I betänkandet behandlas motioner från den allmänna motionstiden 1996 som
gäller området statlig förvaltning, t.ex. ombudsmannaorganisationen,
alkoholfri representation, riksdagspartiernas representation i statliga
styrelser och nämnder etc.
Utskottet avstyrker samtliga motioner. Tre reservationer har avgivits.
Motionerna
1996/97:K205 av Annika Nordgren (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att byta namn på Försvarsdepartementet till
Totalförsvarsdepartementet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att namnet på chefen på Försvarsdepartementet ändras till
totalförsvarsminister.
1996/97:K207 av Marie Wilén (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att eftersträva en ökad representation av unga människor i statliga
utredningar och kommittéer.
1996/97:K210 av andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om myndighetsroll,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om myndighetsutövande och människosyn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om myndighetsbrott mot riksdagens beslut och lagstiftning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens verkställighetsansvar och riksdagens beslut,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om effekter av myndigheters sparande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ministerstyre.
1996/97:K301 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samlad rättighetsombudsmannaorganisation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en partiell reform av ombudsmannaorganisationen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riksdagens ansvar över samtliga ombudsmän,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokal förankring av ombudsmannaverksamheten.
1996/97:K302 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om lobbyverksamhet.
1996/97:K401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådana ändringar i berörd lagstiftning att
rätten till fri tolkhjälp för den enskilde begränsas till ett visst antal år
efter ankomst till Sverige i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:K407 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en gemensam ombudsman för
mänskliga rättigheter.
1996/97:K506 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande
bestämmelser som innebär att samtliga riksdagspartier blir representerade i
alla nämnder och liknande organ där regeringen utser ledamöter,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande
bestämmelser att det klart framgår att ledamöter från samtliga rikdagspartier
skall finnas representerade i Försvarets underrättelsenämnd,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande
bestämmelser att det klart framgår att ledamöter från samtliga riksdagspartier
skall finnas representerade i Rikspolisstyrelsen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande
bestämmelser att det klart framgår att ledamöter från samtliga riksdagspartier
skall finnas representerade i Registernämnden,
1996/97:K515 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en policy för
spritfri representation för statlig förvaltning och riksdagen.
1996/97:K519 av Lennart Fremling (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av riktlinjer för
sponsring av offentlig verksamhet.
1996/97:K521 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om kommersialisering av offentlig
information.
1996/97:K524 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Palmekommissionen.
1996/97:K528 av Karl-Erik Persson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla statliga
myndigheter inför ett 020-nummer.
1996/97:K538 av Eva Zetterberg m.fl. (v,mp,kd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar uppdra åt talmanskonferensen att utreda
möjligheten att införa alkoholfri representation när riksdagen är värd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rekommendation till statliga och kommunala bolag/myndig-
heter/förvaltningar att helt avstå från eller kraftigt minska tillgången på
alkohol vid representationstillfällen.
1996/97:K901 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet mellan olika
informationsbärande medier.
1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alkoholfri representation i statlig förvaltning och riksdagen.
1996/97:Fö203 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen vid avslag av yrkande 1 ger regeringen i uppdrag att utöka
underrättelsenämnden så att samtliga riksdagspartier får representation.
Utskottet
Ombudsmannaverksamheten
Motionerna
I motion 1996/97:K407 av Juan Fonseca (s) begärs ett tillkännagivande om en
gemensam ombudsman för mänskliga rättigheter. Motionären föreslår en enda
ombudsman med tillräckliga resurser för de grundläggande mänskliga
rättigheterna. Någon ny ombudsmannainstitution behöver ej inrättas utan
uppdraget bör ges till någon redan existerande ombudsman. Lämpligast vore att
JO, JämO, DO, BO och Handikappombudsmannen lades samman till en institution
under riksdagen. I andra hand borde de fyra sistnämnda läggas samman till en
institution under riksdagen. En sådan institution borde omfatta ett antal
ombudsmän som sinsemellan fördelar arbetsuppgifterna ungefär så som
Justitieombudsmannen nu gör.
I motion 1996/97:K301 av Bengt Harding Olson (fp) begärs tillkännagivanden
om en samlad rättighetsombudsmannaorganisation (yrkande 1), om en partiell
reform av ombudsmannaorganisationen (yrkande 2), om riksdagens ansvar över
samtliga ombudsmän (yrkande 3) och om lokal förankring av
ombudsmannaverksamheten (yrkande 4). I ett rättssamhälle föreligger, enligt
motionären, ett behov av en fristående instans med uppgift att garantera att
medborgarna får del av gällande fri- och rättigheter. Flera medborgargrupper
som inte fått en ?egen? ombudsman känner sig diskriminerade. Små
ombudsmannaorgan löper en risk att bli ineffektiva. Många menar att JO har för
liten kapacitet. Redan från början anses DO ha haft svårigheter att genomföra
sitt uppdrag. JämO har anklagats för passivitet beträffande prövning i domstol
av jämställdhetsfall. För samtliga organ gäller att medborgarna saknar
företrädare på lokal nivå. Det är dags att se över organisationsbilden. Ett
alternativ är, enligt motionären, att tillskapa en samlad organisation för de
medborgerliga fri- och rättigheterna. Detta organ skulle då ersätta samtliga
ombudsmannaorgan och omfatta även planerade sådana organ. Ett annat alternativ
är att göra en partiell reform genom att JämO, DO, BO och HO samt kommande
ombudsmannauppgifter sammanförs till en myndighet. Inom denna myndighet får
arbetsuppgifterna fördelas mellan tillgängliga ombudsmän ungefär som nu sker
hos JO. Det borde vara en konstitutionell självklarhet att samtliga ombudsmän
utses av riksdagen och står under riksdagens ansvar men så är för närvarande
bara fallet med JO. Vår ombudsmannaorganisation måste bedriva en bred och även
lokalt förankrad verksamhet. På lokal nivå borde samverkan ske med kommunerna
men under centralt ansvar. Så kan ske genom lokal ombudsmannafunktion som
lämpligen kan ingå som en del i kommunala medborgarkontor.
Bakgrund
Bland de offentliga ombudsmännen intar Riksdagens ombudsmän (JO) en
särställning. JO-institutionen tillkom redan år 1809 och har blivit en
förebild för liknande granskningsorgan i andra länder.
JO kontrollerar enligt 12 kap. 6 § regeringsformen tillämpningen i offentlig
verksamhet av lagar och andra författningar. Tillsynsverksamheten utövas av
fyra av riksdagen för fyra år i sänder valda ombudsmän: en
chefsjustitieombudsman och tre justitieombudsmän.
Verksamheten regleras i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän. Det åligger ombudsmännen särskilt att övervaka efterlevnaden av
regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och om iakttagande av
medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.
JO:s tillsyn omfattar bl.a. statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän
och andra befattningshavare vid dessa myndigheter samt annan som innehar
tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna
myndighet. Ärenden kommer under prövning hos JO främst genom klagomål från
allmänheten men även genom JO:s egna iakttagelser vid inspektioner hos
domstolar och myndigheter eller i andra sammanhang.
Ombudsmännen har närvarorätt vid domstols eller förvaltningsmyndighets
överläggningar och tillgång till myndighets protokoll och handlingar och rätt
att vid misstanke om brott i tjänsten själv eller genom annan föra talan mot
den som misstänks för sådant brott. Domstolar och förvaltningsmyndigheter samt
tjänstemän hos staten eller en kommun skall bistå ombudsmännen med begärda
upplysningar och yttranden.
Utöver Riksdagens ombudsmän finns andra organ som fått beteckningen ombudsman,
såsom Konsumentombudsmannen (KO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO),
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Barnombudsmannen (BO) och
Handikappombudsmannen (HO). Dessa organ lyder under regeringen.
Konsumentombudsmannens (KO) uppgifter avser enligt lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m. frågor om marknadsföring, frågor om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och frågor om produktsäkerhet. Det är Konsumentverkets
generaldirektör som är Konsumentombudsman, och ett KO-sekretariat skall finnas
inom verket för att biträda KO.
