I detta betänkande behandlar utskottet
ett regeringsförslag om en ny
rättshjälpslag m.m. Avsikten med
förslaget är att modernisera
rättshjälpslagstiftningen och åstadkomma
besparingar på rättshjälpsanslaget. En
principiell nyhet är att rättshjälpen
föreslås bli generellt subsidiär till
rättsskyddet. Den som har en
rättsskyddsförsäkring som täcker den
aktuella angelägenheten skall inte få
rättshjälp. Inte heller skall den som
med hänsyn till sitt försäkringsskydd i
övrigt eller sina ekonomiska och
personliga förhållanden borde haft en
rättsskyddsförsäkring kunna få
rättshjälp om det inte finns särskilda
skäl.
Till betänkandet har fogats 21
reservationer (c, fp, v, kd, och mp)
Propositionen
1996/97:9 vari yrkas att riksdagen antar
regeringens förslag till
1. rättshjälpslag,
2. lag om offentligt biträde,
3. lag om rätt för Domstolsverket att
överklaga vissa beslut om ersättning
m.m.,
4. lag om ändring i äktenskapsbalken,
5. lag om ändring i brottsbalken,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
7. lag om ändring i lagen (1944:133) om
kastrering,
8. lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken,
9. lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol,
10. lag om ändring i lagen (1957:668)
om utlämning för brott,
11. lag om ändring i lagen (1958:642)
om blodundersökning m.m. vid utredning
av faderskap,
12. lag om ändring i lagen (1959:254)
om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge,
13. lag om ändring i lagen (1963:193)
om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge ang. verkställighet av
straff m.m.,
14. lag om ändring i lagen (1969:644)
om vissa rättigheter för statslösa
personer och politiska flyktingar,
15. lag om ändring i lagen (1970:375)
om utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet av
vård eller behandling,
16. lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar,
17. lag om ändring i
förvaltningsprocesslagen (1971:291),
18. lag om ändring i lagen (1972:260)
om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom,
19. lag om ändring i lagen (1973:188)
om arrendenämnder och hyresnämnder,
20. lag om ändring i lagen (1976:19) om
internationellt samarbete rörande
lagföring för brott,
21. lag om ändring i lagen (1976:839)
om statens va-nämnd,
22. lag om ändring i lagen (1977:729)
om patentbesvärsrätten,
23. lag om ändring i lagen (1978:801)
om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet,
24. lag om ändring i lagen (1982:395)
om Kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning,
25. lag om ändring i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.,
26. lag om ändring i lagen (1988:609)
om målsägandebiträde,
27. lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall,
28. lag om ändring i smittskyddslagen
(1988:1472),
29. lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529),
30. lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av
unga,
31. lag om ändring i lagen (1991:572)
om särskild utlänningskontroll,
32. lag om ändring i lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård,
33. lag om ändring i lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård,
34. lag om ändring i lagen (1993:388)
om införande av lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa
funktionshindrade,
35. lag om ändring i lagen (1996:242)
om domstolsärenden.
Lagförslagen, som granskats av
Lagrådet, har fogats till betänkandet,
se bilaga 1.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
propositionen
1996/97:Ju4 av Eva Björne (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda konsekvenserna för
dem som saknar försäkring om
rättshjälpen görs subsidiär till
rättsskyddet,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att beslut som fattas i
Utlänningsnämnden rörande rättshjälp i
ut-länningsärende skall kunna ställas
under prövning i ett fristående organ.
1996/97:Ju5 av Kia Andreasson m.fl. (mp)
vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens
förslag att rättshjälpen skall göras
generellt subsidiär till rättshjälpen,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås,
beslutar om sådan ändring av 9 § i
förslaget till rättshjälpslag som
anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om rådgivning,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevisning och utredning,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om instansordningen i frågor om
offentligt biträde i utlänningsärenden,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning till
rättshjälpsbiträden och offentliga
biträden,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om besparingar.
1996/97:Ju6 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att reglerna rörande
rättshjälp skall utformas enligt de
förslag som framförts i motionen.
1996/97:Ju7 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att propositionens förslag
att låta den enskildes behov av skydd i
rättsliga frågor bli beroende av
försäkringsbolagens försäkringsvillkor
inte står i överensstämmelse med
Europarådets resolution 78 (8),
2. att riksdagen avslår 9 § i
regeringens förslag till ny
rättshjälpslag,
3. att riksdagen beslutar att 6 §
första stycket i regeringens förslag
till rättshjälpslag skall ha följande
lydelse: Rättshjälp får beviljas en
fysisk person vars ekonomiska underlag
enligt 38 § inte överstiger ett belopp
som motsvarar sju gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde året innan
rättshjälp begärs,
4. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring i regeringens
förslag till rättshjälpslag att den
rättsliga angelägenhetens art,
omfattning och betydelse skall vara
avgörande för rätten till biträde i
förvaltningsdomstolarna,
5. att riksdagen beslutar att 8 § i
regeringens förslag till rättshjälpslag
skall ha följande lydelse: Den som inte
har befogat intresse av att få sin sak
behandlad får inte beviljas rättshjälp,
6. att riksdagen beslutar att 13 § i
regeringens förslag till rättshjälpslag
skall ha följande lydelse: Den som är
eller har varit näringsidkare får inte
beviljas rättshjälp i angelägenhet som
uppkommit i hans näringsverksamhet om
det inte finns skäl för rättshjälp med
hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska
och personliga förhållanden och
omständigheterna i övrigt,
7. att riksdagen avslår 11 § 1 i
regeringens förslag till rättshjälpslag,
8. att riksdagen avslår 34 § i
regeringens förslag till rättshjälpslag,
9. att riksdagen beslutar att 17 § i
regeringens förslag till rättshjälpslag
skall tillföras ett tredje stycke med
följande lydelse: Om det föreligger
särskilda skäl betalar staten för
utredningskostnader som överstiger 10
000 kr,
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om vilken instans som bör
överpröva beslut om offentligt biträde i
utlänningsärenden,
11. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ny lagreglering av
förvarstagna barns rätt till offentligt
biträde, utökade möjligheter till
rättshjälp vid avvisning med omedelbar
verställighet och tidpunkten för
förordnande av offentligt biträde.
1996/97:Ju8 av Bengt Harding Olson m.fl.
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att avslå
regeringens proposition 1996/97:9 Ny
rättshjälpslag,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändringar i gällande
rättshjälpslag,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ny utredning om rättshjälpens
utformning.
Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1996/97
1996/97:Ju810 av Sonja Fransson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättshjälp hos
förvaltningsdomstol.
1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till utredning om
ersättningskostnaderna till
rättshjälpsbiträden och offentliga
biträden i enlighet med vad som anförts
i motionen,
1996/97:So425 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättshjälp.
Utskottet
Inledning
Rättshjälpslagen (1972:429) trädde i
kraft den 1 juli 1973 (prop. 1972:4,
JuU12, rskr. 205). Dessförinnan lämnades
statlig processuell rättshjälp i form av
fri rättegång i mål och ärenden vid
domstol samt genom offentlig försvarare
i brottmål enligt rättegångsbalken. Fri
rättegång kunde beviljas den som inte
hade ekonomiska förutsättningar att
betala de kostnader som kunde uppkomma i
rättegång vid domstol. Dessutom kunde
rättshjälp lämnas i huvudsakligen två
former. Dels fanns av landsting eller
kommun anordnade rättshjälpsanstalter
samt en statlig rättshjälpsanstalt, dels
fanns rättshjälp enligt en modell som
innebar att rättshjälp lämnades inom
vissa landstingsområden enligt avtal
mellan landstinget och Sveriges
advokatsamfund. Visst statsbidrag utgick
för verksamheten.
Rättshjälp enligt den gällande
regleringen lämnas i fyra olika former,
nämligen som allmän rättshjälp,
rättshjälp åt misstänkt i brottmål,
rättshjälp genom offentligt biträde och
som rådgivning. Dessutom betalas
kostnader för offentlig försvarare och
målsägandebiträde från
rättshjälpsanslaget.
Statens kostnader för rättshjälp
uppgick under budgetåret 1994/95 till
sammanlagt ca 870 miljoner kronor netto,
dvs. när rättshjälpsavgifter,
mervärdesskatt och återbetalade medel
avräknats. Till kostnaderna skall läggas
uteblivna intäkter för bl.a.
ansökningsavgifter. Några exakta
uppgifter om den sammanlagda storleken
av de uteblivna intäkterna finns inte.
De största utgiftsposterna utgörs av
rättshjälp åt misstänkt i brottmål (ca
364 miljoner kronor) och allmän
rättshjälp (ca 342 miljoner kronor).
Allmän rättshjälp kan lämnas till
fysisk person samt dödsbon i en rättslig
angelägenhet där det föreligger behov av
sådant bistånd. Från denna huvudregel
finns flera undantag, t.ex. ges inte
rättshjälp för upprättande av
äktenskapsförord eller i
fastighetstvister då den rättssökande
har eller borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring. Vidare skall
rättshjälp inte beviljas den som inte
har ett befogat intresse av att få sin
sak behandlad.
En ytterligare begränsning är
inkomstgränsen. Den som har en beräknad
årsinkomst som överstiger sju basbelopp
eller för närvarande 249 000 kr kan inte
få rättshjälp. Gränsbeloppet kan höjas
med hänsyn till den rättssökandes
försörjningsbörda.
Vid allmän rättshjälp betalar staten
kostnaderna för framför allt juridiskt
biträde men även för andra kostnader,
t.ex. för bevisning. Däremot omfattas
inte ersättning för motparts
rättegångskostnader som den rättssökande
kan tvingas betala om han eller hon
förlorar en process. Sådana kostnader
får den rättssökande alltså själv
betala. Däremot kan sådana kostnader
betalas från en rättsskyddsförsäkring.
Den rättssökande är skyldig att betala
en rättshjälpsavgift. Denna består av en
grundavgift vars storlek är beroende av
den rättssökandes ekonomiska
förhållanden samt av en tilläggsavgift
vars storlek beror dels på de ekonomiska
förhållandena, dels på kostnaderna för
rättshjälpen.
Rättshjälp genom rådgivning omfattar
rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i
nästan alla slags rättsliga
angelägenheter under högst en timme.
Rådgivning är öppen för alla oavsett
inkomst och sker mot en fastställd
avgift (för närvarande 250 kr för varje
påbörjad femtonminutersperiod). Avgiften
kan i vissa fall sättas ned.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål
utgår dels i form av offentlig
försvarare enligt bestämmelserna i 21
kap. rättegångsbalken, dels som annan
rättshjälp åt misstänkt i brottmål
enligt rättshjälpslagen.
Rätten till offentlig försvarare är
inte beroende av den misstänktes
ekonomi. Däremot kan annan rättshjälp åt
misstänkt i brottmål komma i fråga bara
för tilltalade som hör till de sämst
ställda grupperna. Denna form av
rättshjälp ersätter den tilltalades
kostnader för bl.a. bevisning. Någon
rättshjälpsavgift utgår inte. Om den
tilltalade döms för brottet blir han
återbetalningsskyldig för såväl
kostnaden för sitt försvar som för den
rättshjälp han fått i målet.
Återbetalningsskyldigheten får dock inte
överstiga vad den dömde skulle ha fått
betala i rättshjälpsavgift om han eller
hon hade haft allmän rättshjälp.
Rättshjälp genom offentligt biträde
lämnas i vissa särskilt angivna typer av
mål och ärenden som rör den personliga
rörelsefriheten eller den kroppsliga
integriteten. I huvudsak rör det sig om
mål och ärenden på de psykiatriska och
sociala vårdlagstiftningarnas samt
utlänningslagens område. Den enskildes
ekonomi saknar betydelse för frågan om
offentligt biträde och någon avgift
eller återbetalningsskyldighet
förekommer inte.
Målsägandebiträde kan förordnas enligt
lagen (1988:609) om målsägandebiträde
för en målsägande som varit utsatt för
vissa angivna brott samt i fall då
målsäganden har ett särskilt starkt
behov av biträde. Målsägandens
ekonomiska situation saknar betydelse
och någon avgift utgår inte.
Rättshjälpslagen har under åren ändrats
vid flera tillfällen. Genom en mer
omfattande förändring år 1980 (prop.
1978/79:90, JuU30, rskr. 268) fick
domstolar och vissa myndigheter vidgade
befogenheter att besluta i
rättshjälpsfrågor samtidigt som de
rättshjälpsnämnder som inrättats vid
lagens tillkomst minskades från sex till
fyra.
Därefter har under 1980-talet vidtagits
en rad ändringar i RHL bl.a. i syfte att
minska statens kostnader för
rättshjälpen. Till grund för flera av
ändringarna låg förslag av
Rättshjälpsutredningen (Ju 1975:09) och
Rättshjälpskommittén (Ju1982:01).
Åren 1981 och 1982 höjdes rättshjälps-
och rådgivningsavgifterna (prop.
1980/81:20, JuU 1998/81:17, rskr. 65 och
1981/82:28, JuU 1981/82:19, rskr. 105).
År 1982 slopades möjligheterna till
rättshjälp i vissa typer av ärenden,
bl.a. för upprättande av
äktenskapsförord och testamente.
Samtidigt begränsades möjligheterna att
i vissa fall få rättshjälp innan ett
likartat mål, s.k. pilotfall, avgjorts
(prop. 1981/82:28, JuU 1981/82:42 och
JuU1981/82:52, rskr. 320). År 1983
gjordes rätten till allmän rättshjälp i
vissa fastighetstvister subsidiär till
rättsskyddsförsäkring och möjligheten
till biträde i bodelningsärenden
begränsades. Vidare infördes en ny
avgift, tilläggsavgift, som beräknas med
utgångspunkt i kostnaderna för
rättshjälpen (prop. 1982/83:61, JuU
1982/83:19, rskr. 172).
År 1988 genomfördes nya omfattande
förändringar av RHL. Ändringarna innebar
bl.a. att rättshjälpsavgifterna
halverades, och avgifternas anknytning
till basbeloppet, som tagits bort år
1983, återinfördes. Den övre
inkomstgränsen för rätt till allmän
rättshjälp höjdes, och ytterligare
ärendetyper undantogs från den allmänna
rättshjälpen (prop. 1987/88:73, JuU21,
rskr. 193).
Lagen (1988:609) om målsägandebiträde
trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.
1987/88:107, JuU33, rskr. 259). Rätten
till målsägandebiträde utvidgades år
1991 (prop. 1989/90:158, 1990/91:JuU4,
rskr. 16) och år 1994 (prop. 1993/94:26,
JuU12, rskr. 124)
Den 1 juli 1989 ändrades reglerna för
allmän rättshjälp i fastighetstvister
och patientskadeärenden (prop.
1988/89:117, JuU19, rskr. 116).
I en proposition våren 1992 föreslog
regeringen i besparingssyfte att den
övre inkomstgränsen för rätt till allmän
rättshjälp skulle sänkas från sju till
fyra basbelopp. Propositionen, som
avstyrktes av utskottet, avslogs av
riksdagen (prop. 1991/92:159, JuU26,
rskr. 307).
Regeringen återkom hösten 1992 med nya
besparingsförslag som på utskottets
hemställan godtogs av riksdagen. Den 1
mars 1993 ändrades således
avgiftssystemet och de avgifter som den
rättssökande skall betala höjdes (prop.
1992/93:109, JuU12, rskr. 104).
Den 1 augusti 1995 infördes nya regler
för bestämmande av ersättning till
biträden enligt rättshjälpslagen och
offentliga försvarare (prop.
1994/95:150, bilaga 3, JuU26, rskr.
456).
Den nuvarande organisationen för
rättshjälpen infördes den 1 januari
1991. Rättshjälpsmyndigheten ersatte då
de fyra tidigare rättshjälpsnämnderna.
Samtidigt upphörde Besvärsnämnden för
rättshjälpen och dess uppgift att pröva
överklaganden enligt rättshjälpslagen
övertogs av en ny myndighet,
Rättshjälpsnämnden.
Rättshjälpsmyndigheten tog genom
reformen över en del
ekonomiadministrativa uppgifter i
rättshjälpsärenden från domstolarna.
Domstolsverket är central
förvaltningsmyndighet för bl.a. Rätts
hjälpsmyndigheten och skall således i
administrativt hänseende leda och
samordna Rättshjälpsmyndighetens
verksamhet. Domstolsverket har vidare
det samlade ansvaret för
rättshjälpsmedlens användning.
Domstolsverket har också rätt att föra
talan mot beslut om rättshjälp och att
begära att beslut om rättshjälp skall
upphöra.
Ärendets beredning
Dagens rättshjälpssystem har av många
uppfattats som komplicerat och
svårtillgängligt. En särskild
komplikation är att det existerar två
parallella system - den offentliga
rättshjälpen och det privata
rättsskyddet som normalt ingår som ett
moment i hemförsäkringen - och att dessa
i vissa fall överlappar varandra. Det
har i olika sammanhang också framförts
att systemet i sin helhet inte ger den
enskilde tillräckliga incitament för att
hålla nere kostnaderna. Statens
nettokostnader för rättshjälpen har
också ökat år för år. Med hänsyn till de
besparingskrav som numera gäller på alla
samhällsområden för att stärka de
offentliga finanserna har det också
ansetts angeläget att överväga vilka
besparingar som kan göras också
beträffande rättshjälpen.
Mot denna bakgrund tillkallades i juni
1993 en särskild utredare med uppdrag
att se över rättshjälpslagen (dir.
1993:77). Utredningen antog namnet 1993
års rättshjälpsutredning (i
fortsättningen Rättshjälpsutredningen).
Genom tilläggsdirektiv i augusti 1994
(dir. 1994:81) fick utredningen även i
uppdrag att se över ordningen för
utseende av offentliga försvarare.
Rättshjälpsutredningen lade i augusti
1995 fram betänkandet (SOU 1995:81) Ny
rättshjälpslag och andra bestämmelser om
rättsligt bistånd. Betänkandet har
remissbehandlats.
Regeringen tar i propositionen upp de
frågor som behandlats i betänkandet.
Utskottet har i ärendet inhämtat
yttranden från lagutskottet och
socialförsäkringsutskottet, se bilagorna
2-3. Yttrandena behandlas närmare i
detta betänkande under avsnitten om
rättshjälp vid skuldsanering och vid
äktenskapsskillnad (lagutskottet) och om
offentligt biträde i utlänningsärenden
(socialförsäkringsutskottet).
Under ärendets handläggning har
utskottet mottagit en delegation från
Sveriges advokatsamfund.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny
rättshjälpslag. Det nya systemet innebär
enligt regeringen förenklingar och en
ökad överskådlighet. Det förutses också
medföra stora besparingar - enligt
regeringens beräkningar 200 miljoner
kronor per år - samtidigt som
rättshjälpens grundläggande syfte
behålls, dvs. att rättshjälpen skall
utgöra ett yttersta skyddsnät för dem
som inte kan få rättsligt bistånd på
annat sätt.
De viktigaste nyheterna är enligt
regeringen följande:
- Rättshjälpen blir generellt subsidiär
till rättsskyddet. Den som har en
rättsskyddsförsäkring som täcker den
aktuella angelägenheten skall inte få
rättshjälp. Inte heller skall den som
med hänsyn till sitt försäkringsskydd i
övrigt eller sina ekonomiska och
personliga förhållanden borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring kunna få
rättshjälp om det inte finns särskilda
skäl.
- Rådgivning blir en inledning till
rättshjälp. Rådgivningen skall kunna
pågå i upp till två timmar.
- Inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp sänks till 210 000 kr per år.
- Avgörande för om rättshjälp skall
beviljas skall vara om den rättssökande
har behov av biträde.
- En ny regel införs som innebär att en
prövning alltid skall göras av om det är
rimligt att staten bidrar till
kostnaderna i det enskilda fallet.
- För att näringsidkare skall beviljas
rättshjälp i angelägenhet som rör
näringsverksamhet skall det krävas att
det finns särskilda skäl.
- En ny form av bistånd -
ersättningsgaranti - införs vid
bodelning. Biståndet innebär att staten
bidrar till kostnaderna för
bodelningsförrättare.
- För att rättshjälp skall beviljas i
angelägenheter som rör underhållsbidrag
skall det krävas att det finns särskilda
skäl.
- Genom bättre information och utökade
möjligheter till rådgivning minskar
enligt regeringen behovet av rättshjälp
i angelägenheter som rör
äktenskapsskillnad. Rätten till
rättshjälp begränsas därför i mindre
komplicerade äktenskapsskillnader där
någon egentlig tvist inte föreligger.
- Förmånen av biträde begränsas till att
avse högst 100 arbetstimmar. Under vissa
förutsättningar skall taket kunna
överskridas.
- Bestämmelserna om utredning förenklas
och görs enhetliga. Utredningskostnader
skall i fortsättningen ersättas med
sammanlagt högst 10 000 kr. I jämförelse
med nuvarande förhållanden innebär det
en utvidgning i vissa fall och en
begränsning i andra.
- Avgiftssystemet förenklas.
Rättshjälpsavgiften utgör en viss
procentuell andel av ersättningen till
rättshjälpsbiträdet. Systemet föreslås
innehålla sex avgiftsnivåer. Den
rättssökandes ekonomiska förhållanden
skall vara avgörande för vilken
procentuell andel som skall betalas.
Avgiften skall betalas till biträdet
allteftersom kostnaderna uppstår.
- Den som döms för ett brott skall
endast återbetala kostnaderna för
offentlig försvarare och
målsägandebiträde. Den dömde är dock
inte skyldig att att betala mer än vad
han eller hon skulle fått betala i
rättshjälpsavgift, dvs. som regel en
viss procentuell andel av kostnaderna
för den offentlige försvararen.
- För den som har små ekonomiska resurer
skall staten betala kostnaderna för
bevisning och inställelse till
förhandling i allmän domstol eller
Arbetsdomstolen. Detta slags bistånd kan
lämnas oberoende av om rättshjälp
beviljas eller inte och faller således
utanför rättshjälpssystemet. Den
rättssökande behöver inte betala någon
avgift för biståndet. Bistånd skall
kunna ges i allmän domstol i tvistemål,
brottmål och ärenden samt i
Arbetsdomstolen.
- Rätten till offentligt biträde
regleras direkt i respektive materiell
lagstiftning. Vissa gemensamma
bestämmelser tas in i en särskild lag om
offentligt biträde.
- Den nya regleringen föranleder
följdändringar i ett stort antal
författningar.
Förändringarna föreslås träda i kraft
den 1 december 1997.
Rättshjälpens förhållande till
rättsskyddsförsäkringar
Inledning
En rättsskyddsförsäkring ersätter
försäkringstagarens kostnader för det
rättsliga förfarandet i tvister som han
är inblandad i. Rättsskyddsförsäkring
ingår numera som en obligatorisk del i
de hemförsäkringar som säljs i Sverige.
Rättsskyddsförsäkringar finns i olika
former och för olika angelägenheter,
t.ex. för tvister som anknyter till hem,
fastighet, bil eller båt. Som regel
ingår rättsskyddsförsäkring som en del i
en annan försäkring, t.ex. i hem- eller
båtförsäkringar. I vissa fall kan en
rättsskyddsförsäkring tecknas som ett
tillägg till ett försäkringspaket,
vilket ofta är fallet vad gäller
försäkringar för näringsidkare. Det är
inte möjligt att teckna en generell
rättsskyddsförsäkring separat. Särskilda
rättsskyddsförsäkringar finns dock för
näringsidkare.
Enligt en rapport från Statistiska
centralbyrån (SCB) om
levnadsförhållandena i Sverige under
åren 1992-1993 (Offer för vålds- och
egendomsbrott 1978-1993, rapport nr 88 i
serien Levnadsförhållanden) har 95 % av
Sveriges befolkning hemförsäkring. Drygt
4 % saknar sådan försäkring medan ca en
halv % inte känner till om de är
försäkrade eller inte. De som inte är
försäkrade utgör i absoluta tal omkring
280 000 personer i åldrarna mellan 16
och 84 år.
Försäkringsbolagens kostnader för
rättsskyddet uppgick under år 1993 till
ca 140 miljoner kronor vilket avser dels
under året betalda ersättningar, dels
medel reserverade för framtida
utbetalningar. Kostnaderna för
rättsskyddet har under senare år sjunkit
något.
Rättsskyddsförsäkringarnas utformning
Varje försäkringsbolag ställer upp sina
villkor för rättsskyddsförsäkring. Det
råder dock en relativt överensstämmande
syn på omfattning och villkor.
Gemensamt för de olika försäkringarna
är att de gäller i tvistemål om tvisten
kan prövas av tingsrätt, hovrätt och
Högsta domstolen. Tvister som kan prövas
av fastighetsdomstol, Statens va-nämnd
och vattendomstol omfattas också. Om en
tvist först måste prövas av annan
instans (t.ex. skiftesman eller
arrendenämnd) täcks inte kostnaderna för
sådan förberedande prövning av
försäkringen. Rättsskyddsförsäkringen
gäller inte tvister som endast kan
prövas av förvaltningsmyndighet eller
förvaltningsdomstolar, t.ex.
fastighetsbildningsmyndighet,
hyresnämnd, länsstyrelse, länsrätt,
kammarrätt och regeringsrätten.
Rättsskyddet i motorfordons- och
båtförsäkring gäller även i vissa
brottmål.
Rättsskyddet täcker även tvister med
det egna försäkringsbolaget.
Undantagna från försäkringsskyddet är
tvister om mindre värden (ett halvt
basbelopp) för vilka det finns en
särskild reglering i rättegångsbalken,
se 1 kap. 3 §. Tvister som rätten
beslutat skall handläggas enligt
rättegångsbalkens allmänna regler
omfattas oavsett värde. Detsamma gäller
tvister med försäkringsbolaget om själva
försäkringsavtalet och tvister som skall
handläggas utomlands.
Rättsskyddet täcker inte tvister där
den rättssökande inte har ett befogat
intresse av att få sin sak behandlad och
inte heller tvister som faller under den
s.k. pilotfallsregeln i 8 § första
stycket 8 rättshjälpslagen, dvs. tvister
som kan anstå till dess en annan
rättslig angelägenhet, i vilket
anspråket stöder sig på väsentligen
likartad grund, slutligen har avgjorts.
Emellanåt låter försäkringsbolagen
pilotfallet ta medel i anspråk från
flera försäkringar.
Rättsskyddet i hem-, villa- och
fritidshusförsäkring gäller den
försäkrade i egenskap av privatperson
och avser skada i privatlivet. Utanför
Norden gäller försäkringen endast den
försäkrade i egenskap av resenär.
Försäkringen gäller inte för tvister
som har samband med eller aktualiseras
vid äktenskapsskillnad eller upplösning
av samboförhållanden eller för tvister
som har samband med den försäkrades
arbete, annan förvärvsverksamhet eller
tjänsteutövning.
Försäkringen omfattar inte heller
sådana tvister som gäller
borgensåtaganden i samband med andras
affärsverksamhet, överlåtna krav eller
ekonomiska åtgärder som till sin typ
eller omfattning är ovanliga för en
privatperson eller tvister som har sin
grund i brott som kräver uppsåt för
straffbarhet. Undantagna från
tillämpningsområdet för försäkringen är
också tvister som gäller den försäkrade
i egenskap av ägare till motorfordon
eller båt, dvs. då det finns möjlighet
till särskild försäkring.
Övriga försäkringar (bil, båt m.m.)
gäller för tvister som angår den
försäkrade i dennes egenskap av ägare
till det försäkrade föremålet. Vissa
undantag finns, t.ex. vid yrkesmässig
uthyrning av föremålet i fråga.
Förmåner
Rättsskyddsförsäkringen ersätter
kostnader för och arvode till ombud och
försvarare, kostnader för nödvändiga
utredningar, kostnader för bevisning i
rättegång och skiljeförfarande,
expeditionskostnader i domstol,
rättegångskostnader som
försäkringstagaren ålagts att betala sin
motpart, kostnader för särskild medlare
enligt 42 kap. 17 § RB och grundavgift
enligt 11 § rättshjälpslagen.
Tilläggsavgift enligt rättshjälpslagen
ersätts inte genom
rättsskyddsförsäkringen.
För att ersättning skall utgå krävs att
kostnaderna är skäliga och nödvändiga.
Kostnader som hade kunnat ersättas av
den allmänna rättshjälpen eller av
motparten ersätts inte. Vid förlikning
ersätts sådana rättegångskostnader som
ligger klart under vad som skulle ha
dömts ut om tvisten fullföljts.
Samtliga försäkringsbolag har någon
form av begränsning för hur stor
ersättning som kan betals ut. Gränsen
ligger enligt uppgift vanligen mellan
75 000 kr och 100 000 kr. Genom
tilläggsförsäkring kan i vissa fall ett
högre belopp utgå.
Den försäkrade får betala en självrisk
på vanligtvis 20 % av kostnaderna, dock
lägst 1 000 kr.
Ombud och ersättning till ombud
Den försäkrade har rätt att själv välja
advokat eller annan lämplig person som
ombud om inte valet skulle medföra
avsevärt ökade kostnader. Om personen i
fråga inte är advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå och inte heller
varit förordnad som biträde enligt
rättshjälpslagen eller som offentlig
försvarare prövas hans eller hennes
lämplighet av Försäkringsbolagens
rättsskyddsnämnd. Huvudman för nämnden
är Sveriges advokatsamfund.
Ombudens arvoden beräknas enligt högst
samma timkostnadsnorm som Domstolsverket
använder vid fastställande av taxa i mål
om äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan.
I de fall ombuds lämplighet prövas av
Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd kan
nämnden på begäran också pröva
skäligheten av arvodes- och
kostnadsersättning.
Tvister mellan den försäkrade och
försäkringsbolaget
Om den försäkrade är missnöjd med
försäkringsbolagets beslut i något
avseende kan han eller hon i första hand
vända sig till någon av de interna
prövningsnämnder eller kundombudsmän som
är knutna till bolaget.
