I betänkandet behandlar utskottet tre
motioner från den allmänna motionstiden
år 1996 som gäller vissa
fastighetsförvärv. Två motionsyrkanden
rör friköpsrätt vid historiska arrenden
och ett återinförande av en generell
kontroll av utländska förvärv av fast
egendom.
Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
Till betänkandet har fogats en
reservation och ett särskilt yttrande.
Motionerna
1996/97:L501 av Bengt Silfverstrand
m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om friköp av
historiskt betingade arrenden.
1996/97:L502 av Ingbritt Irhammar (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om friköpsrätt för
jordbruksbefolkning under historiska
arrendesystem.
1996/97:Bo414 av Eva Goës och Ragnhild
Pohanka (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den tidigare lagen om
utländska förvärv (1982:618) bör
återinföras.
Utskottet
Historiska arrenden
Med anledning av ett riksdagsbeslut
hösten 1989 (bet. 1989/90:LU6, rskr. 39)
tillkallade regeringen år 1990 en
kommitté med uppgift att se över vissa
regler inom arrendelagstiftningen.
Kommittén, som antog namnet 1990 års
Arrendekommitté, hade som huvuduppgift
att utforma förslag till regler som dels
skyddar en jordbruksarrendators
investeringar på arrendestället, dels
ger arrendatorn vid s.k. historiskt
arrende rätt att under vissa
förutsättningar friköpa arrendestället.
Med historiska arrenden avsågs sådana
arrenden som innehafts av arrendatorn
och hans släkt under flera generationer.
Arrendekommittén behandlade
friköpsfrågan med förtur och föreslog i
betänkandet (SOU 1991:85) Historiska
arrenden en särskild lag om friköpsrätt
vid historiska arrenden. I kommitténs
slutbetänkande (SOU 1992:109)
Investeringar i arrendejordbruket och
andra arrenderättsliga frågor lämnades
förslag till bl.a. regler om skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar på
arrendestället.
Enligt Arrendekommitténs förslag till
lag om friköpsrätt vid historiska
arrenden skulle en arrendator till jord
som omfattas av begreppet historiskt
arrende under vissa särskilda
förutsättningar ha rätt att lösa in den
fasta egendom som omfattas av arrendet
även om jordägaren motsätter sig det.
Förslaget innebar att arrendatorn när
som helst skulle kunna påkalla s.k.
friköp genom att väcka talan mot
jordägaren vid fastighetsdomstol.
Historiskt arrende skulle enligt
förslaget anses föreligga när det är
sannolikt att den helt övervägande delen
av ett arrendeställe inte sedan den 1
januari 1900 varaktigt brukats av
fastighetens ägare. Friköpsrätten
begränsades dock till att avse vissa
jordbruksarrenden och bostadsarrenden. I
fråga om jordbruksarrenden föreslogs att
friköp skulle få ske, om huvuddelen av
arrendestället sedan minst 40 år före
den dag då talan om friköp väckts
innehafts och stadigvarande bebotts av
arrendatorn eller någon honom
närstående. Motsvarande förutsättningar
föreslogs gälla beträffande
bostadsarrenden. För dessa begränsades
emellertid friköpsrätten till sådana
upplåtelser som på visst sätt kan
härledas ur ett tidigare
jordbruksarrende i släkten.
Våren 1995 behandlade riksdagen
regeringens proposition 1994/95:155 om
investeringar i arrendejordbruket m.m. I
propositionen föreslogs, på grundval av
Arrendekommitténs utredningsarbete,
generella regler till skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar på
arrendeställen. Riksdagen antog
regeringens lagförslag och de nya
reglerna trädde i kraft den 1 juli 1995
(bet. 1994/95:LU26, rskr. 361).
I propositionen togs också upp frågan
om rätt till friköp vid historiska
arrenden. Regeringen ansåg att någon
sådan rätt inte borde införas, och
något förslag till lagstiftning i ämnet
lades sålunda inte fram. Som skäl för
sitt ställningstagande påpekade
regeringen att arrendatorerna redan
erhållit en mycket stark ställning i
arrendeförhållandet och att förslaget i
den då aktuella propositionen om ett
generellt skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar
skulle förstärka
jordbruksarrendatorernas ställning
gentemot jordägarna ytterligare.