Jämställdhetsombudsmannen inrättades år 1979. JämO:s verksamhet regleras av
jämställdhetslagen (1991:433) och förordningen (1991:1438) med instruktion för
jämställdhetsombudsmannen. JämO:s uppgift är att se till att
jämställdhetslagen efterlevs. JämO får föra talan vid Arbetsdomstolen i
tvister om könsdiskriminering i arbetslivet. JämO kan också i vissa fall
förelägga en arbetsgivare vite.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering inrättades år 1986. DO:s verksamhet
regleras i lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering och förordningen
(1988:895) med instruktion för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. DO har
till uppgift att verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i
arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet. DO skall medverka till
att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta till vara sina
rättigheter. DO skall vidare ta initiativ till åtgärder mot etnisk
diskriminering. DO skall särskilt motverka att arbetssökande utsätts för
etnisk diskriminering samt främja ett gott förhållande mellan olika etniska
grupper i arbetslivet. DO får också föra talan i Arbetsdomstolen i tvister om
otillbörlig särbehandling av arbetssökande och arbetstagare. En förutsättning
för en sådan talan är att ombudsmannen finner att en dom i tvisten är
betydelsefull för rättstillämpningen eller att det annars finns särskilda skäl
för det.
Barnombudsmannen (BO) inrättades år 1993 och har till uppgift att bevaka
frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. BO skall
särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning
stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets
rättigheter. En bakgrund till BO:s tillkomst var att riksdagen i april 1990
hade beslutat ge regeringen till känna att frågan om inrättande av en tjänst
som barnombudsman borde utredas (1989/90:SoU17). BO:s verksamhet regleras i
lagen (1993:335) om Barnombudsman och förordningen (1993:710) med instruktion
för Barnombudsmannen.
Handikappombudsmannen (HO) inrättades den 1 juli år 1994. HO ersatte i viss
mån Statens handikappråd och har till uppgift att bevaka frågor som angår
funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Verksamheten skall i
första hand avse uppföljning och utvärdering i dessa frågor. HO skall verka
för att brister i lagar och andra författningar i fråga om personer med
funktionshinder avhjälps. HO skall vidare när det behövs ta initiativ till
överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och andra i syfte att
motverka att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis
eller kränkande behandling på grund av funktionshinder samt genom
informationsverksamhet och på annat liknande sätt verka för att ingen
missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling
på grund av funktionshinder. HO:s verksamhet regleras i lagen (1994:749) om
Handikappombudsmannen och i förordningen (1994:949) med instruktion för
Handikappombudsmannen.
Varken Barnombudsmannen eller Handikappombudsmannen har rätt att ingripa i
enskilda fall. I regeringsförslaget om Handikappombudsmannen uttalades att
ombudsmannens verksamhet bör ses över och utvärderas efter en treårsperiod och
att det i det sammanhanget får prövas vilken betydelse ombudsmannen haft och
om funktionen bör förändras i ett eller flera avseenden. Vid
riksdagsbehandlingen av förslaget uttalade riksdagen att regeringen borde
belysa förutsättningarna för att ge ombudsmannen en processförande roll och
ange de lagändringar ett sådant beslut skulle föranleda samt återkomma till
riksdagen (prop. 1993/94:219, bet. 1993/94:SoU27).
I propositionen om Barnombudsmannen redovisade regeringen att det i
diskussionen framförts farhågor för att ombudsmannafunktionen tunnas ut om
allt fler medborgargrupper får sin egen ombudsman. I syfte att bl.a. diskutera
denna fråga hade föredragande statsrådet låtit kalla till en hearing i
Socialdepartementet hösten 1991 med JO, JämO och tidigare
diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel, företrädare för de större barn- och
ungdomsorganisationerna m.fl. Att man bör vara återhållsam med att inrätta
ombudsmän var de flesta eniga om. Dock ansågs i allmänhet barnen vara den
grupp i samhället som genom sin utsatthet och sårbarhet i första hand borde få
en egen ombudsman. Om detta rådde också enligt remissvaren stor enighet.
Frågan om uttunning av ombudsmannafunktionen togs också upp vid inrättandet
av Handikappombudsmannen. I propositionen diskuterade regeringen med anledning
av remissynpunkter frågan om inrättandet av en handikappombudsman skulle kunna
göra att ombudsmannafunktionen kunde tunnas ut och bli mindre verkningsfull om
allt fler medborgargrupper får sin egen ombudsman. Regeringen betonade att
Handikappombudsmannen främst skulle arbeta med generella åtgärder för att
främja funktionshindrade personers möjligheter att utnyttja allmän och enskild
verksamhet på bästa sätt. Ombudsmannen skulle alltså inte arbeta med enskilda
ärenden på annat sätt än genom allmän rådgivning och vägledning. I motsats
till JämO, som riktar sin verksamhet i huvudsak till arbetsgivare, skulle
Handikappombudsmannen arbeta över alla samhällsområden. Handikappombudsmannen
skulle inte ha tillsyn över eller granska myndigheters arbete.
Handikappombudsmannen skulle inte heller inkräkta på myndigheters reguljära
ansvar för tillsyn, bevakning, utvärdering m.m. av insatserna för
funktionshindrade inom det egna ansvarsområdet eller överta uppgifter som
åvilar landsting och kommuner.
Tidigare riksdagsbehandling
Konstitutionsutskottet behandlade frågan om tillskapandet av en
rättighetsombudsman i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:KU2.
Utskottet redogjorde för en skrivelse till regeringen från den första
diskrimineringsombudsmannen, Peter Nobel, i samband med att han 1991 lämnade
ämbetet. Han föreslog att det skulle inrättas en ombudsman för mänskliga
rättigheter (RO) för att bl.a. ersätta DO och JämO samt bevaka barnens rätt
enligt FN:s barnkonvention. Enligt skrivelsen borde man föredra en förstärkt
ombudsmannafunktion framför ett stort antal försvagade sådana. I sitt
remissvar över betänkandet Tio år med jämställdhetslagen (SOU 1990:41) hade
han tidigare förordat att JämO:s och DO:s funktioner skulle slås samman.
Utskottet förutsatte i sitt betänkande att frågorna om samordning av
regelsystem och ombudsmannafunktioner blev föremål för övervägande i samband
med beredningen av de betänkanden som lagts fram av bl.a. Utredningen om
barnombudsman och Handikapputredningen. Utskottet ansåg att det mot denna
bakgrund saknades anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning
av bl.a. en motion om inrättande av en rättighetsombudsman.
I betänkande 1995/96:KU5 behandlade utskottet två motioner som rörde de
offentliga ombudsmännen. I den ena motionen framfördes att en översyn av
ombudsmannaverksamheten borde göras samt att ett alternativ var att
Justitieombudsmannen kvarstår som självständig ombudsmannainstitution men att
övriga ombudsmäns uppgifter införlivas med de statliga verk som ligger närmast
till vad gäller ansvarsområde. I den andra motionen begärdes bl.a. inrättandet
av en rättighetsombudsman. Organet skulle ersätta samtliga exi-sterande
ombudsmannaorgan.
I sin bedömning ville utskottet framhålla den särställning som Riksdagens
ombudsmän har. Någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet
ansåg utskottet inte att det fanns. Däremot kunde det finnas anledning att
diskutera de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen. Utskottet
uttalade att det hade förståelse för de farhågor som framförts om att
ombudsmannafunktionen kan tunnas ut, om alltför många olika ombudsmän
inrättas, och att alltför många specialiserade ombudsmän medför risk att vissa
grupper kan falla mellan de olika ombudsmännens verksamheter. Utskottet utgick
från att regeringen är medveten om dessa synpunkter och fortlöpande prövar
organisationen av den verksamhet som de regeringen underställda ombudsmännen
bedriver. Utskottet utgick också från att regeringen vid denna prövning
beaktar Barnombudsmannens särskilda ställning och risken för att frågor om
barns ställning och om FN:s barnkonvention försummas om de inte bevakas av ett
särskilt organ. Vid beslutet att inrätta Handikappombudsmannen uttalades
avsikten att utvärdera verksamheten efter en viss tid. Samtidigt ansåg
riksdagen att regeringen borde belysa förutsättningarna för att ge
Handikappombudsmannen också en processförande roll. Utskottet utgick från att
regeringen vid denna belysning också beaktar vad utskottet anfört. Utskottet
avstyrkte motionerna.
Regeringen beslutade i februari i år att tillkalla en särskild utredare (dir.
1997:7) med uppgift att bl.a. kartlägga och analysera behovet av en
lagstiftning till skydd mot diskriminering i arbetslivet på grund av
homosexualitet eller sexuell läggning samt att analysera om det finns behov av
att inrätta en myndighet som har till uppgift att tillvarata bl.a. de
homosexuellas intressen eller om en sådan uppgift skall handhas av redan i dag
befintliga myndigheter, ombudsmannafunktioner och nämnder. Utredarens arbete
skall vara redovisat senast den 1 oktober 1997.
Utskottets bedömning
Utskottet vill åter framhålla den särställning som Riksdagens ombudsmän har.
Någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet anser utskottet
inte att det finns.
