I betänkandet behandlar utskottet sex
motioner från den allmänna motionstiden
år 1996 vari begärs tillkännagivanden
och förslag i skilda frågor på
familjerättens område. Motionsyrkandena
rör en översyn av sambolagstiftningen,
reglerna om registrering av partnerskap,
bestämmelserna om utseende av god man,
rätten till laglott, återinförande av
arvsrätt för kusiner samt byte av
efternamn.
Utskottet avstyrker bifall till
samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats tre
reservationer.
Motionerna
1996/97:L404 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återinförande av arvsrätt för
kusiner.
1996/97:L410 av Elizabeth Nyström och
Lars Björkman (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag
till förändringar av god man-institutet
i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1996/97:L411 av Märta Johansson m.fl.
(s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av sambolagen,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om arvsreglerna.
1996/97:L413 av Ann-Marie Fagerström (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om byte av efternamn.
1996/97:L417 av Annika Jonsell (m) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring i ärvdabalken
att rätten till laglott avskaffas i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring i ärvdabalken
att hela tredje parentelet, dvs. även
kusiner och deras avkomlingar,
automatiskt får ärva då närmare
släktingar till den döde ej finns i
livet i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1996/97:L422 av Andreas Carlgren m.fl.
(c, s, fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en partnerskapskonvention,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om förrättning av
partnerskapsregistrering på svenska
ambassader.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet sex
motioner från den allmänna motionstiden
år 1996. Motionsyrkandena rör en översyn
av sambolagstiftningen, reglerna om
registrering av partnerskap,
bestämmelserna om utseende av god man,
rätten till laglott, återinförande av
arvsrätt för kusiner samt byte av
efternamn.
Som en allmän bakgrund till de i
betänkandet aktuella motionsspörsmålen
vill utskottet erinra om att den
familjerättsliga lagstiftningen under de
senaste två decennierna har varit
föremål för en genomgripande
omarbetning. Efter en lång rad av
delreformer på äktenskapsrättens område
fattade riksdagen i april 1987 beslut om
att giftermålsbalken skulle ersättas med
en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB)
(prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159).
Lagstiftningen innebar betydelsefulla
förändringar, främst i fråga om
fördelningen av makars egendom vid
äktenskapets upplösning. Ett uttalat
syfte med lag-ändringarna var att
åstadkomma en högre grad av ekonomisk
rättvisa mellan makarna vid
äktenskapsskillnad.
I samband med ÄktB antog riksdagen
lagen (1987:232) om sambors gemensamma
hem (sambolagen) och senare samma år
lagen (1987:813) om homosexuella sambor
(prop. 1986/87:124, bet. LU28, rskr.
350). Sambolagen var i främsta rummet
föranledd av behovet av att tillförsäkra
den svagare parten i ett
samboförhållande vissa rättigheter i
fråga om det gemensamma hemmet då
sammanlevnaden upphör. Avsikten var
däremot inte att söka uppnå en med
äktenskapet jämförbar reglering av
samboförhållanden. I flera andra lagar
finns bestämmelser som knyter an till
sambobegreppet i sambolagen och som ger
sambor i princip samma rättigheter och
skyldigheter som äkta makar. Genom lagen
om homosexuella sambor har sambolagen
och regler i vissa andra lagar gjorts
tillämpliga på homosexuella
samboförhållanden. Den nu redovisade
lagstiftningen trädde i kraft den 1
januari 1988.
När det gäller homosexuella
parförhållanden beslutade riksdagen år
1994 att anta ett inom utskottet
utarbetat förslag till lagstiftning som
gör det möjligt för två personer av
samma kön att registrera sitt
partnerskap (bet. 1993/94:LU28, rskr.
414). Registreringen innebär att de
flesta bestämmelser som gäller för
äktenskap blir gällande också för
registrerade partnerskap. Lagen
(1994:1117) om registrerat partnerskap
trädde i kraft den 1 januari 1995. Genom
lagen har homosexuella par fått
möjlighet att trygga ett parförhållande
på motsvarande sätt som står till buds
för heterosexuella par. Lagstiftning om
registrerat partnerskap finns i Danmark
och Norge samt sedan sommaren 1996 också
på Island.
Bestämmelserna i 11 kap. föräldrabalken
(FB) gör det möjligt att i olika
situationer få en god man tillsatt för
att bevaka en persons rätt eller ta till
vara hans intressen. Ett förordnande av
god man begränsar inte huvudmannens egen
rättsliga handlingsförmåga. En situation
då god man kan förordnas är då någon på
grund av sjukdom, hämmad
förståndsutveckling eller liknande
förhållande behöver hjälp med att bevaka
sin rätt, förvalta sin egendom eller
sörja för sin person och ett
godmansförordnande kan anses
erforderligt. År 1988 genomfördes vissa
ändringar i föräldrabalken (FB) som
innebar att möjligheten att
omyndigförklara personer avskaffades
(prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9,
rskr. 10). I stället infördes - vid
sidan av förutvarande godmansinstitut -
ett nytt institut benämnt förvaltarskap.
När någon på grund av sjukdom, hämmad
förståndsutveckling eller liknande
förhållande behöver hjälp med sina
angelägenheter, kan det komma i fråga
att låta vissa angelägenheter skötas av
en förvaltare. Då krävs det emellertid
också att den enskilde är ur stånd att
vårda sig och sin egendom. Förvaltare
får heller inte förordnas om det är
tillräckligt att god man förordnas eller
den enskilde får hjälp på ett mindre
ingripande sätt. Vid förvaltarskap
mister den enskilde sin egen
rättshandlingsförmåga i motsvarande mån.
Samtidigt som reglerna om förvaltarskap
infördes ändrades också reglerna om
godmanskap i vissa avseenden.
Ytterligare ändringar i
förmynderskapslagstiftningen, framför
allt beträffande förvaltningsreglerna,
företogs år 1994, varvid även
bestämmelserna om god man i viss mån kom
att revideras (prop. 1993/94:251, bet.
1994/95:LU3, rskr. 29).
I samband med 1987 års beslut om ÄktB
gjordes också viktiga ändringar i
ärvdabalken (ÄB). Ändringarna syftade
till att skapa möjligheter för den
efterlevande maken att få ärva den
avlidne makens kvarlåtenskap och därmed
kunna sitta kvar i orubbat bo. En make
skall vid den andre makens död därför ta
arv framför makarnas gemensamma
bröstarvingar, vilka i stället getts
rätt till arv efter den först avlidne
maken vid den efterlevande makens död.