Bedömningen av lagstiftningsfrågan borde
enligt regeringen göras dels mot
bakgrund av vad som sålunda sagts om
arrendatorernas villkor och förslaget
till generell reglering till skydd för
jordbruksarrendatorernas investeringar,
dels med hänsyn till hur en friköpsrätt
skulle förhålla sig till Sveriges
åtaganden enligt Europakonventionen och
till regeringsformen. Enligt regeringens
uppfattning fanns det en beaktansvärd
risk att en friköpslag enligt den modell
som Arrendekommittén föreslagit skulle
befinnas vara i strid med
äganderättsskyddet i Europakonventionen.
Av betydelse i sammanhanget var även de
ändringar i regeringsformen som gjorts i
samband med inkorporeringen av
Europakonventionen. Enligt 2 kap. 18 §
regeringsformen i dess lydelse fr.o.m.
den 1 januari 1995 gäller att varje
medborgares egendom är tryggad bl.a.
genom att ingen kan tvingas avstå sin
egendom till det allmänna eller till
någon enskild genom expropriation eller
annat sådant förfogande utom när det
krävs för att tillgodose angelägna
allmänna intressen. Mot en lagstiftning
talade enligt regeringen att det endast
är ett begränsat antal personer som kan
ha intresse av åtgärden. Vidare hade
enligt regeringens mening de ekonomiska
argument som framförts till stöd för en
friköpslag försvagats allteftersom
arrendatorernas ställning förstärkts.
Mot bakgrund av det anförda kom
regeringen till slutsatsen att det i
fråga om friköp av historiskt arrende
inte kunde anses föreligga ett sådant
angeläget allmänt intresse att en
lagstiftning om detta skulle vara
förenligt med 2 kap. 18 §
regeringsformen. Regeringen fann vidare
att en friköpsrätt inte heller var
motiverad av sociala skäl.
Regeringens ställningstagande
föranledde ett antal motioner, vari
begärdes att en rätt till friköp vid
historiska arrenden skulle införas.
I sitt av riksdagen godkända betänkande
1994/95:LU26 konstaterade utskottet, i
likhet med regeringen, att en
friköpsrätt i enlighet med
Arrendekommitténs förslag och de
önskemål som framförts i de då aktuella
motionerna endast kunde införas i svensk
lagstiftning om den utgjorde ett
angeläget allmänt intresse. Vidare
framhöll utskottet att det i
sammanhanget måste beaktas att även den
arrendatorsgrupp som utgörs av
innehavare till historiska arrenden
omfattats av de reformer för
jordbruksarrendatorer som skett vid
olika tillfällen. I vissa avseenden har,
fortsatte utskottet, dessa arrendatorer
en särskilt stark ställning och även det
då föreslagna generella
investeringsskyddet kom naturligtvis
innehavare av historiska arrenden till
del. Vid bedömningen av om ett
tillräckligt angeläget allmänt intresse
borde föranleda en friköpsrätt måste
rimligen, anförde utskottet, hänsyn tas
till de redan uppnådda och föreslagna
förbättringarna för
jordbruksarrendatorerna. Likaså måste de
ytterligare fördelar som genom en
friköpsrätt uppnås för innehavare av
historiska arrenden vägas mot det
ingrepp i äganderätten som en sådan
lagstiftning innebär. Utskottet framhöll
därutöver att de reformer som vidtagits
på arrenderättens område inriktats på
att förbättra ställningen för stora
grupper av arrendatorer inom det
befintliga arrendeinstitutets ram utan
att några direkta ingrepp i äganderätten
skett. En friköpsrätt innebar enligt
utskottets mening ett brott mot denna
utveckling genom att ett tvångsmässigt
omhändertagande av annans egendom
möjliggjordes för ett begränsat antal
intressenter. Med hänvisning till det
anförda och på de skäl regeringen i
övrigt anfört ansåg utskottet i likhet
med regeringen att det i fråga om friköp
av historiskt arrende inte kunde anses
föreligga ett sådant angeläget allmänt
intresse att en lagstiftning om detta
skulle vara förenlig med
regeringsformens egendomsskydd.