När det gäller de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen har
utskottet förståelse för de farhågor som framförts om att
ombudsmannafunktionen kan tunnas ut, om alltför många olika ombudsmän
inrättas, och alltför många specialiserade ombudsmän medför risk att vissa
grupper kan falla mellan de olika ombudsmännens verksamheter. Utskottet utgår,
liksom tidigare, från att regeringen är medveten om dessa synpunkter och
fortlöpande prövar organisationen av den verksamhet som de regeringen
underställda ombudsmännen bedriver. Den utvärdering som skall ske av bl.a.
Handikappombudsmannens verksamhet bör enligt vad utskottet tidigare framfört
även beakta vad utskottet anfört om de ombudsmannaorgan som är underställda
regeringen. Utskottet avstyrker motionerna.
Lobbyverksamhet, sponsring m.m.
Motionerna
I motion 1996/97:K302 av Bertil Persson (m) begärs ett tillkännagivande om
lobbyverksamhet. Lobbyismen har enligt motionären kommit för att stanna. Den
är en etablerad del av det svenska samhället och det svenska politiska spelet.
Antalet lobbyföretag ökar snabbt, och olika intressenters önskemål om att ?få
det egna särintresset att framstå som en allmän nationell angelägenhet? växer
i takt med samhällets krympande resurser. Det är dags att skapa ett normsystem
för spelet mellan beslutsfattare och lobbyister. I USA, där man har lång
erfarenhet av lobbyverksamhet, har man byggt upp ett väl fungerande system för
detta utbyte mellan beslutsfattare och lobbyister. Man granskar och
registrerar godkända lobbyister som får verka inom kongressen och dessa
övervakas sedan. En lobbyist som desinformerar eller lämnar gravt felaktiga
uppgifter blir avstängd från fortsatt verksamhet. Det finns enligt motionären
all anledning att främja en positiv utveckling av lobbyverksamheten genom att
dra nytta av väl fungerande modeller utomlands. Därför bör regler för den
svenska lobbyverksamheten utredas.
I motion 1996/97:K519 av Lennart Fremling (fp) begärs ett tillkännagivande
om behovet av riktlinjer för sponsring av offentlig verksamhet. Enligt
tidningsuppgifter försöker ett cigarettföretag få goodwill för sina
tobaksprodukter genom sponsring av skötseln av Padjelantaleden. Det råder stor
osäkerhet hos statliga myndigheter och verk om vilka principer som bör
tillämpas vid sponsring. Å ena sidan finns det risk att vissa myndigheter
avvisar erbjudna sponsorspengar så att statskassan därigenom belastas i
onödan. Å andra sidan finns det risk att man i sin ambition att spara
budgetmedel tar emot bidrag eller annan medverkan på ett sådant sätt att
konkurrensen mellan olika leverantörer påverkas eller rent av att det kan
uppfattas som en muta. Regeringen bör medverka till att det klargörs dels till
vilka slags verksamheter det är tänkbart att ta emot bidrag, dels från vilka
givare det är tänkbart att ta emot bidrag. Dessutom bör vissa riktlinjer
finnas för formerna för mottagandet så att det exempelvis klargörs om man i
enklare fall kan nöja sig med en muntlig överenskommelse.
Bakgrund
Regeringen beslutade i juni 1995 att tillkalla en kommission,
Förvaltningspolitiska kommissionen (dir. 1995:93), med uppdrag att, med
utgångspunkt i nuvarande statliga åtaganden och därav följande uppgifter för
statliga myndigheter eller andra organ, göra en analys av om nuvarande former
för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är
ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av
regering och riksdag samt lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med
strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas.
Syftet med kommissionens arbete är, enligt direktiven, att ge underlag för
den fortsatta utformningen av regeringens förvaltningspolitik. Utgångspunkten
för kommissionens arbete skall vara de grundläggande krav på demokratisk
styrning, insyn och kontroll, rättssäkerhet. effektivitet och tillgänglighet
som måste ställas på och tillgodoses av den statliga förvaltningen.
Kommissionen bör översiktligt redovisa hur statsförvaltningen har utvecklats
och organiserats under efterkrigstiden. På grundval av denna redovisning bör
kommissionen göra en analys av vilka kriterier som varit styrande för hur
statliga åtaganden organiserats och genomförts, och i den utsträckning dessa
kriterier förändrats över tiden skall detta belysas. Kommissionen bör därvid
särskilt kartlägga och analysera vilka huvudprinciper som legat till grund för
eller haft ett dominerande inflytande på hur den statliga verksamheten
utvecklats och organiserats med avseende på frågor som
- val av verksamhetsform,
- ansvars- och uppgiftsfördelning mellan centrala statliga förvaltnings-
myndigheter och mellan central, regional och lokal statlig nivå,
- principer för styrning, ledning, verkställighet, uppföljning och kontroll
och
- val av produktionsformer för offentliga tjänster.
Kommissionen bör enligt direktiven också analysera de olika relationer som
medborgare och företag har till den statliga förvaltningen. Analysen bör
inriktas på hur dessa relationer har utvecklats och hur kraven på den statliga
förvaltningen i förhållande till medborgare respektive företag skiljer sig i
olika typer av offentlig verksamhet.
En belysning bör också göras av hur de nya styrformerna påverkar samspelet
mellan riksdag, regering och förvaltningsmyndigheter. En viktig fråga är
därvid hur riksdagens intentioner slår igenom i de olika former av styrning,
uppföljning och utvärdering som regeringen utövar gentemot myndigheterna.
Kommissionen skall vidare lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med
strukturfrågor bör bedrivas. Kommissionen kan därvid i den utsträckning den
finner lämpligt lämna rekommendationer eller förslag till riktlinjer i
förvaltningspolitiska frågor för olika typer av statlig verksamhet.
Utskottet har inhämtat att kommissionens arbete planeras vara avslutat till
den 1 april 1997.
Utskottet behandlade en motion om bl.a. utredning av formerna för lobbyism i
betänkande 1991/92:KU12. Konstitutionsutskottet redogjorde för sin behandling
under 1982/83 års riksmöte av motioner om granskning och begränsning av eller
förbud mot lobbyföretag. Vid den behandlingen erinrade utskottet om det
omfattande arbete som i etapper bedrivits för att reformera och stärka de
demokratiska fri- och rättigheterna samt tryckfrihetsförordningens regler om
rätt för enskild att ta del av allmänna handlingar hos myndighet. Ytterligare
erfarenheter av dessa reformer borde avvaktas. Särskilt framhölls beträffande
tanken på förbud mot lobbyföretag att i ett samhälle som det svenska - med
dess tradition av en fri och öppen debatt - borde risken med ett lobbysystem
inte överdrivas. De dittillsvarande erfarenheterna gav inte anledning att
överväga åtgärder från statsmakternas sida. Utskottet redogjorde i 1991/92 års
betänkande vidare för Maktutredningens diskussion om lobbyfrågor i sin
huvudrapport Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44). Utskottet fann inte
skäl till någon riksdagens åtgärd beträffande lobbyism.
I betänkande 1995/96:KU5 behandlades en motion där frågor om statliga
myndigheter och lobbyism togs upp. Utskottet gjorde följande bedömning.
Förvaltningspolitiska kommissionen har till uppgift att göra en analys av om
nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och
verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som lagts
fast av regering och riksdag samt lämna synpunkter på hur det långsiktiga
arbetet med strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas. En
avgörande utgångspunkt bör enligt kommissionens direktiv vara de grundläggande
kraven på bl.a. demokratisk styrning, insyn och kontroll. Kommissionen bör
också analysera de olika relationer som medborgare och företag har till den
statliga förvaltningen. Analysen bör inriktas på hur dessa relationer har
utvecklats och hur kraven på den statliga förvaltningen i förhållande till
medborgare respektive företag skiljer sig i olika typer av offentlig
verksamhet. Enligt utskottets uppfattning ligger en belysning av och
överväganden om statliga myndigheters samverkan med näringslivs- och
intresseorganisationer väl i linje med kommissionens uppdrag. Utskottet anser
det värdefullt att en sådan belysning och sådana överväganden kommer till
stånd och föreslår att riksdagen med anledning av motionen som sin mening ger
regeringen detta till känna.
Utskottets bedömning
Utskottet gjorde i betänkande 1995/96:KU5 den bedömningen att en belysning av
och överväganden om statliga myndigheters samverkan med näringslivs- och
intresseorganisationer ligger väl i linje med Förvaltningspolitiska
kommissionens uppdrag. Utskottet ansåg det värdefullt att en sådan belysning
och sådana överväganden kommer till stånd och föreslog att riksdagen som sin
mening gav regeringen detta till känna. Riksdagen följde utskottet.