I mars 1996 tillkallades en utredning
för att göra en översyn av vissa
arvsrättsliga frågor. Utredningen, som
antagit namnet Ärvdabalksutredningen,
skall enligt sina direktiv (dir.
1996:18) undersöka om 1988 års ändringar
i arvsordningen slagit igenom på det
sätt som varit avsett, utvärdera
reformen utifrån den frågeställningen
och föreslå de lagändringar som kan vara
motiverade. I direktiven anges särskilt
att de grundläggande reglerna om
arvsordningen skall ligga fast. Hösten
1996 överlämnade utredningen
delbetänkandet (SOU 1996:160)
Bouppteckningar och arvsskatt.
Ett till familjerätten angränsande
rättsområde är namnrätten. Gällande
bestämmelser om personnamn, varmed avses
efternamn, mellannamn och förnamn, finns
i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i
kraft den 1 januari 1983 och ersatte då
1963 års lag i ämnet (prop. 1981/82:156,
bet. LU41, rskr. 357). Till grund för
den nu gällande lagen ligger en strävan
till jämställdhet i namnrättsligt
hänseende mellan kvinnor och män och
till lika behandling av barn till
föräldrar som är gifta med varandra och
barn till ogifta föräldrar. Den nya
namnlagen kännetecknas av att den ger
betydligt större utrymme än äldre
bestämmelser åt den enskilde att själv
bestämma vilket namn han eller hon vill
bära. I lagen finns dock vissa
spärregler som syftar till att motverka
upprepade namnbyten och därmed
tillgodose intresset av namnstabilitet.
Sambolagstiftningen
Lagen (1987:232) om sambors gemensamma
hem (sambolagen) är tillämplig i fråga
om sådana samboförhållanden i vilka en
ogift man och en ogift kvinna lever
tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. När ett samboförhållande
upplöses får samborna en
giftorättsliknande rätt till delning av
sådan egendom i det gemensamma hemmet
som har anskaffats för gemensamt
begagnande. Huvudregeln är alltså att
värdet av den gemensamma bostaden och
bohaget i den skall delas lika mellan
samborna. Denna huvudregel kan dock - på
samma sätt som vid bodelning mellan
makar - frångås om en likadelning skulle
framstå som oskälig. För sådana sambor
som önskar hålla isär sina ekonomiska
förhållanden har en möjlighet öppnats
att avtala om att lagens delningsregler
inte skall gälla i deras
samboförhållande. När ett
samboförhållande upphör genom den ene
sambons död finns en kompletterande
bodelningsregel. Enligt denna
bestämmelse har den efterlevande alltid
rätt att som sin andel få ut så mycket
av den behållna egendomen efter avdrag
för skulder att det motsvarar värdet av
två basbelopp, dock endast i den mån
egendomen räcker till.
Märta Johansson m.fl. (s) anför i
motion L411 att den lagstiftning som
kringgärdar ett samboförhållande har
flera brister. Motionärerna anser att
lagen invaggar människor i en falsk
känsla av trygghet. I motionen hänvisas
till regleringen av parternas ekonomiska
förhållanden vid en separation och till
vissa arvsrättsliga bestämmelser, som
enligt motionärerna kan innebära
nackdelar för den enskilde. Den part som
under samlevnaden stått för de dagliga
hushållsutgifterna kan vid en separation
inte alltid med framgång hävda
äganderätten till gemensamt inköpta
kapitalvaror. När en sambo testamenterat
till den andre sambons barn hamnar dessa
i en högre arvsskatte-klass än de egna
barnen, vilket ansetts synnerligen
orättvist. I motionen begärs
tillkännagivande om att reglerna blir
föremål för en översyn.
Utskottet vill erinra om att riksdagen
redan våren 1992 genom ett
tillkännagivande begärde en utvärdering
av sambolagen (bet. 1991/92:LU32, rskr.
236). Enligt utskottet fick det ankomma
på regeringen att bestämma i vilket
sammanhang och under vilka former en
sådan utvärdering skulle ske. Vidare bör
nämnas att utskottet våren 1994, i
ärendet rörande lagstiftning om regi-
strerat partnerskap, behandlade frågan
om åtgärder för att åstadkomma en ökad
trygghet för människor som delar
hushållsgemenskap på andra grunder än
äktenskapets. I sitt av riksdagen
godkända betänkande förordade utskottet
ett tillkännagivande om en
parlamentarisk utredning för att
behandla denna fråga (bet. 1993/94:LU28,
rskr. 414).
Som ett första led i den år 1992
begärda utvärderingen gav
Justitiedepartementet Statskontoret i
uppdrag att ta fram underlag för att
belysa ett antal frågeställningar.
Statskontoret redovisade uppdraget år
1993 i rapporten Sambolagen - en
utvärdering (Statskontoret 1993:24). Av
regeringens skrivelse 1996/97:15,
Redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen,
framgår att utvärderingen av sambolagen
avses ske i samband med utredningen om
hushållsgemenskap och att direktiv till
en utredning beräknas bli beslutade
under hösten 1996. Några
utredningsdirektiv har emellertid ännu
inte beslutats. Enligt uppgift kommer,
såvitt avser sambolagen, det förestående
utredningsuppdraget att omfatta en
undersökning om huvudsyftet med lagen -
att bereda den svagare parten ett
minimiskydd vid ett samboförhållandes
upplösning - har uppnåtts. Vidare skall
prövas om reglerna bättre kan bidra till
att tvister och oklarheter undviks.
Utskottet utgår från att arbetet med
den av riksdagen begärda utvärderingen
av sambolagen, med prioritering, nu
kommer till stånd och att arbetet kommer
att omfatta de spörsmål som tas upp i
motionen. Mot den bakgrunden anser
utskottet att motionen inte bör
föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd. Utskottet avstyrker med det
anförda bifall till motion L411.
Registrering av partnerskap
Om två personer av samma kön registrerar
sitt partnerskap uppkommer enligt lagen
(1994:1117) om registrerat partnerskap
rättsverkningar som i huvudsak motsvarar
vad som gäller för ett äktenskap. Enligt
Statistiska centralbyråns statistik
registrerades 333 partnerskap i Sverige
under år 1995, varav 249 mellan män och
84 mellan kvinnor. Enligt preliminära
uppgifter registrerades år 1996 155
partnerskap, varav 100 mellan män och 55
mellan kvinnor.
Registreringen av partnerskap sker vid
en förrättning och under former som
motsvarar borgerlig vigsel. Rätten till
registrering är bl.a. beroende av
partnernas anknytning till Sverige.
Sålunda skall enligt 1 kap. 2 § minst en
av partnerna vara svensk medborgare med
hemvist här i landet. Motsvarande
anknytningsvillkor finns i den danska
och norska lagen.