Utskottet avstyrkte sålunda de då
aktuella motionerna om införande av en
rätt till friköp vid historiskt arrende,
och riksdagen följde utskottet.
I motion L501 av Bengt Silfverstrand
m.fl. (s) framhålls att det är
tolkningen av Europakonventionens
egendomsskydd som är avgörande för vad
som i sammanhanget kan anses utgöra ett
angeläget allmänt intresse. Innebörden
av konventionen härvidlag, såsom den
tolkats av Europadomstolen, är att varje
land självt, inom rimliga gränser, kan
bestämma innebörden av begreppet. Det
finns sålunda enligt motionärerna ett
klart stöd för att Europakonventionen
inte hindrar en svensk lagstiftning om
friköp vid historiskt arrende, vilken
grundas på sociala skäl och politiska
värderingar. Vidare har, enligt
motionärerna, den rättsliga situationen
för den berörda jordbruksbefolkningen
försämrats på senare tid, bl.a. genom
att vissa jordägare vidtagit
chockhöjningar av arrendeavgifterna. I
förening med en ökande tendens till
indragningar av jord från
arrendatorskollektivet hotar detta
landsbygdsbefolkningens intressen och
rätt att värna om sitt eget kulturarv.
Mot denna bakgrund finns det enligt
motionen starka sociala,
medborgarrättsliga och politiska skäl
att nu införa en lag om friköp vid
historiska arrenden. I motionen yrkas
att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om friköp av historiskt
betingade arrenden.
I motion L502 av Ingbritt Irhammar (c)
anförs att en lag om friköp vid
historiska arrenden i enlighet med
Arrendekommitténs förslag inte kan anses
strida mot Europakonventionen eller
regeringsformen, särskilt inte som
kommitténs lagförslag föreskriver att
friköp inte får ske om det av särskilda
skäl skulle vara oskäligt mot
jordägaren. Regeringen bör, mot bakgrund
av vad som anförts i motionen, på nytt
överväga frågan om en friköpsrätt vid
historiska arrenden. I motionen yrkas
ett tillkännagivande därom.
Utskottet anser att vad som anförts i
motionerna inte utgör skäl att nu göra
någon annan bedömning än den riksdagen
gjorde våren 1995. Utskottet avstyrker
sålunda motionerna L501 och L502.
Utländska förvärv av fast egendom
Avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet)
föranledde en omfattande avreglering av
utländska medborgares rätt att förvärva
fast egendom här i landet. Lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast
egendom m.m. upphävdes den 31 december
1992. Samtidigt infördes lagen
(1992:1368) om tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom, som innebär att
en viss förvärvskontroll för fastigheter
som är avsedda för fritidsändamål
behållits (prop. 1992/93:71, bet. LU15,
rskr. 63).
I motion Bo414 av Eva Goës och Ragnhild
Pohanka (båda mp) begärs ett
tillkännagivande om att den år 1992
upphävda lagen om utländska förvärv av
fast egendom m.m. skall återinföras
(yrkande 1).
Enligt bestämmelserna i den upphävda
lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m. fick s.k. kontrollsubjekt
förvärva fast egendom här i landet
endast efter särskilt tillstånd
(förvärvstillstånd). Med kontrollsubjekt
avsågs främst utländska medborgare,
utländska rättssubjekt och svenska bolag
som inte hade s.k. utlänningsförbehåll i
bolagsordningen. Den allmänna regeln
var att förvärvstillstånd i princip
skulle meddelas, om det inte fanns något
hinder mot det med hänsyn till landets
försvar eller säkerhet, egendomens
lämplighet för avsett ändamål eller
andra allmänna intressen eller med
hänsyn till förvärvarens förhållanden.
