dels proposition 1995/96:216 om
valutaväxling och valutahandel,
dels två motioner som har väckts med
anledning av propositionen.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens
förslag om införande av en
valutaväxlings-lag. Det huvudsakliga
syftet med lagen är att förhindra att
företag som bedriver valutaväxling
utnyttjas för penningtvätt. I en
reservation (fp) avvisas förslaget med
hänvisning till befintligt regelverk,
dvs. penningtvättslagen.
Vidare tillstyrker utskottet
regeringens förslag om slopande av
valutahandelstillståndet enligt
riksbankslagen. Det tillsynsansvar som
tidigare legat på Riksbanken flyttas
samtidigt över till Finansinspektionen.
Förslaget om att avskaffa
valutahandelstillståndet avstyrks i en
reservation (v, mp); reservanterna anser
att tillståndskravet behövs bl.a. för
att motverka försök till penningtvätt.
Propositionen
I proposition 1995/96:216 föreslås att
riksdagen antar regeringens förslag till
1. valutaväxlingslag,
2. lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
3. lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617),
4. lag om ändring i lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank,
5. lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontroll-uppgifter,
6. lag om ändring i
prisinformationslagen (1991:601),
7. lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,
8. lag om ändring i lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag,
9. lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt.
Lagförslagen återges i bilaga.
Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1997.
Motionerna
De motioner som väckts med anledning av
propositionen är följande:
1995/96:N42 av Lennart Beijer m.fl. (v)
vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens förslag till lag om ändring
i lagen om Sveriges riksbank.
1995/96:N43 av tredje vice talman
Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari yrkas
att riksdagen avslår propositionens
förslag om en ny lag om valutaväxling.
Utskottet
Bakgrund
Våren 1992 tillkallades med stöd av
regeringens bemyndigande en särskild
utredare (lagman Anders Nordström) med
uppdrag att utreda behovet av
normgivning och tillsyn inom vissa delar
av betalningsväsendet. Utredningen, som
antog namnet Betaltjänstutredningen,
lämnade i maj 1994 ett delbetänkande,
Finansiella tjänster i förändring (SOU
1994:66), vilket innehöll bl.a. förslag
till en reglering av valutaväxling.
Vidare har Riksbanken inkommit till
regeringen med en framställan om en
ändring av lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank (den s.k. riksbankslagen), av
innebörd att valutahandel skall få
bedrivas utan tillstånd av Riksbanken
samt att sådan handel skall omfattas av
den grundläggande auktorisationen för
banker och andra finansiella institut.
Inom Finansdepartementet har utarbetats
en promemoria som behandlar frågor om
valutaväxling och valutahandel. Såväl
promemorian som Betaltjänstutredningens
betänkande har remissbehandlats.
Gällande bestämmelser
Valutahandel
Enligt 22 b § riksbankslagen får
valutahandel bedrivas endast med stöd av
tillstånd av Riksbanken. Lagen skiljer
mellan tillstånd för valutahandel och
valutahandelstillstånd. Det förstnämnda
kan ges till t.ex. ett
finansieringsföretag inom en större
koncern som sköter sin valutahantering
via detta företag. Ett
valutahandelstillstånd däremot avser
valutahandel med allmänheten.
Den som har rätt att bedriva
valutahandel med allmänheten kallas
auktoriserad valutahandlare. Förutom att
auktorisera institut har reglerna
beträffande valutahandelstillstånd till
syfte att begränsa valutahandlarnas
valutaexponering genom att bestämma s.k.
limitbelopp. Limiter, som bestäms av
Riksbanken, används i syfte att begränsa
den totala riskexponeringen i ett
finansiellt institut.
Riksbanken övervakar valutahandlarnas
agerande och risktagande på
valutamarknaden. Finansinspektionen
övervakar, sedan den 1 januari 1996, att
alla banker, kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag uppfyller reglerna om
kapitalkrav för valutakursrisker enligt
lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och
stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag. Riksbanken och
Finansinspektionen övervakar således
delvis samma område.
Valutaväxling
I svensk rätt skiljer man mellan handel
med resevaluta och annan valutahandel.
