpolitiken samt aktivt
följa den internationella utvecklingen
på alkoholområdet. Utskottet avvisar
därmed motion So603 (m) yrkande 10.
Utskottet anser att den i propositionen
föreslagna medelsanvisningen till
Alkoholinspektionen (C 6) för budgetåret
1997 är väl avvägd.
De i budgetpropositionen föreslagna
medelsanvisningarna till Statens nämnd
för internationella adoptionsfrågor (C
4) och till Alkoholsortimentsnämnden (C
7) har inte mött någon erinran i form av
motioner. Utskottet anser att
medelsanvisningarna är välavvägda.
Utskottet anser att den föreslagna
medelsanvisningen till Socialstyrelsen
(D 1) är välavvägd. Utskottet delar
regeringens inställning att de nuvarande
övergripande målen för Socialstyrelsens
verksamhet bör ligga fast under den
kommande planeringsperioden och att
myndighetens roll som stabsorgan till
regeringskansliet bör utvecklas och
förtydligas.
Motionsyrkanden om att inrätta en
statlig medicinalstyrelse har avslagits
av riksdagen vid ett flertal tillfällen
efter förslag från utskottet. Utskottet
vidhåller denna inställning och avvisar
således motionerna So207 (m) yrkande 6
och So804 (m). Utskottet är heller inte
berett att tillmötesgå yrkandet i motion
So805 (fp) om att inrätta en befattning
som överdirektör i psykologi vid
Socialstyrelsen.
Motion So802 (kd) yrkande 11 om
uppföljning av ädelreformen är
tillgodosedd genom det uppdrag som
regeringen nyligen gett Socialstyrelsen
att under en treårsperiod fortsatt
följa utvecklingen inom äldreomsorgen.
Frågor om legitimation och behörighet
m.m. för olika grupper inom hälso- och
sjukvården tas upp i motionerna So223
(s), So247 (c), So262 (kd), So243 (s),
So242 (s, m), So254 (fp), So273 (s),
So292 (fp, c), So266 (m), So274 (s),
So283 (v), So284 (v) yrkandena 1 och 2,
So222 (m) och So276 (mp) yrkande 4.
Utskottet konstaterar att flertalet av
de frågeställningar som aktualiseras i
motionerna behandlas av
Behörighetskommittén i betänkandet, Ny
behörighetsreglering på hälso- och
sjukvårdens område m.m. (SOU 1996:138),
som nyligen överlämnats till regeringen.
Utskottet anser att regeringens kommande
förslag bör avvaktas innan riksdagen tar
något initiativ i dessa frågor.
De riktlinjer som anges i proposition
1996/97:5 Forskning och samhälle om
prioriterade forskningsområden skall
enligt utskottet beaktas av
Socialvetenskapliga forskningsrådet
under de närmaste åren. Detta gäller
bl.a. forskning om de sociala
trygghetssystemen, försörjningsfrågor,
arbetslöshet, folkhälsa, alkohol,
socialtjänst, handikapp m.m. Utskottet
ser också positivt på att SFR skall få
en förstärkt samordnande roll när det
gäller forskningsfrågor inom
Socialdepartementets ansvarsområde.
Utskottet anser att de av regeringen
föreslagna medelsanvisningarna till
forskningsmedel respektive förvaltning
(E 1 och E 2) är välavvägda och att de
övergripande målen för SFR:s verksamhet
skall ligga fast.
I motionerna So276 (mp) yrkande 5 och 7
samt So807 (mp) yrkande 5 begärs
tillkännagivande om behovet av ökade
forskningsinsatser inom det
alternativmedicinska området.
Utskottet konstaterar att attityden
till många s.k. alternativa
behandlingsformer och metoder har
förändrats under de senaste decennierna.
Flera av de behandlingsmetoder som
tidigare räknats som kvacksalveri faller
numera inom behörighetslagens ram, t.ex.
kiropraktik och naprapati. Forskningen
om alternativa behandlingsmetoder är
mycket begränsad.
Alternativmedicinkommittén förde i sitt
huvudbetänkande fram olika förklaringar
härtill, bl.a. bristande vilja och
intresse hos såväl de etablerade
forskarna som hos alternativbehandlarna,
otillräcklig utbildning hos den
sistnämnda kategorin samt att de gängse
forskningsmetoderna inom hälso- och
sjukvården inte alltid går att tillämpa
inom alternativmedicinen.
Kunskaper om alternativmedicin behövs
enligt utskottet både för att kunna
bedöma effekter och vinster och för att
utröna eventuella skador och
biverkningar. Utskottet förutsätter att
ansökningar om medel till forskning på
området behandlas i en positiv anda.
Något initiativ från riksdagen i denna
fråga behövs inte.
Utskottet tillstyrker förslaget till lag
om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring (bilaga 1).
Utskottet har ingen erinran mot att
tidsperioden för försöksverksamheterna i
Göteborgs och Bohus läns landsting och
Göteborgs kommun med alternativa
ersättningssystem inom vuxentandvården
förlängs till utgången av år 1997.
Utskottet har heller inte någon erinran
mot de övergripande målen för
Socialstyrelsens ansvarsområde.
Utskottet har inget att erinra mot att
den statliga garantin för
pensionsförpliktelser vid Systembolaget
AB även skall omfatta helägda
dotterbolag.
Med hänvisning till det anförda föreslår
utskottet att riksdagen bifaller
regeringens förslag och anvisar anslag
för budgetåret 1997 enligt Utskottets
förslag i bilaga 2. Samtliga motioner
förtecknade i bilaga 3 avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen
a) antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
b) godkänner det som regeringen
förordat angående
försöksverksamheterna med alternativa
ersättningssystem inom tandvården,
c) godkänner att de övergripande
målen för Socialstyrelsens an-
svarsområde skall vara i enlighet med
vad regeringen förordat under
anslaget D 1 Socialstyrelsen,
d) godkänner att den statliga
garantin för pensionsförpliktelser
vid Systembolaget AB även skall
omfatta helägda dotterbolag,
e) med bifall till regeringens
förslag anvisar anslagen under
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg för budgetåret 1997
enligt uppställningen i bilaga 2,
f) avslår de motionsyrkanden som
förtecknats i bilaga 3.
1. Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif
Carlson och Birgitta Wichne (alla m)
anför:
Den 22 november 1996 fastställde
riksdagens majoritet bestående av
ledamöterna för Socialdemokraterna och
Centerpartiet ekonomiska ramar för de
olika utgiftsområdena i den statliga
budgeten och en beräkning av statens
inkomster avseende budgetåret 1997.