För fastigheter som var avsedda för
fritidsändamål fanns en särskild
bestämmelse. Denna angav att
förvärvstillstånd skulle vägras om
förvärvet skedde för fritidsändamål och
egendomen var belägen inom ett område
där efterfrågan på fritidsfastigheter
var så betydande att det på grund därav
fanns risk för stegring av
fastighetsvärdena. Om förvärvaren
tidigare hade varit svensk medborgare
eller på annat sätt hade en särskild
anknytning till Sverige, gällde dock
inte denna särskilda bestämmelse.
Enligt den nu gällande lagen om
tillstånd till vissa förvärv av fast
egendom är kriteriet för om ett förvärv
fordrar tillstånd att förvärvaren inte
är fast bosatt här i landet och inte
heller tidigare har haft hemvist här
under minst fem år. Undantag från kravet
på förvärvstillstånd görs dock för bl.a.
vissa familjerättsliga förvärv. De
fastigheter som omfattas av lagen är
sådan fast egendom som är taxerad som
småhusenhet eller lantbruksenhet. Om
egendomen förvärvas för annat än
fritidsändamål skall förvärvstillstånd
meddelas. Förvärvas egendomen för
fritidsändamål skall enligt lagen
förvärvstillstånd meddelas, om förvärvet
inte strider mot något väsentligt
allmänt intresse. Detta innebär, när det
gäller förvärv av egendom inom de
områden där efterfrågan på fritidshus är
ordinär eller liten, att även i utlandet
bosatta personer normalt bör få
förvärvstillstånd också för
fritidsändamål. Om förvärvet inte
strider mot något väsentligt allmänt
intresse skall förvärvstillstånd ändå
vägras om egendomen förvärvas för
fritidsändamål och är belägen inom ett
område där efterfrågan på
fritidsfastigheter är så betydande att
det på grund därav finns risk för en
stegring av fastighetsvärdena. Detta
gäller dock inte om förvärvaren har
särskild anknytning till Sverige.
I samband med beslutet om upphävande av
lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m. konstaterade utskottet att
ett bibehållande av de generella
restriktionerna beträffande utländska
medborgares förvärv av fast egendom inte
var förenligt med Sveriges åtaganden
enligt EES-avtalet, och att en
avreglering inom EES-området måste komma
till stånd. När det gäller förvärv av
fritidsfastigheter ansåg utskottet att
EES-avtalet inte uteslöt att tillstånd
också i fortsättningen kunde krävas. Det
var alltjämt enligt utskottet en fullt
rimlig tanke att förvärv av
fritidsfastigheter som är belägna inom
särskilt priskänsliga områden skall få
göras endast av dem som bor här i landet
och av utomlands bosatta personer med
särskild anknytning till Sverige.
Sverige borde - även för att undvika
obalans och brist på enhetlighet i
regelsystemen i de nordiska länderna -
ta till vara den möjlighet som fanns för
att behålla nationella
förvärvsrestriktioner för
fritidsfastigheter (bet. 1992/93:LU15).
Utskottet finner att en återgång till
en sådan förvärvskontroll som tidigare
gällde enligt lagen om utländska förvärv
av fast egendom är utesluten. I
sammanhanget kan nämnas att den
nuvarande regleringen torde innebära att
möjligheterna för utomlands bosatta
personer att förvärva fritidsfastigheter
i Sverige i praktiken är oförändrade i
förhållande till vad som tidigare
gällde. I anslutningsfördraget varigenom
Sverige blivit medlem i EU har Sverige
erhållit rätt att bibehålla sin
nuvarande lagstiftning rörande
fritidsbostäder under en tid av fem år
från anslutningen, dvs. fram till den 1
januari år 2000. En för de
fördragsslutande parterna gemensam
förklaring till slutakten till
anslutningsfördraget innebär att inget
hindrar Sverige från att vidta
nationella, regionala eller lokala
åtgärder beträffande fritidsfastigheter,
om de tillämpas utan diskriminering av
medborgare i unionsstater. I regeringens
proposition 1994/95:19 om Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen
uttalades med anledning av nyssnämnda
förklaring att Sverige fått ett
tillräckligt rådrum för att överväga
vilka åtgärder som efter femårstidens
utgång kan visa sig nödvändiga. Några
särskilda uttalanden i denna fråga
gjordes inte vid riksdagsbehandlingen av
propositionen (se bet. 1994/95:UU5).
