I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner rörande
ungdomsbrottslighet och påföljder för unga lagöverträdare från den allmänna
motionstiden år 1996. Med anledning av flera motionsyrkanden rörande
medlingsverksamhet för unga lagöverträdare föreslår utskottet ett
tillkännagivande till regeringen. I tillkännagivandet uttalar utskottet att
regeringen snarast bör inleda en samordnad och rikstäckande försöksverksamhet
med medling.
Övriga motionsyrkanden avslås.
I ärendet föreligger 13 reservationer.
Motionerna
1996/97:Ju213 av Lennart Klockare och Birgitta Gidblom (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
åtgärder mot ungdomsbrottslighet.
1996/97:Ju715 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en utredning kring nya strafformer eller förändrad praktisk hantering av
straff för unga brottslingar under 18 år som begått mycket svåra brott.
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om normlöshetens utbredning och normöverföringens viktigaste aktörer,
3. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur lagstiftning
allmänt sett kan förbättras i syfte att förtydliga vårdnadshavares ansvar i
rollen som normöverförare och brottsförebyggare i enlighet med vad som anförts
i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisstöd till föräldrar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans roll som brottsförebyggare,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt påföljdssystem för
unga brottslingar i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring som
möjliggör registrering av minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som
anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som
möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15 år i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjens, skolans och föreningslivets betydelse för det
brottsförebyggande arbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sekretesslagen bör utformas så att samarbete mellan olika
myndigheter på det brottsförebyggande området inte försvåras,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av system för registrering av brott som begåtts av
minderåriga,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisens agerande när minderåriga ertappas berusade,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att påföljdssystemet i samband med en reformering kompletteras med
påföljder som är särskilt utformade för unga lagöverträdare,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försöksverksamhet med familjegruppskonferenser.
1996/97:Ju909 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur lagstiftningen
allmänt sett kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare och brottsförebyggare i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisstöd till föräldrar,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som möjliggör
för polisen att ta blod och urinprov även på personer under 15 år i enlighet
med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans skyldighet att informera föräldrar,
6. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som
anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sanering av medievåld,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de nuvarande
bestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film
eller videogram i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att
föräldrars roll under utredning och domstolsprocess stärks i enlighet med vad
som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att rätten
till ersättning för inställelse vid domstol slopas för föräldrar i enlighet
med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till registrering av
minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjegruppkonferenser och medlingsverksamhet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15-17 år,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inrätta särskilda kriminalvårdshem,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att begränsa restriktionerna för att döma 18-21-åringar till
fängelse.
1996/97:Ju911 av Lisbeth Staaf-Igelström och Ann-Kristine Johansson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändringar i rättssystemet samt försöksverksamhet för att
motverka brott.
1996/97:Ju914 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny huvudstrategi i det
brottsförebyggande arbetet med inriktning på fostran och värdeöverföring i
familjen och i den kompletterande internaliseringen.
1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vid ungdomsbrott införa obligatorisk medling efter godkännande
av brottsoffret,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att domstolarna skall ha inflytande över de åtgärder som skall
vidtas vid grova ungdomsbrott.
1996/97:A707 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett brottspreventivt
program som utgår från familjens möjligheter.
Utskottet
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner rörande
ungdomsbrottslighet och påföljder för unga lagöverträdare. Motionerna har
väckts under den allmänna motionstiden år 1996.
Normbildning m.m.
I motion Ju901 (m) begärs ett uttalande om normlöshetens utbredning och om
normöverföringens viktigaste aktörer. Vidare efterfrågas i den motionen och i
motion Ju909 (m) en kartläggning av hur lagstiftningen kan förändras för att
tydliggöra vårdnadshavares ansvar som normöverförare och brottsförebyggare.
Uttalanden om skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet begärs i båda
motionerna. I motion Ju903 (c) begärs ett uttalande om familjens och skolans
m.fl. betydelse för det brottsförebyggande arbetet. I motion Ju914 (kd)
efterfrågas en ny huvudstrategi i det brottsförebyggande arbetet med
inriktning på fostran och värdeöverföring i familjen. Ett brotts-preventivt
program som utgår från familjens möjligheter begärs i motion A707 (kd).
Enligt 6 kap. 2 § första stycket föräldrabalken (FB) står barn under vårdnad
av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden
åt en eller två särskilt förordnade förmyndare. Vårdnaden om ett barn består
till dess att barnet fyller 18 år eller dessförinnan ingår äktenskap.
Principen om vårdnadshavares ansvar har kommit till uttryck i paragrafens
andra stycke. Av lagbestämmelsen framgår, att den som har vårdnaden om ett
barn har ansvaret för barnets personliga förhållanden och för att barnets
behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran blir tillgodosedda.
Vårdnadshavaren svarar vidare för att barnet får den tillsyn som behövs med
hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Vårdnadshavaren
skall också bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och
utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall,
heter det i paragrafen, vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Det led i paragrafen som behandlar vårdnadshavares skyldighet att förebygga
skada infördes genom lagstiftning år 1994 (prop. 1993/94:57, bet. 1993/94:LU9,
rskr. 1993/94:85). Av lagmotiven framgår, att om vårdnadshavaren uppsåtligen
eller av vårdslöshet försummar sitt tillsynsansvar, kan han bli
skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagens bestämmelser (prop. 1993/94:57 s.
24).
Bestämmelser om vårdnadshavares ansvar för barns gärningar i vissa fall
finns i ordningslagen (1993:1617). Enligt 3 kap. 23 § nämnda lag kan den som
har vårdnaden om barn under 15 år straffas, om barnet brutit mot vissa av
ordningslagens bestämmelser om användning av skjutvapen och sprängmedel m.m.
Straffansvaret inträder dock inte, om vårdnadshavaren gjort vad som ankommer
på honom för att förhindra handlingen.
Regeringen har i promemorian Allas vårt ansvar, med undertiteln Ett
nationellt brottsförebyggande program, (Ds 1996:59) behandlat föräldrarnas
roll i det brottsförebyggande arbetet. I promemorian anförs att föräldrarna
har det primära ansvaret för sina barn och att de troligen är samhällets bästa
brottsförebyggande resurs, eftersom det är de som har den största möjligheten
att erbjuda sina barn en god social utveckling. Att stödja och hjälpa
föräldrar i deras fostrande roll bör därför ingå bland de olika åtgärderna i
brottsförebyggande strategier (s. 21 f och 64 f).
I promemorian uttalas, att skolan är en ofta outnyttjad brottsförebyggande
resurs, vars betydelsefulla roll i det brottsförebyggande arbetet inte nog kan
understrykas. Eftersom barn och ungdomar befinner sig i skolan under en stor
del av sin uppväxt, har skolan stora möjligheter att påverka deras
brottsbenägenhet. Regeringen avser, enligt promemorian, att tillsätta en
arbetsgrupp som skall få till uppgift att finna former för samverkan mellan
myndigheter och föreslå åtgärder som stöder skolans fostrande och
brottsförebyggande arbete. Regeringen kommer också på andra sätt att verka för
att skolans brottsförebyggande roll förstärks och för att lämpligt
undervisningsmaterial för skolan om normer och värderingar och de
rättsprinciper på vilka det svenska samhället vilar görs tillgängligt för
skolan (s. 52 f).
Rikspolisstyrelsen bedriver sedan länge undervisning i lag och rätt i
skolan. Det lokala samarbetet regleras i cirkulär (1970:513) om intensifierat
samarbete mellan polis, socialtjänst och skola. Rikspolisstyrelsen har
utarbetat en ny handbok för polisens undervisning i lag och rätt i skolan.
Handboken har distribuerats till samtliga poliser som skall meddela sådan
undervisning. Undervisningen skall bedrivas inom ramen för
närpolisverksamheten.
Inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) bedrivs ett arbete med ett
brottsförebyggande program kallat Tio åtgärder. Inom ramen för detta arbete
utreder BRÅ frågor om brottsförebyggande verksamhet i skolan. BRÅ räknar med
att redovisa resultatet av arbetet under år 1997.
Utskottet har under en följd av år behandlat motioner om familjens betydelse
i det brottsförebyggande arbetet. År 1991 gjorde utskottet bedömningen att
familjens betydelse knappast kunde överskattas, när det gällde att ge barn och
ungdom en trygg uppväxt, och utskottet konstaterade att det inte torde råda
någon oenighet om att goda uppväxtförhållanden är en brottsförebyggande faktor
av mycket stor betydelse; ett uttalande som utskottet därefter hänvisat till
(bet. 1990/91:JuU19 s. 10 f).