För den förstnämnda verksamheten, som
ofta benämns valutaväxling, krävs i
regel inte något särskilt tillstånd. De
s.k. fristående valutaväxlingsföretagen
står inte under Finansinspektionens
tillsyn. Någon beloppsbegränsning eller
skyldighet att kontrollera syftet med
valutaväxlingsverksamheten finns inte i
fråga om dessa företag.
Penningtvätt
Med penningtvätt förstås åtgärder som
företas i syfte att dölja eller omsätta
vinning från brottslig verksamhet. Inom
EU finns ett direktiv om åtgärder för
att förhindra att det finansiella
systemet används för tvättning av pengar
(91/308/EEG). Direktivet har genomförts
i Sverige genom lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt (den s.k.
penningtvättslagen), som trädde i kraft
den 1 januari 1994. Lagen omfattar för
närvarande företag som driver
bankrörelse, livförsäkringsrörelse,
värdepappersrörelse eller verksamhet
enligt lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag.
En särskild utredare, kammarrättslagman
Per Anclow (Fi 1995:18), har i uppdrag
att utreda vilka åtgärder som kan och
bör vidtas för att effektivisera
bekämpningen av penningtvätt och annan
kvalificerad ekonomisk brottslighet. I
uppdraget (dir. 1995:132) ingår att
utvärdera bl.a. om även icke-finansiella
verksamheter bör omfattas av
penningtvättslagstiftningen samt om
ändring bör ske av straff- resp.
sekretesslagstiftningen. Arbetet skall
redovisas senast i mars 1997.
Propositionen
Regeringen föreslår att en ny
valutaväxlingslag skall införas den 1
januari 1997. Det huvudsakliga syftet
med lagen är att förhindra att företag
som bedriver valutaväxling utnyttjas för
penningtvätt.
Det kan befaras att illegala
transaktioner söker sig till
verksamheter som inte omfattas av
penningtvättslagens tillämpningsområde,
anförs det i propositionen. Detta gäller
i första hand sådana företag vars
verksamhet vänder sig till allmänheten
och består i att bedriva handel med
utländska sedlar och mynt samt
resecheckar i utländsk valuta. Det är
angeläget att förhindra att dessa
företag utnyttjas och etableras i
penningtvättssyfte, sägs det. Banker,
livförsäkringsbolag, kreditmarknadsbolag
och värdepappersbolag omfattas redan av
penningtvättslagen. I den mån andra
företag bedriver valutaväxling bör dessa
därför omfattas av det regelverk som
avser att förhindra eller försvåra
penningtvätt, anför regeringen.
Att motverka att företag utnyttjas för
penningtvätt får anses vara ett
tillräckligt skäl för att införa en viss
reglering av valutaväxling, sägs det i
propositionen. Också med syfte att
befrämja konsumenternas ställning kan
det enligt regeringen finnas vissa skäl
för att införa regler för valutaväxling
(se vidare i det följande).
Kravet på tillstånd enligt
riksbankslagen för att bedriva
valutahandel skall samtidigt avskaffas.
Det enda skälet för att behålla en
lagreglering skulle, enligt regeringen,
vara att motverka att företag som
bedriver sådan verksamhet utnyttjas för
penningtvätt. Samtliga företag som har
valutahandelstillstånd enligt
riksbankslagen omfattas dock redan för
närvarande av penning-tvättslagens
bestämmelser. Behov av en reglering av
valutahandeln av den anledningen kan
därför inte längre anses föreligga, sägs
det i propositionen. Riksbanken skall
dock även fortsättningsvis ha ansvar för
översynen av penning- och
valutamarknadernas funktionssätt.
I den nya lagen skall
valutaväxlingsrörelse definieras som
yrkesmässig handel med utländska sedlar
och mynt samt resecheckar utställda i
utländsk valuta. Den valutaväxling som
för närvarande sker av företag som är
fristående från bankerna har till syfte
bl.a. att tillhandahålla resevaluta,
sägs det i propositionen. Eftersom det
inte längre finns någon begränsning vad
gäller det belopp som får föras in
respektive ut ur Sverige och inte heller
någon begränsning i fråga om medlens
användning, är det emellertid inte som
tidigare lämpligt att definiera
begreppet valutaväxling med ledning av
om handeln avser köp och försäljning av
resevaluta eller valuta för annat
ändamål. Syftet med
valutaväxlingstransaktionen har numera
ingen egentlig betydelse, konstateras
det.
