Anslag till rättsväsendet Budgetåret 1997



<div class="sidhuvud_publikation">Justitieutskottets betänkande</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">1996/97:JUU01</div>
<h1>Anslag till rättsväsendet  Budgetåret 1997</h1>
<hr class="sidhuvud_linje">
<h2>Innehåll</h2>
<ul><li class="innehall_lista"><a href="#bsam">Sammanfattning</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bprop">Propositionen</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bmot">Motionerna</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#btext">Utskottet</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bhemst">Hemställan</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#bres">Reservationer</li></a><li class="innehall_lista"><a href="#binh">Innehållsförteckning</li></a></ul>
<pre>1996/97
JuU1</pre>
<a name="bsam"></a><h2>Sammanfattning</h2><pre>I  detta  betänkande behandlar utskottet
regeringens  förslag till  anslag  under
utgiftsområde  4 Rättsväsendet  och  ett
antal motioner som väckts under allmänna
motionstiden. I ärendet behandlas  också
några lagförslag.
Utskottet    tillstyrker    regeringens
förslag  till anslag för utgiftsområdet.
Vidare  tar  utskottet med anledning  av
regeringsförslaget och ett antal motions-
yrkanden         ställning          till
kronofogdemyndigheternas
regionindelning. Utskottet föreslår  att
riksdagen  i  ett tillkännagivande  till
regeringen  förordar  att  tio  regioner
inrättas.      Utskottet     tillstyrker
regeringens lagförslag.
Med  anledning  av några  yrkanden  som
väckts  motionsvägen behandlar utskottet
också   en   fråga  om  Kustbevakningens
befogenheter     vid    brottsutredning.
Utskottet    föreslår   riksdagen    ett
tillkännagivande  till  regeringen   med
innebörden  att  det  bör  övervägas  om
Kustbevakningen   skulle    kunna    ges
befogenheter att i vissa fall, t.ex. vid
oljeutsläpp   till  havs,   inleda   och
bedriva förundersökning.
Utskottet       avstyrker        övriga
motionsyrkanden.
I  ärendet  föreligger 30 reservationer
och 12 särskilda yttranden (m, c, fp, v,
mp, kd).</pre>
<a name="bprop"></a><h2>Propositionen</h2><pre>I proposition 1996/97:1, utgiftsområde 4
Rättsväsendet har regeringen  föreslagit
att riksdagen</pre>
<pre>dels antar regeringens förslag till
1.   lag   om   ändring  i   polislagen
(1984:387)
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3.      lag      om      ändring      i
utsökningsregisterlagen (1986:617),
4.   lag   om  ändring  i  konkurslagen
(1987:672),
5.  lag  om ändring i lagen (1994:1845)
om     tillämpningen    av    Europeiska
gemenskapernas      konkurrens-      och
statsstödsregler,</pre>
<pre>dels
6. för budgetåret 1997 anvisar anslagen
under   utgiftsområde  4   Rättsväsendet
enligt följande uppställning:</pre>
<pre>
Anslag                 Anslag
styp   Anslagsbel
opp kr
A 1.                   ramans 10 488 194
Polisorganisationen    lag           000
A 2. Säkerhetspolisen  ramans    509 022
lag           000
B 1. Åklagarväsendet   ramans    627 237
lag           000
C 1. Domstolsväsendet  ramans  2 916 184
m.m.                   lag           000
D 1. Kriminalvården    ramans  3 837 161
lag           000
E 1.                   ramans  1 298 135
Kronofogdemyndighetern lag           000
a
F 1.                   ramans 25 355 000
Brottsförebyggande     lag
rådet
F 2.                   ramans    165 728
Rättsmedicinalverket   lag           000
F 3. Gentekniknämnden  ramans  2 127 000
lag
F 4.                   ramans  9 500 000
Brottsoffermyndigheten lag
F 5. Ersättning för
skador på grund av     ramans 71 500 000
brott                  lag
F 6.                   ramans    853 972
Rättshjälpskostnader   lag           000
F 7. Diverse kostnader ramans 10 222 000
för rättsväsendet      lag
F 8. Bidrag till vissa
internationella        ramans  3 000 000
sammanslutningar       lag
F 9. Bidrag till       ramans  7 200 000
brottsförebyggande     lag
arbete
Summa                         20 824 537
000</pre>
<pre>Lagförslagen     har     fogats     till
betänkandet, se bilaga 1.</pre>
<a name="bmot"></a><h2>Motionerna</h2><pre>För  en  förteckning över  motionerna  i
nummerföljd, se bilaga 2.</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>1996/97:Ju901  av Carl Bildt  m.fl.  (m)
vari yrkas
2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om kriminalpolitikens inriktning
och straffsystemets utformning,
7.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts      om      ett      nationellt
brottsförebyggande program.</pre>
<pre>1996/97:Ju912  av  Bengt  Harding  Olson
(fp)  vari yrkas att riksdagen  som  sin
mening ger regeringen till känna  vad  i
motionen   anförts   om   effektiviserat
rättsväsende.</pre>
<pre>1996/97:Ju922  av Gudrun  Schyman  m.fl.
(v) vari yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts       om      kriminalpolitikens
inriktning.</pre>
<pre>Utgiftsramen och anslagen</pre>
<pre>1996/97:Ju218 av Siw Persson m.fl.  (fp)
vari yrkas
2.  att riksdagen inom Utgiftsområde  4
till   A   1.  Polisorganisationen   för
budgetåret  1997 anvisar 40 000  000  kr
utöver  vad regeringen föreslagit  eller
således 10 528 194 000 kr.</pre>
<pre>1996/97:Ju901  av Carl Bildt  m.fl.  (m)
vari yrkas
17.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om polisväsendet,
22.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om kriminalvården.</pre>
<pre>1996/97:Ju915  av Rolf Åbjörnsson  m.fl.
(kd) vari yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  regeringens  förslag   till
besparingar   inom   utgiftsområde    4,
Rättsväsendet,
3. att riksdagen med följande ändringar
i  förhållande till regeringens  förslag
för  budgetåret  1997  anvisar  anslagen
under   utgiftsområde  4   Rättsväsendet
enligt följande uppställning:
Anslag           Regeringens Anslagsför
förslag    ändring
D           1.     3 837 161   +287 000
Kriminalvården
F           6.       853 972    +13 000
Rättshjälpskos
tnader
Summa      för     4 691 133   +300 000
utgiftsområdet</pre>
<pre>1996/97:Ju918  av  Marianne   Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
13.  att  riksdagen  beslutar  att  för
budgetåret  1997 anvisa  anslagen  under
utgiftsområde  4  Rättsväsendet   enligt
Miljöpartiets förslag.</pre>
<pre>1996/97:Ju923  av Gudrun  Schyman  m.fl.
(v)   vari   yrkas  att  riksdagen   med
följande  ändring  i  förhållande   till
regeringens  förslag  anvisar   anslagen
under utgiftsområde Rättsväsendet enligt
följande uppställning:
Anslag             Regeringen Anslagsför
s förslag    ändring
A              2.         509    -50 000
Säkerhetspolisen          022
E              1.       1 298     35 000
Kronofogdemyndigh         135
eterna
F              6.         853     13 000
Rättshjälpskostna         972
der
Summa              20 824 537     -2 000
utgiftsområdet</pre>
<pre>1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl.  (m)
vari yrkas
1.  att  riksdagen  till  anslag  A  1.
Polisorganisationen för budgetåret  1997
anvisar    ett   i   förhållande    till
regeringens förslag med 125 000  000  kr
ökat  anslag  på 10 613  194  000  kr  i
enlighet med vad som i motionen anförts,
4.  att  riksdagen  till  anslag  B  1.
Åklagarväsendet   för  budgetåret   1997
anvisar    ett   i   förhållande    till
regeringens förslag med 25  000  000  kr
ökat anslag på 652 237 000 kr i enlighet
med vad som i motionen anförts.
6.  att riksdagen beslutar anslå 2  911
184  000  kr  för anslag C  1.  Domstols
väsendet   m.m.   (Domstolsverket)   för
budgetåret 1997 i enlighet med vad som i
motionen anförts,
7.  att  riksdagen  till  anslag  D  1.
Kriminalvården   för   budgetåret   1997
anvisar    ett   i   förhållande    till
regeringens förslag med 75  000  000  kr
ökat  anslag  på  3 912  161  000  kr  i
enlighet med vad som i motionen anförts.</pre>
<pre>Polisväsendet</pre>
<pre>1996/97:Ju203 av Bertil Persson (m) vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om kontroll av bidragsfusk.</pre>
<pre>1996/97:Ju206  av  Rolf  Gunnarsson  (m)
vari yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om åtgärder mot ungdomsvåldet,
2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  resurser  till  polisen   i
Dalarna.</pre>
<pre>1996/97:Ju209 av Dan Ericsson och  Rose-
Marie   Frebran  (kd)  vari  yrkas   att
riksdagen  som sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen  anförts  om
förstärkta         resurser          vid
Rikspolisstyrelsen  för  bekämpande   av
barnpornografibrott.</pre>
<pre>1996/97:Ju211 av Kenth Skårvik (fp) vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om att neddragningar  inte  får
inverka  på  polisens  huvuduppgifter  i
samhället.</pre>
<pre>1996/97:Ju215  av  Mikael  Odenberg  och
Chris   Heister  (m)  vari   yrkas   att
riksdagen  som sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen  anförts  om
omfördelningen    av    resurser    från
polismyndigheten i Stockholms län.</pre>
<pre>1996/97:Ju217 av Carl Erik  Hedlund  (m)
vari  yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts    om    behovet    av     ökade
polisresurser i Stockholm.</pre>
<pre>1996/97:Ju221 av Anna Åkerhielm och  Jan
Backman (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i  motionen anförts om bekämpandet av de
kriminella mc-gängen i Helsingborg.</pre>
<pre>1996/97:Ju223 av Peter Weibull Bernström
(m) vari yrkas
2.  att  riksdagen anslår mer  resurser
till  polis-  och  tullmyndigheterna   i
enlighet med vad som anförts i motionen.</pre>
<pre>1996/97:Ju225 av Alice Åström m.fl.  (v)
vari  yrkas att riksdagen hos regeringen
begär  att  Rikspolisstyrelsen  genomför
integreringen  av beredskapsstyrkan  mot
terrorism  på  sådant sätt att  insatser
kan  göras  i hela landet enligt  vad  i
motionen   anförts  om  bekämpandet   av
kriminella mc-gäng.</pre>
<pre>1996/97:Ju901  av Carl Bildt  m.fl.  (m)
vari yrkas
6.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts     om     närpolisverksamhetens
betydelse,
18.  att riksdagen hos regeringen begär
förslag   till   sådan  lagändring   som
möjliggör   ökad   användning   av   den
nationella beredskapsstyrkan i  enlighet
med vad som anförts i motionen,
30.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  åtgärder mot internationell
brottslighet  avseende  narkotika-   och
ekonomisk brottslighet,
31.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  åtgärder mot internationell
brottslighet avseende brott mot  miljön,
växter och djur.</pre>
<pre>1996/97:Ju903  av Olof  Johansson  m.fl.
(c) vari yrkas
12.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om polisens medelstilldelning  i
glesbygd,
16.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om närpolisverksamheten,</pre>
<pre>1996/97:Ju918  av  Marianne   Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
4.  att riksdagen hos regeringen  begär
förslag  till sådan ändring i polislagen
att det klart framgår att ledamöter från
samtliga  av  de  till  kommun/landsting
valda     partierna     skall     finnas
representerade i polisstyrelserna,
7.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts    om    en    redovisning    av
Schengenförhandlingarna  i  form  av  en
skrivelse     till    riksdagen     före
slutförhandlingarna,
14.  (del) att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts  om fördelningen på anslag  inom
utgiftsområde 4 Rättsväsendet  för  åren
1998 och 1999 enligt tabell.</pre>
<pre>1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl.  (m)
vari yrkas
2.  att riksdagen hos regeringen  begär
förslag  till  lagändring som  möjliggör
vkad   användning  av   den   nationella
beredskapsstyrkan i enlighet med vad som
i motionen anförts.</pre>
<pre>1996/97:Ju926  av Birger  Schlaug  m.fl.
(mp) vari yrkas
3.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   att   fortbildning   till
miljöpoliser  skall fortgå med  centrala
medel.</pre>
<pre>1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp)
vari yrkas
6.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om kommunala polisstyrelser.</pre>
<pre>1996/97:L904  av Stig Grauers  och  Kent
Olsson (m) vari yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om  att  se  över  sjöpolisens
resurser   i   områden  med   omfattande
fritidsbåtstrafik.</pre>
<pre>1996/97:U509  av  Lars Leijonborg  m.fl.
(fp) vari yrkas
2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om samarbete mot internationell
brottslighet.</pre>
<pre>1996/97:U515 av Alf Svensson m.fl.  (kd)
vari yrkas
53.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om att Europol måste förstärkas
och utvecklas som ett viktigt komplement
till de nationella polisstyrkorna,
55.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om att kampen mot bidragsfusket
i   EU   måste  få  hög  prioritet   och
nödvändiga resurser,
61.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  att  medlemsländerna  skall
behålla  kontrollen över den  nationella
bekämpningen av narkotika.</pre>
<pre>1996/97:So656  av Lars Leijonborg  m.fl.
(fp) vari yrkas
21.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   utbyggt   internationellt
samarbete.</pre>
<pre>1996/97:So657  av Rolf Åbjörnsson  m.fl.
(kd) vari yrkas
5.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   att  det  internationella
polissamarbetet  snabbt  och  kraftfullt
skall samordnas och effektiviseras.</pre>
<pre>Åklagarväsendet</pre>
<pre>1996/97:Ju202  av  Bengt  Harding  Olson
(fp) vari yrkas
5.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   lekmannainflytande   inom
åklagarväsendet.</pre>
<pre>1996/97:Ju301 av Kenth Skårvik (fp) vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om översyn av åklagarreformen.</pre>
<pre>1996/97:Ju303 av Gun Hellsvik m.fl.  (m)
vari  yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts   om   behovet  av  tillräckliga
resurser för ekobrottsbekämpning.</pre>
<pre>1996/97:Ju304 av Jan Bergqvist (s)  vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen      till      känna      att
Kustbevakningen bör ges  befogenhet  att
genomföra  hela  den utredning  som  kan
behövas  som  underlag för att  åklagare
skall  kunna  väcka åtal för  brott  mot
lagen  om  åtgärder mot förorening  från
fartyg.</pre>
<pre>1996/97:Ju901  av Carl Bildt  m.fl.  (m)
vari yrkas
19.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om åklagarväsendet.</pre>
<pre>1996/97:U801   av   Dan   Ericsson   och
Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas
2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om att resurser från regeringens
miljardprogram   för  Östersjösamarbetet
och  omställning till hållbar utveckling
skall    avsättas   för    att    stärka
kustbevakningen och åklagarmyndigheten i
syfte att beivra miljöbrott som begås på
Östersjön.</pre>
<pre>Domstolsväsendet</pre>
<pre>1996/97:Ju402 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c) vari yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om  de  mindre  tingsrätternas
bevarande,
2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om principer för rättsväsendets
utformning,
3.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts       om      samhällsekonomiska
konsekvensanalyser   före   beslut    om
organisationsförändringar              i
statsförvaltningen.</pre>
<pre>1996/97:Ju403 av Kenth Skårvik (fp) vari
yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om  värdet  av  att   de   små
tingsrätterna behålls,
2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  ändrade  utredningsdirektiv
vad gäller de mindre tingsrätterna.</pre>
<pre>1996/97:Ju404  av Barbro  Andersson  och
Mats   Berglind  (s)  vari   yrkas   att
riksdagen  som sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen  anförts  om
betydelsen av den regionala aspekten för
domstolsorganisationen.</pre>
<pre>1996/97:Ju405  av  Sivert  Carlsson  och
Agne   Hansson   (c)  vari   yrkas   att
riksdagen  som sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen  anförts  om
bevarande av nuvarande tre tingsrätter i
Kalmar län.</pre>
<pre>1996/97:Ju409 av Britta Sundin m.fl. (s)
vari  yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tingsrätternas lokalisering.</pre>
<pre>1996/97:Ju411  av Carina Hägg  (s)  vari
yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om möjligheterna att från  annan
instans    tillföra   tingsrätten    nya
arbetsuppgifter,
2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om Värnamo tingsrätt.</pre>
<pre>1996/97:Ju413  av  Håkan  Holmberg  (fp)
vari  yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts   om   vikten  av  att   behålla
tingsrätten i Tierp.</pre>
<pre>1996/97:Ju414 av Karin Starrin (c)  vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  de  mindre tingsrätterna  i
Gävleborgs län.</pre>
<pre>1996/97:Ju416 av Chatrine Pålsson  m.fl.