Även när det gäller skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet har
utskottet tidigare uttalat sig vid flera tillfällen. Utskottet påpekade i ett
betänkande år 1995 att forskning visat att kriminellt beteende inte sällan
grundläggs mycket tidigt i livet, redan under de första skolåren eller
dessförinnan. Tidiga insatser från bl.a. skolan för att uppmärksamma och
stödja barn med särskilda behov kunde därför vara av avgörande betydelse för
att förhindra att ungdomar hamnade i ett kriminellt livsmönster. Skolan hade
således en mycket viktig roll i det brottsförebyggande arbetet. Utskottet
erinrade också om den undervisning i lag och rätt som polisen bedriver i
skolorna (bet. 1994/95:JuU17 s. 13 f).
I detta sammanhang bör också nämnas Förenta nationernas konvention om
barnets rättigheter som antogs av generalförsamlingen den 20 november 1989.
Genom barnkonventionen formulerades för första gången barnets rättigheter på
ett samlat sätt i ett internationellt bindande avtal. Konventionen trädde i
kraft den 2 september 1990 och Sverige var ett av de första länderna som
ratificerade den (prop. 1989/90:107, bet. 1989/90:SoU28, 1989/90: JuU3y, rskr.
1989/90:350). Enligt konventionens artikel 3 skall vid åtgärder, som rör barn,
barnets bästa komma i främsta rummet, oavsett om åtgärderna vidtas av enskilda
eller offentliga institutioner. Genom beslut den 1 februari 1996 tillsatte
regeringen en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över förhållandet
mellan konventionen och svensk rätt (dir. 1996:15). Kommittén har antagit
namnet Barnkommittén - Barnkonventionen och svensk rätt (S 1996:01). Enligt
sina direktiv skall kommittén göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning
och praxis förhåller sig till barnkonventionens bestämmelser. Kommittén skall
vidare skapa större klarhet och ett ökat mått av samsyn vad gäller innebörden
av begreppet ?barnets bästa? i barnkonventionen och svensk rätt samt analysera
eventuella målkonflikter. Den skall också med förtur behandla barns ställning
i ärenden enligt utlänningslagen (1989:529). Kommittén beräknas redovisa sitt
arbete senast den 30 juni 1997.
Utskottet vill nu framhålla att utskottets ovannämnda uttalanden om
familjens och skolans betydelse alltjämt äger full giltighet. Utskottet
noterar med tillfredsställelse den betydelse som regeringen i det nationella
brottsförebyggande programmet tillmäter såväl föräldrar som skola i det
brottsförebyggande arbetet. De av regeringen i promemorian aviserade
åtgärderna kan, i likhet med BRÅ:s kommande brottsförebyggande program,
förväntas bidra till uppfyllandet av det nationella brottsförebyggande
programmets målsättningar. Enligt utskottets uppfattning tillgodoses
motionärernas önskemål i betydande grad redan genom dagens utformning av det
brottsförebyggande arbetet. Något skäl för ett särskilt uttalande i ämnet från
riksdagens sida föreligger mot denna bakgrund inte. Utskottet avstyrker bifall
såväl till motionerna Ju901, Ju903, Ju909 och A707 i dessa delar som till
motion Ju914.
Familjegruppskonferenser och medling
I motionerna Ju901 och Ju909 båda (m) efterlyses initiativ från regeringen i
fråga om familjegruppsverksamhet och medling. En försöksverksamhet med
familjegruppskonferenser och medling efterfrågas i motion Ju903 (c). Ett
liknande yrkande framställs i motion Ju911 (s). I motion Ju918 (mp) yrkas att
- om brottsoffret medger det - medling skall vara obligatorisk vid
ungdomsbrott.
Utskottet vill inledningsvis anmärka att den verksamhet som här kallas
medling tidigare i olika sammanhang benämnts konfrontation. Grundtanken är
dock densamma, nämligen att den unge lagöverträdaren skall sammanträffa med
målsäganden för att på ett tydligt sätt få konsekvenserna av brottet klara för
sig.
Utskottet behandlade liknande motionsyrkanden i betänkandet 1994/95: JuU24
s. 17 f. Efter att kort ha redogjort för gällande rätt, erinrade utskottet i
betänkandet om att Riksåklagaren enligt ett regeringsbeslut från mars 1994
skulle utarbeta en modell för medlingsverksamhet. Riksåklagaren skulle
kartlägga de erfarenheter som hittills fanns av inom landet bedrivna
medlingsprojekt och med utgångspunkt i kartläggningen utarbeta en eller flera
modeller för hur en medlingsverksamhet för unga lagöverträdare skulle kunna
bedrivas. Inom ramen för sitt uppdrag skulle Riksåklagaren även beröra frågor
om skyldighet för en gärningsman att återställa av honom vållade skador.
Utskottet underströk att det såg mycket positivt på den medlingsverksamhet som
redan bedrevs och att den borde kunna utvecklas vidare. Enligt utskottets
mening borde emellertid resultatet av Riksåklagarens utredningsarbete
avvaktas, innan det avgjordes om åtgärder behövde vidtas för att introducera
t.ex. nya former för medlingsförfarande.
Riksåklagaren har i december 1996 avlämnat rapporten Medlingsverksamhet för
unga lagöverträdare (Åklagarväsendet rapport 1996:6). I rapporten redovisas en
kartläggning av medlingsprojekt som bedrivs på några olika orter i landet.
Rapporten innehåller vidare ett förslag till lag om medling för unga
lagöverträdare av i huvudsak följande innehåll. Medling skall innebära att den
som begått brott innan han fyllt 18 år kan anmodas att inställa sig inför en
medlare för att ta ansvar för sina handlingar genom att sammanträffa med
brottsoffret. Den unge skall därvid få möjlighet att be brottsoffret om
ursäkt, ersätta offret ekonomiskt eller utföra arbete åt offret eller genom
annan överenskommelse visa sin vilja att gottgöra den skada som uppstått till
följd av brottet. För varje kommun eller för flera kommuner gemensamt skall
det finnas en medlingsorganisation. Ärenden skall få överlämnas till medling
av polisen, socialnämnden eller åklagare. Som förutsättningar för överlämnande
skall gälla att skuldfrågan är klar, att brottet polisanmälts, att den unge
har samtyckt till medling samt att det inte är uppenbart att överlämnande inte
är lämpligt. Förslaget till lag om medling kompletteras av förslag till
ändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL). Enligt ändringsförslaget skall åtalsunderlåtelse få beslutas också i
fall, där den unge deltagit i medling enligt den föreslagna lagen därom.
Enligt vad Riksåklagaren uttalar i den skrivelse till regeringen, varigenom
rapporten överlämnades, bör ett slutligt ställningstagande till frågan om
lagstiftning om medling föregås av en mera genomgripande analys av effekterna
av medling på bl.a. ungdomsbrottslighetens utveckling och struktur. Även
frågan om medling är förenlig med principen, att det allmänna ensamt svarar
för de sanktioner som följer på ett brott, bör utredas enligt Riksåkla-garen.
Riksåklagaren föreslår därför att regeringen tar initiativ till en
vetenskaplig utvärdering av den medlingsverksamhet som beskrivs i rapporten
och att denna utförs genom t.ex. BRÅ:s försorg. Vidare förordar Riksåklagaren
att medlingsverksamheten stimuleras ytterligare genom att regeringen uppdrar
åt Kommittén om genomförande av det nationella brottsförebyggande programmet
(Ju 1996:05) att utarbeta en samordnad och rikstäckande fortsatt
försöksverksamhet för medling.
Riksåklagarens rapport bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Utskottet vill här också nämna att utskottet nyligen företagit en resa till
Nya Zeeland och där studerat det nyzeeländska systemet med familjegrupps-
konferenser. Systemet innebär sammanfattningsvis, att den unge lagöverträdaren
tillsammans med sin familj och andra vuxna av betydelse för honom samt
företrädare för polisen och sociala myndigheter samt helst även målsäg-anden
kommer överens om lämpliga åtgärder för den unge och om hur brottet skall
gottgöras.
I fråga om medlingsverksamhet står utskottet fast vid den mycket positiva
syn på sådan verksamhet som utskottet tidigare givit uttryck för. Enligt
utskottets uppfattning finns det skäl att försöksvis använda
medlingsverksamhet i större omfattning än som sker i dag. Att avvakta
beredningen av Riks-åklagarens rapport i denna del framstår som överflödigt.