Valutaväxling som bedrivs i väsentlig
omfattning skall endast få utövas efter
anmälan till Finansinspektionen, som
skall föra ett register över de företag
som driver sådan verksamhet. Från kravet
på anmälningsplikt görs undantag för de
företag som redan omfattas av
penningtvättslagen.
I Sverige har tidigare behovet av
konsumentskyddande reglering beträffande
valutaväxling inte varit så påtagligt,
eftersom sådan verksamhet huvudsakligen
har bedrivits av banker vilka omfattas
av regler till skydd för konsumenten,
konstaterar regeringen. Med hänsyn till
att valutaväxlingsverksamhet under
senare år i allt större omfattning har
kommit att bedrivas av företag utanför
banksektorn, finns dock anledning att
överväga om det inte föreligger behov av
att införa grundläggande konsumentregler
för denna verksamhet, anser regeringen.
Behovet av reglering är främst föranlett
av konsumentens krav på att erhålla
tydlig information om aktuella avgifter
och växelkurser.
I den föreslagna valutaväxlingslagen
införs en bestämmelse om att ett företag
som driver valutaväxlingsrörelse är
skyldigt att informera om tillämpade
växelkurser och avgifter samt att
tillhandahålla avräkningsnota. Av denna
nota skall framgå företagets namn,
växelkurs samt de avgifter som tas ut av
valutaväxlingsföretaget. Någon
begränsning av konsumentskyddsregeln
till att avse endast anmälningspliktiga
företag föreslås inte, varför
bestämmelsen även kommer att omfatta
företag som driver valutaväxlingsrörelse
som bisyssla. Följden av underlåtenhet
att rätta sig efter informationsregeln i
den nya lagen föreslås bli ett åläggande
om att lämna sådan information.
Marknadsföringslagens (1995:450)
handläggningsregler skall därvid
tillämpas.
Regler om valutalimiter, dvs. regler om
hur stora valutapositioner ett institut
får ta, kan komma i fråga av olika
anledningar. Valutapolitiska skäl har
tidigare haft stor betydelse; efter
avvecklingen av valutaregleringen har
dessa skäl minskat i betydelse. De
argument som nu kan anföras är
hänförliga till behov av att begränsa
omfattningen av de valutakursrisker som
instituten ikläder sig, sägs det i
propositionen. Riksdagen har hösten 1994
beslutat om regler om kapitalkrav för
valutakursrisker (prop. 1994/95:50, bet.
NU12). Såväl dessa regler som regler om
största tillåtna valutapositioner kan
användas för att begränsa risken för att
ett finansiellt företag skall råka i
solvensproblem på grund av förluster på
valutapositioner, konstaterar
regeringen. Kapitalkravsregler innebär
att risken för solvensproblem begränsas
genom att företaget måste ha ett visst
eget kapital för att få ikläda sig
valutarisker, medan regler om största
tillåtna valutapositioner begränsar
risken för att företaget får
solvensproblem genom att direkt begränsa
valutapositionernas maximala storlek och
därmed begränsa hur stora förluster som
positionerna kan ge.
För institut som, i förhållande till
sin kapitalbas, tar begränsade
valutakursrisker utgör, enligt
regeringens bedömning, de gällande
reglerna om kapitalkrav för
valutakursrisker ett tillräckligt skydd
mot att valutakursförluster skulle hota
ett instituts ekonomiska ställning. För
institut som tar mycket stora
valutakursrisker, i förhållande till
storleken på institutets kapitalbas,
anses å andra sidan konsekvenserna kunna
bli betydligt större av att
kapitalkravet för valutakursrisker kan
vara otillräckligt för att absorbera de
förluster som stora valutakursrörelser
ger upphov till. Det sagda talar för att
det kan finnas skäl att överväga
införandet av regler om största tillåtna
valutapositioner trots att regler för
kapitaltäckning av valutakursrisker har
införts, anser regeringen. Nya
paragrafer föreslås sålunda varigenom
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om största tillåtna
valutapositioner för banker,
kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag.