Förvaltningspolitiska kommissionens arbete skall enligt vad som planeras
vara avslutat i april 1997. Utskottet anser att resultatet av detta arbete bör
avvaktas och avstyrker därför motionerna.
Alkoholfri representation
Motionerna
I motion 1996/97:K515 av Fanny Rizell m.fl. (kd) hemställs om ett
tillkännagivande om en policy för spritfri representation för statlig
förvaltning och riksdagen. Bruket av offentliga medel i form av statlig och
kommunal representation med sprit har enligt motionärerna med rätta
kritiserats. Alkoholkonsumtion är i dag inte accepterad på någon svensk
arbetsplats och bör naturligtvis inte vara det i stat och kommun heller.
I motion 1996/97:K538 av Eva Zetterberg m.fl. (v, mp, kd) hemställs dels att
riksdagen beslutar uppdra åt talmanskonferensen att utreda möjligheten att
införa alkoholfri representation när riksdagen är värd (yrkande 1), dels om
ett tillkännagivande om rekommendation till statliga och kommunala
bolag/myndigheter/förvaltningar att helt avstå från eller kraftigt minska
tillgången på alkohol vid representationstillfällen (yrkande 2). Enligt
motionärerna är missbruk av alkohol ett av de största samhällsproblemen i
Sverige. I den offentliga och privata representationen anses av tradition
alkoholservering ingå. Riksdagen skulle kunna vara föregångare i det
offentliga livet med att införa alkoholfri representation i alla de sammanhang
där riksdagen står som värd.
I motion 1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande om alkoholfri representation i statlig förvaltning och
riksdagen (yrkande 8). Som ett första steg och som föredöme för övrig
offentlig förvaltning bör all representation i riksdagen och den statliga
förvaltningen vara alkoholfri.
Bakgrund
Socialutskottet har tidigare avstyrkt motioner med krav på att all offentlig
representation skall vara alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets
uppfattning var att stat och kommun bör visa återhållsamhet med
alkoholservering vid offentlig representation. Utskottet utgick från att så
skedde utan att riksdagen tog något initiativ i saken, varför motionerna
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. I betänkande 1995/96:SoU3 behandlade
utskottet liknande yrkande men fann inte anledning att frångå riksdagens
tidigare ställningstagande i denna fråga varför motionsyrkandet avstyrktes.
Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat motioner med yrkanden om
alkoholfri representation. Utskottet har inte heller funnit anledning att
frångå riksdagens tidigare ställningstagande (bet. 1992/93:KU3, 1992/93: KU18,
bet. 1994/95:KU12 och bet. 1995/96:KU5).
Utskottets bedömning
Utskottet finner inte anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare
ställningstagande i frågan. Motionerna avstyrks därför.
Rätten till tolkhjälp
Motionen
I motion 1996/97:K401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs ett förslag
till sådana ändringar i berörd lagstiftning att rätten till fri tolkhjälp för
den enskilde begränsas till ett visst antal år efter ankomst till Sverige i
enlighet med vad som anförts i motionen. Människor med utländsk bakgrund har i
dag, när de är i kontakt med offentliga organ och myndigheter, rätt till fri
tolkhjälp. Det måste finnas en rimlig tidsmässig begränsning i denna
rättighet. Det kan enligt motionären inte anses självklart att med skattemedel
bekosta tolkhjälp till personer som har vistats i Sverige 10-15 år eller rent
av är födda här.
Bakgrund
När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska språket
eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten enligt 8 §
förvaltningslagen (1986:223) vid behov anlita tolk.
Innehållet i bestämmelsen överensstämmer i sak med 9 § i den gamla
förvaltningslagen (1971:291). I förarbetena till denna bestämmelse (prop.
1971:30) uttalade departementschefen bl.a. att med en sådan bestämmelse
behövde myndighet inte hysa någon tvekan om huruvida den hade rätt att
tillkalla tolk i mellanhavande med en icke svenskspråkig person. Bestämmelsen
fick enligt hans mening ses som en rekommendation till myndigheterna att
anlita tolk, när det behövdes. Något behov av att i lagen ta med särskilda
regler om ersättning till tolk föreligger enligt hans mening inte. Det får
anses ligga i sakens natur att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än
i tjänsten skall få skälig ersättning härför. Att ersättningen till tolk skall
utgå av statsmedel hos statlig myndighet och av kommunala medel hos kommunal
myndighet behöver inte heller utsägas i lagen.
Tolkregeln skärptes år 1979 från att vara en regel enligt vilken myndigheterna
?får? anlita tolk till att vara en regel enligt vilken myndigheterna ?bör?
anlita tolk. Skärpningen motiverades med att det inte var tillfredsställande
att lagen gav utrymme för myndigheterna att låta bli att använda tolk när
sådan behövdes och fanns att tillgå (prop. 1978/79:111 bil.1 s. 3).
Förvaltningsrättsutredningen föreslog att i den nya förvaltningslagen skulle
införas bestämmelser om att i alla ärenden som gällde myndighetsutövning mot
enskilda skulle skyldighet föreligga för myndighet att anlita och bekosta
tolkar, om det behövdes för att den enskilde skulle kunna ta till vara sin
rätt.
I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag delade departementschefen inte
utredningens åsikt och uttalade därvid bl.a. följande (s. 27).
För egen del anser jag att den som behöver tolk vid sina kontakter med
myndigheterna bör få sådant bistånd i all rimlig utsträckning. Vilken
utsträckning som är rimlig beror bl.a. på tillgången på tolkar. Tillgången kan
- framför allt när det gäller sådana språk som få i vårt land behärskar -
variera från en ort till en annan och även växla med tiden. Kostnaden för
samhällets tolkservice måste stå i rimlig proportion till den betydelse som
ärendet har för den enskilde. Med hänsyn till detta anser jag att något
absolut krav på tolkning och översättning inte bör föreskrivas i
förvaltningslagen. Den nuvarande regeln är en ändamålsenlig basregel och bör
behållas.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionens förslag om tolkregel och
avslog en motion med yrkande om en utformning av bestämmelsen i enlighet med
utredningens förslag. Utskottet framhöll att det självfallet är viktigt att
myndigheterna regelmässigt anlitar tolk i ärenden som gäller
myndighetsutövning, när det behövs för att en enskild skall kunna ta till vara
sin rätt.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1992/93:KU3 en motion enligt
vilken fri tolkservice inte skall utgå när människor som varit i Sverige under
en längre tid inte lärt sig det svenska språket hjälpligt.
Utskottet som konstaterade att det vid utformningen av förvaltningslagens
tolkregel ansetts att kostnaden för användande av tolk skall betalas av
allmänna medel fann inte skäl till annan bedömning och avstyrkte motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet finner inte anledning för riksdagen att frångå tidigare
ställningstagande varför motionen avstyrks.
Myndigheters roll, m.m.
Motionen
I motion 1996/97:K210 av Görel Thurdin (c) begärs tillkännagivanden om vad som
i motionen anförts om myndighetsroll (yrkande 1), myndighetsutövande och
människosyn (yrkande 2), myndighetsbrott mot riksdagens beslut och
lagstiftning (yrkande 3), regeringens verkställighetsansvar och riksdagens
beslut (yrkande 4), effekter av myndigheters sparande (yrkande 5) och
ministerstyre (yrkande 6). Motionären anför bl.a.
Det pågår ett myndighetsförtryck av människor i vårt land som växer därför att
politiker inte tar ansvar för att styra myndigheterna och rätta till deras
felaktiga beteende. Myndigheter är redskap inte maktapparater. De ska följa av
riksdag och regering fattade beslut och de ska också tolka de politiska beslut
utifrån de värderingar som presenteras i betänkanden, propositioner m.m.
Myndigheterna ska framförallt möta människor med respekt, inte förakt eller
nedlåtenhet eller nonchalans.
Sjuka personer är naturligtvis mer utsatta än friska. De har inte samma ork
och kapacitet att slåss för sina rättigheter. Särskilda krav måste därför
ställas på sådana myndigheter som har att möta sjuka människor.
Det är oroande att se effekter av nödvändiga besparingar i samhället mot den
här bakgrunden. Fortsätter detta myndighetsförtryck kommer en social misär att
breda ut sig som vi inte vill ha i vårt samhälle.
Regeringen med de olika ministrarna har ett huvudansvar för genomförandet av
besluten och måste utöva ministerstyre för att riksdagens intentioner ska
genomsyra myndigheternas handlingssätt. Det finns inget i grundlagen som
förhindrar ett ministerstyre. Det enda en minister inte får göra är att
ingripa i enskilda förvaltningsärenden.