Det bör därför ankomma på regeringen att genast utarbeta en samordnad och
rikstäckande fortsatt försöksverksamhet med medling. Denna försöksverksamhet
bör inledas så snart som möjligt. Vad utskottet nu med anledning av motionerna
Ju901, Ju903, Ju909, Ju911 och Ju918 i dessa delar anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller familjegruppskonferenser, anser utskottet att ytterligare
utredning är nödvändig innan ställning kan tas till om ett sådant institut
över huvud taget bör införas. Utskottet förutsätter att denna fråga beaktas
vid beredningen av Riksåklagarens rapport. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna Ju901, Ju903 och Ju909 i berörda delar samt till motion
Ju911 i denna del.
Registrering av minderåriga lagöverträdare
I motionerna Ju901 och Ju909 båda (m) begärs förslag till lagstiftning om
registrering av barn under 15 år som begått brott. Ett yrkande av liknande
innebörd finns i motion Ju213 (s). I motion Ju903 (c) begärs en utredning av
ett system för registrering av brott som begåtts av barn under 15 år.
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1994/95:JuU21 s. 8 f motionsyrkanden
av innebörd att det borde ske en registrering av barn under 15 år som begått
brott. Utskottet konstaterade efter en fyllig redogörelse för regelsy-stemet
och frågans tidigare behandling att ett utredningsarbete rörande bl.a. denna
fråga pågick inom BRÅ. Utskottet ansåg att resultatet av utredningsarbetet
borde avvaktas och avstyrkte bifall till motionerna. I sammanhanget underströk
utskottet, att det skulle vara av stort värde att ha tillgång till statistisk
information om brott av barn under 15 år.
Genom beslut den 17 mars 1994 uppdrog regeringen åt BRÅ att utarbeta ett
underlag för ett nationellt brottsförebyggande program. I underlaget, som
redovisades för regeringen i oktober 1995, berörs frågan om registrering av
minderåriga som misstänks för brott. BRÅ konstaterade emellertid att frågan om
sådan registrering aktualiserar svåra frågor av principiell natur och om
enskildas integritet. BRÅ ansåg därför vidare utredning av frågan erforderlig.
Något arbete med frågan pågår för närvarande inte i Justitiedepartementet.
BRÅ:s program Tio åtgärder är emellertid avsett att behandla bl.a. polisens
arbete med minderåriga lagöverträdare. Under arbetet med programmet kommer
även frågan om registrering av sådana lagöverträdare att övervägas.
Utskottet vill på nytt understryka att det skulle vara av stort värde att ha
tillgång till statistisk information om brott av barn under 15 år. Utskottet
anser dock att ett slutligt ställningstagande till denna fråga liksom till
övriga motionsyrkanden bör anstå till dess att BRÅ:s program Tio åtgärder
lagts fram. Utskottet avstyrker bifall såväl till motionerna Ju901, Ju903 och
Ju909 i nu ifrågavarande delar som till motion Ju213.
Sekretess mellan myndigheter
I motionerna Ju901 (m), Ju903 (c) och Ju909 (m) begärs ändringar i
sekretesslagen (1980:100) som syftar till att göra det lättare för bl.a.
socialtjänsten att i brottsförebyggande syfte lämna uppgifter om unga personer
till polisen.
Av 1 kap. 1 § sekretesslagen framgår, att lagen innehåller bestämmelser om
tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna
handlingar. Lagens bestämmelser innebär förbud att röja uppgift, vare sig det
sker muntligen eller genom att allmän handling lämnas ut eller på annat sätt
(sekretess). I 1 kap. 3 § sekretesslagen föreskrivs att om sekretess enligt
lagen gäller för uppgift som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften inte
röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i sekretesslagen eller i
lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar.
Enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen gäller sekretess inom
socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Med socialtjänst förstås enligt paragrafens tredje
stycke bl.a. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den
särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke samt
verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd.
De intressekonflikter som kan uppkomma mellan sekretessintressena å den ena
sidan och myndigheternas behov av uppgifter å den andra har lösts genom
bestämmelser i 14 kap. sekretesslagen. I 14 kap. 1 § samma lag föreskrivs
sålunda bl.a. att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till annan
myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Vidare anges
i 14 kap. 2 § sekretesslagen ett stort antal fall, i vilka fall sekretessen
inte hindrar att uppgifter lämnas till en annan myndighet. Sålunda föreskrivs
i paragrafens fjärde stycke, att sekretess inte hindrar att uppgift som angår
misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan
myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för
brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. Vissa
sekretessbelagda uppgifter, bl.a. uppgifter inom socialtjänsten som är
sekretessbelagda enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen, får emellertid lämnas ut
endast om brottsmisstanken avser brott, för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år. Sekretess enligt bl.a. 7 kap. 4 §
sekretesslagen hindrar dock inte att uppgift som angår misstanke om brott
enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte fyllt 18 år lämnas
till åklagarmyndighet eller polismyndighet. Av 14 kap. 4 § sekretesslagen
framgår, att sekretess till skydd för enskild inte gäller i förhållande till
den enskilde själv och i övrigt kan helt eller delvis efterges av honom, om
inte annat föreskrivs i sekretesslagen.
Det sagda innebär sammanfattningsvis att socialtjänsten normalt är
förhindrad att till polisen rapportera brott som begåtts av barn under 18 år.
Undantag görs, som framgått, bara i några få fall av allvarliga brott som
riktas mot annan person, t.ex. om den underårige gjort sig skyldig till
misshandels- eller sexualbrott.
Ungdomsbrottskommittén föreslog i sitt betänkande Reaktion mot ungdomsbrott
(SOU 1993:35) ett utökat samarbete mellan de myndigheter som har att göra med
unga lagöverträdare. Kommittén anförde att sekretessen ibland upplevdes som
ett problem i detta samarbete. De krav på lättnader i sekretessen som
framställts ledde, särskilt när det gällde polisens samarbete med
socialtjänsten, in på omfattande och svåra frågor. Kommittén ansåg sig av
tidsbrist inte kunna behandla dessa. Den ansåg emellertid att det fanns fog
för en översyn av sekretesslagen för att klargöra vilken information
myndigheterna och de enskilda befattningshavarna borde kunna lämna ut för att
stärka samarbetet mot ungdomsbrottsligheten (s. 258 f).
Med anledning av Ungdomsbrottskommitténs förslag har inom
Justitiedepartementet upprättats en promemoria Sekretess vid samarbetet mot
ungdomsbrott och ekobrott (Ju 1994:E). I promemorian föreslås en ny
bestämmelse i 14 kap. 2 § sekretesslagen. Enligt den föreslagna bestämmelsen
skall socialtjänstsekretessen enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen inte hindra att
uppgift om enskild, som inte fyllt 18 år, eller närstående till denne lämnas
från myndighet inom socialtjänsten till polismyndighet, om det finns en
påtaglig risk att den unge skall begå brott och uppgiften kan antas bidra till
att förhindra brott.
Promemorian bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Utskottet anser att det pågående beredningsarbetet inte bör föregripas och
avstyrker bifall till motionerna Ju901, Ju903 och Ju909 i ifrågavarande delar.
Otillåten utlämning av film eller videogram m.m.
I motion Ju909 (m) anförs att regeringen bör stödja och uppmuntra initiativ av
mediedistributörer som syftar till att minska spridningen av våldsskildringar
i bland annat videogram. I motionen begärs vidare en effektivisering av de
lagbestämmelser som gör det straffbart att utlämna vissa filmer och videogram
med våldsskildringar till personer under 18 år.
Enligt 16 kap. 10 c § brottsbalken (BrB) gäller att den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte
till den som är under 15 år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan
upptagning av rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen
karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för
otillåten utlämning av film eller videogram till böter eller fängelse i högst
sex månader. Från straffbestämmelsen görs vissa undantag. Sålunda gäller
bestämmelsen inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt
för visning för någon åldersgrupp av barn under 15 år. Den gäller inte heller
en upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett
videogram som har godkänts av biografbyrån. Den gäller inte heller offentliga
förevisningar av filmer eller videogram. Ansvar enligt straffbestämmelsen
ådöms inte om en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en
film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av Statens
biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under 15 år, såvida inte
intyget var oriktigt och den som har lämnat ut upptagningen insett eller bort
inse detta.