Samtidigt godkändes den preliminära
fördelningen av statens utgifter på
utgiftsområden för budgetåren 1998 och
1999.
Moderata samlingspartiet har i parti-
och kommittémotioner förordat en annan
inriktning av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. Våra förslag syftar
till att skapa förutsättningar för ett
ekonomiskt, kulturellt och socialt
växande Sverige. Genom en större enskild
sektor och ett starkare civilt samhälle
kan både företag och människor växa.
Massarbetslösheten kan steg för steg
pressas tillbaka samtidigt som den
sociala tryggheten också i andra
bemärkelser kan öka genom att hushållen
får en större ekonomisk självständighet.
Vi har föreslagit en långtgående
växling från subventioner och bidrag
till kraftiga skattesänkningar för alla,
främst låg- och medelinkomsttagare.
Samtidigt värnar vi de människor som är
i störst behov av gemensamma insatser
och som har små eller inga möjligheter
att påverka sin egen situation. Vi slår
också fast att det allmänna skall
tillföras resurser för att på ett
tillfredsställande sätt kunna genomföra
de uppgifter som skall vara gemensamma.
Rättsväsendet måste fungera
tillfredsställande och försvaret skall
vara så starkt att Sverige kan
försvaras.
Det finns enligt vår uppfattning stora
resurser i hälso- och sjukvården som det
nuvarande landstingssystemet
uppenbarligen inte förmår frigöra. Inte
heller förmår systemet samordna
resurserna på ett optimalt sätt eller
tillvarata den enskildes eller
personalens valfrihet. Det fria
läkarvalet och den fria etableringsrätt
för sjukgymnaster och specialistläkare
som den borgerliga regeringens införde
har i praktiken tagits bort. Vi anser
att konkurrens ökar effektiviteten och
att rätten för alternativa vårdgivare
därför skall lagregleras. Landstingens
oklara rollfördelning är ett annat
problem. Landstingens dubbla roll dels
som finansiär av sjukvården, dels som
producent av sjukvård leder, enligt vår
uppfattning, till att pengarna inte
används på det mest effektiva sättet.
Vi anser att en allmän hälsoförsäkring
bör införas för att bl.a. undvika
politisk detaljstyrning och åstadkomma
en bättre resursanvändning samt
garantera människor en god hälsa och
sjukvård. Hälsoförsäkringen skall vara
obligatorisk och omfatta alla medborgare
oavsett betalningsförmåga,
hälsotillstånd eller annat.
Försäkringsavgiften för den enskilde
skall fastställas av riksdagen. Genom
försäkringen sätts den enskildes val i
centrum i och med att pengarna följer
den enskildes val av vårdgivare.
Inom tandvården föreslog vi ett
högkostnadsskydd som inträder vid en
kostnad på 3 000 kr vid ett
behandlingstillfälle med en subvention
på 50 % för kostnader därutöver.
Godkännande av behandling skall meddelas
på förhand av försäkringskassan, om
behandlingskostnaden beräknas uppgå till
7 000 kr eller mer. För att stimulera
till förebyggande tandvård föreslog vi
att subventionen av behandlingskostnaden
höjs med 10 % för de patienter som kan
visa att de regelbundet erhållit
förebyggande tandvård.
Vid behandlingen av propositionen om
läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning m.m. föreslog vi
ett nytt betalningssystem för läkemedel
där medborgarna kan välja mellan två
alternativ. Det ena alternativet bygger
på att den enskilde väljer att betala en
fast egenavgift - 300 kr per kvartal
eller 1 200 kr per år. Det andra att
den enskilde betalar vad medicinen
kostar vid inköpet. För att inte
påfrestande likviditetsproblem skall
uppkomma för den som väljer att inte gå
in i betalningssystemet kompletteras
detta med ett allmänt likviditetsskydd
som omfattar alla medborgare. Den som
har så höga kostnader under ett år att
likviditetsskyddet träder in erbjuds
anslutning till betalningssystemet.
För att kunna genomföra nödvändiga
besparingar och ändå, i högre grad än
vad som sker med regeringens förslag,
skydda dem som har störst behov av vård,
tandvård och läkemedel måste de reformer
som vi föreslagit om en allmän
hälsoförsäkring, om tandvård och om en
frivillig läkemedelsförsäkring
genomföras i kombination med en
avveckling av Apoteksbolagets monopol.
Detta bedöms sammantaget leda till
minskade utgifter för staten med närmare
6 miljarder kronor per år.
Välfärdspolitiken skall utformas med
hänsyn tagen till enskilda människors
val och resurserna skall följa det val
som den enskilde träffar. Det allmännas
viktigaste uppgift blir att säkerställa
att även de som av olika skäl inte kan
föra sin talan eller fatta meningsfulla
beslut garanteras jämbördiga
förhållanden med andra. En gammal
människa som vill flytta till ett
äldreboende i en annan kommun för att
komma närmare barn och barnbarn skall
inte förvägras detta. Äldres rätt att
flytta måste därför skrivas in i
socialtjänstlagen.
Trots det ekonomiskt allvarliga läget
anser vi att funktionshindrade i
möjligaste mån skall undantas från
besparingar. Stödet till de
funktionshindrade skall vara mångsidigt
och anpassat till de fuktionshindrades
särskilda förutsättningar. Den
funktionshindrade skall ha möjlighet att
påverka sin egen situation genom att få
välja vård, assistans och omsorgsform.
Alla funktionshindrade skall ges
möjlighet till eget boende avpassat till
de egna behoven. Vi anser att frivilligt
socialt arbete med handikappade skall
stödjas och uppmuntras. Medmänniskors
personliga engagemang gör den
funktionhindrades liv rikare och ökar
tryggheten.
Vi motsätter oss besparingen på
assistansersättningen till de
handikappade och anser att den
lagändring som gjordes den 1 juli 1996
bör upphävas. Vi hade i vårt
budgetförslag föreslagit en förstärkning
av anslaget med 222 miljoner kronor.
Riksdagen borde enligt vår mening hos
regeringen begära en utredning av
erfarenheterna av den amerikanska
Americans With Disabilities Act (ADA)
och av ansvars- och
finansieringsprincipen.
Vi anser också att en
hjälpmedelsgaranti borde införas som en
del i socialförsäkringen. Garantin
skulle leda till ökad valfrihet för den
enskilde. Den skulle också leda till
bättre informationsspridning kring nya
hjälpmedel då en uppluckring av
monopolet skulle innebära en press för
hjälpmedelsproducenterna att
marknadsföra sina produkter.
