I betänkandet behandlar utskottet fem
motioner om sjöfylleri från den allmänna
motionstiden 1996. I motionerna
förespråkas införandet av promilleregler
även för sjötrafiken. I en av motionerna
framhålls behovet av
informationsinsatser för att motverka
sjöfylleri.
Utskottet avstyrker bifall till
samtliga yrkanden.
Till betänkandet har fogats en
reservation (c och fp).
Motionerna
1996/97:L901 av Elver Jonsson och Sigge
Godin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om promillegräns vid sjöfylleri,
2. att riksdagen hos regeringen begär
att ett lagförslag om promillegräns till
sjöss snarast föreläggs riksdagen,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en
informationskampanj om sjöfylleri inför
kommande båtsäsong.
1996/97:L904 av Stig Grauers och Kent
Olsson (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att se över lagstiftningen
för att beivra sjöfylleriet.
1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl.
(c) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om promillegräns vid framförande
av båt.
1996/97:So672 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att utforma en
sjöfyllerilag.
1996/97:T214 av Kenth Skårvik m.fl. (fp)
vari yrkas
22. att riksdagen hos regeringen begär
lagförslag om en promillegräns till
sjöss.
Utskottet
För sjötrafikens del infördes först år
1966 en uttrycklig straffbestämmelse med
avseende på trafikonykterhet. De nu
gällande bestämmelserna tillkom genom en
lagändring som trädde i kraft den 1 juli
1991 (prop. 1990/91:128, bet. LU35).
Ändringarna innebar bl.a. att sjölagens
onykterhetsbrott delades in i två
svårighetsgrader, sjöfylleri (325 §) och
grovt sjöfylleri (325 a §).
Straffbestämmelserna har överförts
oförändrade till den nya sjölagen
(1994:1009) och intagits i 20 kap. 4 §
resp. 5 §. Ett av de uttalade syftena
med uppdelningen var att det skulle
komma tydligare till uttryck att vissa
gärningar borde bedömas strängare.
Samtidigt innebar ändringarna att det
gavs utrymme för att göra en mera
nyanserad bedömning i påföljdsfrågan med
hänsyn till omständigheterna i varje
enskilt fall. Ändringarna kan ses som
uttryck för den grundläggande tanken att
påföljderna för olika slag av
trafikonykterhetsbrott i möjligaste mån
bör bestämmas efter samma principer.
Före reformen var det endast den
förhållandevis vida straffskalan (böter
eller fängelse i ett år) som antydde att
vissa gärningar borde bedömas strängare
än andra.
För sjöfylleri skall den dömas som
framfört ett fartyg eller i övrigt på
ett fartyg fullgjort uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss och därvid varit så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller något annat
medel att det kan antas att han inte på
ett betryggande sätt kunnat utföra vad
som ålegat honom. Vid bedömningen av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas
om gärningsmannen har varit avsevärt
påverkad av alkohol eller något annat
medel, om den uppgift som gärningsmannen
haft att fullgöra varit särskilt
krävande med hänsyn till fartygets
egenskaper eller andra omständigheter,
eller om framförandet av fartyget
inneburit en påtaglig fara för
säkerheten till sjöss.
Sjölagen innehåller i motsats till
trafikbrottslagen inte några
promillegränser. Detta förhållande
kritiseras i fem motioner som väckts
under den allmänna motionstiden år 1996.
I motion L901 av Elver Jonsson och
Sigge Godin (båda fp) framhålls att
dagens trafik på sjön präglas av stora
och små båtar i ofta höga hastigheter.
En del är så snabba att de mäter sig med
farten i biltrafiken på land. Därför
krävs framför allt nykterhet också i
sjötrafiken. Det är angeläget att få en
promilleregel även vid sjöfylleri.
Riksdagen bör därför som sin mening ge
regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av promillegräns till
sjöss (yrkande 1) och regeringen bör
därtill ges i uppdrag att snarast
förelägga riksdagen ett förslag till
sådan lagstiftning (yrkande 2).
I motion L904 anför Stig Grauers och
Kent Olsson (båda m) att polisen får
göra kontroller på land praktiskt taget
när som helst och utan något egentligt
krav på misstanke om onykterhet. Däremot
saknas en uttrycklig lagregel om förbud
mot onykterhet till sjöss. Det är
tillräckligt att man inte utgör en fara
för egen eller annans säkerhet. Någon
promillegräns finns inte till sjöss,
även om det kan bli straffbart att
framföra båt om 1,5 promille överskrids.