(kd)  vari yrkas att riksdagen  som  sin
mening ger regeringen till känna  vad  i
motionen   anförts  om  att  i   princip
behålla   nuvarande   organisation   för
tingsrätterna.</pre>
<pre>1996/97:Ju423  av  Rigmor  Ahlstedt  (c)
vari  yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts  om  att  Tierps  tingsrätt  bör
behållas.</pre>
<pre>1996/97:Ju424 av Tuve Skånberg (kd) vari
yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  att  höja ersättningen  för
nämndemän att finansieras inom  anslaget
C 1. Domstolsväsendet m.m.</pre>
<pre>1996/97:Ju811 av Gun Hellsvik m.fl.  (m)
vari  yrkas att riksdagen hos regeringen
begär  förslag till sådana  lagändringar
som  krävs för att komma till rätta  med
de    stora    problem   som   inställda
domstolsförhandlingar medför i  enlighet
med vad som anförts i motionen.</pre>
<pre>1996/97:Ju901  av Carl Bildt  m.fl.  (m)
vari yrkas
20.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om domstolsväsendet.</pre>
<pre>1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl.  (m)
vari yrkas
5.  att riksdagen hos regeringen  begär
förslag till lagändring som möjliggör en
förstärkning  av  domstolsväsendet  1997
med  50  000  000 kr genom  att  antalet
inställda   förhandlingar   i   brottmål
minskas  i  enlighet  med  vad   som   i
motionen anförts.</pre>
<pre>1996/97:A428 av Alf Svensson m.fl.  (kd)
vari yrkas
5.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om de små tingsrätterna.</pre>
<pre>Kriminalvården</pre>
<pre>1996/97:Ju502 av Jeppe Johnsson och Maud
Ekendahl  (m)  vari yrkas att  riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad  i  motionen anförts om rätten  till
undervisning   för   utvisningsdömda   i
svenska fängelser.</pre>
<pre>1996/97:Ju503  av  Maud   Ekendahl   och
Ingegerd  Wärnersson (m, s)  vari  yrkas
att   riksdagen  som  sin   mening   ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om  att  den  redan  planerade
utbyggnaden av häktet bör fullföljas.</pre>
<pre>1996/97:Ju504 av Agne Hansson  (c)  vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts    om    etablering    av    ett
Kriminalvårdens Hus på Gotland.</pre>
<pre>1996/97:Ju508  av  Lilian   Virgin   och
Ingibjörg  Sigurdsdóttir (s) vari  yrkas
att   riksdagen  som  sin   mening   ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om ett "Kriminalvårdens Hus"  på
Gotland.</pre>
<pre>1996/97:Ju901  av Carl Bildt  m.fl.  (m)
vari yrkas
23.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  fängelsetidens utnyttjande,
permissioner  och  utbildning   för   de
intagna.</pre>
<pre>1996/97:Ju918  av  Marianne   Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
1.  att riksdagen hos regeringen  begär
förslag  till  utredning  av  frivårdens
utökade  ansvar i enlighet med  vad  som
anförts i motionen.</pre>
<pre>Kronofogdemyndigheterna</pre>
<pre>1996/97:Ju402 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c) vari yrkas
4.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   moratorium   vad   gäller
omorganisation                        av
kronofogdemyndigheternas
regionindelning.</pre>
<pre>1996/97:Ju601 av Karl Hagström m.fl. (s)
vari  yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts     om    regionindelning     av
kronofogdemyndigheterna.</pre>
<pre>1996/97:Ju602  av  Bengt  Harding  Olson
(fp) vari yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts      om      en     självständig
obeståndsmyndighet.</pre>
<pre>1996/97:Ju603  av Sonia  Karlsson  m.fl.
(s)  vari  yrkas att riksdagen  som  sin
mening ger regeringen till känna  vad  i
motionen  anförts  om  att  avvakta  med
regionaliseringen                     av
kronofogdemyndigheten  för  att  få   en
samordning av samverkande myndigheter.</pre>
<pre>1996/97:Ju604  av Inger  Lundberg  m.fl.
(s)  vari  yrkas att riksdagen  som  sin
mening ger regeringen till känna  vad  i
motionen  anförts om regionindelning  av
kronofogdemyndigheterna.</pre>
<pre>1996/97:Ju605 av Owe Hellberg och  Alice
Åström (v) vari yrkas
1.  att  riksdagen beslutar att  skjuta
upp  den föreslagna omorganisationen  av
kronofogdemyndigheten i avvaktan på  den
kommande regionaliseringsdiskussionen,
2.  att riksdagen beslutar att, om  den
förestående omorganisationen inte  anses
möjlig  att  skjuta  upp,  välja  den  i
motionen  beskrivna  organisationen  med
tio regioner i stället för nio,
3.   att  riksdagen  beslutar   om   en
regional   indelning  i   enlighet   med
beskrivningen i motionen.</pre>
<pre>1996/97:Ju606 av Tomas Högström (m) vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  omprövning av sätesort  för
Kronofogdemyndigheten  i   Västmanlands,
Södermanlands och Uppsala län.</pre>
<pre>1996/97:Ju607 av Lisbeth Staaf-Igelström
m.fl.  (s) vari yrkas att riksdagen  som
sin mening ger regeringen till känna vad
i  motionen  anförts om region-indelning
av kronofogdemyndigheterna.</pre>
<pre>1996/97:Ju608  av Mariann Ytterberg  och
Margareta Israelsson (s) vari yrkas  att
riksdagen  som sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen  anförts  om
Västerås       som       säte        för
Kronofogdemyndigheten     i     Uppsala,
Västmanlands och Södermanlands län.</pre>
<pre>1996/97:Ju609  av  Patrik  Norinder  och
Rolf   Dahlberg  (m)  vari   yrkas   att
riksdagen    beslutar    om    en     ny
regionindelning                      för
kronofogdemyndigheterna i Gävleborgs län
och  Dalarnas län i enlighet med vad som
anförts i motionen.</pre>
<pre>1996/97:Ju610 av Karin Starrin (c)  vari
yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  moratorium  i  avvaktan  på
utredning,
2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om att bilda en tionde region.</pre>
<pre>1996/97:Ju611 av Göthe Knutson m.fl. (m,
fp) vari yrkas
1.  att  riksdagen  avslår  regeringens
förslag  till  ny  regionindelning   för
kronofogdemyndigheterna i  enlighet  med
vad som anförts i motionen,
2.  att riksdagen hos regeringen  begär
ett   nytt   förslag   från   regeringen
avseende  regionindelningen av Värmlands
och  Gävleborgs län i enlighet  med  vad
som anförts i motionen.</pre>
<pre>Brottsförebyggande rådet</pre>
<pre>1996/97:Ju922  av Gudrun  Schyman  m.fl.
(v) vari yrkas
4.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  Brottsförebyggande   rådets
inriktning och verksamhet.</pre>
<pre>1996/97:Ju925 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c,  m,  fp,  mp,  kd)  vari  yrkas  att
riksdagen  som sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen  anförts  om
forsknings-  och utvecklingsverksamheten
vid Brottsförebyggande rådet.</pre>
<pre>1996/97:Ub8 av Tuve Skånberg m.fl.  (kd)
vari yrkas
10.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om kriminologisk forskning.</pre>
<pre>Brottsoffermyndigheten</pre>
<pre>1996/97:Ju905 av Gun Hellsvik m.fl.  (m)
vari  yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts    om    att   återställa    den
ursprungliga     ordningen      avseende
finansieringen av Brottsofferfonden.</pre>
<pre>1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c) vari yrkas
7.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om  medel  till  kvinno-   och
brottsofferjouren                   från
Brottsofferfonden.</pre>
<pre>1996/97:Ju922  av Gudrun  Schyman  m.fl.
(v) vari yrkas
5.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om en brottsofferjour  i  varje
polisdistrikt.</pre>
<pre>1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp)
vari yrkas
8.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om brottsofferjourer.</pre>
<pre>Rättshjälp m.m.</pre>
<pre>1996/97:Ju918  av  Marianne   Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
14.  (del) att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts  om fördelningen på anslag  inom
utgiftsområde 4 Rättsväsendet  för  åren
1998 och 1999 enligt tabell.</pre>
<pre>Bidrag till brottsförebyggande arbete</pre>
<pre>1996/97:Ju202  av  Bengt  Harding  Olson
(fp) vari yrkas
1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om medborgerligt rättsansvar.</pre>
<pre>1996/97:Ju903  av Olof  Johansson  m.fl.
(c) vari yrkas
5.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om lokala trygghetsplaner.</pre>
<pre>1996/97:Ju918  av  Marianne   Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
5.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  att  personer  med   daglig
kontakt  och  kunskap om ungdomar  skall
ingå   i  de  lokala  brottsförebyggande
råden.</pre>
<pre>1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp)
vari yrkas
7.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om  lokala  brottsförebyggande
råd.</pre>
<a name="btext"></a><h2>Utskottet</h2><pre>Inledning</pre>
<pre>Allmänt</pre>
<pre>Utgiftsområde  4 Rättsväsendet  omfattar
anslag    till    bl.a.   polisväsendet,
åklagarväsendet,       domstolsväsendet,
kriminalvården, kronofogdemyndigheterna,
Brottsförebyggande                rådet,
Rättsmedicinalverket,  Gentekniknämnden,
Brottsoffermyndigheten               och
rättshjälpskostnader.   För   år    1996
beräknas  kostnaderna för  rättsväsendet
uppgå  till  21 599 miljoner kronor.  De
tyngsta  anslagsposterna är polisen  med
11 528 miljoner kronor, domstolsväsendet
med    2   915   miljoner   kronor   och
kriminalvården   med  3   917   miljoner
kronor.
För   år  1997  har  riksdagen  bestämt
utgiftsramen för rättsväsendet till
20  824  537  000  kr (prop.  1996/97:1,
FiU1, rskr. 53).
Inom   rättsväsendets  verksamhet   kan
urskiljas två huvudsakliga områden.  Det
ena   området   rör   kriminalpolitiken,
sammanfattningsvis frågor om  brott  och
straff  och, inte minst, frågor som  rör
brottsförebyggande verksamhet. Det andra
området    rör    rättskipningen     och
organisationen av rättsväsendet.
Den      centrala     uppgiften     för
rättsväsendets myndigheter är att  värna
den    enskildes    rättssäkerhet    och
rättstrygghet.  Detta  ger  verksamheten
inom rättsväsendet en särställning i den
statliga  verksamheten, och  den  är  en
förutsättning   för   ett   fritt    och
demokratiskt     samhälle.     Uppgiften
fullgörs  bl.a. genom att  myndigheterna
inom   rättsväsendet   förebygger    och
beivrar    brott    och    sörjer    för
verkställighet av utdömda  straff.  Inom
rättsväsendet löses också tvister, såväl
mellan enskilda som mellan enskilda  och
det    allmänna.    Vidare    verkställs
rättsanspråk  som inte kan  regleras  på
frivillig väg.
Verksamheten  inom rättsväsendet  är  i
princip av den karaktären att den är och
också  fortsättningsvis  skall  vara  en
statlig   angelägenhet.  Detta   ställer
särskilda  krav på verksamheten.  Sådana
krav  är  t.ex. att polisen har resurser
att  förebygga  och bekämpa  brott,  att
enskilda som vänder sig till domstolarna
kan få sin sak prövad på ett rättssäkert
sätt   och  inom  rimlig  tid  och   att
verkställigheten  av straff  präglas  av
säkerhet och humanitet.</pre>
<pre>Kriminalpolitikens inriktning</pre>
<pre>Den  kriminalpolitiska inriktningen  bör
enligt utskottets mening grundas  på  en
helhetssyn och på en inriktning  av  den
allmänna politiken som leder till social
trygghet, en rättvis fördelning och  ett
samhälle som vilar på solidaritet mellan
människor. Hänsynen till brottsoffren är
en  del  av den helhetssyn som utskottet
här gör sig till tolk för. Utskottet har
alltså   i  fråga  om  den  huvudsakliga
inriktningen av kriminalpolitiken  ingen
annan uppfattning än den som framförs  i
budgetpropositionen och i  motion  Ju922
(v);    motionen   får   alltså    anses
tillgodosedd  och  bör  inte   föranleda
någon  åtgärd från riksdagens sida  utan
avslås.
Däremot  kan utskottet inte  godta  den
betydligt mer inskränkta formulering  av
de kriminalpolitiska målen som återfinns
i   motion  Ju901  (m),  som  i  princip
uppehåller  sig  vid  frågor  om  brott,
straff  och  brottsoffer. Särskilt  vill
utskottet    understryka     att     det
visserligen,  som  anförs  i  sistnämnda
motion, är viktigt att brott beivras och
att  straffsystemet upplevs som rättvist
men att de brottsförebyggande insatserna
inte  kan  begränsas till dessa områden.
Betydelsen  av  samhällsutvecklingen   i
stort   -   och  särskilt   en   minskad
arbetslöshet  -  får  enligt  utskottets
mening   inte  underskattas.   Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju901.
Vad   utskottet   nu   anfört   hindrar
naturligtvis     inte     att      också
brottsbekämpningen har  stor  betydelse,
och    utskottet    delar    regeringens
uppfattning        att       våldsbrott,
narkotikabrott samt ekonomisk och  annan
grov,   organiserad  brottslighet  måste
prioriteras.  Utskottet  kan   i   detta
sammanhang heller inte undgå  att  nämna
brott   med   rasistiska   inslag.   Den
prioriterade    brottsligheten    består
alltså   av  brott  som,  om   de   inte
bekämpas,  skulle kunna komma att  rubba
grunderna för samhällsordningen och leda
till  att  demokrati- och frihetsidealen
direkt eller indirekt sätts i fara.</pre>
<pre>Ett nationellt brottsförebyggande
program</pre>
<pre>Som  ett  led  i  det brottsförebyggande
arbetet   fattade  regeringen  i   våras
beslut       om      ett      nationellt
brottsförebyggande program (Ds  1996:59)
Allas  vårt ansvar. Regeringen har också
tillsatt en kommitté (dir. 1996:48)  för
genomförandet av programmet.  Kommitténs
huvuduppgift  är  att inspirera,  stödja
och    följa    det   brottsförebyggande
arbetet,   särskilt   på   lokal   nivå.
Kommittén har skickat ut programmet  för
rådslag  med  bl.a. kommunerna  för  att
diskutera  lämpliga  organisationsformer
för  arbetet  och  hur  stödet  för  det
lokala arbetet bör utformas.
I    motion    Ju901   (m)   kritiseras
regeringen för handläggningen av  frågan
om det brottsförebyggande programmet och
där framförs uppfattningen att riksdagen
bör   pröva  frågan  om  ett  nationellt
brottsförebyggande  program.  Regeringen
bör  alltså få i uppdrag att lägga  fram
en proposition i ämnet.
I   detta  sammanhang  bör  nämnas  att
regeringen  våren 1996 anmälde  att  den
avsåg att lägga fram en skrivelse om ett
brottsförebyggande program i  riksdagen.
Ärendet senarelades flera gånger. I juni
1996    informerade    justitieministern
kammaren  om att regeringen antagit  ett
nationellt  brottsförebyggande   program
som  skulle  börja  verkställas  genast.
Senare       i      juni      underströk
justitieministern i ett svar på en fråga
där       regeringens       handläggning
kritiserades   att  en  skrivelse   från
regeringen    till   riksdagen    aldrig
innehåller förslag som kräver  kammarens
ställningstagande.  Även  om  regeringen
hade  fört  frågan till riksdagen  i  en
skrivelse  hade programmet kunnat  börja
verkställas genast.
Enligt utskottets mening kan det i  och
för  sig beklagas att tiden inte  medgav
att    regeringen    presenterade    det
brottsförebyggande programmet i form  av
en skrivelse till riksdagen under våren.
En   skrivelse   ger  ju   upphov   till
motionsrätt,   och  riksdagsbehandlingen
hade  kunnat leda till en mer omfattande
diskussion. Detta skall dock  vägas  mot
en  försening  av  programmet  på  flera
månader;    riksdagsbehandlingen    hade
kunnat  ske  tidigast under  innevarande
höst. Härtill kommer, som nyss framgått,
att  en  skrivelse till  riksdagen  inte
hade  innehållit några förslag  och  att
regeringen  ändå,  som justitieministern
konstaterade  i  sitt  frågesvar,   hade
kunnat   påbörja   verkställigheten   av
programmet.
