1996/97
NU9
Ärendet
I detta betänkande behandlas - helt eller delvis - 20 motioner från den
allmänna motionstiden med yrkanden om vissa konkurrensfrågor.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats av
företrädare för HELA - Sveriges Vård & Omsorgsföretag, Södra Skogsägarna
ekonomisk förening och sågverksföreningen SÅG I SYD. En skrivelse har också
inkommit i ärendet.
Sammanfattning
I betänkandet behandlas 28 motionsyrkanden om olika konkurrensfrågor. De
aktuella yrkandena tar sikte på dels konkurrenslagens förhållande till annan
lagstiftning, dels tillämpningen av vissa i konkurrenslagen centrala
bestämmelser. En beskrivning lämnas i betänkandet av hur konkurrenslagen är
uppbyggd. Vidare redovisas ett väsentligt antal utredningar - såväl pågående
som avslutade - som på olika sätt berör konkurrenslagen.
Ett stort antal av de aktuella yrkandena avser frågan om förutsättningarna
för kooperativ näringsverksamhet. Yrkandena är föranledda bl.a. av
Konkurrensverkets avgörande sommaren 1996 att samverkansformerna inom den
producentkooperativa sammanslutningen Södra Skogsägarna har en
konkurrensbegränsande verkan. Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning
till att en rättsprocess i ärendet pågår. Vidare konstateras att regeringen
bedriver ett internt beredningsarbete som sannolikt kommer att innefatta en
analys av det s.k. legalundantaget på lantbruksområdet. Utskottet förutsätter
att regeringen bedriver detta arbete skyndsamt och i lämpligt sammanhang för
riksdagen redovisar resultatet av beredningsarbetet. I en reservation (m, fp)
påpekas att förbudet mot prissamverkan är ett av de bärande motiven bakom
konkurrenslagstiftningen och att lagen måste vara effektiv i detta hänseende.
En motsatt uppfattning framförs i en annan reservation (c, v, mp), i vilken
anförs att den nämnda rättsprocessen ej behöver avvaktas och att
legalundantaget måste reformeras så att bestämmelser införs som ger tillåtelse
till prissamverkan.
Även frågan om utformningen av gruppundantaget för kedjor inom detaljhandeln
har föranlett motionsyrkanden. Uppmärksamheten riktas mot de bestämmelser som
gäller för samverkan inom ICA i förhållande till andra samverkansformer. Efter
motionstidens utgång och under beredningen av ärendet avlämnade en arbetsgrupp
inom Närings- och handelsdepartementet ett förslag till förändringar i det
aktuella gruppundantaget. Utskottet understryker betydelsen av att en
grundläggande analys genomförs av de nuvarande samverkansformernas effekter
och anför att det inte är orimligt att det nuvarande gruppundantaget förlängs
ytterligare i avvaktan på slutförandet av detta analysarbete.
I ett flertal yrkanden reses krav på att konkurrenslagen skall förhindra att
kommuner och landsting, som bedriver egen, konkurrensutsatt näringsverksamhet,
med hjälp av skattefinansierad underprissättning slår ut privata
tjänsteföretag. I denna del förekommer också yrkanden med innebörd att den
offentliga verksamheten skall öppnas för konkurrens från privata och
kooperativa tjänsteföretag. Utskottet avstyrker motionerna men betonar vikten
av en väl fungerande konkurrens och att konkurrenssnedvridande förfaranden
påtalas och åtgärdas. Vidare sägs att konkurrensen skall vara ett verktyg för
att stimulera start av nya företag, vilket kan skapa ny sysselsättning. I en
reservation (m, c, fp, kd) framhålls det angelägna i att öppna den offentliga
verksamheten inom sjukvård, skola, åldringsvård etc. för konkurrens i syfte
att skyndsamt utveckla en privat tjänsteproduktion. Härutöver anförs i
reservationen att åtgärder måste vidtas som förhindrar att enskilda företagare
konkurreras ut av skattefinansierad kommunal affärsverksamhet.
I övrigt behandlar utskottet yrkanden beträffande bolag som under
monopolliknande förhållanden fullgör tidigare samhällsstyrd och samhällsägd
verksamhet, fackliga organisationers affärsverksamhet och införande av lokal
förköpsrätt. Samtliga yrkanden avstyrks av utskottet men följs upp vad gäller
de två sistnämnda frågorna i reservationer (m, c, fp, mp, kd resp. mp).
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1996/97:Fi801 av Bengt Harding Olson (fp) såvitt gäller yrkandena att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
konkurrenslagens tillämplighet på all statlig och kommunal verksamhet,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
Konkurrensverkets kompetens innefattande förbud för all offentlig verksamhet
som hindrar eller motverkar konkurrensen.
1996/97:N201 av Arne Kjörnsberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå hur
tillsyn och inspektion skall ske av bolag som under monopolliknande
förhållanden utövar en samhällsfunktion.
1996/97:N203 av Olle Lindström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att skattefinansierade
offentliga företag ej får konkurrera med privata företag.
1996/97:N206 av Carl Bildt m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet (1) att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
konkurrensutsättning och försäljning av kommunala och landstingskommunala
företag och verksamheter.
1996/97:N210 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
konkurrensneutralitet mellan olika företagsformer inom detaljhandeln.
1996/97:N212 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, kd) såvitt gäller yrkandet (11)
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att delar av den verksamhet, som i dag bedrivs inom offentliga monopol, bör
öppnas för egenföretagande och entreprenader.
1996/97:N219 av Peter Weibull Bernström och Ingvar Eriksson (båda m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av konkurrenslagen.
1996/97:N226 av Anders G Högmark och Jan-Olof Franzén (båda m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en översyn av konkurrenslagen i berörda delar.
1996/97:N234 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att konkurrenslagen och gruppundantaget för kedjor i
detaljhandeln ses över så att lika konkurrensregler skall gälla för alla
företagsformer oberoende vilken organisationsform man valt.
1996/97:N245 av Carl G Nilsson och Eva Björne (båda m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av ändring i konkurrenslagen.
1996/97:N248 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
1. beslutar om sådan ändring att bestämmelsen om prissamverkan i 18 c §
andra stycket 2 b KL upphävs,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ändring av KL i syfte att anpassa möjligheten till federativ samverkan mellan
föreningar till motsvarande bestämmelser inom EG-rätten i Rådsförordning
26/62, artikel 3.1 andra meningen,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ändring av KL innebärande att förhandlingskooperation som bedrivs under
konkurrensmässiga former och utan prisdiskriminering skall ingå i
legalundantaget,
4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ändring av KL i syfte att närmare anpassa bestämmelsen om medlems fria
rörlighet till EG-rättens företagsbaserade synsätt,
5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
likvärdighet mellan kooperativt företagande och andra företagsformer.
1996/97:N249 av Margareta E Nordenvall och Anna Åkerhielm (båda m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att konkurrenslagen
görs tillämplig på alla tjänster inom sjukvård, skola och utbildning i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:N250 av Karin Falkmer m.fl. (m) såvitt gäller yrkandena att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten
av ökad konkurrens,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn av konkurrenslagen.
1996/97:N251 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandena att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
inriktningen av konkurrenspolitiken,
5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
Konkurrensverkets granskning av de fackliga organisationernas
affärsverksamhet.
1996/97:N252 av Olof Johansson m.fl. (c) såvitt gäller yrkandena att riksdagen
7. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
offentlig sektor och näringsliv,
8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
kooperativ näringsverksamhet inte skall missgynnas i konkurrenshänseende.
1996/97:N255 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (11) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en ny arena för nyföretagande i gränssnittet mellan offentlig och
privat verksamhet.
1996/97:N256 av Alf Svensson m.fl. (kd) såvitt gäller yrkandet (1) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att en effektivare konkurrenspolitik som förhindrar marknadsdelning,
prissamverkan och som utövar fusionskontroll harmoniseras med utvecklingen
inom EU.
1996/97:N260 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en förändring av konkurrenslagstiftningen syftande till att säkra
jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens rätt att samverka i
primärför- eningar.
1996/97:N267 av Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
konkurrensneutralitet mellan olika företagsformer inom detaljhandeln.
1996/97:N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet (20) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en särskild prövning av konkurrenssituationen i samband med ett ökat lokalt
ägande och vid införande av lokal förköpsrätt av fast egendom.
Utskottet
Bakgrund
Konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:56,
bet. NU17). Lagen ersatte den tidigare konkurrenslagen (1982:729) och lagen
(1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter.
Den nya konkurrenslagen (KL) är baserad på den s.k. förbudsprincipen, vilken
utgår från att vissa konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför
skall vara förbjudna. Efter mönster från EG-rätten innehåller KL två
principiella förbud, nämligen mot konkurrensbegränsande samarbete mellan
företag (6 §) och mot missbruk från ett eller flera företags sida av en
marknadsdominerande ställning (19 §). Dessa bestämmelser motsvaras av
Romfördragets artiklar 85 (regler beträffande avtal m.m. som har till syfte
eller effekt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen) och 86 (regler
beträffande ett eller flera företags missbruk av dominerande ställning), vilka
ingår i de grundläggande konkurrensreglerna för den gemensamma marknaden.
Förbudet i artikel 85 (artikel 85.1) riktar sig mot avtal (avtalskriteriet)
mellan företag, beslut av företagssammanslutningar eller samordnade
förfaranden. För att samarbetet skall vara förbjudet fordras att det dels har
till syfte eller resultat att konkurrensen inom EG hindras, begränsas eller
snedvrids (konkurrensbegränsningskriteriet), dels kan påverka handeln mellan
medlemsstaterna (samhandelskriteriet). Emellertid kan detta förbud förklaras
inte vara tillämpligt om de negativa verkningarna av ett konkurrensbegränsande
förfarande uppvägs i tillräcklig grad av positiva verkningar av förfarandet.
Undantag från förbudet kan beviljas i enskilda fall av kommissionen efter
anmälan från berörda företag. Dessutom har kommissionen bemyndigats av rådet
att utfärda förordningar om undantag för vissa bestämda typer av avtal, s.k.
gruppundantag. Gruppundantagsförordningarna har i stort sett likartad
uppbyggnad. De reglerar närmare vilka avtalstyper som är undantagna och under
vilka villkor undantagen gäller. Inom EG finns undantag för bl.a.
specialiseringsavtal, avtal om forskning och utveckling samt franchiseavtal.
Förbudet i artikel 86 riktar sig mot åtgärder som företag med
marknadsdominerande ställning vidtar mot andra företag. För att ett förfarande
skall vara förbjudet fordras dels att det är fråga om missbruk av
marknadsdominans, dels att förfarandet kan påverka handeln mellan
medlemsstaterna. Artikeln medger ingen möjlighet till undantag.
Romfördraget innehåller inga tillämpningsregler till artiklarna 85 och 86.
Sådana regler har tillkommit genom särskilda förordningar. Den grundläggande
tillämpningsförordningen är förordning (EEG) nr 17/62. I denna uttalas
principen att alla konkurrensbegränsande avtal, beslut och samordnade
förfaranden som avses i artikel 85.1 är förbjudna. Om de inte faller under
något gruppundantag, måste de i princip anmälas till kommissionen och av denna
beviljas undantag för att bli tillåtna. Enligt förordningen ges därutöver
möjlighet att efter ansökan till kommissionen få besked om att artiklarna 85
eller 86 inte är tillämpliga. Detta gör kommissionen i form av ett s.k. icke-
ingripandebesked.
Förbudet i den svenska konkurrenslagen mot konkurrensbegränsande samarbete
(6 §) riktar sig mot avtal mellan företag som hindrar, begränsar eller
snedvrider konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller
som ger ett sådant resultat. Bestämmelsen är heltäckande för alla former av
konkurrensbegränsande samarbete, men i lagen utpekas exempel på vissa typer av
samarbete som i särskilt hög grad är negativa för konkurrensen. Sådana är
bl.a. avtal om priser, produktions- och utbudsbegränsningar av olika slag samt
uppdelning av marknader.
Bestämmelsen (19 §) om förbud mot missbruk av dominerande ställning riktar
sig mot åtgärder som företag med dominerande marknadsställning vidtar mot
andra företag. Att ha en dominerande marknadsställning är i sig inte
förbjudet. Vad förbudet är inriktat mot är att denna ställning utnyttjas på
ett sätt som skadar konkurrensen. Förbudet avser varje slags missbruk av en
dominerande ställning. I likhet med artikel 86 i Romfördraget exemplifieras i
lagtexten vissa särskilt utpräglade beteenden som kan utgöra missbruk. Ett
exempel är påtvingande av oskäliga inköps- eller försäljningspriser. Priser
som är oskäligt höga är till nackdel för konsumenterna, medan priser som är
oskäligt låga (s.k. underprissättning) kan ha till syfte att slå ut svagare
konkurrenter som inte har förmåga att hålla sådana priser under en längre tid.
Vad gäller förbudet mot missbruk av dominerande ställning finns ingen
möjlighet till undantag, utan förbudet är absolut.
I tillämpningen av förbudsreglerna mot konkurrensbegränsande samarbete och
missbruk av dominerande ställning är avgränsningen av den s.k. relevanta
marknaden av central betydelse. Marknadsavgränsningen innefattar en bestämning
av dels den relevanta produktmarknaden, dels den relevanta geografiska
marknaden. Avgörande vid bedömningen av produktmarknaden är produktens
utbytbarhet. Produkter som är inbördes utbytbara med hänsyn till egenskaper,
pris, användning m.m. anses tillhöra samma produktmarknad. Den geografiska
marknaden skall bestämmas till hela Sverige eller en del av Sverige. Vid
bestämning av den geografiska marknaden har bl.a. transportmöjligheter och
transportkostnader betydelse. Det finns inget kriterium för vad som kan anses
vara relevant marknad för vare sig avtals- eller dominansärenden, då
omfattningen av den relevanta marknaden kan variera högst avsevärt mellan
olika enskilda fall.
För att ett samarbete skall anses vara konkurrensbegränsande skall ett
märkbarhetskriterium på den aktuella relevanta marknaden vara uppfyllt, dvs.
avtalet i fråga skall påverka den svenska marknaden på ett märkbart sätt.
Konkurrensverket har i ett allmänt råd om tolkningen av begreppet märkbar
effekt fastslagit att samverkan mellan företag som tillsammans har en
marknadsandel på den relevanta marknaden som inte överstiger 10 % och där inte
någon av avtalsparterna har en årsomsättning som överstiger 200 miljoner
kronor är att betrakta som ett s.k. bagatellavtal och därmed inte omfattas av
förbudet i 6 § KL. Om omsättningen för varje företag inte överstiger 10
miljoner kronor kan de tillsammans ha en marknadsandel på högst 15 % utan att
omfattas av förbudet.
Bestämningen av den relevanta marknaden har, såsom tillämpningen av lagen
visat, större betydelse när ett företags eventuella missbruk av en dominerande
ställning skall bedömas. En snävt definierad relevant marknad skapar
sannolikhet för att dominans skall uppstå. I lagmotiven till 19 § KL (prop.
1992/93:56 s. 85) sägs att man av hittillsvarande praxis i EG-rätten bör kunna
dra slutsatsen att en marknadsandel understigande 30 % normalt utesluter en
dominerande ställning. Om andelen uppgår till mellan 30 och
40 % ligger den under den nivå som tyder på dominans. Om andelen ligger över
40 % är den att anse som beaktansvärd och ger tydliga tecken på dominans. När
marknadsandelen stigit över 50 % skapar den en förutsättning för dominans, och
när andelen överstiger 65 % föreligger starkt bevis för dominans. För att en
dominerande ställning skall bedömas vara för handen bör utöver marknadsandel
bl.a. beaktas förekomsten av potentiell konkurrens på marknaden.