Motionärerna begär ett tillkännagivande
om vad som i motionen anförts om en
vversyn av lagstiftningen för att beivra
sjöfylleriet (yrkande 2).
Även i motion Ju903 av Olof Johansson
m.fl. (alla c) begärs ett
tillkännagivande om behovet av en
promillegräns vid framförande av båt
(yrkande 11). Motionärerna anför att
antalet alkoholrelaterade olyckor till
sjöss är alltför många och att
införandet av en promilleregel skulle ge
polisen möjlighet att ingripa på ett
tidigare stadium.
I motion So672 av Gudrun Schyman m.fl.
(alla v) anförs att de skarpa
restriktionerna mot alkohol i trafiken
har haft och har en positiv inverkan på
folknykterheten. Dessa krav på nykterhet
bör gälla all trafik. Särskilt angeläget
är det att få fram en
sjöfyllerilagstiftning med tanke på alla
olyckor och drunkning i samband med
alkohol på sjön. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om behovet av att
utforma en sjöfyllerilag (yrkande 4).
I motion T214 begär Kenth Skårvik m.fl.
(alla fp) att riksdagen skall begära att
regeringen lägger fram ett förslag till
lagstiftning om promilleregler till
sjöss (yrkande 22). Motionärerna anför
att olycksriskerna även på sjön ökar om
föraren är påverkad av alkohol, andra
droger eller mediciner. Samma regler bör
gälla för sjötrafik som för
motorfordonstrafik på land. Eftersom
inga promilleregler gäller för
sjötrafiken, bör sådana införas snarast.
Utskottet erinrar om att frågan om
införande av promillegränser för
sjötrafiken övervägdes i samband med
1991 års lagändringar. I propositionen
gjordes emellertid bedömningen att det
då inte fanns ett tillräckligt
beslutsunderlag för att lägga fram ett
sådant förslag. Departementschefen ansåg
det samtidigt angeläget att frågan
snarast blev föremål för förnyade
överväganden och att en utredning därför
borde få i uppdrag att överväga
promilleregler till sjöss.
Vid riksdagsbehandlingen delade
utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1990/91:LU35
departementschefens uppfattning att det
saknades ett tillräckligt
beslutsunderlag för att bestämmelser om
promilleregler skulle införas i
sjölagen. Med hänsyn till vad som
anfördes i propositionen utgick
utskottet från att direktiven för en
utredning på området skulle komma att
utformas så att arbetet inriktades på
frågan om en promillereglering. En
lagstiftning om promilleregler till
sjöss är emellertid, erinrade utskottet,
förenad med åtskilliga svårigheter,
vilka bl.a. har samband med att
förhållandena till sjöss i väsentlig mån
avviker från dem till lands. Utskottet
pekade därvid på att sjölagens
trafiknykterhetsbestämmelse har ett
betydligt mer vidsträckt
tillämpningsområde än
trafikbrottslagens. Det var enligt
utskottet varken lämpligt eller
motiverat att regler om promillegränser
fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens
mening eller alla de ombordvarande som
den nuvarande
trafiknykterhetsbestämmelsen kan
tillämpas på. Också andra skillnader
mellan trafikförhållandena till lands
och till sjöss borde enligt utskottet
beaktas, liksom övervaknings- och
kontrollaspekterna.
Väg- och sjöfyllerikommittén (Ju
1992:03), som fick i uppdrag att dels
göra en utvärdering av bestämmelserna om
grovt rattfylleri, dels överväga frågan
om införandet av gränsvärden för
alkoholkoncentrationen till sjöss,
presenterade i slutet av år 1992
resultatet av sitt arbete i betänkandet
(SOU 1992:131) Grovt rattfylleri och
sjöfylleri.
När det gäller sjöfylleri (s.k. enkelt
brott) avstyrkte kommittén tanken på
införandet av ett nedre gränsvärde för
alkoholkoncentrationen i blodet eller
utandningsluften. Straffbarheten borde
enligt kommittén liksom tidigare prövas
genom en s.k. klinisk bedömning. Däremot
ansåg kommittén det vara både möjligt
och lämpligt att genom ett övre
gränsvärde bestämma vad som skall
straffas som grovt sjöfylleri.
Gränsvärdet borde enligt kommittén
överensstämma med det som i betänkandet
föreslogs som ett nytt och lägre värde
för grovt rattfylleri, nämligen 1,0
promille alkohol i blodet eller 0,50
milligram per liter utandningsluft. För
grovt brott skulle dessutom krävas att
det begåtts i en syssla som ställt höga
krav på gärningsmannen.
När regeringen i proposition 1993/94:44
Grovt rattfylleri m.m. hösten 1993 tog
ställning till kommitténs förslag lades
något förslag om promilleregler för
sjötrafiken inte fram. Regeringen pekade
i det sammanhanget på att de svårigheter
som är förknippade med införandet av
sådana regler till sjöss kan hänföras
till de särpräglade och mycket varierade
förhållanden som råder inom sjötrafiken.
Medan nykterhetskravet i vägtrafiken
endast avser förare, gäller för sjölivet
dessutom att nykterhetskravet ombord
omfattar inte enbart den som framför ett
fartyg utan även den som i övrigt
fullgör uppgift av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss. Vidare
framhöll regeringen att ett eventuellt
behov av promilleregler på sjön främst
gör sig gällande inom vissa slag av
sjötrafik. I första hand torde detta
gälla nöjestrafik med snabbgående
motorbåtar och även annan sjötrafik i
situationer som påminner om trafik på
land. Också sjötrafik som innefattar
yrkesmässig befordran av passagerare
eller farlig last kan i många fall vara
hänförlig till denna kategori. Att i en
lagbestämmelse skilja ut de situationer
där ett behov av promilleregler kan
sägas föreligga från situationer där
något sådant behov inte finns är, enligt
vad regeringen framhöll, förenat med
betydande svårigheter. Mot den angivna
bakgrunden delade regeringen Väg- och
sjöfyllerikommitténs uppfattning att
något nedre gränsvärde för sjöfylleri
inte borde införas. Regeringen fann
visserligen den av kommittén föreslagna
lagtekniska lösningen till en
promilleregel för grovt sjöfylleri i
många stycken tilltalande, men ansåg det
vara svårt att bortse från att den
föreslagna regeln skulle kunna medföra
vissa tillämpningsproblem, t.ex. i fråga
om gränsdragningen mellan uppgifter som
ställt höga krav på gärningsmannen och
andra uppgifter. Till följd av den
tveksamhet som således kunde framföras
mot kommitténs förslag och med beaktande
av att effekterna av 1991 års
lagändringar inte var klarlagda ansåg
regeringen att det fanns anledning att
avvakta med nya lagändringar på området.
I stället borde Brottsförebyggande rådet
ges i uppdrag att utvärdera effekterna
av 1991 års ändringar på
sjöfyllerilagstiftningens område. När
resultatet av en sådan utvärdering
föreligger får frågan om ytterligare
skärpningar - t.ex. i form av
promilleregler - tas upp på nytt. Det
fanns därför enligt regeringen - med ett
undantag - inte skäl att vid det
tillfället genomföra de av kommittén
föreslagna ändringarna av
sjöfyllerilagstiftningen.
Det nämnda undantaget avsåg en höjning
av straffmaximum för bl.a. grovt
rattfylleri och grovt sjöfylleri från
ett till två års fängelse. Ett skäl för
skärpningen var att åstadkomma en bättre
samklang med straffskalorna för andra, i
straffvärdehänseende, jämförbara brott.
Därtill anförde regeringen att grovt
sjöfylleri i likhet med vad som gäller
för grovt rattfylleri är ett brott som
generellt sett innebär fara för
människors liv och hälsa. En
grundinställning bör därför vara att man
skall se strängt på detta brott. En
höjning av straffmaximum för brottet
ansågs vidare stå i överensstämmelse med
principen att olika
trafikonykterhetsbrott så långt det är
möjligt bör bedömas på ett likartat
sätt. Den föreslagna höjningen av
straffmaximum för grovt sjöfylleri
skulle enligt regeringen - på samma sätt
som vid grovt rattfylleri - också kunna
bidra till en ökad nyansering av
straffmätningen.
I sitt yttrande 1993/94:LU1y i
anslutning till justitieutskottets
behandling av den förutnämnda
propositionen, 1993/94:44 Grovt
rattfylleri m.m., framhöll lagutskottet
- i linje med vad utskottet uttalade i
1991 års lagstiftningsärende - att de
ändringar som då gjordes i
lagstiftningen om sjöfylleri innebar en
strängare syn på onykterhet till sjöss
genom att brottet delades in i två
grader och genom att förutsättningarna
för ansvar vidgades. Samtidigt innebar
ändringarna att det ges utrymme för en
nyanserad bedömning av påföljdsfrågan i
varje enskilt fall. I likhet med
regeringen ansåg utskottet att
effekterna av dessa tämligen omfattande
regeländringar borde klarläggas innan
man överväger att ytterligare skärpa
lagstiftningen på området i form av
t.ex. en promillereglering. För detta
talade också enligt utskottet att själva
frågan om gränsvärden för
alkoholkoncentrationen till sjöss kan
behöva övervägas ytterligare i olika
avseenden. Utskottet hade följaktligen
ingen erinran mot att Brottsförebyggande
rådet skulle ges uppdraget att utvärdera
1991 års ändringar av lagstiftningen.
Regeringen gav i december 1993 ett
sådant uppdrag till Brottsförebyggande
rådet. Utvärderingen skulle i första
hand ta sikte på att klarlägga i vad mån
lagändringarna har påverkat beteendet
till sjöss och sjösäkerheten samt vilken
betydelse ändringarna haft för
domstolarnas påföljdsval. Uppdraget
skulle ha slutredovisats senast den 1
februari 1995. Brottsförebyggande rådet
redovisade emellertid sitt uppdrag först
den 22 januari 1996 genom att till
regeringen överlämna rapporten
Sjöfylleri, en utvärdering av 1991 års
ändringar av bestämmelserna i sjölagen
om onykterhet till sjöss.
I rapporten sägs bl.a. att den aktuella
lagstiftningen har gett
sjöfylleribrottet en större
uppmärksamhet med betoning på värdet av
att inte använda alkohol till sjöss.
Eventuella förändringar i beteendet till
sjöss anses dock inte kunna hänföras
till 1991 års lagändringar. När det
gäller lagändringarnas betydelse för
domstolarnas påföljdsval anses
utvärderingen ge stöd för slutsatsen att
påföljden för grovt sjöfylleri har
träffats enligt relativt enhetliga
normer.
Vid behandlingen av motioner om
införande av ett gränsvärde för
alkoholkoncentrationen i blodet vid
sjöfylleri kunde utskottet i februari
1996 i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1995/96:LU16 konstatera att
frågan hade diskuterats i flera
lagstiftningsärenden och därtill under
en följd av år övervägts med anledning
av motionsyrkanden. Utskottet noterade
att de skäl som främst hade anförts mot
sådana regler var de särpräglade och
mycket varierande förhållanden som råder
till sjöss. Det är en vansklig uppgift
att avskilja de situationer där
promilleregler är önskvärda från dem där
ett sådant behov inte finns. Sjölagens
regler omfattar nämligen inte enbart den
som framför ett fartyg utan även den som
på annat sätt har en uppgift ombord av
väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss. Därtill kommer, framhöll
utskottet, att all sjötrafik - från
segelbrädor och kanoter till oceangående
fartyg av olika slag - omfattas av de
aktuella bestämmelserna. Utskottet
anförde vidare att alkoholförtäring i
samband med sjötrafik inte är förenlig
med de krav sjölivet ställer utan leder
till ökade risker för allvarliga
olyckor. Vidare pekade utskottet på att
antalet fritidsbåtar ökat kraftigt under
senare år, och att trafiken på vattnet
därmed har blivit allt tätare. Till den
bilden hörde enligt utskottet att allt
fler fritidsbåtar har kapacitet för höga
hastigheter. Det kunde därför med fog
hävdas att särskilt under
sommarmånaderna trafikförhållandena till
sjöss alltmer kommit att likna dem på
vägarna. Båtlivet ställer därför högre
krav än tidigare på reaktionssnabbhet,
gott omdöme och andra för säkerheten
viktiga egenskaper. Bl.a. dessa
förhållanden hade enligt utskottet legat
bakom utskottets tidigare gjorda
ställningstagande att det borde
övervägas om inte en strängare syn på
onykterhet till sjöss borde komma till
uttryck genom en ändring i sjölagen så
att bestämmandet av påföljd för brottet
närmare anpassades till vad som gäller
enligt trafikbrottslagen. Utöver
nödvändigheten av att beakta de ovan
nämnda skillnaderna mellan förhållandena
till lands och till sjöss framhöll
utskottet särskilt bl.a. att det till
sjöss ofta kan uppkomma situationer då
det får anses mindre straffvärt när
någon fört båt i alkoholpåverkat
tillstånd. Ett betydande utrymme för
utdömande av böter som påföljd vid
onykterhet till sjöss liksom för en
nyanserad bedömning av varje enskilt
fall måste således, enligt vad utskottet
framhöll, finnas även i fortsättningen.
Sammanfattningsvis ansåg utskottet att
ett införande av promilleregler för
sjötrafiken var förknippad med betydande
svårigheter. Rättssäkerheten kräver en
lagteknisk modell som i största möjliga
utsträckning undanröjer de
tillämpningsproblem som gör sig
gällande. En straffbestämmelse av det
slag frågan nu gäller måste nämligen
vara så klart och tydligt utformad att
den kan tillämpas på ett förutsebart
sätt.
Utskottet framhöll vidare att
avsaknaden av promilleregler i sjölagen
inte innebär att alkoholkoncentrationen
i den misstänktes blod eller
utandningsluft skulle sakna betydelse
vid tillämpningen av bestämmelserna om
sjöfylleri och pekade därvid på att
departementschefen i proposition
1990/91:128 framhållit att det är en
fördel om det i förundersökningarna
finns tillgång till analysbevis om
alkoholhalten. I de fall där
analysresultatet visar att alkoholhalten
uppgår till 1,5 % i blodet torde
gärningsmannen - med hänsyn till vad som
är känt om alkoholens inverkan på
människan - i allmänhet få anses ha
varit så avsevärt påverkad av alkohol
att ansvar för grovt sjöfylleri kan vara
motiverat. Avsevärd påverkan kan
emellertid förekomma även vid lägre
alkoholhalter. Vid bedömningen av om
brottet skall anses som grovt måste dock
också andra omständigheter än graden av
påverkan vägas in. Även om
gärningsmannen inte varit avsevärt
påverkad kan därför förhållandena likväl
vara sådana att sjöfylleriet skall anses
som grovt. Utskottet fann därutöver att
underlaget - efter utvärderingen av 1991
års lagändringar - syntes vara
tillräckligt för att bedöma vilka
ytterligare ändringar i reglerna om
sjöfylleri som kunde vara motiverade.
Utskottet utgick från att regeringen på
nytt skulle överväga frågan samt
återkomma till riksdagen med besked om
sitt ställningstagande. Något initiativ
från riksdagens sida ansåg utskottet
därför inte vara påkallat.
Efter dessa utskottets uttalanden våren
1996 har justitieministern i ett
skriftligt frågesvar den 14 augusti 1996
anfört bl.a. att ett ställningstagande
från regeringens sida kommer att
presenteras för riksdagen vid ett senare
tillfälle. Så har emellertid ännu inte
skett.
Sjösäkerhetskommittén, som haft i
uppdrag att analysera möjligheterna att
ytterligare utveckla säkerheten inom
sjöfarten, har i dagarna lämnat
slutbetänkandet (SOU 1996:182)
Handlingsprogram för ökad sjösäkerhet. I
betänkandet har kommittén framhållit att
frågorna om nykterhet till sjöss är
väsentliga från sjösäkerhetssynpunkt.
När det gäller lämpligheten av att
införa en nedre promillegräns för
sjöfylleri har kommittén - i
överensstämmelse med den bedömning
regeringen redovisade i proposition
1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. -
ansett dels att det inte finns
tillräckliga skäl för att införa ett
nedre gränsvärde, dels att de problem
som kan förknippas med införandet av ett
sådant gränsvärde inte kan lösas på ett
rimligt sätt. När det gäller frågan om
ett gränsvärde för grovt sjöfylleri har
kommittén, mot bakgrund av sina
direktiv, inte ansett sig kunna tillföra
något nytt till den sedan länge pågående
debatten. Kommittén har emellertid
framhållit att det är angeläget att
frågan får en lösning. I sammanhanget
har kommittén pekat på att i
handelsflottan ingår hela besättningen i
fartygets säkerhetsorganisation.
Frågor med viss anknytning till
sjöfylleri har också behandlats av
Drograttfylleriutredningen. Utredningen
har haft i uppdrag att utarbeta förslag
till författningsändringar som skapar
förutsättningar för effektivare
ingripanden mot drogpåverkade förare,
dvs. förare som är påverkade av annat
medel än alkohol. Utredningen redovisade
i september 1996 resultatet av sitt
arbete i betänkandet (SOU 1996:125)
Droger i trafiken. Utredningsförslaget
remissbehandlas för närvarande.
Trots att utredningsförslaget inte
omfattar sjöfylleri har frågorna enligt
utskottets mening dock en sådan
anknytning till fylleriet till sjöss att
det kan finnas anledning att behandla
dem i ett sammanhang. Enligt uppgift
avser regeringen att lägga fram en
proposition med förslag till
lagstiftning på grundval av
Drograttfylleriutredningens förslag
under nästkommande riksmöte. Utskottet
anser sig kunna utgå från att regeringen
tar ställning till behovet av
promilleregler för sjötrafiken senast i
anslutning till lagstiftningsärendet om
drograttfylleri.
Till följd av det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna L901
yrkande 1 och 2, L904 yrkande 2, Ju903
yrkande 11, So672 yrkande 4 samt T214
yrkande 22.
I motion L901 yrkande 3 av Elver
Jonsson och Sigge Godin (båda fp) begärs
också att regeringen inför kommande
båtsäsong ger berörd myndighet i uppdrag
att bedriva en informationskampanj om
sjöfylleri och dess konsekvenser
(yrkande 3).
I denna del vill utskottet erinra om
att ett likalydande motionsyrkande
behandlades senast i februari 1996 (se
bet. 1995/96:LU16). Utskottet anförde
därvid dels att Sjöfartsverket - sedan
Sjösäkerhetsrådet integrerats i verket -
är den myndighet som skall främja
sjösäkerheten också för
fritidsbåtstrafiken genom information
och rådgivande verksamhet, dels att
informationsinsatser för att motverka
sjöfylleri redan görs inom ramen för
denna verksamhet.
Utskottet, som nu inte har något annat
att anföra i frågan, avstyrker bifall
till motion L901 yrkande 3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande sjöfylleri
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:L901 yrkande 1 och 2,
1996/97:L904 yrkande 2, 1996/97:Ju903
yrkande 11, 1996/97:So672 yrkande 4
och 1996/97:T214 yrkande 22,
res. (c, fp)
2. beträffande
informationskampanj
att riksdagen avslår motion
1996/97:L901 yrkande 3.
Stockholm den 21 januari 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne
Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),
Kerstin Kristiansson (s), Marietta de
Pourbaix-Lundin (m) och Karl-Erik
Persson (v).
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 7 som börjar med Trots att och
slutar med yrkande 22 bort ha följande
lydelse:
Utskottet kan konstatera att det råder
en stark uppslutning kring kravet på
nykterhet i all trafik, inklusive
sjötrafiken. Dagens trafik på sjön
präglas av att stora och mindre båtar
framförs i allt högre hastigheter, som i
en del fall kan jämföras med biltrafiken
på land. En god sjösäkerhet ställer
därför höga krav på nykterheten. En
tillämpning av promilleregler även i
sjötrafiken är en viktig förutsättning
för att det skall vara möjligt att på
ett effektivt sätt komma till rätta med
sjöfylleriet.
Sedan Väg- och sjöfyllerikommittén
redan 1992 lagt fram ett förslag till
utformning av en promillegräns för grovt
sjöfylleri och det genom BRÅ:s rapport
från 1996 har bekräftats att det är
möjligt att tillämpa en promillegräns
även för sjötrafiken, finns det enligt
utskottets mening inte skäl att
ytterligare fördröja införandet av
promilleregler för sjötrafiken. Vad
Sjösäkerhetskommittén anfört i frågan
ger inte anledning till annan bedömning.
Regeringen bör därför snarast återkomma
till riksdagen med ett lagförslag om
införande av promilleregler i sjölagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen, med bifall till motionerna
L901 yrkande 1 och 2, L904 yrkande 2,
Ju903 yrkande 11 och T214 yrkande 22
samt med anledning av So 672 yrkande 4,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande sjöfylleri
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:L901 yrkande 1 och
2, 1996/97:L904 yrkande 2,
1996/97:Ju903 yrkande 11 och
1996/97: T214 yrkande 22 samt med
anledning av motion 1996/97: So672
yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.