Utskottet  kan  mot  den  här   angivna
bakgrunden  varken  se  någon  anledning
till  kritik mot regeringen för ärendets
handläggning  eller finna  skäl  att  nu
kräva ett förslag från regeringen.  Alla
krafter   bör  i  stället  inriktas   på
genomförandet  av programmet.  Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju901.</pre>
<pre>Det framtida rättsväsendet</pre>
<pre>Ett  väl fungerande rättsväsende  är  av
fundamental    betydelse     för     att
upprätthålla       den      demokratiska
rättsstaten. Rättsväsendet  skall  hålla
hög kvalitet och vara kostnadseffektivt.
En    förutsättning   för   att    kunna
upprätthålla     rättssäkerheten     och
rättstryggheten är att rättsväsendet kan
hantera  sina uppgifter på  ett  korrekt
sätt  och inom rimlig tid. Likaså är  en
effektiv   indrivning  av  skatter   och
avgifter  av stor betydelse för  statens
finanser.
Under  senare år har stora förändringar
skett  i  organisationen  av  flera   av
rättsväsendets      myndigheter      och
ytterligare  omfattande utredningsarbete
pågår.  Här  kan nämnas närpolisreformen
som      tillsammans      med      andra
organisatoriska    förändringar     inom
polisen    medfört   en    genomgripande
omorganisation   av   polisverksamheten.
Inom     åklagarverksamheten    infördes
regioner  som  den administrativa  basen
från   halvårsskiftet   1996,   och   en
liknande      förändring     beträffande
kronofogdemyndigheternas    organisation
föreslås    i    detta    ärende.    För
kriminalvårdens   del    övervägs    för
närvarande    en   ny    struktur    med
stormyndigheter som var och en  omfattar
häkten,   anstalter  och   frivård.   En
översyn       av       domstolsväsendets
organisation         pågår          inom
Domstolskommittén  (dir.  1995:102)  som
kommer  att  lägga fram sina  förslag  i
början av nästa år. För närvarande pågår
också    riksdagsbehandling    av     en
proposition   om  en  ny  rättshjälpslag
(prop.  1996/97:9, JuU3) som förutsätter
grundläggande   förändringar    i    det
nuvarande rättshjälpssystemet.
Vid   sidan   av   det  organisatoriska
förändringsarbetet har under  senare  år
också gjorts omfattande ändringar  i  de
processuella regelsystemen i  syfte  att
se   till  att  rättsväsendets  resurser
används  där  de  bäst behövs.  Här  kan
nämnas  införandet av prövningstillstånd
till hovrätt och kammarrätt i vissa mål,
instansordningsreformen vid de  allmänna
förvaltningsdomstolarna   och   en    ny
ärendelag.
Också  samordningen  av  rättsväsendets
informationsförsörjning  ägnas  särskild
uppmärksamhet  och  här  föreligger  ett
förslag  till  en samlad  strategi  från
flertalet  av rättsväsendets myndigheter
samt      Generaltullstyrelsen       och
Riksskatteverket.
I detta sammanhang vill utskottet också
uttala   att   alla  förändringar   inom
rättsväsendet   måste   bygga   på    en
helhetssyn    och   konsekvenserna    av
förslagen  måste vara väl belysta  innan
beslut fattas.
I  motion  Ju912 (fp) föreslås  att  en
parlamentarisk kommitté skall tillsättas
med  uppgift  att fastlägga riktlinjerna
för   utformningen   av   det   framtida
rättsväsendet.
Utskottet  konstaterar  med  hänvisning
till  vad som nyss anförts, att  arbetet
med    att    utforma    det    framtida
rättsväsendet   redan    pågår.    Någon
anledning  att  nu  ge  en  utredning  i
uppdrag   att   komma  med  övergripande
förslag   finns   inte.   Motion   Ju912
avstyrks.</pre>
<pre>Utgiftsramen och anslagen</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>I   detta  avsnitt  behandlar  utskottet
regeringens   budgetförslag    och    de
motioner  som  väckts med  anledning  av
budgetpropositionen   och   som    avser
fördelningen     på     anslag      inom
rättsväsendet.  Yrkandena   framgår   av
tabell, se bilaga 3.</pre>
<pre>Besparingar inom rättsväsendet</pre>
<pre>Under  senare  år  har  rättsväsendet  i
likhet  med all annan statlig verksamhet
varit   föremål   för   ett   omfattande
besparingsarbete  som  har  grundats  på
beslut  av  riksdagen.  Också  i   årets
budgetproposition och i de med anledning
av  propositionen väckta motionerna står
besparingsfrågan i fokus.
Regeringen   föreslår  att  kostnaderna
inom rättsväsendet skall minska med
630  miljoner  kronor t.o.m.  budgetåret
1998.  Härav  avser 300 miljoner  kronor
budgetåret 1997 medan återstoden hänförs
till budgetåret 1998.
Riksdagen har just fattat beslut  om  en
utgiftsram    för    rättsväsendet    på
20   824  537  000  kr  i  enlighet  med
regeringens     förslag.    Utgiftsramen
förutsätter     att      de      angivna
kostnadsminskningarna genomförs.
I  motion  Ju915 (kd) begärs  att  inga
besparingar     skall     göras     inom
rättsväsendet.
Utskottet  vill  först  erinra  om  vad
utskottet  anfört ovan om  de  särskilda
krav  som  måste ställas på verksamheten
inom    rättsväsendet.   Detta   innebär
emellertid  inte att rättsväsendet  helt
kan   undantas  från  besparingar,   och
utskottet   har  också  tillstyrkt   den
utgiftsram    för   rättsväsendet    som
riksdagen   just   fattat   beslut   om.
Utskottet  avstyrker alltså bifall  till
motion Ju915.
Utskottet  vill tillägga att ett  syfte
med det omfattande förändringsarbete som
nyss redovisats är att skapa utrymme för
kostnadsminskningar med  bibehållen  hög
kvalitet i verksamheten. I själva verket
är  det,  som utskottet anförde  i  sitt
yttrande    till   finansutskottet    om
utgiftsramen (1996/97:JuU1y), svårt  att
se  att det skulle vara möjligt att inom
ramen   för   en   i   allt   väsentligt
oförändrad      struktur       genomföra
besparingar  av den storleksordning  som
är  aktuell för de närmsta åren.  Härför
krävs      att      redan      beslutade
organisationsförändringar     får     en
kostnadsbesparande  effekt,  att   andra
sådana  förändringar som  nu  diskuteras
genomförs  och att resultatet  blir  det
önskade.     Slutligen     krävs     att
lagändringar  som  regeringen   förelagt
eller   avser  att  förelägga  riksdagen
också antas.</pre>
<pre>Anslagsyrkanden över utgiftsramen</pre>
<pre>Den  nya  budgetprocessen innebär  bl.a.
att  riksdagen fastställer en utgiftsram
för  varje  utgiftsområde.  Utgiftsramen
anger  det belopp till vilket summan  av
de     till    utgiftsområdet    hörande
utgifterna högst får uppgå (5 kap. 12  §
riksdagsordningen).    Riksdagen     har
bestämt  utgiftsramen för  rättsväsendet
till 20 824 537 000 kr för år 1997.
I  motionerna  Ju901  (m),  Ju924  (m),
Ju218  (fp)  och  Ju915 (kd)  framställs
yrkanden   om  ändringar,  huvudsakligen
ökningar,    jämfört   med   regeringens
förslag  till enskilda anslag.  Här  bör
nämnas  att  utskottet i  sitt  yttrande
till      finansutskottet      avstyrkte
motionsyrkanden om motsvarande  ökningar
av utgiftsramen för rättsväsendet för år
1997 (se 1996/97:JuU1y).
I  motion  Ju901 begärs en förstärkning
av    polisens    och    kriminalvårdens
resurser,  och i motion Ju924  redovisas
mer  utförligt  hur de extra  resurserna
för  rättsväsendet skulle användas.  Där
föreslås   sålunda,  som  motionen   får
förstås,  en  ökning  med  129  miljoner
kronor till polisorganisationen, med  26
miljoner kronor till åklagarväsendet och
med     77    miljoner    kronor    till
kriminalvården  medan 5 miljoner  kronor
föreslås bortföras från Domstolsväsendet
m.m.
I  motion Ju218 föreslås en ökning  med
40       miljoner      kronor       till
polisorganisationen.
I  motion Ju915 föreslås en ökning  med
287  miljoner kronor till Kriminalvården
och   med   13   miljoner  kronor   till
Rättshjälpskostnader.
Som  nyss  framgått har riksdagen  just
beslutat     om     utgiftsramen     för
rättsväsendet  för år 1997;  ett  beslut
som   utskottet  i  sitt  yttrande  till
finansutskottet tillstyrkte. Ett  bifall
till här aktuella motionsyrkanden skulle
innebära    att   utgiftsramen    skulle
överskridas  med 227, 40 respektive  300
miljoner  kronor. Motionerna avstyrks  i
här aktuella delar.</pre>
<pre>Fördelningen på anslag</pre>
<pre>I  motionerna Ju918 (mp) och  Ju923  (v)
föreslås vissa omdisponeringar inom  den
av  regeringen föreslagna, och numera av
riksdagen  beslutade,  utgiftsramen  för
rättsväsendet.</pre>
<pre>I  motion  Ju918  föreslås  sålunda  att
anslaget  till  Säkerhetspolisen   skall
minskas  med  10 miljoner  kronor  medan
anslaget till Rättshjälpskostnader skall
ökas i motsvarande mån.</pre>
<pre>I  motion  Ju923 föreslås  att  anslaget
till Säkerhetspolisen skall minskas  med
50  miljoner kronor medan anslaget  till
Kronofogdemyndigheterna bör ökas med  35
miljoner  kronor,  i  första  hand   för
bekämpning     av     den     ekonomiska
brottsligheten.      Anslaget       till
Rättshjälpskostnader borde ökas  med  13
miljoner kronor.</pre>
<pre>Utskottet  prövade i sitt yttrande  till
finansutskottet  över  utgiftsramen  ett
liknande  yrkande  från  Vänsterpartiet.
Utskottet  anförde i yttrandet  att  ett
bifall  till den i det ärendet  aktuella
motionen  skulle innebära  en  betydande
nedskärning     av     Säkerhetspolisens
verksamhet som utskottet inte var berett
att tillstyrka. Utskottet anmärkte också
att   bekämpningen  av  den   ekonomiska
brottsligheten är ett prioriterat område
i   regeringens  budgetförslag  och  att
regeringen  således redan  tagit  hänsyn
till  behoven på detta område. Utskottet
avstyrkte    såväl   nedskärningen    av
anslaget   till   Säkerhetspolisen   som
ökningen      av      anslaget      till
Kronofogdemyndigheterna.</pre>
<pre>Utskottet har alltjämt denna inställning
och avstyrker bifall till motion Ju923 i
dessa delar.</pre>
<pre>Utskottet  vill  inte heller  tillstyrka
den  mindre nedskärning av anslaget till
Säkerhetspolisen  som  begärs  i  motion
Ju918.</pre>
<pre>När    det    gäller    anslaget    till
Rättshjälpskostnader föreslår regeringen
en  minskning  med  13 miljoner  kronor.
Avsikten   med  yrkandena  i  motionerna
Ju918  och Ju923 i dessa delar är alltså
att neutralisera regeringsförslaget.</pre>
<pre>Regeringen          beskriver          i
budgetpropositionen  inte  närmare  vari
besparingen består.</pre>
<pre>Utskottet   har  från  regeringskansliet
inhämtat   att   det  angivna   beloppet
motsvarar    skillnaden    mellan    den
beräkning  av  självkostnaderna  vid  de
allmänna       advokatbyråerna       som
Domstolsverket   har   presenterat   för
regeringen  och  den i förhållande  till
Domstolsverkets     beräkning      lägre
timkostnadsnorm som regeringen  därefter
bestämt.  Rättshjälpsanslaget är  enligt
vad  som  upplysts beräknat  så  att  de
kostnader som kan uppstå till  följd  av
beviljad   rättshjälp  budgetåret   1997
skall   täckas.  I  vilken  utsträckning
rättshjälp beviljas är inte beroende  av
anslagets  storlek.  Det  gör   således,
enligt  vad  utskottet inhämtat,  varken
till  eller  från  om anslaget  tillförs
ytterligare 13 miljoner kronor.</pre>
<pre>Utskottet  konstaterar  att  regeringens
förslag   i   denna  del  knappast   bör
betecknas som en besparing och  att  det
inte    heller    är   fråga    om    en
kostnadssänkning.     Anledning      att
tillstyrka bifall till motionerna  Ju918
och  Ju923  i  dessa delar  saknas,  och
utskottet avstyrker bifall till dem.</pre>
<pre>Regeringen  har  lagt fram  ett  förslag
till   fördelning  av  utgiftsramen   på
anslagen  inom Rättsväsendet, se  bilaga
3.</pre>
<pre>Sammanfattningsvis innebär vad utskottet
anfört  i  det föregående att  utskottet
inte  är berett att tillstyrka något  av
de  förslag  till  omdisponeringar  inom
utgiftsramen som lagts fram.</pre>
<pre>Utskottet tillstyrker alltså regeringens
förslag  till fördelning på anslag  inom
utgiftsområde 4 Rättsväsendet.</pre>
<pre>Prioriteringar inom anslagen, m.m.</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>I  det följande kommer utskottet att  ta
ställning  till  en rad frågor  som  rör
prioriteringar  och  resursfrågor   inom
respektive anslag. Här kommer också  att
behandlas  frågor som rör  verksamhetens
inriktning,  mål  och organisation  samt
vissa   lagstiftningsfrågor  och   andra
frågor   som   utskottet   ansett    bör
behandlas i budgetsammanhang.</pre>
<pre>Polisväsendet</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Polisens  verksamhet syftar enligt  1  §
polislagen    (1984:387)    till     att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet
och  i  övrigt tillförsäkra  allmänheten
skydd  och annan hjälp. Det övergripande
målet  för polisverksamheten skall  vara
att   minska  brottsligheten   och   öka
människors trygghet.
Den  lokala polisorganisationen  består
för närvarande av 43 polismyndigheter.
I  länet  är  länsstyrelsen det  högsta
polisorganet.  Länsstyrelsen   bestämmer
bl.a.     verksamhetens     huvudsakliga
inriktning, indelningen i polisdistrikt,
polismyndigheternas        grundläggande
organisation och fördelningen  av  medel
inom länets polisorganisation. De flesta
polisfrågor hos länsstyrelsen  handläggs
av  länspolismästaren, som  är  regional
polischef och tillika polischef inom den
lokala organisationen.
Rikspolisstyrelsen      är      central
förvaltningsmyndighet för polisväsendet.
Till       Rikspolisstyrelsen        hör
Säkerhetspolisen                     och
Rikskriminalpolisen.                 Vid
Rikspolisstyrelsen      finns      också
Polishögskolan.  Till polisväsendet  hör
också      Statens      kriminaltekniska
laboratorium, som är en myndighet  under
Rikspolisstyrelsen.
Vid  halvårsskiftet 1996 fanns  det  24
700 anställda inom polisen. Av dessa var
17   300  poliser.  Jämfört  med   samma
tidpunkt   föregående  år  har   antalet
anställda   minskat   med   drygt    550
personer.
Inom   polisväsendet   genomförs    för
närvarande   omfattande  organisatoriska
förändringar. Som exempel kan nämnas att
antalet  polismyndigheter från  december
1993  till  i dag har minskat  från  113
till 43. Utvecklingen går mot att det  i
framtiden    kommer   att   finnas    en
polismyndighet i varje län. Vidare pågår
en  genomgripande förändring av polisens
arbetssätt,  vilket främst  kommer  till
uttryck  genom  att en organisation  med
närpoliser  nu införs över hela  landet.
Närpolisen  skall arbeta i nära  kontakt
med enskilda, företag och organisationer
m.fl.      Arbetet      skall       vara
problemorienterat. Detta  innebär  bl.a.
att        brottsförebyggande        och
brottshindrande      åtgärder      skall
prioriteras   på  ett  annat   sätt   än
tidigare  i polisverksamheten. Utskottet
återkommer nedan närmare till detta.
Mot  bakgrund  av  bl.a.  det  pågående
förändringsarbetet                  fick
Riksrevisionsverket, RRV, den 18 januari
1996 i uppdrag av regeringen att granska
polisväsendet.       Resultatet       av
granskningen  har den 31  oktober  i  år
redovisats i två rapporter (RRV 1996:64)
som nu bereds i regeringskansliet.</pre>
<pre>
Anslaget till Polisorganisationen</pre>
<pre>Från  anslaget  till Polisorganisationen
betalas kostnaderna för verksamheten vid
polismyndigheterna,   Rikspolisstyrelsen
(med undantag av Säkerhets-
polisen),           Rikskriminalpolisen,
Polishögskolan        och        Statens
kriminaltekniska laboratorium.