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion Bo414 yrkande 1.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande friköp av
historiska arrenden
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:L501 och 1996/97:L502,
res. 1 (v, mp)
2. beträffande utländska förvärv
av fast egendom
att riksdagen avslår motion
1996/97:Bo414 yrkande 1.
Stockholm den 21 januari 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Rolf Dahlberg
(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund
(s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne
Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),
Kerstin Kristiansson (s), Lennart
Thörnlund (s) och Karl-Erik Persson (v).
Reservation
Friköp av historiska arrenden (mom. 1)
Karl-Erik Persson (v) och Yvonne Ruwaida
(mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 4 börjar med Utskottet anser
och slutar med och L502 bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill för sin del framhålla
att vid historiska arrenden har det
värde som arrendegårdarna representerar
för jordägarna till stor del skapats
genom det arbete som arrendatorerna och
deras släkt utfört och de ekonomiska
uppoffringar som de gjort. Där
arrendestället i generationer bebotts
och brukats av arrendatorer tillhörande
samma släkt har, som 1990 års
Arrendekommitté underströk,
arrendatorerna och deras familjer fått
mycket starka såväl ekonomiska som
personliga bindningar till
arrendestället. Motsvarande bindningar
är typiskt sett betydligt svagare på
jordägarsidan. Enligt utskottets mening
motiverar mot denna bakgrund det
långvariga ansvaret för arrendeställets
brukande och utveckling att vid
historiska arrenden den nuvarande
arrendatorn ges rätt att få
nyttjanderätten omvandlad till en
äganderätt.
Som anförs i motionerna L501 och L502
måste de starka ekonomiska och sociala
skäl som finns till stöd för en
friköpsrätt vid historiska arrenden
anses utgöra ett angeläget allmänt
intresse. Ett införande av en sådan
friköpsrätt i svensk lagstiftning torde
därför kunna ske utan hinder av
Europakonventionen och regeringsformen.
Regeringen bör därför omgående lägga
fram förslag till en lagstiftning på
grundval av Arrendekommitténs betänkande
i ämnet. Vad utskottet sålunda anfört
bör riksdagen med bifall till motionerna
L501 och L502 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande friköp av historiska
arrenden
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:L501 och 1996/97:
L502 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Utländska förvärv av fast egendom
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda
c) anför:
Vår uppfattning är att utlänningars
förvärv av fast egendom i Sverige under
senare år i stor utsträckning skett med
andra syften än att driva ett rationellt
jord- och skogsbruk på orten. Dessutom
har mindre jordbruksenheter och
permanentbostäder förvärvats av
utlänningar för fritidsändamål.
Centerpartiet har i en motion
1996/97:Bo405, som kommer att behandlas
av bostadsutskottet senare i vår,
närmare visat på att denna utveckling
får en rad negativa konsekvenser för det
svenska samhället. Bl.a. hotas vissa
delar av landet att utarmas på
permanentboende och ett rationellt
näringsliv.
De förändringar av den svenska
förvärvslagstiftningen som krävs för att
motverka den nu redovisade utvecklingen
kan emellertid inte göras på det sätt
som föreslås i motion Bo414 utan måste
ske i linje med EG-rätten så att inte
medborgare i de övriga EU-länderna
diskrimineras. I den nämnda c-motionen
har vi pekat på hur den svenska
lagstiftningen bör utformas för att den
utan diskriminering av utlänningar skall
främja familjejordbruket och sambandet
brukande-ägande, sysselsättningen i
glesbygd samt permanentboende i alla
delar av landet.