Införande av en ny valutaväxlingslag
och slopandet av
valutahandelstillståndet enligt
riksbankslagen medför att ett antal
ändringar i andra lagar behöver göras.
Förslag om sådana lagändringar, som
också de skall träda i kraft den 1
januari 1997, läggs fram i
propositionen.
Möjligheten till insamling av statistik
påverkas inte i någon avgörande
utsträckning av att tillståndskravet för
valutahandel avskaffas, sägs det i
propositionen. I enlighet med 22 §
riksbankslagen skall ett kreditinstitut
eller ett annat företag som står under
tillsyn av Finansinspektionen lämna de
uppgifter som Riksbanken anser
nödvändiga för att dels följa
utvecklingen på valuta- och
kreditmarknaderna, dels övervaka
betalningssystemets stabilitet.
Beträffande ekonomiska effekter av
regeringens förslag sägs i propositionen
att regeringen avser att ta upp frågan
om utökade anslag till
Finansinspektionen i samband med
behandlingen av inspektionens fördjupade
anslagsframställning avseende åren
19971999. Minskade kostnader torde
uppstå hos Riksbanken, sägs det i
propositionen. När det gäller de ökade
kostnaderna med anledning av den
föreslagna konsumentskyddsregeln
hänvisas till att riksdagen har anvisat
3 miljoner kronor på tilläggsbudget för
budgetåret 1995/96 för att förstärka
Konsumentombudsmannens och
Konsumentverkets roll på området
finansiella tjänster (prop. 1995/96:82,
bet. LU10).
Motionerna
Två motioner har väckts med anledning av
propositionen. I den ena - 1995/96:N43
(fp) - yrkas avslag på regeringens
förslag om ny valutaväx- lingslag,
medan den andra - 1995/96:N42 (v) - går
ut på att riksdagen skall avvisa
förslaget om att slopa kravet på
valutahandelstillstånd enligt
riksbankslagen.
Motionärerna bakom den förstnämnda
motionen ifrågasätter - i likhet med
vissa remissinstanser, t.ex. Sveriges
Advokatsamfund, Konkurrensverket och
Riksskatteverket - behovet av en ny
valutaväxlingslag. De hänvisar till att
det redan finns en lag
penningtvättslagen som reglerar de
finansiella institutens verksamhet på
det aktuella området. Motionärerna
erinrar om Konkurrensverkets påpekande
om att vissa medlemsstater inom EU har
kommit överens om att deras nationella
lagstiftning i denna fråga endast skall
omfatta kreditinstitut och finansiella
institut. Sverige bör, till dess
erfarenhet vunnits om hur EG-direktivet
gällande penningtvätt fungerar, avvakta
med att införa en ny lag, anser
motionärerna. De menar att det är
rimligare att först ta del av en
utvärdering av EG-direktivets
tillämpning. Om förekomsten av penning-
tvätt trots allt skulle visa sig vara
ett reellt problem hos de företag som
inte omfattas av penningtvättslagen kan
ett tillägg, i form av en utvidgning av
den lagens tillämpningsområde till att
omfatta valutaväxlingsföretag, ses som
den enklaste lösningen, anför
motionärerna.
Vänsterpartiet har inga invändningar
mot regeringens förslag till
valutaväxlingslag, sägs det i motion
1995/96:N42 (v). Motionärerna menar dock
till skillnad från regeringen att
Riksbanken även fortsättningsvis bör
meddela tillstånd för valutahandel.
Riksbankens och därmed riksdagens
ansvar och inflytande på penning- och
valutamarknaderna måste snarast skärpas,
anser motionärerna. Särskilt gäller
detta om Sverige återgår till en
fastkursregim. EMU:s tredje fas kan
sannolikt leda till omfattande
spekulation mot enskilda länders valutor
oavsett vilka som blir medlemmar, hävdar
motionärerna och menar att Sverige måste
kunna försvara en annorlunda valutaregim
utanför EMU.
Utskottets ställningstagande
Utskottet behandlar först frågan om ny
valutaväxlingslag och därefter frågan om
avskaffande av tillståndskravet för
valutahandel enligt riksbankslagen.