Enligt 1 kap. 5 och 6 §§ lagen (1904:26
s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap har regeringen inom vissa
ramar rätt att utfärda bemyndiganden att
förrätta vigsel utomlands enligt svensk
lag och att förrätta vigsel i Sverige
enligt utländsk lag. Med stöd av denna
lag har regeringen utfärdat
bemyndiganden som innebär att det med
vissa diplomatiska och konsulära
tjänster och med vissa prästerliga
befattningar följer rätt att förrätta
vigsel enligt svensk lag utomlands. I
vissa fall är bemyndigandena begränsade,
exempelvis på det sättet att
vigselrätten endast gäller vigsel av
svenska medborgare. De bemyndiganden som
lämnas föregås regelmässigt av
förhandlingar med respektive länders
regeringar.
Frågan huruvida regeringens rätt att
utfärda bemyndiganden att förrätta
vigsel utomlands borde omfatta också
registrering av partnerskap behandlades
i samband med partnerskapslagens
tillkomst. Utskottet anförde därvid att
möjligheten till registrering utomlands
troligen kommer att aktualiseras endast
i fråga om länder som har en
lagstiftning som motsvarar vad som
gäller för registrerat partnerskap. Även
om behovet mot denna bakgrund kunde
antas vara mycket litet under den
närmaste framtiden, kunde dock enligt
utskottet utvecklingen i andra länder på
sikt komma att förändra läget. Utskottet
stannade därför för att regeringens rätt
att utfärda bemyndiganden att förrätta
vigsel utomlands borde utvidgas till att
omfatta även registrering av
partnerskap.
I motion L422 av Andreas Carlgren m.fl.
(c, s, fp) anförs att partnerskapslagens
anknytningsvillkor medför en negativ
särbehandling av utländska medborgare
som är bosatta i Sverige. Motionärerna
framhåller att exempelvis en danska som
är bosatt i Sverige, och som inte får
ingå partnerskap här med en utländsk
kvinna, inte heller kan ingå partnerskap
i Danmark, eftersom hon inte är bosatt
där. Vidare innebär regeln, enligt
motionärerna, en negativ särbehandling
av utlandssvenskar. Regeringen bör
därför ta initiativ till en konvention
mellan de länder som har
partnerskapslagar. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna
(yrkande 3). I motionen begärs vidare
riksdagens tillkännagivande om att de
ambassader som har behörighet att
förrätta vigslar också bör ges rätt att
förrätta partnerskapsregistrering, om
värdlandet godkänner detta (yrkande 4).
Utskottet erinrar om att frågan
beträffande den närmare utformningen av
partnerskapslagens anknytningsvillkor
behandlades utförligt i samband med
partnerskapslagens tillkomst (bet.
1993/94:LU27). Utskottet framhöll därvid
som sin uppfattning att en svensk
partnerskapslag inte, utan tungt vägande
skäl, borde avvika på väsentliga punkter
från vad som då redan gällde i Danmark
och i Norge. När tre länder på sätt som
skedde gick i spetsen med lagstiftning
om de homosexuellas rättigheter, var det
enligt utskottet angeläget att
eftersträva nordisk rättslikhet. Detta
gällde i särskilt hög grad sådana regler
som direkt har internationellt
privaträttsliga konsekvenser. Vidare
anförde utskottet att
anknytningsvillkorets uppgift är att
skilja ut dem som typiskt sett inte har
sin framtid i Sverige, men att villkoret
samtidigt inte bör vara så snävt att det
onödigtvis begränsar möjligheterna att
ingå partnerskap här. Ett homosexuellt
par som vill leva i Sverige, men där den
ene i övrigt ännu inte har någon fastare
anknytning till landet, kan ha goda skäl
att regi-
strera partnerskapet utan att det drar
ut på tiden. Anknytningsvillkoret borde
därför, enligt vad utskottet anförde, på
det sätt som gällde i Danmark och i
Norge riktas endast mot en av
personerna. Partnerskapslagens
anknytningsvillkor i 1 kap. 2 § innebär
således rättslikhet med våra nordiska
grannländer.
När det gäller motionsyrkandet om en
partnerskapskonvention vill utskottet
erinra om de ställningstaganden i denna
fråga som riksdagen gjorde våren 1996
med anledning av ett motionsyrkande med
samma syfte som det nu aktuella. I sitt
av riksdagen godkända betänkande
1995/96:LU18 vidhöll utskottet sin
tidigare uppfattning i fråga om
anknytningsvillkorets utformning. Mot
bakgrund av det relativt blygsamma
antalet registreringar som dittills
förekommit torde det, framhöll
utskottet, endast röra sig om enstaka
fall av danska eller norska medborgare
bosatta i Sverige som önskar registrera
ett partnerskap tillsammans med en
utländsk medborgare här i landet. Vidare
ansåg utskottet att det inte borde komma
i fråga att initiera ett
konventionsarbete med avseende på endast
två av de övriga nordiska länderna och i
en fråga av så begränsad praktisk
betydelse. För det fall att det skulle
visa sig att det finns ett allmänt
intresse i Sverige, Norge och Danmark
för den förändring som motionärerna
förespråkade, utgick utskottet från att
initiativ till lagändringar i stället
kom att tas inom ramen för det nordiska
samarbete som pågår inom familjerätten
med särskild inriktning på just
internationellt privaträttsliga frågor.
Utskottet har i dag inte ändrat sin
inställning till det av motionärerna
aktualiserade spörsmålet. Yrkande 3 i
motion L422 avstyrks.
I det ovan nämnda betänkande
1995/96:LU18 behandlades också ett
motionsyrkande om
partnerskapsregistreringar vid
ambassader utomlands som motsvarar det
nu aktuella yrkande 4 i motion L422.
Yrkandet avslogs då av riksdagen på
utskottets hemställan. I betänkandet
hänvisade utskottet till den praxis som
har utbildats när det gäller
bemyndiganden att viga och ansåg att
bemyndiganden att förrätta registrering
av partnerskap i likhet härmed bör bygga
på ett konstaterat behov i det land som
avses. Eftersom en svensk medborgare med
hemvist i Norge eller Danmark inte har
rätt att bli registrerad enligt den
svenska lagen fanns det enligt
utskottets uppfattning inget behov av
att överväga bemyndiganden för
registreringar ens i dessa länder.
Utskottet vidhåller också i denna fråga
sin tidigare uppfattning. Utöver de skäl
som utskottet år 1996 anförde för sitt
ställningstagande kan tilläggas att
svenska ambassadtjänstemän i Danmark,
Norge och Island inte heller har
bemyndigande att förrätta vigslar.