Handikapporganisationerna skulle
härigenom komma att stärkas då
hjälpmedelsproducenterna kommer att
använda handikapporganisationerna som
informationskanaler.
När riksdagens majoritet nu genom
riksdagsbeslutet den 22 november 1996
valt en annan inriktning av politiken,
deltar vi inte i utskottets detaljbeslut
om anslagen under utgiftsområdet.
2. Roland Larsson (c) anför:
Centerpartiet står bakom riksdagens
beslut den 22 november 1996 om den
ekonomiska ramen för utgiftsområde 9
Hälsovård, sjukvård och social omsorg
för budgetåret 1997 liksom beslutet om
preliminär ram för budgetåren 1998 och
1999.
En stark ekonomi är en förutsättning
för välfärdssamhället. Genom
Centerpartiets medverkan har regeringen
lyckats skapa bättre balans i svensk
ekonomi och därmed också en tryggare
grund för den sociala välfärden.
I det svenska välfärdssystemet skall
vården och omsorgen ha högsta prioritet.
Den enskilde skall alltid kunna vara
förvissad om att i utsatta situationer
vid sjukdom, skada och ålderdom få den
vård, omsorg, bemötande och respekt som
kännetecknar ett välfärdssamhälle. Hälso-
och sjukvården skall vara tillgänglig
för alla på lika villkor - oavsett
ålder, bostadsort och betalningsförmåga.
Vården och omsorgen har varit och kommer
att vara föremål för betydande
förändringar. Ökad samverkan mellan
olika vårdgivare är nödvändig för att
möta medborgarnas krav på tillgänglighet
och kvalitet, de ekonomiska kraven på
balans och effektiviseringar samt
förändringarna i samhället.
Hälso- och sjukvården är det område
inom vilket det finns störst behov av
gemensam och solidarisk finansiering.
Sjukvård som baseras på
marknadslösningar ger inte alla en god
vård på lika villkor. Enligt min mening
skall hälso- och sjukvården finansieras
med gemensamma medel via skatter och i
viss mån avgifter. Däremot avvisar jag
förslag som förs fram i olika sammanhang
om att den vård och omsorg som i dag
solidariskt finansieras med skattemedel,
skall finansieras genom försäkringar.
Internationella erfarenheter tyder på
att försäkringsfinansierade system av
detta slag ger högre kostnader och mer
ojämlikt fördelad sjukvård. Jag anser
att försäkringslösningar, obligatoriska
och frivilliga bör användas för att ge
människor försörjnings- och
inkomsttrygghet. Ett exempel på det är
Centerns förslag till
arbetslivsförsäkring för inkomsttrygghet
vid ofrivillig frånvaro från
arbetslivet, vid sjukdom, olycksfall och
arbetslöshet. Det finns enligt, min
mening, fortfarande möjligheter till
effektiviseringar inom vissa delar av
vårdens organisation och administration.
Utrymmet för ytterligare besparingar
inom omvårdnadssdelen bedömer jag dock
som mycket små. Jag anser också att vi
bör söka finna kompletterande
finansieringsformer för att finansiera
delar av sjukvården och för att minska
vissa riskbeteenden. En konstruktion som
Centerpartiet förordar är en modell med
avgifter på produkter som är direkt
skadliga för hälsan, t.ex. tobak. Genom
sådana avgifter kan ökade resurser komma
vården till del samtidigt som
konsumtionen av skadliga produkter
minskar och därmed även
sjukvårdskostnaderna.
Valfriheten och mångfalden måste värnas
också för de äldre. Jag anser därför att
äldre bör ges samma lagstadgade rätt
till valfrihet för hemtjänst,
dagverksamhet och särskilda boendeformer
som finns inom barnomsorgen. När behovet
av insatsen är fastställd bör den
enskilde själv kunna välja vem som skall
ge servicen.
Makar och sambor skall ha rätt att bo
tillsammans om de så önskar även inom
äldreomsorgen. Även äldre måste ha rätt
att flytta. Då kommunernas
överenskommelse om detta inte fungerar
överallt anser jag att frågan om
lagstiftning bör aktualiseras.
Socialtjänsten är i dag mycket
restriktiv i beviljandet av hemtjänst.
Jag anser att de äldres behov av
vardaglig service skulle kunna
tillgodoses genom att staten, med
arbetsmarknadsmedel, stimulerar
tjänstesektorn för äldre. Ett system med
hemservicecheckar för pensionärer bör
införas. Den utredning som har att
analysera vilken roll privatpersoners
köp av tjänster har för samhällsekonomin
och ge förslag om regeländringar bör,
enligt min mening även se över de
äldres behov av ett förmånssystem för
hemservice.
Handikappolitiken måste utformas så
generellt som möjligt utan onödig
behovsprövning och detaljstyrning.
Förslag i denna riktning finns i
Handikapputredningens slutbetänkande.
Jag anser att det nu behövs en plan för
genomförandet av lagförslagen och övriga
förslag i utredningens slutbetänkande.
Slutligen måste arbetslivet på ett helt
annat sätt än för närvarande göras
tillgängligt för personer med
funktionshinder.
3. Barbro Westerholm (fp) anför:
Riksdagens majoritet bestående av
ledamöterna för Socialdemokraterna och
Centerpartiet fastställde den 22
november 1996 ekonomiska ramar för de
olika utgiftsområdena i den statliga
budgeten och en beräkning av statens
inkomster avseende budgetåret 1997.
Samtidigt godkändes den preliminära
fördelningen av statens utgifter på
utgiftsområden för budgetåren 1998 och
1999.
Folkpartiet liberalerna har i parti-
och kommittémotioner förordat en annan
inriktning av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. Tilltron till
välfärdssystemen måste återupprättas.
Det faktum att samhällsförändringarna
går allt snabbare gör paradoxalt nog att
långsiktigheten i beslut som rör de
institutionella ramarna blir allt
viktigare. Återställare och
ytterkantspolitik måste bytas mot en
stabiliseringspolitik. Stabiliteten
skapas genom sunda statsfinanser, låg
inflation, fasta spelregler för såväl
löntagare som företagare samt stabila
självfinansierade socialförsäkringar.
Detta innebär en politik som bejakar
företagsamhet och marknadsekonomi i
förening med långtgående ambitioner i
fråga om rättvisa och välfärd.