Om frågan avser tolkning av
försäkringsvillkoren kan
försäkringstagaren begära att bolaget
hänskjuter frågan till
Skadeförsäkringens villkorsnämnd.
Tidigare var det obligatoriskt för
bolaget att hänskjuta en fråga till
nämnden när försäkringstagaren påkallade
detta. Numera har denna skyldighet
tagits bort.
Försäkringstagaren kan också vända sig
till Allmänna reklamationsnämnden eller
till allmän domstol.
Bolaget har skyldighet att informera
försäkringstagaren om de nu angivna
möjligheterna till prövning.
En jämförelse mellan rättshjälp och
rättsskydd
Rättshjälpen är en social förmån
finansierad av skattemedel medan
rättsskyddet bygger på ett avtal mellan
försäkringsbolaget och
försäkringstagaren och finansieras av
försäkringstagarna som kollektiv.
Rättsskyddsförsäkringens och
rättshjälpens tillämpningsområden är
delvis desamma, men vissa skillnader
finns. Rättshjälp kan beviljas för en
rättslig angelägenhet medan det för att
rättsskyddet skall gälla krävs att en
tvist uppkommit. Det innebär t.ex. att
upprättande av avtal kan omfattas av
rättshjälp men inte av en
rättsskyddsförsäkring. Skillnaden i
praktiken är dock inte så stor. Även
rättshjälp torde i många fall nekas om
det inte föreligger någon tvist eftersom
det måste finnas behov av någon
rättshjälpsförmån för att rättshjälp
skall utgå.
Några generella undantag för
familjerättsliga angelägenheter finns
inte inom rättshjälpssystemet utom vad
gäller bodelning, där möjligheterna till
rättshjälp är starkt begränsade.
Dessutom undantas uttryckligen
upprättande av äktenskapsförord,
testamente och gåvohandling. En stor del
av kostnaderna för den allmänna
rättshjälpen, eller ca 70 %, går till
angelägenheter som avser familjerätt.
Rättsskyddsförsäkringar omfattar
däremot som huvudregel inte tvister som
har samband med äktenskapsskillnad eller
upplösning av samboförhållande. Det
gäller även tvister som uppstår inom ett
eller två år därefter och som har
anknytning till äktenskapsskillnaden,
t.ex. vårdnadstvister. Tvister som rör
familjerätt och som uppstått senare än
två år efter en skilsmässa omfattas
normalt av rättsskyddsförsäkring;
detsamma gäller sådana familjerättsliga
tvister som inte har samband med en
skilsmässa eller upplösning av ett
samboförhållande. Eftersom en
rättsskyddsförsäkring endast gäller när
en tvist uppstått undantas upprättande
av äktenskapsförord, testamente och
gåvohandling också i
rättsskyddssystemet.
Den som är eller har varit
näringsidkare kan beviljas rättshjälp i
angelägenhet som har uppkommit i hans
eller hennes näringsverksamhet endast om
det finns skäl för rättshjälp med hänsyn
till verksamhetens art och begränsade
omfattning, näringsidkarens ekonomiska
och personliga förhållanden samt
omständigheterna i övrigt. Termen
näringsidkare har i rättshjälpslagen en
mer vidsträckt innebörd än det
skattemässiga näringsidkarbegreppet. Det
ställs t.ex. inte några krav på
vinstsyfte eller att verksamheten skall
uppta någon viss del av arbetstiden.
Detta innebär att den rättssökande anses
vara näringsidkare i många varierande
typer av angelägenheter och därmed
faller utanför rättshjälpen.
Rättsskyddet i villa- och
hemförsäkringen gäller endast för den
försäkrade i egenskap av privatperson.
Det omfattar således inte
näringsverksamhet, oavsett omfattningen
av verksamheten. Tvister som gäller
borgensåtaganden i samband med andras
affärsverksamhet omfattas heller inte av
försäkringen. Något motsvarande
uttryckligt undantag finns inte
beträffande rättshjälpen, men som regel
anses borgensåtagandet utgöra led i
näringsverksamheten. Vidare finns i
försäkringsvillkoren ett särskilt
undantag som gäller tvister om
ekonomiska åtgärder som till sin typ och
omfattning är ovanliga för en
privatperson. Detta undantag torde i
många fall motsvaras av den vidsträckta
tolkningen av näringsidkarbegreppet i
rättshjälpslagen. Varken rättshjälp
eller ersättning genom det rättsskydd
som ingår i hemförsäkringen torde därför
kunna erhållas för sådana
angelägenheter. Näringsidkare kan dock
som tidigare nämnts teckna en särskild
rättsskyddsförsäkring för
näringsverksamheten.
Tvister som har samband med den
försäkrades arbete eller annan
förvärvsverksamhet eller tjänsteutövning
omfattas inte heller av
försäkringsskyddet.
Någon särskild inskränkning av
möjligheterna till rättshjälp i
arbetsvister finns däremot inte.
Eftersom de som är fackföreningsanslutna
många gånger kan få hjälp från sin
fackförening utnyttjas rättshjälpen
främst av oorganiserade arbetstagare som
fackföreningen av någon anledning inte
bistår.
Rättshjälpen är heller inte begränsad
till angelägenheter vid viss myndighet
eller domstol. Med hänsyn till
förvaltningsmyndigheters och förvalt
ningsmyndigheters service- och
utredningsskyldighet gentemot den
enskilde anses det dock sällan föreligga
behov av rättshjälp i dessa
angelägenheter. Ett undantag är dock mål
vid förvaltningsdomstol angående
verkställighet av dom i vårdnads- eller
umgängesmål, där rättshjälp som regel
beviljas.
Rättsskyddsförsäkringen gäller däremot
aldrig för tvister som enbart kan prövas
av förvaltningsmyndigheter eller
förvaltningsdomstolar. Mot bakgrund av
den behovsprövning som görs vid
rättshjälp blir dock skillnaden i
praktiken inte så stor. Varken
rättshjälp eller rättsskydd kan alltså
normalt erhållas i dessa instanser.
Däremot kan rättshjälp genom offentligt
biträde beviljas i vissa mål om särskilt
ingripande åtgärder gentemot den
enskilde.
De förmåner som följer med rättshjälpen
respektive rättsskyddet är i huvudsak
desamma. Kostnader för bl.a. biträde,
utredning och bevisning betalas av
staten respektive försäkringsbolaget. På
några punkter skiljer sig dock systemen
åt. En väsentlig skillnad är att
försäkringsbolagen endast betalar
kostnader upp till ett visst belopp,
vanligen mellan 75 000 kr och 100 000
kr, medan rättshjälpen inte har någon
sådan begränsning. Vidare svarar
rättsskyddet för den ersättning för
motparts rättegångskostnader som den
försäkrade åläggs att betala av domstol.
Rättsskyddet ersätter inte kostnader för
verkställighet av dom eller utslag. Den
som beviljas rättshjälp är däremot
befriad från att betala avgift för
sådana åtgärder hos
kronofogdemyndigheten. Den som beviljas
rättshjälp behöver inte heller ställa
säkerhet vid kvarstad m.m. Någon
motsvarighet till detta finns inte inom
rättsskyddet.
Enligt 22 § rättshjälpslagen har ett
biträde rätt till skälig ersättning för
arbete, tidsspillan och utlägg som
uppdraget krävt. Regeringen bestämmer
den timkostnadsnorm som skall ligga till
grund för ersättningen. Ersättning
fastställs i mål eller ärende i domstol
av domstolen och i övriga fall av
Rättshjälpsmyndigheten. Biträdet är
enligt 23 § rättshjälpslagen förhindrad
att förbehålla sig eller ta emot
ersättning av huvudmannen utöver vad som
bestämts av domstolen respektive
Rättshjälpsmyndigheten.
Enligt villkoren i
rättsskyddsförsäkringarna beräknas
ombuds och försvarares arvoden enligt
högst samma timkostnadsnorm som
tillämpas inom rättshjälpsområdet.
Ersättningen till ombudet bestäms
vanligen av en skadereglerare lokalt hos
försäkringsbolaget. Bolaget kan påkalla
skiljeförfarande hos Sveriges
advokatsamfund angående skäligheten av
en advokats arvode och kostnader.
Ersättningen till ombud vars lämplighet
prövats av Försäkringsbolagens
rättsskyddsnämnd kan prövas av samma
nämnd om ombudet eller bolaget påkallar
detta.
Försäkringsersättningen ges formellt
till den försäkrade som ersättning för
de kostnader han haft för sitt ombud.
Försäkringsvillkoren innehåller därför
inte några bestämmelser om begränsningar
i ombudens möjligheter att förbehålla
sig eller ta emot ytterligare ersättning
utöver vad som utgått ur försäkringen.
Inom båda systemen skall den enskilde
bidra med egna medel. Vid rättshjälp
skall den rättssökande betala
rättshjälpsavgift och vid rättsskydd en
självrisk.
Systemet med rättshjälpsavgift är
uppdelat i två delar, grundavgift och
tilläggsavgift. Båda beräknas enligt
relativt komplicerade och detaljerade
regler. Grundavgiften beräknas med
ledning av den rättssökandes ekonomiska
förmåga och tilläggsavgiften på grundval
av den ekonomiska förmågan och
kostnaderna i ärendet.
Självrisken vid rättsskydd uppgår
vanligen till 20 % av kostnaderna i
ärendet, dock lägst 1 000 kr, och ställs
således inte i relation till
försäkringstagarens ekonomi.
Som tidigare nämnts ersätter
rättsskyddet kostnaden för
grundavgiften. Tilläggsavgiften täcks
inte av rättsskyddet utan den får den
rättssökande alltid betala själv.
Beslut om rättshjälp fattas av
Rättshjälpsmyndigheten, av domstolarna
och av advokater eller biträdande
jurister på advokatbyråer. Advokater kan
endast fatta gynnande beslut om
rättshjälp i förhållande till den
rättssökande.
På försäkringssidan finns
avtalsrättsliga bestämmelser om
handläggningen i bl.a.
konsumentförsäkringslagen. Dessutom har
försäkringsbolagen utarbetat gemensamma
riktlinjer för skaderegleringen vilka
bl.a. innehåller regler om konsekvent,
enhetlig och rättvis skadetillämpning
samt skyldighet för bolagen att motivera
sina beslut. Någon offentlighet eller
insyn i den enskilde skadereglerarens
verksamhet finns inte, men
Finansinspektionen och i viss mån även
Konsumentombudsmannen har tillsyn över
verksamheten. Vissa beslut inom
rättsskyddet fattas som tidigare nämnts
av Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd.
Utgångspunkter för regeringens förslag
Förhållandet mellan
rättsskyddsförsäkringarna och
rättshjälpen var föremål för
överväganden redan i samband med
rättshjälpslagens tillkomst (se prop.
1974:2 s. 240) och den har under åren
därefter kommit att aktualiseras i olika
sammanhang.
År 1983 infördes det s.k.
fastighetsundantaget i 8 § första
stycket 9 rättshjälpslagen (prop.
1982/83:61 s. 32 f, JuU 1982/83:19,
rskr. 172). Bestämmelsen har därefter
ändrats vid två tillfällen
(prop.1987/88:73, JuU 1987/88:21, rskr.
193 och prop. 1988/89:117, JuU19, rskr.
259). I sin nuvarande lydelse innebär
den att ägaren eller tidigare ägare av
en fastighet eller en byggnad som
huvudregel inte får beviljas rättshjälp
i angelägenhet som avser fastigheten
eller byggnaden om han har eller borde
ha haft rättsskyddsförsäkring.
Vidare föreslog Rättshjälpskommittén år
1984 i betänkandet (SOU 1984:66) Den
allmänna rättshjälpen att rättshjälpen
skulle göras subsidiär till rättsskyddet
i angelägenheter som rörde motordrivna
fordon, husvagnar och båtar. Förslaget
ledde emellertid inte till lagstiftning.
År 1988 infördes i 8 § första stycket 10
rättshjälpslagen en bestämmelse som
innebär att rättshjälp i princip inte
får beviljas i angelägenhet enligt
trafikskadelagen eller rörande
skadestånd som kan betalas från en
föreliggande ansvarsförsäkring (prop.
1987/88:73, JuU21, rskr. 193).
I ett utkast till lagrådsremiss som
utarbetades inom Justitiedepartementet
år 1992 föreslogs att den allmänna
rättshjälpen borde göras generellt
subsidiär till rättsskyddsförsäkringar
på så sätt att rättshjälp inte skulle få
beviljas i angelägenheter som omfattades
av rättsskyddsförsäkringar eller
liknande rättsskydd. Vid överläggningar
i Justitiedepartementet framkom
emellertid att frågan behövde övervägas
ytterligare, och några förändringar
föreslogs inte i den proposition som
senare förelades riksdagen (prop.
1992/93:109). Departementschefen anförde
emellertid (s. 19 f) att den allmänna
rättshjälpen på sikt borde göras
generellt subsidiär till
rättsskyddsförsäkringar. Utskottet
uttalade sig inte i frågan
(1992/93:JuU12).
Rättshjälpsutredningen föreslog en
reglering som innebär att rättshjälpen
blir subsidiär till
rättsskyddsförsäkringar. Enligt
förslaget skall rättshjälp inte kunna
beviljas den som har eller borde ha haft
en rättsskyddsförsäkring som täcker den
aktuella angelägenheten såvida det inte
föreligger synnerliga skäl att bevilja
rättshjälp med hänsyn till den
rättssökandes personliga förhållanden
och angelägenheternas art och betydelse.
Remissutfallet är blandat. En stor del
av kritiken riktar sig mot förslagets
utformning. Flera hävdar att ett stort
antal rättssökande med utredningens
förslag riskerar att ställas utan
rättsligt stöd. Andra remissinstanser
framför mer principiella skäl mot
förslaget såsom att rättslig hjälp är
ett statligt ansvar som inte kan
överlåtas på privata subjekt eller att
en ordning där statlig rättshjälp är
subsidiär till rättsskyddsförsäkringar
inte skulle vara förenliga med
Europarådets resolutioner om rättshjälp.
Regeringen kan för sin del inte se
några principiella hinder mot att
rättshjälpen generellt görs subsidiär
till rättsskyddsförsäkringar. Tvärtom är
det enligt regeringens mening en högst
rimlig ordning att den som genom
försäkring redan har ett skydd som
täcker den aktuella angelägenheten inte
dessutom skall beviljas rättshjälp. Det
viktiga är enligt regeringen i stället
att ett sådant system ges en utformning
som ser till att de som behöver
rättsligt stöd också får det. Regeringen
konstaterar i sammanhanget att en
övervägande del av Sveriges befolkning
numera har rättsskyddsförsäkring och att
det redan gjorts undantag från principen
om att rättshjälpen är primär i
förhållande till försäkringar.
Europarådets resolution (78) 8 är
enligt regeringen allmänt hållen. Den
innebär i stora drag att alla skall ha
rätt till nödvändigt rättsligt bistånd
vid förfaranden i domstol. Den del av
kostnaden för det rättsliga förfarandet
som en rättssökande själv skall stå för
får inte överstiga vad denne kan betala
utan otillbörliga svårigheter. Staten
skall enligt resolutionen ha ansvaret
för finansieringen av rättshjälpen.
Regeringen menar att resolutionen
naturligtvis bör beaktas vid
utformningen av reglerna om rättshjälp.
En regel som innebär att rättsskyddet
skall utnyttjas i första hand medför
enligt regeringens mening inte att
finansieringen av rättshjälpen överlåts,
utan att statens ansvar kommer in först
när en försäkringslösning inte står den
rättssökande till buds. Om de övriga
krav som ställs upp i rekommendationen
uppfylls beror enligt regeringen på hur
bestämmelserna utformas.
Inte heller Europarådets resolution
(76) 5 om rättshjälp för utlänningar
kommer enligt regeringen i strid med
förslaget om att göra rättshjälpen
subsidiär till rättsskyddet.
Regeringen konstaterar vidare att det
inom rättsväsendet under innevarande
mandatperiod skall sparas sammanlagt en
miljard kronor varav 600 miljoner kronor
skall läggas ut under budgetåren 1997
och 1998. Om rättshjälpen görs subsidiär
till rättsskyddet kan enligt regeringen
stora besparingar göras. Regeringen
uppskattar besparingarna på
rättshjälpsanslaget till knappt 200
miljoner kronor. Härtill kommer andra
besparingar som inte är direkt mätbara
eller kan anges i siffror. Eftersom de
nya reglerna inte kommer att gälla i
ärenden där rättshjälp beviljats enligt
den nuvarande lagen kommer besparingarna
att slå igenom fullt ut först efter att
den nya lagen trätt i kraft. Regeringen
beräknar att besparingen det första året
torde uppgå till ca 75 miljoner kronor
och först året därefter till närmare 200
miljoner kronor.
Utskottet återkommer till
budgetfrågorna på rättshjälpsområdet i
betänkandet 1996/97:JuU1.
Bestämmelsernas närmare utformning
Regeringen anser att bestämmelserna bör
utformas så att den som har en
rättsskyddsförsäkring som täcker den
aktuella angelägenheten inte skall få
rättshjälp. Inte heller skall den som
med hänsyn till sitt försäkringsskydd i
övrigt eller sina ekonomiska och
personliga förhållanden borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring kunna få
rättshjälp, om det inte finns särskilda
skäl.
Regeringen menar att en fortsatt hög
anslutningsgrad till
rättsskyddsförsäkringarna måste
säkerställas. Bestämmelserna bör därför
knyta an till den rättssökandes
försäkringsskydd i övrigt; den som har
en hemförsäkring eller motsvarande
försäkringsskydd men väljer bort
rättsskyddsmomentet bör inte beviljas
rättshjälp. Genom en sådan reglering
anser regeringen att det saknas skäl för
försäkringsbolagen att lansera nya
försäkringar utan rättsskyddsmoment. En
sådan lösning bör enligt regeringen
kunna bidra till en fortsatt hög
försäkringstäckning.
Enligt regeringens mening bör
rättshjälp heller inte komma i fråga för
personer som helt och hållet avstått
från försäkringsskydd men som haft
möjlighet att skaffa ett sådant.
Regeringen anser dock att det kan finnas
situationer när någon blir inblandad i
en tvist som är av särskilt stor
betydelse för honom då det skulle vara
stötande att neka rättshjälp även om han
lever under sådana goda förhållanden att
han borde ha haft rättsskyddsförsäkring.
För sådana situationer, som alltså
främst tar sikte på den rättsliga
angelägenhetens art och betydelse, bör
det enligt regeringen finnas en
möjlighet till undantag från
huvudregeln.
Ett sådant exempel är enligt regeringen
när åklagaren inte kan bistå ett
brottsoffer och denne heller inte har
rätt till målsägandebiträde. I ett
sådant fall anser regeringen att det kan
finnas anledning att staten bidrar till
kostnaderna genom att bevilja
rättshjälp. Andra situationer är enligt
regeringen tvister där barn är
inblandade.
Regeringen framhåller att ett system
som innebär att rättshjälpen blir
subsidiär till rättsskyddet inte får
utformas så att det ställer de svagaste
grupperna utan något skydd. Många lever
enligt regeringen under sådana
omständigheter att det inte är möjligt
att hänvisa dem till
försäkringsalternativ. Som exempel på
sådana personer nämns de som inte har
något hem att försäkra eller nyligen
skaffat sig en bostad, t.ex. efter en
äktenskapsskillnad, utlandsvistelse,
vräkning eller långvarig vistelse på
sjukhus eller anstalt. Andra exempel är
ungdomar som nyligen flyttat hemifrån
samt personer med små ekonomiska
resurser, språkproblem eller andra
sociala problem. Dessa bör enligt
regeringen även i fortsättningen kunna
få rättshjälp. Regeringen framhåller det
vidare som självklart att det aldrig kan
bli fråga om att neka rättshjälp till
den som avstått från försäkring för att
få råd med mat och kläder till sig själv
eller sina barn.
Lagrådet har bl.a. pekat på att regeln
om att rättshjälp inte skall beviljas
den som borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring kan få en avsevärt
mer begränsad effekt än som antagits om
förutsättningarna för rättsskyddet
ändras. Tolkningen av den s.k. borde-
regeln blir därför enligt Lagrådet till
stor del direkt beroende av om och i
vilken utsträckning försäkringsbolagen
väljer att behålla eller förändra
rättsskyddets nuvarande omfattning och
villkor i övrigt. Lagrådet framhåller
att en flexibel tillämpning för berörda
situationer torde vara ofrånkomlig,
eftersom behoven av juridiskt biträde
annars inte skulle tillgodoses i
tillräcklig mån vare sig genom
rättsskyddet eller genom rättshjälpen.
Regeringen anför att dess förslag om
utformningen av den aktuella
bestämmelsen bör bidra till att främja
det angelägna önskemålet om fortsatt hög
försäkringstäckning.
Regeringen konstaterar likväl att borde-
regeln, som Lagrådet anför, kan få en
mer begränsad effekt om
rättsskyddsförsäkringarnas utformning
förändras väsentligt. I en sådan
situation torde enligt regeringen en
flexibel tillämpning av borde-regeln
vara ofrånkomlig från
rättssäkerhetssynpunkt. Den nu
föreslagna konstruktionen av
bestämmelsen sammantaget med
undantagsbestämmelsen om särskilda skäl
ger enligt regeringens mening
tillräckliga garantier för att den
enskilde inte skall behöva lida någon
rättsförlust till följd av eventuella
förändringar på försäkringsmarknaden.
Regeringen anför i sammanhanget också
att den har för avsikt att följa upp det
nya systemet och att göra en utvärdering
av bestämmelserna när de har varit i
kraft en tid.
Motionerna
I motion Ju8 (fp) yrkas avslag på
propositionen. Motionärerna vänder sig
mot grundtanken i propositionen att
rättshjälpen skall vara subsidiär till
rättsskyddsförsäkringar, och de anför
att de förslag som läggs fram kan få
oönskade effekter på inte minst
familjerättens område. De efterlyser
vidare en uppstramning av den nuvarande
rättshjälpslagen och, om behov på sikt
skulle uppstå, en ny utredning om
rättshjälpens former. I motion Ju7 (v)
begärs att riksdagen skall avslå
förslaget om att göra rättshjälpen
subsidiär till rättsskyddsförsäkringar.
Motionärerna anser att förslaget står i
strid med Europarådets resolution (78)
8. De anser vidare att regleringen av i
vilka fall rättshjälp skall beviljas den
som saknar rättsskyddsförsäkring är
otillfredsställande och att den inte bör
införas. Även i motion Ju5 (mp) avstyrks
förslaget vad beträffar rättshjälpens
förhållande till
rättsskyddsförsäkringarna, främst med
hänvisning till att det är oklart vilket
rättsförsäkringsskydd som kommer att
erbjudas på försäkringsmarknaden i
framtiden och i vilken utsträckning
rättsskyddsförsäkringar kommer att
tecknas. Om förslaget skulle bifallas
förespråkar motionärerna en mer utförlig
lagreglering av i vilka fall rättshjälp
skall beviljas den som saknar
rättsskyddsförsäkring. I motion Ju4 (m)
slutligen begärs en utredning av
konsekvenserna av regeringens förslag i
denna del.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att den nuvarande
rättshjälpslagen har varit i kraft i mer
än 20 år och att den under denna tid har
ändrats vid ett mycket stort antal
tillfällen. Lagen är i dag
svårtillgänglig och komplicerad att
tillämpa. Inte minst har avgiftssystemet
fått en utformning som även för den
juridiskt bildade framstår som
invecklat.
Ett problem är också att förhållandet
mellan de parallella system som
existerar - rättshjälpen och
rättsskyddet - inte har fått en
tillfredsställande lösning med nuvarande
reglering. Utskottet noterar t.ex. att
staten i dag genom rättshjälpen beviljar
medborgarna förmåner av ett slag som det
stora flertalet ändå kan erhålla via en
vanlig hemförsäkring. Ett annat problem
är att de båda systemen delvis
överlappar varandra, t.ex. genom att den
rättsskyddsförsäkrade kan få
grundavgiften för rättshjälpen ersatt ur
försäkringen.
Den kanske viktigaste invändningen som
framförts mot rättshjälpslagen är ändå
att den, trots ett flertal ändringar av
bestämmelserna, är mycket
kostnadskrävande och att de åtgärder som
vidtagits inte har varit tillräckligt
kostnadsdämpande. Här kan nämnas att
statens totala kostnader för
rättshjälpen budgetåret 1989/90 var ca
494 miljoner kronor och att de för
budgetåret 1993/94 hade stigit till ca
874 miljoner kronor. I årets
budgetproposition (prop. 1996/97:1
utg.omr. 4, avsnitt 9.1) beräknar
regeringen rättshjälpskostnaderna för år
1996 till över 900 miljoner kronor.
Mot dessa kostnadsökningar skall
ställas de nedskärningar av statens
utgifter på olika områden som riksdagen
beslutat om under senare år. Även för
kommande år kan förutses betydande
besparingar inom statsförvaltningen.
Enbart inom Justitiedepartementets
arbetsområde skall enligt vad som anförs
i budgetpropositionen kostnaderna minska
med 630 miljoner kronor t.o.m.
budgetåret 1998.
Utskottet anser mot den angivna
bakgrunden att det nu är dags att i
grunden reformera
rättshjälpslagstiftningen. Syftet bör
vara att göra rättshjälpslagstiftningen
mer lättillgänglig och anpassad till
nutida förhållanden och att få till
stånd en minskning av kostnaderna för
det rättsliga biståndet. Samtidigt måste
rättshjälpens funktion som ett yttersta
skyddsnät för dem som inte kan få hjälp
på annat sätt upprätthållas.
En naturlig utgångspunkt för en reform
enligt nu angivna riktlinjer är enligt
utskottets mening att den som genom
försäkring redan har ett skydd som
täcker den aktuella angelägenheten inte
skall ta statens resurser för rättshjälp
i anspråk. Utskottet konstaterar i
sammanhanget att huvuddelen av svenska
folket i dag har en
rättsskyddsförsäkring som väsentligen
ger samma förmåner som utgår vid
rättshjälp.
Rättshjälpssystemet måste i övrigt
utformas så att det, utan att kravet på
kostnadseffektivitet eftersätts, ger ett
fullgott bistånd för de fall där
rättsskyddet inte gäller och för dem som
har godtagbara skäl att inte vara
försäkrade. Rättshjälpen måste också stå
öppen för de allra mest utsatta, t.ex.
människor med vissa sociala problem, och
i vissa speciella situationer såsom när
barn är inblandade.
Det förslag som regeringen nu lägger
fram uppfyller enligt utskottets
uppfattning de krav som bör ställas på
en ny rättshjälpslagstiftning. Utskottet
kan således ställa sig bakom grundtanken
i propositionen att rättshjälpen bör
vara subsidiär till
rättsskyddsförsäkringar. Även
regeringsförslaget i övrigt - som kan
sägas vara avhängigt av denna
subsidiaritet - har enligt utskottets
mening fått en i princip riktig
utformning. I sammanhanget vill
utskottet särskilt framhålla att det med
tillfredsställelse ser att det i
propositionen föreslås en ny form av
rättsligt bistånd i bodelningsärenden.
Vad som nu anförts innebär att
utskottet inte kan tillstyrka yrkandet i
motion Ju8 om att propositionen skall
avslås eller vad som uttalas i motionen
om behovet av förändringar i den
nuvarande rättshjälpslagen och förnyat
utredningsarbete. Motionen avstyrks
således.
Utskottet går så över till motionerna
Ju5 och Ju7 i vilka yrkas avslag på
propositionens förslag i 9 § om att göra
rättshjälpen subsidiär till
rättsskyddsförsäkringar m.m.
När det först gäller vad som anförs i
motion Ju5 om risken för förändringar på
försäkringsmarknaden vill utskottet
framhålla att regeringens förslag har
utformats på ett sådant sätt att
försäkringstäckningen när det gäller
rättsskydd även i framtiden bör kunna
bli mycket hög. Utskottet noterar också
att regeringen, för det fall
förutsättningarna för rättsskyddet
skulle ändras väsentligt, förordar en
flexibel tillämpning av bestämmelserna
om när rättshjälp skall kunna beviljas.
Utskottet vill i denna del särskilt
framhålla att rättshjälpen enligt
förslaget alltjämt kommer att utgöra
ett yttersta skyddsnät för dem som inte
kan tillgodose sitt behov av rättsligt
bistånd på annat sätt.
Vad beträffar motion Ju7 instämmer
utskottet i regeringens uppfattning att
förslaget om att göra rättshjälpen
subsidiär till rättsskyddsförsäkringar
inte står i strid med Europarådets
resolutioner om rättshjälp.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts
tillstyrker utskottet förslaget i
propositionen om att göra rättshjälpen
subsidiär till rättsskyddsförsäkringar
och avstyrker motionerna Ju5 och Ju7 i
här aktuella delar. Utskottet
tillstyrker alltså regleringen i 9 §
första stycket.
Utskottet kan inte instämma i vad som
anförs i motion Ju5 om att det erfordras
en mer utförlig reglering i 9 § andra
stycket i den föreslagna
rättshjälpslagen av i vilka situationer
rättshjälp skall beviljas den som saknar
rättsskyddsförsäkring. Inte heller kan
utskottet ställa sig bakom påståendet i
motion Ju7 om att regleringen i denna
del är otillfredsställande. De faktorer
som kan vara av betydelse för
bedömningen av om rättshjälp skall
beviljas en oförsäkrad rättssökande är
av en mängd olika slag, och de låter sig
inte lätt uppräknas i en bestämmelse i
lag. Enligt utskottets mening är det en
lämpligare ordning att, som föreslås i
propositionen, ge mera övergripande
anvisningar i lagen och låta denna
fyllas ut med de uttalanden som görs i
nu aktuella lagförarbeten och i
rättspraxis m.m. Detta är ju också
sedvanlig lagstiftningsteknik. Utskottet
avstyrker motionerna Ju5 och Ju7 i denna
del.