I konkurrenslagen lämnas - i likhet med i EG-rätten - möjlighet för
Konkurrensverket att lämna ett s.k. icke-ingripandebesked vad gäller
tillämpning av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete och förbudet mot
missbruk av dominerande ställning. Innebörden i bestämmelsen (20 §) är att
Konkurrensverket - efter ansökan av ett företag - kan förklara att ett avtal
eller förfarande inte faller under nämnda förbud. Anledningen till denna
beslutsprocedur är att det i många fall är svårt för ett enskilt företag att
avgöra räckvidden av de två förbuden. Viktiga förutsättningar för förbuden,
såsom om konkurrensen påverkas på ett märkbart sätt och företagens styrka på
marknaden, kan bara bedömas sedan omständigheterna i det enskilda fallet
klarlagts.
Till skillnad från förbudet mot missbruk av dominerande marknadsställning
kan undantag medges från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete mellan
företag. Både individuella undantag och gruppundantag kan meddelas.
Konkurrensverket får besluta om undantag (8 §) i det särskilda fallet om
bedömningen kan göras att det berörda avtalet bidrar till att förbättra
produktionen eller distributionen av nyttigheter. Likaså kan ett avtal som
bedöms främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande tillåta beslut om
undantag. I båda fallen krävs att ytterligare förutsättningar är uppfyllda. I
lagen (17 §) har också införts möjlighet att medge ett generellt undantag från
förbudsområdet för sådana kategorier av avtal som uppfyller förutsättningarna
i lagen för individuella undantag - s.k. gruppundantag. Gruppundantag meddelas
av regeringen i form av förordningar. I samband med att konkurrenslagen trädde
i kraft den 1 juli 1993 utfärdade regeringen nio förordningar om gruppundantag
(1993:72-80). Åtta av de meddelade gruppundantagen har sin motsvarighet i
gemenskapsrätten. Förordningarna omfattade ensamåterförsäljaravtal, exklusiva
inköpsavtal, försäljnings- och serviceavtal för motorfordon,
specialiseringsavtal, avtal om forskning och utveckling, patentlicensavtal,
know-how-licensavtal samt franchiseavtal. Dessutom infördes ett undantag för
kedjor i detaljhandeln, vilket saknar motsvarighet i EG-rätten.
Giltighetstiden för gruppundantagen begränsades till tre år, dvs. till
utgången av juni 1996. Den 1 juli 1996 trädde sex nya förordningar om
gruppundantag i kraft: ensamåterförsäljaravtal (1996:341), exklusiva
inköpsavtal (1996:342), specialiseringsavtal (1996:343), avtal om forskning
och utveckling (1996:344), avtal om tekniköverföring (1996:345) samt
franchiseavtal (1996:369). Dessa gruppundantag gäller till utgången av juni
1998 utom undantaget beträffande avtal om tekniköverföring som gäller till
utgången av mars 2006. Vidare trädde ett gruppundantag (1996:65) för
försäljnings- och serviceavtal för motorfordon i kraft den 1 mars 1996 som
gäller fram till utgången av september 2002. I december 1996 beslutade
regeringen om att införa ett nytt gruppundantag (1996:1368) för vissa avtal,
beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn. Denna förordning
trädde i kraft den 1 februari 1997 och gäller till utgången av mars 2003.
Beträffande gruppundantaget (1993:80) för kedjor i detaljhandeln förlängdes
detta, med viss förändring, med endast ett år fram till den 1 juli 1997.
Vad gäller jordbruksområdet föreskrivs i artikel 42 i Romfördraget att
konkurrensreglerna är tillämpliga på produktion av och handel med
jordbruksprodukter i den utsträckning som rådet bestämmer. Rådet har antagit
förordning (EEG) nr 26/62 som lägger fast hur konkurrensreglerna skall
tillämpas på jordbruksområdet. Enligt denna förordning gäller i princip
fördragets artiklar 85 och 86 för jordbruksvaror. Dock föreskrivs vissa
situationer där undantag från förbudet i artikel 85.1 medges för produktion av
och handel med jordbruksprodukter.
Avtal, beslut eller samordnade förfaranden som utgör en integrerad del av en
nationell marknadsorganisation omfattas inte av förbudet. Med en nationell
marknadsorganisation avses ett organ - statligt eller privat - som under
statlig kontroll har hand om genomförandet av jordbruksregleringen för visst
produktslag inom en stat. För de flesta jordbruksprodukter finns antaget
rådsförordningar om bildandet av gemensamma marknadsorganisationer inom EG.
Vad som skall anses vara jordbruksprodukter framgår av bilaga II till
förordningen. I förordningen sägs att undantaget i synnerhet gäller för avtal
etc. mellan jordbrukare, jordbrukarorganisationer eller sammanslutningar av
sådana organisationer som tillhör samma medlemsstat. Detta gäller sådana avtal
i den mån de berör produktionen eller försäljningen av jordbruksprodukter
eller användandet av gemensamma anläggningar för lagerhållning, behandling
eller förädling av jordbruksprodukter. Avtalen får dock inte innehålla någon
förpliktelse att tillämpa ett fastställt pris, och avtalet får heller inte
medföra att konkurrensen elimineras.
I förordningen anges också att avtal etc. som anses nödvändiga för
uppnåendet av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken enligt Romfördragets
artikel 39 är undantagna. Samtliga uppräknade mål i artikeln måste uppfyllas
för att undantaget skall vara tillämpligt. De jordbrukspolitiska målen
omfattar bl.a. en skälig levnadsstandard för jordbrukarna, en stabiliserad
marknad och en trygg livsmedelsförsörjning. Även sådana avtal som är en direkt
följd av den reglering som den gemensamma marknadsorganisationen vilar på -
oavsett om sådana avtal är nödvändiga för att målen i artikel 39 skall uppnås
- faller utanför Romfördragets konkurrensregler.
Våren 1994 beslutade riksdagen (prop. 1993/94:210, bet. NU23) att införa
särskilda bestämmelser i konkurrenslagen för s.k. primärföreningar inom
lantbrukssektorn (det s.k. legalundantaget). Ett skäl var att Konkurrensverket
hade gjort bedömningen att det inte var möjligt att meddela undantag från
förbudet i 6 § mot konkurrensbegränsande samarbete vad gällde den samverkan
som bedrivs mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i
primärföreningar. Beslutet innebar att det i konkurrenslagen infördes kom- pl-
etterande bestämmelser (18 a-18 c §§) med innebörden att förbudet mot
konkurrensbegränsande samarbete i vissa avseenden inte skall tillämpas
beträffande samverkan i en ekonomisk förening vars medlemmar är enskilda
lantbrukare eller företagare som bedriver jordbruk, trädgårdsnäring eller
skogsbruk. De samverkansformer som särskilt anges i lagen (18 c § första
stycket) är produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed
sammanhängande verksamhet i fråga om jordbruks-, trädgårds- eller
skogsprodukter eller inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet.
De särskilda konkurrensreglerna för lantbrukets primärföreningar medger
undantag endast i förhållande till förbudet i 6 § KL. Från tillämpningen av
förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § KL gäller inget
undantag. I utskottets ställningstagande till det föreslagna undantaget (bet.
1993/94:NU23 s. 15) hänvisades till de särskilda förhållanden som råder för
verksamhet inom de aktuella branscherna som motiverar att de ges en
särställning i KL. Utskottet underströk betydelsen av att förbudet mot
missbruk av dominerande ställning alltjämt är tillämpligt på de aktuella
föreningarna. Det förhållandet, sades det, att flera av föreningarna har
uppnått ansenliga andelar på sina respektive marknader gör att deras agerande,
liksom andra stora företags beteende, noga måste följas av Konkurrensverket.
I legalundantaget innefattas ej avtal som innebär begränsningar i medlemmars
rörlighet på marknaden (18 c § andra stycket 1). Vidare tillåts ej sådan
samverkan som innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs
på varor som produceras hos medlemmarna (18 c § andra stycket 2). I lagtexten
utpekas två typer av fall för tillämpning av lagen på denna punkt. Det första
fallet gäller när försäljningen sker direkt mellan en medlem och tredje man. I
denna situation finns det enligt vad som anfördes i propositionen inga
beaktansvärda skäl att tillåta prissamverkan i vidare mån än vad som är
möjligt inom ramen för bestämmelserna om undantag i KL. Det andra fallet avser
när föreningen svarar för försäljningen. Då kan sådana positiva effekter
uppstå genom samverkan i föreningen att det finns skäl att tillåta en mer
långtgående prissamverkan. En sådan samverkan borde dock bara tillåtas,
anfördes det, under förutsättning att konkurrensen på marknaden inte hindras,
begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning. I propositionen uttalades
att som tumregel bör gälla att samverkan är tillåten om de samverkande
företagen svarar för högst 25 % av den relevanta marknaden. Om samverkan tar
sikte på att balansera makten hos en stark köpare torde, menade regeringen,
prissamverkan som omfattar en större andel av marknaden än 25 % inte förvanska
konkurrensen i väsentlig omfattning.
I sin prövning av förslaget i denna del ansåg utskottet (bet. 1993/94:NU23
s. 22) att det fanns betydande fördelar med att i lagen på angivet sätt
undanta viss form av prissamverkan inom ramen för ekonomiska föreningar
avseende jord- och skogsbruket samt trädgårdsnäringen. En sådan samverkan
kunde vara nödvändig med hänsyn till vad som i övrigt sker inom föreningen,
t.ex. när det gäller vidareförädling av produkter från medlemsföretagen.
Undantaget från förbudet måste emellertid, menade utskottet, vara försett med
de restriktioner som hade angivits i propositionen. Utskottet framhöll att
regeringens förslag innebar att prissamverkan godtas i högre grad inom de
berörda branscherna än inom näringslivet i övrigt. Samverkan inom ramen för en
ekonomisk förening ges en särställning jämfört med om samverkan i stället
skett genom ett aktiebolag med jord- eller skogsbrukare som delägare. Vad
gällde avgränsningen av den relevanta marknaden betonade utskottet att denna,
såvitt gällde jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, måste bedömas enligt
samma kriterier som tillämpas för övriga produkter. Detta innebär, sades det,
att den geografiska marknaden i dessa fall kan vara en region eller hela
Sverige beroende på förhållandena för produkten i fråga.
I detta sammanhang kan en viss jämförelse göras av det svenska
legalundantaget och EG-rätten. Grundläggande i EG-rätten är det behov av
samverkan som genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken kräver och
som har föranlett bestämmelser för när konkurrensreglerna ej skall tillämpas.
Det svenska legalundantaget - som infördes före det svenska medlemskapet i EU
- betingades av andra skäl. De särskilda konkurrensreglerna för det svenska
lantbruket syftar till att i allt väsentligt möjliggöra den verksamhet som
förekommer i lantbrukets primärföreningar med hänsyn till den nytta som denna
verksamhet för med sig från allmän synpunkt. Av dessa skilda utgångspunkter
följer också vissa olikheter vad gäller tillämpningen av det svenska
legalundantaget och motsvarande bestämmelser i rådsförordningen 26/62. I det
svenska undantaget innefattas samverkan mellan primärföreningar inom
skogsbrukets område. Skogsprodukter omfattas inte av nämnda förordning.
I den svenska konkurrenslagen (3 §) är definitionen på begreppet ?företag?
vidsträckt och omfattar i princip varje juridisk eller fysisk person som
driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Det spelar härvid
ingen roll om verksamheten är inriktad på ekonomisk vinst eller inte, utan det
avgörande är om någon form av ekonomisk eller kommersiell verksamhet bedrivs.
Även statliga och kommunala organ som driver verksamhet av ekonomisk eller
kommersiell natur räknas som företag, dock inte när det är frågan om
myndighetsutövning.
I specialmotiveringen (prop. 1992/93:56 s. 70) till 6 § KL påpekades att när
riksdagen efter avvägning mellan olika allmänna intressen genom lag beslutat
om offentliga regleringar som medför konkurrenshämmande verkningar kan en
sådan situation uppkomma att konkurrenslagen inte alls skall tillämpas.
Företagen kan då vara rättsligt förpliktade att handla på visst sätt.
Konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor vilka inte uttrycker den fria
partsviljan, utan är en direkt och avsedd effekt av lagstiftning eller en
ofrånkomlig följd av denna, kan således inte angripas med stöd av denna lag.
Enligt allmänna principer har, om inte annat sägs, speciallag företräde
framför allmän lag och nyare lag företräde framför äldre lag.
Vad gäller införandet av legalundantaget i konkurrenslagen framhölls i
proposition 1993/94:210 (s. 35) att denna åtgärd inte var föranledd av
rättsliga aspekter avseende om en konflikt föreligger mellan konkurrenslagen
och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. I stället hänvisades i
propositionen till de särskilda förutsättningar som gäller för just
jordbruksnäringen som en grund för att införa de nya bestämmelserna. Det
påpekades också att KL är neutral till olika associationsformer så till vida
att ett konkurrensbegränsande samarbete bedöms inte utifrån den ram som valts
för samarbetet utan i förhållande till effekterna på marknaden med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Undantaget är således inte motiverat
av att den aktuella verksamheten bedrivs i associationsformen ekonomisk
förening, utan av de speciella omständigheter under vilka de utpekade
näringarna arbetar under.
I februari 1997 avlämnade den s.k. Konkurrenslagsutredningen (särskild
utredare: f.d. regeringsrådet Lars Jonson) sitt huvudbetänkande
Konkurrenslagen 1993-1996 (SOU 1997:20). Enligt direktiven (dir. 1995:136) var
uppgiften att genomföra en kartläggning och sammanställning av de allmänna
erfarenheterna av lagen och det administrativa förfarandet vid lagens
tillämpning. I direktiven ställdes bl.a. frågan huruvida det var effektivt och
lämpligt att överföra EG:s konkurrensregler till en nationell marknad och
tillämpa dessa på svenska förhållanden. Vidare ålades utredningen att
analysera i vilken utsträckning lagen kolliderar med andra bestämmelser och om
detta i så fall medför särskilda problem från konkurrenssynpunkt. I utredarens
uppdrag ingick inte att behandla frågor om konkurrensreglernas tillämpning på
jordbruksområdet eller den kooperativa företagsformens ställning i förhållande
till KL.
Utredningens huvudsakliga slutsatser är följande, såvitt gäller de frågor
som i detta sammanhang är aktuella. KL:s regelsystem sett till dess
konstruktion och tillämpning har betydande svagheter, menar utredaren. Även om
lagen har medfört att konkurrensbegränsningar undanröjts så bör den förenklas
och förtydligas så långt det är möjligt, sägs det. EG-modellen för
regelsystemet bör dock i huvudsak behållas men följas mer flexibelt. Den
internationella utvecklingen i fråga om liknande lagstiftning - här utpekas
Storbritannien som ett exempel - bör bevakas med sikte på möjliga
förbättringar av KL. I betänkandet behandlas vidare förekomsten av
?kollisioner? mellan KL och andra regelverk. Utredningen har gått igenom drygt
100 sådana fall som Konkurrensverket har avgjort mellan åren 1993 och 1996.
Till stor del avser dessa ärenden offentliga aktörers verksamhet, påpekas det.