Allmänt åtal för brott mot paragrafen får enligt 16 kap. 19 § BrB väckas
endast efter medgivande av Statens biografbyrå.
Utskottet har i betänkandet 1995/96:JuU14 s. 11 f behandlat ett motions-
yrkande av liknande innebörd som det nu aktuella. Utskottet konstaterade att
det statliga Våldsskildringsrådet genomförde en utvärdering av Statens
biografbyrås tillsynsverksamhet över videomarknaden och att kulturministern
presenterat en rad olika åtgärder som syftade till att begränsa
våldsskildringarna i media och att förbättra tillsynen över media i detta
hänseende. Mot denna bakgrund saknades det skäl för riksdagen att ta något
initiativ med anledning av motionen. Utskottet avstyrkte därför motionen.
Våldsskildringsrådet har år 1996 publicerat rapporten Jakten på videovåldet
(Våldsskildringsrådets skriftserie nr 15). Enligt rapporten har förekomsten av
olagliga våldsskildringar på videomarknaden utan tvekan minskat sedan Statens
biografbyrås tillsynsverksamhet inleddes. Denna utveckling beror enligt
rapporten på flera faktorer, av vilka tillsynsverksamheten är en (s. 100 f).
Rapporten innehåller inga förslag med avseende på tillämpningen av 16 kap. 10
c § brottsbalken.
Utskottet konstaterar, att Våldsskildringsrådets rapport ger vid handen att
förekomsten av olaga våldsskildringar på videomarknaden minskat och att
Statens biografbyrås tillsynsverksamhet varit av betydelse för denna
utveckling. Med hänsyn härtill och på de skäl som utskottet anfört i
betänkandet 1995/96:JuU14 finner utskottet att det inte heller nu finns skäl
för riksdagen att ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju909 i denna del.
Ingripanden mot drogpåverkade minderåriga
I motionerna Ju901 och Ju909 båda (m) begärs en utredning om lagstiftning som
skulle göra det möjligt för polisen att låta ta blodprov och urinprov på den
som är under 15 år om han misstänks ha använt narkotika. I motion Ju903 (c)
begärs att ungdomar som ertappas berusade skall kallas till förhör hos
polisen.
Enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) gäller att bl.a.
den som olovligen brukar narkotika döms för narkotikabrott till fängelse i
högst tre år, om gärningen sker uppsåtligen. I praxis bedöms dock eget bruk av
narkotika vanligen som ringa brott. Påföljden är då enligt 2 §
narkotikastrafflagen böter eller fängelse i högst sex månader.
Någon lagbestämmelse som straffbelägger bruk av alkohol finns inte.
Av 28 kap. 12 § rättegångsbalken (RB) följer att på den som skäligen kan
misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktning
göras för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att
utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Med
kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt
tagande av prov från människokroppen samt undersökning av sådana prov. Av 28
kap. 13 § RB framgår att som kroppsbesiktning räknas bl.a. tagande av
blodprov.
Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)
upptar särskilda bestämmelser om handläggning hos polis, åklagare och domstol
av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Den
gäller i dessa delar i stället för bl.a. RB:s bestämmelser (1 §, prop.
1994/95:12 s. 95). Enligt lagen gäller bl.a. att om någon är misstänkt för
att före 15 års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl
beslag, husrannsakan och kroppsvisitation enligt bestämmelserna i 27 och 28
kap. RB företas mot den unge. Regleringen finns nu i 35 § LUL. Enligt denna
lag saknas alltså möjligheten till kroppsbesiktning i dessa fall.
När bestämmelsen infördes år 1985 (prop. 1983/84:187, bet. 1984/85: JuU6,
rskr. 1984/85:37) anförde departementschefen att det fick anses tveksamt i
vilken utsträckning tvångsmedel som beslag, husrannsakan, kropps-visitation
och kroppsbesiktning fick användas mot den som var misstänkt för brott och som
inte fyllt 15 år. När det gällde kroppsbesiktning, framstod det praktiska
behovet av att använda det tvångsmedlet som ganska ringa beträffande den
ifrågavarande ålderskategorin. Dessutom kunde lämpligheten sättas i fråga av
att använda kroppsbesiktning i fråga om barn som befann sig i förpuberteten
och i en känslig period av sin utveckling. Tvärtom var ett särskilt
hänsynstagande till den personliga integriteten påkallad. Kroppsbesiktning
borde alltså inte få företas i fråga om denna ålderskategori. De tvångsmedel
som borde komma i fråga mot barn under 15 år var således beslag, husrannsakan
och kroppsvisitation. De borde dock tillämpas restriktivt (prop. s. 28 f).
Enligt 1 § andra stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU) jämförd med 3 § samma lag skall den som är under 18 år beredas
vård om han utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att
skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet
eller något annat socialt nedbrytande beteende. Som en förutsättning för vård
enligt LVU gäller dock, enligt 1 § första stycket, att det kan antas att
behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av hans vårdnadshavare och,
när den unge fyllt 15 år, av honom själv.
För unga som vårdas på någon av de nu angivna grunderna och behöver särskilt
noggrann tillsyn skall det finnas statliga ungdomshem (12 § LVU). Den som
vårdas i ett sådant hem får inte inneha narkotika, alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel eller injektionssprutor, kanyler eller andra
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika (16 §). Om det anses påkallat, får han kropps-
visiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till hemmet, för
kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får ha där (17 §). I
ett mål eller ärende enligt LVU får socialnämnden eller rätten besluta om
läkarundersökning av den unge (32 §).
Med sådan ytlig kroppsbesiktning som avses i 17 § förstås en yttre
granskning av kroppen samt av huvudhår och armhålor. Begreppet omfattar
däremot inte iakttagelse av för ögat dolda delar av kroppen eller av
kroppshåligheter eller beröring av den nakna kroppen (prop. 1981/82:141 s. 44
och 51).
Vad först gäller motionsyrkandena om tagande av blodprov och urinprov på
barn under 15 år, finner utskottet att de skäl mot sådan kroppsbesiktning som
anfördes i prop. 1983/84:187 alltjämt får anses giltiga. Utskottet vill också
erinra om den möjlighet till läkarundersökning som följer av 32 § LVU. Med det
anförda avstyrker utskottet motionerna Ju901 och Ju909 i ifrågavarande delar.
När det gäller frågan om ungdomar som ertappas berusade skall kallas till
förhör hos polisen, vill utskottet erinra om att bruk av alkohol inte är
brottsligt. Den bestämmelse i brottsbalken, varigenom fylleri på allmän plats
straffbelades, upphävdes genom lagändring år 1977. Utskottet kan mot denna
bakgrund inte finna att det bör ankomma på polisen, som har till uppgift att
förebygga och bekämpa brott, att ingripa i de med motionen avsedda fallen.
Åtgärder mot ungdomsfylleri är, enligt utskottets mening, i första hand en
uppgift för socialtjänsten. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju903 i
denna del.
Påföljder för unga lagöverträdare
I motionerna Ju715 (kd), Ju901 (m) och Ju903 (c) begärs förslag till nya
påföljder för unga lagöverträdare. I motion Ju909 (m) begärs att påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten skall avskaffas. I motionen
förespråkas vidare ett införande av nya påföljder, kallade villkorligt
fängelse och ungdomsstraff. Slutligen förespråkas i motion Ju909 inrättande av
kriminalvårdshem samt att restriktionerna för att döma lagöverträdare mellan
18 och 21 år till fängelse bör begränsas. I motion Ju918 (mp) förordas att
domstolarna skall få ett större inflytande över utformningen av påföljderna
vid grova ungdomsbrott.
Med påföljd för brott förstås i brottsbalken enligt 1 kap. 3 § BrB straffen
böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till
särskild vård. Som en allmän förutsättning för att någon skall kunna dömas
till påföljd gäller enligt 1 kap. 6 § BrB att han fyllt 15 år. Enligt 29 kap.
7 § BrB skall, om någon har begått brott innan han fyllt 21 år, hans ungdom
beaktas vid straffmätningen. Härvid får dömas till lindrigare straff än som är
föreskrivet för brottet. Ingen får dömas till fängelse på livstid för brott
som han har begått innan han fyllt 21 år. Vid val av påföljd är enligt 30 kap.
1 § BrB fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och
skyddstillsyn. I 30 kap. 5 § BrB föreskrivs att för brott som någon har begått
innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns
synnerliga skäl. För brott som någon begått efter det att han fyllt 18 men
innan han fyllt 21 år får rätten, enligt samma paragraf, döma till fängelse
endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns
särskilda skäl för det.