Vad slutligen beträffar begäran i
motion Ju4 om en utredning av konse
kvenserna av regeringens förslag
konstaterar utskottet att regeringen i
propositionen framhåller att den har för
avsikt att följa upp det nya systemet
och göra en utvärdering av
bestämmelserna när dessa har varit i
kraft en tid. Även utskottet vill
understryka det angelägna i att reformen
följs upp såväl fortlöpande som - när
det finns ett tillräckligt underlag -
genom en mer samlad utvärdering.
Särskild uppmärksamhet måste därvid
ägnas utvecklingen på
försäkringsområdet. Något
tillkännagivande härom till regeringen
erfordras inte. Motionen får med det
anförda anses vara tillgodosedd och den
avstyrks.
Med anledning av övriga motionsyrkanden
och de yttranden som i ärendet avlämnats
av lagutskottet och
socialförsäkringsutskottet återkommer
utskottet i det följande till olika
enskildheter i regeringens förslag i
övrigt.
Rådgivning
Rättshjälpsformen rådgivning, som
regleras i 46-48 §§ i den nu gällande
rättshjälpslagen, innebär rådgivning
eller annan jämförlig åtgärd i en
rättslig åtgärd under högst en timme.
Rådgivning kan lämnas i nästan alla
rättsliga angelägenheter. Vissa
angelägenheter är dock undantagna, t.ex.
upprättande av självdeklaration,
förrättande av bouppteckning och
inskrivningsärenden enligt jordabalken.
Rättshjälp genom rådgivning står öppen
för såväl fysiska som juridiska personer
oavsett inkomst. Rådgivning sker mot en
avgift som för varje påbörjad tidsperiod
om femton minuter motsvarar en fjärdedel
av grundbeloppet.
Avgiften får sättas ned så att den inte
överstiger den grundavgift som skulle ha
bestämts om allmän rättshjälp beviljats.
Rådgivning ges av advokat eller
biträdande jurist på advokatbyrå. Den
som meddelar rådgivningen har rätt att
sätta ned avgiften.
Ersättningen till den som har meddelat
rådgivning utgörs av
rådgivningsavgiften. Om avgiften har
satts ned utgår ersättning för
mellanskillnaden av allmänna medel till
den som har meddelat rådgivningen. Denne
har också rätt till ersättning för
kostnader för tolk och för översättning
som uppdraget har krävt.
Om allmän rättshjälp beviljas efter
rådgivning skall kostnaden för
rådgivningen anses som en kostnad för
den allmänna rättshjälpen. Erläggande av
rådgivningsavgift skall anses som en
betalning på grundavgiften.
Rättshjälpsformen rådgivning har kommit
att utnyttjas i allt mindre omfattning.
Budgetåret 1993/94 uppgick antalet
rådgivningsärenden vid de allmänna
advokatbyråerna till 1 987 jämfört med
ca 25 000 budgetåret 1973/74. Det totala
antalet rådgivningar har uppskattats
till drygt 3 000. Till detta torde komma
de ärenden där rådgivning övergår i ett
rättshjälpsärende och därför inte
redovisas särskilt.
Regeringen föreslår i propositionen att
rättshjälp skall föregås av minst en
timmes rådgivning. Om rådgivning är
uppenbart obehövlig eller om det finns
särskilda skäl skall rättshjälp dock
kunna beviljas även om rådgivning inte
har skett.
Rådgivning enligt rättshjälpslagen
skall kunna ges i alla rättsliga
angelägenheter och kunna pågå i två
timmar. Vid behov skall rådgivningen
kunna delas upp på två tillfällen.
Avgiften för en timmes rådgivning
skall, liksom nu, i princip motsvara den
timkostnadsnorm som gäller för
ersättning till rättshjälpsbiträden. För
dem som har det sämst ställt skall
avgiften liksom nu kunna sättas ned till
hälften.
Om rådgivning ges i mer än en timme
skall avgiften för den överskjutande
tiden avräknas från den minimiavgift som
enligt regeringens förslag skall betalas
i rättshjälpsavgift.
Sveriges advokatsamfund har i sitt
remissvar anfört att hela
rådgivningsavgiften bör kunna avräknas
från rättshjälpsavgiften. Enligt
regeringens mening är detta emellertid
inte lämpligt. Tvärtom menar regeringen
att det skulle kunna motverka de
intentioner som ligger bakom lösningen
med en mer eller mindre obligatorisk
rådgivning. Avgiften för dcn inledande
rådgivningen kan enligt regeringen i
stället ses som en första grundavgift,
lika för alla utom för dem som har det
sämst ekonomiskt ställt.
I motion Ju5 (mp) förordas att
rådgivning enligt rättshjälpslagen skall
kunna pågå i upp till tre timmar och att
hela kostnaden för rådgivningen skall
kunna avräknas om rättshjälp beviljas.
Utskottet instämmer i regeringens
bedömning av hur rådgivningsinstitutet
bör utformas. Utskottet tillstyrker
således regeringens förslag i denna del
och avstyrker ifrågavarande yrkande i
motion Ju5.
Förutsättningar för rättshjälp
Inkomstgränsen för rätt till rättshjälp
Rätten till allmän rättshjälp har
alltsedan rättshjälpslagens tillkomst
begränsats av att den rättssökandes
inkomst inte får överstiga ett visst
belopp. Fram till den 1 maj 1993 var
inkomstgränsen knuten till basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Den som hade en beräknad
årsinkomst som översteg åtta gånger
basbeloppet kunde då inte komma i fråga
för rättshjälp. I samband med 1983 års
ändringar i rättshjälpslagen upphävdes
kopplingen till basbeloppet bland annat
av besparingsskäl, och inkomstgränsen
bestämdes till ett fast belopp, 110 000
kr. Det förutsattes att inkomstgränsen i
stället skulle omprövas allteftersom
förändringar i penningvärdet motiverade
det. En sådan omprövning skedde dock
först genom 1988 års rättshjälpsreform.
Då höjdes inkomstgränsen från 110 000 kr
till sju basbelopp (prop. 1987/88:73,
JuU21, rskr. 193). Basbeloppsregeln
innebär för år 1996 en inkomstgräns på
249 000 kr.
Regeringen föreslog våren 1992 (prop.
1991/92:159, JuU26, rskr. 307) att den
övre inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp skulle sänkas från sju till
fyra basbelopp. Utskottet anförde i sitt
betänkande (s. 9) bl.a. att ett
genomförande av förslaget kunde komma
att medföra en återgång till den ordning
som gällde på den fria rättegångens tid,
nämligen att enbart de ekonomiskt sämst
ställda och de som har en god ekonomi
kan ta till vara sina rättsliga
intressen. Flertalet vanliga
inkomsttagare för vilka ett rättsligt
förfarande innebär avsevärda ekonomiska
påfrestningar kunde enligt utskottet
komma att helt utestängas från allmän
rättshjälp. Mot den angivna bakgrunden
var utskottet inte berett att tillstyrka
förslaget i propositionen. Utskottet
konstaterade också att det krävdes
besparingar och effektiviseringar inom
rättshjälpsområdet, och i detta syfte
borde ärendet återgå till regeringen för
förnyade överväganden. Riksdagen följde
utskottet.
I det ärende som blev resultatet av de
förnyade övervägandena från regeringens
sida (prop. 1992/93:109, JuU12, rskr.
104) beslutade riksdagen om besparingar
på rättshjälpen i form av höjda avgifter
för de rättssökande och utvidgad
återbetalningsskyldighet för tilltalade
i brottmål. Inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp ändrades således inte.
Enligt vad som anges i propositionen
framgår av uppgifter från Statistiska
centralbyrån, SCB, att ca 620 000
personer i Sverige år 1993 hade en
inkomst på 250 000 kr eller mer. Detta
antal motsvarar ca 7 % av befolkningen.
Den genomsnittliga löneökningen under
åren 1993 till 1996 beräknas enligt
regeringens finansplan uppgå till 12,7
%. Grovt räknat skulle därmed enligt vad
som anförs i propositionen ytterligare
ca 200 000 personer eller 2 % av
befolkningen hamna över gränsen. I
praktiken innebär det att över 90 % av
Sveriges befolkning kan få rättshjälp. I
själva verket torde denna andel enligt
propositionen vara ännu större eftersom
eventuell försörjningsbörda inte har
beaktats.
Rättshjälpsutredningen anser att
inkomstgränsen bör sänkas till 200 000
kr. Med denna gräns skulle enligt
ovanstående beräkningsunderlag ca 80 %
av befolkningen vara berättigade till
rättshjälp.
Flertalet remissinstanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Konsumentverket anser dock att gränsen
är för snäv. Sveriges advokatsamfund
liksom JUSEK menar att en stor grupp
ställs utan möjlighet till juridiskt
biträde om förslaget genomförs.
Regeringen framhåller att målet för
rättshjälpen bör vara att ge bistånd
till den som inte annars skulle ha
möjlighet att ta till vara sina
rättsliga intressen. Staten bör däremot
inte bidra till kostnader som en
rättssökande själv har ekonomisk förmåga
att stå för.
Regeringen delar den uppfattning
justitieutskottet redovisade i 1992 års
lagstiftningsärende, att inkomstgränsen
inte får sättas så lågt att de flesta
utestängs från möjligheten till
rättshjälp. En mindre sänkning av
gränsen kan dock enligt regeringen göras
utan att det får sådana allvarliga
konsekvenser. Samtidigt poängterar
regeringen att gränsen inte får sättas
så lågt att rättshjälpen bara kommer att
beröra de allra sämst ställda. En
etergång till vad som gällde på den fria
rättegångens tid är enligt regeringen
inte aktuell.
Enligt regeringens mening är det
rimligt att som utredningen föreslår
anknyta till bestämmelserna om den s.k.
skiktgränsen eller brytpunkten, dvs. den
inkomstgräns där en skattskyldig skall
betala statlig inkomstskatt. De som har
inkomster som överstiger brytpunkten
anses ha förmåga att betala s.k.
värnskatt. Dessa personer bör enligt
regeringens mening också ha förmåga att
stå för sina egna rättsliga kostnader
utan bidrag från staten. För att undvika
att lagen skulle komma att behöva
justeras alltför snart anser regeringen
att gränsen bör sättas strax över
brytpunkten.
Om gränsen sätts strax över brytpunkten
eller vid 210 000 kr skulle, med de
beräkningsmetoder som redovisats ovan,
enligt regeringen fortfarande över 80 %
av befolkningen ha möjlighet att erhålla
rättshjälp. Regeringen påpekar särskilt
att det vid denna beräkning inte har
tagits någon hänsyn till
försörjningsbördan, vilket innebär att
ännu fler hamnar inom det område där
rättshjälp kan ges.
Utredningen har föreslagit att de
gränsvärden som anges i lagen skall
uttryckas i siffror. De flesta av
remissinstanserna har inte haft några
invändningar mot en sådan ordning. Några
av remissinstanserna är dock kritiska
till förslaget och anser att
anknytningen till basbeloppet bör
bibehållas så att lagen inte behöver
justeras för att penningvärdet
förändras.
Regeringen framhåller att fördelen med
att gränserna anges i basbelopp
naturligtvis är just den att lagen inte
behöver justeras för att penningvärdet
förändras. Frågan är emellertid om denna
fördel uppväger de angivna nackdelarna.
Det är enligt regeringen inte heller
givet att gränserna alltid bör följa
penningvärdets förändringar.
Regeringen delar utredningens
uppfattning att bestämmelserna blir mer
lättillgängliga om lagens gränsvärden
uttrycks i siffror i stället för ett
visst antal basbelopp eller en viss
andel av basbeloppet. Inkomstgränsen bör
enligt regeringen alltså anges i
siffror. Regeringen framhåller att det
självfallet måste bevakas att beloppet
justeras om penningvärdets förändringar
eller andra faktorer ger skäl till
detta. Det är, anför regeringen, inte
givet att en sådan justering måste ske
varje år.
I motion Ju6 (kd) förordas att det inte
skall finnas något inkomsttak för rätten
till rättshjälp. I motion Ju7 (v) yrkas
att inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp alltjämt bör vara sju
basbelopp. Enligt vad som anförs i den
sistnämnda motionen innebär regeringens
förslag att en alltför stor grupp skulle
komma att stå utanför
rättshjälpssystemet.
Utskottet erinrar om att rätten till
rättshjälp alltsedan rättshjälpslagens
tillkomst har begränsats av att den
rättssökandes inkomst inte får överstiga
ett visst belopp. Denna inskränkning
kommer sig av att rättshjälpen är avsedd
att ge rättsligt bistånd till den som
annars inte skulle ha möjlighet att ta
tillvara sina rättsliga intressen.
Staten skall med andra ord inte bidra
till kostnader som den rättssökande
själv har ekonomisk förmåga att svara
för. Utskottet anser inte att det finns
skäl att frångå denna ordning.
Utskottet konstaterar vidare att
regeringens förslag till inkomsttak för
rätt till rättshjälp innebär att den
stora majoriteten av befolkningen
alltjämt kommer att vara berättigad till
rättshjälp. Endast en mindre krets, som
får anses ha förmåga att själv stå för
sina rättsliga kostnader, kommer att stå
utanför systemet. Med hänsyn härtill och
till vad utskottet tidigare anfört om
att statens kostnader för rättshjälpen
måste minska är det inkomsttak som
regeringen föreslår enligt utskottets
mening väl avvägt. Inte heller har
utskottet något att erinra mot att den
stränga bindningen till basbeloppet tas
bort.
Utskottet tillstyrker med det anförda
regeringens förslag i denna del och
avstyrker motionerna Ju6 och Ju7 såvitt
här är i fråga.
Behov av biträde
Allmänt om behov av biträde
Rättshjälp skall enligt 6 § i den nu
gällande rättshjälpslagen beviljas om
den rättssökande har behov av sådant
rättsligt bistånd. Behovet skall bedömas
med utgångspunkt i hans eller hennes
behov av någon eller några av de
förmåner som anges i 9, 9 a eller 10 §§.
De förmåner som finns angivna i dessa
bestämmelser är bl.a. biträde och bidrag
till kostnader för bevisning och
utredning. I de allra flesta fall är den
rättssökandes behov av biträde det
avgörande skälet till att rättshjälp
beviljas.
Utredningen föreslår att rättshjälp
bara skall beviljas om den rättssökande
har behov av biträde.
En majoritet av remissinstanserna
tillstyrker utredningens förslag eller
lämnar det utan erinran.
Regeringen anför att behovet av
rättshjälp naturligtvis är störst i
sådana fall där det kan uppstå några mer
betydande kostnader, nämligen när det
behövs biträdeshjälp. Denna förmån är
den viktigaste och mest kostsamma
förmånen. Den nuvarande regleringen -
som innebär att rättshjälp beviljas om
den rättssökande har behov av någon av
de förmåner som räknas upp i
rättshjälpslagen - är mot denna bakgrund
inte tillfredsställande. Den naturliga
ordningen är enligt regeringen i stället
att, i enlighet med utredningens
förslag, fokusera på den rättssökandes
behov av juridiskt biträde och låta
detta behov avgöra om rättshjälp skall
beviljas eller inte.
Regeringen föreslår därför att
rättshjälp bara skall beviljas om den
rättssökande har behov av biträde. Den
som har mycket små ekonomiska resurser
och därmed kan ha behov av bidrag även
till andra, mindre, kostnader bör enligt
regeringen få sådan hjälp oberoende av
om rättshjälp beviljas eller inte.
Regeringen lägger i propositionen fram
förslag om särskilda regler i detta
hänseende, jfr 7 § i förslaget till ny
rättshjälpslag.
Den föreslagna ändringen är enligt
regeringen också naturlig och nödvändig
mot bakgrund av det nya avgiftssystem
som föreslås i propositionen.
Rättshjälpsavgiften skall enligt det
förslaget beräknas som en viss
procentuell andel av
biträdeskostnaderna. Med ett sådant
avgiftssystem kan nuvarande ordning för
behovsprövning inte behållas bl.a.
därför att det skulle medföra en
väsentlig ökning av kostnaderna för
rättshjälpen. Det skulle enligt
regeringen nämligen ofta vara lönsamt
att få rättshjälp då staten alltid
skulle bidra till vissa av kostnaderna.
Som exempel nämner regeringen att en
relativt välbärgad rättssökande som
klart skulle kunna bära en mindre
kostnad för t.ex. ansökningsavgift och
ersättning till ett par vittnen skulle
kunna få dessa kostnader betalda av
staten.
Regeringen framhåller i sammanhanget
att rättshjälp inte skall beviljas om
behovet av biträde kan tillgodoses på
annat sätt, t.ex. genom det rättsskydd
som ges genom fackliga organisationer
eller när intresseorganisationer bistår
sina medlemmar.
Om den rättssökande själv kan ta till
vara sina intressen kan han eller hon
enligt regeringens uppfattning inte
anses ha behov av biträde.
När det gäller frågan om den
rättssökande själv har förmåga att föra
sin talan skall enligt regeringen
ärendets svårighetsgrad ställas mot den
rättssökandes personliga
kvalifikationer. Av betydelse är, anser
regeringen, bl.a. den rättssökandes
fysiska och psykiska tillstånd. Enbart
språksvårigheter bör inte medföra att
den rättssökande har behov av biträde. I
första hand skall enligt regeringen
möjligheten till tolkning utnyttjas.
Behov av biträde i förvaltningsmål
Regeringen framhåller att behovet av
biträde i hög grad är beroende av vilken
domstol - allmän domstol eller allmän
förvaltningsdomstol - som skall
handlägga ärendet.
Förvaltningsdomstolarnas materiella
processledning och utredningsansvar
enligt förvaltningsprocesslagen gör
enligt regeringen att biträdesbehovet i
dessa domstolar inte är detsamma som i
mål vid allmän domstol.
Frågan om en utvidgning av
möjligheterna till rättshjälp i mål vid
förvaltningsdomstolarna har behandlats
vid ett flertal tillfällen sedan
rättshjälpslagens tillkomst. Senast togs
frågan upp i samband med att
justitieutskottet behandlade regeringens
proposition om tvåpartsprocess m.m. i de
allmänna förvaltningsdomstolarna (prop.
1995/96:22, JuU7, rskr. 55 och 56).
Utskottet avslog en motion i ärendet med
hänvisning till förvaltningsdomstolarnas
utredningsskyldighet enligt 8 §
förvaltningsprocesslagen, och utskottet
pekade särskilt på att denna skyldighet
inte påverkas av reformen om
tvåpartsprocess. Utskottet ansåg dock
att frågan om domstolens
utredningsansvar är så betydelsefull att
den borde ägnas särskild uppmärksamhet
vid den utvärdering av reformen som
skall ske. Resultatet härav borde enligt
utskottets mening tas till vara i de
fortsatta överväganden rörande
förvaltningsprocessen som alltjämt pågår
i regeringskansliet till följd av
Domstolsutredningens förslag (se SOU
1991:106).
I den lagrådsremiss som föregick den nu
aktuella propositionen framhölls, något
som också påpekats av några
remissinstanser, att det dock kan finnas
behov av juridiskt biträde i vissa mål i
allmän förvaltningsdomstol. I remissen
nämndes att sådant behov t.ex. kan
finnas i vissa socialförsäkringsmål och
andra mål som rör funktionshindrade
personer och att det t.ex. kan finnas
anledning att bevilja rättshjälp om en
förvaltningsmyndighet överklagar ett
beslut som har ändrats till den
rättssökandes fördel.
Enligt Lagrådet är vad som anfördes i
lagrådsremissen härom inte tillräckligt
fullständigt eller klarläggande.
Lagrådet pekar på ett flertal faktorer
som kan påverka behovet av biträde i
förvaltningsprocessen.
Lagrådet erinrar först om den sedan en
längre tid pågående utvecklingen mot att
olika frågor med större eller mindre
rättslig anknytning inom
förvaltningsområdet förs över till
avgörande av förvaltningsdomstol, något
som ytterligare utökat
förvaltningsdomstolarnas rika flora av
måltyper. Lagrådet nämner vidare EG:s
omfattande och komplexa regelverk som
blivit att beakta i inte minst
förvaltningsrättskipningen. En
konsekvens av att Europarättsliga
principer får genomslag i vårt land är
för övrigt enligt Lagrådet att
handläggningen i förvaltningsmål allt
oftare torde få inslag av muntlighet med
partsnärvaro. Det etappvis införda
systemet med krav på prövningstillstånd
i kammarrätt i flertalet mål förtjänar
enligt Lagrådet också att nämnas. De
förenklingar som därigenom uppnås vid
handläggningen bör enligt Lagrådet om
möjligt ge utrymme för kvalitativt
högtstående rättskipning i de mål som
tas upp till fullständig sakprövning;
självfallet bör enligt Lagrådet därvid
förbättrad biträdeshjälp i de mer
komplicerade målen ses som en positiv
faktor. Lagrådet anser också att det
torde stå rätt klart att följden av
införandet av tvåpartsprocessen blir att
domstolarnas handläggning mer än
tidigare blir präglad av
förhandlingsprincipen och mindre av
officialprincipen.
Mot bakgrund av bl.a. dessa
förändringar och tendenser inom
förvaltningsprocessen ligger det enligt
Lagrådets bedömning närmast till hands
att utgå från att behoven av rättsligt
biträde i förvaltningsmål kommer att bli
i varje fall något större än vad som
återspeglas i hittillsvarande starkt
återhållsamma praxis. Ett ökat
biträdesbehov lär enligt Lagrådet
framför allt göra sig gällande för
sådana angelägenheter där de faktiska
omständigheterna är svåröverskådliga och
de rättsliga frågeställningarna okända
eller svårbedömbara för de rättssökande.
Lagrådet framför vidare bl.a. att den
anknytning till funktionshinder som
gjordes i lagrådsremissen inte är
särskilt meningsfull i förevarande
sammanhang eftersom den inte ger någon
vägledning för biträdesbehovet. Enligt
Lagrådets mening är det att föredra att
den rättsliga angelägenhetens art,
omfattning och betydelse betonas såsom
det grundläggande när biträdesbehovet
skall prövas.
Regeringen konstaterar i denna del att
de förändringar som under senare år
skett på förvaltningsprocessens område
inte har minskat
förvaltningsdomstolarnas
utredningsskyldighet. Enligt regeringens
mening kan det därför inte sägas att
biträdesbehovet generellt skulle ha ökat
i mål vid förvaltningsdomstol. Däremot,
anför regeringen vidare, kan vissa av de
förändringar som sker i de materiella
reglerna på förvaltningsrättens område i
övrigt i undantagsfall medföra att
behovet av biträde på sikt kan tänkas
bli något större än hitintills. Några
mer dramatiska förändringar kan dock
enligt regeringen inte förutses. Den
måltyp som åsyftades i lagrådsremissen -
mål där den rättssökande på grund av ett
funktionshinder har svårt att själv föra
sin talan i mål som avser frågor som har
sin grund i funktionshindret, t.ex.
beviljande av assistansersättning
(personlig assistent) - kan enligt
regeringens mening tjäna som ett
exempel. Regeringen anför att den
rättsliga angelägenhetens art,
omfattning och betydelse för den
enskilde som Lagrådet anför självfallet
alltid skall vägas in. För att
rättshjälp skall beviljas bör enligt
regeringen, som också framhölls i
lagrådsremissen, krävas att målet avser
en fråga som är av väsentlig betydelse
för den enskilde.
Regeringen konstaterar att Lagrådet tar
upp ett flertal faktorer som kan påverka
behovet av biträde i
förvaltningsprocessen. Dessa faktorer
bör enligt regeringen självfallet vägas
in i det enskilda fallet och
undantagsvis kunna medföra att
rättshjälp skall beviljas. Att vi som
medlemmar i Europeiska unionen numera
måste beakta det EG-rättsliga
regelverket innebär dock enligt
regeringen inte att behovet av biträde
ökar. Det faktum att alltfler
ärendetyper skall hanteras av
förvaltningsdomstolar och att många
måltyper flyttats ned från kammarrätt
till länsrätt medför enligt regeringens
mening inte att behovet av biträdeshjälp
kan sägas ha ökat generellt. Inte heller
det faktum att handläggningen får ett
ökat inslag av muntlighet med
partsnärvaro anser regeringen i sig
medför att behovet av biträde ökar.
Regeringen anför att många enskilda
snarare anser att det underlättar om
handläggningen är muntlig i stället för
att de skall utveckla sin talan
skriftligen. Att processen numera är en
tvåpartsprocess innebär enligt
regeringens mening inte att
förvaltningsdomstolarnas
utredningsskyldighet minskar och att
behovet av rättshjälp därmed generellt
sett skulle öka.
Regeringen anför vidare att det som
regel liksom i dag får anses att behov
av biträde finns i mål om verkställighet
av domar och beslut om vårdnad och
umgänge. I vissa mål angående åtgärder
som är av mer ingripande karaktär för
den enskilde täcks biträdesbehovet
enligt regeringen däremot av reglerna om
offentligt biträde. I övrigt anför
regeringen att den är beredd att
instämma i Lagrådets synpunkter om
svårigheterna att på förhand urskilja
några speciella målgrupper som bör kunna
komma i fråga eller uteslutas från
rättshjälp på förvaltningsprocessens
område.
Regeringen anser att det som regel inte
finns behov av biträde i ärenden som
handläggs av Allmänna
reklamationsnämnden eller av
Patientskadenämnden.
Regeringen konstaterar att rättshjälp i
vissa fall skall kunna ges till en
målsägande som inte uppfyller
förutsättningarna för att få
målsägandebiträde. Eftersom åklagaren är
skyldig att bistå målsäganden med
enskilda anspråk i brottmålsprocessen
torde det dock enligt regeringen mera
sällan finnas behov av rättshjälp till
en målsägande. Behovet av juridiskt
biträde för den som är tilltalad eller i
övrigt misstänkt i brottmål tillgodoses
genom reglerna om offentlig försvarare.
I motion So425 (fp) krävs att
rättshjälp skall kunna beviljas i större
utsträckning än i dag i förvaltningsmål.
I motion Ju810 (s) efterfrågas ökade
möjligheter till rättshjälp för
funktionshindrade i förvaltningsmål.
Motionärerna bakom motion Ju7 (v)
konstaterar att Lagrådet anser att den
rättsliga angelägenhetens art,
omfattning och betydelse bör betonas
såsom det grundläggande när
biträdesbehovet skall prövas och de
begär att regeringen skall återkomma med
ett lagförslag där detta framgår.
Utskottet vill först erinra om att det
i många mål- och ärendetyper som skall
avgöras av förvaltningsdomstol finns
möjlighet att förordna ett offentligt
biträde som betalas av allmänna medel.
Det gäller bl.a. i frågor om tvångsvård
och omhändertagande, omsorg om psykiskt
utvecklingsstörda och utlänningars,
t.ex. asylsökandes, vistelse i landet. I
propositionen föreslås inga materiella
ändringar av lagstiftningen i denna del.
När det gäller frågan om i vilken
utsträckning rättshjälpsbiträde bör
kunna förordnas i förvaltningsmål vill
utskottet framhålla att den
utredningsskyldighet och materiella
processledning som
förvaltningsdomstolarna är ålagda enligt
förvaltningsprocesslagen generellt sett
medför att behovet av biträde inte är
lika stort i förvaltningsdomstol som i
allmän domstol. Den ordning som
regeringen nu föreslår får enligt
utskottets mening sägas erbjuda
tillräckliga möjligheter att förordna
rättshjälpsbiträde i förvaltningsmål.
Detta ställningstagande påverkas inte av
den reformering av förvaltningsprocessen
som nyligen har ägt rum eller - såvitt
nu kan bedömas - de förändringar som kan
förutses med anledning av det EG-
rättsliga regelverkets ökande betydelse
m.m. Utskottet kan således inte ställa
sig bakom vare sig det allmänt hållna
kravet i motion So425 om att rättshjälp
skall kunna beviljas i större
utsträckning i förvaltningsmål eller vad
som anförs i motion Ju810 om utökade
möjligheter till rättshjälp för
funktionshindrade. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag i denna del och
avstyrker motionerna såvitt här är i
fråga.
Utskottet anser vidare i likhet med
regeringen att den rättsliga
angelägenhetens art, omfattning och
betydelse självfallet alltid skall vägas
in när behovet av biträde i
förvaltningsmål eller andra mål prövas.
Det är just sådana faktorer som
generellt sett avgör om behov av biträde
föreligger. En annan sak är, som
utskottet nyss anfört, att behovet av
biträde inte är lika stort i
förvaltningsdomstol som i allmän
domstol. En lagreglering av det slag som
föreslås i motion Ju7 behövs inte och
motionen avstyrks i denna del.
Behov av biträde i tvistemål om mindre
värden
I rättegångsbalken finns särskilda
regler för tvistemål om mindre värden
som skall tillämpas för det fall det är
uppenbart att tvisteföremålets värde
inte överstiger ett halvt basbelopp. I
dessa mål gäller särskilda bestämmelser
om bl.a. rättens sammansättning,
ersättning för rättegångskostnader och
prövning i högre instans.
I 20 § andra stycket i den nu gällande
rättshjälpslagen stadgas att biträde i
tvistemål om mindre värden får förordnas
endast om det föreligger särskilda skäl
med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller sakens beskaffenhet.
Regeringen anför i propositionen att
det i tvistemål om mindre värden sällan
finns något biträdesbehov. Som en
konsekvens av att biträdesbehovet skall
vara avgörande för om rättshjälp skall
beviljas eller inte föreslår regeringen
att det också i fortsättningen skall
krävas särskilda skäl för att rättshjälp
skall beviljas i dessa mål. En
bestämmelse härom bör enligt regeringen
införas i den nya 11 § 4
rättshjälpslagen.
I motion Ju5 (mp) föreslås en ordning
som innebär att värdegränsen för
tvistemål om mindre värden höjs till ett
basbelopp och att rättshjälp normalt
inte skall beviljas i dessa mål. I
övriga mål skall enligt motionärerna
göras en noggrann intresseprövning.