Bakgrund
Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) skall den offentliga makten utövas med
respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet
och värdighet. Enligt 1 kap. 8 § RF finns det för rättskipningen domstolar och
för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala
förvaltningsmyndigheter. Domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som
fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall enligt 1 kap. 9 § RF
i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och
opartiskhet.
Enligt 11 kap. 7 § RF får ingen myndighet, ej heller riksdagen eller
kommuns beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall
skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun
eller som rör tillämpning av lag.
Enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223) skall varje myndighet lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som
rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning
som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och
myndighetens verksamhet.
Riksdagen väljer, enligt 12 kap. 6 § RF, en eller flera ombudsmän att i
enlighet med sin instruktion som riksdagen beslutar utöva tillsyn över
tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar.
Ombudsman får närvara vid domstols eller förvaltningsmyndighets överläggningar
och har tillgång till myndighets protokoll och handlingar. Enligt 12 kap. 7 §
väljer riksdagen revisorer att granska den statliga verksamheten.
Under Riksdagens ombudsmäns tillsyn står, enligt 2 § lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän, statliga och kommunala myndigheter,
tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter, annan som
innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning såvitt avser
denna verksamhet, tjänstemän och uppdragstagare i statliga affärsverk när de
för verkens räkning fullgör uppdrag i sådana aktiebolag där staten genom
verken utövar ett bestämmande inflytande.
Ombudsmännen skall, enligt 3 §, särskilt tillse att domstolar och
förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar regeringsformens bud om
saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och
rättigheter ej träds för när i den offentliga verksamheten. Vid tillsyn över
kommunala myndigheter skall ombudsman beakta de former i vilka den kommunala
självstyrelsen utövas.
Ombudsmännens tillsyn bedrivs, enligt 5 §, genom prövning av klagomål från
allmänheten samt genom inspektioner och andra undersökningar som ombudsmännen
finner påkallade.
Vissa myndigheter har tillsyn över ett bestämt område. Socialstyrelsen t.ex.
är enligt förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen central
förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör socialtjänst, hälso- och sjukvård
och annan medicinsk verksamhet, tandvård, hälsoskydd, smittskydd, stöd och
service till vissa funktionshindrade samt frågor om alkohol och
missbruksmedel. Socialstyrelsen skall enligt instruktionen särskilt följa
utvecklingen inom och utvärdera verksamheterna samt därvid samverka med andra
samhällsorgan i den utsträckning det behövs samt vaka över verksamheterna vad
gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter.
På grundval av förslag från Riksdagsutredningen beslöt riksdagen 1993 att
utskotten själva borde följa upp och utvärdera resultat i verksamheter inom
respektive utskotts beredningsområde. Utgångspunkterna för förslaget var att
frågor om uppföljning, utvärdering och resultatstyrning blivit allt vanligare
inom den offentliga sektorn. Utredningen konstaterade att bortsett från KU:s
särskilda granskningsuppgifter har arbetet i riksdagsutskotten endast i ringa
grad varit inriktat på uppföljning och kontroll. Möjligheterna att bedriva
sådan verksamhet hade enligt utredningen varit otillfredsställande.
Utredningen lämnade förslag till olika åtgärder som skulle stödja en
utveckling av utskottens arbete i den önskade riktningen.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte vad utredningen framfört (bet.
1993/94:KU18). Utskottet ansåg inte att någon reglering i riksdagsordningen av
uppföljnings- och utvärderingsverksamheten för närvarande var nödvändig.
Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att tillkalla en kommission,
Förvaltningspolitiska kommissionen (dir. 1995:93). Kommissionen skall med
utgångspunkt i nuvarande statliga åtaganden och därav följande uppgifter för
statliga myndigheter eller andra organ göra en analys av om nuvarande former
för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är
ändamålsenlig i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av
regering och riksdag. Kommissionen skall också analysera de olika relationer
som medborgarna och företag har till den statliga förvaltningen. En samlad
analys bör enligt direktiven göras av effektiviteten i de olika styrmedel som
regeringen har för den statliga verksamheten och hur samspelet mellan dessa
fungerar. En belysning skall också göras av hur de nya styrformerna påverkar
samspelet mellan riksdag, regering och förvaltningsmyndigheter. En viktig
fråga är därvid hur riksdagens intentioner slår igenom i de olika former av
styrning, uppföljning och utvärdering som regeringen utövar gentmot
myndigheterna. Syftet med kommissionens arbete är att ge underlag för den
fortsatta utformningen av regeringens förvaltningspolitik. I
förvaltningspolitiken ingår att ge riktlinjer för utformningen av den statliga
förvaltningens organisation och struktur, lednings- och verksamhetsformer samt
styrningen av statliga verksamheter. Förvaltningspolitiken skall ge vägledning
såväl för dem som arbetar i den löpande verksamheten som för dem som har till
uppgift att utveckla och förändra verksamheten i den statliga förvaltningen.
Utgångspunkten för kommissionens arbete skall vara de grundläggande krav på
demokratisk styrning, insyn och kontroll, rättssäkerhet, effektivitet och
tillgänglighet som måste ställas på och tillgodoses av den statliga
förvaltningen. De krav som demokratin ställer innebär att förvaltningen skall
fullfölja sina uppgifter i enlighet med de beslut som har fattats av
riksdagen. Kraven på rättssäkerhet innebär att den enskilde skall kunna
åberopa gällande lag och förordning och kunna utgå från att förvaltningen är
professionell och garanterar en korrekt handläggning av ärenden som rör
medborgarnas rättigheter och skyldigheter. Kravet på effektivitet innebär dels
att förvaltningen skall åstadkomma avsedda resultat och uppnå de mål som
satts, dels att det sker med en rimlig resursåtgång. Kravet på tillgänglighet
innebär att medborgarna skall ha rimliga möjligheter till kontakt med den
statliga förvaltningen oavsett var de bor i landet. Regeringens
förvaltningspolitik skall syfta till att skapa organisations- och styrformer i
statsförvaltningen som på ett väl avvägt sätt svarar mot dessa krav. Utskottet
har inhämtat att kommissionens arbete planeras att vara avslutat till den 1
april 1997.
Utskottets bedömning
Enligt regeringsformen (RF) skall den offentliga makten utövas med respekt för
alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och
värdighet. Domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör
uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta
allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det är enligt
utskottet synnerligen viktigt att dessa grundlagsbestämmelser följs.
Utskottet har ovan redogjort för olika möjligheter till kontroll av
myndigheters verksamhet. Riksdagens ombudsmän (JO) och olika
tillsynsmyndigheter har därvid viktiga funktioner. Enligt utskottets mening är
en fungerande statlig tillsyn och kontroll ett viktigt instrument för att
uppnå att lagar och andra föreskrifter efterlevs. Även regering och riksdag
har här en viktig uppgift genom olika former av uppföljning och utvärdering av
myndigheterna och dess verksamheter. Samtidigt är det av betydelse att
tillsynen och kontrollen sker med beaktande av myndigheternas självständighet.
Enligt 11 kap. 7 § RF får ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns
beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall
besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller
som rör tillämpning av lag.
Utskottet vill liksom motionären understryka betydelsen av att förvaltningen
fullföljer sina uppgifter i enlighet med de beslut som har fattats av
regeringen och riksdagen. Det är också av stor vikt att styrningen och
kontrollen av myndigheternas verksamhet är effektiv. Därvid måste dock iakttas
de regler som ställs upp i regeringsformen till skydd för myndigheternas
självständighet. Utskottet vill också erinra om att motionens frågeställningar
behandlas av Förvaltningspolitiska kommissionen vars arbete beräknas vara
avslutat i april 1997. Utskottet avstyrker motionen.
Myndigheters telefonservice till allmänheten
Motionen
I motion 1996/97:K528 av Karl-Erik Persson (v) begärs ett tillkännagivande om
att alla statliga myndigheter bör införa ett 020-nummer. När man ringer till
statliga myndigheter möts man oftast av svaret ?Var god dröj?. Statliga
myndigheter är servicemyndigheter. Människor som vill komma till tals med
dessa eller få upplysningar från dessa skall inte drabbas privatekonomiskt av
att inte komma fram. Det finns ett sätt att komma till rätta med detta
problem. Det är att alla statliga myndigheter inför ett 020-nummer, så behöver
den som väntar bara betala en markering.
Bakgrund
Regeringen tillsatte i april 1991 STATTEL-delegationen (dir. 1991:29) med
uppdrag att genomföra åtgärder för att effektivisera statliga myndigheters
telekommunikationer. Arbetet skulle leda till att statliga myndigheter ges
möjlighet att köpa gemensamma telekommunikationstjänster. Tjänsterna skulle
vara grundade på standarder och kosta väsentligt mindre än dåvarande tjänster.