Regeringen föreslår för budgetåret 1997
ett  anslag till Polisorganisationen  på
10 488 194 000 kr.
Det beräknade anslaget överensstämmer i
huvudsak  med det anvisade anslaget  för
innevarande  budgetår. Medel motsvarande
160  miljoner kronor har dock  överförts
till  utgiftsområde  8  Invandring   och
flyktingar  för den utlänningsverksamhet
som  polisen i dag utför. Vidare har,  i
enlighet  med  vad som förutskickades  i
1995    års   budgetproposition,    från
anslaget avräknats 69,9 miljoner  kronor
med    anledning    av    den    utökade
avgiftsfinansieringen    av     polisens
stämningsmannadelgivning.
Polisen   har   under  en  treårsperiod
(1993/94-1995/96)    genomfört    ålagda
besparingar  på sammanlagt 790  miljoner
kronor  och  därutöver under  budgetåren
1992/93-1994/95 redovisat ett sammanlagt
anslagssparande  på drygt  860  miljoner
kronor. Innevarande budgetår visar  dock
utfallet  för  de första tolv  månaderna
att   polisens  förbrukning   av   medel
överstiger anslagstilldelningen.  Enligt
vad som anförs i budgetpropositionen  är
en     anledning    till    detta    att
polisväsendet  liksom andra  myndigheter
fått  merkostnader till följd  av  bl.a.
löneökningar,         höjning         av
arbetsgivaravgiften  och  införandet  av
fastighetsskatt    på    kontorslokaler.
Rikspolisstyrelsen  har   beräknat   att
anslagssparandet   kommer    att    vara
förbrukat vid budgetårets slut.
Riksrevisionsverket har inte haft några
invändningar    i   revisionsberättelsen
avseende  polisväsendet  för  budgetåret
1994/95.
I  motion Ju218 (fp) yrkas att anslaget
till polisorganisation skall ökas med 40
miljoner  kronor som skall användas  för
bekämpning av mc-relaterad brottslighet.
I  motion Ju924 (m) begärs en ökning  av
anslaget  med  129 miljoner  kronor  som
skall  användas  för grundutbildning  av
polisen  och kostnader som föranleds  av
Schengensamarbetet. I motion  Ju901  (m)
framhålls  att  polisen  för  att  kunna
fullgöra  sina  arbetsuppgifter  behöver
dessa  extra  medel i  förhållande  till
regeringens förslag.
Utskottet   behandlar  anslagsyrkandena
ovan   i   avsnittet  Utgiftsramen   och
anslagen.</pre>
<pre>
Anslaget till Säkerhetspolisen</pre>
<pre>Regeringen  föreslår  ett  anslag   till
Säkerhetspolisen på 509 022 000 kr.
I  motion Ju918 yrkas att anslaget till
Säkerhetspolisen skall  minskas  med  10
miljoner  kronor,  och  i  motion  Ju923
begärs   en  anslagsminskning   med   50
miljoner kronor.
Anslagsyrkanden   behandlas   ovan    i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
I  propositionen anger  regeringen  att
kostnaderna  för  Säkerhetspolisen   för
budgetåren  1998 och 1999 beräknas  till
526  634 000 respektive 545 315 000  kr.
Dessa   belopp   skall   alltså   enligt
regeringen  ligga  till  grund  för  det
fortsatta budgetarbetet.
I   motion   Ju918  (mp)   begärs   att
utgångspunkten  för  beräkningarna   för
budgetåren  1998 och 1999 bör  vara  ett
belopp  som  för  vardera  året  är  100
miljoner  kronor lägre än vad regeringen
angett.
Bakgrunden  är att Miljöpartiet  i  ett
annat  ärende yrkat avslag på  förslaget
till ny rättshjälpslag (prop. 1996/97:9,
JuU3)   och  att  partiet  därför   vill
omdisponera  medel  från  polisen   till
rättshjälpen  (se  också   nedan   under
rubriken Rättshjälpskostnader).
Utskottet,  som  tillstyrkt   förslaget
till ny rättshjälpslag, anser att de  av
regeringen angivna utgångspunkterna  för
budgetåren  1998  och  1999  bör  gälla.
Motion Ju918 i denna del avstyrks.</pre>
<pre>
Riktlinjer för resursanvändningen inom
polisen</pre>
<pre>Polisen   gick  i  och  med   budgetåret
1992/93  över till ett nytt budgetsystem
som  innebär att medel för polisväsendet
anvisas   över   ramanslag.   Det    nya
budgetsystemet    bygger     på     s.k.
målstyrning   av  verksamheten,   vilket
förutsätter   att  statsmakterna   anger
riktlinjer  för  hur polisarbetet  skall
bedrivas.
Regeringen  anger i budgetpropositionen
följande  huvudlinjer för  arbetet  inom
polisen under det kommande budgetåret.
Det    övergripande   kriminalpolitiska
målet  skall enligt regeringen vara  att
minska brottsligheten och öka människors
trygghet.  För  att ha större  möjlighet
att  uppnå  detta mål måste arbetet  med
att utarbeta ändamålsenliga arbetsformer
och  strukturer fortsätta. Polisen måste
utveckla effektiva arbetsmetoder för att
förebygga  brott  och ordningsstörningar
och        för       att       förstärka
utredningsverksamheten.              Det
problemorienterade  arbetssättet   skall
ligga     till     grund     för     all
polisverksamhet.       Att        arbeta
problemorienterat  innebär   bl.a.   att
systematiskt       definiera       vilka
förhållanden som orsakar och underlättar
brott   och  andra  störningar  av   den
allmänna   ordningen.   Utifrån    dessa
kunskaper  vidtas sedan de åtgärder  som
är  bäst ägnade att minska riskerna  för
brottslighet och ordningsstörningar.  En
bärande tanke i detta arbete skall  vara
att  polisen skall finnas på  tider  och
platser  där risken annars är  stor  att
brott begås.
Arbetet    måste   enligt    regeringen
inriktas  på att se till att kompetensen
inom polisen inte bara vidmakthålls utan
också  ökar. Det gäller för inriktningen
av  den nya polisutbildningen, men också
exempelvis  för att mer effektivt  kunna
bekämpa      den      allra      grövsta
brottsligheten. Vidare måste  ny  teknik
tas i anspråk.
En  annan förutsättning för att polisen
skall  kunna förstärka sina insatser  är
enligt regeringen att polisens samverkan
med andra utvecklas. Det gäller särskilt
dem   som   berörs  av  eller  som   kan
förebygga brottslighet. Det gäller också
samverkan med åklagarväsendet där mycket
kan  göras för att de samlade resurserna
skall   utnyttjas   så   effektivt   som
möjligt.  Vidare måste polisen  utveckla
de  möjligheter  som det internationella
samarbetet  ger att bekämpa  främst  den
organiserade brottsligheten.
Regeringen  anser, som  framgått  ovan,
att  polisen skall prioritera kampen mot
våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk
brottslighet.   Särskild   uppmärksamhet
skall ägnas brott med rasistiska inslag.
De  av  regeringen angivna riktlinjerna
för polisverksamheten ligger i linje med
de  riktlinjer som utskottet ställde sig
bakom vid budgetbehandlingen våren  1995
(1994/95:JuU14 s. 6 f).
Utskottet    konstaterar   först    att
regeringen den 31 oktober i år avlämnade
en skrivelse (1996/97:49) till riksdagen
med  en  lägesrapport om den  ekonomiska
brottsligheten.  I skrivelsen,  som  har
remitterats   till  utskottet,   redogör
regeringen  för  sin  strategi  mot  den
ekonomiska  brottsligheten. I  strategin
slår    regeringen    fast    som    ett
övergripande  mål  att påtagligt  minska
den   ekonomiska  brottsligheten   genom
åtgärder   som   innebär   en    kraftig
förstärkning   av   samhällets   samlade
insatser mot sådan kriminalitet. Ett  av
regeringens  förslag  är   att   en   ny
myndighetsstruktur                   för
ekobrottsbekämpning   successivt   skall
införas   med   början   år   1997    då
Ekobrottsmyndigheten inrättas. Utskottet
får   anledning   att   återkomma   till
ekobrottsbekämpningen   när    utskottet
under     innevarande    höst    inleder
behandlingen av regeringens skrivelse.
Utskottet  noterar i  detta  sammanhang
att  RRV med anledning av det ovannämnda
regeringsuppdraget      i      rapporten
Lägesbeskrivning   -    del    av    ett
regeringsuppdrag (RRV 1996:64  s.  7  f)
anför  att  andelen  producerade  timmar
fördelade  på  olika  verksamheter  inom
polisen  under de senaste  20  åren  har
varit  anmärkningsvärt stabil. Alltsedan
förstatligandet har polisväsendet  varit
föremål   för   en   omfattande   extern
påverkan    i   form   av   utredningar,
kommissioner,  direktiv,  reformer  etc.
Försöken  till styrning har gått  ut  på
att  försöka förändra polisverksamhetens
inriktning. Detta arbete har enligt  RRV
inte   satt   några   större   spår    i
statistiken   över   redovisade   timmar
fördelade   på  verksamhetsgrenar.   RRV
konstaterar   vidare   att   1990-talets
prioriteringar  ännu  inte  har   avsatt
några  märkbara  spår i  den  redovisade
statistiken     när      det      gäller
resursanvändningen      uttryckt       i
verksamhetstermer. En  redovisning  från
RPS   av  personaltimmar  på  29   olika
aktiviteter visar enligt RRV inga större
skillnader  mellan andra  halvåret  1992
och andra halvåret 1995 vad gäller t.ex.
narkotikabrott,  ekonomiska  brott   och
våldsbrott. I RRV:s andra rapport,  (RRV
1996:64)   Hinder  för  ett  effektivare
resursutnyttjande   -   del    av    ett
regeringsuppdrag,  gör  RRV  en  närmare
analys  av  vilka möjligheter som  finns
att     utnyttja    polisens    resurser
effektivare   och  att   förbättra   den
polisiära verksamheten.
Utskottet   ser  med   allvar   på   de
synpunkter  som  RRV  framfört  när  det
gäller  polisväsendets  förmåga  att  få
till stånd prioriteringar i verksamheten
i     enlighet     med    statsmakternas
intentioner.  Utskottet förutsätter  att
regeringen  vid  beredningen  av   RRV:s
rapporter  överväger vilka åtgärder  som
bör  vidtas  för  att resursanvändningen
inom  polisen bättre skall svara mot  de
mål som riksdag och regering ställer upp
för verksamheten. Utskottet har i övrigt
inget  att  erinra  mot  vad  regeringen
anför      om      inriktningen       av
polisverksamheten under budgetåret 1997.
Utskottet vill särskilt framhålla att en
förutsättning  för  att  polisen   skall
kunna      uppfylla      de      angivna
kriminalpolitiska målen och tillägna sig
ett  problemorienterat arbetssätt är att
uppbyggnaden  av  närpolisorganisationen
och  utvecklandet av arbetsformerna inom
denna ges fortsatt hög
prioritet     inom    polisverksamheten.
Utskottet  återkommer  i  det   följande
närmare till denna fråga.</pre>
<pre>
Prioritering av olika slag av
brottslighet</pre>
<pre>I  motion  Ju203 (m) förordas  att  fler
poliser   skall   ägna   sig   åt    att
kontrollera om bidragsfusk förekommer. I
motion Ju206 (m) framhålls betydelsen av
att det finns tillräckliga polisresurser
för  att bekämpa ungdomsvåldet. I motion
Ju209 (kd) begärs att Rikspolisstyrelsen
skall  avsätta  mer  resurser  för   att
bekämpa  barnpornografibrott.  I  motion
Ju926  (mp)  anförs  att  utbildning  av
poliser   om  miljöbrott  bör  ske   med
centrala medel.
Utskottet  vill inledningsvis framhålla
att  det  är en uppgift för polisen  att
utifrån statsmakternas uttalanden om  de
prioriteringar    som     bör     göras,
tillämpliga     straffskalor,     lokala
förhållanden  m.m.,  fatta   beslut   om
insatser mot olika slag av brottslighet.
Som  framgått  ovan  anser  utskottet  i
likhet med regeringen att polisen  skall
prioritera    kampen   mot   våldsbrott,
narkotikabrott       och       ekonomisk
brottslighet    samt    att     särskild
uppmärksamhet  skall  ägnas  brott   med
rasistiska inslag.
Utskottet är inte berett att instämma i
vad som anförs i motion Ju203 om att det
är  en  angelägen polisiär  uppgift  att
tillhandahålla  utredningsresurser   för
att  kontrollera om fusk förekommer inom
socialförsäkringssystemet.      Polisens
resurser  bör  enligt utskottets  mening
koncentreras till de områden där polisen
är  bäst  lämpad  eller  ensam  har  att
upprätthålla lag och ordning. Kontrollen
av     hur     socialförsäkringssystemet
utnyttjas måste enligt utskottets mening
i  första  hand vara en uppgift  för  de
myndigheter  som  ansvarar   för   detta
system.  En annan sak är att  polis  och
åklagare,  när  ett misstänkt  fusk  har
uppdagats,  har  ett  ansvar   för   den
egentliga  brottsutredningen.   Motionen
avstyrks.
Utskottet delar däremot uppfattningen i
motion   Ju206  om  betydelsen  av   att
polisen  avsätter tillräckliga  resurser
för  att  bekämpa ungdomsvåld.  Här  bör
framhållas  att  den uppbyggnad  som  nu
sker av närpolisverksamheten innebär att
polisen kommer att få bättre möjligheter
att  på ett tidigt stadium upptäcka  och
få kontakt med ungdomar som befinner sig
i   riskzonen  för  att  fastna  i   ett
kriminellt   beteende.  Någon   särskild
åtgärd   från   riksdagens   sida    med
anledning  av  motionen erfordras  inte,
och den avstyrks.
När  det gäller yrkandet i motion Ju209
om   Rikspolisstyrelsens  resurser   för
bekämpande  av  barnpornografibrott  kan
följande anföras.
I        ett       yttrande        till
konstitutionsutskottet    våren     1994
(1993/94:JuU7y)                 uttalade
justitieutskottet att det fanns behov av
en förbättrad underrättelseinhämtning på
central    nivå    när    det     gäller
barnpornografibrott.   Justitieutskottet
efterlyste  bl.a. bättre kunskap  om  de
datanätverk  i  vilka  barnpornografiskt
material      sprids      och       ökad
spaningsverksamhet mot dessa  och  andra
spridningskällor  för  barnpornografiskt
material.   Också   de   internationella
aspekterna      av     den      aktuella
brottsligheten behövde enligt  utskottet
beaktas  i  större  utsträckning.   Även
metodutvecklingen  på  området  framstod
enligt    utskottet    som    angelägen.
Utskottet  anförde vidare att det  under
senare tid har visat sig att utredningar
om barnpornografisk brottslighet kan bli
både   omfattande  och  på  många   sätt
krävande  för berörd personal. Utskottet
ansåg   mot  den  bakgrunden   att   det
behövdes  en  utbyggd central  beredskap
också     för     att    kunna     bistå
polismyndigheterna   med   kunskap   och
resurser   av  olika  slag  vid   större
förundersökningar                rörande
barnpornografibrott.  Det  borde  enligt
utskottet  överlämnas åt regeringen  att
ta  ställning  till  hur  de  föreslagna
förbättringarna   i  polisorganisationen
skulle komma till stånd.
Konstitutionsutskottet instämde  i  vad
justitieutskottet uttalat, och detta gav
riksdagen som sin mening regeringen till
känna (1993/94:KU28 s. 50, rskr. 450).
Med     anledning     av     riksdagens
ställningstagande        har        inom
Rikskriminalpolisen  inrättats   enheten
Barnpornografi/Sexualbrott mot barn  vid
vilken   för   närvarande  arbetar   två
kriminalinspektörer        och        en
kriminalkommissarie med kunskap  om  och
erfarenhet av utredning av denna typ  av
brottslighet.  Den  sistnämnde  fungerar
för    närvarande   även   som   nordisk
sambandsman med stationering  i  Bangkok
några månader under turistsäsongen varje
år.
Enhetens främsta uppgift är att bedriva
kriminalunderrättelseverksamhet,  vilket
bl.a.  innebär att man försöker  uppdaga
spridning    av    barnpornografi    och
identifiera    de    gärningsmän     som
förekommer  på  främst videofilmer.  Det
forsatta    utredningsarbetet    bedrivs
normalt vid det berörda polisdistriktet,
som  vid behov kan få stöd av olika slag
av enheten.
I  sammanhanget  kan också  nämnas  att
Barnpornografiutredningen          (dir.
1994:117),  som avser att  avlämna  sitt
betänkande   före   årsskiftet,   enligt
uppgift  kommer  att  beröra  frågan  om
polisorganisationen  för  bekämpande  av
barnpornografibrott.  Frågan  är   också
aktuell  inom EU, där särskilt  insatser
inom Europol diskuteras.
Utskottet  kan  således konstatera  att
det  vid  Rikspolisstyrelsen har avsatts
särskilda  resurser  för  bekämpning  av
barnpornografibrott och att  frågan  för
närvarande  också är uppmärksammad  inom
utredningsväsendet. Något initiativ från
riksdagens sida med anledning av  motion
Ju209 erfordras mot denna bakgrund inte.
Motionen avstyrks.
När  det  slutligen  gäller  begäran  i
motion  Ju926  om  miljöbrottsutbildning
kan  utskottet upplysa om  att  det  vid
Polishögskolan  sedan  våren  1995   har
anordnats  särskilda, åtta veckor  långa
utbildningar       i      miljörelaterad
brottslighet som bekostats med  centrala
medel.    Under    år   1997    planerar
Polishögskolan  att  hålla  två   sådana
utbildningar med ett tjugotal  deltagare
i  varje omgång. Även dessa utbildningar
skall   enligt  planerna   bekostas   av
Rikspolisstyrelsen. Motion Ju926 får med
det  anförda anses vara tillgodosedd och
den avstyrks.</pre>
<pre>
Resursfördelningen inom polisen</pre>
<pre>I   motion  Ju211  (fp)  framhålls   att
besparingarna   inom   polisverksamheten
inte  får försämra polisens förmåga  att
fullgöra sina uppgifter. I motion  Ju206
(m) begärs ökade resurser till polisen i
Dalarna, och i motionerna Ju215 (m)  och
Ju217  (m)  efterfrågas  ökade  resurser
till  Stockholmspolisen. I motion  Ju221
(m)  framhålls att polisen i Helsingborg
behöver  resurstillskott för  bekämpning
av  mc-relaterad brottslighet. I  motion
Ju223  (m)  hemställs om ökade  resurser
till polisen m.m. i Landskrona. I motion
Ju903  (c) slutligen påtalas behovet  av
ökade resurser till polisen i glesbygd.
Huvuddelen  av  medlen för  den  lokala
polisorganisationen     fördelas      av
Rikspolisstyrelsen över 23 länsramar, en
för varje län.
Till   grund  för  fördelningen  mellan
länen skall enligt regleringsbrevet  för
polisväsendet    avseende    innevarande
budgetår       ligga      den       s.k.
fördelningsmodellen,                 som
Rikspolisstyrelsen   presenterade    för
regeringen   i  en  skrivelse   den   16
december   1992  (RPS  Rapport  1993:1).
Fördelningsmodellen  innebär  i  korthet
att   länsramarna  i  huvudsak  beräknas
efter  innevånarantalet i länen men  att
hänsyn   också  tas  till  storstädernas
särskilda     behov    samt    särskilda
arbetsuppgifter    i     länen     såsom
tunnelbanebevakning,  fjällräddning  och
sjöpolisverksamhet.
Inom     respektive    län     beslutar
länsstyrelsen    om   fördelningen    av
anvisade medel.
Utskottet   avstyrkte   motionsyrkanden
liknande  de  nu aktuella i samband  med
budgetbehandlingen      våren       1995
(1994/95:JuU14 s. 21). Utskottet  utgick
då   från  att  Rikspolisstyrelsen   vid
fördelningen av medel mellan  olika  län
gör  en  avvägning av  länens  behov  av
polisiära  insatser i  enlighet  med  de
anvisningar som regeringen lämnar i sina
planeringsdirektiv.  Det  fanns   enligt
utskottet  inte skäl för  riksdagen  att
göra något uttalande i frågan.
Utskottet  vidhåller denna  uppfattning
och  avstyrker motionerna Ju206,  Ju211,
Ju215, Ju217, Ju221, Ju223 och Ju903.</pre>
<pre>
Närpolisverksamheten</pre>
<pre>Närpolisverksamhet bygger på att polisen
arbetar   problemorienterat   i   mindre
lokala enheter för att öka tryggheten  i
närsamhället.   Närpolisen   har    stor
betydelse för att förebygga och  bekämpa
bl.a.  inbrott, misshandel, skadegörelse
och gatulangning av narkotika. Inom sitt
område  svarar närpolisen för i  princip
all   slags  polisverksamhet,  dvs.  att
förebygga,   ingripa  mot   och   utreda
begångna brott samt att komma till rätta
med  ordningsstörningar. Till grund  för
närpolisens  arbete  skall   ligga   det
problemorienterade   arbetssättet,   som
bl.a.   går   ut   på  att  systematiskt
definiera vilka förhållanden som orsakar
och    underlättar   brott   och   andra
störningar  av  den allmänna  ordningen.
Utifrån dessa kunskaper vidtas sedan  de
åtgärder  som är bäst ägnade att  minska
riskerna       för       brott       och
ordningsstörningar. Grundtanken  är  att
detta  skall genomföras av närpolisen  i
samarbete   med  enskilda,  myndigheter,
föreningar och näringsidkare.
Statsmakterna har under en följd av  år
uttalat  att närpolisverksamheten  skall
utgöra   basen  i  polisens  verksamhet.
Senast  våren 1995 förutsatte  utskottet
att satsningen på närpolisverksamhet ges
hög  prioritet  lokalt och  regionalt  i
polisorganisationen       och        att
Rikspolisstyrelsen    utnyttjar     sina
möjligheter  att  påverka  och  övervaka
utvecklingen  på området  (1994/95:JuU14
s. 9).
Regeringen  anför i budgetpropositionen
att  utbyggnaden av närpolisverksamheten
efter    en   svag   utveckling    under
budgetåret  1994/95 har ökat  väsentligt
under  innevarande budgetår. I flertalet
län  har  omfattande utbildningsinsatser
gjorts  för  att närpolisen skall  kunna
arbeta    på   ett   förebyggande    och
problemorienterat  sätt.  Dessutom   har
Rikspolisstyrelsen     utvecklat     ett
omfattande kursutbud inom ramen för  den
ekonomiska  satsningen på utveckling  av
närpolisen.
Av   Rikspolisstyrelsens  senaste  s.k.
halvårsredovisning    till    regeringen
avseende    polisverksamheten     första
halvåret  1996 framgår att  det  den  30
juni 1996 fanns 4 104 närpoliser, vilket
motsvarar 24 % av landets poliser.
Flertalet   län   har   som   mål   att
närpolisverksamheten skall utgöra  25-35
%   av   den  totala  polisverksamheten.
Kopparbergs län har satt målet  till  51
%.
Utbyggnadstakten                     av
närpolisverksamheten   varierar   enligt
redovisningen  stort mellan  länen.  Som
exempel  kan nämnas att Kopparbergs  län
har     planerat    att    starta    sin
närpolisverksamhet    först    i     år.
Östergötlands    län   uppger    andelen
närpoliser till 6 % och Kalmar, Blekinge
och Uppsala län till 16 %. Göteborgs och
Bohus län har uppgett andelen närpoliser
till  21  %, Stockholms län till  28  %,
Malmöhus  och Skaraborgs län till  33  %
och  Jönköpings och Gävleborgs län,  som
kommit längst i utbyggnaden, till 35 %.
Ungefär   80  %  av  länens   planerade
närpolisorganisation fanns på plats  den
30  juni 1996 jämfört med ca 70 % den 31
december 1995. En majoritet av länen har
ambitionen    att   närpolisverksamheten
skall  bli  fullt utbyggd under  de  två
kommande  åren. Kalmar och Gotlands  län
räknar    inte   med    att    ha    sin
närpolisorganisation    fullt    utbyggd
förrän år 2000.
Det finns också stora skillnader mellan
länen  när  det gäller redovisningen  av
antalet      arbetade      timmar      i
närpolisverksamhet     och      arbetets
fördelning på olika verksamheter.
Eftersom  begreppet  närpolisverksamhet
inte  är  helt  enhetligt  måste  de  nu
redovisade siffrorna tolkas med en  viss
försiktighet.
Rikspolisstyrelsen        gör         i
halvårsrapporten     bedömningen     att
utvecklingen   av   närpolisverksamheten
fortsätter på ett positivt sätt men  att
det  krävs  ett  stort  engagemang  från
chefer   och  personal  om  verksamheten
skall   leva   upp  till  statsmakternas
intentioner. Rikspolisstyrelsen genomför
för   närvarande   en   inspektion    av
närpolisverksamheten i samtliga län.
En  fråga  som  särskilt uppmärksammats
under      övergången      till      när
polissverksamhet  är   vilken   inverkan
denna  haft  på  polisutredningarna.   I
Riksåklagarens     rapport      (1995:8)
Effekterna   för   åklagarväsendet    av
polisens  omorganisation  framgår  bl.a.
att  kvaliteten på polisens  utredningar
avseende brott av enkel beskaffenhet har
sjunkit   i   betydande  mån   och   att
utredningstiderna har blivit  längre.  I
rapporten   kritiseras  också   polisens
ledning av förundersökningar.
Mot   bakgrund  bl.a.  härav   har   en
arbetsgrupp  bestående av  åklagare  och
poliser   på  uppdrag  av  Riksåklagaren
gjort    en    närmare    översyn     av
utredningsverksamheten  vid  närpolisen.
Uppdraget  redovisades i  en  rapport  i
september  i  år.  Arbetsgruppen   anser
bl.a.     att     Riksåklagaren      och
Rikspolisstyrelsen  bör  verka  för  att
alla    närpoliser   har   grundläggande
kunskaper    i   brottsutredning,    att
förundersökningsledarna  hos  närpolisen
har  adekvat utbildning för sin  uppgift
och  att  närpoliserna erhåller  ständig
vidareutbildning.  Arbetsgruppen  lämnar
också  förslag till hur kontakten mellan
åklagarna  och  närpolisen  skall  kunna
underlättas  och hur stödet  i  form  av
teknik  och  mallar m.m.  bör  utformas.
Arbetsgruppens  överväganden  ligger  nu
till grund för det fortsatta arbetet med
att         förbättra        närpolisens
utredningsverksamhet.
Regeringen  anför i budgetpropositionen
att  det inger oro att vissa län har  en
något  låg ambitionsnivå när det  gäller
utbyggnaden   av   närpolisen.    Enligt
regeringen    måste   Rikspolisstyrelsen
därför  fortsätta att följa utvecklingen
och  sprida de erfarenheter som vinns  i
närpolisfrågor     i     den      lokala
polisorganisationen.     Vidare      bör
Rikspolisstyrelsen   i   detta    arbete
särskilt     stödja     och     påskynda
utvecklingen i de län där utbyggnaden av
närpolisen går sakta.
I   motion   Ju901   (m)   erinras   om
närpolisens     betydelse     i      det
brottsförebyggande  arbetet,   och   det
framhålls  att  verksamheten  måste   få
tillräckliga  resurser. I  motion  Ju903
(c)    anförs    att   utbyggnaden    av
närpolisverksamheten måste prioriteras.
Det  ankommer på polisväsendet att inom
given budgetram se till att erforderliga
medel            avsätts             för
närpolisorganisationen.  Utskottet  vill
åter   framhålla   betydelsen   av   att
utbyggnaden av närpolisverksamheten  ges
hög   prioritet  på  alla  nivåer   inom
polisväsendet. Utskottet utgår från  att
länen  verkar  för att de så  snart  som
möjligt   skall   uppnå   de   mål   för
närpolisutbyggnaden som  har  satts  upp
och    att    tillbörlig   uppmärksamhet
samtidigt     ägnas    åt    utbildning,
metodutveckling och andra frågor som  är
av betydelse för verksamhetens kvalitet.
Utskottet    vill   också   erinra    om
Rikspolisstyrelsens uppgift att övervaka
och   vara  pådrivande  i  det  pågående
reformarbetet.    När     det     gäller
närpolisens     betydelse     i      det
brottsförebyggande arbetet har utskottet
ingen annan uppfattning än motionärerna.
Det  saknas skäl för riksdagen att vidta
någon åtgärd med anledning av motionerna
Ju901 och Ju903, och de avstyrks.</pre>
<pre>
Nationella beredskapsstyrkan</pre>
<pre>Riksdagen beslutade vid behandlingen  av
1990 års budgetproposition (1989/90:100,
bil.  15, JuU27, rskr. 211) att resurser
skulle  avsättas  för  att  inrätta   en
särskild   beredskapsstyrka   för    att
bekämpa  terroraktioner. Av 2 kap.  9  §
polisförordningen (1984:730) framgår att
styrkan      skall      finnas       vid
Polismyndigheten   i   Stockholms   län.
Beredskapsstyrkan  får  tas  i   anspråk
endast  för bekämpning av terroraktioner
och   först  efter  regeringens   beslut
eller,  om  regeringens  tillstånd  inte
hinner  inhämtas, beslut av  chefen  för
Justitiedepartementet.
Sedan   september   1994   är   styrkan
bemannad  i huvudsaklig överensstämmelse
med   de  riktlinjer  som  statsmakterna
lämnat.  Styrkan skall enligt beslut  av
polismyndigheten bestå av 2 kommissarier
i    dess    ledning,   4   instruktörer
(inspektörer),   2  utbildningsplanerare
(inspektörer),  8  gruppchefer  (inspek-
törer),  40  polisassistenter  samt   en
tekniker och en assistent.
Beredskapsstyrkan   inspekterades    av
Rikspolisstyrelsen   i   maj   1995.   I
anledning     av    inspektionen     har
Rikspolisstyrelsen och  Polismyndigheten
i  Stockholms  län i en  skrivelse  till
regeringen  den  10 juni 1996  gemensamt
föreslagit  att  beredskapsstyrkan   som
sådan  skall avskaffas och ersättas  med
en  skyldighet  för  Polismyndigheten  i
Stockholms  län  att  ha  polismän   med
kompetens  för  terrorbekämpning.  Detta
skulle möjliggöra för polismyndigheten i
Stockholm          att         integrera
beredskapsstyrkans   personal   i    den
särskilda  insatsstyrkan  (piketen)  som
finns  organiserad inom Polismyndigheten
i Stockholms län. I skrivelsen framhålls
att  det  genom en sådan integrering  av
beredskapsstyrkan och piketen erhålls en
sammanhållen organisation och  betydande
rationaliseringsvinster.  Det  framhålls
också  att  det  kan vara  lämpligt  att
besluta    om    att    insatser     mot
terroraktioner  fattas   på   en   högre
beslutsnivå än övriga polisinsatser.  De
anger   som   alternativa  beslutsnivåer
regeringen,          chefen          för
Justitiedepartementet              eller
Rikspolisstyrelsen.
Regeringen  anför i budgetpropositionen
att    den   nuvarande   organisatoriska
lösningen     för     bekämpning      av
terroraktioner bör förändras.  I  likhet
med        Rikspolisstyrelsen        och
Polismyndigheten i Stockholms län finner
regeringen att det finns flera  fördelar
med   att  integrera  beredskapsstyrkans
personal med den särskilda insatsstyrkan
(piketen)    vid   Polismyndigheten    i
Stockholms      län.      Bl.a.      kan
rationaliseringsvinster göras i form  av
samordnad  utbildning  och  rekrytering.
Den    kompetens   som   den   särskilda
beredskapsstyrkans  personal   tillägnat
sig  bör enligt regeringen tas till vara
så  att detta gagnar hela polisväsendet.
Regeringen understryker att  det  är  av
yttersta   vikt   att  kompetensen   för
bekämpning       av       terroraktioner
vidmakthålls.
När   styrkan  integreras  med  piketen
uppkommer  frågan huruvida den nuvarande
särregleringen avseende beslutsordningen
alltjämt skall gälla för
polisinsatser  mot  terroraktioner.  Med
den   föreslagna  omorganisationen  blir
enligt   regeringen   bekämpningen    av
terroraktioner en av flera uppgifter för
de      specialutbildade      poliserna.
Tolkningssvårigheter  kan  därför   inte
uteslutas    i    fråga    om     vilken
beslutsordning som skall  tillämpas  för
deras  insatser.  Regeringen  anför  att
frågan  om  en  särskild  beslutsordning
skall      tillämpas     på     styrkans
ianspråktagande    för    terroraktioner
bereds    inom    Justitiedepartementet.
Avsikten är att regeringen skall besluta
om  den  föreslagna  förändringen  under
våren 1997.
I  motionerna Ju901 (m) och  Ju924  (m)
anförs  att beredskapsstyrkan  bör  vara
kvar  som  en särskild och specialtränad
enhet  och  att den i ökad  utsträckning
bör   kunna  tas  i  anspråk  för   mera
krävande uppgifter.
I   motion   Ju225   (v)   anförs   att
integreringen    av    den    nationella
beredskapsstyrkan   med   piketen    vid
Stockholsmpolisen  måste  ske   på   ett
sådant sätt att den kompetens som  finns
inom  beredskapsstyrkan kan  komma  hela
landet till del.
Utskottet   genomförde  i   våras   ett
studiebesök   vid   Polismyndigheten   i
Stockholms län för att informera sig  om
den     nationella    beredskapsstyrkan.
Utskottet  kunde konstatera att  styrkan
är  välutbildad,  välutrustad  och  högt
motiverad   för   sina  arbetsuppgifter.
Samtidigt måste utskottet konstatera att
beredskapsstyrkan sedan tillkomsten inte
vid något tillfälle har tagits i anspråk
för  sin huvuduppgift. Personalen har  i
stället   ägnat  sin  tid  åt,   förutom
utbildning och träning, sidotjänstgöring
av  olika  slag,  bl.a. vid  Stockholms-
polisens piketstyrka.
Enligt  utskottets  mening  skulle   en
sammanhållen  organisation   för   vissa
krävande    polisiära    uppgifter    av
insatskaraktär  öka  möjligheterna  till
ett effektivt utnyttjande av de resurser
som  finns inom beredskapsstyrkan.  Även
andra   rationaliseringsvinster   skulle
kunna   uppnås,  bl.a.  när  det  gäller
utbildning  och  rekrytering.  Utskottet
anser därför i likhet med regeringen att
den   nationella  beredskapsstyrkan  bör
integreras      med     piketen      vid
Polismyndigheten   i   Stockholms   län.
Utskottet     vill    i     sammanhanget
understryka  att  denna  organisatoriska
förändring inte får resultera i att  den
mycket  höga  kompetens för att  bekämpa
terroraktioner  som i dag  finns  samlad
inom   beredskapsstyrkan   tunnas    ut.
Utskottet   tar  för  givet  att   detta
särskilt   beaktas   i   det   fortsatta
arbetet.  Utskottet  avstyrker  med  det
anförda motionerna Ju901 och Ju924.
I likhet med regeringen anser utskottet
vidare   att  den  kompetens   som   den
nationella  beredskapsstyrkans  personal
tillägnat sig bör tas till vara  så  att
det  gagnar hela landet. Vad som  anförs
härom  i  motion Ju225 får därmed  anses
vara    tillgodosett,    och    motionen
avstyrks.</pre>
<pre>
Sjöpolisen</pre>
<pre>Sjöpolisen utgör en specialfunktion  vid
vissa    polismyndigheter,    och    för
närvarande     finns     sjöpolisgrupper
stationerade på tolv platser  i  landet:
Luleå,  Stockholm,  Norrtälje,  Vaxholm,
Djurö,  Nynäshamn,  Västerås,  Nyköping,
Karlskrona,   Göteborg,  Kungshamn   och
Karlstad. Sjöpolisen har samma  allmänna
uppgifter som polismyndigheten i  övrigt
och skall därutöver fungera som närpolis
i skärgården och utföra sjöövervakning i
syfte  att  höja säkerheten till  sjöss.
Verksamheten  präglas av  bekämpning  av
sjörelaterad      brottslighet       som
överträdelser  av  sjötrafiklagstiftning
och   båtstölder.   En   stor   del   av
verksamheten utförs på land  i  form  av
fotpatrullering och brottsutredningar på
de  bebodda skärgårdsöarna. Hållandet av
sjöpolisgrupper motiveras till stor  del
av   skärgårdsbefolkningens   behov   av
ordningsmakt och av fritids-
båtstrafiken.
Sjöpolisverksamheten leds operativt  av
respektive   polismyndighet   med   viss
samverkan dem emellan. Sjöpolisgrupperna
är  organiserade  i lag  om  2-6  man  i
varje.  Då  sjöpolisverksamheten  på  de
flesta orter huvudsakligen bedrivs under
sommarhalvåret  arbetar polismännen  med
annat under viss tid av året. Båtarna  -
omkring  20  stycken - är av  varierande
storlek och ålder.
Driftskostnaderna    för    de     tolv
sjöpolisgrupperna uppgår till  drygt  30
miljoner kronor per år. Av dessa  faller
ca  25  miljoner kronor på sjöpolisen  i
Stockholms-     och    Göteborgsområdet.
Kostnaderna    för   nyanskaffning    av
polisbåtar ingår inte i dessa belopp.
Sjöverksamhetskommittén  har   haft   i
uppdrag  att  överväga  samordning   och
effektivisering   av  statens   maritima
verksamhet.  Kommittén  lämnade  i  mars
1996   sitt  betänkande  (SOU   1996:41)
Statens maritima verksamhet.
Utredningen   har   bl.a.   sett   över
förhållandet mellan Kustbevakningen  och
Sjöpolisen  och  kommit  fram  till  att
dessa olika verksamheter bör finnas kvar
med      i      huvudsak     oförändrade
arbetsuppgifter. Utredningen  framhåller
dock   behovet   av   koordinering    av
Kustbevakningens och Sjöpolisens  arbete
eftersom  det  annars  finns  risk   för
resursslöseri   genom   dubblering    av
övervakningen  till sjöss.  Koordinering
kan enligt utredningen t.ex. bestå i att
myndigheterna   i   förväg   samplanerar
patrulleringen till sjöss, använder  sig
av  respektive myndighets besättning vid
brist på personal eller fartyg och/eller
samlokaliserar  i  hamnar  och  lokaler.
Utredningens  konkreta  förslag  är  att
uppdrag  ges  till  Kustbevakningen  och
Rikspolisstyrelsen     att      utveckla
samverkan  mellan  Kustbevakningen   och
Sjöpolisen.
Genom regeringsbeslut den 25 april 1996
har  Kustbevakningen fått i uppdrag  att
tillsammans   med   Polismyndigheten   i
Stockholms  län och Generaltullstyrelsen
undersöka    möjligheterna    till    en
samlokalisering    av   Kustbevakningens
Regionledning Ost med tullen  respektive
polisen.
I      regeringskansliet     fortsätter
beredningen   av   utredningens    olika
förslag.
I  motion L904 (m) begärs en översyn av
Sjöpolisens resurser, särskilt i områden
med omfattande fritidsbåtstrafik.
Utskottet,    som    konstaterar    att
sjöpolisverksamheten nyligen  har  setts
över  av  en  utredning, anser  att  det
saknas  skäl  att  nu  initiera  en   ny
översyn. Motion L904 avstyrks.</pre>
<pre>
Internationella polisfrågor m.m.</pre>
<pre>I flera motioner aktualiseras frågor som
rör  det internationella samarbetet  för
att  bekämpa brottslighet. I  motionerna
So656 (fp) och U509 (fp) betonas behovet
av  åtgärder inom ramen för EU  för  att
bekämpa        den       internationella
brottsligheten.  I  motion   Ju901   (m)
erinras     om     kopplingen     mellan
narkotikabrottslighet   och    ekonomisk
brottslighet och det framhålls  att  det
behövs   nationell  och   internationell
myndighetssamverkan för att  komma  till
rätta  med dessa former av kriminalitet.
I   samma   motion   efterfrågas   också
effektivare   myndighetssamverkan    mot
internationell   miljöbrottslighet.    I
motion  So657 (kd) framhålls  betydelsen
av    internationellt   samarbete    mot
narkotika.    I   motion    U515    (kd)
förespråkas  ett starkt Europol  och  en
prioritering  av kampen mot  bidragsfusk
inom  EU.  I  samma  motion  anförs  att
Sverige  måste  behålla sin  restriktiva
narkotikapolitik.  I motion  Ju918  (mp)
slutligen  anförs  att regeringen  måste
redovisa  Schengenavtalet för  riksdagen
innan  det  slutförhandlas  för  svenskt
vidkommande.
Sveriges  medlemskap i EU har inneburit
nya  möjligheter att utveckla samarbetet
med  polis- och tullmyndigheter i  andra
länder.     Regeringstjänstemän      och
företrädare   för  tullen  och   polisen
medverkar   t.ex.  i  ett  stort   antal
arbetsgrupper inom ramen för  samarbetet
inom  EU:s s.k. tredje pelare.  I  dessa
arbetsgrupper behandlas bl.a. bekämpning
av narkotikabrottslighet och organiserad
brottslighet.
Under   EU:s  regeringskonferens,   som
inleddes  den  29  mars  i  år,   kommer
formerna för det fortsatta samarbetet  i
de  frågor  som i dag ryms  inom  tredje
pelaren att diskuteras.
I  avvaktan  på att Europolkonventionen
skall  ratificeras beslutade ministrarna
i  EU  i  juni  1993 att bilda  Europols
narkotikaenhet (ENE). ENE är  ett  organ
för  polissamarbete mellan  EU-länder  i
fråga    om    viss   grov   organiserad
internationell   brottslighet,    främst
narkotikabrottslighet.          Enhetens
uppgifter kommer att övertas av Europol.
Europol  skall ha som mål att  förbättra
effektiviteten hos behöriga  myndigheter
i  medlemsstaterna och  deras  samarbete
vad  gäller  att förebygga  och  bekämpa
terrorism,  olaglig narkotikahandel  och
andra     former    av    internationell
brottslighet.  Europol  skall  i  första
hand   ha   som  uppgift  att   inhämta,
sammanställa  och analysera  information
samt    underlätta    informationsutbyte
mellan medlemsstaterna.
När       det      särskilt      gäller
narkotikabekämpningen kan  anmärkas  att
Sverige   sedan  många  år   har   varit
pådrivande  i  det arbete som  äger  rum
inom  bl.a.  EU,  FN,  Europarådet   och
Nordiska rådet.
På  nordisk nivå finns sedan länge  ett
samarbete mellan polis och tull i  fråga
om  brottsbekämpningen, bl.a. genom  att
länderna stationerar gemensamma nordiska
polis-  eller  tullsambandsmän  i  olika
delar av världen.
Inom  Östersjöområdet  sker  samarbetet
genom  det arbete som bedrivs inom ramen
för  den s.k. Östersjökonferensen. Detta
arbete  syftar bl.a. till  att  utveckla
ett  samarbete  mellan polis,  tull  och
andra organ från länderna runt Östersjön
samt   genom   den   nyligen   inrättade
aktionsgruppen      mot      organiserad
brottslighet i Östersjöområdet.
Sedan   den  1  maj  1996  är   Sverige
tillsammans  med övriga nordiska  länder
också  observatör  i Schengensamarbetet.
Observatörskapet  är första  steget  mot
fullt     deltagande    i    samarbetet.
Schengensamarbetets    mål    är     att
förverkliga  den  fria  rörligheten  för
personer          inom          området.
Schengensamarbetet     innebär     också
polissamarbete för vilket det gemensamma
dataregistret    Schengen    Information
System  (SIS) kommer att fylla en viktig
funktion.
I   sammanhanget   kan   avslutningsvis
erinras  om att Sverige sedan  länge  är
engagerat    i   polissamarbetet    inom
Interpol.
Som   framgått   av   den   nu   gjorda
redovisningen  pågår  inom   ramen   för
tredje  pelaren  inom EU  ett  betydande
arbete   i   syfte   att   bekämpa   den
internationella          brottsligheten.
Motionerna  So656 och U509 behöver  inte
föranleda någon riksdagens åtgärd och de
avstyrks.
Utskottet instämmer i vad som anförs  i
motion     Ju901    om    behovet     av
myndighetssamverkan  mot  internationell
narkotikabrottslighet,         ekonomisk
brottslighet    och   miljöbrottslighet.
Utskottet    utgår   från   att    detta
uppmärksammas av regeringen och  berörda
myndigheter      i      det      växande
internationella arbetet. Det saknas skäl
för   riksdagen  att  uttala   sig   med
anledning av motionen och den avstyrks.
Utskottet  ser  med  tillfredsställelse
att     Europolkonventionen    nu    har
undertecknats    av    samtliga     EU:s
medlemsstater  och utskottet  anser  att
Europol  kan  få  en  viktig  roll   vid
bekämpningen    av   grov    organiserad
brottslighet     på      inte      minst
narkotikaområdet.  Utskottet  ser   även
positivt  på det arbete som bedrivs  för
att  komma  till  rätta med  bidragsfusk
inom  EU.  I  denna  del  har  utskottet
inhämtat att regeringen under våren 1997
planerar att avlämna en lagrådsremiss om
ratifikation   av   en   konvention   om
bedrägerier  mot  EU:s budget.  När  det
gäller  narkotikapolitiken är riksdagens
partier  och regeringen eniga  såväl  om
behovet av internationellt samarbete som
att den restriktiva svenska linjen skall
hävdas     även     i    internationella
sammanhang. Inte heller motionerna So657
och U515 bör mot bakgrund av det anförda
föranleda  någon åtgärd från  riksdagens
sida. Motionerna avstyrks.
När  det slutligen gäller motion  Ju918
kan  utskottet erinra om att  regeringen
vid    två    tillfällen   har    lämnat
information      i      kammaren      om
Schengensamarbetet.  Den  14  juni  1995
informerade sålunda dåvarande statsrådet
Mats Hellström om regeringens avsikt att
ansöka  om observatörskap för Sverige  i
Schengensamarbetet med  sikte  på  fullt
medlemskap och den 29 mars i år  lämnade
justitieministern information om läget i
medlemskapsförhandlingarna.    Härutöver
har  Schengenfrågorna behandlats vid ett
flertal tillfällen när detta utskott och
EU-nämnden sammanträffat med företrädare
för regeringen.
Utskottet  har nu inhämtat att  Sverige
den  19  december i år skall underteckna
anslutningsfördraget                till
Schengensamarbetet  och  att  regeringen
under  nästa  år  avser att  avlämna  en
proposition angående ratificering av  de
konventioner som är aktuella.
Utskottet anser att det saknas skäl för
riksdagen  att  vidta någon  åtgärd  med
anledning  av motion Ju918 och  motionen
avstyrks.</pre>
<pre>
Lekmannainflytandet över
polisverksamheten</pre>
<pre>Polisverksamheten  i  landet  är  starkt
decentraliserad.   Detta   kommer   till
uttryck   genom  att  besluten   rörande
verksamheten  huvudsakligen  fattas   på
regional  och lokal nivå och  genom  att
ett  lekmannainflytande har säkerställts
på dessa nivåer.
Regional       polismyndighet        är
länsstyrelsen.  Länsstyrelsen   ansvarar
för
polisverksamheten i länet och  bestämmer
bl.a.    om    länets    indelning     i
polisdistrikt.  På länsplanet  finns  en
länspolismästare som samtidigt  är  chef
för  länets  största  polismyndighet.  I
flertalet  län finns numera  endast  ett
polisdistrikt.
I    varje   polisdistrikt   finns   en
polismyndighet    som    ansvarar    för
polisverksamheten inom  distriktet.  För
ledningen av polismyndigheten  finns  en
polisstyrelse.    Denna    består     av
polischefen  och dennes ställföreträdare
samt  det  valda antal ledamöter,  lägst
sex  och  högst  tio, som  länsstyrelsen
bestämmer.
Polisstyrelsens  valda ledamöter  väljs
av kommunfullmäktige, om polisdistriktet
omfattar endast en kommun, och annars av
landstingsfullmäktige.   Särbestämmelser
finns för det fallet att en kommun  inte
ingår i landstinget.
De  ledamöter som utses genom val skall
vara  svenska  medborgare, vara  bosatta
inom distriktet och ha rösträtt vid  val
av  kommunfullmäktige. De bör väljas  så
att  erfarenhet  av kommunal  verksamhet
blir företrädd bland dem. Vid valet  bör
vidare  beaktas att de olika delarna  av
polisdistriktet  och  om  möjligt   alla
kommuner      i     distriktet      blir
representerade.
Polisstyrelsen  avgör viktigare  frågor
om   planeringen  och  inriktningen   av
verksamheten,   viktigare   frågor    om
polismyndigheternas   organisation   och
arbetsformer, frågor av större ekonomisk
betydelse,   frågor   i   samband    med
tillsättning     av     vissa      högre
polistjänster  samt  andra  frågor   som
polischefen  hänskjuter till  styrelsen.
Styrelsen får däremot inte avgöra frågor
som avser polisledning i särskilt fall.
Polisstyrelsen får välja en eller flera
polisnämnder  för  att  under  styrelsen
leda polismyndigheten inom den eller  de
delar  av  polisdistriktet som styrelsen
bestämmer.  I en polisnämnd  skall  ingå
polischefen   och   det   antal   övriga
ledamöter, lägst fem och högst tio,  som
polisstyrelsen  bestämmer.   Ledamöterna
utses av polisstyrelsen.
Polisnämnden   avgör   ärenden   i   en
utsträckning      som     polisstyrelsen
bestämmer.  Polisstyrelsen   får   också
bestämma  att polisnämnden skall  bereda
ärenden  som skall avgöras av styrelsen.
I län med endast en polismyndighet skall
polisstyrelsen  särskilt  se  till   att
ärenden  delegeras till  polisnämnder  i
den  utsträckning som behövs med  hänsyn
till  att  polisverksamheten skall  vara
lokalt förankrad.
Rikspolisstyrelsen  tog  i  en  rapport
till  regeringen  den 1  september  1994
bl.a. upp frågan om medborgarinflytandet
över polisverksamheten.
Rikspolisen pekade bl.a. på att  det  i
allt    fler   län   bara    finns    en
polismyndighet och att i  dessa  län  en
långtgående delegation av länsstyrelsens
ansvar  till polisstyrelsen kan innebära
en  urholkning av länsstyrelsens ansvar.
Å   andra   sidan  kan  ett  brett   och
kraftfullt   utnyttjande  av   alla   de
regionala  befogenheter  som  står  till
buds   medföra   att   länsstyrelsen   i
praktiken   kommer   att   fungera   som
polisstyrelse   i   länet,    och    att
polisstyrelsens roll därmed reduceras på
ett   sätt  som  inte  varit  förutsett.
Enligt Rikspolisstyrelsen kan en tänkbar
lösning  vara att inrätta någon form  av
 länspolisstyrelse       som       under
landshövdingens  ledning  tar  över   de
uppgifter   som   i   dag   ligger    på
länsstyrelsen och polisstyrelsen.
Rikspolisstyrelsen pekade vidare på att
ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen
och   polisstyrelsen  i   grunden   blir
avgörande även för polisnämndernas  roll
och  ställning. Eftersom polisstyrelsens
roll  i  en länsmyndighet kan komma  att
bli  av  mer  övergripande  karaktär  än
hittills   kan  polisnämndens   roll   i
polisområdet   väsentligen   komma   att
motsvara polisstyrelsens tidigare roll i
polismyndigheten.   Samtidigt   är   det
polisstyrelsen       som       delegerar
arbetsuppgifter  till  polisnämnden  och
utser dess ledamöter. Rikspolisstyrelsen
befarade   att   ett   bibehållande   av
nuvarande   oklarheter   på    de    tre
beslutsnivåerna  medför  risk  för   att
ansvarsfördelningen inte på ett  tydligt
sätt klargörs.
Rikspolisstyrelsen anförde  vidare  att
det  borde övervägas att låta kommunerna
utse  ledamöterna i polisnämnderna.  Det
borde    även   övervägas   hur    många
förtroendevalda  ledamöter   som   skall
kunna  ingå i en polisstyrelse. För  att
uppnå  en  bra geografisk representation
från    de   olika   delarna   av    ett
polisdistrikt    kunde    det     enligt
Rikspolisstyrelsen  ibland  behövas  ett
större  antal ledamöter än de  sex  till
tio som polislagen medger.
Med   anledning   av   en   motion   om
lekmannainflytandet                 över
polisverksamheten       våren       1995
(1994/95:JuU14   s.  25   f)   inhämtade
utskottet att man inom regeringskansliet
avsåg  att under året aktualisera de  av
Rikspolisstyrelsen berörda frågorna. Med
hänvisning     till     de      kommande
övervägandena avstyrkte utskottet den då
aktuella motionen.
Regeringen lägger i budgetpropositionen
fram ett förslag till ändring av
5  §  polislagen (1984:387) som  innebär
att den övre gränsen för hur många valda
ledamöter    som   får   ingå    i    en
polisstyrelse                 avskaffas.
Ändringsförslaget är  föranlett  av  att
det    i    takt   med   att   de    nya
länsmyndigheterna införs har blivit allt
svårare  att uppfylla kravet på  att  om
möjligt alla kommuner i distriktet  blir
representerade.
De  övriga synpunkter som framförts  av
Rikspolisstyrelsen   har,   enligt   vad
utskottet         inhämtat          från
Justitiedepartementet,              även
Förvaltningspolitiska kommissionen (dir.
1995:93)   tagit  del  av.  Kommissionen
skall  göra  en analys av  om  nuvarande
former för organisation och styrning  av
statlig  förvaltning och  verksamhet  är
ändamålsenliga och lämna  synpunkter  på
hur    det   långsiktiga   arbetet   med
strukturförändringar  i   den   statliga
förvaltningen bör bedrivas. Kommissionen
skall   avsluta  sitt  arbete   med   en
sammanfattande  rapport till  regeringen
senast den 31 december 1996.
I   motion   Ju918  (mp)   anförs   med
anledning av regeringens lagförslag  att
det behövs ytterligare en lagändring  av
innebörd att alla politiska partier  som
är      representerade     i     berörda
kommunfullmäktige            alternativt
landstinget  skall  vara  företrädda   i
polisstyrelsen.
Utskottet tillstyrker den av regeringen
föreslagna ändringen av polislagen.
Utskottet  anser att det bör överlämnas
åt  de  lokala  och regionala  politiska
församlingarna att ta ställning till hur
polisstyrelserna  bör vara  sammansatta.
Ett  syfte  med den föreslagna ändringen
av polislagen är ju också att underlätta
detta. Motion Ju918 avstyrks.
I motion K215 (fp) framförs att det bör
finnas en polisstyrelse i varje kommun.
Utskottet  vill  först  erinra  om  att
utvecklingen inom polisen  går  mot  att
det  tillskapas en polismyndighet -  och
därmed också en polisstyrelse - i  varje
län.  Den  lokala förankringen åstadkoms
genom     att    polisstyrelsen    utser
polisnämnder som leder polisverksamheten
inom  delar  av  polisdistriktet,  t.ex.
inom  en  kommun. Utskottet  konstaterar
vidare att frågan om lekmannainflytandet
över  polisverksamheten är  aktualiserad
inom  regeringskansliet  och  -  i   ett
större  perspektiv - genom arbetet  inom
kommissionen     om     den     statliga
förvaltningens       uppgifter       och
organisation.    Någon    åtgärd    från
riksdagens sida med anledning av  motion
K215   erfordras   inte   och   motionen
avstyrks.</pre>
<pre>Åklagarväsendet</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Det      övergripande     målet      för
åklagarväsendet är att se till  att  den
som    har    begått   brott    lagförs.
Åklagarverksamheten     skall     vidare
bedrivas  rättssäkert, effektivt  och  i
nära samarbete med polisen. Beivrande av
våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk
brottslighet skall prioriteras. Särskild
uppmärksamhet  skall  ägnas  brott   med
rasistiska inslag.
Åklagaren  har  en  central  roll  inom
rättsväsendet när det gäller att bekämpa
brottslighet. Till åklagarens  uppgifter
hör  att  leda förundersökningar,  fatta
beslut  i åtalsfrågor och föra talan  om
ansvar för brott vid domstol. Inom ramen
för  förundersökningsledningen  beslutar
åklagaren   om  personella  och   reella
tvångsmedel    av   integritetskränkande
natur          såsom         anhållande,
kroppsbesiktning,     reseförbud     och
husrannsakan.   Åklagaren   kan    också
begränsa    eller    lägga    ned     en
förundersökning. En annan viktig uppgift
som  ankommer på åklagaren är att  under
vissa       förutsättningar      utfärda
strafföreläggande   och    besluta    om
åtalsunderlåtelse.</pre>
<pre>
Anslaget till åklagarväsendet</pre>
<pre>Regeringen  föreslår att riksdagen  till
åklagarväsendet anvisar ett ramanslag på
627  237  000  kr  för år  1997.  Enligt
regeringen   bör  åklagarväsendet   inte
åläggas  någon besparing för  detta  år.
Skälet   härför  är  vissa  kvardröjande
omställningskostnader  i   samband   med
övergången  till den nya  organisationen
samt   det   förhållandet  att   antalet
inkommande ärenden har börjat  öka  igen
efter   en   minskning  under   perioden
1993-1995.
För  budgetåret  1998 däremot  beräknas
den   nya   organisationen   och   andra
rationaliseringsåtgärder  möjliggöra  en
kostnadssänkning   som   motiverar   att
åklagarväsendet åläggs en besparing  med
25 miljoner kronor.
Regeringen har i planeringsdirektiv för
budgetåret 1997 avseende åklagarväsendet
anfört att den nya organisationen kommer
att  medföra initialkostnader  under  år
1997 och att de personalminskningar  som
gjorts    till   följd   av   den    nya
organisationen slår igenom fullt  ut  på
kostnaderna   först  år   1998.   Enligt
regeringens  nuvarande bedömning  kommer
åklagarväsendet engångsvis att behöva en
ekonomisk    förstärkning    utöver    i
budgetpropositionen  föreslaget  anslag.
Regeringen har för avsikt att  återkomma
till   denna   fråga  i   förslag   till
tilläggsbudget  till  statsbudgeten  för
budgetåret 1997.
I  motion  Ju924 begärs  en  ökning  av
anslaget med 26 miljoner kronor.
Anslagsyrkandena   behandlas   ovan   i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Utskottet  vill  i sammanhanget  uttala
att  effektiviteten inom  rättsväsendets
samlade insatser för att förebygga brott
och  lagföra brott måste höjas betydligt
mot    bakgrund    av    brottslighetens
utveckling    och   att   rättsväsendets
verksamhet under överskådlig  tid  måste
bedrivas  inom  ramen för en  restriktiv
medelstilldelning.   Enligt   utskottets
mening måste åklagarväsendet och polisen
i ökad utsträckning samordna sitt arbete
mot   det  kriminalpolitiska  målet  att
minska brottsligheten och öka människors
trygghet  så  att de samlade  resurserna
kan  utnyttjas  på  effektivast  möjliga
sätt.   Regeringen  har  också  den   12
september  1996  beslutat  om  mål   och
riktlinjer  för hur åklagarväsendet  och
polisen     skall     utveckla      sina
samarbetsformer,  utveckla  arbetet  med
prioriteringar  inom den brottsutredande
verksamheten   och  i  övrigt   utveckla
åklagarväsendets     roll     i      det
kriminalpolitiska  arbetet.  Målen   och
riktlinjerna tar i första hand sikte  på
en utökad samverkan mellan myndigheterna
vid  planeringen  av  verksamheten,  men
berör  även frågor om hur prioriteringar
skall     göras    samt    frågor     om
närpolisverksamhet,    utbildning    och
metodutveckling. Samverkansarbetet skall
följas   upp   av   Riksåklagaren    och
Rikspolisstyrelsen  var  för   sig   och
redovisas  i  samband med myndigheternas
årsredovisningar.
I   motion   Ju303   (m)   begärs   ett
tillkännagivande    om    behovet     av
tillräckliga        resurser         för
ekobrottsbekämpningen.            Enligt
motionärerna kan regeringens ambition om
att  med  kraft  angripa den  ekonomiska
brottsligheten  inte realiseras  med  de
besparingar   som   föreslås   på   hela
rättsväsendet.
Inledningsvis  vill utskottet  peka  på
att  kampen mot ekobrottsligheten är  en
prioriterad  uppgift inom rättsväsendet.
Utskottet  förutsätter  vidare  att  det
inom     åklagarväsendet     vid      de
prioriteringar som måste  göras  avsätts
erforderliga  resurser för  bekämpningen
av  ekobrotten. Utskottet vill här också
erinra   om  att  regeringen   i   årets
budgetproposition      (utg.omr.      2)
föreslagit att det för år 1997 till  ett
nytt  anslag (A 20 Kontrollfunktionen  i
staten)  anvisas medel på  100  miljoner
kronor inom vilken ram regeringen  avser
att  avsätta  resurser  för  regeringens
strategi för bekämpning av ekobrotten.
Utskottet  återkommer under innevarande
höst  till  frågan om åtgärder  mot  den
ekonomiska  brottsligheten   genom   att
inleda   behandlingen   av   regeringens
årliga     skrivelse     härom     (skr.
1996/97:49).   Med   dessa    uttalanden
avstyrker  utskottet bifall till  motion
Ju303.</pre>
<pre>
Åklagarväsendets organisation m.m.</pre>
<pre>Åklagarväsendet förstatligades  år  1965
(prop.  1962:148, SU183, rskr.  387  och
prop.  1964:100, SU114, rskr.  259)  och
sedan  dess har organisationen, bortsett
från  en  regional reform  år  1985  och
smärre    förändringar   i    distrikts-
indelningen,   varit   i   stort    sett
oförändrad fram till innevarande år. Den
nämnda regionala reformen innebar att de
tidigare   21   länsåklagarmyndigheterna
lades    samman   till   13    regionala
myndigheter samtidigt som det inrättades
en  särskild  statsåklagarmyndighet  för
speciella  mål  (prop. 1982/83:158,  JuU
1983/84:6, rskr. 35).
Åklagarväsendet  har  under  senare  år
varit  föremål  för  ett  betydande  re-
formarbete.  Utskottet vill här  hänvisa
till  den  utförliga redogörelse  härför
som  lämnades i utskottets betänkande  i
samband  med  budgetbehandlingen   inför
innevarande budgetår (1994/95:JuU18 s. 2
f).
Efter riksdagens godkännande våren 1996
av  nya  riktlinjer för åklagarväsendets
organisation (prop. 1995/96:110,  JuU13,
rskr. 172) har åklagarväsendet från  den
1   juli  1996  fått  en  i  grunden  ny
organisationsstruktur.    Den    närmare
regleringen          framgår          av
åklagarförordningen (1996:205).
Åklagarväsendet är numera indelat i sju
åklagardistrikt  med en åklagarmyndighet
i varje distrikt enligt följande.
Åklagarmyndigheten i Stockholm omfattar
Stockholms   län   och   Gotlands   län.
Åklagarmyndigheten i  Västerås  omfattar
Uppsala län, Värmlands län, Örebro  län,
Västmanlands  län, Kopparbergs  län  och
Gävleborgs  län.  Åklagarmyndigheten   i
Linköping  omfattar  Södermanlands  län,
Östergötlands   län,   Jönköpings   län,
Kronobergs    län   och   Kalmar    län.
Åklagarmyndigheten  i   Malmö   omfattar
Blekinge  län,  Kristianstads  län   och
Malmöhus   län.   Åklagarmyndigheten   i
Göteborg    omfattar    Hallands    län,
Göteborgs  och Bohus län, Älvsborgs  län
och Skaraborgs län. Åklagarmyndigheten i
Sundsvall  omfattar Västernorrlands  län
och Jämtlands län. Åklagarmyndigheten  i
Umeå,  slutligen, omfattar Västerbottens
län och Norrbottens län.
Åklagarmyndigheterna  har  i   huvudsak
administrativa  uppgifter  och  ansvarar
för    ledning    och    tillsyn    över
verksamheten.  Till varje  myndighet  är
ett   antal  åklagarkammare,   där   den
operativa  brottsbeivrande  verksamheten
är    förlagd,   knutna.   Riksåklagaren
bestämmer om åklagarkamrarnas antal (för
närvarande 42) och lokalisering  och  på
vilka   övriga  orter  åklagarverksamhet
skall bedrivas. Med några undantag finns
en    åklagarkammare    per    län;    i
storstadsområdena   finns   dock   flera
kammare    med   viss   ämnesuppdelning.
Dessutom     finns    liksom    tidigare
Statsåklagarmyndigheten  för   speciella
mål. Vid denna myndighet, som också  den
leds   av   en  överåklagare,  handläggs
främst  mål  om  kvalificerad  ekonomisk
brottslighet    som    har     nationell
utbredning      eller     internationell
anknytning.
Syftet  med reformen av åklagarväsendet
har  varit  att  öka  flexibiliteten   i
åklagarverksamheten så att denna lättare
skall    kunna    anpassa    sig    till
verksamheten  inom domstolsväsendet  och
rättsväsendet i övrigt.
I  motion  Ju301  (fp) begärs  att  den
nyligen genomförda åklagarreformen  blir
föremål  för översyn och utvärdering.  I
motiveringen  anförs bl.a. att  reformen
lett  till  förseningar av mål  och  att
endast  mål  med  förtur behandlas  inom
rimlig tid.
Utskottet har i enlighet med  sin  plan
för uppföljning begärt in en redovisning
från      Riksåklagaren      om      hur
omorganisationen  inom   åklagarväsendet
förlöpt  och vilka problem som uppstått.