Utskottet, som inte anser att det finns
skäl att nu överväga en ändring av
bestämmelserna om tvistemål om mindre
värden, instämmer i regeringens
bedömning av biträdesbehovet i dessa
mål. Utskottet tillstyrker det aktuella
lagförslaget och avstyrker bifall till
motion Ju5 i denna del.
Rimlighetsprövning
I 8 § första stycket 13 i den nu
gällande rättshjälpslagen stadgas att
allmän rättshjälp inte får beviljas den
som inte har ett befogat intresse av att
få sin sak behandlad.
Av förarbetena till rättshjälpslagen
framgår bl.a. (prop. 1972:4 s. 93) att
vad som skall beaktas vid bedömningen av
om det föreligger ett befogat intresse
enligt lagen är möjlighet till framgång,
möjlighet att realisera anspråket,
kostnadsaspekter i förhållande till det
omtvistades värde och angelägenhetens
art. Det understryks i förarbetena att
vad som anges där är typfall och att de
inte skall ses som en uttömmande
uppräkning. Frågan om det finns befogat
intresse skall alltid bedömas med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda
fallet. I propositionen (s. 119 f)
redogörs närmare för uttalandena i
förarbetena och relevanta rättsfall.
Utredningen föreslår att en ny regel
införs som innebär att en prövning
alltid skall göras av om det är rimligt
att staten bidrar till kostnaderna i det
enskilda fallet.
De flesta remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det
utan erinran. Malmö tingsrätt avstyrker
förslaget med hänvisning till att den
föreslagna lagtexten och motiven är
oklara och medför
tillämpningssvårigheter. Sveriges
advokatsamfund anser att det är
tillräckligt med en strängare
tillämpning av den nuvarande regeln om
befogat intresse.
Regeringen anför (s. 121) att
utgångspunkterna för en
rättshjälpsreform är att rättshjälpens
resurser skall sättas in där de bäst
behövs. För att detta syfte skall uppnås
bör enligt regeringen rättshjälp bara
ges när det är rimligt att staten bidrar
till kostnaderna. Regeringen anser inte
att den nuvarande regeln om befogat
intresse tillräcklig tar till vara
detta syfte.
Regeringen konstaterar att
Rättshjälpsutredningen funnit att den
nuvarande bestämmelsen om befogat
intresse inte tillämpas i någon större
utsträckning. Rättshjälp kan i dag
beviljas i fall där det inte är befogat
att det allmänna helt eller delvis skall
bekosta tvisten. Enligt regeringens
mening finns här ett klart reformbehov.
Den nuvarande regeln är enligt
regeringen för snävt formulerad och den
används heller inte i den utsträckning
som förutsattes vid rättshjälpslagens
tillkomst. Regeringen delar därför
utredningens uppfattning att den
nuvarande regeln bör ersättas av en
regel som innebär att en prövning skall
göras om det är rimligt att staten står
för kostnaderna.
Syftet är enligt regeringen att den nya
rimlighetsprövningen skall leda till att
ytterligare typer av fall utestängs från
rättshjälp. Det är enligt regeringen
t.ex. inte rimligt att rättshjälp ges i
angelägenheter som har samband med
större ekonomiska transaktioner som inte
kan sägas ha med den rättssökandes
vardagliga välfärd att göra.
Som exempel på fall där det inte är
rimligt att de begränsade allmänna
resurserna tas i anspråk nämner
regeringen tvister som rör förvärv m.m.
av lyxbetonade föremål, aktiespekulation
och skatteplanering. Givetvis måste
enligt regeringen en noggrann och
nyanserad bedömning göras, och givetvis
kan inte varje angelägenhet som rör
aktiespekulation eller skatteplanering
sägas vara sådan att det inte är rimligt
att det allmänna bidrar till tvisten. Om
den rättssökande påstår sig ha blivit
vilseledd eller om det förekommer andra
ömmande omständigheter torde enligt
regeringen i vissa fall bedömningen
kunna leda till att rättshjälp beviljas.
Här kan också nämnas att regeringen
anser att det, när tvisten rör sådan
hobbyverksamhet som enligt den nuvarande
rättshjälpslagen anses utgöra
näringsverksamhet, t.ex. hållande av
travhäst och avancerad fotografering,
inte finns tillräckliga skäl för att
staten skall bidra till kostnaderna.
Bestämmelsen bör enligt regeringen
införas i 8 § i den föreslagna
rättshjälpslagen och utformas så att
rättshjälp får beviljas endast om det
med hänsyn till angelägenhetens art och
betydelse, tvisteföremålets värde och
omständigheterna i övrigt är rimligt att
staten bidrar till kostnaderna. Därmed
kommer man också ifrån den nuvarande
tillämpningen där sådan verksamhet
ansetts vara näringsverksamhet. Se
vidare nedan i avsnittet om rättshjälp
för näringsidkare.
Lagrådet - som inte motsatt sig den
föreslagna regeln - har understrukit att
den rimlighetsbedömning som förutsätts
ofta måste bli grannlaga och bör ske med
försiktighet, i synnerhet om den skall
göras av den domstol som skall pröva
tvisten i sak. Lagrådet anser bl.a. att
det är tveksamt om den nya regeln, med
hänsyn till de förutsättningar för
rättshjälp som i övrigt föreslås, i
praktiken kommer att ge något väsentligt
ökat utrymme att avslå en
rättshjälpsansökan i förhållande till
den nuvarande regeln i 8 § första
stycket 13 rättshjälpslagen.
Regeringen delar bedömningen att
prövningen är grannlaga och bör ske med
försiktighet. Regeringen instämmer också
i bedömningen att förutsättningarna för
rättshjälp i övrigt påverkar det
praktiska tillämpningsområdet. I
förhållande till den bestämmelse om
befogat intresse som i dag finns i
rättshjälpslagen bör dock enligt
regeringens mening utrymmet att avslå en
rättshjälpsansökan bli väsentligt
större. Tillämpningsområdet för regeln
om befogat intresse begränsas enligt
regeringen huvudsakligen av att en
domstol måste avhålla sig från att göra
en förberedande sakprövning. Någon sådan
prövning anser regeringen inte att det
blir fråga om vid den rimlighetsprövning
som skall göras enligt den föreslagna
regeln. Visserligen är det fråga om en -
som Lagrådet i sitt yttrande betecknat
det - kvalitativ bedömning av ett
rättsanspråks karaktär i så måtto att en
bedömning skall göras med hänsyn till om
angelägenheten rör större ekonomiska
transaktioner, lyxbetonade föremål eller
förhållanden som ligger i gränstrakterna
kring det otillåtna. Men, anför
regeringen, det är inte fråga om att
bedöma bevisläget eller på annat sätt
förutspå utgången i målet.
Regeringen framhåller dock att det i
vissa fall är lämpligt att en annan
domare än den som prövar
rättshjälpsfrågan avgör själva tvisten.
Detta gäller självfallet främst i de
fall det är aktuellt att avslå en
ansökan om rättshjälp. Någon
lagreglering av denna fråga anser
regeringen inte vara nödvändig.
I motion Ju7 (v) anförs att den
nuvarande bestämmelsen om att rättshjälp
inte får beviljas den som inte har ett
befogat intresse av att få sin sak
prövad bör behållas. Motionärerna anser
att det är tveksamt om den föreslagna
nya regleringen kommer att ge något
väsentligt ökat utrymme att avslå en
rättshjälpsansökan.
Utskottet, som instämmer i regeringens
bedömning, tillstyrker propositionens
förslag i denna del och avstyrker motion
Ju7 såvitt här är i fråga.
Rättshjälp vid skuldsanering
Genom skuldsaneringslagen (1994:334),
som trädde i kraft den 1 juli 1994
(1993/94:123, LU26, rskr. 303), har
öppnats möjligheter för fysiska personer
att helt eller delvis befrias från
betalningsansvaret för sina skulder.
Genom en ändring som trädde i kraft den
1 september 1996 är lagen numera
tillämplig även på fysiska personer som
är näringsidkare, dock endast om det med
hänsyn till näringsverksamhetens ringa
omfattning och övriga omständigheter
finns särskilda skäl för skuldsanering.
Samtidigt med skuldsaneringslagen
infördes i 8 § första stycket 11
rättshjälpslagen en bestämmelse om att
rättshjälp inte får beviljas i
angelägenhet rörande skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen.
Regeringen föreslår att bestämmelsen
oförändrad skall överföras till 10 §
första stycket 3 i den nya
rättshjälpslagen.
I motion Ju6 (kd) förordas att
rättshjälp skall kunna beviljas vid
skuldsanering.
Vid skuldsaneringslagens tillkomst
diskuterades frågan om rättshjälp borde
kunna beviljas i ärenden om
skuldsanering. I propositionen anförde
justitieministern att förslaget till
skuldsaneringslag genomgående bygger på
principen om gäldenärens egen aktiva
medverkan. De råd och anvisningar som
gäldenären kan vara i behov av för att
upprätta en ansökan om skuldsanering
m.m. ansåg justitieministern borde kunna
erhållas genom de kommunala instanser
som sysslar med budgetrådgivning och
liknande. Vidare framhölls i
propositionen att förslaget vilar på
förutsättningen att sökande gäldenär
erhåller vägledning av skriftligt
informationsmaterial, särskilt framtagna
ansökningsblanketter m.m. Till detta kom
enligt justitieministern att i första
hand kronofogdemyndigheten, men även
rätten om ett ärende når dit, har ett
allmänt ansvar för utredningen i ett
skuldsaneringsärende. Det anförda, i
förening med statsfinansiella skäl,
ledde fram till slutsatsen att det i
rättshjälpslagen uttryckligen borde
föreskrivas att allmän rättshjälp inte
får beviljas i skuldsaneringsärenden.
Lagutskottet erinrar i sitt yttrande om
justitieministerns ovan refererade
uttalande. Utskottet framhåller också
att det med anledning av en motion som
gällde frågan om bistånd till gäldenärer
vid skuldsanering (1993/94:LU26 s. 13)
anförde att det är uppenbart att vissa
gäldenärer kan behöva hjälp med en
ansökan om skuldsanering. Utskottet
pekade därvid på att kommunerna ålagts
att lämna skuldsatta personer råd och
anvisningar och att detta åliggande
torde omfatta råd och annat bistånd vid
en ansökan om skuldsanering. Även
kronofogden har, framhöll utskottet,
vissa skyldigheter när det gäller en
ansökan om skuldsanering. Sålunda bör
det av ett föreläggande om att avhjälpa
en brist i ansökan om skuldsanering
framgå i vilka avseenden som ansökan är
bristfällig och vad som erfordras av
gäldenären för att avhjälpa bristen.
Därtill kommer, anförde lagutskottet
vidare, den allmänna serviceskyldighet
som åligger kronofogdemyndigheterna
enligt 4 och 5 §§ förvaltningslagen
(1986:223). Denna serviceskyldighet
innefattar bl.a. en skyldighet att lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan
sådan hjälp till enskilda i frågor som
rör myndighetens verksamhetsområde. Att
därutöver uttryckligen föreskriva i
skuldsaneringslagen att
kronofogdemyndigheten skall bistå
gäldenären kunde enligt utskottets
mening inte anses erforderligt. Med det
anförda avstyrkte utskottet bifall till
den aktuella motionen.
Lagutskottet anför i sitt yttrande att
det inte finns skäl att nu frångå dessa
ställningstaganden.
Utskottet instämmer i vad lagutskottet
anför och utskottet tillstyrker den
föreslagna bestämmelsen och avstyrker
bifall till motion Ju6 i här aktuell
del.
Rättshjälp i vissa familjerättsliga
angelägenheter
Inledning
Regeringen föreslår i propositionen ett
antal förändringar av rättshjälpen på
det familjerättsliga området.
En ny form av bistånd bör enligt
regeringen införas vid bodelning.
Biståndet innebär att ersättning till
bodelningsförrättare för högst fem
timmars arbete kan betalas av allmänna
medel. Rättshjälp med rättshjälpsbiträde
skall endast beviljas för klander av
bodelning.
I angelägenhet som rör underhåll till
barn skall enligt propositionen
rättshjälp ges endast när det finns
särskilda skäl. Sådana skäl kan enligt
förslaget t.ex. vara att det
underhållsstöd som lämnas av staten inte
är tillräckligt, att utländsk rätt skall
tillämpas eller att ärendet i övrigt rör
internationella förhållanden.
Regeringen föreslår vidare att
rättshjälp i angelägenheter som rör
äktenskapsskillnad skall ges endast när
det finns särskilda skäl. Utskottet
återkommer nedan närmare till denna del
av propositionen.
Rättshjälp vid äktenskapsskillnad
Rättshjälp i angelägenhet som rör
äktenskapsskillnad ges i dag oavsett om
det föreligger några särskilda
omständigheter eller inte. Även när
makarna är ense och gemensamt ansöker om
äktenskapsskillnad kan rättshjälp ges. I
sådana fall ersätts biträdet enligt en
särskild taxa som gäller för mål
angående äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan. I arbetskrävande mål
kan taxan frångås.
Enligt 31 b § i den nuvarande
rättshjälpslagen gäller särskilda
återbetalningsregler när rätten dömer
till äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan. Det finns inte skäl att här
närmare redogöra för dessa.
Statens kostnader för rättshjälp i
angelägenheter rörande
äktenskapsskillnad utgör ca 26 % av de
totala kostnaderna för den allmänna
rättshjälpen. Kostnaden för
angelägenheter som endast rör
äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan utgör ca 9 % av de totala
kostnaderna.
Reformarbetet på familjerättens område
har sedan många år tillbaka präglats av
strävanden att undvika tvister och
rättsliga processer i domstolar.
År 1990 fattade riksdagen beslut om vissa
ändringar i bl.a. föräldrabalkens regler
om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8,
LU13, rskr. 53). Lagändringarna, som
trädde i kraft den 1 mars 1991, syftade
särskilt till att underlätta en
utveckling mot att föräldrarna i större
utsträckning skall ta ett gemensamt
ansvar för barnet och själva komma
överens om hur vårdnads- och
umgängesfrågor skall lösas. De nya
reglerna innebär att s.k.
samarbetssamtal i vårdnads- och
umgängesfrågor skall erbjudas föräldrar
i alla kommuner. Vidare kan domstolen i
ett mål om vårdnad och umgänge ta
initiativ till att samarbetssamtal
kommer till stånd. Även föräldrabalkens
regler om gemensam vårdnad ändrades.
Gemensam vårdnad skall numera komma i
fråga inte bara när föräldrarna är ense
om det utan också då ingen av dem
utesluter denna vårdnadsform. Ogifta
föräldrar kan få gemensam vårdnad genom
anmälan till socialnämnden i samband med
att faderskapet fastställs. Endast för
sådana fall då gemensam vårdnad inte är
aktuell, skall domstolen liksom tidigare
avgöra frågan vem av föräldrarna som
skall ha vårdnaden efter vad som är bäst
för barnet.
För närvarande övervägs vissa ändringar
i bestämmelserna om kommunernas
medverkan i vårdnadskonflikter.
Vårdnadstvistutredningen föreslår i
betänkandet (SOU 1995:79) Vårdnad,
boende, umgänge bl.a. olika åtgärder som
skall lyfta fram samarbetssamtalen och
markera att föräldrarna skall försöka
lösa sina tvister om barnen genom
samförståndslösningar innan rättsliga
åtgärder vidtas. Ett förslag är att
föräldrar som träffat avtal om vårdnad,
om vem av föräldrarna barnet skall bo
tillsammans med och om umgänge kan få
ett sådant skriftligt avtal godkänt av
socialnämnden. Vid prövningen av avtalet
skall barnets bästa och dess önskemål
beaktas. Ett fastställt avtal skall
gälla på samma sätt som ett
lagakraftvunnet domstolsavgörande.
Regeringen har ännu inte tagit ställning
till förslagen i utredningsbetänkandet.
Om förslagen genomförs kommer detta
enligt regeringen att underlätta för
föräldrarna att enas utan att domstol
behöver blandas in i vårdnadsfrågan.
Här kan också erinras om att riksdagen
den 23 oktober 1996 beslutat om ett nytt
samhällsstöd, kallat underhållsstöd, som
skall ersätta det nuvarande
bidragsförskottet (prop. 1995/96:208,
1996/97:SfU3, rskr. 21). Underhållsstöd
lämnas enligt 8 § lagen om
underhållsstöd med 1 173 kr per månad
till barn vars föräldrar inte bor
tillsammans. För det underhållsstöd som
lämnas till barnet är den förälder som
inte bor tillsammans med barnet
återbetalningsskyldig till staten enligt
en schabloniserad procentmetod.
Återbetalningsskyldigheten beräknas som
en viss procent av den
återbetalningsskyldige förälderns
inkomst. Vidare har införts en ny regel
i föräldrabalken som innebär att den
förälder som är återbetalningsskyldig
enligt reglerna om underhållsstöd skall
anses ha fullgjort sin
underhållsskyldighet intill det belopp
som lämnas i underhållsstöd till barnet.
Beslut om underhållsstöd och
återbetalningsskyldighet fattas av
allmän försäkringskassa och överklagas
till allmän förvaltningsdomstol. Den nya
regleringen träder i kraft den 1 januari
1997.
Av intresse i sammanhanget är också att
det, som nämnts ovan, i den nu aktuella
propositionen föreslås en ny form av
rättsligt bistånd i bodelnings-ärenden
och att rådgivningsinstitutet skall
utvidgas till att omfatta två timmars
juridisk rådgivning som kan delas upp på
två tillfällen.
Rättshjälpsutredningen föreslår att
rätten till rättshjälp vid
äktenskapsskillnad skall begränsas och
att rättshjälp i dessa mål skall
beviljas endast om det finns särskilda
skäl.
En majoritet av remissinstanserna
tillstyrker utredningens förslag eller
lämnar det väsentligen utan erinran.
Flera remissinstanser är dock kritiska.
Sveriges advokatsamfund menar att det är
angeläget att inblandade parter på ett
tidigt stadium får tillgång till
kvalificerat juridiskt bistånd så att de
får ett rättsligt underlag för de
bedömningar som skall göras.
Advokatsamfundet påpekar att de frågor
som aktualiseras är bodelning, vårdnad,
umgänge, underhåll till barn och make,
boenderätt och skatterättsliga frågor
samt att det är angeläget att nå en
helhetslösning. Eftersom vissa frågor är
beroende av hur man löser andra är det
enligt Advokatsamfundet uteslutet att
arbetet kan slutföras inom ramen för två
timmars rådgivning. Föreningen jurister
vid Sveriges allmänna advokatbyråer
menar att biträdesinsatserna inom ramen
för taxan är av konfliktlösande art och
att förslaget kommer att medverka till
att det blir fler tvister och därmed
större kostnader.
Regeringen anser att de ovan nämnda
genomförda och föreslagna förändringarna
på familjerättens område sammantaget bör
medföra att behovet av
rättshjälpsbiträde blir mindre i det
stora antal mål om äktenskapsskillnad
där någon egentlig tvist inte föreligger
och där förhållandena inte är mera kom-
plicerade. Behov av biträdeshjälp kan
enligt regeringen också minskas genom en
förbättrad information. Utredningen
föreslår att en klar och tydlig blankett
för ansökan om äktenskapsskillnad samt
skriftlig information bör tas fram.
Regeringen instämmer i att detta skulle
kunna underlätta för makarna att själva
kunna göra vissa av de bedömningar som i
dag görs av biträdet. Regeringen har
därför för avsikt att låta
Domstolsverket utarbeta blanketter och
skriftlig information. Det återstående
behovet av juridisk hjälp bör enligt
regeringen som regel kunna täckas genom
rådgivning under en eller två timmar.
Den avgift som makarna får betala för
rådgivningen kommer enligt regeringen
många gånger att bli lägre, eller i vart
fall inte större än vad de sammanlagt
får betala i dag genom bestämmelserna om
rättshjälpsavgift och om återbetalning.
Regeringens utgångspunkt är således att
rättshjälp normalt inte skall beviljas i
angelägenheter som gäller
äktenskapsskillnad. Det gäller framför
allt äktenskapsskillnader som inte är
tvistiga. Samtidigt finns det enligt
regeringen naturligtvis många
äktenskapsskillnader som är så
komplicerade att de inte kan klaras av
inom ramen för två timmars rådgivning.
Vissa äktenskapsskillnader kan också
kräva omfattande biträdesinsatser även
om de senare resulterar i en gemensam
ansökan. En äktenskapsskillnad kan också
vara komplicerad därför att den
innehåller internationella inslag. Bland
annat för sådana fall bör enligt
regeringen rättshjälp kunna beviljas.
Regeringen delar således utredningens
slutsats att rättshjälp normalt inte bör
lämnas i mindre komplicerade mål och
framför allt inte i dem som inte är
tvistiga. Regeringen delar också
utredningens uppfattning att det inte är
lämpligt att inskränka möjligheten till
rättshjälp endast i de mål där parterna
gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad,
bl.a. eftersom det inte alltid är klart
i början av ett ärende att en gemensam
ansökan kommer att ges in. Dessutom är
det enligt regeringen också en fördel om
makarna ger in en ansökan tillsammans
efter att ha enats om vårdnad, underhåll
osv. Regeringen framhåller att det av
hänsyn såväl till samhällsekonomiska
aspekter i allmänhet som till
rättshjälpskostnaderna är positivt om
antalet tvister hålls på en låg nivå. Om
rättshjälp endast skulle ges när den ena
maken ansöker om äktenskapsskillnad,
skulle det enligt regeringen kunna
missgynna dem som lyckas komma överens
och gemensamt ansöker om
äktenskapsskillnad.
Enligt regeringens mening bör
avgränsningen i stället göras så att det
skall krävas särskilda skäl för att få
rättshjälp i angelägenheter som gäller
äktenskapsskillnad. Om förhållandena är
sådana att saken inte kan lösas med en
biträdesinsats som i dag motsvaras av
taxan vid äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan, anser regeringen att
rättshjälp ofta bör kunna beviljas. Om
målet är tvistigt bör enligt regeringen
också som regel särskilda skäl anses
föreligga.
Regeringen konstaterar i denna del
avslutningsvis att det naturligtvis
finns en viss risk för att en
begränsning av möjligheterna till
rättshjälp medför ett visst merarbete
för domstolarna. Enligt regeringens
bedömning medför en klar och tydlig
information att detta arbete inte
behöver bli av någon större omfattning.
Även om domstolarna alltså bör lämna
viss information bör det som regel vara
tillräckligt med en begränsad insats. Om
behovet är så stort att en mer
omfattande informations- och
rådgivningsinsats utöver en eller två
timmars rådgivning krävs finns det
enligt regeringen som regel skäl att
bevilja rättshjälp.
I motion Ju7 (v) anförs att
möjligheterna till rättshjälp vid
äktenskapsskillnad inte bör inskränkas.
Motionärerna anser att det är angeläget
att parterna på ett tidigt stadium under
en äktenskapsskillnad får juridiskt
bistånd med att lösa de olika frågor som
kan uppkomma.
Lagutskottet anför inledningsvis i
denna del av i sitt yttrande att
eftersom de kostnader som kan relateras
till mål och ärenden om
äktenskapsskillnad och därmed
sammanhängande frågor utgör en så stor
del av de totala kostnaderna för
rättshjälp, är det ofrånkomligt att de
önskvärda besparingarna leder till vissa
begränsningar i möjligheterna till
allmän rättshjälp i dessa ärenden. En
rimlig utgångspunkt måste därvid, enligt
lagutskottets mening, vara att en
avgränsning kommer till stånd på det
sätt som föreslås i propositionen så att
rättshjälp inte beviljas i ärenden där
någon egentlig tvist inte föreligger och
där förhållandena inte är särskilt
komplicerade. I sådana ärenden där
rättsordningen tillhandahåller en viss
ordning för att lösa konflikter i syfte
att undvika processer bör enligt
lagutskottet utgångspunkten dessutom
vara att rättshjälp inte bör komma i
fråga förrän den anvisade ordningen för
konfliktlösning i vart fall prövats. I
sådana ärenden som det nu är fråga om
torde, enligt lagutskottets mening,
behovet av juridisk hjälp kunna
tillgodoses genom rådgivning av en
advokat eller biträdande jurist på en
advokatbyrå som enligt förslaget får
pågå upp till två timmar. Lagutskottet
framhåller också att regeringen, enligt
vad som uppges i propositionen, har för
avsikt att låta Domstolsverket utarbeta
klara och tydliga blanketter och
skriftlig information i syfte att
underlätta för parterna att själva kunna
göra vissa bedömningar inför en
äktenskapsskillnad.
Lagutskottet konstaterar vidare att
rättsutvecklingen på familjerättens
område gått och alltjämt fortgår i en
sådan riktning att behovet av
biträdeshjälp generellt sett blir
mindre. Utskottet understryker att det
framlagda förslaget till ny
rättshjälpslag på intet sätt hindrar att
rättshjälp beviljas i sådana fall där
det kan anses befogat. Vidare pekar
utskottet på att det i propositionen
anförs att det som regel finns skäl att
bevilja rättshjälp om
informationsbehovet i ett ärende är så
stort att det behövs en mer omfattande
informations- och rådgivningsinsats
utöver en eller två timmars rådgivning.
Med hänvisning bl.a. härtill förordar
lagutskottet i sitt yttrande att
propositionen i nu behandlad del
tillstyrks och att motionen avstyrks.
Utskottet delar för sin del regeringens
och lagutskottets bedömning. Utskottet
tillstyrker således regeringens förslag
i denna del och avstyrker motion Ju7
såvitt här är i fråga.
Rättshjälp för näringsidkare
Enligt 8 § första stycket 3 i den nu
gällande rättshjälpslagen får rättshjälp
inte beviljas den som är eller har varit
näringsidkare i en angelägenhet som
uppkommit i hans näringsverksamhet, om
det inte finns skäl för rättshjälp med
hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska
och personliga förhållanden och
omständigheterna i övrigt.
Rättshjälpsutredningen föreslår att
näringsidkare aldrig skall beviljas
rättshjläp i angelägenhet som rör
näringsverksamheten. Utredningen
hänvisar bl.a. till de
försäkringsmöjligheter som finns för
företagare och anför att kostnaderna för
en process bör bäras av
näringsverksamheten antingen direkt
eller i form av en försäkringspremie.
Remissutfallet är blandat.
Rättshjälpsmyndigheten och
Rättshjälpsnämnden tillstyrker
utredningens förslag och Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer har ingen erinran mot
förslaget. Arbetsdomstolen, Sveriges
advokatsamfund, JUSEK och Sveriges
Köpmannaförbud avstyrker utredningens
förslag. Stockholms tingsrätt och
Kammarrätten i Göteborg föreslår att
näringsidkare skall kunna få rättshjälp
men att de skall omfattas av de allmänna
reglerna om rättshjälpens subsidiaritet.
Regeringen anser (s. 127) att
huvudregeln alltjämt bör vara att
näringsidkare inte beviljas rättshjälp i
angelägenheter som uppkommit i
näringsverksamheten. Regeringen vill
dock inte gå så långt som utredningen
och helt utesluta näringsidkare från
rättshjälp. Det kan enligt regeringen i
vissa fall, t.ex. vid en helt nystartad
verksamhet, vara så att den rättssökande
näringsidkaren inte har hunnit försäkra
sig. I sådant fall anser regeringen att
det inte bör vara uteslutet att bevilja
rättshjälp.
Det finns enligt regeringen även andra
situationer när det skulle vara stötande
att inte bevilja en näringsidkare
rättshjälp. Om det är fråga om en
näringsidkare som praktiskt sett står en
löntagare nära eller när angelägenheten
har ett starkt samband med hans
personliga förhållanden bör således
rättshjälp i vissa fall kunna beviljas.
Regeringen anser dock att en viss
skärpning jämfört med den nuvarande
regeln är motiverad. Regeringen förordar
att det skall krävas särskilda skäl för
att en näringsidkare skall kunna få
rättshjälp. Liksom i dag bör enligt
regeringen rättshjälp främst komma i
fråga i angelägenheter som rör pågående,
huvudsaklig verksamhet av mindre
omfattning. Rättshjälp bör bara beviljas
i de fall näringsidkaren kan jämställas
med en löntagare i normalt inkomstläge.
En lämplig tumregel kan enligt
regeringen vara att rättshjälp inte
skall beviljas om verksamhetens
omsättning överstiger 500 000 kr (1996
års värde) eller om det finns fler än
två anställda. I vissa fall anser
regeringen dock att rättshjälp bör kunna
komma i fråga även när det är fråga om
sidoordnad verksamhet respektive
tidigare bedriven verksamhet. Utrymmet
för att bevilja rättshjälp i sådana fall
torde dock enligt regeringen bli något
mer begränsat än hittills.
En särskild fråga är enligt regeringen
om det finns anledning att ändra på
innebörden av begreppet näringsidkare i
rättshjälpssammanhang. Begreppet har i
praxis givits en mycket vidsträckt
innebörd. T.ex. har avancerad
amatörfotografering och hållande av
travhäst bedömts som näringsverksamhet i
rättshjälpslagens mening.
Även utanför rättshjälpslagen har
begreppet näringsidkare en relativt
vidsträckt innebörd men det är inte lika
vidsträckt som på rättshjälpens område.
Det omfattar de allra största företagen
lika väl som enmansföretagare. Det
innefattar även den som jämsides med en
anställning driver någon form av
näringsverksamhet. Näringsidkare kan
även den vara som inte är skyldig att
upprätta årsbokslut, jfr 1 § sista
stycket bokföringslagen (1976:125).
Enligt den konsumenträttsliga
lagstiftningen avses med näringsidkare
varje fysisk eller juridisk person som
driver verksamhet av ekonomisk natur och
av sådan karaktär att den kan betecknas
som yrkesmässig.