Utskottet avstyrker med det anförda
bifall till yrkande 4 i motion L422.
Utseende av god man
Nuvarande regler om god man finns i 11
kap. FB och innebär att överförmyndaren
eller rätten i olika situationer skall
förordna en god man för att företräda
personer som av särskilda anledningar
inte i full utsträckning kan
representera sig själva. Vissa typer av
godmanskap är begränsade och avser ofta
vissa speciella uppgifter, t.ex. att
bevaka bortavarandes eller okända
arvingars eller testamentstagares rätt
vid utredningen av ett dödsbo (1-3 §§).
I 4 § regleras den situationen då
godmanskapet utgör ett alternativ till
förvaltarskap. Om någon på grund av
sjukdom, hämmad förståndsutveckling,
försvagat hälsotillstånd eller liknande
förhållande behöver hjälp med att bevaka
sin rätt, förvalta sin egendom eller
sörja för sin person, skall rätten
besluta att anordna godmanskap för honom
eller henne, om det behövs. Det kan röra
sig om såväl en kroppslig som en psykisk
sjukdom hos den enskilde, och det ställs
inte upp några krav på att sjukdomen
skall vara långvarig eller permanent.
En rättshandling som gode mannen utan
den enskildes samtycke företar inom
ramen för förordnandet är enligt 5 §
inte bindande för den som förordnandet
avser, såvida denne inte på grund av
sitt tillstånd varit ur stånd att ge
uttryck för sin mening eller denna av
annan orsak inte har kunnat inhämtas.
Kravet på samtycke från den enskilde
infördes genom 1988 års lagstiftning i
syfte att minska risken för kolliderande
rättshandlingar. Tidigare hade den gode
mannen ingen formell skyldighet att
inhämta samtycke från den han företrädde
och kunde t.o.m. företa handlingar som
stred mot den enskildes önskemål (prop.
1987/88:124, bet. 1988/89:LU9, rskr.
10).
Ansökan om anordnande av godmanskap får
göras av överförmyndaren, förmyndare,
den som ansökningen avser, om han eller
hon har fyllt 16 år, samt av hans eller
hennes make eller sambo och närmaste
släktingar. När det finns anledning till
det skall rätten självmant ta upp frågor
om anordnande av godmanskap.
Ett beslut om att anordna godmanskap
får inte meddelas utan samtycke av den
för vilken godmanskap skall anordnas, om
inte den enskildes tillstånd hindrar att
hans eller hennes mening inhämtas. I
ärenden om förordnande av god man för
någon som har fyllt 16 år skall rätten
eller överförmyndaren ge denna person
tillfälle att yttra sig, om det kan ske
(16 §). Om det inte är obehövligt skall
rätten i ärenden om anordnande av
godmanskap enligt 4 § också inhämta
yttrande från den enskildes make eller
sambo och barn, överförmyndaren och
vårdinrättning. Yttrande skall också, om
det behövs, inhämtas från andra
närstående samt från den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter
inom socialtjänsten och den eller de
nämnder som utövar landstingets ledning
av omsorgsverksamheten. Den som
ansökningen avser skall höras muntligen,
om det kan ske utan skada för honom
eller henne och det inte är uppenbart
att han eller hon inte förstår vad saken
gäller. Rätten kan dock avstå från att
höra den enskilde muntligen, om han
eller hon själv har gjort ansökan eller
medgivit det ifrågasatta förordnandet
eller det annars finns särskilda skäl.
Om samtycke till anordnande av
godmanskap inte föreligger skall rätten,
innan den beslutar att anordna
godmanskap som avses i 4 §, inhämta
läkarintyg eller annan likvärdig
utredning om den enskildes
hälsotillstånd (17 §).
I 12 § anges att till god man skall
utses en rättrådig, erfaren och i övrigt
lämplig man eller kvinna. De formella
krav som uppställs i lagen är att gode
mannen inte får vara underårig och inte
själv ha förvaltare förordnad för sig.
Vid val av god man gör sig olika
synpunkter gällande beroende på det
huvudsakliga syftet med förordnandet.
Skall den gode mannen främst sörja för
huvudmannens person, ligger det enligt
vad som uttalades i samband med de
nuvarande bestämmelsernas tillkomst
(prop. 1987/88:124 s. 173) nära till
hands att till uppdraget förordna en
släkting till den hjälpbehövande eller
en annan närstående person. Är det
däremot fråga om mera krävande
egendomsförvaltning eller bistånd i en
rättslig angelägenhet av mera
kvalificerat slag, kan uppdraget behöva
anförtros en ekonomiskt eller juridiskt
kunnig person. Självfallet bör valet
inte falla på en person som har
intressen motsatta den hjälpbehövandes.
Vidare har förutsatts att
överförmyndaren alltid bör beredas
tillfälle att lämna förslag på person
som är lämplig för uppdraget. Om
vverförmyndaren sålunda har lämnat
förslag på vem som skall utses, bör den
enskilde få tillfälle att yttra sig över
förslaget. Innan någon förordnas till
god man gäller enligt 24 § att han eller
hon skall ges tillfälle att yttra sig.
Ingen är sålunda skyldig att åta sig
uppdrag som god man.
Rättens beslut i frågor som gäller
godmanskap får överklagas, förutom av
den som beslutet särskilt rör, av var
och en som har rätt att göra ansökan i
saken.
I motion L410 av Elizabeth Nyström och
Lars Björkman (m) redovisas fall där
gode män misskött sitt uppdrag. Enligt
motionärerna finns exempel när gode män
i strid mot gällande regler avvecklat
gamla människors hem utan att
dessförinnan ha tagit kontakt med
anhöriga. Motionärerna framhåller att en
god man kan företa rättshandlingar som
innebär stora ingrepp i en enskilds
privatliv. Trots detta finns i dag inte
någon möjlighet att i förväg registrera
vem man skulle vilja ha som god man, för
det fall behov av god man skulle uppstå
senare i livet. Motionärerna yrkar att
riksdagen hos regeringen skall begära
förslag till en sådan ändring av
reglerna om god man att det blir möjligt
för en person att hos exempelvis
försäkringskassan registrera vem man i
framtiden skulle vilja ha som god man.