I betänkandet sägs att företrädare för mindre företag uttryckt besvikelse över
att KL många gånger inte ansetts tillämplig på skilda slag av offentlig,
särskilt kommunal, verksamhet. Även Konkurrensverket, uppges det, anser att KL
är ett otillräckligt instrument i dessa sammanhang. Från kommunala
intresseorganisationers sida har delvis motsatta ståndpunkter kommit till
uttryck samtidigt som även dessa organisationer, nämner utredningen, har
efterlyst klarare regler om KL:s räckvidd. Här påminner utredningen om den
s.k. Underprissättningsutredningens arbete (vars slutsatser kommer att beröras
i nästa avsnitt). Med hänvisning till denna utredning finner
Konkurrenslagsutredningen ingen anledning till att på nytt ta upp frågan om
samspelet mellan KL och offentlig verksamhet till granskning. Dock framhålls
att de erfarenheter som har redovisats ger stöd för uppfattningen att dessa
frågor är av mycket stor betydelse för många mindre företags
konkurrenssituation och utvecklingsmöjligheter. När det gäller den konkreta
tillämpningen av KL refereras även här till synpunkter som framkommit på lagen
under utredningsarbetets gång. Från olika intressenters sida hade framhållits
svårigheten att bedöma vad som är relevant marknad och företagens andel därav.
Utredningens uppfattning på denna punkt är att dessa bedömningsproblem inte
kan avhjälpas genom generella åtgärder. Det är fråga om, sägs det,
rättstillämpning och bedömningar som måste göras i det enskilda fallet. Detta
torde gälla oavsett hur regelsystemet utformas. Vad gäller bestämmelsen
beträffande förbud mot missbruk av dominerande ställning redovisar utredningen
att kritik framförts mot lagregeln och det sätt på vilket Konkurrensverket
tillämpat den. Utredningen framhåller dock att regeln haft en preventiv
verkan. Slutsatsen av utredningens överväganden på denna punkt är att det inte
i nuläget finns tillräckliga skäl att lägga fram förslag om ändring av det
huvudsakliga innehållet i bestämmelsen.
Utredningen kommer att remissbehandlas under våren 1997, och en
lagrådsremiss beräknas komma att lämnas under hösten 1997.
Inriktningen av konkurrenspolitiken
Motionerna
Ett väsentligt antal motioner har väckts som belyser förhållandet mellan
konkurrenslagen och sådana offentliga regleringar som styr t.ex.
förutsättningarna för att etablera näringsverksamhet på framför allt kommunal
och landstingskommunal nivå.
I motion 1996/97:N206 (m) påpekas att en lång rad verksamheter, framför allt
i kommuner och landsting, drivs i monopolform. Den stora offentliga sektorn
har inte givit plats för valfrihet inom områden som barnomsorg, skola och
vård. Detta har resulterat i en underutvecklad privat tjänstesektor.
Motionärerna menar att privata entreprenörer skall ha rätt att utmana
offentlig näringsverksamhet. Målet, sägs det, är att all offentlig konsumtion
av tjänster och varor skall produceras på det mest ändamålsenliga sättet till
lägsta möjliga kostnad. Konkurrens är ett viktigt sätt att skapa effektivitet,
heter det.
Det är viktigt att en privat tjänstesektor skyndsamt utvecklas, bl.a. inom
områden som service, vård och omsorg, anförs det i motion 1996/97:N252 (c).
Som en följd av de stora förändringarna i offentlig sektor öppnas nya
möjligheter för kvinnor att starta nya företag i verksamhet som tidigare har
bedrivits i offentlig regi. Om en verksamhet kan utföras lika bra och till en
för skattebetalarna fördelaktigare kostnad av näringslivet i stället för i
t.ex. kommunal regi, bör verksamheten enligt motionärerna läggas ut på
entreprenad. Detta sägs kunna stimulera anställda inom den kommunala servicen
att starta kooperativ eller egna företag, vilket många gånger säkerligen är
mycket uppmuntrande för de enskilda individerna med åtföljande högre
servicenivå. I motionen hävdas också att de ekonomiska villkoren för
företagande är helt olika mellan offentlig verksamhet och privat näringsliv.
Kommunal verksamhet finansieras t.ex. via skatter, medan privat företagande är
en verksamhet som innefattar ett större mått av ekonomiska risker. Om en
kommun går ut på den öppna marknaden och driver företag, innebär det att den
tar över delar av näringslivet. Kommuner bör därför inte, sägs det, bedriva
näringsverksamhet utanför den kommunala kompetens som stadgas i kommunallagen
(1991:900).
I motion 1996/97:N251 (fp) understryks att en effektiv konkurrenspolitik är
ett viktigt inslag i en politik för fler nya jobb i Sverige. I den offentliga
sektorn har den bristande konkurrensen lett till en långsam
produktivitetstillväxt och en begränsad innovationsförmåga. Priset, fortsätter
motionärerna, har medborgarna fått betala i form av högre skatter och sämre
välfärd. Det främsta medlet, framhålls det, för att öka effektiviteten i den
offentliga sektorn är att utsätta de icke myndighetsutövande verksamheterna
för konkurrens. Mot denna bakgrund, anför motionärerna, måste
valfrihetsrevolutionen drivas vidare och politiken inriktas på en ökad
konkurrensutsättning av traditionellt offentligt producerade varor och
tjänster. Detta sägs också vara en fråga om att öka chanserna för fler
egenföretagare och därmed för fler nya arbetstillfällen.
En liknande argumentation förs i motion 1996/97:N255 (fp). En av de åtgärder
som snabbast skulle ge en mycket stor mängd nya företag är sannolikt en
medveten politik för att omvandla offentligt ägda företag till privata sådna,
påpekas det. Strävan måste vara att hitta privata alternativ till i dag
offentligt producerade tjänster. Övergången från offentlig till privat drift
behöver inte i sig betyda väldigt många fler arbeten. Men bara det faktum,
anför motionärerna, att vi öppnar helt nya arenor för nyföretagande gör att
företagandet som livsform kan spridas långt utanför de grupper där det nu är
etablerat. Detta tillsammans med en konsekvent konkurrensutsättning sägs kunna
leda till tusentals nya tjänsteorienterade småföretag.
Även i motion 1996/97:N256 (kd) efterlyses en effektivare konkurrenspolitik.
En sådan förhindrar marknadsdelning, samtidigt som en fusionskontroll kan
utövas. Konkurrenspolitiken kan därmed dämpa prisstegringstakten. Den svenska
konkurrenspolitiken bör, menar motionärerna, harmoniseras med utvecklingen
inom Europeiska unionen. Regleringar på olika områden medför samhällsekonomisk
ineffektivitet. Livsmedelssektorn, bostads- och byggmarknaden utpekas som
områden där regleringar är särskilt förekommande. Motionärernas uppfattning är
att en ökad avreglering bör ske för att ge utrymme för konkurrens.
I motion 1996/97:N250 (m) anförs att stora välfärdsvinster kan uppnås genom
att tidigare monopoliserad, offentlig verksamhet öppnas för konkurrens från
enskilda aktörer. En kostnadssänkning med 25 % beräknad på den kommunala
konsumtionen inom utbildning och omsorg skulle innebära en besparing på 35-40
miljarder kronor, motsvarande 2-3 % av BNP, hävdas det. Inom bl.a. vården,
skolan och barnomsorgen finns många exempel på hur en sådan utveckling givit
medborgarna en bättre och mer anpassad service till lägre kostnader. En sådan
utveckling är särskilt angelägen för de grupper i samhället som saknar egna
resurser. I ett samhälle, anförs det, där välfärden tillhandahålls genom
offentliga monopol är det bara de som har råd att betala två gånger - en gång
över skattsedeln och en gång i form av avgifter - som har råd att välja
privata alternativ. Konkurrensutsättning är därför angeläget om alla
medborgare skall få del av den valfrihet som nu är förbehållen ett fåtal. I
motionen påpekas att drygt hälften av alla anmälningar till Konkurrensverket
riktar sig mot kommuner, landsting och statliga organ. En allt större del av
dessa anmälningar, sägs det, gäller följderna av den offentliga sektorns
expansion inom nya verksamhetsområden. Många anmälningar handlar om hur
skattesubventionerade kommunala bolag genom dolda subventioner och
underprissättning konkurrerar ut seriösa, privata småföretagare. En outvecklad
kostnadsredovisning i kombination med att den offentliga verksamheten
garanteras av skattemedel utgör en viktig grund för klagomål mot offentliga
aktörers prissättning vid konkurrens med privata företag. Mot denna bakgrund,
menar motionärerna, bör konkurrenslagen ses över med syfte att göra den mer
tillämplig i förhållande till sådana konkurrensstörningar som hänför sig till
agerandet från offentliga organ och myndigheter.
Delar av den verksamhet som för närvarande bedrivs inom offentliga monopol
bör öppnas för småföretagande, sägs det i motion 1996/97:N212 (m, fp, kd).
Detta bör ske såväl i entreprenadform som i eget företagande. Ett liknande
budskap framförs i motion 1996/97:N249 (m). Konkurrenslagens intentioner att
möjliggöra konkurrens på lika villkor för att stimulera kvalitet och
utveckling borde också omfatta sjukvårdstjänster samt skol- och
utbildningsväsendet. Slutsatsen i motionen är att konkurrenslagen skall göras
tillämplig på alla sjukvårdstjänster lika väl som på alla tjänster inom skola
och utbildning.
I motion 1996/97:N203 (m) uppmärksammas riskerna med att privat
företagsamhet konkurreras ut av skattesubventionerad, offentlig verksamhet.
Det hävdas att när offentliga myndigheter och bolag har stora delar av
verksamheten skattefinansierad kan de konkurrera genom prisdumpning på uppdrag
vid sidan av ordinarie uppgifter. Detta får till följd att privata företag
slås ut. En sådan utveckling är felaktig och måste motverkas, menar
motionären.
Samma tema återfinns i motion 1996/97:Fi801 (fp), i vilken farhågor uttrycks
för att konkurrensen snedvrids till skattefinansierade, offentliga
producenters fördel när dessa möter privata aktörer på samma marknad. En sådan
effekt innebär att ändamålet med de politiskt beslutade konkurrensprogrammen
motverkas. I motionen yrkas på att konkurrenslagen ändras så att den blir
fullt tillämplig på all kommunal och statlig verksamhet som inte utgör
myndighetsutövning. Vidare kräver motionären att Konkurrensverket skall ges
kompetens att ingripa med förbud för all offentlig verksamhet som hindrar
eller motverkar konkurrensen.
Vissa kompletterande uppgifter
I motionerna behandlas frågeställningar som togs upp i betänkandet Konkurrens
i balans (SOU 1995:105) av den s.k. Underprissättningsutredningen (särskild
utredare: direktör Bo Lindörn). Betänkandet överlämnades till regeringen i
november 1995. I utredningen förs ett resonemang kring det tidigare berörda
förhållandet mellan offentlig verksamhet och konkurrenslagen. På denna punkt
menade utredningen att konkurrenslagens förbudsregler oftast inte går att
använda för att komma till rätta med konkurrenssnedvridande prissättning av
offentliga organ. Konkurrensreglerna är i princip tillämpliga på offentlig
näringsverksamhet. Vid prissättning av offentligt producerade tjänster är
rättsläget emellertid oklart i vilken mån konkurrenslagstiftningen täcker in
situationer där en offentlig serviceproducent inte tar ut full
kostnadstäckning och därmed snedvrider konkurrensen på marknaden. Ett
avgörande hinder, påpekade utredningen, för konkurrenslagens tillämpning är
att offentliga aktörer sällan uppfyller lagens krav i fråga om dominerande
ställning. För kommuner och landsting tillkommer enligt utredningen att
konkurrenssnedvridande prissättning som är en direkt och avsedd följd av
kommunallagen inte torde vara åtkomlig med stöd av konkurrenslagen.
Som tidigare nämnts är företagsbegreppet i konkurrenslagen vitt definierat.
Med företag avses en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av
ekonomisk eller kommersiell natur, sägs det i den aktuella bestämmelsen (3 §).
Till den del sådan verksamhet består i myndighetsutövning omfattas den inte av
begreppet företag. Lagen är följaktligen tillämplig på all kommunal och
statlig verksamhet så länge det är fråga om verksamhet av ekonomisk eller
kommersiell natur och den inte innebär myndighetsutövning. I
Underprissättningsutredningen diskuterades begreppet offentlig
näringsverksamhet. I betänkandet var definitionen på sådan verksamhet
ekonomisk eller kommersiell verksamhet som drivs av offentlig huvudman i
förvaltningsrättslig eller privaträttslig form, dock inte verksamhet som
utgörs av normgivning, myndighetsutövning, upphandling eller som ligger inom
det allmännas övergripande ansvar för centrala samhällsfunktioner och
planering.
Utredningen framhöll, som redan beskrivits, att konkurrenslagen inte
självklart är tillämpbar när det gäller situationer där en offentlig
serviceproducent inte tar ut full kostnadstäckning. Därför föreslog
utredningen att en lag om konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning
skulle införas. I lagförslaget ingår krav på att offentlig näringsverksamhet
under vissa förutsättningar skall redovisas skild från annan verksamhet.
Vidare sägs att det pris med vilket den offentliga aktören avser att
konkurrera skall vara baserat på en tydlig kostnadskalkyl; prissättningen får
inte från allmän synpunkt vara otillbörlig. Utredningens förslag omfattade
också att en nämnd borde inrättas under ledning av en opartisk ordförande och
med representanter för offentlig och privat sektor. Dess uppgift avsågs vara
att utöva tillsyn och pröva frågor om överträdelse av den föreslagna lagen.
Utredningen pekade därutöver på behovet av att komplettera de olika
speciallagar som reglerar verksamheter med inslag av såväl myndighetsutövning
som näringsverksamhet med regler som förhindrar att myndighetens olika roller
blandas samman.
Förslaget sändes ut på remiss i december 1995. Remissutfallet utvisade - i
mycket grova drag - att näringslivets organisationer i huvudsak var positiva
till utredningens förslag, medan framför allt företrädare för den kommunala
sektorn ansåg att förslagen gick för långt och skulle utgöra ett ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. De frågor som väckts med anledning av utredningens
arbete är föremål för beredning i Regeringskansliet. Enligt uppgift kommer
prioritet i denna beredning sannolikt att ges åt att finna lösningar som
stärker den enskildes möjligheter att reagera mot en offentlig aktör som stör
konkurrensen. Emellertid ingår inte i det nuvarande beredningsarbetet att
utarbeta en särskild lag om konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning.
I september 1996 redovisade Svenska Kommunförbundet ett kommunalt
konkurrensprogram. Programmet är upplagt som en vägledning för kommunerna med
åtgärder som kan vidtas för att stärka konkurrensen. Materialet är uppbyggt
kring ett förslag för hur en kommun internt kan utforma ett regelverk för
konkurrensutsättning. I underlaget nämns att ett sådant regelverk kan
tillämpas av t.ex. social- och skolförvaltningar samt tekniska förvaltningar
inom kommunerna. Av förslaget framgår att uppgifter som innefattar
myndighetsutövning ej omfattas av bestämmelserna. Det föreslås att varje nämnd
skall upprätta och för kommunfullmäktige redovisa en plan för
konkurrensutsättning inom sitt verksamhetsområde. Varje nämnd skall även
årligen redovisa utfallet av planen. Vidare skall - vid upphandling i
konkurrens - en kalkyl upprättas. Kalkylen skall redovisa samtliga relevanta
kostnader. Uppföljning skall ske i form av efterkalkyl. Enligt förslaget skall
varje nämnd vara skyldig att informera det lokala näringslivet om innebörden
av konkurrensprogrammet på sitt verksamhetsområde. Företrädare för det lokala
näringslivet kan av kommunstyrelsen begära upplysningar i fråga som rör
tillämpningen av programmet. Från Kommunförbundets sida är ambitionen att
aktivt följa upp utvecklingen i kommunerna vad gäller samtliga
konkurrensmetoder. Enligt uppgift från förbundet är det ännu för tidigt att
samla in uppgifter om hur många kommuner som tillämpar konkurrensprogrammet.