Enligt regeringens mening finns det
goda skäl för att i
rättshjälpssammanhang ha samma innebörd
av begreppet näringsidkare som det har i
den konsumenträttsliga lagstiftningen.
Det innebär att näringsidkaren normalt
inte bör beviljas rättshjälp om kravet
på yrkesmässighet är uppfyllt. Härigenom
rensar man enligt regeringen från
rättshjälpslagstiftningens
näringsidkarbegrepp bort sådana
aktiviteter som i annan lagstiftning,
och i det allmänna språkbruket, faller
utanför begreppet näringsidkare. En
begränsning av innebörden faller sig
enligt regeringen också naturlig om man
inför den nya rimlighetsprövning som
regeringen föreslår i propositionen.
Enligt regeringens mening bör frågan om
rättshjälp skall beviljas för en
angelägenhet som t.ex. hänför sig till
en travhäst avgöras efter prövning av om
det är rimligt att staten bekostar
tvisten och inte genom en mer eller
mindre krystad tolkning av begreppet
näringsidkare. Regeringen syftar inte
till att utvidga möjligheterna till
rättshjälp för denna typ av tvister;
enligt regeringens bedömning torde
rimlighetsprövningen normalt leda till
att ansökan avslås när det gäller sådana
angelägenheter som i dag vägras
rättshjälp därför att de sorteras in
under näringsidkarbegreppet.
När det gäller den lagtekniska
lösningen föreslår regeringen, särskilt
mot bakgrund av det förändrade
näringsidkarbegrepp den förordar, en
särskild regel i 13 § i den nya
rättshjälpslagen som tar sikte på
näringsidkare. Frågan om den som är
näringsidkare skall ha rätt till
rättshjälp skulle annars i och för sig
kunna prövas med tillämpning av den
regel som regeringen föreslagit när det
gäller rättshjälpens förhållande till
rättsskyddsförsäkringar. Regeringen vill
också framhålla att en ansökan om
rättshjälp för angelägenhet som
uppkommit i näringsverksamhet ofta torde
komma att avslås redan därför att det
inte är rimligt att staten bekostar
tvisten.
Avslutningsvis framhåller regeringen i
denna del i likhet med Lagrådet att i
fortsättningen inte bara bolaget utan
också den som har ett bestämmande
inflytande över detta skall betraktas
som näringsidkare i rättshjälpslagens
mening.
I motion Ju7 (v) anförs att det inte
bör krävas särskilda skäl för att
bevilja en näringsidkare rättshjälp.
Enligt motionärerna har den nuvarande
ordningen fungerat väl.
Utskottet ansluter sig till regeringens
bedömning i denna fråga. Utskottet
tillstyrker således den föreslagna
bestämmelsen och avstyrker motion Ju7 i
denna del.
Förmåner inom rättshjälpssystemet
Inledning
De förmåner som i dag följer med allmän
rättshjälp finns angivna i 9-10 §§
rättshjälpslagen.
När allmän rättshjälp beviljats svarar
staten för kostnaderna för biträde,
bevisning, utredning, resa och uppehälle
i samband med inställelse inför domstol
eller annan myndighet,
ansökningsavgifter och särskilda
avgifter, vissa ersättningar som utgått
av allmänna medel, bodelningsförrättare
samt medling enligt 42 kap. 17 §
rättegångsbalken. Rättshjälpen är inte
begränsad till handläggningen i viss
instans eller till viss kostnad. Den som
beviljats allmän rättshjälp är befriad
från skyldighet att betala vissa
avgifter samt från skyldighet att ställa
säkerhet. För angelägenheter rörande
brott som behandlas utom riket finns
särskilda bestämmelser i 9 b §
rättshjälpslagen.
Kostnaderna för rättshjälpen utgörs
nästan helt av kostnader för biträde,
försvarare och bodelningsförrättare. Av
den totala kostnaden för rättshjälp
utgör över 98 % kostnad för biträde
m.fl.
Regeringen föreslår vissa förändringar
av förmånerna inom rättshjälpssy-
stemet.
Den som har beviljats rättshjälp skall
således ha rätt till biträdeshjälp i
högst 100 timmar. I undantagsfall skall
gränsen kunna överskridas.
Nuvarande regler om ersättning för
kostnad för bevisning när rättshjälp
beviljats förs enligt regeringens
förslag över till den nya lagen. Rätten
till ersättning för utredningskostnader
begränsas till högst 10 000 kr. Beslut
om utredning skall alltid fattas av
biträdet. Samma regler föreslås gälla
för utredning oavsett om angelägenheten
handläggs vid domstol eller inte.
Särskilda regler föreslås för
blodundersökning m.m. i
faderskapsutredning.
Regeringen föreslår vidare att
ersättning för kostnader i samband med
inställelse inför domstol eller annan
myndighet i fortsättningen inte skall
ersättas som en rättshjälpskostnad.
Däremot föreslås en ny regel om statlig
ersättning i vissa fall för dem som har
små ekonomiska resurser.
Den som beviljats rättshjälp skall
enligt regeringens förslag även i
fortsättningen vara befriad från
skyldighet att ställa säkerhet för att
få till stånd kvarstad eller annan
liknande säkerhetsåtgärd. Om en motpart
orsakas skada genom säkerhetsåtgärden
svarar staten för denna skada. Till
skillnad från nuvarande ordning skall en
kostnad som staten orsakas på grund av
sitt åtagande alltid stanna på staten.
Utskottet återkommer nedan närmare till
delar av regeringens här redovisade
förslag.
Biträdeskostnader
Rättshjälpsutredningen föreslår att
kostnader för rättshjälpsbiträdet
ersätts med högst 100 000 kr och att
rättshjälpen upphör när kostnaderna
uppgår till detta belopp. Enligt
utredningens förslag skall det inte vara
möjligt att överskrida taket i något
fall.
Remissutfallet är blandat. Stockholms
tingsrätt, Hallsbergs tingsrätt, Malmö
tingsrätt och Domstolsverket tillstyrker
utredningens förslag om ett tak, men
anser att någon form av ventil bör
finnas, i vart fall för vissa typer av
angelägenheter. Till dem som avstyrker
hör bl.a. Svegs tingsrätt,
Rättshjälpsnämnden, Rikspolisstyrelsen,
Arbetsdomstolen, Sveriges
advokatsamfund, JUSEK, LO samt
Föreningen jurister vid Sveriges
allmänna advokatbyråer.
Regeringen anför som en utgångspunkt
för sitt ställningstagande att en
rättssökande måste kunna anses ta till
vara sin rätt om sådana resurser ställs
till hans förfogande att han kan driva
en process under liknande
förutsättningar som en person med god
ekonomi. Det är enligt regeringen inte
rimligt att den som beviljats rättshjälp
skall hamna i ett väsentligt bättre läge
än den som har god ekonomi och därför
inte kan få sådan hjälp.
Vid bedömningen av frågan om
rättshjälpens omfattning skall begränsas
bör vidare enligt regeringen en
jämförelse göras av vilka förmåner som
kan erhållas vid utnyttjandet av en
rättsskyddsförsäkring. Enligt villkoren
i dessa försäkringar ersätts endast
kostnader upp till ett visst belopp,
vanligen mellan 75 000 och 100 000 kr.
Om rättshjälpen görs subsidiär till
rättsskyddet enligt förslaget i
propositionen, anser regeringen att den
inte bör medföra bättre eller fler
förmåner än vad som gäller för
rättsskyddet. Även detta talar enligt
regeringen för en begränsning
beträffande rättshjälpen.
Regeringen föreslår mot den angivna
bakgrunden att den som har beviljats
rättshjälp skall ha rätt till
biträdeshjälp i högst 100 timmar,
vilket motsvarar en ersättning på ca 100
000 kr.
I undantagsfall skall enligt
regeringens förslag gränsen kunna
överskridas. Det kan enligt regeringen
t.ex. gälla angelägenheter som rör barns
förhållanden och som handläggs av
utländsk domstol, dvs. komplicerade
tvister om vårdnad, umgänge eller
fastställande av faderskap med
internationell anknytning. Regeringen
anser vidare att gränsen bör vara möjlig
att överskrida i tvister där motparten
är ett större företag med stora resurser
att lägga ned på en process. I en
angelägenhet som är av stort intresse
från prejudikatsynpunkt och som av detta
skäl prövas i flera instanser kan det
också någon gång vara rimligt att staten
bekostar ytterligare biträdesinsatser
utöver de 100 timmarna. Regeringen
framhåller också situationen när en
process kan avslutas med hjälp av endast
några få timmars ytterligare
biträdesinsats som ett exempel då det
bör finnas möjlighet att låta
rättshjälpen omfatta ytterligare timmar.
Regeringen framhåller att möjligheten
att överskrida de 100 timmarna skall ses
som en ventil som blir aktuell att
tillämpa endast i ett fåtal
undantagsfall. Med hänsyn till de
skiftande förhållanden som kan föranleda
tillämpning av ventilen bör det inte tas
in några preciserade föreskrifter i
lagen om när den skall kunna användas.
Denna fråga bör enligt regeringen kunna
läggas i domstolens respektive
Rättshjälpsmyndighetens hand att avgöra.
I motionerna Ju6 (kd) och Ju7 (v) yrkas
avslag på förslaget om ett tak för
antalet timmar av biträdesersättning.
Motionärerna pekar bl.a. på risken att
en part med den föreslagna regeln
tvingas efterge sin rätt av
kostnadsskäl. I den sistnämnda motionen
anförs också att besparingseffekten av
förslaget är outredd och sannolikt
liten.
Utskottet anser på av regeringen
anförda skäl att en övre gräns bör
införas för rätten till biträdeshjälp.
Utskottet vill här särskilt understryka
att utskottet delar regeringens
uppfattning när det gäller de ekonomiska
förutsättningarna för en process för den
som har respektive saknar rättshjälp.
Den förstnämnde bör naturligtvis inte
komma i ett avsevärt bättre läge än den
sistnämnde. Den öppning som regeringen
föreslår för ytterligare ersättningsgill
arbetstid är enligt utskottets mening
tillräcklig för att icke acceptabla
effekter av förslaget skall kunna
undvikas. - Utskottet är medvetet om att
besparingseffekten av förslaget inte
skall överdrivas. I rådande budgetläge
måste emellertid enligt utskottets
mening även mindre besparingar på
rättshjälpssidan tas till vara. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna Ju6 och Ju7 och tillstyrker
förslaget i denna del av propositionen.
Kostnader för bevisning och utredning
Beviskostnader
Enligt 24 § rättshjälpslagen utgår
ersättning för bevisning i mål eller
ärende vid allmän domstol eller
Arbetsdomstolen med skäligt belopp i den
mån inte särskilda föreskrifter gäller.
De föreskrifter som avses i första hand
finns i förordningen (1982:805) om
ersättning av allmänna medel till
vittnen m.m. För privat sakkunnig kan
ersättning därutöver utgå med sammanlagt
en tiondel av basbeloppet. Det är
domstolen som fattar beslut om
ersättning.
Bestämmelserna om bevisning vid domstol
är enligt regeringen ändamålsenligt
utformade och fungerar i stort sett väl.
De bör därför med ett undantag föras
över till den nya lagen; ersättning till
en s.k. privat sakkunnig bör utgå enligt
bestämmelserna om utredningskostnader.
Utredningskostnader
Olika regler gäller för utredning
beroende på var angelägenheten skall
prövas samt om ett mål eller ärende
inletts vid domstol.
Bestämmelsen om utredning i 9 § andra
stycket 2 rättshjälpslagen handlar om
utredning i sådana angelägenheter som
kan komma att prövas av allmän domstol,
Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen.
Den avser s.k. utomprocessuell
utredning, dvs. sådant utredningsarbete
som utförts innan ett mål eller ärende
inletts vid domstol. Det krävs enligt
bestämmelsen att utredningen skall vara
nödvändig. Med utredningskostnad avses
sådan kostnad för vilken
betalningsansvaret parterna emellan
regleras i 18 kap. rättegångsbalken och
31 § rättshjälpslagen, dvs.
rättegångskostnader.
För utredningar som företas inom ramen
för en process vid dessa domstolar
gäller bestämmelserna om privat
sakkunnig, dvs. den sakkunnige ersätts
enligt reglerna om vittnesersättning.
För privat sakkunnig kan dock, enligt
24 § rättshjälpslagen, ersättning ges
utöver vittnesersättningen med
sammanlagt en tiondel av basbeloppet. Om
en part med rättshjälp anlitar en privat
sakkunnig till en högre kostnad är den
sakkunnige oförhindrad att begära
ersättning för sitt arbete av parten.
Denna kostnad kan parten sedan göra
gällande som en rättegångskostnad
gentemot motparten.
Bestämmelsen i 9 § andra stycket 3
rättshjälpslagen handlar om utredning i
övriga angelägenheter. Enligt denna
punkt är det tillräckligt om utredningen
är skäligen påkallad samt att
utredningen inte kan erhållas genom den
myndighet som skall pröva
angelägenheten.
Enligt 25 § rättshjälpslagen beslutar
Rättshjälpsmyndigheten om utredning i
angelägenhet som inte handläggs vid
allmän domstol eller Arbetsdomstolen.
Biträde och bodelningsförrättare får
dock besluta om utredning av mindre
omfattning. Enligt 23 §
rättshjälpsförordningen förstås med
utredning av mindre omfattning sådan
utredning för vilken kostnaderna inte
överstiger hälften av det basbelopp som
gällde året innan rättshjälp begärdes.
Ersättning för utredning enligt 25 §
rättshjälpslagen fastställs av domstol
om angelägenheten handläggs där och i
annat fall av Rättshjälpsmyndigheten. I
detta fall avses med domstol alla slags
domstolar. Detta innebär att beslut om
utredning vid allmän förvaltningsdomstol
fattas av Rätts
hjälpsmyndigheten eller biträdet men att
ersättningen fastställs av domstolen.
Bestämmelserna om utredning var i
första hand avsedda att tillämpas på
utredningar av mindre omfattning såsom
läkarintyg, värderingsintyg m.m. Enligt
förarbetena till rättshjälpslagen borde
det endast i undantagsfall komma i fråga
att införskaffa mer omfattande utredning
(prop. 1972:4 s. 259). I praktiken har
emellertid enligt vad som anförs i
propositionen bestämmelsen enligt
regeringen kommit att tillämpas även på
mer omfattande och dyrbar utredning.
Kostnaden för utredning är en
rättshjälpskostnad. Biträdet kan inte få
ersättning för kostnaden som utlägg (NJA
1980 s. 468).
Enligt Rättshjälpsmyndigheten
förekommer utredningar som beslutats av
biträden i ca 300 ärenden per år.
Kostnaden för dessa utredningar uppgår
till mellan 1 000 och 10 000 kr. I de
flesta fall ligger kostnaden mellan 1
000 och 2 000 kr.
Rättshjälpsmyndigheten fattar beslut om
utredning i en handfull ärenden om året.
Det rör sig uteslutande om ärenden där
rättshjälp beviljats enligt tidigare
lagstiftning, bl.a. i angelägenheter
rörande fastighet.
Rättshjälpsutredningen föreslår att
samma regler skall gälla för all
utredning. Enligt förslaget skall det
alltid krävas att utredningen är
skäligen påkallad och att utredningen
inte kan erhållas genom domstol eller
myndighet som skall pröva
angelägenheten. Utredningen föreslår
vidare att utredningskostnader skall
ersättas med högst 10 000 kr samt att
beslut om utredning alltid skall fattas
av biträdet.
De remissinstanser som yttrat sig i
denna del är positiva till förslagen.
Några av remissinstanserna är dock
negativa till att ersättningen för
utredningskostnader skall vara
begränsad. Rättshjälpsmyndigheten,
Domstolsverket, Konsumentverket,
Sveriges advokatsamfund och
Hyresgästernas riksförbund anser att det
bör finnas en möjlighet att överskrida
gränsen under vissa förutsättningar.
Samma skäl som talar för att begränsa
förmånen av biträde till 100 timmar
talar enligt regeringen för att förmånen
att få utredningskostnader ersatta av
staten bör begränsas och att detta
belopp bör anges direkt i lagen.
Regeringen konstaterar att det inte har
framförts några invändningar mot den
ersättningsgräns som utredningen
föreslagit. Regeringen delar
uppfattningen att gränsen bör ligga vid
10 000 kr. Regeringen framhåller att
detta innebär en utökad hjälp jämfört
med nuvarande förhållanden i de fall
angelägenheten behandlas i domstol och
en begränsning i övriga fall.
Regeringen anser att det finns skäl
både för och emot en regel om att det
under vissa förutsättningar skall vara
möjligt att bryta igenom beloppsgränsen.
Vad gäller biträdesersättningen föreslår
regeringen som framgått ovan att det
under vissa omständigheter skall vara
möjligt att få ytterligare hjälp utöver
de 100 timmars arbete som rättshjälpen i
fortsättningen skall innebära. De skäl
som talar för ett undantag i det
sammanhanget gör sig enligt regeringen
emellertid inte lika starkt gällande
beträffande utredningskostnader. Om det
för prövningen av en fråga krävs
särskild fackkunskap har ju rätten, i de
angelägenheter som handläggs vid
domstol, alltid möjlighet att anlita
sakkunnig. I vissa fall har rätten också
skyldighet att se till att saken blir
tillräckligt utredd, t.ex. när det
gäller barns förhållanden i vårdnadsmål.
Mot bakgrund av det anförda anser
regeringen att det inte bör finnas
möjlighet till undantag för mer
kostsamma utredningar.
Regeringen ansluter sig till
utredningens förslag att beslut om att
en utredning skall göras alltid skall
fattas av biträdet.
När det gäller kostnad för
blodundersökning m.m. i
faderskapsärenden föreslår regeringen
särskilda regler.
I motionerna Ju5 (mp) och Ju6 (kd)
förordas att det inte skall vara något
tak för utredningskostnader. I motion
Ju7 (v) anförs att taket för
utredningskostnader under vissa
omständigheter bör få överskridas.
Utskottet konstaterar att regeringens
förslag, till skillnad från vad som
gäller nu, innebär att reglerna om
beslut om och ersättning för utredning
blir enhetliga och att det inte längre
kommer att ha betydelse i vilket skede
av processen som utredningsbeslutet
fattas. Detta finner utskottet vara en
god ordning. Inte heller i övrigt gör
utskottet någon annan bedömning än
regeringen. Utskottet avstyrker
motionerna Ju5, Ju6 och Ju7 och
tillstyrker förslaget i propositionen i
denna del.
Offentligt biträde
Inledning
I samband med budgetbehandlingen våren
1993 (1992/93:JuU26 s. 11 f)
konstaterade utskottet att kostnaderna
för rättshjälp genom offentligt biträde
hade stigit avsevärt under senare år och
att orsaken härtill främst var den stora
ökningen av antalet s.k.
utlänningsärenden. Med anledning bl.a.
härav tog utskottet upp frågan om
regleringen beträffande offentligt
biträde i rättshjälpslagen.
Enligt utskottets mening fanns det skäl
att ifrågasätta om det var lämpligt att
kostnaderna för offentligt biträde även
framdeles skulle belasta rätts
hjälpsanslaget. I vart fall fanns det
anledning att överväga en särredovisning
av kostnaderna för sådant biträde. En
tänkbar ordning var enligt utskottet att
låta kostnaderna belasta respektive
myndighets anslag och reglera rätten
till offentligt biträde i den materiella
lagstiftningen på olika områden.
Utskottet anförde att denna ordning har
den fördelen att resurser och
verksamhetsansvar följs åt, och den
skulle göra det möjligt att anpassa de
materiella reglerna till behoven inom
det aktuella rättsområdet. Utskottet
ansåg att regeringen närmare borde
överväga vad utskottet aktualiserat. Vad
utskottet anfört gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna (rskr.
291).
I propositionen tar regeringen upp de
frågor som utskottet aktualiserat.
Regeringen anser att det övergripande
budgetansvaret och ansvaret för den
materiella lagstiftningen bör följas åt.
Rätten till offentligt biträde bör
därför brytas ut från
rättshjälpslagstiftningen och inte
längre utgöra en form av rättshjälp.
Rätten till offentligt biträde bör
regleras direkt i respektive materiell
lagstiftning och kostnaderna för
offentligt biträde bör inte längre
belasta rättshjälpsanslaget. Vissa
gemensamma bestämmelser bör enligt
regeringen tas in i en särskild lag om
offentligt biträde.
Samma formella krav skall enligt
regeringen gälla för offentliga biträden
som för rättshjälpsbiträden. Till
offentligt biträde skall förordnas
advokat eller biträdande jurist vid
advokatbyrå eller annan person som är
lämplig för uppdraget. Regeringen
föreslår i ärendet inte några materiella
ändringar i rätten till offentligt
biträde.
Offentligt biträde i utlänningsärenden
Rätt till rättshjälp genom offentligt
biträde föreligger enligt 41 § 5-11
rättshjälpslagen bl.a. i vissa
utlänningsärenden. Det rör sig
huvudsakligen om ärenden som innebär att
en utlänning avlägsnas ur riket genom
avvisning, utvisning eller hemsändning
enligt utlänningslagen (1985:529) eller
utvisning enligt lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll.
Rättshjälpen upphör när ett
lagakraftvunnet beslut föreligger. På
verkställighetsstadiet kan offentligt
biträde förordnas om utlänningen hålls i
förvar sedan mer än tre dagar. Vid
ansökan om uppehållstillstånd enligt 2
kap. 5 b § utlänningslagen, s.k. ny
ansökan, kan offentligt biträde
förordnas endast om Utlänningsnämnden
meddelat beslut om inhibition i ärende
om avvisning eller utvisning. I samtliga
dessa fall skall offentligt biträde
förordnas om det inte måste antas att
behov av biträde saknas.
Det är den myndighet som handlägger
ärendet som beviljar rättshjälp.
Polismyndighet får dock inte avslå en
ansökan om offentligt biträde. I så fall
görs prövningen av
Rättshjälpsmyndigheten. Invandrarverkets
beslut i frågor om offentligt biträde
överklagas till Rättshjälpsnämnden.
Detsamma gäller Utlänningsnämndens
beslut i sådana frågor.
Regeringen redogör i propositionen för
ett flertal lagstiftnings- och
utredningsarbeten som berör områden där
offentligt biträde kan förordnas. Med
hänsyn till det pågående arbetet är det
enligt regeringen inte lämpligt att nu
föreslå förändringar beträffande
förutsättningarna för att förordna
offentligt biträde eller att begränsa
rätten till utredning. Beträffande
utlänningsärenden föreslås därför att
offentligt biträde skall kunna förordnas
i samma omfattning som i dag och att
regler härom skall tas in i
utlänningslagen. I sådana ärenden skall
offentligt biträde således kunna
förordnas om det inte måste antas att
behov av biträde saknas.
När det gäller beslutsordningen bör
principen enligt regeringen vara att den
myndighet som handlägger ärendet i sak
även skall besluta i frågor om
offentligt biträde. Detta stämmer också
överens med den ordning som gemensamt
gäller för offentligt biträde.
Invandrarverket bör alltså även i
fortsättningen besluta i frågor om
offentligt biträde i ärenden som
handläggs hos myndigheten. Liknande
synpunkter gör sig enligt regeringen
gällande när det gäller överklagande av
beslut om offentligt biträde av en
polismyndighet eller regeringen.
Polismyndigheten skall kunna såväl
förordna som avslå en begäran om
offentligt biträde, och beslutet bör
överklagas till Utlänningsnämnden.
Departementstjänstemans beslut om
offentligt biträde i ett ärende hos
regeringen bör kunna överklagas till
Utlänningsnämnden.
Regeringen föreslår att
Utlänningsnämndens beslut inte skall
kunna överklagas. Som skäl härför anförs
att Utlänningsnämnden är slutinstans i
själva sakärendet. Det naturliga är då
att nämndens övriga beslut, i likhet med
sakfrågan, inte skall kunna överklagas.
Att ett beslut om förvar kan överklagas
till allmän förvaltningsdomstol är
enligt regeringen motiverat på grund av
att beslutet avser en så ingripande
åtgärd som ett frihetsberövande.
Regeringen anser inte att det finns
några sådana motiv för att
Utlänningsnämndens beslut om offentligt
biträde skall kunna överklagas.
I motion Ju7 (v) begärs att regeringen
skyndsamt skall återkomma med förslag om
utvidgade möjligheter till juridiskt
bistånd i vissa utlänningsärenden. Det
gäller bl.a. förordnande av offentligt
biträde för förvarstagna barn,
möjligheten till rättshjälp vid
avvisningar med omedelbar verkställighet
och tidpunkten när Invandrarverket
förordnar offentligt biträde.
Socialförsäkringsutskottet noterar i
sitt yttrande vad gäller rätten till
offentligt biträde för förvarstagna barn
att regeringen, enligt vad som anförs i
proposition 1996/97:25 Svensk
migrationspolitik i globalt perspektiv,
anser att den som är omyndig
regelmässigt får antas ha behov av hjälp
av biträde och att detta behov
undantagslöst får anses vara för handen
om den omyndige är tagen i förvar. I
proposition 1996/97:25 hänvisas till att
rättshjälpsfrågorna tas upp i detta
lagstiftningsärende, och några förslag
läggs därför inte fram för närvarande.
Däremot föreslås i propositionen att de
förutsättningar för förvarstagande som i
dag gäller för utlänningar under 16 år
även skall gälla utlänningar över 16 men
under 18 år.
Enligt socialförsäkringsutskottet
kommer förvar av barn efter en sådan
ändring att bli sällsynt. Frågan om
barnets behov av utökad rätt till
offentligt biträde t.ex. på
verkställighetsstadiet får enligt
utskottets mening övervägas ytterligare
i samband med behandlingen av
proposition 1996/97:25. Förslagen i den
propositionen avser dessutom
förändringar fr.o.m. den 1 januari 1997
medan förslagen i förevarande
proposition avser regeländringar först
fr.o.m. den 1 december 1997.
Socialförsäkringsutskottet anser att
rätten till offentligt biträde inte i
detta sammanhang bör utvidgas till
ytterligare situationer, vare sig
beträffande förvarstagna barn eller vid
omedelbar avvisning. Vad gäller
tidpunkten för Invandrarverkets
biträdesförordnande förutsätter
utskottet att sådant sker så snart behov
föreligger.
Med det anförda avstyrker
socialförsäkringsutskottet bifall till
motion Ju7 i här aktuell del.
Utskottet instämmer i vad
socialförsäkringsutskottet anför och
avstyrker bifall till motion Ju7 i denna
del.
I tre motioner tas upp frågor om
beslutsordningen i utlänningsärenden. I
motion Ju7 (v) anförs att beslut i fråga
om förordnande av offentligt biträde i
utlänningsärenden inte bör överprövas av
Utlänningsnämnden. I motion Ju4 (m)
anförs att alla beslut som fattas av
Utlänningsnämnden rörande offentligt
biträde bör kunna överklagas. I motion
Ju5 (mp) förordas i stället att beslut i
denna fråga som Utlänningsnämnden fattar
som första instans bör kunna överklagas.
Vad först beträffar Utlänningsnämndens
ställning som överprövande instans i
frågor om offentligt biträde instämmer
socialförsäkringsutskottet i den av
regeringen angivna principen att den
myndighet som handlägger ett ärende
också skall besluta i frågor om
offentligt biträde. Invandrarverket bör
således utse offentligt biträde i
ärenden som handläggs vid verket och
dess beslut i denna fråga bör överklagas
till Utlänningsnämnden i stället för som
i dag Rättshjälpsnämnden. Även
polismyndighetens beslut bör överklagas
till Utlänningsnämnden.
Socialförsäkringsutskottet tillstyrker
således regeringens förslag i denna del
och avstyrker bifall till motion Ju7 i
denna del.
Utskottet kan ställa sig bakom vad
socialförsäkringsutskottet anför i denna
del. Utskottet vill tillägga att
regeringens förslag om att överklagande
skall ske till Utlänningsnämnden i
stället för som i dag till
Rättshjälpsnämnden får ses som en
naturlig konsekvens av förslaget att
offentligt biträde inte längre skall
vara en förmån inom rättshjälpssystemet.
Motion Ju7 i denna del avstyrks.
När det så gäller frågan om
Utlänningsnämndens beslut i frågor om
offentligt biträde skall kunna
överklagas konstaterar
socialförsäkringsutskottet att
Utlänningsnämnden är första instans
främst i ärenden rörande s.k. ny ansökan
eftersom en sådan ansökan prövas av
Utlänningsnämnden. Även om
Utlänningsnämnden prövar en sådan
ansökan som första och enda instans är
ärendet i praktiken att se som en
fortsättning på ett tidigare, som i
regel har avgjorts av Invandrarverket
och överprövats av Utlänningsnämnden.
Utlänningsnämndens beslut i själva
sakfrågan kan heller inte överklagas.
Socialförsäkringsutskottet anser det
därför riktigt att Utlänningsnämndens
beslut rörande offentligt biträde inte
skall kunna överklagas.
Socialförsäkringsutskottet påpekar i
sammanhanget att regeringen avser att
tillsätta en parlamentarisk kommitté med
uppdrag att bl.a. utreda frågan om mer
grundläggande förändringar av instans-
och processordningen i utlänningsrätten.
Med det anförda tillstyrker
socialförsäkringsutskottet regeringens
förslag och avstyrker bifall till
motionerna Ju4 och Ju5 i denna del.
Utskottet, som inte har något att
tillägga till vad
socialförsäkringsutskottet anfört i
denna fråga, avstyrker motionerna Ju4
och Ju5 i aktuell del.
Ersättningen till rättshjälpsbiträden
m.fl.
Enligt 22 § första stycket
rättshjälpslagen har rättshjälpsbiträde,
bodelningsförrättare och medlare rätt
till skälig ersättning för arbete,
tidsspillan och utlägg som uppdraget har
krävt. Ersättningen för arbete skall
bestämmas med utgångspunkt i den
tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till
uppdragets art och omfattning och med
tillämpning av den timkostnadsnorm som
regeringen fastställer.