Utskottet kan inte finna annat än att
nuvarande regler är utformade på ett
sådant sätt att tillräckliga garantier
föreligger för att den enskildes
önskemål beträffande valet av god man
beaktas, i de fall den enskildes
tillstånd medger att hans eller hennes
uppfattning i frågan inhämtas. I sakens
natur ligger emellertid att det i vissa
fall är svårt, för att inte säga
omöjligt, för den det berör att
framställa önskemål beträffande valet av
god man. Utskottet vill dock inte
förorda en sådan lösning som föreslås i
motionen. Det är nämligen inte givet att
en möjlighet att registrera en god man
för eventuella framtida behov skulle
innebära att de problem som motionärerna
vill komma till rätta med därmed skulle
elimineras. Enligt vad utskottet erfarit
har man inom regeringskansliet för
avsikt att ta initiativ till en
utvärdering av den reform av
förmynderskapslagstiftningen som
genomfördes år 1994 (prop. 1993/94:251,
bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). I samband
därmed kan också enligt uppgift vissa
frågor som rör godmanskap komma att ses
över. Om det i detta eller annat
sammanhang skulle visa sig
ändamålsenligt får det enligt utskottet
förutsättas att frågan om lagändringar
är påkallade för att förhindra sådana
förfaranden som redovisas i motionen
blir föremål för närmare överväganden.
Något uttryckligt tillkännagivande därom
eller någon annan åtgärd från riksdagens
sida är inte påkallat.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L410.
Arvsrättsliga frågor
Enligt gällande regler i 2 kap. ÄB om
rätt till arv har den avlidnes
bröstarvingar, dvs. barn och deras
avkomlingar, i princip bästa rätt till
arv. Arvet skall fördelas lika mellan
bröstarvingarna. Om något barn till den
avlidne har dött före den avlidne och
efterlämnat barn skall dessa barnbarn
till arvlåtaren dela det avlidna barnets
lott lika. Hälften av den arvslott som
en bröstarvinge är berättigad till
enligt dessa regler kallas laglott.
Laglotten har arvingen alltid rätt att
få ut i arv efter arvlåtaren.
Skulle arvlåtaren ha testamenterat bort
egendom som omfattas av
laglottsanspråket, kan bröstarvingen
enligt 7 kap. 3 § ÄB påkalla jämkning av
testamentet. Jämkning skall begäras inom
sex månader från det att bröstarvingen
fick del av testamentet. Sker inte det
har bröstarvingen förlorat sin rätt.
Bröstarvinges laglott skyddas inte bara
mot testamente utan även mot gåva som
till syftet är att likställa med
testamente. Enligt 7 kap. 4 § ÄB kan
bröst-arvinge, om arvlåtaren i livstiden
gett bort egendom under sådana
omständigheter eller på sådana villkor
att gåvan till syftet är att likställa
med ett testamente, för att utfå sin
laglott erhålla jämkning av gåvan, om
inte särskilda skäl är däremot. I den
mån det krävs för att skydda laglotten
skall gåvan nedsättas och motsvarande
del av den bortgivna egendomen återbäras
eller, om det inte kan ske, ersättning
utges för dess värde. Om en bröstarvinge
vill göra gällande sin rätt till laglott
måste han väcka talan mot gåvomottagaren
inom ett år från det att bouppteckningen
efter arvlåtaren avslutades.
Saknar den avlidne bröstarvingar är den
avlidnes föräldrar eller - om någon av
dem eller båda har dött - syskon och
deras avkomlingar närmast berättigade
till arv (andra arvsklassen). Finns inte
någon i andra arvsklassen i livet går
arvet i stället till far- och
morföräldrar och deras barn, dvs. den
avlidnes farbröder, fastrar, morbröder
och mostrar (tredje arvsklassen). Barn
till den sistnämnda kategorin av
arvingar - dvs. den avlidnes kusiner -
har numera inte någon arvsrätt.
Arvsrätten för kusiner upphörde i
samband med en år 1928 genomförd
revision av det arvsrättsliga
regelsystemet.
I 3 kap. ÄB finns särskilda regler om
makars arvsrätt. Efter de ändringar i ÄB
som genomfördes i samband med att
riksdagen år 1987 antog ÄktB gäller
numera som nämnts inledningsvis att den
efterlevande maken har rätt till arv
före såväl bröstarvingar som arvingar i
andra och tredje arvsklassen (prop.
1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). En
make skall vid den andre makens död
sålunda ta arv framför makarnas
gemensamma bröstarvingar, vilka i
stället getts rätt till arv efter den
först avlidne maken vid den efterlevande
makens död. Om det finns efterarvingar
innehar den efterlevande maken under sin
livstid den arvfallna egendomen med fri
förfoganderätt. Finns det bröstarvingar
efter den först avlidne som inte också
är den efterlevandes barn, s.k.
särkullbarn, gäller särskilda regler.
Särkullbarn har rätt att få ut sitt arv
efter en avliden förälder omedelbart. De
kan dock avstå från sin rätt till förmån
för den avlidnes efterlevande make. Sker
ett sådant avstående blir särkullbarnen
berättigade till efterarv på samma sätt
som makarnas gemensamma bröstarvingar.
Reglerna innebär att bröstarvingar i
princip får vänta med att få ut sin
laglott till den efterlevande maken dör.
Däremot kan bröst-arvingar göra sin
laglottsrätt gällande vid den först
avlidne makens död om denne make gjort
ett testamente som inkräktar på
laglotten.
Finns det inte någon efterlevande med
ett så nära släktskap till den avlidne
som ovan sagts tillfaller arvet en
särskild fond, Allmänna arvsfonden.
Närmare regler om Allmänna arvsfonden
finns i lagen (1994:243) om Allmänna
arvsfonden. Av lagen framgår att
Allmänna arvsfonden har till ändamål att
främja verksamhet av ideell karaktär
till förmån för barn, ungdomar och
personer med funktionshinder. Fondens
egendom skall förvaltas av
Kammarkollegiet. Fördelning av stöd ur
fonden beslutas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Arvfondsdelegationen eller annan
myndighet. Fonden får helt eller delvis
avstå arv till någon annan, om det med
hänsyn till uttalanden av arvlåtaren
eller andra särskilda omständigheter kan
anses överensstämma med arvlåtarens
yttersta vilja. Även i annat fall får
arv avstås till arvlåtarens släkting
eller någon annan person som har stått
arvlåtaren nära, om det kan anses
skäligt.
I motion L417 av Annika Jonsell (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till en sådan ändring av
ärvdabalken att rätten till laglott
avskaffas (yrkande 1). Motionären ger
flera exempel på situationer, där det
enligt motionären kan tyckas fel att en
bröstarvinge skall ha en ovillkorlig
rätt till arv. Ett av exemplen gäller en
kvinna vars enda bröstarvingar är två
barnbarnsbarn, som bor i USA och som hon
aldrig fått träffa. Kvinnans önskan är
att hennes lilla sparkapital i stället
skall tillfalla stadens djursjukhus. Ett
annat exempel som nämns gäller en man
som så länge han kan minnas blivit
misshandlad av sin vuxne son. I detta
fall skulle arvlåtarens vilja kunna vara
att egendomen skall gå till
brottsofferjouren. Som ytterligare ett
exempel nämns en förmögen man som på sin
ålders höst är god för 50 miljoner
kronor och som är av åsikten att hans
fyra barn får bäst förutsättningar för
ett fortsatt bra liv om arvet till dem
begränsas till 1 miljon kronor var. I
motionen förespråkas att arvlåtarens
vilja till fullo bör respekteras.
I två motioner tas frågan om den nu
gällande arvsordningen upp. Rolf
Dahlberg m.fl. (m) begär i motion L404
ett tillkännagivande om återinförande av
arvsrätt för kusiner. Motionärerna anför
att en arvsrätt för kusiner skulle
medverka till att släktbanden stärks. I
sammanhanget påpekas att arvets
privatekonomiska betydelse har ökat
under senare år. Det är dessutom numera
vanligt att vuxna personer saknar egen
familj och känner familjesamhörighet med
mer avlägsna släktingar, såsom kusiner.
Enligt motionärerna har också
invandringen till Sverige fört med sig
att vi lever i ett mångkulturellt
samhälle som påverkat synen på beydelsen
av familjens och släktens funktion som
socialt och ekonomiskt skyddsnät. Vidare
kan svåra olyckor i ett slag utplåna en
hel familj. Har något testamente då inte
skrivits kan följden bli att familjens
egendom tillfaller Allmänna arvsfonden.
Enligt motionärernas uppfattning är det
också principiellt oriktigt att staten
inträder som arvinge efter avlidna
personer med tämligen nära släktingar i
livet. Motionärerna påpekar i detta
sammanhang att egendom som tillfaller
Allmänna arvsfonden kan användas för
ändamål som kanske varit den avlidne
helt främmande. Enligt motionärerna vore
det lämpligt om Ärvdabalksutredningen
även behandlade frågan om arvsrätt för
kusiner.
En yrkande med motsvarande innebörd
finns i motion L417 av Annika Jonsell
(m) (yrkande 2).
Vad först gäller laglottsinstitutet
vill utskottet påminna om de
överväganden som gjordes när nuvarande
arvsregler antogs av riksdagen år 1987.
I det ärendet behandlades också motioner
som från olika utgångspunkter
kritiserade de föreslagna ändringarna. I
sitt av riksdagen godkända betänkande
(1986/87:LU18) erinrade utskottet om att
laglottsinstitutet har två syften,
nämligen dels att bevara en del av den
avlidnes kvarlåtenskap åt dennes
närmaste släktingar, dels att skapa
rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes
och förhindra att arvlåtaren genom
testamente i alltför hög grad gynnar
någon eller några av dem på de övrigas
bekostnad. Enligt utskottets mening
kunde det med visst fog hävdas att inte
någon i dagens samhälle är för sin
försörjning beroende av ett arv från
sina föräldrar. Utskottet ansåg att
laglotten som en ekonomisk garanti
därför har mindre vikt numera. Enligt
utskottet kunde laglotten ändock inte
anses ha spelat ut sin roll för
bröstarvingarna. Särskilt för
särkullbarn har den fortfarande
betydelse, och i ett äktenskap där
makarna har gemensamma barn kan den ena
maken av olika skäl vilja prioritera
dessa barn på bekostnad av barn som
maken har i ett tidigare äktenskap eller
tillsammans med en förälder som han
eller hon inte varit gift med. Ett
avskaffande av laglottsinstitutet
skulle, fortsatte utskottet, innebära
att fältet lämnades fritt för makarna
att helt utesluta särkullbarnen från
arvsrätt. En sådan ordning framstod
enligt utskottet inte som
tillfredsställande med tanke särskilt på
att barn till föräldrar som inte varit
gifta med varandra först i början av
1970-talet fick rätt till arv efter sin
far och dennes släkt och att denna
reform ännu inte helt slagit igenom i
den allmänna rättsuppfattningen. För ett
bibehållande av rätten till laglott
talade vidare, enligt utskottets mening,
att denna är djupt förankrad i det
allmänna rättsmedvetandet och att det i
detta avseende i princip råder nordisk
rättslikhet. På grund av vad som nu
anförts ansåg utskottet att
laglottsinstitutet som sådant inte borde
avskaffas.
Enligt utskottets mening äger det
anförda fortfarande giltighet. Vad som
anförts i motionen bör inte föranleda
något ändrat ställningstagande från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion L417 yrkande
1.
Vad därefter gäller frågan om
arvsrättens utsträckning erinrar
utskottet om att det, i samband med att
arvsrätten för kusiner avskaffades,
förts ingående diskussioner rörande
frågan om hur långt ut i de olika
släktleden arvsrätten borde sträcka sig
(prop. 1928:21, bet. 1LU21). En
omständighet som därvid tillmättes stor
betydelse var att arvlåtaren hade
möjlighet att genom testamente förordna
om sin kvarlåtenskap. När det gällde
arvsrätten för syskon till den avlidnes
föräldrar uttalade första lagutskottet
att man dock inte kunde hänvisa frågan
att lösas testamentsvägen. Arvsrätten
för farbröder, fastrar, morbröder och
mostrar borde alltså bibehållas. När det
däremot gällde arvsrätten för kusiner
kom utskottet till motsatt uppfattning.
Enligt utskottets uppfattning fanns det
heller inte mellan kusiner en sådan
samhörighet som berättigar till arv. Ej
sällan stod, fortsatte utskottet,
åtskilliga av kusinerna mer eller mindre
främmande för arvlåtaren, och fall
förekom då inte ens deras antal och namn
var honom bekanta. Att kusinarvsrätten i
sådant fall saknar varje hållbar grund
syntes för utskottet uppenbart. Ett
annat skäl som utskottet åberopade mot
arvsrätt för kusiner var den
kapitalförstörande verkan som, inte
minst när det gällde fast egendom,
uppkom i fall då kvarlåtenskapen skulle
utskiftas i smådelar inom en kusinskara.
Utskottet erinrade vidare om den
möjlighet som skulle tillkomma Allmänna
arvsfonden att i vissa fall avstå arvet
till förmån för exempelvis en kusin.
Som utskottet framhöll våren 1990 vid
behandlingen av en motion med ett
liknande yrkande som de nu aktuella
(bet. 1989/90:LU23) kan det ofta, såsom
också påpekas i motionen, finnas en nära
samhörighet kusiner emellan. Det torde
emellertid vara förhållandevis sällsynt
att en person helt saknar andra, närmare
anhöriga än sina kusiner. Det kan därför
med fog antas att en arvsrätt för
kusiner i det helt övervägande antalet
fall inte skulle ha någon betydelse.
Under de decennier som gått sedan
arvsrätten för kusiner avskaffades år
1928 har, såvitt utskottet har sig
bekant, med undantag för motionsyrkandet
er 1990, inte vid något tillfälle
framförts krav på att arvsrätten för
kusiner skall återinföras. Vad som
däremot diskuterats är huruvida
arvsrätten borde slopas också för andra
arvingar i tredje arvsklassen (se bet.
LU 1982/83:32 och prop. 1986/87:1).
Mot denna bakgrund ifrågasätter
utskottet huruvida det finns något
påtagligt behov av en möjlighet för
kusiner att få ärva. I sammanhanget bör
också enligt utskottet beaktas att i de
fall Allmänna arvsfonden är närmast till
arv, fonden har en lagfäst möjlighet att
helt eller delvis avstå arvet till
förmån för en kusin till arvlåtaren.
Härtill kommer att den som känner en
stark samhörighet med sina kusiner och
därför önskar att gynna dem framför
andra har möjligheten att genom
testamente förordna om vem
kvarlåtenskapen skall tillfalla.
Utskottet avstyrker med det anförda
bifall till motionerna L404 och L417
yrkande 2.
Byte av efternamn
Som angetts inledningsvis ges
bestämmelser om personnamn i namnlagen
(1982:670), som trädde i kraft den 1
januari 1983. Lagens bestämmelser om
efternamn innebär bl.a. att barn vid
födelsen förvärvar föräldrarnas
efternamn, när dessa har samma namn. Om
föräldrarna har olika efternamn, får de
välja vilketdera namnet barnet skall ha,
såvida de inte redan har annat barn
under sin gemensamma vårdnad. I ett
sådant fall förvärvar barnet vid
födelsen det efternamn som det senast
födda syskonet bär. Får föräldrarna
välja namn, kan de också välja ett annat
namn som endera av dem burit som ogift.
Görs inte någon anmälan, anses barnet
vid födelsen ha förvärvat moderns
efternamn (1 §).
Den som vill byta ett efternamn som har
förvärvats vid födelsen till ett annat
efternamn som bärs av någon av
föräldrarna kan göra detta genom anmälan
till skattemyndigheten. Före den 1 juli
1991 gällde att en sådan anmälan skulle
göras till pastorsämbetet. Om byte skall
ske till ett efternamn, som någon av
föräldrarna förvärvat genom äktenskap
med annan än den andra föräldern, krävs
dock samtycke av maken i det
äktenskapet. Genom anmälan till
skattemyndigheten kan byte ske även till
ett efternamn som någon av föräldrarna
senast har burit som ogift. För att ett
barn skall kunna följa sina föräldrar
eller endera av dem vid alla slags
namnbyten och sålunda kunna behålla
namngemenskap finns inget hinder mot att
barnet byter namn flera gånger, så länge
det inte fyllt 18 år. Sedan barnet fyllt
18 år får byte till annat namn med
anknytning till föräldrarna däremot ske
endast en gång (5 §).
Beträffande makars byte av efternamn
innebär namnlagen i huvudsak att makarna
vid äktenskapets ingående kan välja
mellan att antingen få namngemenskap
genom att en av dem tar den andras
efternamn eller behålla sina efternamn
från tiden före giftermålet. Om makarna
bär olika efternamn kan den ena av dem
under äktenskapet byta till den andras
efternamn. Vissa begränsningar i makes
rätt att efter anmälan byta sitt
efternamn till den andra makens finns
dock. Bl.a. får byte inte ske till ett
namn som den andra maken förvärvat genom
ett tidigare äktenskap eller till ett
namn som den maken under äktenskapet
förvärvat med stöd av reglerna i 5 § om
byte till förälders efternamn. Har den
ena maken vid giftermålet eller senare
bytt till den andras efternamn kan den
maken ta tillbaka sitt efternamn som
ogift. Som en generell regel gäller att
en make som en gång bytt sitt efternamn
inte därefter kan byta till den andra
makens efternamn (9 och 10 §§).
Den som i andra fall än som här
redovisats vill byta sitt efternamn kan
få till stånd ett namnbyte efter ansökan
hos Patent- och registreringsverket
(PRV), varvid vissa begränsningar gäller
i fråga om namnvalet (11 §). Byte kan
ske både till ett nybildat efternamn
eller till något annat efternamn. Om
sådant namnbyte skett en gång krävs det
särskilda skäl för ytterligare byten.
Namnlagen innehåller också en särskild
bestämmelse som medger byte till ett
efternamn utan hinder av de
begränsningar som redovisats ovan (14 §
andra stycket). Bestämmelsen har
tillkommit med tanke på särskilda fall,
då det kan föreligga starka skäl att
tillåta namnbyte även om de stadgade
villkoren inte är uppfyllda. För att
namnbyte enligt 14 § andra stycket skall
medges krävs synnerliga skäl. Som
exempel på sådana nämns i förarbetena
(prop. 1963:37 s. 99 och prop.
1981/82:156 s. 61) att en person under
lång tid faktiskt har burit ett visst
namn och önskar formell rätt att bära
namnet. När det gäller ansökningar om
efternamn som tidigare har funnits i
sökandens släkt torde synnerliga skäl
inte sällan anses föreligga.
I motion L413 av Ann-Marie Fagerström
(s) tas upp en fråga om makars byte av
efternamn. Som exempel nämner motionären
det fallet att en av två makar vill byta
till det namn som dennas mor bar som
ogift. Eftersom parets barn kan erhålla
namnet genom en enkel anmälan bör,
enligt motionären, även andra maken
automatiskt kunna få anta detta namn.
Motionären hemställer om ett
tillkännagivande i enlighet härmed.
Utskottet erinrar om att namnlagen kom
till efter en omfattande debatt om och
ingående prövning av vilka principer som
skulle ligga till grund för en ny
namnlag. Lagen fick sin slutgiltiga
utformning under beredningen i utskottet
(LU 1981/82:41, rskr. 357) och bygger på
en avvägning mellan det allmänna
intresset av namnstabilitet och den
enskildes önskemål att fritt få välja
sitt namn. I fråga om makars byte av
efternamn genom anmälan ansåg utskottet
att principen borde vara att makarna
skulle kunna få namngemenskap en gång. I
enlighet härmed kan den ena maken ta den
andra makens efternamn antingen vid
vigseln eller under äktenskapet. Har
makarna fått namngemenskap har de rätt
att en gång byta tillbaka till sina namn
som ogifta. I lagstiftningsärendet ansåg
utskottet att om makarna ville göra
ytterligare namnbyten det borde krävas
tillstånd av PRV. Från möjligheten att
under äktenskapet åstadkomma
namngemenskap efter anmälan uteslöts
uttryckligen det av motionären nämnda
fallet att den ena maken bytt till sig
förälders efternamn enligt 5 § liksom
vissa andra fall då en make under
äktenskapet förvärvat ett nytt
efternamn.