Utskottet delar regeringens bedömning
att en valutaväxlingslag bör införas.
Internationella erfarenheter visar att
det förekommer att företag som bedriver
valutaväxling utnyttjas och etableras i
penningtvättssyfte. Vissa länder inom EU
har därför, i samband med införlivande
av det tidigare nämnda EG-direktivet om
åtgärder för att förhindra att det
finansiella systemet används för
tvättning av pengar, infört regler om
penningtvätt som omfattar även
valutaväxlingsföretag. Det gäller bl.a.
Belgien, Frankrike, Portugal, Spanien
och Storbritannien. Enligt utskottets
mening kan det befaras att illegala
transaktioner även i Sverige sker inom
verksamheter som inte omfattas av
penningtvättslagens tillämpningsområde.
För att komma till rätta med denna
problematik är det, anser utskottet,
nödvändigt att införa en reglering av
valutaväxling.
Samtliga företag som omfattas av
penningtvättslagen står, som tidigare
redovisats, under Finansinspektionens
tillsyn enligt den lagstiftning som
gäller för respektive företag.
Penningtvättslagen innehåller dock inte
några bestämmelser som möjliggör för
inspektionen att ingripa mot
penningtvätt i dessa företag, utan det
förutsätts att sådana ingripanden görs
inom ramen för inspektionens
tillsynsansvar enligt den lagstiftning
som gäller för respektive institut. Det
räcker därför inte att - som föreslås i
motion 1995/96:N43 (fp) - låta
penningtvättslagen omfatta även
valutaväxlingsföretag, eftersom
möjlighet att ingripa mot dessa då
saknas. Det skulle i så fall krävas
ytterligare ändringar av lagen för att
åstadkomma nödvändiga
ingripandemöjligheter. Som tidigare
redovisats är penningtvättslagen för
närvarande föremål för utredning. Enligt
utskottets uppfattning finns det inte
skäl att göra några omfattande ändringar
av lagen innan utredaren har redovisat
sitt arbete.
Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i här aktuell del och
avstyrker motion 1995/96:N43 (fp).
Utskottet övergår så till att behandla
frågan om avskaffande av
tillståndskravet för valutahandel enligt
riksbankslagen.
Regeringens förslag om att slopa
valutahandelstillståndet tillstyrks av
utskottet. Handeln med valuta är
avreglerad i Sverige sedan slutet av
1980-talet. Fram till dess utgjorde
valutahandelstillståndet ett stöd för
valutaregleringen.
Valutahandelstillståndet har därefter,
som tidigare nämnts, i första hand
inneburit en auktorisation att handla
med valutor och att utföra betalningar
till och från utlandet. Reglerna
beträffande valutahandelstillstånd har
även haft till syfte att begränsa
valutahandlarnas valutaexponering genom
att bestämma s.k. limitbelopp. Därmed
har valutahandelstillståndet och därtill
hörande limiter först och främst varit
ett tillsynsinstrument över instituten.
Det är Finansinspektionen som har
tillsyn över banker, kreditmarknadsbolag
och värdepappersbolag. Utskottet finner
det mot denna bakgrund motiverat att,
som regeringen föreslår, flytta över det
tillsynsansvar som för närvarande ligger
på Riksbanken till Finansinspektionen.
Utskottet vill härutöver framhålla att
Sveriges möjligheter att upprätthålla en
fast växelkurs inte kan baseras på
regleringar av valutamarknaden utan
måste grundas på en stabilitetsinriktad
ekonomisk politik som är förenlig med en
fast växelkurs.