Timersättningen får avvika från
timkostnadsnormen om den skicklighet och
den omsorg som uppdraget har utförts med
eller andra omständigheter av betydelse
ger anledning till det.
Ersättningen kan jämkas av vissa skäl,
t.ex. om biträde genom vårdslöshet eller
försummelse har föranlett kostnad för
rättshjälpen.
Genom hänvisningar i 44 §
rättshjälpslagen och 5 § lagen om
målsägandebiträde tillämpas
ersättningsreglerna också i fråga om
offentliga biträden och
målsägandebiträden.
Timkostnadsnormen fastställs av
regeringen på grundval av
Domstolsverkets beräkningar av
självkostnaderna vid de allmänna
advokatbyråerna. Regeringen har för
tiden den 1 juli 1996-den 31 december
1997 fastställt timkostnadsnormen till
803 kr exklusive mervärdesskatt och 1
004 kr inklusive mervärdesskatt.
Rättshjälpsutredningen har haft i
uppdrag att se över ersättningssystemet
på rättshjälpsområdet. Utredningen anser
att nuvarande ersättningssystem i
princip bör bibehållas. Utredningen
föreslår dock att differentierade
timkostnadsnormer skall införas för
advokater och andra rättshjälpsbiträden
och att särskilda taxor skall införas på
ytterligare områden.
Flera av remissinstanserna avstyrker
förslaget om differentierade
timkostnadsnormer.
Regeringen förordar att den nuvarande
regleringen om ersättning till
rättshjälpsbiträden bör behållas. Ett
system med differentierade normer skulle
enligt regeringen bli krångligare att
tillämpa än om det endast finns en norm.
Regeringen anser dessutom att principen
bör vara lika lön för lika arbete. När
det gäller utredningens förslag om en
utvidgning av det taxesatta området
konstaterar regeringen att detta är en
fråga som inte kräver lagändringar. Den
berörs inte vidare i propositionen.
Riksdagen beslutade våren 1995 om vissa
ändringar i bl.a. 22 § rätts
hjälpslagen i syfte att skapa
möjligheter för att dämpa den årliga
höjningen av timersättningen som enligt
regeringen var mer eller mindre inbyggd
i det då gällande systemet. Ändringarna
innebar i huvudsak att timkostnadsnormen
skall styra all ersättning för arbete på
rättshjälpsområdet - såväl inom som utom
det taxesatta området - och att
regeringen skall fastställa denna norm.
Samtidigt kom den betydelse vid
bedömningen av ersättning för arbete som
tidsåtgången bör ha - och som den i
praxis redan fått - till uttryck i
lagtexten (prop. 1994/95:150 bilaga 3,
JuU26, rskr. 456).
Utskottet, som i princip tillstyrkte
lagförslaget, anförde i anledning av ett
motionsyrkande att ett biträde eller en
offentlig försvarare alltid har rätt
till skälig ersättning för arbete. Det
kunde således enligt utskottet inte
komma i fråga att timkostnadsnormen,
t.ex. i besparingssyfte, fastställs till
ett belopp som understiger vad som är
skälig ersättning.
I motionerna Ju5 (mp) och Ju918 (mp)
ifrågasätts den höjning som skett av
timkostnadsnormen, och motionärerna
anser att regeringen i besparingssyfte
bör få i uppdrag att undersöka
ersättningssystemets utformning.
Utskottet konstaterar att
ersättningssystemet på
rättshjälpsområdet måste utformas på ett
sådant sätt att rättshjälpsbiträden,
offentliga försvarare m.fl. får skälig
ersättning för utfört arbete. Utskottet
vill också framhålla att
ersättningsreglerna i kostnadsdämpande
syfte nyligen har ändrats av riksdagen.
Vidare har Rättshjälpsutredningen haft i
uppdrag att göra en sådan översyn av
ersättningssystemet på
rättshjälpsområdet som motionärerna
efterfrågar. Utredningen har också
lämnat vissa förslag till regeringen som
inte kräver lagändringar. Det saknas
enligt utskottets mening skäl att nu
besluta om ännu en översyn av
ersättningsbestämmelserna. Motionerna
Ju5 och Ju918 i denna del avstyrks.
Övrigt
Socialförsäkringsutskottet konstaterar i
sitt yttrande att det beträffande de
föreslagna ändringarna i utlänningslagen
endast föreskrivs att äldre regler för
överklagande av förvaltningsmyndighets
beslut och Utlänningsnämndens beslut
fortfarande skall gälla.
Socialförsäkringsutskottet förutsätter
att ett redan meddelat förordnande av
offentligt biträde fortfarande skall
gälla.
Utskottet har från regeringskansliet
inhämtat att avsikten är att ett
förordnande av offentligt biträde enligt
den nu gällande rättshjälpslagen skall
gälla även när den nya lagstiftningen
har trätt i kraft.
Av den nya rättshjälpslagens
ikraftträdandebestämmelser bör framgå
att den upphävda rättshjälpslagen skall
tillämpas om rättshjälp genom offentligt
biträde har beviljats före den 1
december 1997. Utskottet har beaktat
detta i sin hemställan.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på
propositionen
att riksdagen avslår motion
1996/97:Ju8,
res. 1 (fp)
2. beträffande rättshjälpens
förhållande till
rättsskyddsförsäkringar
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 1 och
1996/97:Ju7 yrkande 1 antar det i
proposition 1996/97:9 framlagda
förslaget till rättshjälpslag såvitt
avser 9 § första stycket,
res. 2 (v)
res. 3 (mp)
3. beträffande skäl för att
rättsskydd saknas
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 2 och
1996/97:Ju7 yrkande 2 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 9 § andra
stycket,
res. 4 (mp)
res. 5 (v)
4. beträffande
konsekvensutredning
att riksdagen avslår motion
1996/97:Ju4 yrkande 1,
5. beträffande rådgivning
att riksdagen med avslag på motion
1996/97:Ju5 yrkande 3 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 4 och 5
§§,
res. 6 (mp)
6. beträffande inkomstgränsen
för rätt till rättshjälp
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Ju6 i denna del
och 1996/97:Ju7 yrkande 3 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 6 §,
res. 7 (v)
res. 8 (kd)
7. beträffande behov av
rättshjälpsbiträde i
förvaltningsmål
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Ju810 och
1996/97:So425 yrkande 4 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 7 §,
res. 9 (fp, c)
8. beträffande prövningen av
biträdesfrågan
att riksdagen avslår motion
1996/97:Ju7 yrkande 4,
res. 10 (v)
9. beträffande behov av
rättshjälpsbiträde i tvistemål om
mindre värden
att riksdagen med avslag på motion
1996/97:Ju5 yrkande 7 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 11 § 4,
10. beträffande
rimlighetsprövning
att riksdagen med avslag på motion
1996/97:Ju7 yrkande 5 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 8 §,
res. 11 (v)
11. beträffande rättshjälp vid
skuldsanering
att riksdagen med avslag på motion
1996/97:Ju6 i denna del antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 10 §
första stycket 3,
res. 12 (kd)
12. beträffande rättshjälp vid
äktenskapsskillnad
att riksdagen med avslag på motion
1996/97:Ju7 yrkande 7 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 11 § 1,
res. 13 (v)
13. beträffande rättshjälp för
näringsidkare
att riksdagen med avslag på motion
1996/97:Ju7 yrkande 6 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 13 §,
res. 14 (v)
14. beträffande
biträdeskostnader
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Ju6 i denna del
och 1996/97:Ju7 yrkande 8 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 15 och
34 §§,
res. 15 (v, kd)
15. beträffande
utredningskostnader
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 4,
1996/97:Ju6 i denna del och
1996/97:Ju7 yrkande 9 antar
regeringens förslag till
rättshjälpslag såvitt avser 17 §,
res. 16 (v)
res. 17 (mp, kd)
16. beträffande förslaget till
rättshjälpslag i övrigt
att riksdagen antar regeringens
förslag till rättshjälpslag i den mån
det inte omfattas av utskottets
hemställan i det föregående dock med
den ändringen att under punkt 2 i
ikraftträdandebestämmelserna den
första strecksatsen skall ha följande
lydelse: - allmän rättshjälp,
rättshjälp åt misstänkt i brottmål
eller rättshjälp genom offentligt
biträde har beviljats före den 1
december 1997, eller ,
17. beträffande juridiskt
bistånd i vissa utlänningsärenden
att riksdagen avslår motion
1996/97:Ju7 yrkande 11,
res. 18 (v)
18. beträffande överklagande
till Utlänningsnämnden
att riksdagen med avslag på motion
1996/97:Ju7 yrkande 10 antar
regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 11 kap. 10 § första
stycket,
res. 19 (v, mp)
19. beträffande överklagande av
Utlänningsnämndens beslut
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Ju4 yrkande 2 och
1996/97:Ju5 yrkande 5 antar
regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 11 kap. 10 § andra
stycket,
res. 20 (v, mp)
20. beträffande förslaget till
lag om ändring i utlänningslagen i
övrigt
att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i utlän
ningslagen (1989:529) i den mån det
inte omfattas av utskottets
hemställan i det föregående,
21. beträffande ersättningen
till rättshjälpsbiträden
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Ju5 yrkande 6 och
1996/97:Ju918 yrkande 2,
res. 21 (mp)
22. beträffande övriga
lagförslag
att riksdagen antar regeringens
förslag till
1) lag om offentligt biträde,
2) lag om rätt för Domstolsverket att
överklaga vissa beslut om ersättning
m.m.,
3) lag om ändring i äktenskapsbalken,
4) lag om ändring i brottsbalken,
5) lag om ändring i rättegångsbalken,
6) lag om ändring i lagen (1944:133)
om kastrering,
7) lag om ändring i lagen (1946:804)
om införande av nya rättegångsbalken,
8) lag om ändring i lagen (1946:817)
om bevisupptagning vid utländsk
domstol,
9) lag om ändring i lagen (1957:668)
om utlämning för brott,
10) lag om ändring i lagen (1958:642)
om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap,
11) lag om ändring i lagen (1959:254)
om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge,
12) lag om ändring i lagen (1963:193)
om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge ang. verkställighet
av straff m.m.,
13) lag om ändring i lagen (1969:644)
om vissa rättigheter för statslösa
personer och politiska flyktingar,
14) lag om ändring i lagen (1970:375)
om utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av vård eller behandling,
15) lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar,
16) lag om ändring i
förvaltningsprocesslagen (1971:291),
17) lag om ändring i lagen (1972:260)
om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom,
18) lag om ändring i lagen (1973:188)
om arrendenämnder och hyresnämnder,
19) lag om ändring i lagen (1976:19)
om internationellt samarbete rörande
lagföring för brott,
20) lag om ändring i lagen (1976:839)
om statens va-nämnd,
21) lag om ändring i lagen (1977:729)
om patentbesvärsrätten,
22) lag om ändring i lagen (1978:801)
om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet,
23) lag om ändring i lagen (1982:395)
om Kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning,
24) lag om ändring i lagen (1988:97)
om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller
krigsfara m.m.,
25) lag om ändring i lagen (1988:609)
om målsägandebiträde,
26) lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av misssbrukare i vissa fall,
27) lag om ändring i smittskyddslagen
(1988:1472),
28) lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av
unga,
29) lag om ändring i lagen (1991:572)
om särskild utlänningskontroll,
30) lag om ändring i lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård,
31) lag om ändring i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
32) lag om ändring i lagen (1993:388)
om införande av lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa
funktionshindrade,
33) lag om ändring i lagen (1996:242)
om domstolsärenden.
Stockholm den 14 november 1996
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik
(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),
Margareta Sandgren (s), Siw Persson
(fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice
Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl
(m), Kia Andreasson (mp), Rolf
Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s), Jeppe
Johnsson (m) och Sivert Carlsson (c).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Siw Persson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 18 börjar med Utskottet
konstaterar och på s. 19 slutar med
avstyrks således bort ha följande
lydelse:
Utskottet har som utgångspunkt att
rättshjälpslagstiftningen skall bidra
till att alla människor, oavsett
ekonomisk situation, skall tillförsäkras
möjligheten att ta till vara sin rätt i
olika sammanhang. Den av regeringen
föreslagna nya rättshjälpslagen innebär
ett avgörande systemskifte genom att
rättshälpen görs subsidiär till det
rättsskydd som kan erhållas i olika
försäkringar, främst hemförsäkringen.
Det går enligt utskottets mening inte
att göra några säkra förutsägelser om
den framtida utvecklingen på
försäkringsmarknaden. Det finns en risk
för att försäkringsbolagen ändrar
villkoren i rättsskyddsförsäkringarna
eller helt separerar dessa från
hemförsäkringarna. Resultatet av detta
skulle bli stora olikheter mellan
människor när det gäller möjligheterna
att erhålla rättsligt bistånd.
Utskottet anser vidare att regeringens
förslag på familjerättens område med
bl.a. minskade möjligheter att erhålla
rättshjälp i äktenskapsskillnadsärenden
kommer att få negativa konsekvenser för
kvinnors möjligheter att hävda sin rätt.
Utskottet är också tveksamt till om
förslaget leder till de besparingar som
uppgetts. Det finns enligt utskottets
mening t.ex. en klar risk för ett ökat
antal tvister i domstolarna när parterna
inte längre får biträdeshjälp med att
lösa de frågor av olika slag som kan
uppkomma i samband med en
äktenskapsskillnad.
Enligt utskottets mening skulle de
besparingar som ansetts nödvändiga på
rättshjälpsanslaget i vart fall till en
del kunna uppnås genom en uppstramning
av den nuvarande lagen. Ett ökat
kostnadsmedvetande kan uppnås genom att
rättshjälpsavgiften kontinuerligt
debiteras den rättssökande under
ärendets handläggning. Vidare bör ett
kostnadstak införas i varje ärende.
Dessutom behövs en översyn av
beslutsgången i rättshjälpsärenden. På
längre sikt kan det finnas skäl att
aktualisera en ny översyn av
rättshjälpslagen.
Mot bakgrund av det nu anförda anser
utskottet att riksdagen med bifall till
motion Ju8 bör dels avslå propositionen,
dels ge regeringen till känna vad
utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på
propositionen
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Ju8 dels avslår proposition
1996/97:9, dels som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
2. Rättshjälpens förhållande till
rättsskyddsförsäkringar (mom. 2)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 19 som börjar med När det
och slutar med första stycket bort ha
följande lydelse:
Utskottet motsätter sig förslaget i
propositionen om att göra rättshjälpen
subsidiär till rättsskyddsförsäkringar.
Förslaget innebär att staten frånträder
sitt ansvar och låter den enskildes
skydd i rättsliga angelägenheter bli
beroende av de försäkringsvillkor som
försäkringsbolagen bestämmer. En sådan
ordning överensstämmer enligt utskottets
uppfattning inte med Europarådets
resolution 78 (8) om rättshjälp, i
vilken det framhålls att staten har
ansvaret för den rätt till rättshjälp
som följer av artikel 6 i den europeiska
konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna.
Regeringen bör återkomma med ett
förslag som beaktar vad utskottet nu har
anfört i så god tid att riksdagen kan
behandla förslaget innan den nu
föreslagna lagstiftningen träder i
kraft. Detta bör riksdagen med anledning
av motionerna Ju5 och Ju7 i denna del
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande rättshjälpens
förhållande till
rättsskyddsförsäkringar
att riksdagen dels antar det i
proposition 1996/97:9 framlagda
förslaget till rättshjälpslag såvitt
avser 9 § första stycket, dels med
anledning av motionerna 1996/97:Ju5
yrkande 1 och 1996/97:Ju7 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3. Rättshjälpens förhållande till
rättsskyddsförsäkringar (mom. 2)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 19 som börjar med När det och
slutar med första stycket bort ha
följande lydelse:
Utskottets utgångspunkt är att
huvudansvaret för den enskildes skydd i
rättsligt hänseende måste ligga på
staten. Ur principiellt hänseende kan
det därför inte accepteras att
rättssökande hänvisas till privata
försäkringslösningar.
Det kan anmärkas att den av regeringen
föreslagna ordningen kräver att
försäkringsbolagen även i framtiden är
intresserade av att erbjuda
rättsskyddsförsäkringar på samma sätt
som i dag. Detta är enligt utskottets
mening inte någonting som kan
förutsättas. Risken är också stor att
premierna för
rättsskyddsförsäkringsdelen blir så höga
att många finner sig tvingade att avstå
från rättsskyddet eller att rättsskyddet
lyfts ut från hemförsäkringarna och
därmed måste tecknas separat.
I propositionen finns enligt utskottets
mening inte någon övertygande analys av
de nu angivna problemen. Utskottet anser
att regeringen bör återkomma till
riksdagen med ett förslag som innebär
att ordningen med en rättshjälp som är
subsidiär till rättsskyddsförsäkringar
inte genomförs. Detta bör ske i så god
tid att förslaget kan behandlas innan
den nu aktuella lagstiftningen träder i
kraft. Vad utskottet nu har anfört bör
riksdagen med anledning av motionerna
Ju5 och Ju7 i denna del som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande rättshjälpens
förhållande till
rättsskyddsförsäkringar
att riksdagen dels antar det i
proposition 1996/97:9 framlagda
förslaget till rättshjälpslag såvitt
avser 9 § första stycket, dels med
anledning av motionerna 1996/97:Ju5
yrkande 1 och 1996/97:Ju7 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. Skäl för att rättsskydd saknas
(mom. 3)
Under förutsättning av avslag på
reservation 3
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 19 som börjar med Utskottet kan
och på s. 20 slutar med denna del bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att det behövs en mer
utförlig reglering i rättshjälpslagen av
i vilka situationer rättshjälp skall
beviljas den som saknar
rättsskyddsförsäkring. Det förslag som
regeringen lagt fram innebär att det kan
komma att uppstå gränsdragnings- och
tolkningsproblem när det skall avgöras
om rättshjälp skall beviljas.
Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett förslag som beaktar vad
utskottet anfört i så god tid att
förslaget kan behandlas innan den nu
aktuella lagstiftningen träder i kraft.
Detta bör riksdagen med anledning av
motionerna Ju5 och Ju7 i denna del som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande skäl för att
rättsskydd saknas
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 9 § andra stycket, dels med
anledning av motionerna 1996/97:Ju5
yrkande 2 och 1996/97:Ju7 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
5. Skäl för att rättsskydd saknas
(mom. 3)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 19 som börjar med Utskottet kan
och på s. 20 slutar med denna del bort
ha följande lydelse:
Utskottet kan inte godta den föreslagna
regeln om att den som med hänsyn till
sitt försäkringsskydd i övrigt eller
sina ekonomiska och personliga
förhållanden borde ha haft
rättsskyddsförsäkring skall kunna få
rättshjälp endast om det finns särskilda
skäl med hänsyn till angelägenhetens art
och betydelse. Bestämmelsen är enligt
utskottets mening oklar och svårtolkad.
Regeringens uttalanden i propositionen
om hur bestämmelsen skall tolkas är
heller inte tillräckligt klargörande.
Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett förslag som beaktar vad
utskottet anfört i så god tid att
förslaget kan behandlas av riksdagen
innan den nu aktuella lagstiftningen
träder i kraft. Detta bör riksdagen med
anledning av motionerna Ju5 och Ju7 i
denna del som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande skäl för att
rättsskydd saknas
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 9 § andra stycket, dels med
anledning av motionerna 1996/97:Ju5
yrkande 2 och 1996/97:Ju7 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
6. Rådgivning (mom. 5)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 21 som börjar med Utskottet
instämmer och slutar med motion Ju5
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringens förslag
beträffande rådgivning är ett steg i
rätt riktning. Den maximitid om två
timmars rådgivning som regeringen
föreslår är emellertid enligt utskottets
mening alltför snävt tilltagen. För att
det skall vara möjligt att under
rådgivningen ordentligt gå igenom olika
typer av ärenden bör rådgivning kunna
äga rum under tre timmar. Om rättshjälp
beviljas efter rådgivningen bör vidare
hela avgiften för rådgivningen avräknas
från rättshjälpsavgiften. Det ankommer
på regeringen att återkomma till
riksdagen med ett förslag som kan
beredas innan den nu aktuella
lagstiftningen träder i kraft. Detta bör
riksdagen med anledning av motion Ju5 i
denna del som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande rådgivning
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 4 och 5 §§, dels med anledning
av motion 1996/97:Ju5 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
7. Inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp (mom. 6)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 23 som börjar med Utskottet
konstaterar och på s. 24 slutar med i
fråga bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringens förslag
till inkomstgräns för rätt till
rättshjälp medför att en alltför stor
grupp kommer att stå utanför
rättshjälpssy-stemet. Inkomstgränsen bör
enligt utskottets mening även
fortsättningsvis motsvara 7 basbelopp.
Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett förslag som beaktar vad
utskottet nu har anfört i sådan tid att
förslaget kan behandlas av riksdagen
innan den nu aktuella lagstiftningen
träder i kraft. Detta bör riksdagen med
avslag på motion Ju6 i denna del och med
anledning av motion Ju7 i denna del som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande inkomstgränsen för
rätt till rättshjälp
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 6 §, dels med avslag på motion
1996/97:Ju6 i denna del och med
anledning av motion 1996/97:Ju7
yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. Inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp (mom. 6)
Rolf Åbjörnsson (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 23 som börjar med Utskottet
konstaterar och på s. 24 slutar med i
fråga bort ha följande lydelse:
Utskottet anser inte att det bör finnas
ett fast inkomsttak för rätten till
rättshjälp. I stället bör i varje
enskilt fall göras en helhetsbedömning
av behovet av rättshjälp. I denna
bedömning kan även beaktas den
rättssökandes ekonomiska situation.
Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett förslag som kan behandlas av
riksdagen innan den nu aktuella
lagstiftningen träder i kraft. Detta bör
riksdagen med avslag på motion Ju7 i
denna del och med anledning av motion
Ju6 i denna del som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande inkomstgränsen för
rätt till rättshjälp
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 6 §, dels med anledning av
motion 1996/97:Ju6 i denna del och
med avslag på motion 1996/97:Ju7
yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. Behov av rättshjälpsbiträde i
förvaltningsmål (mom. 7)
Siw Persson (fp) och Sivert Carlsson (c)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 27 som börjar med När det och
på s. 28 slutar med i fråga bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att regeringens förslag
vad gäller möjligheterna att bevilja
rättshjälp i förvaltningsmål inte är
tillräckligt långtgående. Enligt
utskottets mening måste det beaktas att
den enskilde alltid är i underläge
gentemot en myndighet när han överklagar
ett myndighetsbeslut till domstol. Det
går heller inte att förlita sig på att
domstolen skall kunna fullgöra sin
utredningsskyldighet på ett sådant sätt
att den enskilde tillförsäkras en
rättvis prövning. Utskottet anser också
att det är principiellt tveksamt att
domstolen blandar sig i parternas
argumentering m.m. eftersom detta kan
rubba tron på domstolens opartiskhet.
Det anförda leder utskottet till
slutsatsen att rättshjälp bör kunna
beviljas i större utsträckning i
förvaltningsmål än vad regeringen
föreslagit. Det ankommer på regeringen
att återkomma till riksdagen med ett
förslag i enlighet med vad utskottet nu
har anfört som kan beredas av riksdagen
innan den nu aktuella lagstiftningen
träder i kraft. Riksdagen bör med
anledning av motionerna So425 och Ju810
i denna del som sin mening ge regeringen
till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 7
bort ha följande lydelse:
7. beträffande behov av
rättshjälpsbiträde i förvaltningsmål
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 7 §, dels med anledning av
motionerna 1996/97:Ju810 och
1996/97:So425 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
10. Prövningen av biträdesfrågan
(mom. 8)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 28 som börjar med Utskottet
anser och slutar med denna del bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att den rättsliga
angelägenhetens art, omfattning och
betydelse skall betonas som det
grundläggande när behovet av biträde i
förvaltningsmål prövas, och utskottet
anser att detta uttryckligen bör framgå
av rättshjälpslagen. Det får ankomma på
regeringen att snarast återkomma till
riksdagen med ett förslag i enlighet
härmed. Vad utskottet har anfört bör
riksdagen med anledning av motion Ju7 i
denna del som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 8
bort ha följande lydelse:
8. beträffande prövningen av
biträdesfrågan
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju7 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
11. Rimlighetsprövning (mom. 10)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 30 som börjar med Utskottet, som
och slutar med i fråga bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det är tveksamt om
den föreslagna nya regleringen kommer
att ge något väsentligt ökat utrymme för
att avslå en rättshjälpsansökan. En
bättre lösning är enligt utskottets
mening att behålla den nuvarande
bestämmelsen om att rättshjälp inte får
beviljas den som inte har ett befogat
intresse av att få sin sak behandlad.
Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett förslag som beaktar vad
utskottet nu har anfört och som kan
beredas av riksdagen innan den nu
aktuella lagstiftningen träder i kraft.
Detta bör riksdagen med anledning av
motion Ju7 i denna del som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10
bort ha följande lydelse:
10. beträffande rimlighetsprövning
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 8 §, dels med anledning av
motion 1996/97:Ju7 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
12. Rättshjälp vid skuldsanering
(mom. 11)
Rolf Åbjörnsson (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 32 som börjar med Utskottet
instämmer och slutar med aktuell del
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser inte att regeringens
förslag beträffande rättshjälp vid
skuldsanering är genomtänkt. Reglerna om
skuldsanering är enligt utskottets
mening så komplicerade att behov av
rättshjälp många gånger föreligger.
Detta är särskilt fallet när frågan om
skuldsanering skall prövas av domstol.
Det måste också beaktas att en
skuldtyngd person som ansökt om
skuldsanering knappast har möjlighet att
för egna medel anlita juridiskt biträde.
Utskottet anser att regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett förslag
av innebörd att rättshjälp skall kunna
beviljas i ärenden om skuldsanering.
Detta bör ske i så god tid att förslaget
kan behandlas av riksdagen innan den nu
aktuella lagstiftningen träder i kraft.
Vad utskottet har anfört bör riksdagen
med anledning av motion Ju6 i denna del
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11
bort ha följande lydelse:
11. beträffande rättshjälp vid
skuldsanering
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 10 § första stycket 3, dels med
anledning av motion 1996/97:Ju6 i
denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
13. Rättshjälp vid äktenskapsskillnad
(mom. 12)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 36 som börjar med Utskottet
delar och slutar med i fråga bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar att
äktenskapsskillnad för det stora
flertalet människor är en mycket
ingripande händelse på såväl det
personliga som ekonomiska planet. Hela
familjen är beroende av de beslut som
fattas i samband med separationen och
som har betydelse långt in i framtiden.
Det är därför angeläget att inblandade
parter - särskilt när den ena är i
underläge i t.ex. ekonomiskt avseende -
på ett tidigt stadium får tillgång till
kvalificerat juridiskt bistånd så att
man får ett rättsligt underlag för de
bedömningar som skall göras. Det kan
t.ex. gälla frågor om bodelning,
vårdnad, umgänge, underhåll, boende och
beskattning. Juridiskt bistånd skulle
dessutom förmodligen minska antalet
tvister mellan parterna som sedan måste
hänskjutas till domstol. Utskottet anser
med hänvisning till vad som nu har
anförts att regeringen bör återkomma
till riksdagen med ett förslag som
innebär att det inte skall krävas
särskilda skäl för att bevilja
rättshjälp i angelägenhet som rör
dktenskapsskillnad. Detta bör ske i så
god tid att förslaget kan behandlas av
riksdagen innan den nu aktuella
lagstiftningen träder i kraft. Vad
utskottet har anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12
bort ha följande lydelse:
12. beträffande rättshjälp vid
äktenskapsskillnad
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 11 § 1, dels med anledning av
motion 1996/97:Ju7 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
14. Rättshjälp för näringsidkare
(mom. 13)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 38 som börjar med Utskottet
ansluter och slutar med denna del
bort ha följande lydelse:
Utskottets inställning är att det inte
bör krävas särskilda skäl för att
bevilja näringsidkare rättshjälp.
Nuvarande ordning har enligt utskottets
uppfattning fungerat väl. Utskottet
anser att regeringen bör återkomma med
ett förslag i enlighet med vad utskottet
anfört som kan behandlas av riksdagen
innan den nu aktuella lagstiftningen
träder i kraft. Detta bör riksdagen med
anledning av motion Ju7 i denna del som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13
bort ha följande lydelse:
13. beträffande rättshjälp för
näringsidkare
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 13 §, dels med anledning av
motion 1996/97:Ju7 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
15. Biträdeskostnader (mom. 14)
Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson
(kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 40 som börjar med Utskottet
anser och slutar med av propositionen
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det av regeringen
föreslagna taket för ersättningsgilla
biträdeskostnader kan få till följd att
en ekonomiskt svagare part i ett större
mål tvingas efterge sin rätt gentemot
motparten, som kan vara t.ex. ett stort
bolag med obegränsade resurser. Med
hänsyn härtill, och då
besparingseffekten i denna del bedöms
bli liten, bör det inte finnas något tak
för biträdeskostnaderna i ett
rättshjälpsärende. Det ankommer på
regeringen att återkomma till riksdagen
med ett förslag som kan beredas av
riksdagen innan den nu aktuella
lagstiftningen träder i kraft. Detta bör
riksdagen med anledning av motionerna
Ju6 och Ju7 i denna del som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14
bort ha följande lydelse:
14. beträffande biträdeskostnader
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 15 och 34 §§, dels med
anledning av motionerna 1996/97:Ju6 i
denna del och 1996/97:Ju7 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
16. Utredningskostnader (mom. 15)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 42 som börjar med Utskottet
konstaterar och slutar med denna del
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med ett
flertal remissinstanser att det av
rättssäkerhetsskäl bör vara möjligt att
när det föreligger särskilda skäl få
utredningskostnader ersatta till ett
belopp som överstiger 10 000 kr.