I direktiven uppmärksammas 020-tjänsten, som innebär att den som abonnerar på
denna står för trafikavgifterna för inkommande samtal med undantag för
avgiften för den första markeringen, vilken den uppringande står för. Det
betonas i direktiven att ett införande av en sådan tjänst bedöms kraftigt öka
statens kostnader, varför även andra lösningar måste utredas. Enligt
direktiven skall STATTEL-delegationen i arbetet eftersträva att successivt
erbjuda statliga myndigheter delresultat som förbilligar och förbättrar deras
telekommunikationer och telefonservice åt allmänheten.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1993/94:KU35 två motioner där
det begärdes att riksdagen skulle inrätta en 020-linje. Utskottet redogjorde
för STATTEL-delegationens uppdrag samt för de upplysningar det inhämtat från
Riksdagens förvaltningskontor. Enligt förvaltningskontoret var kostnaderna för
teletrafiken med ett 020-nummer svåra att ange men beräknades uppgå till 1,45
miljoner kronor. De sammanlagda engångskostnaderna för ett 020-nummer kopplat
till växeln beräknades till 0,11 miljoner kronor och de årliga kostnaderna för
abonnent- och trafikkostnader m.m. till 1,66 miljoner kronor. En beräkning
hade även gjorts för alternativet att förse varje riksdagsledamot med ett eget
020-nummer, som komplement till ordinarie nummer i riksdagens växel. De
sammanlagda engångsavgifterna för ett individuellt 020-nummer för varje
ledamot beräknades till 1,1 miljoner kronor. De årliga kostnaderna för
abonnent- och trafikkostnader m.m. skulle utgöra 8,5 miljoner kronor.
Utskottet hänvisade i sin bedömning till förvaltningskontorets
kostnadsberäkningar samt till att STATTEL-delegationens arbete med frågan om
användning av 020-linjer inom statlig verksamhet fortfarande pågick. Utskottet
ansåg att detta arbete borde avvaktas och avstyrkte motionerna.
I betänkande 1994/95:KU41 behandlade utskottet ånyo en motion med yrkande
att riksdagen skulle inrätta en 020-linje. Utskottet konstaterade att inget
hade ändrats i sakfrågan sedan behandlingen i ovannämnda betänkande samt att
STATTEL-delegationen beräknade avsluta sitt arbete först före utgången av år
1996. Med hänvisning till detta och den tidigare redovisade
kostnadsberäkningen avstyrkte utskottet motionen.
STATTEL-delegationen avslutade sitt arbete under år 1996. Delegationen har
genom upphandling i konkurrens, som var slutförd den 28 februari 1996, träffat
avtal om olika tjänster, bl.a. telefonitjänster och interaktiva tal-
svarstjänster. Statliga myndigheter, kommuner och landsting har genom STATTEL-
delegationens upphandling möjlighet att erhålla dessa tjänster.
Statskontoret har sedan STATTEL-delegationens arbete slutförts i uppdrag att
följa upp avtalen. Statskontoret anordnar också seminarier m.m. för att
myndigheter skall få information om de upphandlade tjänsterna.
Utskottets bedömning
Myndigheterna har en långtgående serviceskyldighet gentemot enskilda i
samhället. Det är därför viktigt att de som vill komma i kontakt med
myndigheter inte stöter på hinder av något slag. Det skall enligt utskottet
vara enkelt för enskilda att ta kontakt med myndigheter.
Genom STATTEL-delegationens upphandling av teletjänster kan numera statliga
myndigheter, kommuner och landsting erhålla olika teletjänster anpassade
efter myndigheternas skiftande behov. Med hänsyn härtill anser utskottet att
motionen får anses tillgodosedd varför den avstyrks.
Totalförsvarsdepartement m.m.
Motionen
I motion 1996/97:K205 av Annika Nordgren (mp) begärs tillkännagivanden dels om
att byta namn på Försvarsdepartementet till Totalförsvarsdepartementet
(yrkande 1), dels om att namnet på chefen på Försvarsdepartementet ändras till
totalförsvarsminister (yrkande 2). I den politiska debatten betonas att
totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen och att det skall vara
en helhetssyn med både de civila och militära delarna som skall råda. Tyvärr
antyder inte namnet på det departement som handhar totalförsvaret,
Försvarsdepartementet, att det rör sig om ett totalförsvar. Myndigheten
Värnpliktsverket bytte redan samma dag som lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt trädde i kraft namn till Totalförsvarets pliktverk. Det är
enligt motionären dags, för att ytterligare betona denna helhetssyn, att byta
namn på Försvarsdepartementet till Totalförsvarsdepartementet. Således bör
också chefen för departementet kallas totalförsvarsminister.
Bakgrund
Enligt 7 kap. 1 § regeringsformen (RF) skall för beredning av regeringsärenden
finnas ett regeringskansli. I detta ingår departement för skilda
verksamhetsgrenar. Regeringen fördelar ärendena mellan departementen.
Statsministern utser bland statsråden chefer för departementen.
Regeringen beslutade den 17 december 1996 förordningen (1996:1515) med
instruktion för Regeringskansliet. I Regeringskansliet ingår enligt 2 §
förordningen bl.a. Statsrådsberedningen och de tretton departementen. Enligt
förordningens 6 § är det statsråd som statsministern utser enligt 7 kap. 1 §
RF chef för ett departement.
Utskottets bedömning
Vilka departement som skall finnas och vad de skall benämnas avgörs i dag av
regeringen. Någon ändring härvidlag vill utskottet inte föreslå. Utskottet
avstyrker motionen.
Tillgång till myndigheters information
Motionerna
I motion 1996/97:K901 av Bertil Persson (m) begärs ett tillkännagivande om
jämställdhet mellan olika informationsbärande medier. I informationssamhället
blir tillgången till informationskällorna en nyckelfråga. Riksrevisionsverket
hävdar att digitala informationskällor skall ta ut full kostnadstäckning för
tillhandahållande av information. Samtidigt har riksdagen beslutat att
kostnadsfritt tillhandhålla Rixlex. Arkivet för ljud och bild är huvudsakligen
åtkomligt endast för forskare. Biblioteksutredningen vill skapa fri tillgång
till information, under förutsättning att den är tryckt på papper. Självfallet
är det enligt motionären tillgången till information som är det viktiga - inte
om bäraren av informationen är papper, tejp, disk, film eller annat. All
offentlig information bör hanteras lika, och mycket talar för att det ur
samhällssynpunkt är fördelaktigt om den i rimlig omfattning tillhandahålls
kostnadsfritt.
I motion 1996/97:K521 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande som
rör kommersialisering av offentlig information. Riksrevisionsverket har på
regeringens uppdrag utrett hur prissättning skall ske vid kommersialisering av
offentlig information, dvs. då statliga myndigheter skall kunna ?sälja? sin
information. Många har enligt motionären vänt sig mot detta, bl.a.
journalister och jurister som menar att offentlighetsprincipen ger alla rätt
att ta del (erhålla dokument m.m.) gratis och att en kommersialisering av den
information som finns hos statliga och kommunala myndigheter är mycket
tveksam. Myndigheterna bör ej ägna sig åt affärsverksamhet av detta slag. De
bör i stället låta andra svara för den kommersialiseringen, dvs. sådan
verksamhet bör privatiseras.
Bakgrund
Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall varje svensk medborgare
till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning ha rätt
att ta del av allmänna handlingar.
Den som önskar ta del av allmän handling har, enligt 2 kap. 13 § TF, även
rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den
del den får lämnas ut. Myndighet är dock ej skyldig att lämna ut upptagning
för automatisk databehandling i annan form än utskrift.
I proposition 1995/96:125 redovisade regeringen förslag till mål för en
övergripande nationell IT-strategi som pekar ut Sveriges fortsatta väg in i
informations- och kunskapssamhället. Regeringen lämnade förslag till
prioriterade statliga uppgifter - rättsordningen, utbildningen och samhällets
informationsförsörjning - samt redovisade ett handlingsprogram för att bredda
och utveckla användningen av informationsteknik. Regeringen ville värna
grundläggande samhällsmål som demokrati och rättvisa genom målsättningen att
alla medborgare skall kunna dra nytta av informationsteknikens möjligheter.
Propositionen innehöll inga lagförslag.
Staten har enligt propositionen bl.a. ansvaret för att det utvecklas
grundläggande principer för hur offentlig information skall tillhandahållas
medborgare och näringsliv. Viktiga frågor som enligt regeringen behöver
övervägas är ansvar och ägarformer, pris- och avtalsfrågor,
ansvarsfördelningen mellan det offentliga och marknaden när det gäller
informationsförsörjningen samt ansvarsfördelningen mellan olika aktörer inom
den offentliga sektorn. Enligt regeringens handlingsprogram är målet för
informationsförsörjningen att utforma en infrastruktur som ger en hög
tillgänglighet till basinformation och som är tillväxtbefrämjande.