Enligt 31 kap. 1 § gäller att om den som är under 21 år och har begått
brottslig gärning kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU), får rätten överlämna åt socialnämnden att föranstalta
om erforderlig vård inom socialtjänsten. Om brottslighetens straffvärde eller
art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det, får jämte
överlämnande till socialtjänsten dömas till dagsböter, högst 200, vare sig
böter föreskrivits för brottet eller ej.
Har skada på egendom uppkommit genom brottet och bedöms det vara ägnat att
främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten enligt samma bestämmelse
i BrB, i samband med överlämnande till vård inom socialtjänsten, föreskriva
att den dömde skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till
att avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av brottets
och skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får dock, enligt
paragrafen, meddelas endast med den skadelidandes samtycke.
I praktiken särbehandlas unga lagöverträdare på flera olika sätt. Som nyss
framgått, finns det begränsningar när det gäller att döma till fängelse m.m.
Härutöver gäller att möjligheten till åtalsunderlåtelse är betydligt större
beträffande ungdomar än beträffande vuxna (se 16 och 17 §§ LUL jämförda med 20
kap. 7 och 7 a §§ RB). Sammantaget innebär detta att socialtjänsten normalt
kommer att svara för åtgärderna. Sådana åtgärder kan vidtas på frivillig grund
med stöd av socialtjänstlagen eller under tvång med stöd av LVU och antingen
på initiativ av socialnämnden eller efter en dom.
Ungdomsbrottskommittén överlämnade i juni 1993 sitt betänkande Reaktion mot
ungdomsbrott (SOU 1993:35). Kommitténs huvuduppgift har varit att undersöka om
den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och
rättsväsendet är väl avvägda när det gäller de unga lagöverträdarna och om
samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Utskottet har redogjort för
det huvudsakliga innehållet i kommitténs förslag i sitt betänkande
1993/94:JuU4 s.16 f.
Fängelseutredningen har i sitt huvudbetänkande Verkställighet av
fängelsestraff (SOU 1993:76) föreslagit en lag om verkställighet av
fängelsestraff. Utredningen föreslår att det i lagen skall finnas en
bestämmelse av innebörd att den som är under 21 år skall placeras i en anstalt
som företrädesvis är avsedd för yngre intagna, om inte särskilda skäl
föranleder annat.
Straffsystemkommittén har i sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU
1995:91) gjort en genomgripande översyn av påföljdssystemet i BrB. Utskottet
har utförligt redogjort för kommitténs förslag i sitt betänkande 1995/96:JuU2
s. 7 f.
Frågorna om påföljdssystemet för unga lagöverträdare är under beredning i
Justitiedepartementet. Avsikten är att dessa frågor skall behandlas i en
departementspromemoria under våren 1997. Departementspromemorian skall
behandla frågan om en lämplig avvägning mellan de intressen som socialtjänsten
och rättsväsendet skall tillgodose. I promemorian skall övervägas om påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten bör ges ett annat innehåll och om
allmän domstol bör ges ett ökat inflytande över påföljdens närmare utformning.
Även Fängelseutredningens huvudbetänkande är föremål för beredning inom
Justitiedepartementet och skall tillsammans med utredningens slutbetänkande
behandlas i en proposition som skall läggas fram under år 1997.
Straffsystemkommitténs förslag har remissbehandlats och bereds inom
Justitiedepartementet.
Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat frågor om
påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Utskottet hade under riksmötet
1994/95 att ta ställning till en proposition om handläggningen av ungdomsmål
(prop. 1994/95:12, JuU1). Utskottet anförde då bl.a. att ungdomar under 18 år
som begick brott så långt möjligt borde hållas utanför kriminalvården och att
huvudansvaret för dem alltjämt borde åvila socialtjänsten, även om
tvångsåtgärder i vissa fall kunde vara nödvändiga för att hindra den unge från
fortsatt kriminalitet. Det var, enligt utskottets uppfattning, angeläget att
det utvecklades metoder, inom ramen för såväl rättsväsendet som
socialtjänsten, för att finna adekvata åtgärder som kunde medverka till att
barn och ungdomar som begått brott kunde ledas in i ett laglydigt liv. Här
krävdes, anförde utskottet, också en utökad samverkan mellan socialtjänsten
och rättsväsendet, som borde inriktas på att åstadkomma snabba, enkla och
adekvata åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Regeringen fick, anförde
utskottet vidare, beakta vad utskottet anfört i det fortsatta reformarbetet på
påföljdsområdet när det gällde ungdomar. Vad utskottet anfört, gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna (rskr. 1994/95:39).
Utskottet hade under samma riksmöte att ta ställning till ett antal motions-
yrkanden, väsentligen motsvarande de som nu framställs i motion Ju909.
Utskottet vidhöll då den uppfattning som utskottet uttalat med anledning av
proposition 1994/95:12 och avstyrkte bifall till motionerna (1994/95:JuU24 s.
19 f).
Utskottet konstaterar att frågorna om ett nytt påföljdssystem för unga
lagöverträdare är föremål för ett omfattande beredningsarbete i
Justitiedepartementet. Det kan förväntas att de frågor som aktualiseras i
motionerna kommer att övervägas i detta beredningsarbete. Enligt utskottets
mening saknar riksdagen anledning att föregripa den pågående beredningen.
Utskottet avstyrker bifall såväl till motionerna Ju901, Ju903, Ju909 och Ju918
i berörda delar som till motion Ju715.
Polishjälp åt föräldrar
I motionerna Ju901 och Ju909 båda (m) begärs en utredning om en laglig rätt
för vårdnadshavare att påkalla polishjälp för att hämta barn som vistas ute
utan föräldrarnas tillstånd.
Enligt 6 kap. 2 § andra stycket FB gäller bl.a. att ett barns vårdnadshavare
svarar för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder,
utveckling och övriga omständigheter. I syfte att hindra att barnet orsakar
skada för någon annan skall vårdnadshavaren svara för att barnet står under
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Av vårdnadsrätten anses följa befogenhet för vårdnadshavaren att ha barnet
hos sig och att bestämma dess vistelseort.
I 12 § polislagen (1984:387) föreskrivs att om någon, som kan antas vara
under 18 år, anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för hans hälsa och utveckling, får han tas om
hand av en polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till
sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden.
Enligt 13 § samma lag gäller att någon genom sitt uppträdande stör den
allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman
avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme, när det är
nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. Detsamma gäller om en
sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Är
en åtgärd av angivet slag otillräcklig för att det avsedda resultatet skall
kunna uppnås, får personen tillfälligt omhändertas. Är den som tillfälligt
omhändertagits under 18 år, får han, enligt 16 § andra stycket polislagen,
hållas kvar under högst sex timmar för att genom polisens försorg skyndsamt
kunna överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, tjänsteman inom
socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person.
Om en person som är under 18 år utsätter sin hälsa eller utveckling för en
påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel,
brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende skall han
beredas vård enligt LVU, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges med
samtycke av hans vårdnadshavare eller, när den unge har fyllt 15 år, av honom
själv (1 § andra stycket LVU jämförd med 3 § samma lag). Beslut om vård med
stöd av LVU meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden (4 §).
Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall
omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av
denna lag och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken
för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen
allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras (6 §). Beslutet skall
underställas länsrätten (7 §).
Enligt utskottets mening skulle en sådan ordning som förespråkas i motionen
vara alltför långtgående och riskera att innebära en betydande påfrestning på
polisens resurser. Den nuvarande regleringen måste anses ge tillräckliga
möjligheter för polis och socialtjänst att ingripa, när det är påkallat av
hänsyn till den unge. I själva verket torde en underårig som håller sig undan
från sina vårdnadshavare redan efter kort tid kunna bli föremål för ingripande
med stöd av den befintliga lagstiftningen. Utskottet avstyrker motionerna
Ju901 och Ju909 i dessa delar.
Föräldrars närvaro vid rättegång m.m.
I motion 909 (m) begärs ändringar i LUL som går ut på att föräldrar, vilkas
barn misstänks för brott, skall vara skyldiga att närvara vid förhör och
rättegång som hålls med barnen. Föräldrarnas rätt till ersättning för
inställelse vid sådan rättegång bör enligt motionärerna avskaffas.
Av 5 § LUL framgår att om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen
misstänkt för brott, skall vårdnadshavaren eller annan som svarar för den
unges vård eller fostran omedelbart underrättas samt kallas till förhör som
hålls med den unge, om detta inte är till men för utredningen eller det annars
finns särskilda skäl mot det. Vid förhör med den som inte har fyllt 18 år och
som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa skall, enligt 7 §
samma lag, företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och det
kan ske utan men för utredningen. Enligt 31 § LUL får, om någon kan misstänkas
för att före 15 års ålder ha begått ett brott, utredning rörande brottet
inledas under vissa i paragrafen närmare angivna förutsättningar. Den unges
vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart underrättas om att en
utredning har inletts. Underrättelse till vårdnadshavaren får dock, enligt
paragrafen, underlåtas, om det finns särskilda skäl mot en underrättelse. I
33 § samma lag föreskrivs att under utredning som avses i 31 § skall, om det
inte möter hinder, företrädare för socialtjänsten närvara vid förhör med den
unge.
När åtal väcks mot den som inte har fyllt 18 år, skall tingsrätten, enligt
26 § LUL, underrätta vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård
eller fostran om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, om det inte
finns särskilda skäl mot det. Om åtalet avser ett brott på vilket fängelse kan
följa, skall vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård eller
fostran höras i målet, om det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot
det. Vårdnadshavare eller annan som på grund av paragrafen hörs i målet har
rätt till ersättning och förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne.
Ersättningen skall betalas av staten.
Bestämmelsen i 5 § LUL skall, enligt lagmotiven, ses mot bakgrund av att
ungdomar som begår brott behöver stöd från både myndigheter och från sina
föräldrar eller andra vuxna i sin omgivning. Det är därför viktigt att på ett
tidigt stadium i en brottsutredning engagera föräldrarna och få dem att
medverka i arbetet med att komma till rätta med brottsligheten. Avsikten är
inte bara att vårdnadshavarna skall få reda på att den som står under deras
vårdnad begått brott. Det viktigaste är att de kan förmås att aktivt medverka
i lagföringsprocessen. Enligt motiven bygger föräldramedverkan på att
föräldrarna skall vara ett stöd för den unge och att kontakt skall etableras
med i första hand företrädare för socialtjänsten men också med polisens
handläggare. En ordning där vårdnadshavarna tvingades att medverka skulle
motverka dessa syften (prop. 1994/95:12 s. 64 f).
Utskottet vill understryka vikten av att föräldrar och andra som har
vårdnaden om unga lagöverträdare snabbt engageras i arbetet med att komma till
rätta med den unges brottslighet. Detta engagemang bör emellertid åstadkommas
på frivillig väg och inte genom tvång. Enligt utskottets uppfattning är den
nuvarande regleringen i LUL beträffande förälders eller annan vårdnadshavares
närvaro vid förundersökning och huvudförhandling väl avvägd. När det gäller
frågan om ersättning för sådan inställelse, synes nuvarande ordning vara ägnad
att befrämja vårdnadshavarnas medverkan i lagföringsprocessen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 909 i nu
ifrågavarande delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande normbildning m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkandena 1, 3 och 5,
1996/97:Ju903 yrkande 1, 1996/97:Ju909 yrkandena 1 och 5, 1996/97: Ju914
och 1996/97:A707 yrkande 4,
res. 1 (m, c, fp, kd)
2. beträffande medling
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 11 i
denna del, 1996/97:Ju903 yrkande 23 i denna del, 1996/97:Ju909 yrkande 12
i denna del, 1996/97:Ju911 i denna del och 1996/97:Ju918 yrkande 11 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande familjegruppskonferenser
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 11 i denna del,
1996/97:Ju903 yrkande 23 i denna del, 1996/97:Ju909 yrkande 12 i denna
del och 1996/97:Ju911 i denna del,
res. 2 (m, c, fp, v, kd)
4. beträffande registrering av minderåriga lagöverträdare
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju213, 1996/97:Ju901 yrkande 9,
1996/97:Ju903 yrkande 4 och 1996/97:Ju909 yrkande 11,
res. 3 (m)
res. 4 ( c, fp)
5. beträffande sekretess mellan myndigheter
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 10, 1996/97: Ju903
yrkande 3 och 1996/97:Ju909 yrkande 6,
res. 5 (m, c, fp)
6. beträffande otillåten utlämning av film eller videogram
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju909 yrkandena 7 och 8,
res. 6 (m, fp, mp, kd)
7. beträffande kroppsbesiktning av drogpåverkade minderåriga
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 13 och
1996/97:Ju909 yrkande 3,
res. 7 (m)
8. beträffande omhändertagande av berusade minderåriga
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju903 yrkande 7,
9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju715, 1996/97:Ju901 yrkande 8,
1996/97:Ju903 yrkande 22, 1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 samt
1996/97:Ju918 yrkande 12,
res. 8 (m)
res. 9 (c)
res. 10 (mp)
res. 11 (kd)
10. beträffande polishjälp till föräldrar
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 4 och 1996/97:Ju909
yrkande 2,
res. 12 (m)
11. beträffande föräldrars närvaro vid rättegång m.m.
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju909 yrkandena 9 och 10.
res. 13 (m, fp)
Stockholm den 20 mars 1997
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s)1, Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m)1,
Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c)1, Margareta Sandgren (s), Siw
Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m)1,
Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd)1, Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson
(m), Åke Sundqvist (m), Görel Thurdin (c)1 och Cinnika Beiming (s)1.
1 delvis
Reservationer
1. Normbildning m.m. (mom. 1)
Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd),
Jeppe Johnsson (m), Åke Sundqvist (m) och Görel Thurdin (c) anför:
Vi anser att en fungerande normbildning är en förutsättning för det
brottsförebyggande arbetet. Lagstiftningen är i och för sig normskapande men
enbart lagstiftning är inte tillräckligt. Grundläggande normer för mänskligt
uppträdande måste förmedlas människor emellan. Det viktigaste ansvaret för
denna normbildning ligger hos familjen, och familjen är samhällets bästa
brottsförebyggande resurs. Att barnen får handlingsmönster och uppfostras till
ansvarstagande för sig själva och sina medmänniskor är av största betydelse,
när det gäller att förebygga brott. Genom den uppfostran och omsorg som barn
får i en väl fungerande familj kan de alltså bibringas en kontroll av det egna
beteendet som gör att de avhåller sig från brott. Frivillig föräldrasamverkan
som inriktas på att avhålla ungdomar från att begå brott bör uppmuntras.
Familjepolitiken kan få en brottspreventiv verkan, om den så långt möjligt
underlättar för föräldrar och andra vårdnadshavare i deras fostrande roll.
Efter familjen har skolan det största ansvaret, när det gäller att avhålla
unga människor från brottslighet. I detta sammanhang är det inte bara en fråga
om att skolan skall undervisa i grundläggande normer för mänskligt beteende.
Från brottsförebyggande utgångspunkt är det även av betydelse att skolan
verkligen förmår förmedla grundläggande kunskaper i t.ex. svenska så att
eleverna inte stängs ute från arbetsmarknaden när de lämnar skolan. Det bör
också åligga skolans personal att informera barns föräldrar om allt väsentligt
som rör barnet.
Enligt vår mening leder det nu anförda fram till att regeringen bör
genomföra en översyn av gällande lagstiftning i syfte att understryka den roll
som föräldrar, andra vårdnadshavare och skolan har i det brottsförebyggande
arbetet och att stärka deras ställning i detta arbete. De allmänna uttalanden
om familjens och skolans betydelse som görs i det nationella
brottsförebyggande programmet kan inte anses tillräckliga. Det ankommer på
regeringen att till riksdagen återkomma med erforderliga förslag. Vad vi nu
med anledning av motionerna Ju901, Ju903, Ju909 och Ju914 samt A707 anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande normbildning m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkandena 1, 3
och 5, 1996/97:Ju903 yrkande 1, 1996/97:Ju909 yrkandena 1 och 5,
1996/97:Ju914 samt 1996/97:A707 yrkande 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 1,
2. Familjegruppskonferenser (mom. 3)
Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Rolf
Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m), Åke Sundqvist (m) och Görel Thurdin (c)
anför:
Ungdomar som begår brott förstår ofta inte vilka konsekvenser brottet får för
brottsoffret. Ett sätt att tydliggöra dessa konsekvenser för en ung
lagöverträdare är att konfrontera honom med den som drabbats av brottet. Denna
konfrontation kan äga rum inom ramen för en s.k. familjegruppskonferens. I en
sådan, som förutsätts äga rum kort tid efter brottet, skall förutom den unge
även hans föräldrar och andra närstående delta liksom företrädare för polisen
och socialtjänsten samt helst även brottsoffret. Familjegruppskonferensen
skall kunna leda fram till att en överenskommelse som syftar till att gottgöra
brottsoffret träffas mellan gärningsmannen och offret.
Familjegruppskonferenser och medling av nu angivet slag kan förväntas ha en
starkt brottsavhållande effekt på många unga lagöverträdare. Vad gäller
utvecklingen av medlingsverksamheten anser utskottet att det inte finns skäl
att avvakta beredningen av Riksåklagarens rapport rörande medlingsverksamhet
för unga lagöverträdare. En utvidgad försöksverksamhet med medling, som
omfattar även sådan medling som bedrivs genom familjegruppskonferenser, bör
kunna inledas redan nu med ledning av de förslag som framförs i motionerna
Ju901, Ju903, Ju909, Ju911 och Ju918. Det får ankomma på regeringen att se
till att ett sådant arbete inleds och vid behov återkomma till riksdagen med
förslag snarast möjligt. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande familjegruppskonferenser
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 11 i
denna del, 1996/97:Ju903 yrkande 23 i denna del, 1996/97:Ju909 yrkande 12
i denna del och 1996/97:Ju911 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 2,
3. Registrering av minderåriga lagöverträdare (mom. 4)
Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)
anför:
Vi anser att det är av stor betydelse för polisens brottsbekämpning att även
den som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott kan omfattas av
polisens misstankeregister. Det är inte tillfredsställande att en femtonåring
som grips av polisen kan ha ett till synes fläckfritt förflutet trots att han
kanske gjort sig skyldig till en omfattande brottslighet. En registrering
skulle inte bara underlätta polisens brottsförebyggande arbete utan även göra
det möjligt att snabbare ingripa mot unga som är på väg att hamna i ett
kriminellt beteende. Vidare skulle en registrering möjliggöra en mera
rättvisande statistik över brott som begås av barn under 15 år; en information
vars värde utskottet flera gånger framhållit.
Det finns inte skäl att avvakta ytterligare utredning av
registreringsfrågan. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med
förslag till lagstiftning som tillåter registrering såväl av barn som begått
brott som av brott som begåtts av barn. Vad vi nu med anledning av motionerna
Ju213, Ju901, Ju903 och Ju909 i här behandlade delar uttalat, bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande registrering av minderåriga lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju213, 1996/97: Ju901
yrkande 9, 1996/97:Ju903 yrkande 4 och 1996/97: Ju909 yrkande 11 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3,
4. Registrering av minderåriga lagöverträdare (mom. 4)
Siw Persson (fp) och Görel Thurdin (c) anför:
Utskottet har tidigare understrukit att det skulle vara av stort värde att ha
tillgång till statistisk information om brott som begås av barn under 15 år.
Oaktat dessa utskottets uttalanden har regeringen inte lagt fram några förslag
i ämnet. Vi anser alltså att regeringen bör åläggas att klarlägga hur ett
system för registrering av brott som begåtts av minderåriga kan utformas och
införas. Vad vi nu med anledning av motionerna Ju213 och Ju903 och med avslag
på motionerna Ju901 och Ju909 anfört, bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande registrering av minderåriga lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju213 och 1996/97:Ju903
yrkande 4 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 9 och
1996/97:Ju909 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 4,
5. Sekretess mellan myndigheter (mom. 5)
Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Åke
Sundqvist (m) och Görel Thurdin (c) anför:
Enligt vår mening är det angeläget att samordna olika myndigheters insatser i
fråga om brottsförebyggande arbete. Särskilt gäller detta samarbetet mellan
polisen och socialtjänsten. Vi anser att de förslag till lagstiftning som
presenterats i promemorian Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och
ekobrott (Ju 1994:E) innebär en rimlig lösning av de sekretessproblem som kan
uppstå i samarbetet mellan dessa myndigheter. Regeringen bör därför nu åläggas
att till riksdagen snarast återkomma med förslag till lagstiftning i
överensstämmelse med promemorians förslag. Vad vi nu med anledning av
motionerna Ju901, Ju903 och Ju909 i här behandlade delar anfört, bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande sekretess mellan myndigheter
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 10,
1996/97:Ju903 yrkande 3 och 1996/97:Ju909 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 5,
6. Otillåten utlämning av film eller videogram (mom. 6)
Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp),
Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m) anför:
Vi finner det angeläget att begränsa spridningen av våldsskildringar i
medierna. Åtskilliga av de grövsta våldsskildringarna återfinns på videogram,
och det är därför särskilt viktigt att videobranschen respekterar den
åldersgräns som finns för utlämning av videofilmer med grova våldsinslag. Det
förekommer emellertid att åldersgränsen inte respekteras. Regeringen bör
därför vidta nödvändiga åtgärder för att effektivisera de nuvarande
straffbestämmelserna och återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.
Vad vi nu med anledning av motion Ju909 anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande otillåten utlämning av film eller videogram
att riksdagen med anledning av motion 1996/9/:Ju909 yrkandena 7 och 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 6,
7. Kroppsbesiktning av drogpåverkade minderåriga (mom. 7)
Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)
anför:
Uppgifter såväl från medicinsk expertis som från tull och polis visar att
narkotikamissbruket ökar bland ungdomar. Enligt vår uppfattning måste
verkningsfulla åtgärder vidtas för att stävja denna utveckling. En sådan
åtgärd är att utvidga möjligheterna till kroppsbesiktning av barn under 15 år
så att blod- och urinprov kan tas på barnet när misstanke föreligger att det
använt narkotika. Intresset av att hindra ungdomar från att bli
narkotikamissbrukare måste nämligen i detta fall anses väga tyngre än hänsynen
till barnets kroppsliga integritet. Det får ankomma på regeringen att till
riksdagen återkomma med förslag till erforderliga lagändringar. Vad vi nu med
anledning av motionerna Ju901 och Ju909 anfört, bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande kroppsbesiktning av drogpåverkade minderåriga
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 13 och
1996/97:Ju909 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 7,
8. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9)
Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)
anför:
Ett omfattande beredningsarbete avseende påföljder för ungdomsbrottslingar
pågår för närvarande i Justitiedepartementet. Vi finner det angeläget att
detta arbete förs framåt och att resultatet därav presenteras för riksdagen
inom kort. I arbetet bör följande synpunkter beaktas.
Ett första steg för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten är,
enligt vår mening, att avskaffa påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten. Främst av allmänpreventiva skäl bör reaktioner på ungdomsbrott
i första hand vara en uppgift för rättsväsendet. Överlämnande till vård inom
socialtjänsten innebär att det är den unges behov av vård och behandling som i
första hand blir bestämmande för påföljdsvalet, under det att det förhållandet
att han begått brott skjuts i bakgrunden. Det faktiska ingripande som den unge
utsätts för bestäms alltså inte av det brott han begått utan av hans
vårdbehov. En sådan ordning är svår att förena med principerna om legalitet
och likhet inför lagen. Påföljdssystemet måste vara tydligt och bygga på att
domstolen bestämmer en påföljd som står i proportion till brottet. Påföljden
överlämnande till socialtjänsten är sålunda svår att förena med grundläggande
straffrättsliga principer och bör utmönstras.
Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bör vidare kompletteras med en ny
påföljd, kallad ungdomsstraff. Vi menar att kravet på synnerliga skäl för att
döma den som är under 18 år till fängelse bör bibehållas och att
påföljdsformen ungdomsstraff i princip bör vara förbehållen den nämnda
ålderskategorin. Denna påföljd skall innebära ett frihetsberövande som
verkställs i särskilda kriminalvårdshem. I dessa hem, som skall samverka med
socialtjänsten, skall stor vikt fästas vid den unges behov av behandling och
utbildning.
Vi anser härutöver att lagöverträdare som inte fyllt 18 år endast
undantagsvis bör dömas till fängelse. Frihetsberövande påföljder för sådana
ungdomar kan emellertid inte avvaras helt. En lämplig påföljd för denna
ålders-kategori skulle vara s.k. villkorligt fängelse. Denna påföljd skulle
kunna förenas med en icke frihetsberövande påföljd på så sätt att
återfallsbrottslighet skulle medföra att det villkorliga fängelsestraffet
verkställdes i ett kriminalvårdshem. Genom denna påföljdsform skulle den unge
brottslingen tydligt få klart för sig riskerna om han återfaller i brott.
När det däremot gäller ungdomar mellan 18 och 21 år är skälen för
straffrättslig särbehandling inte särskilt starka. Det rör sig här om personer
som är myndiga och fullt ansvariga för sina handlingar. Av detta följer att de
i påföljdshänseende bör likställas med vuxna. Någon särreglering när det
gäller att döma till fängelse bör alltså inte finnas för denna åldersgrupp.
Erforderlig hänsyn till den dömdes ungdom kan tas vid straffmätningen med stöd
av 29 kap. 7 § BrB.
Det bör ankomma på regeringen att beakta vad vi nu anfört i det pågående
arbetet med en ny lagstiftning om påföljder för unga lagöverträdare. Vad vi nu
med anledning av motionerna Ju901 och Ju909 anfört, bör riksdagen med avslag
på motionerna Ju715, Ju903 och Ju918 som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 8 och
1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 samt med avslag på motionerna
1996/97:Ju715, 1996/97:Ju903 yrkande 22 och 1996/97:Ju918 yrkande 12 som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 8,
9. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9)
Görel Thurdin (c) anför:
Ett omfattande beredningsarbete avseende påföljdssystemet för unga
lagöverträdare pågår för närvarande i Justitiedepartementet. Jag ser det som
angeläget att arbetet härmed avancerar och att resultatet därav presenteras
för riksdagen inom en snar framtid. I det arbetet bör följande synpunkter
beaktas. När det gäller ungdomar som begår brott behövs nya påföljder i
stället för de traditionella. Jag tänker här t.ex. på en utvidgning av
systemet med att ge föreskrift om samhällstjänst och på hur medling skall
kunna infogas som ett permanent inslag i sanktionsregleringen för unga
lagöverträdare.
Flera av de traditionella påföljderna bör dock kunna användas även för de
unga lagöverträdarna om de kan anpassas till de ungas behov. Vägledning i
arbetet med ett nytt påföljdssystem kan hämtas i proposition 1994/95:12 om
handläggning av ungdomsmål.
Det får ankomma på regeringen att i det fortsatta arbetet med en ny
lagstiftning om påföljder för unga lagöverträdare beakta vad jag nu anfört.
Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju903 och med avslag på motionerna
Ju715, Ju901, Ju909 och Ju918 som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 22 och med
avslag på motionerna 1996/97:Ju715, 1996/97:Ju901 yrkande 8,
1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 samt 1996/97:Ju918 yrkande 12 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9,
10. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9)
Kia Andreasson (mp) anför:
Högsta domstolen har i en nyligen meddelad dom beträffande valet av påföljd
för ungdomar som begått mycket grova brott uttalat att valet mellan fängelse
och vård inom socialtjänsten inte ger utrymme för ett tillräckligt nyanserat
ställningstagande och att domstolarna i sådana fall ställs inför en mycket
vansklig uppgift (NJA 1996 s. 509). Jag anser att domstolarna måste få större
möjligheter att påverka den närmare verkställigheten av påföljder för grova
ungdomsbrott. Det kan här röra sig t.ex. om den tid en person skall vårdas
inom socialtjänsten eller möjligheten till permissioner när den dömde undergår
fängelsestraff. Det får ankomma på regeringen att beakta det nu anförda i det
pågående arbetet med en ny lagstiftning om påföljder för unga
lagöverträdare.Vad jag nu med anledning av motion Ju918 och med avslag på
motionerna Ju715, Ju901, Ju903 och Ju909 anfört, bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju918 yrkande 12 och med
avslag på motionerna 1996/97:Ju715, 1996/97:Ju901 yrkande 8,
1996/97:Ju903 yrkande 22 och 1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 10,
11. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9)
Rolf Åbjörnsson (kd) anför:
Jag vill framhålla betydelsen av att den straffrättsliga reaktionen på brott
också ger ett tydligt uttryck för hur samhället betraktar det brottsliga
beteendet. Allmänpreventiva skäl talar därför för att även ungdomar under 18
år som begått grova brott bör kunna dömas till frihetsberövande påföljd. Så
har också skett i ett antal uppmärksammade fall under de senaste åren. Det är
å andra sidan tydligt att behovet av omsorg och rehabilitering gör sig
särskilt starkt gällande i fråga om brottslingar som är under 18 år. En rimlig
avvägning mellan de allmänpreventiva och individualpreventiva hänsynen kan
uppnås därigenom att frihetsberövandet av den unge förenas med vård och
rehabilitering under den tid straffet verkställs. Vad jag nu anfört bör
beaktas av regeringen i det pågående arbetet med påföljdssystemet för unga
lagöverträdare. Vad jag nu med anledning av motion Ju715 anfört, bör riksdagen
med avslag på motionerna Ju901, Ju903, Ju909 och Ju918 som sin mening ge
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande påföljder för unga lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju715 och med avslag på
motionerna 1996/97:Ju 901 yrkande 8, 1996/97:Ju903 yrkande 22,
1996/97:Ju909 yrkandena 13-17 samt 1996/97:Ju918 yrkande 12 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 11,
12. Polishjälp till föräldrar (mom. 10)
Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m)
anför:
Ansvaret för att förhindra att barn utvecklar socialt oacceptabla beteenden
ligger i första hand på föräldrarna. Det förekommer emellertid att föräldrar
och andra vårdnadshavare inte klarar av att ta detta ansvar i alla
situationer. Ett sätt att stödja föräldrarna skulle kunna vara att ge dem
laglig rätt att få biträde av polisen eller socialtjänsten för att hämta hem
barn som vistas ute utan föräldrars eller annan vårdnadshavares tillåtelse.
Regeringen bör få i uppdrag att låta utreda förutsättningarna och utformningen
av ett polisstöd till föräldrar och andra vårdnadshavare i linje med vad
utskottet här antytt. Vad vi nu med anledning av motionerna Ju901 och Ju909
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande polishjälp till föräldrar
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 4 och
1996/97:Ju909 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 12,
13. Föräldrars närvaro vid rättegång m.m. (mom. 11)
Gun Hellsvik (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och
Åke Sundqvist (m) anför:
Vi anser att den nuvarande ordningen i LUL och RB beträffande vårdnadshavares
närvaro vid förundersökning eller rättegång mot den som står under deras
vårdnad brister i flera avseenden. Reglerna beaktar inte tillräckligt den
betydelse en förälder som inte är vårdnadshavare kan ha för den unge och ger
socialtjänstens företrädare en alltför framträdande roll. Enligt vår mening
bör föräldrar, oavsett om de har vårdnaden om sitt barn eller ej, alltid
kallas till förhör under förundersökning eller rättegång mot barnet. Barnets
föräldrar eller vårdnadshavare skall dessutom vara skyldiga att närvara vid
förhöret eller domstolsförhandlingen. Denna skyldighet att inställa sig får
anses följa av rollen som förälder eller vårdnadshavare. Någon ersättning för
inställelsen bör därför inte utgå.
Det får ankomma på regeringen att utforma och till riksdagen återkomma med
förslag till lagstiftning av den innebörd vi nu angivit. Vad vi nu med
anledning av motion Ju909 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande föräldrars närvaro vid rättegång m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju909 yrkandena 9 och 10
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation
13.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................4
Normbildning m.m. 4
Familjegruppskonferenser och medling 6
Registrering av minderåriga lagöverträdare 8
Sekretess mellan myndigheter 9
Otillåten utlämning av film eller videogram m.m. 10
Ingripanden mot drogpåverkade minderåriga 11
Påföljder för unga lagöverträdare 13
Polishjälp åt föräldrar 15
Föräldrars närvaro vid rättegång m.m. 16
Hemställan 17
Reservationer........................................19
1. Normbildning m.m. (mom. 1) 19
2. Familjegruppskonferenser (mom. 3) 20
3. Registrering av minderåriga lagöverträdare (mom. 4) 21
4. Registrering av minderåriga lagöverträdare (mom. 4) 21
5. Sekretess mellan myndigheter (mom. 5) 22
6. Otillåten utlämning av film eller videogram (mom. 6) 22
7. Kroppsbesiktning av drogpåverkade minderåriga (mom. 7) 23
8. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9) 23
9. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9) 24
10. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9) 25
11. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 9) 25
12. Polishjälp till föräldrar (mom. 10) 26
13. Föräldrars närvaro vid rättegång m.m. (mom. 11) 26