Regeringen bör i god tid innan den
föreslagna lagstiftningens
ikraftträdande återkomma med ett
lagförslag i enlighet härmed. Detta bör
riksdagen med anledning av motionerna
Ju5, Ju6 och Ju7 i denna del som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15
bort ha följande lydelse:
15. beträffande utredningskostnader
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 17 §, dels med anledning av
motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 4,
1996/97:Ju6 i denna del och
1996/97:Ju7 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
17. Utredningskostnader (mom. 15)
Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson
(kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 42 börjar med Utskottet
konstaterar och slutar med denna del
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringens förslag
om ett tak för utredningskostnader
riskerar att resultera i att den
rättssökande inte får sin sak prövad på
ett fullständigt underlag. Detta kan
enligt utskottets mening inte
accepteras. Regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med ett förslag
som innebär att det inte sätts något tak
för utredningskostnaderna i ett
rättshjälpsärende. Förslaget bör kunna
behandlas av riksdagen innan den nu
aktuella lagstiftningen träder i kraft.
Detta bör riksdagen med anledning av
motionerna Ju5, Ju6 och Ju7 i denna del
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15
bort ha följande lydelse:
15. beträffande utredningskostnader
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till rättshjälpslag såvitt
avser 17 §, dels med anledning av
motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 4,
1996/97:Ju6 i denna del och
1996/97:Ju7 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
18. Juridiskt bistånd i vissa
utlänningsärenden (mom. 17)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 45 som börjar med Utskottet
instämmer och slutar med denna del
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att möjligheten att
förordna offentligt biträde i vissa
utlänningsärenden behöver utvidgas. Det
gäller bl.a. i frågor om förvarstagande
av barn och vid avvisning med omedelbar
verkställighet. Utskottet anser vidare
att tidpunkten när offentligt biträde
förordnas av Invandrarverket bör kunna
tidigareläggas. Utskottet anser att
regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med erforderliga förslag. Vad
utskottet har anfört bör riksdagen med
anledning av motion Ju7 i denna del som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17
bort ha följande lydelse:
17. beträffande juridiskt bistånd i
vissa utlänningsärenden
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju7 yrkande 11 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
19. Överklagande till Utlänningsnämnden
(mom. 18)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 45 som börjar med Utskottet kan
och slutar med del avstyrks bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar att mycket
omfattande och allvarlig kritik har
riktats mot Utlänningsnämnden för
brister i dess handläggning av olika
ärenden. Utskottet kan därför inte
acceptera förslaget att beslut i frågor
om offentligt biträde skall överklagas
till Utlänningsnämnden. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett förslag
som tillgodoser vad utskottet anfört i
så god tid att förslaget kan beredas av
riksdagen innan den nu aktuella
lagstiftningen träder i kraft. Detta bör
riksdagen med anledning av motion Ju7 i
denna del som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 18
bort ha följande lydelse:
18. beträffande överklagande till
Utlänningsnämnden
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till lag om ändring av
utlänningslagen (1989:529) såvitt
avser 11 kap. 10 § första stycket,
dels med anledning av motion
1996/97:Ju7 yrkande 10 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
20. Överklagande av Utlänningsnämndens
beslut (mom. 19)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 46 börjar med Utskottet, som
och slutar med aktuell del bort ha
följande lydelse:
Utskottet menar att starka skäl av
principiell natur talar för att beslut i
frågor som rör rättshjälp alltid skall
kunna överklagas. Enligt utskottets
mening måste det därför vara möjligt att
överklaga de beslut i fråga om
rättshjälp som fattas av
Utlänningsnämnden som första instans.
Regeringen får i återkomma till
riksdagen med nödvändiga lagförslag i så
god tid att förslagen kan beredas av
riksdagen innan den nu aktuella
lagstiftningen träder i kraft. Detta bör
riksdagen med anledning av motionerna
Ju4 och Ju5 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 19
bort ha följande lydelse:
19. beträffande överklagande av
Utlänningsnämndens beslut
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529) såvitt
avser 11 kap. 10 § andra stycket,
dels med anledning av motionerna
1996/97:Ju4 yrkande 2 och 1996/97:Ju5
yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
21. Ersättningen till
rättshjälpsbiträden (mom. 21)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 47 som börjar med Utskottet
konstaterar och slutar med del
avstyrks bort ha följande lydelse:
Utskottet har kunnat konstatera att
ersättningen till rättshjälpsbiträden
har stigit i snabb takt under senare år.
Med tanke på att biträdeskostnaderna
utgör huvuddelen av kostnaderna för
rättshjälpen finns det enligt utskottets
mening skäl att uppdra åt regeringen att
undersöka om ersättningssystemet är
lämpligt utformat. I samband därmed bör
även de allmänna advokatbyråernas roll
ses över. Regeringen bör redovisa
resultatet av sina överväganden för
riksdagen. Det får ankomma på regeringen
att ta ställning till hur detta
lämpligen bör ske. Vad utskottet nu har
anfört bör riksdagen med anledning av
motionerna Ju5 och Ju918 i denna del som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21
bort ha följande lydelse:
21. beträffande ersättningen till
rättshjälpsbiträden
att riksdagen med anledning av
motionerna 1996/97:Ju5 yrkande 6 och
1996/97:Ju918 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Regeringens lagförslag
2.4 Förslag till lag om ändring i
äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om
äktenskapsbalken
dels att 18 kap. 4 § skall ha följande
lydelse,
dels att det skall införas en ny
paragraf, 17 kap. 7 a §, av följande
betydelse.
2.18 Förslag till lag om ändring i
lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom
dels att 34 a § och 39 § skall ha
följande lydelse,
dels att det skall införas en ny
paragraf, 27 §, av följande lydelse.
Lagutskottets yttrande
1996/97:LU1y
Ny rättshjälpslag
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 15 oktober
1996 beslutat att bereda lagutskottet
och socialförsäkringsutskottet tillfälle
att senast den 29 oktober 1996 avge
yttrande över proposition 1996/97:9 Ny
rättshjälpslag jämte de med anledning av
propositionen väckta motionerna
1996/97:Ju4-Ju8 samt de under den
allmänna motionstiden väckta motionerna
1996/97:Ju810, 1996/97:Ju918 och
1996/97:So425 yrkande 4.
Lagutskottet har beslutat att avge
yttrande över dels det avsnitt i
propositionen som gäller rättshjälp i
familjerättsliga angelägenheter (avsnitt
10) jämte de motioner som berör detta
avsnitt (Ju7 yrkande 7 och Ju8), dels
motion Ju6 vari behandlas bl.a. fråga om
rättshjälp vid skuldsanering.
Inledning
Rättshjälpslagen (1972:429) trädde i
kraft den 1 juli 1973. Rättshjälp enligt
rättshjälpslagen lämnas i form av allmän
rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i
brottmål, rättshjälp genom offentligt
biträde samt rådgivning.
Allmän rättshjälp kan lämnas till
fysisk person samt till dödsbon i en
rättslig angelägenhet där det föreligger
behov av sådant bistånd. Från denna
huvudregel finns flera undantag.
Rättshjälp ges exempelvis inte för
upprättande av äktenskapsförord. Vidare
skall rättshjälp inte beviljas den som
inte har ett befogat intresse av att få
sin sak behandlad. En ytterligare
begränsning är inkomstgränsen som
innebär att den som har en beräknad
årsinkomst som överstiger sju basbelopp,
för närvarande 249 000 kr, inte kan få
rättshjälp. Gränsbeloppet kan dock höjas
med hänsyn till den rättssökandes
försörjningsbörda.
Vid allmän rättshjälp betalar staten
kostnaderna för framför allt juridiskt
biträde men även kostnader för t.ex.
bevisning. Däremot omfattas inte
ersättning för motparts
rättegångskostnader som den rättssökande
kan tvingas att betala om han eller hon
förlorar en process. Sådana kostnader
får den rättssökande alltså betala
själv. Däremot kan motparts
rättegångskostnader betalas från en
rättsskyddsförsäkring. Den som beviljats
rättshjälp är skyldig att betala en
rättshjälpsavgift. Denna består av en
grundavgift vars storlek är beroende av
den rättssökandes ekonomiska
förhållanden samt en tilläggsavgift vars
storlek beror dels på de ekonomiska
förhållandena, dels på kostnaderna för
rättshjälpen.
Rättshjälp genom rådgivning kan omfatta
nästan alla slags rättsliga
angelägenheter och får pågå under högst
en timme. Rådgivning är öppen för alla
oavsett inkomst och sker mot en
fastställd avgift, som uppgår till 250
kr för varje påbörjad
femtonminutersperiod. Avgiften kan i
vissa fall sättas ned.
Dagens rättshjälpssystem har av många
beskrivits som komplicerat och
svårtillgängligt. En särskild
komplikation som därvid påpekats är att
det existerar två parallella system -
rättshjälp och rättskyddsförsäkringar -
och att dessa i vissa fall överlappar
varandra. Systemet i sin helhet anses
dessutom inte ge den enskilde
tillräckliga incitament att hålla nere
kostnaderna. Statens kostnader uppgår
till omkring 870 miljoner kronor om
året, varav 342 miljoner kronor avser
allmän rättshjälp. Med hänsyn till de
besparingskrav som numera gäller på alla
samhällsområden för att stärka de
offentliga finanserna har det ansetts
angeläget att överväga vilka besparingar
som kan göras också på rättshjälpens
område.
Mot denna bakgrund tillkallades år 1993
en särskild utredare med uppdrag att se
över rättshjälpslagen. Utredningen, som
antog namnet 1993 års
rättshjälpsutredning, lade i augusti
1995 fram betänkandet (SOU 1995:81) Ny
rättshjälpslag och andra bestämmelser om
rättsligt bistånd. Betänkandet har
remissbehandlats och ligger till grund
för förslagen i förevarande proposition.
I propositionen föreslår regeringen
bl.a. en ny rättshjälpslag. Förslaget
syftar till förenklingar och ökad
överskådlighet samt besparingar för
staten. En väsentlig nyhet är att
rättshjälpen skall vara subsidiär till
rättsskyddsförsäkringar. Den som har en
rättsskyddsförsäkring, eller - under
vissa närmare angivna förutsättningar -
borde ha haft en försäkring som täcker
den aktuella angelägenheten skall inte
få rättshjälp. Rådgivning föreslås bli
en inledning till rättshjälp och skall
kunna pågå i upp till två timmar.
Inkomstgränsen för rätt till rättshjälp
föreslås sänkt till 210 000 kr.
Avgörande för om rättshjälp beviljas
skall vara om den rättssökande har behov
av biträde. Vidare föreslås en ny regel
som innebär att prövning alltid skall
göras av om det är rimligt att staten
bidrar till kostnaderna i det enskilda
fallet. Förmånen av biträde begränsas
till att avse högst 100 arbetstimmar.
Under vissa förutsättningar skall taket
kunna överskridas.
Den nya lagstiftningen, som föranleder
följdändringar i ett stort antal lagar,
föreslås träda i kraft den 1 december
1997.
Rättshjälp i vissa familjerättsliga
angelägenheter
Förslaget till ny rättshjälpslag
innefattar väsentliga ändringar i fråga
om möjligheterna till rättshjälp i
familjerättsliga angelägenheter som rör
bodelning, underhåll och
äktenskapsskillnad.
Bodelning kan enligt äktenskapsbalken
äga rum såväl inom äktenskapet som vid
äktenskapsskillnad och dödsfall. Enligt
lagen (1994:1117) om registrerat
partnerskap gäller detta även
registrerade partnerskap. Bodelning
mellan sambor kan, enligt lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem,
ske när ett samboförhållande upphör, om
någon av samborna begär det eller när en
av samborna avlidit. Detsamma gäller
enligt lagen (1987:813) om homosexuella
sambor även vid upplösning av ett sådant
samboförhållande.
Om parterna inte kan komma överens om
hur boet skall skiftas kan domstol på
endera partens begäran utse en
bodelningsförrättare. Denne har
befogenhet att tvångsskifta egendomen.
En sådan tvångsvis genomförd bodelning
kan klandras av parterna.
Bodelningsförrättaren har rätt till
skäligt arvode och ersättning för sina
kostnader. Parterna svarar gemensamt för
betalningen.
Enligt 8 § första stycket 7
rättshjälpslagen får allmän rättshjälp
inte beviljas i angelägenhet rörande
bodelning, om det inte med hänsyn till
boets beskaffenhet och makarnas eller
sambornas personliga förhållanden finns
särskilda skäl för rättshjälp. Av 9 §
andra stycket 7 rättshjälpslagen framgår
att staten betalar kostnaderna för en
bodelningsförrättare endast i de fall
denne har förordnats av domstol att
verkställa bodelning mellan makar i
anledning av äktenskapsskillnad eller
mellan sambor av annan anledning än att
den ene sambon avlidit. Rättshjälp
beviljas således inte för exempelvis en
bodelning under ett äktenskap. Rätten
till biträde enligt rättshjälpslagen är
begränsad på så sätt att
rättshjälpsbiträde bara kan förordnas
vid klander av bodelning och inte i
andra angelägenheter som rör bodelning.
Dessa förhållandevis begränsade
möjligheter att få rättshjälp vid
bodelning, särskilt när det gäller
bodelningsförrättare, har kritiserats i
olika sammanhang (se bl.a. bet.
1993/94:JuU20).
Enligt regeringens mening finns det
inte skäl att överväga en utvidgning som
innebär möjlighet till rättshjälp med
rättshjälpsbiträde i bodelningsärenden.
Rättshjälp med biträdeshjälp skall
liksom för närvarande endast beviljas
vid klander av bodelning (10 § första
stycket 8). Regeringen anser dock att
det även finns andra situationer där det
bör finnas möjlighet att få någon form
av bistånd vid bodelning. En sådan
situation kan föreligga när den make som
sitter kvar i boet vägrar att medverka
till bodelning och den andra maken
därför inte kan få ut sina
tillhörigheter och inte heller i övrigt
har medel att bekosta en bodelning.
I propositionen föreslås att en ny form
av bistånd införs vid bodelning.
Biståndet innebär att ersättning till
bodelningsförrättare för högst fem
timmars arbete kan betalas av allmänna
medel. En bestämmelse härom föreslås bli
intagen i 17 kap. äktenskapsbalken som
en ny 7 a §. Den föreslagna bestämmelsen
innebär att rätten kan besluta om en
s.k. ersättningsgaranti. Ett sådant
beslut innebär att ersättning till
bodelningsförrättare betalas av allmänna
medel om den make som har gjort ansökan
vid bodelningen tillskiftas egendom till
ett värde som understiger 100 000 kr. I
annat fall får bodelningsförrättaren
rätt till ersättning av makarna enligt
de regler som gäller i allmänhet vid
bodelning. Ansökan, som endast kan göras
av någon av makarna, skall bifallas om
det är skäligt med hänsyn till makens
ekonomiska och personliga förhållanden
samt omständigheterna i övrigt. Den
föreslagna bestämmelsen förutsätts i
första hand bli tillämplig när den make
som sitter kvar i boet vägrar att
medverka till bodelningen och den andra
maken därför inte kan få ut sina
tillhörigheter och inte heller i övrigt
har egna medel eller inkomster att
bekosta en bodelningsförrättare. Genom
nuvarande hänvisningar i lagen om
registrerat partnerskap, lagen om
sambors gemensamma hem och lagen om
homosexuella sambor blir bestämmelsen
tillämplig även för registrerade partner
och sambor.
När det gäller underhållsbidrag till
barn uppställs det i dag inga särskilda
krav för att få rättshjälp. I
propositionen föreslås att rättshjälp i
angelägenhet som rör underhåll till barn
skall ges endast när det finns särskilda
skäl (11 § 2). Sådana skäl kan t.ex.
vara att det underhållsstöd som lämnas
av staten inte är tillräckligt, att
utländsk rätt skall tillämpas eller att
ärendet i övrigt rör internationella
förhållanden.
Rättshjälp i angelägenheter som rör
äktenskapsskillnad ges i dag oavsett om
det föreligger några särskilda
omständigheter eller inte. Även när
makarna är ense och gemensamt ansöker om
äktenskapsskillnad kan rättshjälp ges. I
sådana fall ersätts biträdet enligt en
särskild taxa som gäller för mål
angående äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan. Taxan motsvarar knappt
tre timmars arbete i direktdömda mål och
knappt fem timmar i mål med betänketid.
Om ett mål krävt avsevärt mer arbete än
normalt kan taxan frångås. I mål om
äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan skall enligt 31 b §
rättshjälpslagen i de fall endast den
ena maken har rättshjälp den andra
åläggas att betala hälften av
rättshjälpskostnaderna. Han eller hon är
dock inte skyldig att betala mer än vad
som svarar mot den grundavgift som
skulle ha gällt om rättshjälp beviljats.
Dessutom är denne make inte
ersättningsskyldig om han eller hon haft
kostnader för eget biträde eller det
annars skulle vara oskäligt med hänsyn
till omständigheterna. Om summan av vad
en make skall betala enligt denna
bestämmelse och den rättssökandes
rättshjälpsavgift överstiger kostnaderna
för rättshjälpen skall den överskjutande
delen återbetalas av staten till den
rättssökande.
I propositionen föreslås att rättshjälp
i angelägenheter som rör
äktenskapsskillnad och därmed
sammanhängande frågor får beviljas
endast när det finns särskilda skäl (11
§ 1). Sådana skäl kan vara att
förhållandena är mer komplicerade än
normalt och att saken därför inte kan
lösas med en mindre omfattande
biträdesinsats än vad som i dag
motsvaras av taxan vid
äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan, eller omkring tre timmar utöver
rådgivning. Vidare föreslås att de ovan
redovisade bestämmelserna om
kostnadsansvaret vid gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad (31 b §
rättshjälpslagen) tas bort. Om två makar
ansöker gemensamt om äktenskapsskillnad
och den ene har rättshjälp skall alltså
den andre inte åläggas att betala någon
del av rättshjälpskostnaderna.
De föreslagna inskränkningarna i
möjligheten att få rättshjälp i
familjerättsliga angelägenheter
kritiseras i två motioner. Bengt Harding
Olson m.fl. (fp) yrkar i motion Ju8 att
riksdagen skall avslå propositionen
(yrkande 1). Vidare yrkas
tillkännagivanden om vissa ändringar i
den nuvarande rättshjälpslagen (yrkande
2) och en ny utredning om hur
rättshjälpen skall vara utformad i
framtiden (yrkande 3). I motionen anförs
att förslaget i denna del främst kommer
att drabba lågavlönade kvinnor som inte
får samma möjligheter till kvalificerad
hjälp i samband med familjeseparationer
som sina män. Det underläge som många
kvinnor redan i dag har kommer således,
enligt motionärernas mening, att
förstärkas. Motionärerna anför vidare
att förslaget kan medföra ökade
samhällskostnader genom att antalet
tvister på det familjerättsliga området
kommer att öka och bli mer komplicerade
när parterna inte får tillgång till
juridiskt biträde. Kostnaderna kan
därför komma att vältras över på
domstolarna. Därtill kommer att tvister
mellan föräldrar kan ha negativa
effekter för barnen och få
samhällsekonomiska konsekvenser. Enligt
motionärernas mening är det inte
klarlagt att inskränkningarna i
möjligheterna till rättshjälp i samband
med familjeseparationer ger de
kostnadsbesparingar som regeringen
förutsätter. I stället bör de
besparingar som anses nödvändiga till en
del kunna uppnås genom en uppstramning
av den nuvarande lagen. Vidare anser
motionärerna att en ny utredning bör
göras på sikt.
I motion Ju7 yrkar Gudrun Schyman m.fl.
(v) att riksdagen skall avslå förslaget
såvitt gäller inskränkningen i
möjligheter till rättshjälp i
angelägenheter som rör
äktenskapsskillnad - 11 § 1 (yrkande 7).
Motionärerna pekar på att en
äktenskapsskillnad är en mycket
ingripande händelse på såväl det
personliga som ekonomiska planet. Hela
familjen är beroende av de överväganden
och beslut som fattas i samband med en
separation. Det är därför, enligt
motionärernas mening, angeläget att
parterna på ett tidigt stadium får
tillgång till kvalificerat juridiskt
bistånd så att de får ett rättsligt
underlag för de bedömningar som skall
göras. Om båda parter får tillgång till
juridiskt bistånd och hjälp att på
rättslig grund lösa de problem som
uppkommer ökar givetvis möjligheterna
att komma överens i olika frågor. En
inskränkning i rätten till rättshjälp
torde med säkerhet öka antalet mål i
domstolar och därmed höja kostnaderna
för samhället. Nuvarande regler innebär
att även den ekonomiskt svagare,
vanligtvis kvinnan, kan få samma
kvalificerade juridiska bistånd och
beslutsunderlag som den part som har
möjlighet att själv betala sina
advokatkostnader.
Enligt lagutskottets mening måste de
föreslagna ändringarna ses mot bakgrund
av att statens kostnader för rättshjälp
i angelägenheter rörande
äktenskapsskillnad och därmed
sammanhängande frågor uppgår till 26 %
av de totala kostnaderna för den
allmänna rättshjälpen. Kostnaderna för
angelägenheter som endast rör
äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan utgör, enligt vad som anges i
propositionen, omkring 9 % av de totala
kostnaderna. Eftersom de kostnader som
kan relateras till mål och ärenden om
äktenskapsskillnad och därmed
sammanhängande frågor utgör en så stor
del av de totala kostnaderna för
rättshjälp, är det ofrånkomligt att de
önskvärda besparingarna leder till vissa
begränsningar i möjligheterna till
allmän rättshjälp i dessa ärenden. En
rimlig utgångspunkt måste därvid, enligt
utskottets mening, vara att en
avgränsning kommer till stånd på det
sätt som föreslås i propositionen så att
rättshjälp inte beviljas i ärenden där
någon egentlig tvist inte föreligger och
där förhållandena inte är särskilt
komplicerade. I sådana ärenden där
rättsordningen tillhandahåller en viss
ordning för att lösa konflikter i syfte
att undvika processer bör utgångspunkten
dessutom vara att rättshjälp inte bör
komma i fråga förrän den anvisade
ordningen för konfliktlösning i vart
fall prövats. I sådana ärenden som det
nu är fråga om torde, enligt utskottets
mening, behovet av juridisk hjälp kunna
tillgodoses genom rådgivning av en
advokat eller biträdande jurist på en
advokatbyrå som enligt förslaget får
pågå upp till två timmar. Regeringen har
också, enligt vad som uppges i
propositionen, för avsikt att låta
Domstolsverket utarbeta klara och
tydliga blanketter och skriftlig
information i syfte att underlätta för
parterna att själva kunna göra vissa
bedömningar inför en äktenskapsskillnad.
För att rätt kunna bedöma effekterna av
de föreslagna begränsningarna i
möjligheterna till rättshjälp i
familjerättsliga angelägenheter anser
utskottet att det är nödvändigt att väga
in att reformarbetet på familjerättens
område sedan många år tillbaka präglats
av strävanden mot att undvika tvister
och rättsliga processer i domstolar. År
1990 fattade riksdagen beslut om vissa
ändringar i bl.a. föräldrabalkens regler
om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8,
bet. LU13). Lagändringarna, som trädde i
kraft den 1 mars 1991, syftade särskilt
till att underlätta en utveckling mot
att föräldrarna i större utsträckning
skall ta ett gemensamt ansvar för barnet
och själva komma överens om hur vårdnads-
och umgängesfrågor skall lösas. De nya
reglerna innebär att s.k.
samarbetssamtal i vårdnads- och
umgängesfrågor skall erbjudas föräldrar
i alla kommuner. Vidare kan domstolen i
ett mål om vårdnad och umgänge ta
initiativ till att samarbetssamtal
kommer till stånd. Även föräldrabalkens
regler om gemensam vårdnad ändrades.
Gemensam vårdnad skall numera komma i
fråga inte bara när föräldrarna är ense
om det utan också då ingen av dem
utesluter denna vårdnadsform. Ogifta
föräldrar kan få gemensam vårdnad genom
anmälan till socialnämnden i samband med
att faderskapet fastställs. Endast för
sådana fall då gemensam vårdnad inte är
aktuell, skall domstolen liksom tidigare
avgöra frågan vem av föräldrarna som
skall ha vårdnaden efter vad som är bäst
för barnet. I det familjerättsliga
regelsystemet är det numera självklart
att barnets bästa sätts i centrum. Den 1
januari 1996 infördes uttryckliga
bestämmelser i föräldrabalken om barns
rätt att komma till tals i mål och
ärenden om bl.a. vårdnad och umgänge.
Enligt vad som redovisats av
Vårdnadstvistutredningen hösten 1995 i
betänkandet (SOU 1995:79) Vårdnad,
boende och umgänge har 1990 års lag
ändringar fallit väl ut. Utvärderingen
visar att samarbetssamtal är ett bra
instrument för att lösa
vårdnadskonflikter och att de utnyttjas
i stor utsträckning. Omkring 25 % av
alla föräldrar som separerade år 1993
hade, enligt vad utredningen redovisar,
kontakt med socialtjänsten i samband med
en separation eller skilsmässa. Samtalen
har lett till att föräldrar i allt
större utsträckning kommer överens om
vårdnad och umgänge. Särskilt
samarbetssamtal före ett
domstolsförfarande har gett bra resultat
med liten resursåtgång. Ungefär 80 % av
dessa samtal ledde till att föräldrarna
kom överens. Föräldrar som i andra
sammanhang inte tar kontakt med
socialtjänsten gör det när de behöver
råd och stöd i samband med en separation
eller skilsmässa. Samarbetssamtalen har
medfört att antalet vårdnads- och
umgängestvister minskat. Utvärderingen
innehåller även en samhällsekonomisk
analys. Denna visar, anför utredningen,
att samarbetssamtalen är
samhällsekonomiskt lönsamma. Härtill
kommer enligt utredningen kvalitativa
effekter, som påverkan på barns och
föräldrars hälsa och livskvalitet i
övrigt. För att öka användningen av
samarbetssamtal rekommenderar
utredningen att Socialstyrelsen får i
uppdrag att sprida information om den
service som kommunerna kan ge.
Kommunerna bör arbeta med att stärka
kompetensen hos den personal som arbetar
med samarbetssamtal. För att lyfta fram
samarbetssamtalen och markera att
föräldrar skall försöka lösa sina
tvister om barnen genom
samförståndslösningar innan rättsliga
åtgärder vidtas, föreslår utredningen
att det i 6 kap. föräldrabalken införs
en bestämmelse som erinrar om denna
möjlighet. Denna bestämmelse bör också
enligt utredningen ses som en uppmaning
att inte utan vägande skäl väcka talan
vid domstol innan försök har gjorts för
att nå en samförståndslösning.
Ett annat förslag som
Vårdnadstvistutredningen fört fram
gäller avtal om vårdnad m.m. Förslaget
innebär att föräldrar som träffat avtal
om vårdnad, om vem av föräldrarna barnet
skall bo tillsammans med och om umgänge
kan få ett sådant skriftligt avtal
godkänt av en tjänsteman som
socialnämnden utser att pröva sådana
avtal. Vid prövningen av föräldrarnas
avtal skall barnets bästa och dess
önskemål beaktas. Ett fastställt avtal
skall, enligt utredningens förslag,
gälla på samma sätt som ett
lagakraftvunnet domstolsavgörande.
Vårdnadstvistutredningens betänkande har
varit föremål för remissbehandling, och
förslagen bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet.
I sammanhanget vill utskottet vidare
erinra om att riksdagen den 24 oktober
1996 beslutat om ett nytt samhällsstöd,
kallat underhållsstöd, som skall ersätta
det nuvarande bidragsförskottet (prop.
1995/96:208, bet. SfU3).
Underhållsstödet skall vara oberoende av
föräldrabalkens regler om
underhållsbidrag. Underhållsstöd lämnas
enligt 8 § lagen om underhållsstöd med
1 173 kr per månad till barn vars
föräldrar inte bor tillsammans. För det
underhållsstöd som lämnas till barnet är
den förälder som inte bor tillsammans
med barnet återbetalningsskyldig till
staten enligt en schabloniserad
procentmetod och beräknas som en viss
procent av den återbetalningsskyldiga
förälderns inkomst. Vidare har införts
en ny regel i föräldrabalken som innebär
att den förälder som är
återbetalningsskyldig enligt reglerna om
underhållsstöd skall anses ha fullgjort
sin underhållsskyldighet intill det
belopp som lämnas i underhållsstöd till
barnet. Den nya lagstiftningen om
underhållsstöd träder i kraft den 1
januari 1997 och tillämpas första gången
i fråga om underhållsstöd som avser
tiden efter den 31 januari 1997. Beslut
om underhållsstöd och
återbetalningsskyldighet överklagas till
allmän förvaltningsdomstol. Reglerna i
det nya systemet är utifrån föräldrarnas
synpunkter lättöverskådliga i så måtto
att dessa utan svårigheter vid en
separation kan konstatera vilka
konsekvenser detta får med avseende på
de ekonomiska förpliktelserna.
Mot bakgrund av vad som sålunda
redovisats konstaterar utskottet att
rättsutvecklingen på familjerättens
område gått och alltjämt fortgår i en
sådan riktning att behovet av
biträdeshjälp generellt sett blir
mindre. I samhanget bör vidare
understrykas att det framlagda förslaget
till ny rättshjälpslag på intet sätt
hindrar att allmän rättshjälp beviljas i
sådana fall där det kan anses befogat.