Enligt regeringens mening bör offentliga rättsdatabaser med grundläggande
information om den svenska lagstiftningsprocessen och svenska rättskällor på
sikt tillhandahållas utan särskilda avgifter. Åtminstone bör dessa databaser
kunna omfattas av de riktlinjer för prissättning av informationstjänster som
regeringen angivit för andra centrala grunddatabaser. Det gäller t.ex.
register om fastigheter, byggnader m.m. och olika geografiska databaser, där
regeringen anser att det bör utformas enhetliga principer för prissättningen
på informationstjänsterna. Regeringen hade gett RRV i uppdrag att lämna
förslag till sådana principer. RRV:s rapport var då föremål för
remissbehandling. I rapporten föreslås att en enhetlig princip för
prissättning av uttag av information ur databaser tillämpas inom den
offentliga sektorn, såvida inget annat beslutas. Den föreslagna
prissättningsprincipen innebär att avgifterna för uttagen skall beräknas så
att samtliga kostnader för att framställa och distribuera uttagen täcks. Denna
princip för prissättning kan tillämpas oberoende av vilken teknik som används
för överföring av information, vilken typ av information uttagen avser eller
vilken kundkategori det är tal om.
Konstitutionsutskottet yttrade sig, 1995/96:KU7y, till trafikutskottet över
propositionen. Utskottet delade regeringens uppfattning att offentliga
rättsdatabaser och grundläggande information om lagstiftningsprocessen och
rättskällor i Sverige på sikt bör tillhandahållas utan särskild avgift. De
borde mot denna bakgrund, enligt utskottet, inte omfattas av någon
prissättning i likhet med de s.k. centrala databaserna, såsom centrala
register över personer, företag och fastigheter/byggnader.
Trafikutskottet, som i betänkande 1995/96:TU19 ställde sig bakom
konstitutionsutskottets uppfattning, föreslog riksdagen att anta regeringens
förslag till mål för en nationell IT-strategi samt att godkänna regeringens
förslag till prioriterade statliga uppgifter när det gäller att främja IT-
utvecklingen. Tra- fikutskottet ansåg att regeringen i en skrivelse årligen
bör återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av utvecklingen på IT-
området. Detta borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagen följde utskottet.
Datalagskommittén (dir. 1995:91) har bl.a. haft i uppdrag att föreslå de
ändringar i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars
offentlighet som är motiverade för att grundlagsregleringen skall vara
anpassad till den nya tekniken och terminologin på området. Kommittén kommer
att presenterera sitt slutbetänkande den 2 april 1997.
Regeringen beslutade i maj 1996 att tillkalla en särskild utredare,
Grunddatabasutredningen (dir. 1996:43), med uppdrag att överväga hur vissa
centrala databasers tillgänglighet, service och kvalitet kan förbättras,
samtidigt som uppgiftslämnandet effektiviseras, samhällets kostnader minskar
och integritets- och säkerhetsaspekter beaktas. Utredningen skall i första
hand inriktas på de centrala person-, företags- och fastighetsdataregistren.
Utredaren skall bl.a. ta fram underlag som underlättar ställningstaganden till
frågor om ansvarsfördelning, finansiering och prissättning samt kvalitets- och
servicekrav. Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 1 maj 1997.
Riksdagens databaser, Rixlex, finns sedan den 1 juli 1996 tillgängliga gratis.
Rixlex innehåller bl.a. propositioner i fulltext fr.o.m. riksmötet 1993/94,
texterna i motioner, utskottsbetänkanden och protokoll fr.o.m. riksmötet
1989/90, planeringsinformation om arbetet i kammaren, föredragningslistor och
talarlistor, frågor och svar om EU och Europafrågor, svensk
författningssamling (SFS) i fulltext med register, regeringens
utredningsdirektiv till pågående utredningar samt sammanfattningar av domar
från Domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.
Riksdagen har numera också en s.k. hemsida på Internet. På denna finns
information under bl.a. följande rubriker: Debatt & beslut, De folkvalda, Så
arbetar riksdagen, Riksdagen informerar, EU och Rixlex.
Utskottets bedömning
Enligt utskottet bör det givetvis eftersträvas att samhällsinformationen görs
tillgänglig för alla. Utskottet har tidigare förespråkat möjligheten att
använda Internet för spridning av information från bl.a. riksdag, regering,
myndigheter och EU samt att offentliga rättsdatabaser och grundläggande
information om lagstiftningsprocessen och rättskällor i Sverige på sikt bör
tillhandahållas utan särskild avgift. I enlighet med detta har dels avgifterna
på Rixlex tagits bort, dels har Rixlex gjorts tillgängligt på Internet.
Samhällets informationsförsörjning är ett område som är föremål för ett
pågående berednings- och utvecklingsarbete. Utskottet vill framhålla vikten av
att informationstekniken används i sådana former att en positiv
samhällsutveckling främjas och att risker för t.ex. ett försämrat
integritetsskydd och kunskapsmässiga skillnader mellan olika grupper i
samhället motverkas. Med hänsyn till pågående utredningsarbete samt till
utvecklingen på området anser utskottet att motionerna får anses tillgodosedda
och avstyrker därför dessa.
Representation i styrelser och nämnder m.m.
Motionerna
I motion 1996/97:K207 av Marie Wilén (c) begärs ett tillkännagivande om att
eftersträva en ökad representation av unga människor i statliga utredningar
och kommittéer (yrkande 2). Det är enligt motionären viktigt att samhället
bättre tar till vara unga människors engagemang och vilja till inflytande i
den demokratiska processen. Detta kan ske genom ökad representation av unga
människor i statliga utredningar och kommittéer.
I motion 1996/97:K506 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i gällande
bestämmelser så att samtliga riksdagspartier blir representerade i alla
nämnder och liknande organ där regeringen utser ledamöter (yrkande 1), i
Försvarets underrättelsenämnd (yrkande 2), i Rikspolisstyrelsen (yrkande 3)
samt i Registernämnden (yrkande 4).
I motion 1996/97:Fö203 av Eva Zetterberg m.fl. (v) begärs att riksdagen ger
regeringen i uppdrag utöka underrättelsenämnden så att samtliga
riksdagspartier får representation (yrkande 2).
I motion 1996/97:K524 av Kia Andreasson m.fl. (mp) hemställs om ett
tillkännagivande om Palmekommissionen. Motionärerna anser att ordföranden bör
vara opolitisk, liksom den övriga kommissionen. Om Palmekommissionens
ordförande skall vara politiskt tillsatt anser motionärerna att alla partier
som är företrädda i riksdagen bör ha tillträde till kommissionen eventuellt
som adjungerande ledamöter.
Bakgrund
I betänkande 1995/96:KU1 behandlade konstitutionsutskottet ett avsnitt ur 1995
års kompletteringsproposition som avsåg riktlinjer för förvaltnings-
myndigheternas ledningsformer. Riktlinjerna innebar att regeringen som
ledningsform för centrala förvaltningsmyndigheter skall välja enrådighetsverk
eller styrelse. Utskottet ansåg att intresset av samhällelig insyn och
medborgerligt inflytande inte tillgodosågs tillräckligt genom de av regeringen
föreslagna riktlinjerna. Utskottet förordade att huvudregeln enligt det s.k.
verkledningsbeslutet skulle återinföras, dvs. att statliga myndigheter normalt
skall ha en lekmannastyrelse vid sidan av myndighetschefen.
I betänkande 1995/96:KU7 behandlade utskottet en motion där det bl.a.
yrkades att man borde efterfråga både invandrare, unga och kvinnor till de
olika utredningar och kommittéer som tillsätts. Utskottet redogjorde för
Civildepartementets promemoria Ålderssammansättningen i centrala myndigheters
styrelser och i det statliga kommittéväsendet (Ds 1995:58). I promemorian
redovisas en kartläggning av ålderssammansättningen i centrala myndigheters
styrelser och i statliga kommittéer vid årsskiftet 1994/95. Utskottet framhöll
i sin bedömning att det är betydelsefullt att statliga kommittéer och
utredningar ges en så allsidig och kompetent sammansättning som möjligt. För
att erhålla en bred förankring är det således av vikt att även invandrare och
unga deltar i dessa sammanhang. Utskottet utgick från att det från de
politiska partiernas och andra nominerande instansers sida finns ett intresse
av att nominera kandidater till kommittéer och utredningar så att dessa ges en
så allsidig och kompetent sammansättning som möjligt. Vidare förutsatte
utskottet att regeringen strävar efter att efterfråga en bred förankring och
ur jämställdhetssynpunkt acceptabel sammansättning. Utskottet avstyrkte
motionen.