En sådan analys kommer att göras under hösten 1997.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av en väl fungerande
konkurrens. Konkurrenslagen omfattar i princip varje juridisk eller fysisk
person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Lagen är
alltså tillämpbar även på all kommunal och statlig verksamhet av ekonomisk
eller kommersiell natur. Däremot kan bestämmelserna inte tillämpas när det är
fråga om myndighetsutövning. Av den tidigare redogörelsen framgår att sådana
offentliga regleringar i form av tvingande lagstiftning, som leder till
konkurrensbegränsande förfaranden mellan avtalsparter, inte kan angripas med
stöd av KL. En annan aspekt som tagits upp i här aktuella motioner gäller s.k.
underprissättning där företrädesvis kommunala bolag och annan kommunal
verksamhet agerar affärsmässigt på en konkurrensutsatt marknad och med hjälp
av subventioner av skattemedel kan hålla en lägre prisnivå än konkurrenterna
och därmed konkurrera ut dessa. Utskottet konstaterar att denna fråga nyligen
varit föremål för utredning och att förslag som avlämnades i
Underprissättningsutredningen fortfarande bereds i Regeringskansliet.
Allmänt sett vill utskottet framhålla betydelsen av att de statliga
konkurrensvårdande myndigheterna och även ansvariga kommunala förvaltningar
utövar sådan tillsyn att konkurrenssnedvridande förfaranden påtalas och
åtgärdas. Det konkurrenspolitiska program som Kommunförbundet tagit fram
innehåller enligt utskottets mening förslag som innebär att genomlysningen i
det kommunala förfarandet ökar och skapar förutsättningar för att nå en bättre
och rättvis konkurrens. En sådan konkurrens skall, enligt utskottets mening,
vara ett verktyg för att stimulera att nya företag - oavsett ägare eller
associationsform - startas så att ny sysselsättning kan skapas.
Med det anförda avstyrker utskottet här aktuella motioner i berörda delar.
Kooperativ näringsverksamhet
Inledning
I många motioner aktualiseras tillämpningen av konkurrenslagen i förhållande
till effekterna på vissa kooperativa företagsformer. Huvuddelen av de aktuella
motionsyrkandena är föranledda av Konkurrensverkets beslut sommaren 1996 att
inte tillåta samverkan beträffande försäljningspriser på sågtimmer och
massaved inom skogsägareföreningen Södra Skogsägarna.
Inledningsvis lämnas en redogörelse för skälen till Konkurrensverkets
ställningstagande i detta ärende samt innehållet i Södra Skogsägarnas
överklagande till Stockholms tingsrätt av detta beslut. Därefter beskrivs de i
sammanhanget aktuella motionerna. En genomgång görs av direktiven till vissa
pågående utredningar, och slutsatser och förslag som lämnats av nyss avslutade
utredningar på området redovisas. Avsnittet avslutas med utskottets
ställningstagande.
Prissamverkan inom Södra Skogsägarna
Södra Skogsägarna är en ekonomisk förening som ägs av ca 31 000 sydsvenska
skogsägare och är den största av Sveriges skogsägareföreningar. Koncernen hade
en omsättning år 1996 på ca 5,7 miljarder kronor, varav moderföreningen
omsatte ca 3,5 miljarder kronor. Tillsammans äger medlemmarna ca 1,7 miljoner
hektar produktiv skogsmark, vilket motsvarar drygt hälften av den samlade
privata skogsarealen inom Södras verksamhetsområde.
I juni 1996 fattade Konkurrensverket beslut om förbud riktat mot Södra
Skogsägarna beträffande samarbete om försäljningspriser avseende sågtimmer och
massaved. I beslutet ålade Konkurrensverket föreningen - vid vite av 50
miljoner kronor - att upphöra med att fastställa priset på sågtimmer och
massaved som produceras hos föreningens medlemmar eller att vidta andra
åtgärder som får samma resultat, när föreningen svarar för försäljningen till
tredje man. Konkurrensverkets bedömning innebär alltså att Södras
prissamarbete avseende de nämnda produkterna inte omfattas av det s.k.
legalundantaget i konkurrenslagen och att förbudet enligt 6 § därmed gäller.
Åläggandet gäller fr.o.m. den 1 januari 1997.
Konkurrensverkets skäl för sitt ställningstagande grundade sig bl.a. på
följande bedömningar. Södra är att betrakta som en primär lantbruksförening
som omfattas av de särskilda konkurrensregler som gäller för lantbrukets
primärföreningar. I en producentkooperativ ekonomisk förening såsom Södra
bedriver medlemmarna som regel egen ekonomisk verksamhet. Medlemmarna i Södra
är i huvudsak självständiga företagare i konkurrenslagens mening. Föreningen
är en företagssammanslutning som kontrolleras av dessa medlemsföretag. Ett
prissamarbete i en förening med medlemmar som bedriver ekonomisk verksamhet i
någon form anses utgöra ett beslut av en sammanslutning av företag.
Av lagens förarbeten framgår att med jordbruk, trädgårdsverksamhet och
skogsbruk avses den primära, biologiska produktionen och inte förädlings-
verksamhet. Förbudet i 6 § träffar i princip inte försäljning av produkter som
vidareförädlats av de råvaror som kommer från medlemmarna. På denna punkt
menade Konkurrensverket att det inte varit lagstiftarens avsikt att varje form
av bearbetning av medlemmarnas varor skall medföra att nyttigheterna i fråga
inte längre är att anse som producerade hos medlemmarna. Enligt
Konkurrensverkets bedömning är de produkter som lämnar skogen i form av
sågtimmer och massaved varor som produceras hos medlemmarna i den mening som
avses i 18 c § andra stycket punkt 2 KL. En huvudtyp av avtal som inte
generellt undantas från förbudet i 6 § är avtal som har till syfte eller ger
till resultat att försäljningspriser på varor som produceras hos föreningens
medlemmar direkt eller indirekt fastställs. Konkurrensverkets uppfattning var
- bl.a. med stöd av näringsutskottets bedömning i samband med legalundantagets
införande - att den associationsform i vilken Södra bedriver sin verksamhet,
och som är reglerad i lagen om ekonomiska föreningar, inte utgör något hinder
för att tillämpa KL på denna prissamverkan inom föreningen.
Av de särskilda konkurrensreglerna för lantbruket följer, anförde
Konkurrensverket, att försäljningsprissamarbete inom lantbrukets
primärföreningar skall prövas med hänsyn tagen till om konkurrensen hindras,
begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning. Tumregeln är att samverkan
inte är tillåten om de samverkande företagen svarar för mer än 25 % av den
relevanta marknaden. I beslutet urskiljs Södras relevanta marknad. Massaved
och sågtimmer anses vara separata produktmarknader bl.a. därför att dessa
sortiment av prisskäl betraktas som ej utbytbara. Den geografiska marknaden
avgränsades av verket till Södra Skogsägarnas upptagningsområde. Södras
marknadsställning på den relevanta marknaden bedömdes därvid av
Konkurrensverket vara mycket stark. Enligt Konkurrensverkets beräkningar hade
föreningen under år 1993 marknadsandelar uppgående till ca 41 % för sågtimmer
och ca 60 % för massaved. Om den interna försäljningen inom för-eningen
frånräknas uppskattade Konkurrensverket marknadsandelarna samma år till 34 %
respektive 46 % för de två produktkategorierna. Dessa marknadsandelar visar,
menade Konkurrensverket, att Södra har en position på både sågtimmer- och
massavedsmarknaden som vida överstiger den nyss angivna högsta tillåtna
gränsen på 25 %. Försäljningsprissamarbetet inom Södra har enligt
Konkurrensverkets uppfattning medfört att medlemmarna har upphört att
priskonkurrera med varandra vid försäljning av sågtimmer och massaved när
försäljningen sker via föreningen till externa kunder. Prissamarbetet sägs
också påverka icke-föreningsanslutna skogsägares prissättning, vilket kan leda
till samhällsekonomiska effektivitetsförluster.
I juli 1996 överklagade Södra Skogsägarna Konkurrensverkets beslut till
Stockholms tingsrätt. Föreningen anförde en rad argument mot de bedömningar
som varit vägledande för Konkurrensverkets ställningstagande. Ett påpekande
gällde den relevanta marknaden som föreningen menade hade avgränsats på ett
felaktigt sätt. Uppdelningen av produktmarknaden mellan marknaden för
sågtimmer och för massaved är alltför förenklad, sades det. Produktionen hos
varje köpsågverk är starkt differentierad och specialiserad, vilket ställer
motsvarande krav på leveranser av t.ex. sågtimmer; sågtimmer anpassat till ett
visst sågverk är inte direkt utbytbart mot sågtimmer för ett annat sågverks
behov. Resonemanget på denna punkt ledde Södra Skogsägarna till slutsatsen att
den korrekta produktmarknaden är rotstående skog och inte de av
Konkurrensverket angivna produktkategorierna. Det relevanta geografiska
området för produktmarknaden är vidare, anförde föreningen, långt större än
det som Konkurrensverket utpekat och omfattar i stället hela landet. På en
annan avgörande punkt förde föreningen också talan, nämligen om produkterna
skall anses vara producerade hos medlemmarna. Här menade Södra att föreningen
svarar för vidareförädling av de aktuella skogsprodukterna i en sådan
omfattning att de inte kan anses vara producerade hos medlemmarna. Ett
underkännande riktades också mot att Konkurrensverket hade inräknat
internförsäljningen inom föreningen i underlaget för beräkningen av
marknadsandelarna. Om denna borträknades skulle Södras marknadsandel - även om
Konkurrensverkets produktindelning accepterades - i båda fallen ligga under 25
%. Uppfattningen var att konkurrensen vare sig hindras, begränsas eller
snedvrids i den omfattning som Konkurrensverket hade gjort gällande, när
föreningen svarar för försäljningen. Som stöd för denna ståndpunkt hänvisades
också till den betydande konkurrens inom området som finns beträffande både
sågtimmer och massaved. I överklagandet ville Södra rikta uppmärksamhet mot
den konflikt som föreningen menar finns mellan föreningslagens och
konkurrenslagens intressen. Den verksamhet som Södra bedriver, underströks
det, där egen förädlingsverksamhet kombineras med rationell råvaruförsörjning
till extern industri från ett stort antal medlemmar, kan inte fullföljas om
medlemmarnas samverkan om försäljningspriser förbjuds enligt konkurrenslagen.
Själva grundvalen för verksamheten bygger på föreningslagens bestämmelser om
en öppen förening och en lika behandling av medlemmarna.
Rättsprocessen inom Stockholms tingsrätt har inte avslutats. I avvaktan på
utslaget har s.k. inhibition meddelats, dvs. Konkurrensverkets beslut gäller
tills vidare inte. Målet har stor principiell betydelse, varför tingsrättens
beslut kan komma att överklagas till Marknadsdomstolen.
Motionerna
Konkurrensverkets utslag i detta ärende har, som redan nämnts, föranlett en
rad motioner. I motion 1996/97:N226 (m) konstateras att den svenska
skogsnäringens organisationsstruktur och verksamhet i väsentliga delar har
befunnits stå i strid mot gällande konkurrenslagstiftning. Skulle
Konkurrensverkets ståndpunkt bli den slutliga tolkningen av gällande
lagstiftning får detta omfattande konsekvenser för skogsnäringen - inte minst
för södra Sverige, sägs det. En väl fungerande virkesmarknad i södra Sverige
riskerar att slås sönder. Inom området finns en stor andel av enskilda
skogsägare med förhållandevis små arealer. En trolig konsekvens kan bli att
skogsägarrörelsen ser sig tvingad att mot sin egen vilja utveckla sin egen -
för närvarande ganska blygsamma - sågverksrörelse. Resultatet av detta kommer
med stor sannolikhet att bli överinvesteringar och utslagning av väl
fungerande enheter på småorter. Den på kommersiella grunder goda samverkan
mellan skogsägarrörelsen och de privata köpsågverken kommer att omöjliggöras,
menar motionärerna. De ser med denna troliga utveckling starka behov av en
översyn av konkurrenslagstiftningen i berörda delar.
Konkurrensverkets beslut om förbud för Södra Skogsägarnas medlemmar att inom
ramen för sin organisation samverka vid försäljning till externa
massaindustrier och sågverk tyder på att lagstiftningen inte får helt
önskvärda konsekvenser, anförs det i motion 1996/97:N219 (m). Lagstiftningen
synes motverka en utveckling som inom EU inte endast anses önskvärd utan
t.o.m. uppmuntras, nämligen bildande av producentorganisationer. Såväl
sågverkshandeln som massavedshandeln är global, vilket innebär att priserna i
huvudsak sätts utanför vårt land. Detta innebär att Södra Skogsägarna, eller
någon annan sammanslutning av skogsägare, inte har någon egentlig inverkan på
prissättningen. Motivet för medlemskap i en producentorganisation av detta
slag, argumenterar motionärerna, är den kostnadseffektivitet som uppkommer
genom samordning och samverkan vid försäljning, transporter, optimering av
virkesflöden, etc. Kostnadseffektiviteten är en nödvändighet just med hänsyn
till svårigheten att påverka prissättningen. Ett samfällt agerande på
marknaden av säljare av skog synes också eftersträvansvärt av köparsidan, som
säger sig inte vara betjänt av att tvingas förhandla om småposter med ett
oräkneligt antal säljare. Motionärerna yrkar på en översyn av konkurrenslagen
så att den möjliggör för skogägare att också i fortsättningen samverka i
skogsägareföreningar.
Även i motion 1996/97:N245 (m) argumenteras för att konkurrenslagen skall
modifieras. Effekten av Konkurrensverkets beslut, om det skulle verkställas,
är att enskilda mindre skogsägare i praktiken också förhindras att samarbeta i
andra för hela folkhushållet nyttiga frågor. Medlemmarna i Södra Skogsägarna
har valt att samarbeta och investera i förädlingsindustrin i
organisationsformen ekonomisk förening. Motionärernas uppfattning är att
förbudet mot samverkan inte hade kunnat utfärdas, om skogsägarna i stället
hade valt organisationsformen aktiebolag. Detta förhållande att en
företagsform är diskriminerad i förhållande till en annan finner motionärerna
inte vara acceptabelt. Förändringen av konkurrenslagen bör därför gå ut på att
skogsägare även i fortsättningen kan samarbeta i företagsformen ekonomisk
förening.
I motion 1996/97:N252 (c) sägs att kooperativ är en verksamhetsform som bör
bejakas. I svensk lagstiftning finns den juridiska associationsformen
ekonomisk förening som är avpassad för kooperativ verksamhet. Grunden för
kooperativ verksamhet är att en grupp människor, företag eller organisationer
går samman för att driva en ekonomisk verksamhet som de alla behöver och som
de gemensamt styr och ansvarar för i demokratiska former. Diskussionen i denna
del av motionen mynnar ut i ett yrkande som säger att konkurrenslagen inte
skall missgynna kooperativ näringsverksamhet.
Ett omfattande resonemang utvecklas i motion 1996/97:N248 (c) med
utgångspunkt i Konkurrensverkets beslut beträffande Södra Skogsägarna.