Utskottet tillstyrker med det anförda
propositionen i övrig del och avstyrker
motion 1995/96:N42 (v).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande
valutaväxlingslag
att riksdagen med avslag på motion
1995/96:N43 antar de i proposition
1995/96:216 framlagda förslagen till
a) valutaväxlingslag,
b) lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100),
c) lag om ändring i
prisinformationslagen (1991:601),
d) lag om ändring i lagen
(1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt,
res. 1 (fp)
2. beträffande tillståndskravet
för valutahandel enligt
riksbankslagen
att riksdagen med avslag på motion
1995/96:N42 antar de i proposition
1995/96:216 framlagda förslagen till
a) lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617),
b) lag om ändring i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank,
c) lag om ändring i lagen
(1990:325) om självdeklaration och
kon-trolluppgifter,
d) lag om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse,
e) lag om ändring i lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
res. 2 (v, mp)
Stockholm den 13 september 1996
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta
Johansson (s), Christer Eirefelt (fp),
Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m),
Mikael Odenberg (m), Sylvia Lindgren
(s), Barbro Andersson (s), Chris Heister
(m), Marie Granlund (s), Lennart Beijer
(v), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m),
Eva Goës (mp), Göran Hägglund (kds),
Nils-Göran Holmqvist (s), Laila Bäck (s)
och Kerstin Warnerbring (c).
Reservationer
1. Valutaväxlingslag (mom. 1)
Christer Eirefelt (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 6 börjar med Utskottet delar
och på s. 7 slutar med motion
1995/96:N43 (fp) bort ha följande
lydelse:
Utskottet ifrågasätter, i likhet med
vad som görs i motion 1995/96:N43 (fp),
behovet av att införa en ny
valutaväxlingslag. De skäl som angivits
i propositionen - penningtvätt och
konsumentskydd - är inte tillräckliga.
Samtliga de frågeställningar som är
avsedda att tas om hand genom den nya
lagen kan hanteras med befintligt
regelverk, dvs. penningtvättslagen.
Som Konkurrensverket har framhållit i
sina remissyttranden har vissa
medlemsstater inom EU kommit överens om
att deras nationella lagstiftning i
denna fråga endast skall omfatta
kreditinstitut och finansiella institut
till dess erfarenhet vunnits om hur det
tidigare nämnda EG-direktivet gällande
penningtvätt fungerar. Sverige bör,
enligt utskottets mening, avvakta med
att införa en ny valutaväxlingslag till
dess att en utvärdering av EG-direktivet
gjorts. Om det skulle visa sig att
förekomsten av penningtvätt är ett
reellt problem hos de
valutaväxlingsföretag som inte omfattas
av penningtvättslagen, anser utskottet
att den enklaste lösningen är att
utvidga lagens tillämpningsområde till
att omfatta även dessa företag.
Med det anförda avstyrker utskottet
propositionen i här aktuell del och
tillstyrker motion 1995/96:N43 (fp).
dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande valutaväxlingslag
att riksdagen med bifall till motion
1995/96:N43 avslår proposition
1995/96:216 momenten 1, 2, 6 och 9.
2. Tillståndskravet för valutahandel
enligt riksbankslagen (mom. 2)
Lennart Beijer (v) och Eva Goës (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 7 börjar med Regeringens
förslag och slutar med motion
1995/96:N42 (v) bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening - och i likhet
med vad som anförs i motion 1995/96:N42
(v) - bör tillståndskravet för
valutahandel inte slopas ur
riksbankslagen. Tillståndskravet behövs
bl.a. för att motverka försök till
penningtvätt.
Mot bakgrund av att Sverige snart kan
komma att tvingas lämna den nuvarande
växelkursregimen är det vidare, enligt
utskottets uppfattning, olämpligt att nu
slopa tillståndskravet. Det är sannolikt
att EMU:s tredje fas kan komma att leda
till kraftig spekulation mot enskilda
länders valutor - oavsett vilka länder
som blir medlemmar. Sverige måste, i det
fall att Sverige står utanför EMU, kunna
försvara en egen valutakursregim.
Utskottet avstyrker med det anförda
propositionen i här aktuell del och
tillstyrker motion 1995/96:N42 (v).
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande tillståndskravet för
valutahandel enligt riksbankslagen
att riksdagen med bifall till motion
1995/96:N42 avslår proposition
1995/96:216 momenten 3-5, 7 och 8.
Regeringens lagförslag
1 Förslag till valutaväxlingslag
2 Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)
3 Förslag till lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617)
4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank
5 Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter
6 Förslag till lag om ändring i
prisinformationslagen (1991:601)
7 Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse
8 Förslag till lag om ändring i lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag
9 Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt