I betänkandet behandlar utskottet sju motioner i skilda frågor på
associationsrättens område. Motionsspörsmålen rör förenklade regler för mindre
företag, redovisning av statligt stöd till företag, ansvar för delägare i
handelsbolag, nya europeiska associationsformer och ny associationsform för
anslagsberoende verksamhet. Vidare behandlas en motion som gäller
insamlingsstiftelser, en om finansiell leasing samt en motion som rör
franchising. Nio av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år
1996 och en med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 Redogörelse för
behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen.
Med hänvisning till tidigare ställningstaganden samt pågående berednings-
och utredningsarbete avstyrker utskottet bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats tre reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motion väckt med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15
1995/96:K14 av Jan Backman och Lennart Fridén (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lagstiftning om en ny organisationsform som kan ersätta
de hittillsvarande kulturstiftelserna.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97
1996/97:L201 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslagsberoende
verksamhet.
1996/97:L202 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
ändring i stiftelselagen vad gäller tillsynen av insamlingsstiftelser som har
ett så litet kapital att normal bankränta inte täcker kostnaderna för tillsyn
och revision i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:L205 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att det i
lagstiftningen kan skapas en juridisk person av typen "organisation utan
vinstintresse".
1996/97:L206 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att reglerna om god tro vid bolagsmans utträde ur handelsbolag
ändras så att god tro endast kan åberopas av part som haft faktisk kännedom om
det förhållande för vilket den goda tron åberopas till stöd.
1996/97:L207 av Inga-Britt Johansson och Karin Olsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
aktiva åtgärder för att få till stånd nya europeiska associationsformer.
1996/97:L209 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av lagstiftning om franchising.
1996/97:L212 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anpassat rättssystem.
1996/97:L214 av Roy Ottosson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändring av aktiebolagslagen i enlighet med vad som anförts
i motionen.
1996/97:L906 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om finansiell leasing av lös
egendom i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner i skilda frågor på
associationsrättens område. Motionsspörsmålen rör förenklade regler för mindre
företag, redovisning av statligt stöd till företag, ansvar för delägare i
handelsbolag, nya europeiska associationsformer och ny associationsform för
anslagsberoende verksamhet.
Vidare behandlas en motion som gäller insamlingsstiftelser, en om finansiell
leasing samt en motion som rör franchising.
Nio av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1996 och en
med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 Redogörelse för behandlingen
av riksdagens skrivelser till regeringen. Den sistnämnda motionen har av
konstitutionsutskottet överlämnats till lagutskottet.
Förenklade regler för mindre företag
Som en allmän bakgrund till det motionsspörsmål som behandlas i förevarande
avsnitt kan upplysas att lagstiftningsarbetet på associationsrättens område
under senare år - särskilt när det gäller aktiebolagsrätten och
redovisningsrätten - till övervägande del varit betingat av den europeiska
integrationen. Redan genom EES-avtalet åtog sig Sverige att anpassa den
svenska aktiebolagsrätten till dels den primära EG-rätten i form av
Romfördraget, dels den sekundära EG-rätten i form av EG:s bolagsrättsliga
direktiv.
De bolagsrättsliga direktiven syftar till att harmonisera bolags- och
redovisningslagstiftningen i medlemsländerna. En harmoniserad lagstiftning är
avsedd att underlätta bolagens verksamhet och samarbetet på den gemensamma
marknaden. Bolagsdirektiven är utfärdade med hänvisning till Romfördragets
bestämmelser om etableringsfrihet. Deras syften är att medlemsstaterna skall
skapa en minsta gemensam skyddsnivå för delägare, borgenärer och andra som
träder i förbindelse med ett bolag. Strävan har inte varit att skapa en
enhetlig utan en i relevanta avseenden likvärdig lagstiftning i
medlemsstaterna. Hittills har nio olika direktiv beslutats, till vilka
medlemsstaterna anpassat sin lagstiftning. Dessutom har kommissionen lagt fram
utkast eller förslag till ytterligare fyra direktiv, vilka emellertid ännu
inte antagits. Man talar i dag om en serie bolagsdirektiv från ett till
tretton, där direktiv fem, nio, tio och tretton ännu inte antagits. Det
första, andra, tredje och tolfte direktivet är rent bolagsrättsliga medan det
fjärde, sjunde och elfte gäller redovisning.
EG:s bolagsrättsliga direktiv är inte tillämpliga på alla typer av bolag som
förekommer inom gemenskapen. Utöver aktiebolag finns det inom de flesta
medlemsstater ytterligare en bolagsform med begränsat betalningsansvar för
delägarna, i Tyskland benämnd Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH) och
i Frankrike société à responsabilité limitée (S.A.R.L.). I Storbritannien
finns endast en bolagsform, men denna är i stället indelad i två
huvudkategorier, public companies och private companies. Medan aktiebolag
respektive public companies oftast utgörs av större företag med en stor
ägarkrets, utmärks den andra bolagsformen respektive private companies som
regel av att de är mindre företag med få delägare. Det andra bolagsrättsliga
direktivet, det s.k. kapitaldirektivet, och det tredje bolagsrättsliga
direktivet, det s.k. fusionsdirektivet, är tillämpliga endast på aktiebolaget
och public companies.
Den svenska anpassningen till den primära EG-rätten genomfördes hösten 1992
varigenom aktiebolagslagens, bankaktiebolagslagens och
försäkringsrörelselagens bestämmelser om bundna aktier upphävdes.
Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1992/93:68, bet. LU14,
rskr. 62).
Aktiebolagslagen (1975:1385) är sedan den 1 januari 1995 också anpassad till
de bolagsrättsliga direktiven. Reglerna om fusion mellan aktiebolag,
företrädesrätt vid ökning av aktiekapitalet, nedsättning av aktiekapitalet,
bolagets bundenhet av ställföreträdarens rättshandlingar och verkan av
registrering i aktiebolagsregistret står därmed i överensstämmelse med den
sekundära EG-rätten (prop. 1993/94:196, bet. LU32, rskr. 422). Aktiebolagen är
dessutom sedan den 1 januari 1995 indelade i två kategorier - publika
aktiebolag och privata aktiebolag - varigenom kapitaldirektivet och
fusionsdirektivet gjorts tillämpliga endast beträffande publika aktiebolag. De
publika aktiebolagen kan därför, till skillnad från de privata, vända sig till
allmänheten för att skaffa kapital. Endast de publika aktiebolagen har rätt
att inbjuda allmänheten att teckna eller förvärva aktier eller andra
värdepapper som bolaget ger ut. Fondpapper som har givits ut av privata
aktiebolag kan däremot inte bli föremål för handel på börs eller annan
organiserad marknadsplats. Den publika aktiebolagsformen är sålunda avpassad
för större bolag med stor spridning på aktierna, medan den privata
bolagsformen är avpassad företrädesvis för små bolag med ett begränsat antal
delägare. Aktiekapitalet skall i ett publikt aktiebolag uppgå till minst 500
000 kr och i ett privat aktiebolag till minst 100 000 kr. För ett privat
aktiebolag som har bildats före den 1 januari 1995 behöver dock enligt
övergångsbestämmelserna till de nya reglerna aktiekapitalet inte uppgå till
100 000 kr förrän den 1 januari 1998.
Även på det redovisningsrättsliga området har ett omfattande reformarbete
ägt rum under senare år för att anpassa svensk lagstiftning till EG:s
regelverk. Den svenska lagstiftningen är nu anpassad till det fjärde, sjunde
och elfte bolagsrättsliga direktivet. Hösten 1995 antog riksdagen en ny
redovisningslagstiftning för bl.a. aktiebolag och vissa handelsbolag (prop.
1995/96:10, bet. LU4, rskr. 91). Den nya lagstiftningen, som omfattar tre nya
lagar - årsredovisninglagen (1995:1554), lag om årsredovisning i
kreditinstitut och värdepappersbolag (1995:1559) och lag om årsredovisning i
försäkringsföretag (1995:1560) - har trätt i kraft den 1 januari 1996.
Årsredovisningslagen, som är tillämplig på aktiebolag och vissa handelsbolag,
innehåller bestämmelser om årsredovisning, koncernredovisning och
delårsrapporter.
Den nu redovisade aktiebolagsrättsliga lagstiftningen är grundad på
Aktiebolagskommitténs delbetänkande (SOU 1992:83), Aktiebolagslagen och EG -
En anpassning av den svenska lagen till EG:s bolagsdirektiv 1, 2, 3 och 12.
Den nya redovisningslagstiftningen är grundad på Redovisningskommitténs
delbetänkande (SOU 1994:17) Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv.
Redovisningskommitténs arbete är avslutat i och med det i november 1996
avlämnade betänkandet (SOU 1996:157) Översyn av redovisningslagstiftningen. I
slutbetänkandet behandlar kommittén frågor som rör bl.a.
redovisningslagstiftningens struktur, behovet och utformningen av
kompletterande normgivning på redovisningsområdet, företagens bokföring samt
den offentliga redovisningen. I sistnämnda hänseende behandlas bl.a. frågor
om miljöredovisning och personalekonomisk redovisning. Betänkandet är för
närvarande föremål för remissbehandling.
Aktiebolagskommitténs återstående arbete avser att överväga frågor som rör
främst aktiebolagets kapital och finansiella instrument, aktiebolagets
organisation samt aktieägarnas minoritetsskydd. Genom tilläggsdirektiv har
kommittén också fått i uppdrag att lämna förslag till regler om s.k.
ansvarsgenombrott (dir. 1994:143).
Kommittén har med förtur behandlat frågor om bolagsorganens roller och
ansvar samt därmed sammanhängande frågor rörande skadestånd och straff.
Övervägandena presenterades våren 1995 i betänkandet (SOU 1995:44)
Aktiebolagets organisation. I det nyligen till justitieministern överlämnade
delbetänkandet (SOU 1997:22) Aktiebolagets kapital har kommittén behandlat
aktiebolagslagens bestämmelser om bl.a. bolagsbildning, aktiers överlåtbarhet,
ökning och nedsättning av aktiekapitalet, aktiebolags förvärv av egna aktier
samt inlösen av egna aktier. De lagförslag som Aktiebolagskommittén lämnat går
ut på ändringar i 1975 års aktiebolagslag. Avsikten är emellertid att
ändringarna skall inordnas i en helt ny lag.
I motion L212 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att nuvarande
rättsregler inte är tillräckligt avpassade för de små företagens behov.
Motionären anför att bl.a. aktiebolagslagen bör ändras för att bättre anpassas
till småföretagandets villkor. I motionen begärs ett tillkännagivande därom
(yrkande 1).
Utskottet erinrar om att frågan om särskilda och enklare regler för de
mindre företagen sedan lång tid tillbaka varit föremål för diskussion i olika
sammanhang. I betänkandet (SOU 1978:66) Andelsbolag lade 1974 års
Bolagskommitté fram förslag till en särskild bolagsform för mindre företag. På
grund av den kritik som riktades mot förslaget avstod regeringen från att
lägga det till grund för en proposition till riksdagen och beslöt att
spörsmålet om enklare regler för mindre företag skulle övervägas ytterligare.
Det arbete som därefter bedrevs inom Justitiedepartementet gav vid handen att
aktiebolagslagens regler i allt väsentligt passar även för de mindre
företagen. Frågan återkom därefter motionsvägen ett antal gånger under 1980-
talet varvid riksdagen inte kom till någon annan slutsats än regeringen (se
bl.a. bet. LU 1986/87:5, NU 1987/88:25 och 1989/90:LU3). När frågan
behandlades hösten 1992 hänvisade EES-utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1992/93:EU1 till Aktiebolagskommitténs då nyligen avlämnade
delbetänkande (SOU 1992:83) Aktiebolagslagen och EG och ansåg att regeringens
ställningstagande till förslaget inte borde föregripas.
När nu frågan om förenklade regler för mindre företag åter aktualiseras
motionsledes vill utskottet påpeka att frågeställningarna kommit i ett delvis
nytt läge till följd av de ändringar som gjorts i aktiebolagslagen i samband
med att EG:s bolagsrättsliga direktiv införlivats i svensk rätt. Som tidigare
redovisats har fr.o.m. den 1 januari 1995 i svensk rätt införts två kategorier
av aktiebolag, publika respektive privata aktiebolag. Den svenska
lagstiftningen erbjuder således numera två alternativa bolagstyper utan
personligt betalningsansvar för delägarna. Regelsystemet har utformats så att
den ena bolagskategorin, publika bolag, omfattar större bolag med stor
spridning på aktierna, medan den andra kategorin, privata bolag, omfattar
företrädesvis små bolag med ett begränsat antal aktieägare. Den svenska
aktiebolagslagstiftningen har därmed en struktur som i sina huvuddrag
överensstämmer med vad som gäller i de övriga EU-länderna. Genom
kategoriindelningen har en differentiering av aktiekapitalets storlek
möjliggjorts liksom att reglerna om ledning och organisation, aktiers
överlåtbarhet m.m. kan skilja sig åt.
Den nuvarande ordningen med två kategorier av aktiebolag innebär att det
blivit lättare att i kommande lagstiftningsarbete åstadkomma ett mera
ändamålsenligt regelverk på aktiebolagsrättens område. Aktiebolagskommittén
har också i sitt betänkande (SOU 1995:44) Aktiebolagets organisation
föreslagit att uppdelningen i publika och privata aktiebolag skall läggas till
grund för ytterligare ändringar i aktiebolagslagen bl.a. när det gäller
ledningsorganisationen. För publika bolag föreslår kommittén att en tudelad
ledningsorganisation i form av styrelse och verkställande direktör blir
obligatorisk. För privata aktiebolag, vilka i de allra flesta fall har en
mycket begränsad och stabil ägarkrets, bör lagstiftaren, enligt kommitténs
mening, i större utsträckning överlämna åt delägarna själva att besluta om
ledningsorganisationens utformning. Kommittén föreslår därför att i privata
aktiebolag endast ett ledningsorgan blir obligatoriskt, nämligen en styrelse.
Styrelsen i publika aktiebolag skall enligt förslaget ha minst tre ledamöter,
medan styrelsen i privata bolag skall kunna bestå av en eller två ledamöter,
om minst en suppleant utses. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom Justitiedepartementet. Enligt vad utskottet inhämtat kan en
lagrådsremiss på grundval av betänkandet komma att beslutas i maj 1997.
När det gäller redovisningsreglerna bör framhållas att årsredovisningslagen
tillåter mindre och medelstora företag att upprätta s.k. resultaträkning i
förkortad form samt möjliggör att undanta mindre företag från vissa krav på
tilläggsupplysningar. Överväganden inom Justitiedepartementet pågår också om
särskilda och enklare regler i vissa fall. Redovisningskommittén har nämligen
i sitt slutbetänkande (SOU 1996:157) Översyn av redovisningslagstiftningen
föreslagit viss uppmjukning för mindre företag av kravet på att bokföringen
skall avslutas med en årsredovisning. Enligt vad utskottet erfarit är siktet
inställt på att en proposition skall kunna beslutas under år 1998.
Därutöver vill utskottet erinra om att regeringen hösten 1996 beslutat
tillsätta en särskild delegation för att identifiera problem och föreslå
åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i
småföretag, den s.k. Småföretagsdelegationen (dir. 1996:70). I delegationens
uppdrag ingår bl.a. att komplettera det arbete som pågår inom
Regeringskansliet med avreglering och regelreformering. Enligt direktiven
skall delegationens arbete vara baserat på en bred och åtgärdsinriktad dialog
med bl.a. näringslivets organisationer samt inledas med en kartläggning av
förekommande typer av mer betydande problem för småföretagen. Erfarenheterna
skall samlas in direkt från de lokala och regionala nivåerna för att
komplettera den information som kommer från central nivå. Delegationen skall
vidare följa EU:s projekt med liknande syften samt övrigt internationellt
arbete av denna karaktär. I delegationens uppgifter ingår även att lämna
konkreta förslag till hur information om bl.a. regelverk kan spridas till de
små företagen. Delegationen skall halvårsvis till regeringen rapportera hur
arbetet forskrider, med början den 1 januari 1997. En slutredovisning skall
avges senast den 1 juli 1998.
Av den nyligen avlämnade skrivelsen 1996/97:83 Sverige och den inre
marknaden framgår att regeringen också uppmärksammat de små och medelstora
företagens situation inom ramen för samarbetet inom EU. Enligt skrivelsen är
det framför allt viktigt att medlemsstaterna tillser att den nationella
överregleringen åtgärdas eftersom många av problemen i dag ligger på nationell
nivå. Arbetet med regelreformering är, anför regeringen, ett av de nödvändiga
instrumenten för att främja ekonomisk tillväxt samt ökad och tryggad
sysselsättning, både på den inre marknaden och i Sverige.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att det för
närvarande på flera olika håll pågår arbeten som ligger i linje med motions-
önskemålen. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa regeringens
ställningstaganden till föreliggande och kommande förslag.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L212 yrkande 1.
Redovisning av statliga stöd till företag
Gällande regler om årsredovisningar finns i årsredovisningslagen (1995: 1554).
Årsredovisningen är ett företags reviderade och offentliga bokslut och består
av balansräkning, resultaträkning, noter, förvaltningsberättelse samt, i vissa
fall, finansieringsanalys. En årsredovisning skall upprättas på ett
överskådligt sätt och i enlighet med god redovisningssed. Balansräkningen,
resultaträkningen och noterna skall tillsammans ge en rättvisande bild av
bolagets ställning och resultat. Om det behövs för en rättvisande bild skall
tilläggsupplysningar lämnas.
Den löpande bokföringen skall utföras enligt bestämmelserna i bokförings-
lagen (1976:125). Varje affärshändelse i den bokföringsskyldiges verksamhet
skall löpande noteras. Med affärshändelse avses förändringar i förmögenhetens
storlek och sammansättning såsom in- och utbetalningar samt uppkomna
fordringar och skulder.
I Företagsstödsutredningens betänkande (SOU 1996:69) Kompetens och kapital -
om statligt stöd till företagande finns en kartläggning av olika näringsbidrag
och andra företagsstöd som kan utgå till näringsidkare. Med näringsbidrag
avses enligt anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen (1928:370) statligt
stöd utan återbetalningsskyldighet som tillfaller en näringsidkare för
näringsverksamheten. Som näringsbidrag anses bl.a. även stöd som lämnas av EU
och kommuner. Näringsbidrag till näringsidkare som är skattskyldiga i Sverige
skall inkomstbeskattas. Genom en ändring i kommunalskattelagen, som trätt i
kraft den 1 januari 1997, är även näringsbidrag som lämnas direkt av EU en
skattepliktig inkomst (prop. 1996/97:12, bet. SkU7, rskr. 70).
I motion L214 av Roy Ottosson (mp) anförs att stora bidrag och subventioner
lämnas från staten till företagen varje år. Företagen får också bidrag från EU
i stor utsträckning. Enligt motionären bör sådana bidrag redovisas i
företagens årsredovisningar. Härigenom skulle insynen i företagen förbättras
och eventuellt fusk med bidragsmedel lättare kunna upptäckas. I motionen yrkas
att riksdagen skall begära lagändringar i enlighet med det anförda.
Utskottet har för sin del förståelse för önskemål om offentlighet
beträffande statliga stöd och andra bidrag som i olika sammanhang utgår till
företag. Att införa uttryckliga regler därom i årsredovisningslagen med de
syften som framhålls i motionen bör emellertid, enligt utskottets mening, inte
komma i fråga. Årsredovisningens uppgift är nämligen att redovisa företagets
ekonomiska utveckling under redovisningsperioden och företagets ställning vid
vissa bestämda tidpunkter. Korrekt redovisningsinformation underlättar beslut
och kan även medverka till att resurser fördelas mera effektivt mellan olika
alternativa användningar. Redovisningen skall således utgöra grundvalen för
framtida ekonomiska beslut. Den skall också ge underlag för kontroll och
uppföljning av företagens verksamhet och medelsförvaltning. Inom aktiebolag
ligger årsredovisningen och dess granskning till grund för aktieägarnas beslut
om ansvarsfrihet för styrelse och verkställande direktör.
Årsredovisningslagen har dessutom karaktär av ramlagstiftning och är
generellt utformad. Det har inte ansetts möjligt att i en generell
lagstiftning av ifrågavarande slag reglera alla de situationer som kan tänkas
uppkomma. En sådan detaljreglering har dessutom ansetts försvåra en successiv
anpassning av redovisningspraxis till de ständigt pågående förändringarna i
näringslivet. I årsredovisningslagen har därför endast angetts vilka
grundläggande principer som skall gälla för redovisningen och vissa minimikrav
på omfattningen av den information som skall lämnas externt.
Detaljbestämmelser har så långt möjligt undvikits. Ett stort antal frågor av
större eller mindre vikt är inte heller reglerade i de EG-direktiv som ligger
till grund för lagstiftningen, och det har då inte heller funnits anledning
att i lag slå fast hur spörsmålen skall lösas. I sådana frågor har det ansetts
naturligt att lagstiftningen - på samma sätt som tidigare - enbart anger de
allmänna ramarna för frågornas lösning. Inom dessa ramar har det ansetts att
redovisningspraxis bör utforma de normer som ska tillämpas. Liksom tidigare
har ansetts att uttalanden och rekommendationer från auktoritativa organ som
Bokföringsnämnden, Redovisningsrådet och Finansinspektionen kan komma att få
stor betydelse. Det ligger dock också i sakens natur att praxis måste anpassas
till de övergripande målsättningarna som kommer till uttryck i EG-direktiven
och avspeglas i lagstiftningen, främst principen om att redovisningen skall ge
en rättvisande bild av bolagens ställning och resultat.
När det gäller redovisning av statliga stöd har Bokföringsnämnden år 1988
gett ut rekommendationen Redovisning av statligt stöd (BFN R 5) samt några
uttalanden om speciella bidragsformer. Rekommendationen behandlar statliga
stöd till näringsidkare. Med statligt stöd jämställs stöd från kommun och från
formellt fristående organ som bildats av stat och kommun, t.ex. regionala
utvecklingsfonder. Rekommendationen syftar till att ge uttryck för
grundläggande principer för redovisning av stöd. Den kan därför tillämpas på
stöd från andra stödgivare. Enligt rekommendationen skall stöd i
resultaträkningen redovisas under samma rubrik som de kostnader som stödet
avser att täcka. Avser stödet t.ex. rörelsekostnader skall det redovisas under
övriga rörelseintäkter eller reducera rörelsekostnaderna med upplysning om
förhållandet i not. Stöd skall i resultat- och balansräkningen redovisas på
likartat sätt år från år. Beträffande information i årsbokslut och
årsredovisning sägs att för alla stöd av väsentlig betydelse för bedömningen
av företagets resultat och ställning skall upplysning lämnas om innehållet och
omfattningen av erhållna stöd samt hur detta redovisats. Av lämnade
upplysningar skall framgå bl.a. vilka former av stöd som utgått, villkoren för
stöden samt vilka redovisningsprinciper företaget tillämpat på erhållna stöd.
Upplysning om villkor kan t.ex. omfatta villkor för återbetalningsskyldighet,
räntesats, löptid och amorteringstid. Upplysningar om stöd som medför förmåner
eller åtaganden i framtiden lämnas så länge förmånerna eller åtagandena
består. Upplysningar om stöd som inte utgår i pengar skall vara särskilt
utförliga om dessa är av väsentlig betydelse för redovisningen. Företag som
erhållit stöd bör enligt rekommendationen i en flerårsöversikt ge information
om effekterna på resultat och ställning av erhållna stöd.
Vad gäller frågan om fusk och andra oegentligheter beträffande EU-medel
vill utskottet peka på att medlemsländerna enligt Maastrichtfördraget är
skyldiga att bekämpa bedrägerier riktade mot EU:s ekonomiska intressen på
samma sätt som de nationellt bekämpar bedrägerier. En straffrättslig
konvention om skydd för EG:s finansiella intressen (bedrägerikonventionen)
skrevs under av medlemsstaterna i juli 1995. Konventionen innebär att staterna
åtar sig att straffbelägga olika former av bedrägerier som skadligt kan
påverka EG:s budget. Inom EU diskuteras också ett andra protokoll till
bedrägerikonventionen som innehåller främst regler om ansvar för juridiska
personer för EU-bedrägerier som begås i dess verksamhet. Inom kommissionen har
en aktionsplan lagts fram i syfte att bekämpa bedrägerier med EU-medel. Den
omfattar bl.a. ett ökat samarbete mellan kommissionen, medlemsländerna och de
nationella myndigheterna samt hårdare sanktioner mot dem som har missbrukat
mottagna medel. Det bör också nämnas att Revisionsrätten till ministerrådet
och parlamentet lämnar en årlig rapport om sin granskning av den ekonomiska
förvaltningen inom EU. Både Revisionsrätten och kommissionen kan vid behov
göra undersökningar i medlemsländerna i samarbete med nationella myndigheter.
Med det anförda avstyrker utskottet motion L214.
Ansvar för delägare i handelsbolag
En association som är en juridisk person är som sådan ansvarig för de
förbindelser som ingås i associationens namn av behörig ställföreträdare. I
ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller en ideell förening är i princip
endast associationen ansvarig för uppkomna förpliktelser, inte delägarna eller
medlemmarna personligen.
I ett handelsbolag däremot är delägarna enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102)
om handelsbolag och enkla bolag obegränsat och solidariskt ansvariga för
bolagets förbindelser. Det personliga, solidariska ansvaret för delägare i ett
handelsbolag innebär att om en ny bolagsman inträder i bolaget svarar han även
för de förbindelser som bolaget har ingått dessförinnan. Avgår en bolagsman ur
bolaget, ansvarar han inte för de förbindelser av bolaget som uppkommer efter
avgången, om bolagets medkontrahent kände till eller borde ha känt till att
bolagsmannen avgått (2 kap. 22 §). I lagrummet uppställs inte något undantag
från regeln om en avgående bolagsmans ansvar för det fall han varit
registrerad som bolagsman, men tredje man saknat faktisk kännedom om hans
existens.
Uppgifter om vilka som är bolagsmän i ett handelsbolag finns i
handelsregistret som förs av Patent- och registreringsverket. Regler om
handelsregistret finns i handelsregisterlagen (1974:157).
I ett avgörande av Högsta domstolen (NJA 1995 s. 654) har en bolagsman i ett
handelsbolag, vilken vid tiden för upptagande av en kredit i en bank avgått ur
bolaget men ännu inte avförts ur handelsregistret, ansetts personligen
ansvarig för handelsbolagets skuld trots att banken då krediten beviljades
saknade faktisk kännedom om att bolagsmannen över huvud taget inträtt som
bolagsman.
I motion L206 framhåller Rolf Åbjörnsson (kd) att det, mot bakgrund av det
rättsläge som Högsta domstolens dom ger uttryck för, är av väsentlig betydelse
att företagen lämnar korrekta och aktuella uppgifter till de olika
företagsregister som finns och att registerhanteringen är effektiv. I motionen
yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att reglerna
om god tro vid bolagsmans utträde ur handelsbolag ändras så att god tro endast
kan åberopas av part som haft faktisk kännedom om det förhållandet för vilket
den goda tron åberopas till stöd (yrkande 2).
Utskottet har inte någon annan uppfattning än motionären om vikten av att
uppgifter i de olika registren hos Patent- och registreringsverket är korrekta
och så långt det är möjligt utvisar de verkliga förhållandena. Enligt
handelsregisterlagen skall bl.a. en ändring i en registrerad uppgift -
exempelvis att en bolagsman avgått - utan dröjsmål anmälas till Patent- och
registreringsverket. Genom registreringsmyndighetens försorg skall en
registrering eller ett avförande ur registret utan dröjsmål kungöras i Post-
och Inrikes Tidningar. Vad som sålunda kungjorts skall anses ha kommit till
tredje mans kännedom, om det inte av omständigheterna framgår att han varken
haft eller bort ha vetskap därom.
Enligt utskottets mening har Patent- och registreringsverket i dag en väl
utvecklad service- och informationsverksamhet beträffande uppgifterna i
verkets register. Förutom att direkt kunna ge muntliga upplysningar exempelvis
per telefon kan verket lämna utvald information från registren på datalista
eller diskett. Den som har behov av kontinuerlig information i vissa avseenden
kan prenumerera på uppgifter ur registren. Många företag och banker som ofta
använder information från verkets näringslivsregister kan numera koppla upp
sig mot verkets databaser och på så sätt få omedelbar tillgång till aktuell
information. Utskottet kan inte komma till annan slutsats än att det i dag
finns goda möjligheter att förvissa sig om exempelvis vilka som ingår i
styrelsen eller är bolagsmän hos en tilltänkt affärspartner och om någon
ändring i de registrerade förhållandena har aktualiserats. Det utesluter
naturligtvis inte att Patent- och registreringsverkets service- och
informationsverksamhet kan effektiviseras ytterligare till gagn för
näringslivet. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen
härvidlag och vid behov tar de initiativ som kan befinnas påkallade.
Utskottet kan inte se att det för närvarande föreligger något behov av
lagstiftningsåtgärder när det gäller ansvar för delägare i handelsbolag. Med
det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L206 yrkande 2.
Nya europeiska associationsformer
Inom EU har kommissionen sedan länge arbetat med att försöka tillskapa en
övernationell europeisk bolagsform kallad europabolag. Flera förslag till en
förordning i ämnet har framlagts, senast år 1991 (O.J. 91/C 174/2). Dessutom
föreligger ett reviderat utkast från år 1993 (5269/93 SE 7).
Förordningsmodellen har valts därför att man eftersträvar en likalydande
reglering i samtliga medlemsstater. Till förordningsförslaget är kopplat ett
förslag till direktiv om information till och samråd med arbetstagarna i
europabolaget.
Enligt det föreliggande förslaget till förordning är europabolaget (SE) ett
aktiebolag som kan bildas av två eller flera bolag från olika medlemsstater
inom gemenskapen. Avsikten med förslaget är att, som ett led i genomförandet
av den inre marknaden, göra det möjligt att bilda och driva bolag av europeisk
dimension utan att nationell lagstiftning skall hindra eller försvåra detta.
Det förhållandet att europabolaget skall vara en övernationell
associationsform innebär att bolaget inte primärt styrs av nationell
lagstiftning utan av bestämmelserna i förordningen.
I mars 1992 lade kommissionen fram förslag till rådsförordningar, KOM (91)
273 slutligt, med stadgar för europeiska (ideella) föreningar (EA), för
europeiska kooperativa föreningar (SCE) och för europeiska ömsesidiga bolag.
Förslagen är paralleller till förslaget om europabolag. Också till dessa
förordningsförslag är kopplade förslag till direktiv med bestämmelser om de
anställdas medinflytande i de olika associationsformerna. Förslagen skall göra
det möjligt för företag som drivs i respektive associationsform att utnyttja
den inre marknadens fördelar på samma villkor som andra företag. Förslaget
till förordning om europeiska ömsesidiga bolag torde för svenskt vidkommande
få betydelse på försäkringsområdet och när det gäller understödsföreningar.
Det forsatta arbetet vad gäller förslaget till europabolag, liksom vad
gäller de parallella förslagen till förordningar om europeiska kooperativa
företag, europeiska föreningar respektive europeiska ömsesidiga bolag,
blockeras av motsättningar mellan medlemsstaterna rörande direktivförslagen om
arbetstagarinflytande. I slutet av år 1995 tog kommissionen ett initiativ till
att försöka lösa konflikten. Initiativet har varit föremål för en bred debatt
men någon lösning har, enligt vad regeringen upplyst i skrivelsen 1996/97:80
Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen 1996, inte uppnåtts. Under
hösten 1996 tillsatte kommissionen en s.k. högnivågrupp för att om möjligt
komma fram till en lösning. Åtgärder från kommissionen kan förväntas under år
1997.
Karin Olsson och Inga-Britt Johansson (båda s) framhåller i motion L207 att
ytterligare åtgärder för att främja ett internationellt handelsutbyte är
nödvändiga. En åtgärd som motionärerna förordar gäller möjligheter att bilda
europeiska företag som utan hinder av nationella lagar kan verka inom EU och
utnyttja den inre marknadens fördelar. Sådana övernationella företagsformer
skulle enligt motionärernas mening, inte minst när EU utvidgas med nya
medlemsstater, bli goda instrument för teknik- och kunskapsöverföring i syfte
att öka tillväxten och därmed arbetstillfällena. Motionärerna beklagar att
förordningsarbetet för de nya företagsformerna har stannat av och erinrar om
att starka önskemål om införande av sådana organisationer har framförts från
företag och intresseorganisationer i de olika medlemsstaterna. Enligt
motionärerna bör regeringen mer aktivt verka för att de nya europeiska
associationsformerna kommer till stånd. I motionen yrkas tillkännagivande
härom.
Utskottet erinrar om att regeringen i den nyligen till riksdagen överlämnade
skrivelsen 1996/97:83 om Sverige och den inre marknaden framhållit att
utarbetandet av övernationella associationsformer, främst europabolag och
europakooperativ, sannolikt är av större betydelse för främjandet av
gränsöverskridande näringsverksamhet än ytterligare harmonisering av
nationella regelverk. Mot den bakgrunden har regeringen förklarat det
angeläget att arbetet på förslagen till förordningar om europabolag och
europakooperativ kan drivas vidare med större kraft än hittills. Samtidigt
finns det, enligt regeringen, anledning att bevaka att i Sverige vedertagna
principer för näringsliv och arbetsmarknad beaktas i arbetet.
Mot bakgrund av regeringens uttalanden i skrivelsen 1996/97:83 kan utskottet
inte finna att det föreligger några meningsmotsättningar mellan regeringen och
motionärerna när det gäller synen på behovet av nya europeiska
associationsformer. Utskottet förutsätter att regeringen fortsättningsvis
arbetar i den riktning som motionärerna önskar när det gäller europabolag och
europakooperativ.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L207.
Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet
Genom stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1 januari 1996, har i
svensk rätt införts en samlad civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet.
Lagen innehåller en allmän definition av stiftelser. Enligt denna definition
uppkommer en stiftelse genom att egendom, enligt förordnande av en eller flera
stiftare, avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet
för ett bestämt ändamål. Bedömningen av om varaktighetskravet är uppfyllt
skall ske med utgångspunkt i den egendom som avskilts för stiftelsen och utan
hänsynstagande till eventuella utfästelser i förordnandet om ytterligare
tillskott.
Med denna definition av begreppet stiftelse omfattar den nya lagen i regel
inte stiftelser som för sin verksamhet är beroende av fortlöpande ekonomiskt
stöd. I sådana fall kan man nämligen inte anse att den avskilda egendomen
varaktigt skall förvaltas av stiftelsen. I en övergångsbestämmelse till lagen
föreskrivs dock att anslagsberoende stiftelser som har tillkommit före lagens
ikraftträdande skall omfattas av lagen. Några nya sådana stiftelser kan
emellertid inte bildas efter stiftelselagens ikraftträdande.
Konsekvenserna härav togs upp till ingående prövningar i samband med
riksdagsbehandlingen av förslaget till stiftelselag våren 1994 (prop.
1993/94:9, bet. LU12). Övervägandena ledde till att utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande förordade att regeringen skulle återkomma till
riksdagen med förslag till rättslig reglering av sådan anslagsberoende
verksamhet som till följd av definitionen av stiftelsebegreppet i
stiftelselagen inte kommer att kunna anordnas i stiftelseform. En sådan
rättslig reglering borde tillhandahållas samtidigt med stiftelselagens
ikraftträdande. För att detta skulle vara möjligt uppsköts ikraftträdandet av
stiftelselagen ett år till den 1 januari 1996.
Hösten 1995 återkom regeringen i frågan och föreslog i proposition
1995/96:61 att riksdagen skulle godkänna ett förslag om former för verksamhet
som är beroende av statligt stöd. Förslaget innebar att, när staten
tillsammans med en annan part engagerar sig i verksamhet som är beroende av
statligt stöd, detta skall ske genom att ett aktiebolag eller en ideell
förening bildas. Dessa verksamhetsformer skulle, enligt regeringens
uppfattning, tillgodose även de behov som kommuner och landsting har av
privaträttsliga former för denna typ av verksamhet. Förslaget grundade sig på
delbetänkandet (SOU 1994:147) Former för statlig verksamhet som Utredningen om
verksamheter som är beroende av statligt stöd överlämnat hösten 1994.
Vid riksdagsbehandlingen konstaterade lagutskottet, i likhet med
kulturutskottet som hade yttrat sig i ärendet (1995/96:KrU1y), att varken den
föregående eller den nuvarande regeringen hade föranstaltat om en utredning
som kunde läggas till grund för förslag till en sådan rättslig reglering av
anslagsberoende verksamhet som riksdagen efterlyst (bet. 1995/96:LU7). När det
gällde de av regeringen förordade formerna för anslagsberoende verksamhet
påpekade utskottet att aktiebolagsformen - även om den i och för sig kan
användas för den verksamhet som diskuterades och i en del fall också är
lämplig för det - är utformad med utgångspunkt i näringslivets behov. Även
användningen av formen ideell förening kunde enligt vad utskottet anförde bli
problematisk. Mot bakgrund av det anförda kunde det enligt utskottets mening
inte uteslutas att det kan krävas en ny rättslig form vid sidan av
aktiebolaget och den ideella föreningen för att helt tillfredsställa behovet
av rättslig reglering för de skilda slags verksamheter som är beroende av
fortlöpande statligt stöd. Utskottet utgick emellertid från att regeringen med
uppmärksamhet följde frågan och om något år återkom till riksdagen med en
redovisning härav samt förslag till en ny rättslig reglering om ett sådant
behov har visats föreligga. Något tillkännagivande från riksdagens sida var
därför inte erforderligt. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till en
motion med yrkande om tillkännagivande om en ny associationsform för
anslagsberoende verksamhet.
I motion L201 av Bengt Harding Olson (fp) anförs att det nuvarande
rättsläget innebär att många befintliga anslagsberoende stiftelser
olyckligtvis kommer att avvecklas. Detta kan, menar motionären, undvikas om
man tillskapar en ny rättslig form för anslagsberoende verksamhet. Behovet av
en sådan särskild rättslig reglering har stärkts på senare tid, särskilt för
verksamhet inom den kommunala sektorn. Mot denna bakgrund bör riksdagen,
enligt motionärens mening, på nytt begära att regeringen lägger fram förslag
om en ny rättslig associationsform för sådan verksamhet som för sin existens
är beroende av anslag.
Lennart Fridén (m) framhåller i motion L205 att problemet kvarstår att hitta
en lämplig organisationsform för kulturinstitutioner där samverkan sker mellan
offentliga huvudmän, folkrörelser, ideella föreningar, företag och enskilda.
De associationstyper som nu står till buds är, enligt motionärens mening, inte
avpassade för det slags verksamhet utan vinstintresse som här är i fråga. I
motionen yrkas att riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Motion K14, väckt under förra riksmötet av Jan Backman och Lennart Fridén
(båda m), har samma inriktning som de båda andra motionerna. Enligt
motionärernas mening finns det skäl för riksdagen att återigen kräva att
regeringen lägger fram förslag till lagstiftning om en ny organisationsform
för sådana kulturorganisationer som tidigare kunde bedrivas i stiftelseform
(yrkande 2).
Enligt utskottets mening finns det nu inte anledning att göra något annat
principiellt ställningstagande än det som utskottet gjorde hösten 1995 med
anledning av proposition 1995/96:61 om former för verksamhet som är beroende
av statligt stöd. Utskottet utgår från att regeringen vid lämpligt tillfälle
återkommer till riksdagen med den önskade redovisningen samt, om behov därav
visats föreligga, framlägger erforderliga lagförslag. Något formellt
tillkännagivande därom från riksdagens sida är emellertid inte erforderligt
varför utskottet avstyrker bifall till motionerna 1995/96:K14 yrkande 2,
1996/97:L201 och 1996/97:L205.
Insamlingsstiftelser
Det allmänna stiftelsebegreppet enligt stiftelselagen (1994:1220) omfattar
inte den särskilda stiftelseformen insamlingsstiftelser. Stiftelselagen är
emellertid i stor utsträckning tillämplig även på dessa. Enligt stiftelselagen
bildas en insamlingsstiftelse genom att en eller flera stiftare förordnar att
pengar som inflyter efter ett upprop av dem, skall som en självständig
förmögenhet främja ett bestämt och varaktigt ändamål. Ett ytterligare krav är
att någon åtar sig att ta emot pengarna för förvaltning i enlighet med
förordnandet (11 kap. 1 §).
Stiftelselagens reglering beträffande insamlingsstiftelser innebär att en
sådan stiftelse är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen och skall upprätta
årsredovisning (11 kap. 2 §). En insamlingsstiftelse skall alltid ha minst en
kvalificerad revisor, dvs. en auktoriserad eller i vart fall godkänd revisor,
och stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet. I likhet med vad som gäller för
stiftelser i allmänhet är det i regel länsstyrelsen i det län där stiftelsens
styrelse eller förvaltare har sitt säte som är tillsynsmyndighet. Genom att en
insamlingsstiftelse är skyldig att upprätta årsredovisning skall den också
alltid vara registrerad. Registreringen sker i länsvis förda
stiftelseregister. Registreringsmyndighet är i princip den länsstyrelse som
utövar tillsyn över stiftelsen. En insamlingsstiftelse skall - liksom andra
stiftelser som är föremål för återkommande kontroll - betala en årlig
tillsynsavgift. En sådan stiftelse skall också erlägga en
registerhållningsavgift.
I motion L202 av Eva Björne (m) anförs att stiftelselagen inte är särskilt
väl avpassad för insamlingsstiftelser. Lagens krav på revisor, tillsyn, regi-
strering m.m. innebär stora kostnader, särskilt för mindre
insamlingsstiftelser som ofta spelar en väsentlig roll inom
ungdomsverksamheten. Regleringen innebär, enligt motionärens mening, ett hot
mot de mindre insamlingsstiftelsernas existens. I motionen yrkas att riksdagen
hos regeringen skall begära ändringar i stiftelselagen vad gäller tillsynen av
insamlingsstiftelser som har så litet kapital att normal bankränta inte täcker
kostnaderna för tillsyn och revision i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Vid ett ställningstagande till den nu aktuella motionen bör enligt
utskottets mening beaktas att penninginsamlingar - liksom insamlingar av andra
slag - numera är en ganska vanlig företeelse. Upprop att skänka pengar eller
egendom av annat slag till olika ändamål, exempelvis till forskning rörande
svåra sjukdomar, sker vanligtvis genom annonser i massmedia varvid budskapet
når en vidare krets av allmänheten. Särskilt penninginsamlingar omfattar
betydande värden. Merparten av pengarna samlas in av ideella föreningar, men
det förekommer också insamlingar i regi av insamlingsstiftelser.
Frågan om en offentlig kontroll av penninginsamlingar och insamlingar av
andra slag har varit föremål för behandling i riksdagen vid flera olika
tillfällen. Våren 1987 uttalade utskottet med anledning av en motion att
utskottet, bl.a. med hänsyn till att frågan om kontroll av
välgörenhetsinsamlingar hade viss anknytning till pågående översyn av
stiftelselagstiftningen, inte då var berett att förorda en offentlig kontroll
av välgörenhetsinsamlingar på sätt som begärts i motionen (bet. LU
1986/87:22). Utskottet förutsatte att i den mån några kontrollåtgärder från
samhällets sida kunde anses erforderliga regeringen tog initiativ härtill.
I proposition 1993/94:9 med förslag till stiftelselag anförde regeringen att
det är angeläget att bibehålla allmänhetens förtroende för rena
penninginsamlingar. I den mån det var möjligt borde därför lagstiftaren inom
ramen för det då föreliggande lagstiftningsärendet försöka skapa en rättslig
grundval för sådana insamlingar. Stiftelselagen borde därför som en särskild
form av stiftelse, enligt regeringens mening, omfatta även sådana
självständiga och självägande förmögenheter som utgörs av insamlade pengar.
Vad som sålunda anfördes föranledde inga erinringar från utskottets sida.
Därutöver vill utskottet erinra om att justitieministern den 14 augusti 1996
skriftligt besvarat en fråga (1995/96:627) om hon avsåg att ta initiativ till
en minimigräns eller dispensmöjlighet när det gäller skyldigheten för
insamlingsstiftelser att uppfylla stiftelselagens regler om bokföring,
revision, tillsyn och registrering. I frågesvaret hänvisade justitieministern
till de ovan redovisade uttalandena i propositionen om en stiftelselag samt
anförde att hon, mot denna bakgrund och eftersom erfarenheterna av lagens
tillämpning borde avvaktas innan några ändringar övervägdes, inte var beredd
att ta initiativ till någon lagändring.
Utskottet kan för sin del inte finna skäl till något annat ställningstagande
än det justitieministern gjorde hösten 1996, och utskottet avstyrker bifall
till motion L202.
Finansiell leasing
Finansiell leasing är en tjänst som tillhandahålls en näringsidkare genom
särskilda leasingbolag. Tjänsten innebär att leasingbolaget (leasegivaren)
köper in utrustning anvisad av leasingkunden (leasetagaren). Utrustningen ägs
av leasegivaren, medan nyttjanderätten genom ett särskilt leasingavtal upplåts
till leasetagaren. Egendomen levereras från leverantören direkt till
leasetagaren utan att leasegivaren tar någon befattning med denna. Hyrestiden
bestäms normalt så att den motsvarar utrustningens ekonomiska livslängd,
vanligen tre till sju år. Summan av de avgifter som erläggs skall ge
leasegivaren ersättning för det pris som han har betalat för varan samt för
räntekostnader, andra kostnader och vinst. Finansiell leasing skiljer sig från
andra typer av nyttjanderättsavtal, främst genom att leasegivaren som
finansiär gör det möjligt för leasetagaren att i princip utan krav på
insatskapital eller särskild säkerhet anskaffa och nyttja viss utvald egendom
mot ersättning. Någon lagstiftning om finansiell leasing finns inte utan
leasingförhållandet styrs av de standardvillkor som utformats av
finansbolagen.
Finansiell leasing i sin nuvarande form introducerades i USA i början av
1950-talet. Finansieringsformen fick snabbt en internationell spridning och är
i dag etablerad i samtliga länder med marknadsinriktad ekonomi. I Sverige har
finansiell leasing funnits som etablerad finansieringsform sedan början av
1970-talet. Under 1980-talet fick verksamheten en väsentligt ökad omfattning,
och leasingen har starkt ökat sin andel av den totala finansieringen av
investeringar.
År 1988 tillkallade regeringen en utredning som antog namnet
Leasingutredningen, med uppdrag att utreda frågor kring leasing av bl.a. lös
egendom. Av utredningens slutbetänkande (1994:120) Finansiell leasing av lös
egendom framgår att de svenska finansbolagens leasing årligen beräknas svara
för omkring 20 % av näringslivets finansiering av investeringar. Härtill
kommer, enligt utredningens beräkningar, de inom industrin egenfinansierade
leasingaffärerna, vars volym beräknas vara ungefär lika stor som
finansbolagens. Nationellt utnyttjas finansiell leasing av företag av alla
storlekar, liksom av kommuner, statliga myndigheter och affärsdrivande verk.
Den inhemska leasingen har dock enligt Leasingutredningen särskild betydelse
som kapitalkälla för mindre och medelstora företag. Som objekt för finansiell
leasing förekommer alla typer av lös egendom med någorlunda varaktigt värde.
Enligt Leasingutredningen bör en civilrättslig lagreglering av finansiell
leasing komma till stånd främst för att minska den nuvarande rättsliga
osäkerheten och skapa en fastare grund för bedömningar av leasingvillkors
skälighet. På vissa punkter bör införas tvingande regler till leasetagarens
förmån. I betänkandet framläggs förslag till en lag om finansiell leasing med
denna inriktning.
Leasingsutredningens betänkande behandlar också konsumentleasing, varmed
avses avtal om finansiell leasing som en näringsidkare erbjuder en konsument
för dennes enskilda bruk. I betänkandet konstateras att huvuddelen av
konsumentleasingen hittills har utgjorts av leasing av personbilar. Enligt
utredningens bedömning är stora delar av villkoren i ett ordinärt avtal om
finansiell leasing oskäliga i konsumentförhållanden. Vidare är den
presentation och marknadsföring av avtalsformen som hittills förekommit
oacceptabel för konsumenter. Avsaknaden av regler om konsumentskydd i fråga
om finansiell leasing framstår enligt betänkandet som en inkonsekvent och
obefogad lucka i lagstiftningen. Utredningen föreslår därför att
konsumentkreditlagens tvingande regler för kreditköp skall tillämpas i princip
på motsvarande sätt på finansiell konsumentleasing. Vid marknadsföring och
före slutande av avtal om konsumentleasing skall enligt utredningens mening
lämnas information om den effektiva räntan, kreditkostnaden och kontantpriset.
Leasetagaren får dessutom enligt förslaget rätt att när som helst säga upp
leasingavtalet i förtid och återlämna varan, dock tidigast när avtalet har
löpt i ett år.
Enligt vad utskottet erfarit prioriterar Justitiedepartementet i det
pågående beredningsarbetet frågan om konsumentleasing, och beslut om en
lagrådsremiss är planerat till våren 1998.
I motion L906 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) anförs att
finansiell leasing som avtalstyp är orättvis mot leasetagarna eftersom
leasingförhållandena är märkta av de av leasegivaren ensidigt utformade
villkoren. En lagstiftning om finansiell leasing skulle få positiva effekter
på mindre företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget. Mot
denna bakgrund bör riksdagen begära att regeringen lägger fram ett förslag
till lag om finansiell leasing på grundval av Leasingutredningens betänkande.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det fortsatta beredningsarbetet
inom Regeringskansliet av Leasingutredningens betänkande avvaktas innan några
ställningstaganden från riksdagens sida görs. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion L906.
Franchising
Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren
och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett franchiseavtal åt en
eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning sälja varor eller
tjänster under visst namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av
franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från
franchisegivarens och hans franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet
bedrivs dock i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten
regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna.
Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor
och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising
tillsattes år 1984 Franchiseutredningen (bet. NU 1983/84:3). År 1987
överlämnade utredningen betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag
till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten 1991 att lägga
utredningen till handlingarna. Någon lagstiftning som direkt tar sikte på
franchising finns således inte.
Regeringens ställningstagande till Franchiseutredningens förslag innebär
inte att verksamheten bedrivs utan normer. Genom bildandet av Svenska
Franchiseföreningen har s.k. egenåtgärder kommit till stånd. Föreningen är en
ideell sammanslutning med uppgift att sprida kunskap om franchising och att
verka för att franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen, som
har såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar, har utarbetat
etiska regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk
nämnd som skall verka för upprätthållande och vidmakthållande av god affärssed
inom svensk franchising.
I motion L209 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) framhålls
att det är en allvarlig olägenhet att franchising inte är lagreglerad. Enligt
motionärerna är nämligen de avtal som träffas mellan franchisegivare och
franchisetagare ofta ensidigt utformade till franchisetagarnas nackdel. En
lagstiftning om franchising behövs som skydd för den ofta mycket utsatta grupp
av småföretagare som franchisetagarna utgör. En sådan lagstiftning bör enligt
motionärerna bygga på förslagen i Franchiseutredningens betänkande.
Utskottet vill erinra om att frågan om lagstiftning om franchising varit
föremål för behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen sedan början av
1980-talet. Hösten 1992 behandlades frågan utförligt i lagutskottets
betänkande 1992/93:LU2. Utskottet ansåg därvid att någon lagstiftning om
franchising inte borde införas och erinrade om att en relativt noggrant
reglerad självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av bl.a.
uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka för
god affärssed på området. Några olägenheter till följd av denna ordning syntes
inte ha framkommit. Utskottet konstaterade vidare att regeringen inte funnit
skäl att lägga fram förslag om franchising på grundval av
Franchiseutredningens betänkande och fann för sin del inte skäl till någon
annan bedömning av behovet av lagstiftning på området. Enligt utskottets
mening borde emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst borde
förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också att som
utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som
står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle mot den
bakgrunden förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt
överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag
i ämnet.
När frågan behandlades senast våren 1996 med anledning av liknande
motionsyrkanden som det nu aktuella (se bet. 1995/96:LU19) hänvisade utskottet
till sina tidigare ställningstaganden och avstyrkte bifall till motionerna.
Beträffande frågans behandling internationellt noterade utskottet att en
arbetsgrupp inom Unidroit - ett internationellt institut med uppgift att verka
för harmonisering av privaträtten - hade studerat olika frågor som har samband
med franchising. Arbetsgruppen höll då på att ta fram en handbok som behandlar
olika problem vid internationell franchising och skulle därefter överväga hur
institutets vidare agerande på området skulle läggas upp. Vidare påpekade
utskottet att frågan om franchising tagits upp även inom Europarådet. Enligt
vad utskottet då erfor skulle man emellertid inom Europarådet avvakta
resultatet av det arbete som bedrevs inom Unidroit.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och anser således att någon
lagstiftning om franchising nu inte bör införas. Den handbok om internationell
franchising som Unidroit arbetar med förmodas bli klar i juni i år. Utskottet
förutsätter att regeringen följer den internationella utvecklingen, framför
allt inom EU och, om det skulle visa sig att det uppkommer ett behov av
lagstiftning, förelägger riksdagen erforderliga förslag.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L209.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förenklade regler för mindre företag
att riksdagen avslår motion 1996/97:L212 yrkande 1,
2. beträffande redovisning av statliga stöd
att riksdagen avslår motion 1996/97:L214,
res. 1 (mp)
3. beträffande ansvar för delägare i handelsbolag
att riksdagen avslår motion 1996/97:L206 yrkande 2,
4. beträffande nya europeiska associationsformer
att riksdagen avslår motion 1996/97:L207,
5. beträffande ny associationsform för anslagsberoende verksamhet
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97: L201 och
1996/97:L205,
res. 2 (m, fp)
6. beträffande insamlingsstiftelser
att riksdagen avslår motion 1996/97:L202,
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Marietta de Pourbaix-
Lundin (m).
Reservationer
1. Redovisning av statliga stöd (mom. 2)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Utskottet har?
och på s. 9 slutar med ?motion L214? bort ha följande lydelse:
I likhet med motionären konstaterar utskottet att många företag varje år
numera erhåller stora belopp i form av bidrag från staten och EU som stöd för
sina olika verksamheter. Enligt utskottets mening är det av många olika skäl
angeläget att en offentlig redovisning kommer till stånd avseende vilka bidrag
som utgått och till vilka ändamål. En klar och tydlig redovisning skulle också
bidra till att företagen avhåller sig från att på olika sätt ägna sig åt
bidragsfusk.
Enligt utskottets mening vore en lämplig ordning att i
årsredovisningslagstiftningen införa en uttrycklig bestämmelse varigenom
företagen åläggs en skyldighet att offentligt redovisa erhållna bidrag. Det
bör ankomma på regeringen att framlägga erforderliga lagförslag i enlighet
härmed.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L214 som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande redovisning av statliga stöd
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L214 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet (mom. 5)
Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson
(fp) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Enligt
utskottets? och på s. 14 slutar med ?och 1996/97:L205? bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns ett uppenbart behov
av en ny organisationsform för verksamheter som är beroende av anslag. På
kulturområdet finns ett stort antal organisationer - konstföreningar,
länsmuseer, länsteatrar och liknande - där huvudmannaskapet är delat mellan
intressenter såsom kommuner, folkrörelser, företag och enskilda. Tidigare
bedrevs dessa organisationer i stiftelseform men den nya stiftelselagen har
omöjliggjort att nya sådana stiftelser bildas. Förhållandet är alltså att det
inom denna viktiga samhällssektor saknas en adekvat associationstyp för sådan
anslagsberoende verksamhet som inte kan eller bör bedrivas i myndighetsform.
Som motionärerna framhåller är aktiebolaget eller den ideella föreningen inte
lämpliga associationsformer för det slags bred och frivillig samverkan mellan
olika intressenter som - på folkrörelsegrund - sker i dessa
kulturinstitutioner. Vad som krävs är en ny associationsform som tar hänsyn
till denna egenart hos kulturorganisationerna samt möjliggör en ordnad men
flexibel samverkan och rättvis ansvarsfördelning mellan många deltagare i
organisationen.
Utskottets uttalanden i frågan hösten 1995 har uppenbarligen inte föranlett
några som helst initiativ från regeringens sida. Enligt utskottets mening är
det angeläget att regeringen nu omgående tar sig an frågan och till riksdagen
lägger fram förslag till rättslig reglering av det slag som nu har
diskuterats.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna
1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97:L201 och 1996/97:L205 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande ny associationsform för anslagsberoende verksamhet
att riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97:L201
och 1996/97:L205 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
3. Finansiell leasing (mom. 7)
Agne Hansson (c), Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m),
Bengt Harding Olson (fp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-
Lundin (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Enligt
utskottets? och slutar med ?motion L906? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening utgör Leasingutredningens förslag till en lag om
finansiell leasing en balanserad lösning av de olika problem som är vanligt
förekommande i leasingförhållanden. Den föreslagna regleringen av
leasegivarens möjlighet att ändra leasingavgiften förhindrar att avgiften höjs
på ett okontrollerbart sätt. Andra ändamålsenliga förslag gäller leasetagarens
rätt att innehålla leasingavgiften vid avtalsbrott, möjligheter till
skadestånd vid hävning av leasingavtalet i förtid och reglerna om
leasingavtalets behandling vid leasetagarens konkurs.
Som framhållits i motion L906 torde en lag om finansiell leasing med denna
inriktning komma att få positiva effekter särskilt när det gäller mindre
företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget. Med en sådan
lagstiftning skulle företagen enligt utskottets bedömning i större
utsträckning än i dag kunna använda sig av finansiell leasing som
finansieringsform för sina investeringar.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen omgående till
riksdagen bör framlägga ett förslag till lag om finansiell leasing i enlighet
med vad Leasingutredningen föreslagit. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
med bifall till motion L906 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande finansiell leasing
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L906 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Förenklade regler för mindre företag
Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson
(fp) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anför:
Vi anser att de små och medelstora företagens särskilda förhållanden och
problem i allt för liten utsträckning uppmärksammats på associationsrättens
område. De insatser som gjorts på lagstiftningsområdet har uteslutande gällt
punktvisa insatser på vissa begränsade områden utan närmare sammanhang med
varandra. Någon mer samlad och systematisk analys av den lagstiftning som
berör näringslivet, med siktet inställt på att åstadkomma regler som är
avpassade även för småföretagens behov, har inte gjorts. På viktiga
rättsområden är regleringen alltjämt inriktad på de större företagen utan att,
i önskad utsträckning, vara ändamålsenlig och verksam även för mindre företag.
Som andra exempel kan nämnas den nya lagstiftningen om företagsrekonstruktion,
som helt saknar särskilda och enklare förfaranderegler för mindre företag.
Det är nu enligt vår mening hög tid att anpassa rättssystemet till
småföretagandets villkor. Regeringen måste se till att det arbete som nu
bedrivs inom Småföretagsdelegationen verkligen ger resultat i form av
avregleringar och regelförenklingar också på associationsrättens område. En
reformering av regelsystemet i denna riktning är nödvändig för att öka
tillväxten hos företagen och för att främja sysselsättningen, såväl i Sverige
som på den inre marknaden i stort.
Småföretagsdelegationen skall efter hand rapportera hur dess arbete
fortskrider. Det finns därmed, enligt vår uppfattning, goda möjligheter för
riksdag och regering att se till att arbetet bedrivs effektivt och ger snara
resultat. Vi har mot den bakgrunden inte nu funnit skäl att avge någon formell
reservation till förmån för yrkande 1 i motion L212.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Motion väckt med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1
Utskottet.............................................2
Inledning 2
Förenklade regler för mindre företag 2
Redovisning av statliga stöd till företag 7
Ansvar för delägare i handelsbolag 9
Nya europeiska associationsformer 10
Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet 12
Insamlingsstiftelser 14
Finansiell leasing 15
Franchising 17
Hemställan 18
Reservationer........................................19
1. Redovisning av statliga stöd (mp) 19
2. Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet (m, fp) 20
3. Finansiell leasing (m, c, fp) 20
Särskilt yttrande....................................21
Förenklade regler för mindre företag 21