Motionärerna hyser farhågor för att Konkurrensverkets tolkning av
konkurrenslagen i praktiken innebär ett förbud för skogsägareföreningarnas
kärnverksamhet - virkeshandeln. Om det även i framtiden skall upprätthållas en
rimlig balans mellan virkesproducenter och den virkesförädlande industrin
måste konkurrenslagen förändras. Motionärerna pekar på att det i
konkurrenslagen finns möjlighet för en ekonomisk förening att söka undantag
från förbudet i lagen mot överenskommelser om försäljningspriser. I motionen
avfärdas denna möjlighet. Det är orimligt, anser motionärerna, att ett stort
och långsiktigt verkande kooperativt företag skall tvingas bedriva sin
kärnverksamhet på dispens. Genom samverkan har de enskilda skogsägarna kunnat
hävda sina intressen gentemot den betydligt större virkesförädlande industrin.
Det kan inte, hävdas det, anses vara ett samhällsintresse att slå sönder denna
balans. Så blir emellertid fallet om en ekonomisk förening inte tillåts
fullgöra sin primära uppgift, dvs. att främja god avsättning till acceptabla
priser. I motionen yrkas därför på en lagändring innebärande att 18 c § andra
stycket 2 b i konkurrenslagen skall utgå och att den aktuella prissamverkan
skall omfattas av legalundantaget.
Konkurrensverkets ställningstagande beträffande Södra Skogsägarna har på ett
drastiskt och mycket påtagligt sätt fäst uppmärksamheten på kooperationens
sårbarhet, heter det vidare i motionen. Ett grundläggande inslag i en
ekonomisk förening är att främja medlemmarnas intressen. Om en ekonomisk
förening inte tillåts fullgöra sin primära funktion har den förlorat sitt
existensberättigande. Av denna anledning yrkas det i motionen på att
konkurrenslagen inte skall missgynna kooperativ näringsverksamhet.
Motionärerna anser också att förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen om
ekonomiska föreningar inte har utretts tillräckligt. Konflikterna mellan
lagarna har inte analyserats i grunden, hävdas det.
I motionen framförs härutöver uppfattningen att konkurrenslagen präglas av
en mycket snäv konkurrensteoretisk syn på kooperativt företagande och
lantbrukarsamverkan. Det hänvisas till ett antal rättsfall som under senare år
prövats av EG-domstolen beträffande förhållandet mellan kooperativa företag
och medlemmarnas rörelsefrihet. Bland annat analyseras den s.k. Coberco-domen
som gällde huruvida en mejeriförening (Coberco) i Nederländerna hade rätt att
rikta ekonomiska anspråk mot enskilda medlemmar i samband med begäran om
utträde. Vad domarna visar, menar motionärerna, är att stadgebindningen mellan
en förening och medlemmarna faller utanför förbudet i artikel 85:1 i
Romfördraget om en sådan är begränsad till vad som är nödvändigt för att säkra
en tillfredsställande drift av föreningens verksamhet. Det är fråga om, sägs
det, ett företagsorienterat synsätt som måste omfatta alla
lantbrukskooperativa föreningar, inklusive skogsägareföreningarna.
Motionärernas tolkning av utslagen i domstolen är att dessa även ger
vägledning i riktning mot tillåtelse till en vidgad prissamverkan. Domarna
visar, hävdas det, att undantaget från förbuden i Romfördragets artikel 85:1
är vidsträckt. Med anledning härav är det inte rimligt, sägs det i motionen,
att ha nationella regler som ger ett svagare skydd för kooperativ
lantbrukarsamverkan än det EG-rätten skänker inom ett och samma politikområde.
Enligt konkurrenslagens förarbeten är EG-domstolens domar vägledande för
tillämpningen av KL, anför motionärerna. De anser att KL inte lever upp till
EG:s synsätt vad gäller medlemmars fria rörlighet, behovet av prissamverkan
och federativ samverkan. Lagtext och förarbeten angående bestämmelser om
medlems fria rörlighet i KL är betydligt restriktivare än EG-rätten sett till
de refererade rättsfallen. Motionärernas bedömning är att KL saknar
förutsättningar att ge det skydd för kooperativt företagande som EG-rätten
ger. Ett utbyggt legalundantag skulle motverka denna brist i den svenska
lagstiftningen, och i motionen yrkas på att konkurrenslagen ändras så att EG-
domstolens synsätt slår igenom i lagtext och förarbeten.
I motion 1996/97:N260 (kd) anförs att Konkurrensverkets beslut beträffande
Södra Skogsägarna har medfört en synnerligen olycklig situation för de
inblandade parterna. Det är uppenbarligen nödvändigt att skapa klarhet i vad
lagstiftaren avsett med att undanta primärföreningar från förbud om
prissamverkan. För att ha en motvikt till några få, mycket starka, aktörer på
virkesmarknaden behövs skogsägareföreningarna, anser motionären. Föreningarna
tar till vara den enskilde medlemmens intressen gentemot de stora aktörerna,
och de fyller en viktig funktion för att få en rationell hantering av många,
ofta mycket små, virkesleveranser. I motionen yrkas på en ändring av
konkurrenslagen i vilken hänsyn skall tas till verksamheten inom
skogsägareföreningarna. Ett sätt att hantera frågan vore, menar motionären,
att konkurrensrättsligt definiera en ekonomisk förening för enskilda
lantbrukare/ skogsägare som en ekonomisk enhet.
Vissa kompletterande uppgifter
Ett antal utredningar har tillsatts under senare år som behandlar nyss berörda
frågor med anknytning till den svenska konkurrenslagen. Sju utredningar är
aktuella i detta sammanhang, varav fyra har avlämnat huvudbetänkanden till
regeringen. En kort redogörelse för inriktningen på dessa utredningar samt de
förslag som hittills har lagts fram lämnas i det följande.
I det näringspolitiska betänkandet våren 1994 (bet. 1993/94:NU15 s. 51)
uttryckte utskottet, med anledning av väckta motioner från företrädare för
Socialdemokraterna och Centerpartiet, en positiv inställning till den
kooperativa företagsformen. Det är, anförde utskottet, helt oacceptabelt om
statsmakterna genom utformning av regelsystem som missgynnar den kooperativa
företagsformen åstadkommer en styrning bort från denna företagsform. Riksdagen
bör, menade utskottet, genom ett uttalande till regeringen klarlägga att de
kooperativa företagen skall behandlas likvärdigt med andra företag. Med det
anförda tillstyrkte utskottet bl.a. en begäran i två motioner (s; c, s) om en
skyndsam utredning av i vilka avseenden kooperativa eller liknande
företagsformer missgynnas i befintliga lagar och förordningar. Riksdagen
biföll utskottets hemställan. Även i samband med utskottets ställningstagande
till förslaget om införandet av legalundantaget för lantbrukets primärför-
eningar behandlades frågan om de rättsliga förutsättningarna för den
verksamhet som bedrivs av kooperativa företag (bet. 1993/94:NU23 s. 12). Där
framhölls vikten av att EG:s principer för behandling av olika former av
kooperativ samverkan vägs in vid tillämpningen av konkurrensreglerna. I
samband därmed underströks utgångspunkten för regelverket, nämligen att detta
skall förhålla sig neutralt till olika företagsformer.
Sommaren 1994 tillsattes utredningen (dir. 1994:59) om konkurrensreglernas
tillämpning på jordbruksområdet i ett EU-perspektiv (särskild utredare:
departementsrådet Anders Lundin). Den övergripande uppgiften var att inför ett
EU-medlemskap analysera förhållandet mellan EG:s jordbrukspolitik, EG:s
konkurrensregler och de svenska konkurrensreglerna. Vidare tillsattes i
december samma år - med anledning av nyssnämnda begäran från riksdagen - den
s.k. Företagskooperativa utredningen (dir. 1994:149) under ledning av
utredaren Anita Harriman. Hennes uppdrag var att undersöka vilka väsentliga
skillnader som genom bestämmelser i lag och andra författningar föreligger
mellan kooperativa företag och andra företagsformer.
Den förstnämnda utredningen redovisade sina överväganden hösten 1995 i
betänkandet Jordbruk och konkurrens (SOU 1995:117). I betänkandet
presenterades vissa ställningstaganden som har bäring på en del av de motions-
yrkanden som här har redovisats. En övergripande bedömning var att det
studerade materialet inte tillåter några generella slutsatser beträffande
vilka legala begränsningar som EG:s konkurrensrätt medför för tillämpningen av
den svenska konkurrenslagen. Utrymmet och möjliga skillnader kan enbart
definieras i det enskilda fallet. Resonemangen i utredningen utgick som en
följd därav från lämpligheten i att genomföra förändringar i legalundantaget.
En mer bestämd konklusion levererades dock vad gäller synen på federativt
samarbete i den svenska konkurrenslagen. Att sådant samarbete inte omfattas av
bestämmelserna i legalundantaget betyder enligt utredningen inte att det
automatiskt är förbjudet eller att det inte skulle kunna tillåtas med stöd av
undantagsbestämmelserna i 8 § KL. Men ekonomisk teori och empiriska data visar
att det i de sektorer där samarbete förekommer mellan primärföreningar i form
av t.ex. leverantörskooperativ, som tillsammans kontrollerar en stor
marknadsandel, finns både motiv och risk för att dessa kooperativa företag
utvecklar samarbetet i stället för att konkurrera. Enligt utredningen är detta
ett tillräckligt skäl för slutsatsen att samarbete mellan primära
lantbruksföreningar inte bör ingå i legalundantaget. Samarbete mellan primära
lantbruksföreningar bör prövas i det enskilda fallet, menade utredningen.
Vidare diskuterade utredningen lämpligheten av att mildra kraven i legal-
undantaget vad gäller medlems rätt till fri rörlighet. På denna punkt föreslog
utredningen att den nu gällande prövningen av förfaranden som begränsar
medlemmens fria rörlighet behålls. Syftet är, framhöll utredningen, att skapa
vissa grundförutsättningar för att öka konkurrensen inom och mellan de
geografiskt avgränsade marknadsområdena, som har sin grund i det tidigare
regleringssystemet på jordbruksområdet.
Utredningen fann heller inte skäl för att föreslå ändringar i utformningen
av legalundantaget beträffande förbudet mot prissamverkan. Under vissa
förutsättningar har rena prisförhandlingsorganisationer inte några
konkurrenssnedvridande effekter. Men, anförde utredningen, det är också
rimligt att ställa frågan varför ibland en grundläggande prismekanism på
marknaden inte fungerar. Enligt utredningens uppfattning beror detta på den
omfattande reglering som präglar jordbruks- och livsmedelssektorerna;
marknadskrafterna kan därigenom inte fungera effektivt. Mot denna bakgrund är
det, underströk utredningen, motiverat att behålla en fortsatt individuell
prövning av prissamverkan och möjligheten att medge undantag enligt 8 § KL.
Att besvara frågan huruvida det föreligger en konflikt mellan de
förutsättningar som föreningslagen anger för ekonomiska föreningar och kraven
i konkurrenslagen för att tillåta samverkan inom primärföreningar ingick inte
i uppdraget från regeringen, påpekade utredningen. Här hänvisades till den
Företagskooperativa utredningens arbete. Men sammantaget menade utredningen
att genomgången inte gav skäl till att ändra utformningen av den nuvarande
konkurrenslagstiftningen. Gällande bestämmelser är sådana att de, enligt
utredningens bedömning, i det enskilda fallet lämnar utrymme för att hantera
både verksamheter som står i strid med 6 § KL och samarbete som bedöms vara
samhällsekonomiskt motiverat. Utredningens slutsatser bereds för närvarande
inom Regeringskansliet.
Den Företagskooperativa utredningen avlämnade sitt betänkande till
regeringen i februari 1996. Utredningens uppfattning var att någon tydlig
praxis ännu inte har utvecklat sig vad gäller konkurrensbegränsningskriteriet
och undantagsbestämmelserna i lagen, dvs. 6 och 8 §§ KL. Utredningen i nu
aktuell del ville som sin mening framhålla att det med likvärdiga
marknadsförutsättningar inte finns bärande skäl för att behandla de svenska
kooperativa företagen strängare än vad EG:s rättstillämpning ger uttryck för.
Om det är så, anförde utredningen, att de svenska konkurrensvårdande
myndigheterna skulle inta en annan inställning än den som EG-domstolen under
senare tid gett uttryck för, finns starka skäl att se över den svenska
konkurrenslagen. En sådan översyn bör i så fall göras på det sätt som sker i
andra EU-länder med syfte att tillförsäkra att kooperativen inte försätts i
ett sämre konkurrensläge. Utredningens förslag är för närvarande under
beredning i Regeringskansliet. En proposition på grundval av vissa förslag i
betänkandet förväntas bli avlämnad i mars 1997. Enligt uppgift ingår dock inte
den del av utredningens slutsatser som berör tillämpningen av konkurrenslagen
i denna proposition.
Sommaren 1995 tillkallades en parlamentarisk kommitté under ledning av
generaldirektör Svante Englund med uppgift (dir. 1995:109) att från svensk
utgångspunkt utarbeta ett samlat förslag till reformer av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik (CAP) och en strategi för reformernas genomförande. Kommittén
skall, sägs det, föreslå reformer som syftar till att marknadsorientera och
avreglera politiken. Kommitténs uppdrag skall vara slutfört senast den 30 juni
1997.
I november 1995 tillsattes tre utredningar vars direktiv ävenledes i
väsentlig omfattning berör de frågeställningar som har aktualiserats i de nyss
återgivna motionsyrkandena. En av dessa - Konkurrenslagsutredningen - har
redan berörts. Uppdragen till de två andra utredningarna tog sikte på
konkurrensförutsättningarna på livsmedelsområdet, dels inom
livsmedelsindustrin, dels inom detaljhandeln.
Direktiven till den förstnämnda av dessa två utredningar meddelades under
rubriken En ny konkurrenssituation för livsmedelsindustrin (dir. 1995:149).
Till särskild utredare utsågs riksdagsledamoten Marianne Carlström (s). Hennes
uppgift är att analysera livsmedelsindustrins långsiktiga
konkurrensförutsättningar och konkurrensvillkor i den förändrade
marknadssituation som medlemskapet i EU innebär. I direktiven hänvisas till
den nyss beskrivna utredningen om jordbrukets ställning i svensk och europeisk
konkurrensrätt, vilken sägs bilda ett viktigt underlag i bedömningen av
konkurrensvillkoren för den svenska livsmedelsindustrin. Utredaren skall
studera i vilket avseende den svenska livsmedelsindustrin avviker från
livsmedelsindustrin i övriga medlemsländer när det gäller struktur,
organisation, ägarförhållanden, prissättning, lönsamhet m.m. Vidare skall
orsakerna till den bristande konkurrensen analyseras och förklaras. Även den i
förhållande till övrig industri svaga produktivitetsutvecklingen skall ingå i
denna analys. Utredaren väntas avlämna sitt betänkande i slutet av mars 1997.
Den andra nämnda utredningen - om ökad konkurrens i handeln med livsmedel -
avlämnade sitt slutbetänkande i oktober 1996 (särskild utredare: f.d.
statssekreteraren Sture Åström). Av uppdraget (dir. 1995:137) till denna
utredning framgick att en analys skulle göras av vilka formella och faktiska
hinder som finns för nya företag, såväl svenska som utländska, att etablera
sig på den svenska marknaden. Utredningens förslag till åtgärder skulle, sades
det, ta sikte på att förbättra själva marknadsförutsättningarna för en
effektiv konkurrens på livsmedelsmarknaden i syfte att nå en ökad effektivitet
med lägre livsmedelspriser. I betänkandet - Ökad konkurrens i handeln med
livsmedel (SOU 1996:144) - föreslås att en översyn skall genomföras av
konkurrenslagens 18 § a-c med inriktning att undanröja legalundantaget. Skälet
är att nuvarande undantag bygger på de förhållanden som rådde före det svenska
medlemskapet i EU. Utredarens uppfattning är att det svenska legalundantaget
går långt utöver vad som omfattas av tidigare nämnda rådsförordning inom EU
(26/62). Utredaren menar att medlemmarnas samverkan i lantbrukskooperativa
företag, särskilt efter den s.k. Coberco-domen, har ett fullgott skydd genom
EG-rätten. Utredningens förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Hösten 1996 tillsattes ytterligare en utredning med uppgift att närmare
studera den svenska livsmedelssektorn. Uppdraget (dir. 1996:73) för denna
utredning - under ordförandeskap av landshövding Gunnar Björk - är att granska
pågående och avslutade utredningars resultat och på basis av dessa samt nya
överväganden lägga fram förslag till ett program för att påskynda
livsmedelssektorns förnyelse och expansion. I direktiven hänvisas till att det
inom livsmedelssektorn råder särskilda förhållanden. Staten har, sägs det, ett
särskilt ansvar för att medverka vid omstrukturering och utveckling av denna
bransch, eftersom dess förutsättningar sedan tidigare varit starkt påverkad av
offentliga regleringar i form av subventioner och gränsskydd. Utredningen
skall bl.a. analysera jordbrukets konkurrenskraft och undersöka möjligheterna
till expansion genom t.ex. ökad export av livsmedelsprodukter. I detta
sammanhang skall utredaren se på vilka ändringar som behöver vidtas i
lagstiftning eller annat regelverk i syfte att underlätta denna förnyelse och
expansion. Utredaren skall arbeta skyndsamt; ett slutbetänkande skall enligt
direktiven avlämnas till regeringen i maj 1997.
Mot bakgrund av de skiljaktiga slutsatser som tidigare beskrivna utredningar
kommit till och de nya avgöranden som föreligger från EG-domstolen har, enligt
uppgift till utskottet, ett arbete inletts inom Regeringskansliet med att
analysera de aktuella konkurrensreglerna i förhållande till lantbrukets
samverkansformer. I ett sådant arbete torde naturligen utformningen av det
svenska legalundantaget komma att beröras.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan inledningsvis konstatera att beträffande frågan om prissamverkan
inom Södra Skogsägarna pågår en rättsprocess inom Stockholms tingsrätt. Den
tvist som skall lösas avser i hög grad hur den gällande konkurrenslagen skall
tillämpas. Frågorna omfattar grundläggande rekvisit i lagen om hur den
relevanta marknaden skall definieras och huruvida de i sammanhanget aktuella
produkterna skall anses vara producerade hos medlemmarna, eller skall
betraktas som vidareförädlade i föreningens regi. Utskottet finner ingen
anledning att närmare gå in på denna prövning som pågår i detta enskilda
ärende.
Vidare har - som framgår av den föregående redogörelsen - omfattande
utredningsarbeten nyligen avslutats som i hög grad har behandlat
frågeställningar som har påkallats i de aktuella motionerna. Ett flertal av de
slutsatser som i dessa utredningsbetänkanden har lämnats till regeringen är
alltjämt föremål för beredning i Regeringskansliet. Det underlag som
framkommit visar inte entydigt på vilket sätt legalundantaget fortsättningsvis
bör vara utformat med hänsyn tagen till de villkor under vilka jord- och
skogsbruket arbetar. Till detta skall fogas de avgöranden som EG-domstolen
träffat under de senaste åren som berör den legala grunden för räckvidden i de
lantbrukskooperativa samverkansformerna. Som nyss nämnts har detta föranlett
Regeringskansliet att påbörja ett internt beredningsarbete som sannolikt torde
komma att inkludera en analys av det svenska legalundantaget i ljuset av de
fortlöpande erfarenheter som vunnits under de år som lagen varit i kraft. Det
är av vikt, vill utskottet understryka, att allmän- och konsumentintresset
beaktas vid utformningen av konkurrenspolitiken, som utgör ett viktigt led i
en ekonomisk politik för välfärd och sysselsättning. Utskottet förutsätter att
det interna beredningsarbetet bedrivs skyndsamt och att regeringen i lämpligt
sammanhang för riksdagen redovisar resultatet av detta arbete och behovet av
eventuella justeringar av konkurrenslagen.
Med det anförda avstyrker utskottet här berörda motioner.
Gruppundantag för kedjor i detaljhandeln
Motionerna
I motionerna 1996/97:N210 (m) och 1996/97:N267 (m) sägs att butikerna inom
livsmedelsbranschen inte konkurrerar på samma villkor. Helintegrerade kedjor
som t.ex. Konsum och franchiseföretag som 7-Eleven har helt olika möjligheter
att agera på marknaden jämfört med frivilliga kedjor som ICA, anförs det.
Helintegrerade företag och franchiseföretag kan arbeta med gemensamt sortiment
och med gemensam prissättning i sina butiker, men detta kan inte de frivilliga
kedjorna göra enligt gällande regler. Motionärernas uppfattning är att en
konkurrens på lika villkor är nödvändig om inte ?kedjor? inom detaljhandeln på
sikt skall slås ut. I motionerna hävdas att gruppundantaget för kedjor i
detaljhandeln inte förmår att skapa önskad konkurrensneutralitet. Budskapet i
motionerna är att förändringar måste genomföras för att många småhandlare i
glesbygd inte skall slås ut med allt vad detta innebär för närservice och
levande glesbygd.
Med drygt tre års erfarenheter av den nya konkurrenslagen och
gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln är slutsatsen att nuvarande
gruppundantag inte är tillräckligt för att t.ex. ICA-handlarna skall kunna
arbeta tillräckligt effektivt i konkurrensen, anförs det i motion 1996/97:N234
(c). Ett franchiseföretag, en helintegrerad kedja eller en frivillig kedja har
olika möjligheter att agera på marknaden beroende på företagsformen. I
motionen sägs att butikskedjan Hemköp - som är helintegrerad - och 7-Eleven -
som är ett franchiseföretag - t.ex. kan arbeta med gemensam prissättning i
sina butiker, vilket inte tillåts inom frivilliga kedjor som ICA. Motionären
frågar sig om det varit lagstiftarens mening att inte tillåta t.ex. ICA-
handlarna att marknadsföra ett ständigt lågprissortiment i butikerna, med de
fördelar detta innebär för konkurrensen och inte minst för konsumenterna.
Samverkan mellan små och medelstora företag måste tillåtas på lika villkor och
i konkurrens med andra samarbetsformer. Särskilt viktigt, understryks det, är
detta samarbete för de minsta butikerna, som ofta ligger i glesbygdsområden
och där ICA-handlarna är dominerande. För dessa butiker är samverkan med stora
butiker ett nödvändigt överlevnadsvillkor. Med hjälp av detta samarbete med
större butiker i samma kedja kan även dessa små butiker utveckla sin
konkurrenskraft, menar motionären. I motionen yrkas på att konkurrenslagen och
gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln skall ses över så att det kommer
att gälla lika konkurrensregler för alla företagsformer oberoende av
organisationsform.
Vissa kompletterande uppgifter
Som tidigare har beskrivits medger konkurrenslagen ett generellt undantag från
förbudsområdet för sådana kategorier av avtal som uppfyller förutsättningarna
i lagen för individuella undantag - s.k. gruppundantag. Föreskrifter för
gruppundantag meddelas av regeringen i form av förordningar. Regeringen har
meddelat nio sådana gruppundantag. Åtta av dessa undantag är utformade efter
mönster från motsvarande gruppundantag i EG-rätten. Det nionde undantaget -
kedjeundantaget för detaljhandel - har ingen sådan förebild, utan har
utformats med hänsyn tagen till svenska, nationella förhållanden. Såvitt avser
förordningen om gruppundantag för kedjor förlängdes denna, som nämnts,
sommaren 1996 med ett år fram till utgången av juni 1997.
Med en kedja avses enligt förordningen samarbetande detaljister som
förekommer på olika orter i landet. Samarbetet måste ha stadigvarande
karaktär. Typiskt för en kedja är att en betydande del av medlemmarnas inköp
sker gemensamt eller åtminstone förhandlas fram gemensamt. Andra
karakteristiska drag är gemensam marknadsföring och likartad profil gentemot
konsumenten. Med uttrycket gemensam marknadsföring menas att medlemmarna för
ut ett gemensamt budskap på marknaden. Det är endast i ett sådant sammanhang
som prissamarbete är tillåtet.
I förordningen görs en distinktion mellan mindre och större kedjor. Med en
mindre kedja avses samarbete som omfattar mindre än 20 % av tillförseln till
den svenska marknaden inom berörda produktområden. Gruppundantag för mindre
kedjor gäller avtal som omfattar överenskommelser avseende inköpssamarbete,
gemensam marknadsföring, samarbete vid bestämmande av priser i den gemensamma
marknadsföringen och kalkyleringshjälp. Vidare ingår avtal som omfattar en
förbehållen rätt för avtalsparterna att sälja de gemensamt inköpta varorna.
Även samarbete om butiksetablering samt beträffande finansiella och
administrativa tjänster ingår i undantaget.
När samarbetet sker i en kedja som omfattar 20 % eller mer, men mindre än 35
% av tillförseln till den svenska marknaden inom berörda produktområden,
handlar det om en större kedja. För sådana större kedjor tillåts samma
avtalstyper som gäller för mindre kedjor, men med den skillnaden att här finns
villkor för prissamverkan och kalkylering som måste vara uppfyllda för att
samverkan skall kunna tillåtas. Prissamarbete inom en större kedja kan medges
om det utgör ett led i en gemensam marknadsföring av gemensamt inköpta
produkter, där just priset framträder som ett avgörande motiv för köp av den
marknadsförda varan eller tjänsten. I praktiken innebär detta att priset sätts
lågt i förhållande till det pris som kedjan håller i normala fall. Vad gäller
kalkyleringsstöd gäller gruppundantaget om det underlättar för medlemmarna att
självständigt kalkylera sina priser. Det får inte innehålla något inslag som
främjar lika priser mellan medlemmarna, utan det skall ge full frihet för
medlemmarna att själva bestämma priset, utifrån företagets individuella
förutsättningar.
Det är således endast kedjor med mindre än 20 % av tillförseln till den
svenska marknaden som får utnyttja hela utrymmet för samarbete. Avtal där
samarbetet inom kedjan omfattar 35 % eller mer av tillförseln till den svenska
marknaden kan inte dra fördel av gruppundantaget. Det kan finnas skäl till
avsteg från denna gräns, men detta görs i sådant fall när det finns anledning
att utgå från att effektivitetsvinsterna verkligen tas till vara och via
konkurrensen i skälig omfattning förs vidare till konsumenterna.
Väsentligt i förordningen är också reglerna för beräkning av tillförseln
till den svenska marknaden. På denna punkt sägs att en kedjas andel av
tillförseln till den svenska marknaden får beräknas som summan av kedjans
andelar av tillförseln till marknaden inom de olika produktområden där kedjan
säljer. För att kunna beräkna sin totala andel av tillförseln måste kedjan
dela upp sitt sortiment i olika produktområden på ett sätt som överensstämmer
med tillgänglig statistik. De andelar som på detta sätt framkommer får då
viktas med hänsyn tagen till respektive produktområdes andel av kedjans totala
försäljning.
Utredningen om ökad konkurrens i handeln med livsmedel - vilken berördes i
föregående avsnitt - anförde en rad synpunkter på gruppundantaget för kedjor.
Från utredningens sida ansågs att gruppundantaget borde ses över och begränsas
såväl vad gäller materiellt innehåll som den övre gräns för den marknadsandel
som tillåts genom undantaget. Beträffande den sistnämnda frågan - om en övre
gräns för marknadsandel - menade utredningen att en andel på 35 % kan innebära
en dominerande marknadsställning, vilken kan missbrukas. Utredningen
ifrågasatte vidare användningen av tillförselbegreppet i stället för begreppet
relevant marknad. Det skapar svårigheter, menade utredningen, att använda ett
annat kriterium för att bedöma marknadsposition än det konkurrensrättsligt
gängse begreppet relevant marknad. En tredje omständighet som anfördes var att
inget övertygande material hade presenterats som stöd för antagandet att
samhällsekonomiskt positiva effekter av samverkan inom t.ex. ICA överväger.
Emellertid ville utredningen - av tidsskäl - inte föreslå att undantaget helt
slopas. Utredningens förslag i denna del blev att den högsta tillåtna
marknadsandel som borde få omfattas av undantaget var en nivå som utesluter en
dominerande ställning för kedjan. En lämpligare gräns vore därför en nivå
under 25 % av marknaden i fråga, sades det. Därutöver föreslogs införandet av
begreppet relevant marknad som beräkningsgrund.
På uppdrag av regeringen påbörjades under år 1995 en översyn inom
Regeringskansliet av samtliga gruppundantag. Två arbetsgrupper tillsattes,
varav den ena enbart för kedjeundantaget. Båda hade en referensgrupp knuten
till sig. På grundval av detta arbete meddelade regeringen - som tidigare
beskrivits - under år 1996 nya förordningar om gruppundantag. Dock innebar
regeringens beslut att den tidigare förordningen om gruppundantaget för
kedjor i detaljhandeln förlängdes att gälla fram till den 1 juli 1997.
Arbetsgruppen för översyn av kedjeundantaget fortsatte därefter sitt arbete
och har nyligen presenterat en promemoria med förslag till väsentliga
förändringar i förordningen. Arbetsgruppen menar att det i sig är befogat med
ett kedjegruppundantag som medger förfaranden som skapar integrationsfördelar.
Innebörden i detta är att de samverkandes konkurrenskraft stärks, vilket
främjar en effektiv konkurrens. Samtidigt måste, påpekar arbetsgruppen,
beaktas att det är fråga om samverkan mellan fristående företag som befinner
sig i samma handelsled, och som ofta står i konkurrensförhållande till
varandra. Riskerna med en samverkan av just denna art är att, vid någon
brytpunkt, konkurrenssituationen försämras totalt sett. Det anförda talar
starkt för, framhåller arbetsgruppen, en försiktighet i nuläget beträffande
bedömningarna av vad som bör vara tillåtet i gruppundantagets form. Vidare
måste utformningen av ett gruppundantag prövas med utgångspunkt i effekterna
på marknaden. Arbetsgruppens allmänna uppfattning är att ett nytt
gruppundantag måste innehålla klarare beskrivningar än vad som för närvarande
är fallet beträffande bl.a. vilka åtgärder som är undantagna från förbudet i 6
§ KL.
I promemorian jämförs kedjesamarbete och franchisesystem. Arbetsgruppen vill
poängtera att det mellan dessa två former av samverkan finns helt
grundläggande principiella och praktiska skillnader. Framför allt gäller detta
omständigheten att samverkan inom ramen för en frivillig kedja handlar om ett
samarbete mellan företag som befinner sig i samma handelsled och som
konkurrerar med varandra. Franchisesystem däremot kännetecknas av att det är
ett vertikalt förhållande mellan leverantör och återförsäljare, dvs. olika
handelsled, där leverantören upplåter rätten att utnyttja ett visst
affärskoncept till återförsäljaren. Några andra skillnader uppmärksammas
också, vilket leder arbetsgruppen till slutsatsen att det saknas bärkraft att
helt eller delvis dra en parallell med vad som är tillåtet i fråga om
franchiseföretag i förhållande till frivilliga kedjor. Arbetsgruppen menar att
utvecklingen också visat att de frivilliga kedjorna har stärkt sin ställning
på marknaden, bl.a. i tävlan med franchisesystem, vilket tyder på
konkurrenskraft i organisationsformen.
Arbetsgruppen anser vidare att det nuvarande - och här tidigare beskrivna -
sättet att mäta marknadsstyrkan för en kedja kan leda till att denna position
underskattas. Marknadsandelen mäts mot en bas som sägs vara för stor i
förhållande till vad som enligt grundläggande konkurrensrättsliga principer
kan anses vara den relevanta marknaden. Generellt sett är det inte befogat,
menar arbetsgruppen, att samtliga distributionsformer ingår i tillförselbasen
så att å ena sidan fullsortimentsförsäljning och å andra sidan försäljning i
specialbutiker, kiosker, bensinstationer, torghandel etc., som endast erbjuder
ett kompletterande varusortiment, hänförs till samma marknad. Arbetsgruppen
föreslår att tillförselbegreppet ersätts med det i konkurrenslagen använda
begreppet marknad i betydelsen relevant marknad. I fråga om
marknadsandelsgräns är det arbetsgruppens bedömning att en lämplig rättslig
avvägning kan uppnås om systemet med två gränser slopas och ersätts med en
enda gräns, lagd vid 25 %. Erfarenheterna i rättstillämpningen visar, sägs
det, att nuvarande gräns vid 35 % är betydligt högre än vad som kan anses
förenligt med de principer och bedömningsgrunder som är inrymda i
konkurrenslagens system. Tillämpningen skall, enligt arbetsgruppens förslag,
utgå från att när den nya gränsen överskrids upphör undantagets giltighet och
förbudet i
6 § KL blir gällande i fråga om kedjesamverkan i sin helhet. Samarbetsformer
med en omfattning som överstiger nämnda gräns förs över till ett annat
kontrollsystem än vad det generella gruppundantaget för kedjesamarbete
representerar. För sådana former finns, framhåller arbetsgruppen, möjligheten
att anmäla samarbetsavtalet till Konkurrensverket för prövning om medgivande
till ett individuellt undantag. Därvid kan, påpekas det, förändringar i
avtalet aktualiseras.
Arbetsgruppen föreslår att förordningen med de nya bestämmelserna skall
träda i kraft den 1 juli 1997. En övergångstid skall därvid gälla fram till
utgången av år 1998 som skall möjliggöra anpassning i enskilda fall eller för
att få en ansökan om individuellt undantag prövad. Promemorian är föremål för
remiss som skall vara avslutad i början av april 1997.
Utskottets ställningstagande
Utskottet gör följande bedömning. Kedjeundantaget har kritiserats från delvis
motsatta utgångspunkter. De synpunkter som framförs i här aktuella motioner
handlar om den samverkan som sker inom ICA och går ut på att denna är
missgynnad i förhållande till andra typer av samarbete. ICA-butikernas
fortlevnad i glesbygden sägs vara avhängigt av att en sådan
konkurrensneutralitet kan åstadkommas. Motionärerna vill också ge tillåtelse
till ökad samverkan mellan affärerna inom denna kedja. Den andra uppfattningen
som gjort sig gällande anför att det är olämpligt med den valda tekniken för
bestämning av marknadsandelar i den förordning som utfärdas med stöd av lagen,
när samtidigt lagen använder sig av ett annat konkurrensrättsligt begrepp för
att definiera aktörernas marknadspositioner. Den nuvarande nivån på den övre
gränsen för marknadstillförsel i det aktuella gruppundantaget har också
ansetts kunna leda till en minskad konkurrensintensitet. De senare
ståndpunkterna har av den nyssnämnda arbetsgruppen inom Regeringskansliet
angivits som skäl för att föreslå förändringar i gruppundantaget.
Utskottet konstaterar att förordningen om gruppundantag för
detaljhandelskedjor är föremål för analys. En beslutsprocess pågår för
närvarande inom Regeringskansliet, och regeringen avser att under våren 1997
ta ställning till det föreliggande förslaget till nytt gruppundantag.
Utskottet vill påpeka vikten av att ett beslut om eventuella förändringar av
gruppundantaget föregås av en grundläggande analys av de nuvarande
samverkansformernas effekter. Vidare måste ett eventuellt nytt gruppundantags
påverkan på glesbygdshandeln beaktas. Dessa mycket små butiker, med litet
kundunderlag, bristande egna resurser för att klara en effektiv
varuförsörjning och långa transportavstånd, är betydelsefulla för glesbygden
men samtidigt sårbara för förändringar av förutsättningarna att bedriva
handel. Utskottet finner det inte orimligt att det nuvarande gruppundantaget
förlängs ytterligare i avvaktan på en grundläggande analys av regeringen om
effekterna av eventuella förändringar av gruppundantaget.
Med det sagda avstyrker utskottet här berörda motioner.
Övriga konkurrensfrågor
Samhällsservice och bolag med monopol
Motionen
För att ge service åt allmänheten har stat och kommun genom åren startat en
betydande samhällsstyrd och samhällsägd verksamhet, påpekas det i motion
1996/97:N201 (s). I motionen hänvisas till det äldsta exemplet - Posten. Som
övergripande mål för sin verksamhet hade Posten tidigare att betjäna
medborgarna med bästa möjliga befordran av försändelser, sägs det. Ända sedan
starten har avsikten varit att postbefordran skall stå under tillsyn av
staten. Men nu menar motionärerna att två viktiga förändringar har inträtt i
fråga om samhällelig verksamhet. För det första har staten avhänt sig
påverkansmöjligheter när verksamhetsformerna förändrats och har i de fall som
privatiseringar ägt rum helt förlorat möjligheter till inflytande. För det
andra har målen för verksamheten förändrats så att de numera i enlighet med
aktiebolagslagens (1975:1385) bestämmelser inbegriper krav på vinst. Detta
blir överordnat andra målformuleringar. Den tydligaste förändringen som
härvidlag ägt rum gäller Postens diligenstrafik i Norrland, menar
motionärerna. Vid en tidigare bolagisering överfördes verksamheten med
linjetrafik till Swebus AB, ett då helägt statligt bolag. Genom ägandet kunde
staten utöva sitt inflytande vid bolagsstämman. När Swebus senare såldes, i
det här fallet till utländska intressen, förlorade allmänheten helt inflytande
över denna verksamhet, framhåller motionärerna och menar att motsvarande
utveckling också har skett inom andra områden. Mot denna bakgrund är det,
anförs det, nödvändigt att samhällets tidigare ägarinflytande ersätts,
särskilt om de nya ägarna bedriver verksamheten i monopol eller under
monopolliknande förhållanden. Detta bör ske genom en lagstiftning med
bestämmelser om statlig tillståndsgivning till och tillsyn över bolag som
betjänar allmänheten under sådana förhållanden.
Vissa kompletterande uppgifter
Riksdagen beslutade år 1993 om en postlag och en förändrad verksamhetsform för
Postverket m.m. (prop. 1993/94:38, bet. TU11). I denna lag (1993:1684)
fastställs de övergripande målen om rikstäckande post- och kassaservice. Det
sägs att det i landet skall finnas en rikstäckande postservice som innebär att
brev och andra adresserade försändelser kan nå alla oavsett adressort. Vidare
skall det finnas en rikstäckande kassaservice som innebär att alla kan sända
och ta emot betalningar till enhetliga priser. Av lagen framgår att
regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, fortlöpande skall
följa utvecklingen på postområdet och bevaka att post- och kassaservicen
motsvarar samhällets behov. Staten kan uppdra åt en eller flera operatörer att
medverka till att en sådan service upprätthålls. Avsikten med lagen är att den
skall ge statsmakterna möjlighet att kontrollera att de politiska målen för
post- och kassaservice uppfylls på en avreglerad marknad. Post- och
telestyrelsen (PTS) har uppgiften att utöva tillsyn på postområdet och följa
utvecklingen på hela postområdet. I en ändring av postlagen som riksdagen
beslutade år 1996 (prop. 1995/96:218, bet. 1996/97:TU6) infördes
tillståndsplikt för den som vill bedriva postverksamhet i Sverige. Ansökan om
tillstånd prövas av PTS. Enligt riksdagens beslut skall de i postlagen
fastställda kraven på grundläggande post- och kassaservice säkerställas genom
ett avtal mellan staten och Posten AB (Posten).
I avtalet sägs att Posten skall tillhandahålla alla fasta hushåll, företag
och organisationer en grundläggande, daglig och rikstäckande postservice.
Likaledes förbinder sig Posten i avtalet att tillhandahålla en daglig och
grundläggande kassaservice. För tillhandahållande av kassaservice i de delar
av landet där alternativ saknas och där det inte är kommersiellt motiverat att
bedriva sådan verksamhet utgår ersättning till Posten från statskassan. I
denna del skall det med verkan från år 1998 ankomma på PTS att upphandla den
rikstäckande kassaservice som i dagsläget ersätts med anslagsmedel. Därutöver
gäller - med anledning av en särskild granskning från Riksdagens revisorer
(förslag 1995/96:RR10, bet. 1996/97:TU6) - att regeringen skall förstärka
uppföljningen av huruvida de post- och telepolitiska målen uppnås och att
resultaten av denna uppföljning årligen skall redovisas för riksdagen. De
bolagiseringar och avmonopoliseringar som genomförts har förstärkt detta
behov, framhöll trafikutskottet. Vidare anförde trafikutskottet att den ökade
graden av målstyrning kräver ett kvalificerat beslutsunderlag som gör det
möjligt att följa upp att målen uppnås.
Utskottets ställningstagande
Mot denna bakgrund vill näringsutskottet anföra följande. Den offentliga
styrningen kan utövas på skilda sätt i förhållande till de mål som staten har
uppsatt för ett samhällsområde. Den nyss redovisade genomgången av postlagen
visar på nya inslag i denna styrning. Även inom ramen för bolagiserade
verksamheter kan staten sålunda säkerställa att angelägna ändamål fullföljs.
Övergången till målstyrning inom staten underlättar att en effektiv
uppföljning av en sådan ambition kan åstadkommas. I den nya postlagen anges
att en grundläggande, rikstäckande post- och kassaservice skall
tillhandahållas till enhetliga priser. I avtalet mellan staten och Posten
preciseras dessa krav. Ett verktyg för att tillse att statens intentioner
fullföljs är att en stark tillsynsfunktion byggs upp; i detta fall läggs
ansvaret på Post- och telestyrelsen. Med hjälp av de instrument som
målstyrningen tillhandahåller genomför regeringen en löpande uppföljning av
måluppfyllelsen och redovisar kontrollinformationen för riksdagen. I syfte att
säkerställa att resultaten på området verkligen kan insamlas föreskriver
avtalet med Posten att bolaget till regeringen, eller annan som regeringen
bestämmer, på begäran skall lämna de upplysningar och handlingar som behövs
för kontroll av att avtalet följs. Exemplet visar, anser utskottet, att även i
de fall där staten inte har ett direkt produktionsansvar kan statsmakterna
säkerställa - via tydliga mål, en stark tillsynsfunktion, uppföljningsansvar
och i vissa fall upphandlingsförfaranden - att viktiga samhällsmål uppnås på
ett effektivt sätt. Slutsatsen av utskottets överväganden i denna del blir
därmed att staten med automatik inte förlorar inflytande på det sätt som
befaras i motion 1996/97:N201 (s) utan att kontrollen kan utövas på annat
sätt. Med det sagda avstyrker utskottet nämnda motion.
Fackliga organisationers affärsverksamhet
Motionen
I motion 1996/97:N251 (fp) uppmärksammas att Konkurrensverket i flera ärenden
har granskat LO:s försäkringsverksamhet. Härvid åberopas främst de kollektiva
hemförsäkringar som olika LO-förbund tecknat med Folksam och som finansieras
genom medlemsavgiften till förbundet. LO-förbundens agerande måste, hävdas
det, betecknas som en inköpskartell som står i strid med
konkurrenslagstiftningen. När fackförbund eller andra organisationer går in
som aktörer på en marknad måste de självfallet - precis som andra aktörer -
underkasta sig gällande lagstiftning, påpekar motionärerna och anför att LO:s
agerande inte bara hämmar konkurrensen på försäkringsmarknaden utan också
fråntar de enskilda medlemmarna möjligheten att fatta självständiga beslut
rörande den egna privatekonomin. Motionärernas uppfattning är att regeringen
till Konkurrensverket särskilt skall påpeka behovet av att granska de fackliga
organisationernas affärsverksamhet.
Vissa kompletterande uppgifter
Länsförsäkringsbolagens Förening (Länsförsäkringar) riktade i en anmälan till
Konkurrensverket våren 1995 klagan mot ett ramavtal som hade tecknats mellan
Folksam och LO. Ramavtalet ger LO:s förbund möjlighet att teckna kollektiva
obligatoriska hemförsäkringar för ca 2,2 miljoner medlemmar. Den årliga
premievolymen för dessa försäkringar beräknades i anmälan kunna uppgå till
närmare 1 miljard kronor. Enligt anmälan hade fackföreningarna organiserat sig
i en inköpssamverkan. Länsförsäkringar menade att denna samverkan var
främmande i förhållande till den ordinarie verksamheten och att aktiviteten
hade en sådan ekonomisk karaktär att företagsbegreppet i KL:s mening kunde
tillämpas på de aktuella fackföreningarna. Bolaget ansåg att fackförbunden i
sin inköpssamverkan uppnår en marknadsandel som överstiger 50 % av den
relevanta marknaden. I anmälan ville Länsförsäkringar också aktualisera frågan
om Folksam i ärendet bryter mot förbudet i KL angående missbruk av dominerande
ställning. Om projektet fullföljs, sades det, får Folksam en dominerande
position som säljare på marknaden för hemförsäkringar. Företaget framhöll att
missbruk av marknadsdominans uppstår i det fall som Folksam har köptvingande
avtal med kunderna. På denna punkt menade Länsförsäkringar att
fackföreningarna får ett mycket starkt incitament att köpa hela sitt
försäkringsbehov från Folksam och att i avtalets anda ligger en avsikt från
parternas sida att tillämpa en mycket stor köptrohet. Slutsatsen på denna
punkt var att förhållandet kan likställas med förekomst av en trohetsrabatt.
Konkurrensverket delgav LO under sommaren 1996 ett preliminärt
beslutsförslag, som dock inte är offentligt. Under hösten 1996 har en process
pågått där Konkurrensverket träffat företrädare för de berörda fackförbunden.
Ärendet har ännu inte avgjorts; Konkurrensverket väntas fatta slutligt beslut
i frågan under år 1997.
Finansutskottet har nyligen i ett betänkande (bet. 1996/97:FiU18 s. 10)
behandlat och avstyrkt vissa motionsyrkanden om kollektiva sakförsäkringar. I
betänkandet sägs att det är önskvärt att en organisation som önskar träffa
avtal om kollektiv sakförsäkring skaffar in anbud från olika försäkringsbolag
för att i medlemmarnas intresse få ett så bra beslutsunderlag som möjligt.
Enligt finansutskottets uppfattning bör man räkna med att en sådan ordning
iakttas på grundval av demokratiska beslut inom organisationen utan att staten
inskrider med lagstiftning. I en reservation (m, fp, mp, kd) intas en motsatt
ståndpunkt i frågan; där sägs bl.a. att riksdagen hos regeringen bör begära
lagförslag om utvidgning av konkurrens- och marknadslagstiftningen i syfte att
säkerställa att avtal om kollektiva sakförsäkringar inte kan undandras
konsumentskyddet och skyddet mot oskälig konkurrens.