Konstitutionsutskottet uttalade bl.a. följande med anledning av en
granskningsanmälan som gällde tillsättande av ledamöter i Exportkontrollrådet
(bet. 1995/96:KU30 s. 64 f.).
Principiellt vill utskottet anföra följande beträffande regeringens
utnämnningsmakt. Regeringens utseende av ledamöter i myndigheternas styrelser
är väsentligen ett oreglerat område, vilket innebär att regeringen utan
inskränkningar har rätt att utse vem eller vilka den vill som ledamot eller
ledamöter i myndigheternas styrelser och liknande. Denna rätt faller tillbaka
på att regeringen har det grundläggande ansvaret för hur myndigheterna sköter
sina uppgifter och därmed också vilka som ingår i dess ledning. Mot denna
bakgrund är det naturligt att regeringen sakligt bedömer förmågan att i olika
hänseenden kunna sköta ett visst uppdrag hos en person som föreslagits till
detta uppdrag.
Till detta skall läggas att regeringen enligt en praxis för en dialog med de
politiska partierna i de fall där politiska företrädare skall utses.
Innebörden av denna praxis är att partierna lämnar förslag, att regeringen
ibland kan återförvisa enskilda förslag till partierna och att regeringen till
slut utser den eller de personer som bäst svarar mot de krav som ställts upp.
Utskottet finner emellertid skäl att betona att regeringens frihet inte får
innebära att regeringen vänder sig direkt till enskilda personer, med
förbigående av partiorganisationerna, i samband med rekryteringar av
partiföreträdarna till olika uppdrag. Enligt utskottet förväntas regeringen i
sin utnämningspolitik undvika en likriktning av sammansättningen av en
styrelse eller ett råd. Sättet på vilket ledamöterna utses utgör i sig en viss
garanti för mångfald.
Av 4 § förordningen (1988:552) med instruktion för Försvarets
underrättelsenämnd framgår att Försvarets underrättelsenämnd består av sex
personer samt att en av ledamöterna är ordförande. Enligt 12 § utses
ledamöterna av regeringen för en bestämd tid. Regeringen utser ordförande.
Förordnandet ges för en bestämd tid. Regeringen beslutade den 19 december 1996
att tillkalla en kommitté som skall se över underrättelsetjänstens uppgifter,
ledning och utformning. Kommittén skall också belysa Försvarets
underrättelsenämnds verksamhet, nämndens roll och dess förhållande till
regeringen. Vidare skall kommittén överväga nämndens sammansättning och om
ytterligare specialistkompetens bör knytas till nämnden. Uppdraget skall
redovisas senast den 30 december 1998.
Rikspolisstyrelsens styrelse består enligt 19 § förordningen (1989:773) med
instruktion för Rikspolisstyrelsen av högst åtta personer, rikspolischefen
medräknad. Regeringen utser enligt 31 § dessa för en bestämd tid.
Registernämnden består enligt 2 § förordningen (1996:730) med instruktion
för Registernämnden av högst åtta ledamöter. En av ledamöterna är ordförande
och en är vice ordförande. Ledamöterna utses enligt 13 § av regeringen för en
bestämd tid. Regeringen utser ordförande och vice ordförande för en bestämd
tid.
Regeringen beslutade den 29 september 1994 att tillkalla en kommission med
uppgift att gå igenom brottsutredningen av mordet på statsminister Olof Palme
och göra en på denna genomgång grundad redovisning. Regeringen beslutade samma
dag att ordförande i kommissionen skulle vara landshövding Sigvard Marjasin.
Regeringen beslutade den 20 december 1994 att utse generaldirektören Inga-
Britt Ahlenius, docenten Hans-Gunnar Axberger, kommunalrådet Gun-Britt
Mårtensson samt hovrättspresidenten Håkan Winberg till ledamöter i
kommissionen.
Sigvard Marjasin entledigades från uppdraget som ordförande den 6 juni
1996. Landshövding Lars Eric Ericsson förordnades att fr.o.m. den 15 augusti
1996 vara kommissionens ordförande. Kommissionen beräknas avsluta sitt arbete
andra halvåret 1997.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare uttalat att regeringens utseende av ledamöter i
myndigheternas styrelser väsentligen är ett oreglerat område, vilket innebär
att regeringen utan inskränkningar har rätt att utse vem eller vilka den vill
som ledamöter i myndigheternas styrelser och liknande. Denna rätt faller
tillbaka på att regeringen har det grundläggande ansvaret för hur
myndigheterna sköter sina uppgifter och därmed också för vilka som ingår i
deras ledning. Enligt praxis för regeringen en dialog med de politiska
partierna i de fall där politiska företrädare skall utses.
När det gäller representationen i statliga utredningar och kommittéer anser
utskottet att det är betydelsefullt att dessa ges en så allsidig och kompetent
sammansättning som möjligt. Utskottet utgår, liksom tidigare, från att de
politiska partierna är intresserade av att nominera kandidater så att denna
målsättning uppnås.
Utskottet vill inte föreslå några ändringar med anledning av motionerna utan
avstyrker dessa.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ombudsmannaverksamheten
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K301 och 1996/97:K407,
res. 1 (mp)
2. beträffande lobbyverksamhet m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K302 och 1996/97:K519,
3. beträffande alkoholfri representation
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K515, 1996/97:K538 och
1996/97:So655 yrkande 8,
res. 2 (mp)
4. beträffande rätten till tolkhjälp
att riksdagen avslår motion 1996/97:K401,
5. beträffande myndigheters roll m.m.
att riksdagen avslår motion 1996/97:K210,
6. beträffande myndigheters telefonservice
att riksdagen avslår motion 1996/97:K528,
7. beträffande totalförsvarsdepartement m.m.
att riksdagen avslår motion 1996/97:K205,
8. beträffande myndigheters information
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K521och 1996/97:K901,
9. beträffande representation i styrelser och nämnder m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K207 yrkande 2, 1996/97:
K506, 1996/97:K524 och 1996/97:Fö203 yrkande 2.
res. 3 (v, mp)
Stockholm den 18 mars 1997
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s),
Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Widar Andersson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger
(m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m),
Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nikos Papadopoulos (s) och Nils
Fredrik Aurelius (m).
Reservationer
1. Ombudsmannaverksamheten (mom. 1)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Utskottet vill
åter? och slutar med ?avstyrker motionerna.? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill åter framhålla den särställning som Riksdagens ombudsmän (JO)
har. Någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet anser inte
utskottet att det finns.
När det gäller de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen anser
utskottet att dessa bör läggas samman till en gemensam ombudsman underställd
riksdagen. Denne ombudsman skulle kunna bli en ombudsman för mänskliga
rättigheter. Uppgifterna skulle, förutom de uppgifter som i dag tillkommer
JämO, DO, BO och Handikappombudsmannen, även kunna omfatta frågor som gäller
grupper som är utsatta för kränkningar och vilkas intressen i dag inte
tillvaratas av något ombudsmannaorgan, t.ex. invandrare, flyktingar,
misshandlade kvinnor, homosexuella m.fl. Det bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ombudsmannaverksamheten
att riksdagen med avslag på motion 1996/97:K301 och med anledning av motion
1996/97:K407 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
2. Alkoholfri representation (mom. 3)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet
finner inte? och slutar med ?avstyrks därför.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet bör riksdagen vara föregångare i det offentliga livet genom
att införa alkoholfri representation i alla de sammanhang där riksdagen är
värd. Alkoholmissbruk är ett av de största samhällsproblemen i Sverige.
Konsekvenserna av detta missbruk är omfattande inte bara vad gäller
resursanvändningen inom sjukvården, utan också för produktion och
arbetskapacitet. Av tradition anses alkoholservering ingå i den offentliga och
privata representationen i Sverige. Talmanskonferensen bör, enligt utskottet,
få i uppdrag att utreda formerna för att införa alkoholfri representation när
riksdagen är värd. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande alkoholfri representation
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K515, 1996/97: K538 och
1996/97:So655 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Representation i styrelser och nämnder m.m. (mom. 9)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet har
tidigare? och slutar med ?avstyrker dessa.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet bör samtliga riksdagspartier vara representerade i alla
nämnder och liknande organ där regeringen utser ledamöter. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande representation i styrelser och nämnder m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K207 yrkande 2 och 1996/97:K524
samt med anledning av motionerna 1996/97:K506 och 1996/97:Fö203 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.