Med anledning av en proposition våren
1988 om vissa ändringar i namnlagen
(prop. 1987/88:84) väcktes en motion som
har vissa beröringspunkter med den nu
aktuella motionen. Utskottet ansåg
därvid att riksdagen inte då borde
frångå de principer som bär upp
namnlagen. Några ytterligare möjligheter
för makar att under äktenskapet byta
till ett gemensamt efternamn genom
anmälan borde därför inte skapas. Vid
detta sitt ställningstagande beaktade
utskottet även att reglerna i namnlagen
inte innebär att makarna i det av
motionären då anförda exemplet saknar
möjlighet att åstadkomma namngemenskap.
Efter tillstånd från PRV kan nämligen
ena maken få anta de övriga
familjemedlemmarnas efternamn. För att
sådant tillstånd skall kunna ges krävs
visserligen synnerliga skäl men som
närmare redovisats i den då aktuella
propositionen har rättspraxis i frågor
om tillstånd till namnbyten successivt
kommit att kraftigare betona intresset
av namngemenskap inom en familj än
namnskyddet för andra som bär namnet.
Utskottet framhöll också att en make som
inte kan förvärva den andra makens
efternamn genom en anmälan alltid har
möjlighet att efter en sådan anmälan och
med den andra makens samtycke bära
namnet i fråga som mellannamn och därmed
markera familjetillhörigheten. På
anförda skäl avstyrkte utskottet bifall
till den då aktuella motionen (bet. LU
1987/88:26).
Vid ställningstagandet till den nu
aktuella motionen bör enligt utskottets
mening anläggas ett motsvarande
betraktelsesätt. Vad som anförts i
motionen utgör inte tillräckliga skäl
för att tillskapa ytterligare
möjligheter för makar att under
äktenskapet byta till ett gemensamt
efternamn genom anmälan till
skattemyndigheten. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion
L413.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande sambolagen
att riksdagen avslår motion
1996/97:L411 yrkandena 1 och 2,
2. beträffande
partnerskapskonvention
att riksdagen avslår motion
1996/97:L422 yrkande 3,
res. 1 (mp)
3. beträffande registrering
utomlands
att riksdagen avslår motion
1996/97:L422 yrkande 4,
res. 2 (fp, mp)
4. beträffande utseende av god
man
att riksdagen avslår motion
1996/97:L410,
5. beträffande laglott
att riksdagen avslår motion
1996/97:L417 yrkande 1,
6. beträffande kusiners
arvsrätt
att riksdagen avslår motion
1996/97:L404 och motion 1996/97:L417
yrkande 2,
res. 3 (m)
7. beträffande byte av
efternamn
att riksdagen avslår motion
1996/97:L413.
Stockholm den 21 januari 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne
Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),
Kerstin Kristiansson (s), Marietta de
Pourbaix-Lundin (m) och Karl-Erik
Persson (v).
Reservationer
1. Partnerskapskonvention (mom. 2)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 7 börjar med Utskottet har
och slutar med L422 avstyrks bort ha
följande lydelse:
Utskottet har förståelse för de
synpunkter som förs fram i motion L422
när det gäller partnerskapslagens
anknytningsvillkor, och enligt
utskottets mening bör regeringen ta upp
frågan om en konvention med de länder
som har partnerskapslagstiftning för att
få till stånd en lösning. Det finns
enligt utskottets mening inte skäl att
tillämpa anknytningsvillkoret på
utländska medborgare som är bosatta här
i landet och vars hemländer har antagit
en partnerskapslag. Rättsverkningarna av
en registrering i Sverige borde i sådana
fall bli gällande inte bara här utan
även i dessa personers hemländer.
Motsvarande bör gälla svenskar, bosatta
i sådana länder som har
partnerskapslagar.
Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med bifall till motion L422
yrkande 3 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande
partnerskapskonvention
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:L422 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
2. Registrering utomlands (mom. 3)
Bengt Harding Olson (fp) och Yvonne
Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 7 börjar med Utskottet
vidhåller och slutar med motion L422
bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att
partnerskapslagen redan i dag ger
regeringen rätt att utfärda
bemyndiganden för registrering av
partnerskap vid svenska ambassader
utomlands. Enligt utskottets mening bör
denna rätt självfallet utnyttjas i de
fall värdlandet lämnar sitt godkännande
till verksamheten. Utskottet anser att
regeringen bör föranstalta om sådana
åtgärder så att de som uppfyller kraven
för registrering i Sverige kan få sitt
partnerskap registrerat på ambassader i
utlandet. Detta bör riksdagen med bifall
till motion L422 yrkande 4 som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande registrering
utomlands
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:L422 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
3. Kusiners arvsrätt (mom. 6)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S
Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 12 börjar med Som utskottet
och på s. 13 slutar med yrkande 2 bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att de
argument som motionärerna åberopar för
ett återinförande av arvsrätten för
kusiner är väl underbyggda. Familjen är
nämligen, som också motionärerna
påpekar, den mest grundläggande
gemenskapen och ett återinförande av
kusinarvsrätten kan bidra till ett
stärkande av släktbanden. Några sakliga
skäl som talar emot kusinarvsrätten kan
utskottet inte finna. Enligt utskottets
uppfattning kan den nuvarande
begränsningen av arvsrätten i tredje
arvsklassen över huvud taget inte
försvaras på sakliga grunder utan måste
ses som ett uttryck för en gången tids
rättspolitiska värderingar, vilka
utskottet inte kan ställa sig bakom.
Utskottet vill i det sammanhanget
understryka vad i motionen anförts om
det principiellt oriktiga i att staten
inträder som arvinge då en avliden
efterlämnar så nära släktingar som
kusiner, något som kan te sig direkt
stötande i fall då fondens medel används
till ändamål som varit helt främmande
för den avlidne. För närvarande pågår en
översyn av ärvdabalken. Enligt
utskottets mening är det lämpligt att
frågan om arvsrätt för kusiner behandlas
i det sammanhanget.
Vad utskottet nu anfört om ett
återinförande av arvsrätten för kusiner
bör riksdagen, med bifall till
motionerna L404 och L417 yrkande 2, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande kusiners arvsrätt
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:L404 och motion 1996/97:L417
yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.