Utskottets ställningstagande
Den prövning som nu pågår inom Konkurrensverket av det aktuella ärendet kommer
att avgöras under innevarande kalenderår. I avvaktan på detta utslag finner
utskottet ingen anledning att ta ställning i frågan. Det berörda
motionsyrkandet avstyrks alltså.
Lokalt ägande och lokal förköpsrätt
Motionen
Den generella ekonomiska politiken skall stimulera de små företagen i enskild
och kooperativ ägo, anförs det i motion 1996/97:N270 (mp). Där sägs att
ägandet av de stora koncernerna blivit internationellt även om makten över
företagen i stor utsträckning ligger kvar i det gamla hemlandet. Steget från
transnationella till multinationella företag blir dock allt vanligare. I
sådana företag finns det inte längre någon som helst solidaritet med något
?hemland?, heter det. Motionärernas uppfattning är att denna typ av företag
tenderar att flytta produktionen till områden där arbetskraftskostnaderna är
låga och som har andra regler för skatter, miljökrav och arbetslagstiftning.
Motionärerna anser att åtgärder måste vidtas i syfte att hålla kvar ägandet
inom landet, regionen och berörda orter. Det gäller att skapa ett engagemang
som går längre än vinstmaximering i syfte att skapa stabilitet och
sysselsättning. I motionen yrkas på att en särskild prövning skall ske av
konkurrenssituationen i samband med ett ökat lokalt ägande och vid införande
av lokal förköpsrätt av fast egendom.
Vissa kompletterande uppgifter
I huvudsak är det tre regelverk i den svenska lagstiftningen som styr rätten
att förvärva fast egendom. I förköpslagen (1967:868) finns bestämmelser om
kommunal förköpsrätt, bl.a. beträffande sådan egendom som med hänsyn till den
framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning. De förutsättningar under vilka en lantbruksegendom får förvärvas
finns angivna i jordförvärvslagen (1979:230). I denna lag finns omfattande
restriktioner vad gäller juridiska personers rätt att förvärva
lantbruksegendomar. Bestämmelser om utländska medborgares rätt att förvärva
fast egendom för fritidsändamål har samlats i lagen (1992:1368) om tillstånd
till vissa förvärv av fast egendom - den s.k. sommarstugelagen. Denna lag
kommer att upphävas år 2001.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets uppfattning ter sig en näringsrättslig reglering i form av
införande av en lokal förköpsrätt av företag högst olämplig. Införandet av
sådana bestämmelser i svensk rätt skulle dessutom stå i strid med reglerna om
fri rörlighet inom den inre marknaden. Utskottet vill i detta sammanhang även
hänvisa till att bostadsutskottet parallellt med detta ärende bereder ett
liknande yrkande som återfinns i samma motion och som prövas i förhållande
till bestämmelserna i förköpslagen. Med det sagda avstyrker utskottet det här
aktuella motionsyrkandet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande inriktningen av konkurrenspolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fi801 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N203,
1996/97:N206 yrkande 1, 1996/97:N212 yrkande 11, 1996/97:N249,
1996/97:N250 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N251 yrkande 1, 1996/97:N252
yrkande 7, 1996/97:N255 yrkande 11 och 1996/97:N256 yrkande 1,
res. 1 (m, c, fp, kd)
2. beträffande kooperativ näringsverksamhet
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:N219, 1996/97:N226, 1996/97:N245,
1996/97:N248, 1996/97:N252 yrkande 8 och 1996/97:N260,
res. 2 (m, fp) - motiv.
res. 3 (c, v, mp)
3. beträffande gruppundantag för kedjor i detaljhandeln
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:N210, 1996/97:N234 och 1996/97:N267,
4. beträffande samhällsservice och bolag med monopol
att riksdagen avslår motion 1996/97:N201,
5. beträffande de fackliga organisationernas affärsverksamhet
att riksdagen avslår motion 1996/97:N251 yrkande 5,
res. 4 (m, c, fp, mp, kd)
6. beträffande lokalt ägande och lokal förköpsrätt
att riksdagen avslår motion 1996/97:N270 yrkande 20.
res. 5 (mp)
Stockholm den 11 mars 1997
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Christer Eirefelt (fp), Karin
Falkmer (m), Mats Lindberg (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia Lindgren (s),
Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m), Marie Granlund (s), Lennart Beijer (v),
Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp), Göran Hägglund (kd), Nils-
Göran Holmqvist (s), Laila Bäck (s) och Marina Pettersson (s).
Reservationer
1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (mom. 1)
Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson
(c), Chris Heister (m), Ola Karlsson (m) och Göran Hägglund (kd) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om inriktningen av
konkurrenspolitiken bort ha följande lydelse:
Utskottet anser - i likhet med vad som anförs i motioner från företrädare
för Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och
Kristdemokraterna - att de stora offentliga monopolen som i dag svarar för
tjänsteproduktionen inom sjukvård, skola, åldringsvård etc. skall öppnas upp
så att en privat tjänsteproduktion inom dessa områden skyndsamt kan utvecklas.
Det är angeläget, menar utskottet, att avregleringsarbetet bedrivs med syfte
att ge öppningar för privata initiativ i kommuner och landsting. Detta ger
chansen för en mängd småföretagare att utveckla och expandera egna
verksamheter inom tjänstesektorn i form av kooperativ och egna företag. Inte
minst för de kvinnor som nu till stor del svarar för den offentliga
välfärdsproduktionen vore det positivt att övergå från att vara anställd till
att bli egen entreprenör. Om flera aktörer tillåts komma in på områden som nu
är stängda för privata alternativ kommer detta att leda till nya
arbetstillfällen samtidigt som ökad konkurrens innebär en effektivare
användning av skattemedel. Enligt utskottets uppfattning skulle det dessutom
leda till en mer småskalig företagsamhet, medverka till närhet i omsorgen,
ökad valfrihet och en förbättrad välfärd för medborgarna.
Vidare vill utskottet betona betydelsen av att konkurrensbegränsande
förfaranden från olika kommunala aktörers sida påtalas och åtgärdas. Utskottet
förutsätter att regeringen i den beredning som pågår av
Underprissättningsutredningens förslag beaktar behovet av åtgärder för att
undvika att enskilda företagare konkurreras ut av kommunal affärsverksamhet
som helt eller delvis finansieras med skattemedel.
Med det sagda tillstyrker utskottet de aktuella yrkandena i nu behandlade
motioner.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande inriktningen på konkurrenspolitiken
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Fi801 yrkandena 1 och 2,
1996/97:N203, 1996/97:N206 yrkande 1, 1996/97:N212 yrkande 11,
1996/97:N249, 1996/97:N250 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N251 yrkande 1,
1996/97:N252 yrkande 7, 1996/97:N255 yrkande 11 och 1996/97:N256 yrkande
1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Kooperativ näringsverksamhet (mom. 2, motiveringen)
Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Chris Heister
(m) och Ola Karlsson (m) anser att utskottets ställningstagande i avsnittet om
kooperativ näringsverksamhet bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inledningsvis konstatera att beträffande frågan om prissamver-
kan inom Södra Skogsägarna pågår en rättsprocess inom Stockholms tingsrätt.
Den tvist som skall lösas avser i hög grad hur den gällande konkurrenslagen
skall tillämpas. Frågorna omfattar grundläggande rekvisit i lagen om hur den
relevanta marknaden skall definieras och huruvida de i sammanhanget aktuella
produkterna skall anses vara producerade hos medlemmarna, eller skall
betraktas som vidareförädlade i föreningens regi. Utskottet finner ingen
anledning att närmare gå in på denna prövning som pågår i detta enskilda
ärende, men vill när det gäller bedömningen av relevant marknad dock
understryka att det i lagens motivtext sägs att dessa gränsdragningar får
ankomma på rättstillämpningen.
Vidare har - som framgår av den föregående redogörelsen - omfattande
utredningsarbeten nyligen avslutats som i hög grad behandlat frågeställningar
som har påkallats i de aktuella motionerna. Regeringens fortsatta
beredningsarbete bör därför avvaktas. Utskottet anser för sin del att alla
associationsrättsliga företagsformer skall behandlas lika. Denna
likabehandling är väsentlig, och redan vid konkurrenslagens tillkomst
markerades därför att lagen är generell och gäller lika för alla branscher och
företagsformer. Det är av vital betydelse att ha dessa överordnade mål i
åtanke när konkurrensfrågor behandlas. Risken är annars påtaglig att olika
producentintressen i stället för allmän- och konsumentintresset kommer att
styra utformningen av konkurrenspolitiken, som utgör ett viktigt led i en
ekonomisk politik för välfärd och sysselsättning.
Förbud mot prissamverkan är ett av de bärande motiven bakom
konkurrenslagstiftningen. Det är därför av stor vikt från konkurrenspolitiska
utgångspunkter att lagen är effektiv i detta hänseende. Sådan samverkan måste
prövas kritiskt oavsett vilken organisatorisk form denna tar eller vilken
bransch det gäller. Enligt utskottets uppfattning bör eventuella förslag till
förändringar av konkurrenslagen gå ut på att öka konkurrensintensiteten och
utformas på ett sätt som gör att likabehandlingen av branscher och
företagsformer kan bibehållas.
Med det anförda avstyrker utskottet här berörda motioner.
3. Kooperativ näringsverksamhet (mom. 2)
Kjell Ericsson (c), Lennart Beijer (v) och Eva Goës (mp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om kooperativ
näringsverksamhet bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som sägs i bl.a. motion 1996/97:N248 (c) anser utskottet att
den prövning som Konkurrensverket gjort avseende samverkan inom Södra
Skogsägarna visar att konkurrenslagen inte uppfyller de intentioner som låg
bakom legalundantagets införande. Det är inte acceptabelt om ett stort och
långsiktigt verkande kooperativt företag skall tvingas bedriva sin
kärnverksamhet på dispens. Legalundantagets konkurrensregler är uppenbarligen
inte utformade på ett sätt som passar kooperationen som företagsform och i
synnerhet inte primärföreningarna inom skogsbruket. Som ett viktigt led i en
ekonomisk politik för sysselsättning och välfärd är det viktigt att inte olika
bestämmelser förhindrar en effektiv hantering av bl.a. skogsråvara.
Utskottet anser att man i det beredningsarbete som påbörjats i
Regeringskansliet skyndsamt måste ta itu med dessa frågor. I detta avseende är
det inte nödvändigt att invänta utfallet av den pågående rättsprocessen inom
Stockholms tingsrätt. Inriktningen på arbetet bör enligt utskottets uppfattning
byggas upp kring tre prioriterade frågor med särskild inriktning mot
skogsbrukets primärföreningar. För det första måste legalundantaget reformeras
så att bestämmelser införs som ger tillåtelse till prissamverkan. Den andra
uppgiften är att på ett tydligare sätt anpassa konkurrenslagen till lagen om
ekonomiska föreningar. Ett tredje syfte skall vara att anpassa legalundantaget
till den rättsutveckling som ägt rum inom EU och som inneburit en utvidgad
handlingsfrihet för de producentkooperativa företagen. Riksdagen bör anmoda
regeringen att återkomma med lagförslag i de delar som nu berörts.
Det utskottet här anfört bör riksdagen som mening ge regeringen till känna.
Därigenom blir de aktuella motionsyrkandena väsentligen tillgodosedda.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande kooperativ näringsverksamhet
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:N219, 1996/97:N226,
1996/97:N245, 1996/97:N248,1996/97:N252 yrkande 8 och 1996/97:N260 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Fackliga organisationers affärsverksamhet (mom. 5)
Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson
(c), Chris Heister (m), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp) och Göran Hägglund
(kd) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om fackliga organisationers
affärsverksamhet bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i det som sägs i motion 1996/97:N251 (fp) beträffande
det ramavtal som har träffats mellan LO och försäkringsbolaget Folksam
angående kollektiva hemförsäkringar. Enligt utskottets mening riskerar avtalet
att på ett allvarligt sätt inskränka konkurrensen på försäkringsmarknaden. Det
är heller inte acceptabelt att den enskilde medlemmen tvingas betala för det
kollektiva avtalet - via sin medlemsavgift - även i det fall som denne avstår
från att utnyttja försäkringen. Mot denna bakgrund anser utskottet att
regeringen bör ge Konkurrensverket i särskilt uppdrag att övervaka
överenskommelser mellan fackliga organisationer och företag i vilka berörda
sammanslutningar själva - direkt eller indirekt - har affärs- och
ägarintressen.
Den nämnda motionen tillstyrks därmed i berörd del av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande fackliga organisationers affärsverksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:N251 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Lokalt ägande och lokal förköpsrätt (mom. 6)
Eva Goës (mp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om lokalt ägande och lokal
förköpsrätt bort ha följande lydelse:
Utskottet ser - i likhet med vad som sägs i motion 1996/97:N270 (mp) - ett
behov av att förbättra de legala förutsättningarna för att kunna behålla
produktion inom landet och att stärka banden mellan berörda företagsintressen
och de orter inom vilka dessa är verksamma. Samhället har ett ansvar för att
stimulera framväxten av olika företagsformer - kooperativa, privata, kommunala
och statliga - som bidrar till en förbättrad konkurrenssituation och ger
stimulans till ett lokalt förankrat näringsliv. Utskottet anser att riksdagen
bör uppdra åt regeringen att närmare utreda förutsättningarna för att införa
en lokal förköpsrätt - för t.ex. kommuner, bysamfälligheter, kooperativ och
privata företag - av sådan fast egendom som har betydelse för den ekonomiska
utvecklingen och sysselsättningen inom en region. Detta bör ges regeringen
till känna.
Med det sagda tillstyrker utskottet det aktuella yrkandet i motion
1996/97:N270 (mp).
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande lokalt ägande och lokal förköpsrätt
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:N270 yrkande 20 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Ärendet.............................................1
Sammanfattning......................................1
Motionerna..........................................2
Utskottet...........................................5
Bakgrund 5
Inriktningen av konkurrenspolitiken 12
Motionerna 12
Vissa kompletterande uppgifter 14
Utskottets ställningstagande 16
Kooperativ näringsverksamhet 17
Inledning 17
Prissamverkan inom Södra Skogsägarna 17
Motionerna 19
Vissa kompletterande uppgifter 22
Utskottets ställningstagande 25
Gruppundantag för kedjor i detaljhandeln 26
Motionerna 26
Vissa kompletterande uppgifter 27
Utskottets ställningstagande 30
Övriga konkurrensfrågor 31
Samhällsservice och bolag med monopol 31
Motionen 31
Vissa kompletterande uppgifter 31
Utskottets ställningstagande 32
Fackliga organisationers affärsverksamhet 33
Motionen 33
Vissa kompletterande uppgifter 33
Utskottets ställningstagande 34
Lokalt ägande och lokal förköpsrätt 34
Motionen 34
Vissa kompletterande uppgifter 35
Utskottets ställningstagande 35
Hemställan 35
Reservationer......................................36
1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (m, c, fp, kd) 36
2. Kooperativ näringsverksamhet (m, fp) 37
3. Kooperativ näringsverksamhet (c, v, mp) 38
4. Fackliga organisationers affärsverksamhet (m, c, fp, mp, kd) 39
5. Lokalt ägande och lokal förköpsrätt (mp) 39
Gotab, Stockholm 1997