Sålunda innebär förslaget, såsom
tidigare redovisats, att en ny form av
rättsligt bistånd skall kunna lämnas i
bodelningsärenden. Vidare innebär
förslaget att rättshjälp i
angelägenheter som rör underhåll till
barn samt äktenskapsskillnad och därmed
sammanhängande frågor får beviljas när
det finns särskilda skäl. Detta medför,
enligt vad som anförts i propositionen,
att rättshjälp i regel kan beviljas i
äktenskapsskillnadsmål som är tvistiga
och kräver en mer omfattande
biträdesinsats. För underhållsmålens del
innebär förslaget att rättshjälp kan
beviljas om barnet har behov av ett
större underhåll än vad som motsvaras av
underhållsstöd. Detsamma förutsätts
gälla om barnet inte är berättigat till
underhållsstöd, särskilt i de fall där
det är aktuellt att tillämpa utländsk
rätt eller när angelägenheten i övrigt
rör internationella förhållanden. I
propositionen anförs vidare att om
informationsbehovet i ett ärende är så
stort att en mer omfattande informations-
och rådgivningsinsats krävs, utöver en
eller två timmars rådgivning, det som
regel finns skäl att bevilja rättshjälp.
Med det anförda förordar lagutskottet
att propositionen i nu behandlad del
tillstyrks samt att motionerna Ju8 och
Ju7 yrkande 7 avstyrks.
Rättshjälp vid skuldsanering
Genom skuldsaneringslagen (1994:334),
som trädde i kraft den 1 juli 1994, har
möjligheter öppnats för privatpersoner
att under vissa förutsättningar helt
eller delvis befrias från en övermäktig
skuldbörda. Genom en ändring som trätt i
kraft den 1 september 1996 är lagen
numera tillämplig även för fysiska
personer som är näringsidkare, dock
endast om det med hänsyn till
näringsverksamhetens ringa omfattning
och övriga omständigheter finns
särskilda skäl för skuldsanering.
I motion Ju6 kritiserar Rolf Åbjörnsson
(kd) bl.a. att de föreslagna reglerna i
proposition 1996/97:9 inte medger
möjlighet till rättshjälp i en
angelägenhet som rör skuldsanering (10 §
första stycket 3). Enligt motionärens
mening är reglerna om skuldsanering så
komplicerade att behov av rättshjälp
föreligger i många fall. En person som
har försatt sig i en skuldtyngd
situation och som behöver biträde har
knappast möjlighet att stå för kostnaden
själv. I motionen yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att reglerna
rörande rättshjälp skall utformas enligt
de förslag som framförts i motionen.
Lagutskottet vill för sin del först
påpeka att vad som föreslås i
propositionen inte innebär någon
förändring i förhållande till vad som
gäller i dag. I 8 § första stycket 11
anges uttryckligen att allmän rättshjälp
inte får beviljas i ett ärende om
skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen. Bestämmelsen
infördes i samband med
skuldsaneringslagen (prop. 1993/94:123,
bet. LU26, rskr. 303). I den då aktuella
propositionen (s. 86) anförde dåvarande
justitieministern att förslaget till
skuldsaneringslag genomgående bygger på
principen om gäldenärens egen aktiva
medverkan. De råd och anvisningar som
gäldenären kan vara i behov av för att
upprätta en ansökan om skuldsanering
m.m. bör kunna erhållas genom de
kommunala instanser som sysslar med
budgetrådgivning och liknande. Vidare
framhölls i propositionen att förslaget
dessutom vilar på förutsättningen att
sökande gäldenär erhåller vägledning av
skriftligt informationsmaterial,
särskilt framtagna ansökningsblanketter
m.m. Till detta kommer, anförde
justitieministern, att i första hand
kronofogdemyndigheten, men även rätten
om ett ärende når dit, har ett allmänt
ansvar för utredningen i ett
skuldsaneringsärende. Det anförda, i
förening med statsfinansiella skäl,
ledde fram till slutsatsen att det i
rättshjälpslagen uttryckligen borde
föreskrivas att allmän rättshjälp inte
får beviljas i skuldsaneringsärenden.
Med anledning av en motion som gällde
fråga om bistånd till gäldenärer vid
skuldsanering anförde lagutskottet (bet.
1993/94:LU26 s. 13) att det är uppenbart
att vissa gäldenärer kan behöva hjälp
med en ansökan om skuldsanering.
Utskottet pekade därvid på att
kommunerna ålagts att lämna skuldsatta
personer råd och anvisningar och att
detta åliggande torde omfatta också råd
och annat bistånd vid en ansökan om
skuldsanering. Även kronofogden har,
framhöll utskottet, vissa skyldigheter
också när det gäller en ansökan om
skuldsanering. Sålunda bör det av ett
föreläggande om att avhjälpa en brist i
ansökan framgå i vilka avseenden som
ansökan är bristfällig och vad som
erfordras av gäldenären för att avhjälpa
bristen. Därtill kommer, anförde
lagutskottet vidare, den allmänna
serviceskyldighet som åligger
kronofogdemyndigheterna enligt 4 och 5
§§ förvaltningslagen. Denna
serviceskyldighet innefattar bl.a. en
skyldighet att lämna upplysningar,
vägledning, råd och annan sådan hjälp
till enskilda i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde. Att
därutöver, såsom föreslogs i den då
aktuella motionen, uttryckligen
föreskriva i skuldsaneringslagen att
kronofogdemyndigheten skall bistå
gäldenären kunde enligt utskottets
mening inte anses erforderligt.
Enligt utskottets mening finns det inte
skäl att nu frångå dessa
ställningstaganden. Utskottet anser
således att motion Ju6 i nu behandlad
del bör avstyrkas.
Stockholm den 29 oktober 1996
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg
(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund
(s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson
(s), Bengt Harding Olson (fp), Inger
Segelström (s), Tanja Linderborg (v),
Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Kerstin
Kristiansson (s), Lennart Thörnlund (s)
och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).
Avvikande meningar
Rättshjälp i familjerättsliga
angelägenheter
1. Bengt Harding Olson (fp) anser att
den del av utskottets yttrande under
rubriken Rättshjälp i familjerättsliga
angelägenheter som börjar med Enligt
lagutskottets och slutar med 7
avstyrks bort ha följande lydelse:
Lagutskottet delar den uppfattning som
förts fram i motion Ju8 och anser att
det framlagda förslaget, särskilt när
det gäller möjligheterna till rättshjälp
på familjerättens område, medför
orimliga konsekvenser för många
rättssökande. Om förslaget genomförs
kommer nämligen, såom anförts i
motionen, de lägst avlönade kvinnorna
att drabbas onödigt hårt. Lågavlönade
och deltidsarbetande kvinnor har inte
samma möjligheter till kvalificerad
rådgivning och juridisk hjälp i samband
med familjeseparationer som sina män.
Förslaget innebär att det underläge som
kvinnorna många gånger redan har när det
gäller att hävda sin rätt kommer att
förstärkas ytterligare. En sådan
utveckling bör, enligt utskottets
mening, förhindras.
Lagutskottet bedömer det också som
mycket tveksamt om det framlagda
förslaget på familjerättens område
medför några besparingseffekter över
huvud taget. Som framhålls i motion Ju8
finns det nämligen en stor risk för att
förslaget, om det genomförs, kan leda
till att antalet tvister i domstol på
det familjerättsliga området ökar
betydligt, och att dessa tvister blir
mer komplicerade än de hade behövt bli
om båda parter haft tillgång till
juridiskt biträde från början.
Kostnaderna kan på detta sätt komma att
vältras över på domstolarna och dessutom
öka, i synnerhet tingsrätternas redan nu
stora arbetsbörda. Därtill kommer att
allvarliga tvister mellan föräldrar
alltid drabbar barnen, vilket i sin tur
kan få negativa samhällsekonomiska
konsekvenser.
Sammantaget anser lagutskottet att
regeringen inte i tillräcklig grad
klarlagt vilka kostnadsbesparingar som
kan åstadkommas med de föreslagna
inskränkningarna i rättshjälpen på
familjerättens område. Därtill kommer
att effekter på rättshjälpsområdet av
ännu inte genomförda lagförslag inom
familjerätten rimligen inte kan beaktas
redan nu. Enligt lagutskottets mening
kan det också med fog ifrågasättas om
förslaget leder till några
kostnadsbesparingar över huvud taget för
samhället. Med hänsyn härtill har
utskottet kommit fram till den
slutsatsen att förslaget inte bör
genomföras. Ett bättre alternativ är att
inom ramen för det nuvarande
rättshjälpssystemet vidta vissa
justeringar. En ökad kostnadsmedvetenhet
kan exempelvis uppnås genom en så
förhållandevis enkel åtgärd som att
rättshjälpsavgiften debiteras
kontinuerligt under ett ärendes
handläggning. En annan åtgärd, som också
nämns i motion Ju8 och som lagutskottet
anser bör komma till stånd, är att
införa någon form av kostnadstak. Det
bör ankomma på regeringen att omgående
framlägga erforderliga förslag med denna
inriktning. Först om det därefter skulle
visa sig att ytterligare besparingar är
erforderliga anser lagutskottet att
regeringen bör föranstalta om en ny
utredning.
Till följd av det anförda förordar
lagutskottet att justitieutskottet - med
bifall till motion Ju8 yrkande 1 i denna
del och med anledning av motion L7
yrkande 7 - avstyrker regeringens
förslag. Vad lagutskottet i övrigt
anfört om dels en reform på
rättshjälpsområdet inom ramen för den
nuvarande lagstiftningen, dels en ny
utredning, förordar utskottet att
riksdagen, med bifall till motion Ju8
yrkandena 2 och 3 i denna del, som sin
mening ger regeringen till känna.
2. Tanja Linderborg (v) anser att den
del av utskottets yttrande under
rubriken Rättshjälp i familjerättsliga
angelägenheter som börjar med Enligt
lagutskottets och slutar med 7
avstyrks bort ha följande lydelse:
Lagutskottet anser för sin del att
regeringens förslag när det gäller
inskränkningarna i möjligheterna till
rättshjälp när det gäller
äktenskapsskillnad och därmed
sammanhängande frågor är allför
långtgående. Som framhålls i motion Ju7,
och som också påpekats av Sveriges
advokatsamfund i olika sammanhang, är en
äktenskapsskillnad en mycket ingripande
händelse såväl på det personliga som på
det ekonomiska planet. Hela familjen och
särskilt barnen är beroende av de beslut
som skall fattas i samband med
separationen, och dessa beslut har
betydelse för lång tid framåt. Oavsett
ekonomiska förutsättningar bör
inblandade parter, enligt utskottets
mening, på ett tidigt stadium få
möjlighet till kvalificerat juridiskt
bistånd i frågor som gäller exempelvis
bodelning, vårdnad, umgänge, underhåll
till barn och make, vem som skall bo
kvar i bostaden samt skattekonsekvenser
m.m. i samband med en
äktenskapsskillnad.
I sammanhanget bör vidare beaktas att
de föreslagna inskränkningarna i rätten
till rättshjälp på familjerättens område
torde komma att öka antalet tvistiga mål
i domstolarna och därmed leda till andra
kostnader för samhället. Det går heller
inte att bortse från risken att enskilda
kommer att drabbas av rättsförluster
därför att de i samband med en
äktenskapsskillnad saknar ekonomiska
möjligheter till juridiskt bistånd.
Utgångspunkten bör enligt utskottets
mening vara att den ekonomiskt svagare
parten i ett äktenskap, vanligtvis
kvinnan, kan erhålla samma kvalificerade
juridiska bistånd och beslutsunderlag
som den part som har möjlighet att själv
betala sina advokatkostnader.
Med det anförda förordar lagutskottet
att justitieutskottet - med bifall till
motion Ju7 yrkande 7 och med anledning
av motion Ju8 yrkande 1 i denna del -
avstyrker det framlagda förslaget om
inskränkningar i möjligheterna till
rättshjälp i ärenden som rör
äktenskapsskillnad och därmed
sammanhängande frågor (11 § 1 i
regeringens förslag till ny
rättshjälpslag). Yrkandena 2 och 3 i
motion Ju8 bör, enligt lagutskottets
mening, inte föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd.
Justitieutskottet har den 15 oktober
1996 beslutat bereda bl.a.
socialförsäkringsutskottet tillfälle att
avge yttrande över proposition 1996/97:9
Ny rättshjälpslag jämte de med anledning
av propositionen väckta motionerna
1996/97:Ju4, 1996/97:Ju5, 1996/97:Ju6,
1996/97:Ju7 och 1996/97:Ju8 samt de
under den allmänna motionstiden väckta
motionerna 1996/97:Ju810, 1996/97:Ju918
och 1996/97:So425 yrkande 4.
Socialförsäkringsutskottet yttrar sig
över den del av propositionen som gäller
offentliga biträden i utlänningsärenden
(avsnitt 18, lagförslagen 2.2 och 2.29)
samt motionerna 1996/97:Ju4 yrkande 2 av
Eva Björne (m), 1996/97:Ju5 yrkande 5 av
Kia Andreasson m.fl. (mp) samt
1996/97:Ju7 yrkandena 10 och 11 av
Gudrun Schyman m.fl. (v).
Nuvarande ordning
Rätt till rättshjälp genom offentligt
biträde föreligger bl.a. i vissa
utlänningsärenden. Det rör sig
huvudsakligen om ärenden som innebär att
en utlänning avlägsnas ur landet genom
avvisning, utvisning eller hemsändning
enligt utlänningslagen (1989:529) eller
utvisning enligt lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll. I
avvisningsärenden hos polisen finns rätt
till rättshjälp endast om utlänningen
hållits i förvar längre än tre dagar.
Rättshjälpen upphörde tidigare när
verkställighet skett eller frågan om
verkställighet förfallit, men fr.o.m.
den 1 juli 1994 gäller att rättshjälpen
upphör när ett lagakraftvunnet beslut
föreligger. På verkställighetsstadiet
kan offentligt biträde förordnas om
utlänningen hålls i förvar sedan mer än
tre dagar. Vid ansökan om
uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 b §
utlänningslagen, s.k. ny ansökan, kan
offentligt biträde förordnas endast om
Utlänningsnämnden meddelat beslut om
inhibition i ärendet om avvisning eller
utvisning. I samtliga dessa fall skall
offentligt biträde förordnas om det inte
måste antas att behov av biträde saknas.
Om den enskilde själv föreslagit någon
till offentligt biträde som är lämplig
skall denne förordnas om hans anlitande
inte skulle medföra avsevärt ökade
kostnader eller i övrigt särskilda skäl
föranleder annat.
Det är den myndighet som handlägger
ärendet som beviljar rättshjälp.
Polismyndighet får dock inte avslå en
ansökan om offentligt biträde. I så fall
görs prövningen av
Rättshjälpsmyndigheten. Invandrarverkets
beslut i frågor om offentligt biträde
överklagas till Rättshjälpsnämnden.
Detsamma gäller Utlänningsnämndens
beslut i sådana frågor.
Propositionen
Regeringen anser att det övergripande
budgetansvaret och ansvaret för den
materiella regleringen bör följas åt.
Rätten till offentligt biträde bör
därför brytas ut från
rättshjälpslagstiftningen och inte
längre utgöra en form av rättshjälp.
Rätten till offentligt biträde bör
regleras direkt i den materiella
lagstiftningen och kostnaderna för
offentligt biträde bör inte belasta
rättshjälpsanslaget. Gemensamma
bestämmelser för de olika mål eller
ärenden där offentligt biträde kan
förordnas bör regleras i en särskild
lag.
I propositionen redovisas flera
lagstiftnings- och utredningsarbeten som
berör områden där offentligt biträde kan
förordnas. Om detta arbete kommer att
medföra några förslag till ändringar som
påverkar behovet av biträde eller
utredning är enligt regeringen ännu för
tidigt att säga. Med hänsyn till att den
nu aktuella lagstiftningen ses över på
flera stora områden är det enligt
regeringens mening inte lämpligt att nu
föreslå förändringar beträffande
förutsättningarna för att förordna
offentligt biträde eller att begränsa
rätten till utredning. Beträffande
utlänningsärenden föreslås därför att
offentligt biträde skall förordnas i
samma situationer som i dag. I sådana
ärenden skall offentligt biträde även
fortsättningsvis förordnas om det inte
måste antas att behov av biträde saknas.
Regeringen föreslår att samma krav bör
ställas på offentliga biträden som på
rättshjälpsbiträden. Till offentligt
biträde skall således utses advokat
eller biträdande jurist eller annan som
är lämplig för uppdraget.
Vad gäller beslutsordningen i frågor om
offentligt biträde bör principen vara
att den myndighet som handlägger ärendet
i sak även skall besluta i frågor om
offentligt biträde. Detta stämmer också
överens med den ordning som gemensamt
gäller för offentliga biträden.
Invandrarverket bör alltså även i
fortsättningen besluta i frågor om
offentligt biträde i ärenden som
handläggs hos myndigheten. Vidare bör
Invandrarverkets beslut i frågor om
offentligt biträde överklagas i samma
ordning som gäller för de flesta övriga
beslut som fattas av verket, nämligen
till Utlänningsnämnden. En sådan
instansordning överensstämmer också med
vad som allmänt gäller på
rättshjälpsområdet.
Polismyndigheten skall kunna såväl
förordna som avslå en begäran om
offentligt biträde och beslutet bör
överklagas till Utlänningsnämnden.
Departementstjänstemans beslut om
offentligt biträde i ett ärende hos
regeringen bör kunna överklagas till
Utlänningsnämnden.
Regeringen föreslår att
Utlänningsnämndens beslut i frågor om
offentligt biträde inte skall kunna
överklagas. Som skäl härför anförs att
Utlänningsnämnden är slutinstans i
själva sakärendet. Det naturliga är då
att nämndens övriga beslut, i likhet med
beslut i sakfrågan, inte skall kunna
överklagas. Att ett beslut om förvar kan
överklagas till allmän
förvaltningsdomstol är motiverat på
grund av att beslutet avser en så
ingripande åtgärd som ett
frihetsberövande. Några sådana motiv för
att Utlänningsnämndens beslut om
offentligt biträde skall kunna
överklagas finns enligt regeringens
mening inte.
De allmänna förvaltningsdomstolarna
bör även i fortsättningen kunna fatta
beslut i frågor om ersättning till
offentligt biträde i mål som handläggs
vid domstolen. Sådana beslut överklagas
i den ordning som anges i
förvaltningsprocesslagen.
Den föreslagna ordningen föreslås träda
i kraft den 1 december 1997. Beslut av
förvaltningsmyndighet som fattats
dessförinnan överklagas enligt gamla
regler.
Motionerna
I motion Ju7 yrkande 11 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) anför motionärerna att
det i proposition 1996/97:25 hänvisas
till den beredning som sker i
Justitiedepartementet med anledning av
Rättshjälpsutredningens förslag. I den
förevarande propositionen berörs inte
dessa frågor. Det gäller t.ex.
förordnande av offentligt biträde för
förvarstagna barn. Det gäller också
Flyktingpolitiska kommitténs förslag om
utökade möjligheter till rättshjälp vid
avvisningar med omedelbar verkställighet
och det gäller tidpunkten när
Invandrarverket förordnar offentligt
biträde. I dessa frågor bör regeringen
skyndsamt återkomma till riksdagen med
lagförslag. Detta bör enligt
motionärerna ges regeringen till känna.
I tre motioner tas upp frågor om
beslutsordningen i utlänningsärenden.
I motion Ju7 yrkande 10 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) anför motionärerna att
det är oacceptabelt att beslut om
offentligt biträde som i dag överklagas
till Rättshjälpsnämnden enligt förslaget
skall överklagas till Utlänningsnämnden.
Med tanke på den mycket omfattande
allvarliga och befogade kritik som
riktas mot Utlänningsnämnden för
rättsliga brister i nämndens
handläggning av utlänningsärenden skulle
en överflyttning av dessa frågor till
nämnden ytterligare försämra
rättssäkerheten. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom.
Kia Andreasson m.fl. (mp) begär i
motion Ju5 yrkande 5 ett
tillkännagivande om att starka skäl av
principiell natur talar för att beslut
som Utlänningsnämnden fattar som första
instans i frågor om offentligt biträde
skall kunna överklagas. Det gäller
särskilt negativa beslut om
biträdesbyte.
I motion Ju4 yrkande 2 av Eva Björne
(m) begärs ett tillkännagivande om att
beslut som fattats i Utlänningsnämnden
rörande offentligt biträde skall kunna
överklagas till ett fristående organ.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens uppfattning
att frågor om offentligt biträde,
förutom gemensamma bestämmelser, bör
regleras i den materiella
lagstiftningen. För flertalet
utlänningsärenden tas reglerna således
in i utlänningslagen. Medel för
kostnader för offentligt biträde i
utlänningsärenden (inkl. den särskilda
utlänningskontrollen) kommer redan
fr.o.m. budgetåret 1997 att anvisas på
ett anslag inom utgiftsområde 8
Invandrare och flyktingar. Genom dessa
förändringar kommer rätten till
offentligt biträde liksom kostnaderna
för den förmånen att tydligare ingå i
övervägandena om förändringar i t.ex.
asylprocessen.
I propositionen föreslås inga
förändringar av i vilka situationer
offentligt biträde kan förordnas i
utlänningsärenden. I motion Ju7 yrkande
11 föreslås däremot en utökad rätt till
offentligt biträde för förvarstagna barn
och vid omedelbar avvisning. I motionen
tas även upp tidpunkten för
Invandrarverkets biträdesförordnande.
Vad gäller rätten till offentligt
biträde för förvarstagna barn noterar
utskottet att regeringen enligt vad som
anförs i proposition 1996/97:25 Svensk
migrationspolitik i globalt perspektiv
delar Flyktingpolitiska kommitténs
uppfattning att den som är omyndig
regelmässigt får antas ha behov av hjälp
av biträde och att detta behov
undantagslöst får anses vara för handen
om den omyndige är tagen i förvar. I
propositionen anges vidare att detta
synsätt också är i enlighet med artikel
37 d i barnkonventionen. Denna artikel
föreskriver att ett frihetsberövat barn
har rätt att snarast få tillgång till
juridiskt biträde. I den nämnda
propositionen hänvisas till att
rättshjälpsfrågor tas upp i ett annat
lagstiftningsärende, och några förslag
läggs därför inte fram för närvarande.
Däremot föreslås i proposition
1996/97:25 att de förutsättningar för
förvarstagande som i dag gäller för
utlänningar under 16 år även skall gälla
utlänningar över 16 men under 18 år.
Förvar av barn kommer efter en sådan
ändring att bli sällsynt. Frågan om
barnets behov av utökad rätt till
offentligt biträde t.ex. på
verkställighetsstadiet får enligt
utskottets mening övervägas ytterligare
i samband med behandlingen av
proposition 1996/97:25. Förslagen i den
propositionen avser dessutom
förändringar fr.o.m. den 1 januari 1997
medan förslagen i förevarande
proposition avser regeländringar först
fr.o.m. den 1 december 1997. Utskottet
anser att rätten till offentligt biträde
inte i detta sammanhang bör utvidgas
till ytterligare situationer, vare sig
beträffande förvarstagna barn eller vid
omedelbar avvisning. Vad gäller
tidpunkten för Invandrarverkets
biträdesförordnande förutsätter
utskottet att sådant sker så snart behov
föreligger.
Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i denna del och avstyrker
bifall till motion Ju7 yrkande 11.
Vad gäller förslagen rörande
beslutsordningen anser regeringen att
den myndighet som handlägger ett ärende
också skall besluta i frågor om
offentligt biträde. Utskottet anser
denna princip vara riktig, och
Invandrarverket bör således utse
offentliga biträden i ärenden som
handläggs vid verket. Vidare delar
utskottet regeringens uppfattning att
Invandrarverkets beslut i frågor om
offentligt biträde bör överklagas till
Utlänningsnämnden i stället för som nu
till Rättshjälpsnämnden. Även
polismyndighetens beslut bör överklagas
till Utlänningsnämnden. Utskottet
tillstyrker således regeringens förslag
och avstyrker bifall till motion Ju7
yrkande 10.
Enligt regeringens förslag skall
Utlänningsnämndens beslut i frågor om
offentligt biträde inte kunna
vverklagas. I två motioner, Ju4 yrkande
2 och Ju5 yrkande 5, motsätter man sig
detta. I den sistnämnda motionen anges
särskilt att beslut i ärenden där
Utlänningsnämnden är första instans
skall kunna överklagas till ett
fristående organ. Enligt utskottet
skulle detta främst gälla ärenden
rörande s.k. ny ansökan eftersom sådan
ansökan prövas av Utlänningsnämnden.
Även om Utlänningsnämnden prövar en
sådan ansökan som första och enda
instans är ärendet i praktiken att se
som en fortsättning på ett tidigare, som
i regel har avgjorts av Invandrarverket
och överprövats av Utlänningsnämnden.
Utlänningsnämndens beslut i själva
sakfrågan kan inte heller överklagas.
Utskottet anser det därför riktigt att
Utlänningsnämndens beslut rörande
offentligt biträde inte skall kunna
överklagas.
Utskottet vill i detta sammanhang nämna
att regeringen avser att tillsätta en
parlamentarisk kommitté med uppdrag att
bl.a. utreda frågan om mer grundläggande
förändringar av instans- och
processordningen i utlänningsrätten.
De nya reglerna föreslås träda i kraft
den 1 december 1997. Övergångsvis
föreskrivs endast att äldre regler för
överklagande av förvaltningsmyndighets
beslut och Utlänningsnämndens beslut
fortfarande skall gälla. Utskottet
förutsätter därvid att ett redan
meddelat förordnande av offentligt
biträde fortfarande skall gälla.
Med det anförda tillstyrker utskottet
regeringens förslag och avstyrker bifall
till motionerna Ju4 yrkande 2 och Ju5
yrkande 5.
Stockholm den 24 oktober 1996
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Börje Nilsson
I beslutet har deltagit: Börje Nilsson
(s), Gullan Lindblad (m), Margareta
Israelsson (s), Maud Björnemalm (s),
Margit Gennser (m), Lennart Klockare
(s), Ingrid Skeppstedt (c), Sven-Åke
Nygårds (s), Gustaf von Essen (m), Ronny
Olander (s), Mona Berglund Nilsson (s),
Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie
Frebran (kd), Siw Wittgren-Ahl (s), Åke
Sundqvist (m), Marie Engström (v) och
Karl-Göran Biörsmark (fp).
Avvikande mening
Beslutsordningen i utlänningsärenden
Ragnhild Pohanka (mp) och Marie Engström
(v) anser att den del av utskottets
yttrande som börjar med Vad gäller
förslagen och slutar med yrkande 5.
bort ha följande lydelse:
Regeringen föreslår att
Invandrarverkets beslut i biträdesfrågor
skall överklagas till Utlänningsnämnden.
Med tanke på den mycket omfattande
allvarliga och befogade kritik som
riktas mot Utlänningsnämnden för
rättsliga brister i nämndens
handläggning av utlänningsärenden skulle
en överflyttning av dessa frågor till
nämnden ytterligare försämra
rättssäkerheten. Utskottet anser därför
att Invandrarverkets beslut även
fortsättningsvis bör överklagas till
Rättshjälpsnämnden. Även polismyndighets
och Utlänningsnämndens beslut i
biträdesfrågor bör överklagas till
Rättshjälpsnämnden. Detta bör riksdagen
med anledning av motionerna Ju7 yrkande
10 och Ju5 yrkande 5 som sin mening ge
regeringen till känna.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Utskottet 4
Inledning 4
Ärendets beredning 7
Propositionens huvudsakliga
innehåll 8
Rättshjälpens förhållande till
rättsskyddsförsäkringar 9
Inledning 9
Rättsskyddsförsäkringarnas
utformning 9
En jämförelse mellan rättshjälp
och rättsskydd 11
Utgångspunkter för regeringens
förslag 14
Bestämmelsernas närmare
utformning 16
Motionerna 17
Utskottets bedömning 18
Rådgivning 20
Förutsättningar för rättshjälp 21
Inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp 21
Behov av biträde 24
Rimlighetsprövning 29
Rättshjälp vid skuldsanering 31
Rättshjälp i vissa familjerättsliga
angelägenheter 32
Inledning 32
Rättshjälp vid äktenskapsskillnad 32
Rättshjälp för näringsidkare 36
Förmåner inom rättshjälpssystemet 38
Inledning 38
Biträdeskostnader 39
Kostnader för bevisning och
utredning 40
Offentligt biträde 42
Inledning 42
Offentligt biträde i
utlänningsärenden 43
Ersättningen till
rättshjälpsbiträden m.fl. 46
Övrigt 47
Hemställan 47
Reservationer 51
1. Avslag på propositionen (mom. 1) 51
2. Rättshjälpens förhållande till
rättsskyddsförsäkringar (mom. 2) 52
3. Rättshjälpens förhållande till
rättsskyddsförsäkringar (mom. 2) 53
4. Skäl för att rättsskydd saknas
(mom. 3) 53
5. Skäl för att rättsskydd saknas
(mom. 3) 54
6. Rådgivning (mom. 5) 54
7. Inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp (mom. 6) 55
8. Inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp (mom. 6) 55
9. Behov av rättshjälpsbiträde i
förvaltningsmål (mom. 7) 56
10. Prövningen av biträdesfrågan
(mom. 8) 56
11. Rimlighetsprövning (mom. 10) 57
12. Rättshjälp vid skuldsanering
(mom. 11) 57
13. Rättshjälp vid
äktenskapsskillnad (mom. 12) 58
14. Rättshjälp för näringsidkare
(mom. 13) 58
15. Biträdeskostnader (mom. 14) 59
16. Utredningskostnader (mom. 15) 59
17. Utredningskostnader (mom. 15) 60
18. Juridiskt bistånd i vissa
utlänningsärenden (mom. 17) 60
19. Överklagande till
Utlänningsnämnden (mom. 18) 60
20. Överklagande av
Utlänningsnämndens beslut (mom. 19) 61
21. Ersättningen till
rättshjälpsbiträden (mom. 21) 61
Bilagor
1. Regeringens lagförslag 63
2. Lagutskottets yttrande
1996/97:LU1y 130
3. Socialförsäkringsutskottets
yttrande 1996/97:SfU3y 141
Gotab, Stockholm 1996