Alla människor har rätt till sjukvård
efter behov. Detta uppnås, enligt min
mening, bäst om sjukvården är
solidariskt skattefinansierad. I ett
välfärdssamhälle måste vården få ta
betydande resurser i anspråk. Jag anser
att vården bör prioriteras på flera
sätt. En politik för fler arbeten genom
företagande måste prioriteras. Kampen
mot arbetslöshet är nödvändig för att
klara välfärden. Jag anser att inga
löften om stora generella
skattesänkningar bör ges. I stället bör
vården prioriteras. Jag anser vidare att
resurser skall överföras till sjukvården
från försäkringskassan och att ett
statlig stimulansbidrag till äldreboende
skall införas. En effektivare
resursanvändning skall skapas genom att
främja konkurrens i kommuner och
landsting. En konkurrensutsättning ger
mycket stora vinster som direkt kan
tillföras vården. Sjukvården borde,
enligt min mening, ha tillförts
ytterligare 400 miljoner kronor under
1997. Därmed skulle högkostnadsskyddet
för läkemedel och sjukvård ha kunna
fastställas till 1 000 kr vardera. Det
finns nu risk att allt fler människor
kommer att skjuta upp läkarbesök eller
helt avstå från inköp av nödvändiga
läkemedel.
Jag anser också att patientens
inflytande över beslut som gäller vård
och behandling fortfarande är för
begränsad. Patientens ställning måste
därför stärkas i lagstiftningen.
Mångfalden och valfriheten för
patienterna måste garanteras genom ett
återinförande av Husläkarlagen.
En så stor folkhälsofråga som att
eventuellt avskaffa
tandvårdsförsäkringen bör, enligt min
mening, bli föremål för en
parlamentarisk utredning. De
förändringar i tandvårdsförsäkringen som
trädde i kraft den 15 oktober 1996
borde, enligt min mening, ha fått en
annan utformning. Högkostnadsskyddet bör
inträda vid 10 000 kr och inte som nu
vid 13 500 kr. Merutgiften för detta kan
finansieras genom högre självrisker
längre ner i systemet. En fri
prissättning, är enligt min mening, en
rimlig följd av att det är vårdgivaren
som fastställer patientens tandstatus.
Eftersom tillgången på tandläkare är
mycket god och förväntas vara så inom
överskådlig tid föreligger det ingen
större risk att patientkostnaderna
skulle bli för höga för patienten vid
fri prissättning.
Jag anser att det är en självklar
rättighet för äldre att bo och flytta
vart de vill. Efterlevnaden av
Kommunförbundets rekommendation har
varit bristfällig, varför det nu måste
bli en laglig rättighet för alla äldre
att bo där de önskar.
I tio år har Folkpartiet drivit frågan
om att alla som vill skall få ett eget
rum på sjukhemmen. Ingen skall tvingas
bo tillsammans med någon annan om
han/hon inte vill. Jag anser att målet
om eget rum för alla som önskar det
skall vara uppfyllt senast år 2000.
Detta är möjligt om kommunerna
prioriterar det.
Alla människor skall behandlas med
samma hänsyn och respekt av staten.
Ojämlikheter som beror på omständigheter
som ligger utanför den enskildes
kontroll skall staten kompensera för
genom att förse individen med resurser
som möjliggör för henne att få samma
livschanser som alla andra människor.
Jag anser därför att
assistansersättningen skulle ha
tillförts ytterligare 215 miljoner
kronor under 1997 och att ändringarna i
rätten till personlig assistans skulle
återgå till de regler som gällde före 1
juli 1996.
Det behövs en lagstiftning som
förbjuder diskriminering av
funktionshindrade. Handikappombudsmannen
bör ges en processförande roll. Jag
anser också att det behövs en lag om
domstolstrots som omfattar domar
angående förvaltningsbesvär mot
bakgrund av att många kommuner trotsar
domstolars beslut om stöd till
funktionshindrade.
För många funktionshindrade innebär
bilen ökad självständighet och att
beroendet av annat samhällsstöd minskar.
Därför bör en hälsoekonomisk analys
göras av vad borttagandet av
åldersgränsen 50 år för rätt till
bilstöd skulle innebära och hur
kostnaderna för annat samhällsstöd
skulle förändras.
En hjälpmedelsgaranti bör införas och
komplicerade hjälpmedel erbjudas inom
tre månader. En ökad konkurrens skulle
kunna höja kvaliteten och kapa köerna
till hjälpmedlen. Jag anser att alla
hjälpmedel skall erbjudas av samhället
och motsätter mig därmed LOKHA-
utredningens förslag att enklare
hjälpmedel skall köpas av brukarna.
När riksdagens majoritet nu genom
riksdagsbeslutet den 22 november 1996
valt en annan inriktning av politiken,
deltar jag inte i utskottets
detaljbeslut i fråga om anslagen under
utgiftsområdet.
4. Stig Sandström (v) anför:
Den 22 november 1996 fastställde
riksdagens majoritet bestående av
ledamöterna för Socialdemokraterna och
Centerpartiet den ekonomiska ramen för
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg. Samtidigt godkändes den
preliminära beräkningen av
utgiftsområdet för budgetåren 1998 och
1999. Vänsterpartiet har i parti- och
kommittémotioner föreslagit en annan
inriktning av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. Vänsterpartiets
målsättningar är full sysselsättning,
rättvis fördelning, jämställdhet och
sanerade finanser. Vi menar att statens
budget måste öka för att hävda välfärden
och sysselsättningen. Det går inte som
riksdagens majoritet tror att spara sig
ur den ekonomiska krisen.
Hälso- och sjukvården måste tillföras
ytterligare resurser för att en fortsatt
högklassig hälso- och sjukvård skall
kunna garanteras. Nedskärningarna och
minskningen av antalet anställda inom
vården och omsorgen måste upphöra.
Tvärtom måste utrymmet för verksamhet i
kommuner och landsting öka. Detta kan
ske genom bl.a. sänkta
arbetsgivaravgifter, höjd a-kasse- och
sjukförsäkringsnivå till 80 % fr.o.m.
den 1 januari 1997 (vilket skulle ge
kommunsektorn ökade skatteinkomster),
ytterligare resurser till den s.k. kom-
munakuten och slopad begränsning av
kommunernas beskattningsrätt. Vidare
anser jag att kampen för en bättre
folkhälsa måste intensifieras för att
inte skillnaderna i hälsa mellan olika
grupper skall permanentas eller
ytterligare öka. Vänsterparitet kommer
aldrig att acceptera att människor inte
har samma chanser till en bra uppväxt
och ett bra liv. Primärvården måste
också utvecklas för att tillgodose
befolkningens behov av grundläggande
vård och behandling. För att landstingen
skall kunna uppfylla sina åligganden
enligt hälso- och sjukvårdslagen anser
jag det nödvändigt att anslag för
sjukhusens öppenvårdsutbud omfördelas
och används bl.a. för att utveckla
primärvården. Det är också mest
kostnadseffektivt om patienten på ett
tidigt stadium fångas upp av en effektiv
primärvård. Självfallet behövs också
sjukhusvård. Det viktigaste är dock att
patienten vårdas på rätt nivå inom
sjukvården och att vårdstrukturer som
inte tillgodoser de mål som eftersträvas
måste förändras.
Även äldreomsorgen befinner sig i kris.
Kvaliteten i vården måste förbättras,
neddragningarna måste upphöra och
rehabiliteringsinsatserna läggas på en
högre nivå än vad som är fallet i dag.
Jag anser det ovärdigt ett
välfärdssamhälle att många ensamboende
äldre personer skickas hem för tidigt
och att många gamla till följd av
överbeläggningar blir liggande i
sjukhuskorridorer och liknande utrymmen.
Det är bl.a. mot denna bakgrund som
Vänsterpartiet krävt extra pengar till
kommunerna för att de äldre skall få en
god omvårdnad. Äldreomsorgen får aldrig
bli en buffert i konjunkturpolitiken.
Kommunerna måste också åläggas att
förbättra boendestandarden för de äldre
och uppfylla löftet om ett eget rum i
boendet.
Vidare bör en nationell
samordningskommitté för handikappfrågor
inrättas för ett kontinuerligt samråd
mellan handikapporganisationer,
myndigheter och politiker samt för att
inom de statliga myndigheterna utveckla
en helhetssyn på handikappområdet. Det
är också angeläget med lagstiftning mot
diskriminering av handikappade. Ett allt
hårdare samhällsklimat har inneburit att
personer med funktionshinder allt oftare
och i allt fler sammanhang utsätts för
diskriminering.
Vid behandlingen av propositionen om
läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning m.m. motsatte sig
Vänsterpartiet bl.a. förslaget om att
höja högkostnadsskyddet för sjukvård och
läkemedel eftersom det skulle slå hårt
mot människor med låga inkomster och
stort vårdbehov. Jag anser att
ytterligare 150 miljoner kronor bort
tillföras för att kunna fastställa
högkostnadsskyddet till 1000 kr för
läkemedel och 1000 kr för besök i den
öppna hälso- och sjukvården. Det är
också oacceptabelt att rätten till fria
läkemedel vid vissa svåra kroniska
sjukdomar tas bort. De flesta i gruppen
som har haft rätt till vissa fria
läkemedel är redan i dag hårt drabbade.
Att låta dessa personer drabbas av
besparingar strider mot förnuft och
logik. Dessutom kommer det på sikt att
leda till ökade kostnader för samhället.
För att den s.k. fria listan skulle
kunna behållas föreslog Vänsterpartiet
ytterligare 50 miljoner kronor. 60
miljoner kronor borde också ha tillförts
Handikappinstitutet i syfte att
förbättra institutets
informationskapacitet.
Jag anser vidare att
tandvårdsförsäkringen måste bibehållas
och att 350 miljoner kronor utöver
regeringens förslag bort tillföras. Den
fria tandvården bör utökas till att även
omfatta personer mellan 20 och 25 år.
Denna grupp avstår ofta av ekonomiska
skäl från regelbundna tandläkarbesök.
För åldersgruppen över 25 år bör det
skapas en tandvårdsförsäkring som till
största delen skall finansieras över
skattsedeln. Vidare anser jag att
särskilda patientgrupper som redan i dag
har reducerade eller inga kostnader för
tandvård även i framtiden skall få
behålla denna förmån.
Regeringen har också sparat alltför
hårt när det gäller insatser mot aids.
Ytterligare 5 miljoner kronor borde ha
anslagits för detta ändamål.
Stödet till genomförandet av
psykiatrireformen borde också ha
tillförts ytterligare 102 miljoner
kronor. Kommunerna kommer annars inte
att klara verksamheten. Det är också
viktigt att de utslussade patienterna
inom den psykiatriska vården ges
möjlighet till adekvat vård och
behandling utan att drabbas av skyhöga
behandlingsavgifter.
Folkhälsoinstitutet har enligt min
mening drabbats av för stora
besparingar. Ytterligare 5 miljoner
kronor borde ha tillförts institutet för
att användas till forskning kring
arbetslöshet och ohälsa samt till
alkohol- och drogförebyggande arbete.
Bilstödet till handikappade måste
förbättras. Ett ökat stöd till särskilt
anpassade bilar ger den
funktionshindrade möjlighet till ett mer
oberoende liv samtidigt som det innebär
besparingar i form av minskade kostnader
för färdtjänsten och hemtjänsten. Jag
anser därför att bilstödet borde ha
ökats med 60 miljoner kronor.
Bidraget till Statens
institutionsstyrelse borde enligt min
mening ha ökats med 50 miljoner kronor
för att utveckla och differentiera
vården för den grupp av ungdomar som
getts tillmälet värstingar och för att
styrelsen inte skall behöva höja
avgifterna till kommunen.
När riksdagens majoritet nu genom
riksdagsbeslutet den 22 november 1996
valt en annan inriktning av politiken,
deltar jag inte i utskottets
detaljbeslut i fråga om anslagen under
utgiftsområdet.
5. Thomas Julin (mp) anför:
Den 22 november 1996 fastställde
riksdagens majoritet bestående av
ledamöterna för Socialdemokraterna och
Centerpartiet den ekonomiska ramen för
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg för budgetåret 1997.
Samtidigt godkändes den preliminära
beräkningen av utgiftsområdet för
budgetåren 1998 och 1999.
Miljöpartiet de gröna har förordat en
annan inriktning av den ekonomiska
politiken och budgetpolitiken. Den
ekonomiska politiken skall stödja en
långsiktig och hållbar utveckling och
tillgodose mänskliga behov inom de ramar
som miljön sätter. Det goda samhället
skall byggas med social rättvisa,
solidaritet med utsatta människor och
ett starkt hävdande av välfärdens kärna
som är vården, omsorgen och skolan. Den
sanering av statsfinanserna som nu
genomförs är helt nödvändig, men
Miljöpartiet är kritiskt till den
bristfälliga fördelningsprofilen, den
dåliga miljöanpassningen och de
upprepade övervältringarna av kostnader
på kommunsektor som nu görs.
Hälso- och sjukvården är en
grundläggande del av välfärden.
Miljöpartiet anser att sjukvården i
huvudsak skall vara offentligt och
solidariskt finansierad, så att
människor över hela landet kan känna
trygghet i att samhället bistår den som
blir sjuk, handikappad eller som på
annat sätt hamnar i en utsatt
livssituation. De stora besparingar som
nu görs inom vården verkställs utan
någon konsekvensanalys av vad resultatet
blir för olika grupper av vårdtagare.
Jag är mycket kritisk till att
besparingarna får fortskrida.
Anständighetens gräns har redan
passerats på flera områden.
Tidigare aviserade försämringar i
högkostnadsskydd och
tandvårdsförsäkringen verkställs nu.
Neddragningarna kommer att leda till att
hårt pressade hushåll får det ännu
svårare att ha råd med läkarvård,
medicinkostnader och tandläkarbesök. Jag
anser att sjukvårdsförmånerna skulle ha
tillförts ytterligare 100 miljoner
kronor för år 1997 liksom för åren 1998
och 1999. Härigenom skulle
högkostnadsskyddet ha kunnat sättas till
1 000 kronor för sjukvårdskostnader och
1 000 kr för läkemedelskostnader. Jag
anser också att tandvården borde ha
tillförts ytterligare 900 miljoner
kronor för såväl 1998 som 1999, så att
en anständig tandvårdsförsäkring skulle
ha kunnat upprätthållas.
Det är viktigt att ytterligare resurser
satsas på insatser mot aids.
Smittspridningen mellan män som har sex
med män är oförändrat hög. De frivil-
ligorganisationer som byggt upp en
välfungerande organisation med
förebyggande och psykosociala insatser,
i syfte att motverka ökad
smittspridning, bör få fortsätta och
vidareutveckla sin unika kapacitet. Jag
anser därför att 7 miljoner kronor borde
överföras från Smittskyddsinstitutets
anslag till anslaget för insatser mot
aids.
De handikappades situation bör
förbättras. Handikappanpassningen skall
vara en självklarhet vid nybyggnad och
ombyggnad, framför allt vad gäller
offentliga lokaler, affärslokaler,
skolor vänthallar och sjukhus.
Diskrimineringsombudsmannen bör få rätt
att agera när funktionshindrade nekas
tillträde till teatrar och restauranger.
Vidare borde assistansreformen tillföras
100 miljoner kronor per år utöver vad
regeringen föreslagit. Ansvaret för den
personliga assistansen skall läggas på
en huvudman, staten. Den hjälp och det
stöd som de assistansberoende behöver
skall inte påverkas av i vilken kommun
de lever. De som har behov av det skall
ha rätt att ha sin vanliga assistent
även vid vistelse i skola eller daglig
verksamhet.
Barnombudsmannens verksamhet är
ovärderlig som opinionsbildare.
Myndigheten bör därför tillföras
ytterligare en miljon kronor för att
fortsätta att utveckla verksamheten.
Efter psykiatrireformen, nedskärningar
inom socialförsäkringarna, den allt
större arbetslösheten och svårigheterna
att få socialbidrag har de hemlösas
antal ökat. Åtgärder måste nu vidtas för
att hjälpa hemlösa till ett värdigt liv.
Jag anser därför att 10 miljoner kronor
borde ha avsatts för att bygga om tomma
hus eller lägenheter till bostäder
anpassade för olika grupper av hemlösa
personer.
Slutligen anser jag att det eventuella
anslagssparande som finns inom
socialvetenskapliga forskningsrådets
budget borde användas för att initiera
forskning på det alternativmedicinska
området. Forskningsinsatserna borde
inriktas på att bilda en brygga mellan
skolmedicin och alternativmedicin, för
att på det sättet utveckla skolmedicinen
i humanekologisk riktning.
När riksdagens majoritet nu genom
riksdagsbeslutet den 22 november 1996
valt en annan inriktning av politiken,
deltar jag inte i utskottets
detaljbeslut i fråga om anslagen under
utgiftsområdet.
6. Chatrine Pålsson (kd) anför:
Den 22 november 1996 fastställde
riksdagens majoritet bestående av
ledamöterna för Socialdemokraterna och
Centerpartiet den ekonomiska ramen för
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg för budgetåret 1997.
Samtidigt godkändes den preliminära
beräkningen av utgiftsområdet för
budgetåren 1998 och 1999.
Kristdemokraterna har i parti- och
kommittémotioner förordat en annan
inriktning av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. Kristdemokraternas
budgetalternativ tar sikte på tre
huvuduppgifter. För det första måste
resurser tillskapas så att kommuner och
landsting kan möta de snabbt växande
behoven av vård och omsorg. Ytterligare
nedskärningar inom vården och omsorgen
kan inte accepteras. Vidare måste
förutsättningar skapas för nya och
växande företag i syfte att åstadkomma
nya arbetstillfällen och klara
resurserna för välfärden. Den tredje
huvuduppgiften är att den ekonomiska
saneringen måste bedrivas på ett sådant
sätt att inte de mest utsatta grupperna
drabbas ytterligare och att de som
drabbats mest av regeringens
nedskärningar kompenseras.
Behoven inom hälso- och sjukvården är
väldokumenterade. Det gäller inte minst
patientgrupper som gamla och långvarigt
sjuka. Den svenska hälso- och sjukvården
har i ett internationellt perspektiv
hittills haft hög kvalitet och god
tillgänglighet. I dag finns det risk att
kvaliteten och tillängligheten
försämras. Hälso- och sjukvården står
inför stora utmaningar. Som exempel kan
nämnas att andelen personer över 85 år
under 1990-talet kommer att öka med nära
30 % vilket ställer stora krav på
utvecklingen av hälso- och sjukvården
och äldreomsorgen. De ökade behoven av
hälso- och sjukvård kan enligt min
mening inte bara mötas genom fortsatta
rationaliseringar utan vården och
omsorgen måste få en särställning i
politiken och tillförsäkras tillräckliga
resurser. Vi kristdemokrater föreslog
förändringar i budgeten som skulle
innebära en förstärkning av kommun- och
landstingssektorn med ca 6,5 miljarder
kronor för budgetåret 1997 i förhållande
till regeringens förslag. Dessa medel
skulle användas till vård och omsorg.
Det räcker inte med att säga att vård
och omsorg skall vara ett prioriterat
område utan det krävs också att man
skapar förutsättningar för detta genom
att tillföra sektorn ökade resurser. Jag
är också oroad över förändringarna i
sjukhusvården som bl.a. inneburit att
många, särskilt ensamboende äldre
personer skickats hem för tidigt. Den
kraftiga minskningen av antalet
vårdplatser har även resulterat i
överbeläggningar. Det politiska systemet
får inte skapa fyrkantiga regler om
vårdtider vid olika diagnoser och var
den enskilde skall få sin vård, utan den
enskilde måste så långt det är möjligt
få vara med i beslutet om var och hur
vården skall ske. Jag anser också att
förändringarna av vårdstrukturen gått
alltför snabbt. Det är därför en
angelägen uppgift att finna en
vårdstruktur som håller för högt ställda
medicinska kvalitetskrav och som
samtidigt är kostnadseffektiv och
praktisk. Även i detta sammanhang är det
viktigt att utgå från patientens behov.
De gränser som i dag finns mellan
primärvård, sjukhusvård, hem- och
socialtjänst skapar bekymmer för den
enskilde och jag förordar därför ett
nära samarbete mellan sjukvården och den
kommunala socialtjänsten när det gäller
rehabilitering, vård i livets slutskede
och vid utskrivning av patienter från
sjukhusen till eget boende, ålderdomshem
eller sjukhem.
Jag anser vidare att det är nödvändigt
att skapa förutsättningar för
alternativa vårdgivare. En ökad mångfald
av vårdgivare ger patienterna större
valmöjligheter och kan stimulera,
utveckla och tillföra vården nya
dimensioner. Lanstingen bör sträva efter
att förnya sin organisation så att
privata, kooperativa och ideellt drivna
alternativ kan ges förutsättningar att
utvecklas. Kraven på insyn och
kvalitetsuppföljning måste dock vara
desamma oavsett om verksamheten är
fristående eller offentlig.
När det gäller omsorgen om de äldre
anser jag att regeringen bör återkomma
med förslag om en strategi för att
motverka diskrimineringen av äldre inom
vården. Det finns undersökningar som
tyder på att det håller på att införas
en åldersgräns på 65 år i det tysta inom
sjukvården och att äldre patienter
behandlas sämre än yngre patienter.
Detta får självfallet inte ske. Vi måste
med kraft slå fast rätten till en värdig
ålderdom. De äldres behov måste stå i
centrum inom vården och omsorgen. Jag
anser också att det skall vara en
självklar rätt för äldre personer att
själva bestämma sin bostadsort. Om inte
en frivillig ändring av nuvarande
förhållanden sker måste riksdagen
överväga en lagreglering av de äldres
rätt att flytta mellan kommuner.
Sammanfattningsvis anser jag således att
äldre och sjuka skall prioriteras. Det
behövs därför ett resurstillskott under
1990-talet för att klara en god vård på
lika villkor. Detta går enligt min
mening att klara genom omprioriteringar
där de som är friska och arbetsföra får
bära ett större ansvar.
Vid behandlingen av propositionen om
läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning m.m. motsatte sig
kristdemokraterna bl.a. förslaget om att
höja det totala högkostnadsskyddet
eftersom patientavgifter och läkemedel
redan i dag är en tung börda för många
gamla och sjuka, dvs. de patientgrupper
som har störst behov av sjukvård och
medicin. För att inte den totala nivån
på högkostnadsskyddet skall innebära att
patienter av ekonomiska skäl avstår från
att uppsöka läkare eller hämta ut sin
medicin anser jag att egenkostnadstaket
i högkostnadsskyddet för öppen sjukvård
och prisnedsatta läkemedel inte bör
överstiga 1 800 kr per år. Jag anser det
också oacceptabelt att rätten till fria
läkemedel vid vissa svåra kroniska
sjukdomar tas bort. Däremot bör den s.k.
fria listan ses över och förbättras.
Enligt min mening måste ytterligare 920
miljoner kronor tillföras under 1997.
Inom tandvården anser jag att den
allmänna tandvårdsförsäkringen skall
finnas kvar även efter kommande
budgetårs utgång. Vidare bör regeringen
återkomma med förslag till ett
reformerat åtgärdstaxesystem där
högkostnadsskyddet baseras på diagnos
och vårdbehov samt beviljas genom
förhandsprövning. En fri prissättning
inom åtgärdstaxan bör också övervägas.
Jag motsätter mig även den av riksdagen
tidigare beslutade besparingen på den
statliga assistansersättningen och anser
att ytterligare 215 miljoner kronor bort
avsättas för detta ändamål.
Assistansersättningen bör snarare
utvecklas till att också omfatta
personer över 65 år.
Jag anser det också viktigt att slå
vakt om det värdefulla arbete som många
frivilliga organisationer utför och
menar att ytterligare 10 miljoner kronor
bort tillföras, för att ge utrymme för
ett stöd till Lewi Pethrus stiftelse för
filantropisk verksamhet. Stiftelsen står
i dag inför stora ekonomiska problem
vilket äventyrar dess fortsatta
verksamhet. Med hänsyn till de betydande
insatser som stiftelsen gör inom
missbrukarvården och de positiva
resultat som uppnåtts är det av yttersta
vikt att stiftelsens arbete kan drivas
vidare.
När riksdagens majoritet nu genom
riksdagsbeslutet den 22 november 1996
valt en annan inriktning av politiken,
deltar jag inte i utskottets
detaljbeslut i fråga om anslagen under
utgiftsområdet.
I propositionen framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §2
Ersättning för Ersättning för
tandvård utges om tandvård utges om
vården meddelas vid vården meddelas vid
folktandvårds- folktandvårds-
klinik, klinik,
odontologisk odontologisk
fakultet eller fakultet eller
annars genom det annars genom det
allmännas försorg allmännas försorg
eller lämnas av eller lämnas av
tandläkare, som är tandläkare, som är
uppförd på en av uppförd på en av
den allmänna den allmänna
försäkringskassan försäkringskassan
upprättad upprättad
förteckning. förteckning.
Ersättning utges Ersättning utges
enligt grunder som enligt grunder som
regeringen efter regeringen efter
förslag av förslag av
Riksförsäkringsverk Riksförsäkringsverk
et fastställer för et fastställer för
högst två år i högst två år i
sänder. sänder.
Vad som sägs i Ersättning lämnas
första stycket inte för tandvård
gäller inte åt en försäkrad som
ersättning för fyller högst 19 år
tandvård åt under det år då
försäkrad, som inte vården ges. Om
fyller minst tjugo avgiftsfri tandvård
år under det år åt sådan försäkrad
vården inleds. Om föreskrivs i
avgiftsfri tandvård tandvårdslagen
åt sådan försäkrad (1985:125).
föreskrivs i
tandvårdslagen
(1985:125).
______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1997.
Utskottets förslag till beslut om anslag
under utgiftsområde 9 Hälsovård,
sjukvård och social omsorg för
budgetåret 1997
1 000-tal kronor
Utskottets förslag överensstämmer med
regeringens förslag till
anslagsfördelning.
Utskott
ets
förslag
A Hälsovård och sjukvård
1 Sjukvårdsförmåner 15 637
m.m. (ram) 000
2 Bidrag till 908 150
hälsovård och
sjukvård (obet)
3 Insatser mot aids 150 887
(ram)
4 Ersättning till 29 700
Spri (obet)
5 Bidrag till WHO 32 780
(ram)
6 Bidrag till WHO- 2 591
enheten för
rapportering av
läkemedelsbiverknin
gar (obet)
7 Bidrag till 16 800
Nordiska
hälsovårdshögskolan
(ram)
8 Bidrag till 386 000
psykiatriområdet
(res)
9 Folkhälsoinstitutet 113 460
(ram)
1 Smittskyddsinstitut 97 460
0 et (ram)
1 Statens institut 10 606
1 för psykosocial
miljömedicin (ram)
1 Statens beredning 23 631
2 för utvärdering av
medicinsk metodik
(ram)
1 Hälso- och 22 674
3 sjukvårdens
ansvarsnämnd (ram)
B Omsorg om äldre och personer med funktionshinder
1 Vissa statsbidrag 711 200
inom äldre- och
handikappområdet
(res)
2 Statsbidrag till 207 840
vårdartjänst m.m.
(ram)
3 Bidrag till viss 80 394
verksamhet för
personer med
funktionshinder
(obet)
4 Bidrag till 131 694
handikapp- och
pensionärsorganisat
ioner (obet)
5 Ersättning för 15 700
texttelefoner (ram)
6 Bilstöd till 343 944
handikappade (ram)
7 Kostnader för 3 663
statlig 000
assistansersättning
(ram)
8 Statens institut 8 640
för särskilt
utbildningsstöd
(ram)
9 Handikappombudsmann 7 847
en (ram)
C Åtgärder för barn, socialt behandlingsarbete samt alkohol- och drogpolitik
1 Bidrag till 52 000
missbrukar- och
ungdomsvård samt
alkohol- och
drogförebyggande
arbete (obet)
2 Bidrag till 57 841
organisationer på
det sociala området
(obet)
3 Barnombudsmannen 7 639
(ram)
4 Statens nämnd för 5 916
internationella
adoptionsfrågor
(ram)
5 Statens 507 720
institutionsstyrels
e (ram)
6 Alkoholinspektionen 14 527
(ram)
7 Alkoholsortimentsnä 674
mnden (ram)
D Socialstyrelsen
1 Socialstyrelsen 372 994
(ram)
E Stöd till forskning
1 Socialvetenskapliga 92 828
forskningsrådet:
Forskningsmedel
(ram)
2 Socialvetenskapliga 7 650
forskningsrådet:
Förvaltning (ram)
Sammanfattning 1
UTGIFTSOMRÅDE 9 2
Proposition 1996/97:1 2
Motionerna 3
Motioner om Riktlinjer: Hälso- och
sjukvård 3
Motioner om Riktlinjer: Omsorg om
äldre 5
Motioner om Riktlinjer: Omsorg om
personer med funktionshinder 6
Motioner om anslag 7
Motioner under A 7
Motioner under B 10
Motioner under C 12
Motioner under D 14
Motioner under E 15
Utskottet 16
Inriktning av hälso- och sjukvård,
omsorg om äldre och personer med
funktionshinder 16
Hälso- och sjukvård 17
Omsorg om äldre 24
Omsorg om personer med
funktionshinder 31
Anslag 36
Hälso- och sjukvård (A 1 A 13) 36
Sjukvårdsförmåner m.m. (A 1) 36
Läkemedel och tandvård 41
Insatser mot aids (A 3) 43
Medelsanvisningen 44
Informationsinsatser, m.m. 45
Bidrag till psykiatriområdet (A
8) 47
Folkhälsoinstitutet (A 9) 49
Smittskyddsinstitutet (A 10) 50
Statens institut för psykosocial
miljömedicin (A 11) 51
Övriga medelsanvisningar under A 52
Omsorg om äldre och personer med
funktionshinder (B 1 B 9) 52
Vissa statsbidrag inom äldre- och
handikappområdet (B 1) 52
Bilstöd till handikappade (B 6) 55
Kostnader för statlig
assistansersättning (B 7) 58
Övriga medelsanvisningar under B 64
Åtgärder för barn, socialt
behandlingsarbete samt alkohol- och
drogpolitik (C 1 C 7) 64
Bidrag till ungdomsvård och
missbrukarvård samt alkohol- och
drogförebyggande arbete (C 1) 64
Bidrag till organisationer på det
sociala området (C 2) 66
Insatser för hemlösa 70
Barnombudsmannen (C 3) 71
Statens institutionsstyrelse (C
5) 71
Alkoholinspektionen (C 6) 72
Övriga medelsanvisningar under C 73
Socialstyrelsen (D 1) 73
Behörighetsfrågor 75
Stöd till forskning (E1 E2) 79
Socialvetenskapliga
forskningsrådet (E 1 E 2) 79
Övrig statlig verksamhet 81
Systembolaget AB 81
Utskottets bedömning 81
Inriktningen av hälso- och
sjukvården samt av omsorgen om
äldre och personer med
funktionshinder 81
Hälso- och sjukvård 82
Omsorg om äldre 85
Omsorgen om personer med
funktionshinder 87
Anslagen 88
Hemställan 98
Särskilda yttranden 99
Bilaga 1: Förslag till lag om
ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring 110
Bilaga 2: Utskottets förslag till
beslut om anslag under
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg för budgetåret
1997 111
Bilaga 3: Av utskottet avstyrkta
motionsyrkanden 113
_______________________________
* Har ej deltagit i beslutet
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1994:746.