Från   riksåklagarens   kansli   har   i
anledning härav anförts bl.a. följande:
Regeringen  beslutade den 28  mars  1996
genom åklagarförordningen (1996:205) att
riket  från  den 1 juli 1996 skall  vara
indelat i sju åklagardi-strikt. I  varje
åklagardistrikt    skall    finnas    en
åklagarmyndighet.    Därutöver     finns
Statsåklagarmyndigheten  för   speciella
mål  med uppgifter i hela riket. Närmare
uppgifter om indelning m.m. finns i 2  §
åklagarförordningen. Regeringen utnämnde
kort   därefter  cheferna  för  de   nya
åklagarmyndigheterna     (överåklagare).
Genom    ett   särskilt   beslut    från
Riksåklagaren     erhöll     de      nya
överåklagarna    omedelbart     partiell
tjänstebefrielse        från        sina
hittillsvarande  anställningar  för  att
kunna påbörja arbetet med att organisera
sina nya myndigheter.
Efter  överläggningar med de nyutnämnda
myndighetscheferna              skickade
Riksåklagaren  den  19  april  1996  ett
förslag  till indelning i åklagarkammare
för      samråd     enligt      3      §
åklagarförordningen.           Förslaget
remitterades     till    Domstolsverket,
Rikspolisstyrelsen och  Riksskatteverket
samt    till    samtliga    tingsrätter,
polismyndigheter och länsstyrelser. I en
skrivelse  redan den 12 mars  1996  hade
dock  samtliga remissinstanser  fått  en
förhandsinformation om att ett samråd av
detta  slag  var  att  vänta.  Till  den
skrivelsen   fogades  bl.a.  regeringens
proposition    och    Justitieutskottets
betänkande.
Flertalet    remissinstanser     godtog
förslaget  till  ny lokal  organisation.
Samtidigt  betonades  från  många   håll
behovet  av en nära samverkan mellan  de
olika myndigheter som har uppgifter inom
området  för  brottsbekämpning,   främst
självfallet polisen. Vidare pekade många
på  vikten av tillgång till åklagare som
en  central  och  viktig samhällsservice
även på orter utanför stationeringsorten
för åklagarkammaren.
Den 20 maj 1996 beslutade Riksåklagaren
föreskrifter    om    lokalisering    av
åklagarkammare       m.m.       Beslutet
kompletterades i visst avseende (Väster-
norrlands  län)  den  6  juni.  Den  nya
organisationen genomfördes  den  1  juli
1996.     Strax    dessförinnan     hade
Riksåklagaren  utnämnt cheferna  för  de
nya åklagarkamrarna (chefsåklagare).
När    det    gäller   den    regionala
organisationen är det nuvarande  antalet
åklagarmyndigheter, som nyss nämnts, sju
jämte    Statsåklagarmyndigheten     för
speciella   mål.   Detta   antal   skall
jämföras   med  den  tidigare  regionala
indelningen     som     omfattade     13
regionåklagarmyndigheter. Genom  att  de
lokala åklagarmyndigheterna i Stockholm,
Göteborg    och   Malmö    var    direkt
underställda  Riksåklagaren  betraktades
de         i        praktiken        som
regionåklagarmyndigheter.        Antalet
myndigheter  på  regional  nivå  -   dvs
myndigheter direkt under Riksåklagaren -
har   således  mer  än  halverats  genom
reformen (från 17 till åtta).
De  nya myndigheterna arbetar efter  de
principer  som  statsmakterna  har  lagt
fast. Det innebär bl.a. att all egentlig
operativ  åklagarverksamhet bedrivs  vid
åklagarkamrarna  och  att  överåklagarna
har  koncentrerat  sina  uppgifter  till
ledning,  styrning  och  samordning   av
åklagarverksamheten inom sitt  distrikt.
Därutöver  svarar överåklagaren  primärt
för   den   rättsliga  kontrollen   samt
handlägger   vissa   brottmål   som   av
särskilda skäl bör ankomma på honom. Den
administrativa verksamheten i distriktet
har       sin       tyngdpunkt       vid
åklagarmyndighetens     kansli.      Vid
Åklagarmyndigheten i Stockholm finns två
biträdande  överåklagare medan  det  vid
övriga åklagarmyndigheter (utom Umeå och
Sundsvall)     finns    en    biträdande
överåklagare. Kanslierna har i övrigt en
begränsad personalstyrka för i  huvudsak
gemensamma administrativa uppgifter inom
åklagardistriktet.
Inledningsvis  har vissa lednings-  och
samordningsproblem  kunnat  konstateras,
främst  vid  Stockholmsmyndigheten,  men
dessa  bedöms vara av övergående  natur.
Myndigheten    omfattar    närmare    en
tredjedel  av  alla  åklagarresurser   i
riket. Norrland (förutom Gävleborgs län)
består av två åklagarmyndigheter.  Dessa
myndigheter är resursmässigt  väsentligt
mindre   än  övriga  åklagarmyndigheter,
vilket  bl.a.  lett till oproportionellt
höga    kostnader   för   ledning    och
administration.
I övrigt bedöms erfarenheterna från den
regionala    åklagarorganisationen     i
huvudsak  som goda, trots att  kort  tid
förflutit                          sedan
organisationsförändringen.     En     så
genomgripande    organisationsförändring
har  självfallet inte kunnat göras  utan
vissa    övergångsproblem.    För    att
säkerställa                           en
organisationskonsolidering   i   positiv
riktning har Riksåklagaren under  hösten
bl.a.     genomfört    ett    omfattande
kompetensutvecklingsprogram    för    de
regionala  cheferna  bestående  av  fyra
veckors internatutbildning.
När   det   gäller   den   nya   lokala
organisationen finns tyngdpunkten i  den
operativa       verksamheten        inom
åklagarväsendet numera - helt i enlighet
med  statsmakternas beslut - vid  de  42
åklagarkamrarna.
Före  den  1 juli 1996 fanns 83  lokala
åklagarmyndigheter (utöver myndigheterna
i  Stockholm,  Göteborg och  Malmö).  Av
dessa  var  21  s.k. två-åklagardistrikt
och 26 s.k. tre-åklagardistrikt. Mer  än
hälften av landets åklagardistrikt  hade
således  tre eller färre åklagare.  Till
de  83 lokala åklagarmyndigheterna kunde
läggas  sammanlagt 17 kammare i  de  tre
storstadsdi-
strikten.  Antalet lokala  arbetsenheter
uppgick såldes till 100.
Riksåklagarens        beslut         om
kammarindelning          (Riksåklagarens
författningssamling;    RÅFS     1996:3)
innebär    att    de   sammanlagt    100
arbetsenheterna      i      form      av
åklagarmyndigheter eller  åklagarkammare
har   mer  än  halverats  till  42.   En
majoritet av de nya kamrarna har  mellan
10  och  20 åklagare. Ett fåtal  kammare
har  färre än 10 åklagare (t.ex.  Visby,
Nyköping,  Växjö och Karlskrona).  Några
av  storstadskamrarna  har  fler  än  20
åklagare  liksom kamrarna i Uppsala  och
Helsingborg.
En   bärande   tanke  i  Riksåklagarens
beslut om kammarindelning har varit  att
minska   kostnaderna  för  ledning   och
administration inom åklagarväsendet utan
att  för  den skull försämra  åklagarnas
möjligheter  att på ett  effektivt  sätt
bedriva verksamhet även på orter utanför
kammarens   kansliort.   Ansvaret    för
resursfördelning  och personalens  fasta
stationering  ligger  på  överåklagarna.
Dessa     har    genom    Riksåklagarens
föreskrifter    ålagts    att    bedriva
åklagarverksamhet      även      utanför
kansliorten,  på de orter  som  anges  i
Riksåklagarens beslut. Verksamheten  kan
ske  antingen  genom  fast  stationerade
åklagare   (benämnda   lokal  åklagare )
eller  genom  att åklagare kontinuerligt
besöker   orten  t.ex.  i  samband   med
förhandlingar  i tingsrätten  eller  för
kontakter     med    polisen     (främst
förundersökningsledning).
Åklagarverksamhet  bedrivs  således   på
samtliga   orter   som   tidigare   hade
åklagarmyndighet.    Omfattningen     av
verksamheten   varierar   beroende    på
behovet.
På   varje   ort   som  saknar    lokal
åklagare      finns    möjlighet     för
allmänheten  och  andra  att  vid  behov
träffa  en  åklagare.  Det  sker  i   en
särskild  lokal  som  åklagarmyndigheten
disponerar  (oftast i ortens  polishus).
Mottagningstider   m.m.    skall    vara
offentliggjorda  eller utformade  på  av
Riksåklagaren föreskrivet sätt.
Övergången  till den nya organisationen
har   genomförts  med  i  huvudsak  gott
resultat.  Inga oväntade problem  uppkom
men   för  många  berörda  innebar   det
inledningsvis  en  påtagligt   förändrad
arbetssituation.    Omflyttningen     av
personal  till  i vissa  fall  helt  nya
eller  starkt förändrade arbetsuppgifter
samt  omlokaliseringen till i många fall
nya    lokaler    har    skapat    vissa
arbetsbalanser  av främst  administrativ
natur.  En rad olika åtgärder har  satts
in  för  att  lösa  dessa  problem,  som
bedöms  vara övergående. Här  bör  t.ex.
nämnas   en   omfattande  och  förberedd
satsning  på  IT samt ett  genomgripande
program  för  förändrade och förbättrade
arbetsmetoder, det sistnämnda inom ramen
för ett projekt med arbetsnamnet  Oanade
möjligheter .
Riksåklagarens   bedömning    är    att
åklagarreformen  på lokal  nivå  i  allt
väsentlig har kunnat genomföras  på  ett
sådant     sätt    att    kraven     och
förväntningarna   på   en    effektivare
åklagarorganisation  kommer  att   kunna
infrias.
En bidragande orsak till de tillfälliga
arbetsbalanserna  är de  minskningar  av
kanslipersonal som genomförts.  Redan  i
samband     med    planeringen     inför
åklagarreformen  förutsåg  Riksåklagaren
en   minskning   av  de   administrativa
kostnaderna i den nya organisationen. Av
såväl   formella   som  praktiska   skäl
genomfördes       uppsägningar        av
kanslipersonal        först        efter
semesterperioderna,       dvs.       vid
månadsskiftet augusti - september  1996.
Sammanlagt ca 200 personer -  de  flesta
heltidsarbetande  - sades  då  upp  från
sina  anställningar. Det motsvarar  nära
35 % av kanslipersonalen i den regionala
och  lokala  åklagarorganisationen.  All
uppsagd personal har förts över till  en
särskild s.k. omställningsorganisation.
Beträffande            åklagarväsendets
personalsituation  kan  nämnas  att  det
f.n.       i       praktiken       råder
anställningsstopp.   Nyrekrytering    av
åklagare   kan   av   ekonomiska    skäl
återupptas  först under år  1998.  Vissa
minskningar  av  antalet  åklagare  blir
därmed   en  ofrånkomlig  effekt  p.g.a.
pensionsavgångar.    Omedelbart     före
åklagarreformen  fanns  det  totalt  731
åklagare anställda, vilket efter  avdrag
för  tjänstledigheter m.m. motsvarar  ca
670  årsarbetskrafter. Mellan den 1 juli
1996  och  den 31 december 1997 beräknas
ett    30-tal    åklagare    avgå    med
ålderspension.  Från  år  1998  beräknas
därmed  antalet åklagare  omräknat  till
årsarbetskrafter  uppgå  till  ca   640.
Kanslipersonalen  minskar  från  -   som
nämnts   -   ca  510  till   drygt   300
årsarbetskrafter.
Avslutningsvis    kan    anföras    att
åklagarväsendet  efter   ett   mångårigt
organisationsutredande  på  mycket  kort
tid   har   genomgått  en  genomgripande
reformering.  Samtidigt  som  de   yttre
förutsättningarna     har     förändrats
genomförs  nu en kraftfull  omdaning  av
det   inre arbetssättet , främst i  form
av ett utvecklat IT-stöd och mer moderna
arbetsmetoder.  Exempelvis  kommer   ett
system för mål- och resultatstyrning att
införas från den 1 januari 1997.
Ur  organisatorisk  synvinkel  har  den
nödvändiga  samordningen av ledning  och
administration   medfört   en    minskad
bemanning    på    många    orter    där
åklagarväsendet tidigare  hade  personal
fast stationerad. Åklagarkontakterna med
polisen kan emellertid i en del fall  ha
ändrat     karaktär.    Från    tidigare
möjligheter till dagliga kontakter  även
i  frågor  av liten betydelse måste  det
numera  ske  en mer planerad  samverkan,
samtidigt   som  åklagarna  koncentrerar
sina  uppgifter  till  den  allvarligare
brottsligheten. Sammantaget  bedöms  att
kontakterna  med  polisen   kommer   att
utvecklas  under de närmaste åren,  även
på  orter  som  saknar fast stationerade
åklagare.         Ett         omfattande
utvecklingsarbete drivs i  dessa  frågor
av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.
Åtgärder  har vidare vidtagits  för  att
säkerställa   en   god   service    till
allmänheten och goda kontakter med andra
myndigheter.</pre>
<pre>Utskottet  anförde  i  samband  med  att
riksdagen antog riktlinjerna för den  nu
genomförda reformen (1995/96:JuU13)  att
det  var  angeläget  att  så  snart  som
möjligt    genomföra   den    nödvändiga
omorganisationen. Utskottet framhöll att
ett  syfte  med  reformen  var  att  öka
flexibiliteten i åklagarverksamheten  så
att  denna  lättare skall kunna  anpassa
sig      till     verksamheten      inom
domstolsväsendet  och  rättsväsendet   i
övrigt.
Det har endast gått några månader sedan
den  nya  åklagarorganisationen  började
gälla.  Ändå  kan  en  slutsats  av  den
redovisning  som  Riksåklagaren   lämnat
vara  att  omorganisationen inte  endast
genomförts  utan även att de svårigheter
som självklart uppstått angripits på ett
effektivt sätt. Av redovisningen framgår
t.ex.  att  arbetsbalanser  uppstått  på
sina  håll inom organisationen  och  att
åtgärder  vidtagits. Desto mer glädjande
är det att Riksåklagarens egen bedömning
är att reformen kunnat genomföras på ett
sådant     sätt    att    kraven     och
förväntningarna   -  inte   minst   från
riksdagen    -    på   en    effektivare
åklagarorganisation  kommer  att   kunna
infrias.  Enligt  utskottets  mening  är
emellertid frågan om en utvärdering  och
formerna  för den alltför tidigt  väckt.
Utskottet  avstyrker bifall till  motion
Ju301.</pre>
<pre>
Lekmannainflytande inom åklagarväsendet</pre>
<pre>Inom åklagarväsendet finns sedan år 1985
en  rådgivande nämnd hos Riks-åklagaren.
Enligt  instruktionen för  Riksåklagaren
skall nämndens mening inhämtas i ärenden
som   är   av  större  vikt   eller   av
principiell   betydelse.   Riksåklagaren
skall också hålla nämnden informerad  om
verksamheten    inom    åklagarväsendet.
Ärenden där det är fråga om att utöva en
åklagaruppgift  eller   att   pröva   en
tillsynsfråga  i  ett enskilt  fall  får
inte behandlas i nämnden. Nämnden består
av   en   ordförande   och   sju   andra
ledamöter.    Ärendena    föredras    av
riksåklagaren, biträdande  riksåklagaren
eller den tjänsteman riks-
åklagaren bestämmer.
I  motion Ju202 (fp) begärs att det vid
åklagarmyndigheterna inrättas rådgivande
nämnder  bestående av lekmän.  Nämnderna
skall  enligt motionären bl.a.  ha  till
uppgift    att    informera    sig    om
åklagarverksamheten   samt   följa   upp
målbalanser,  ungdomsmål  och  avskrivna
mål m.m.
Statskontoret  föreslog  i  en  rapport
(1992:16)           Översyn           av
åklagarorganisationen  att  det   skulle
inrättas  en rådgivande nämnd vid  varje
åklagarmyndighet. Dessa nämnder skulle i
princip  ha  samma  uppgifter  som   den
nuvarande    rådgivande   nämnden    hos
Riksåklagaren.
Frågan   om  behovet  av  medborgerligt
inflytande  inom  åklagarväsendet   togs
också  upp av Åklagarutredningen -90.  I
sitt   betänkande  (SOU   1992:61)   Ett
reformerat åklagarväsende (del A s.  501
f)  diskuterar  utredningen  frågan  men
lämnar inget förslag med hänsyn till det
utredningsarbete  som  då   bedrevs   av
Kommittén  om förvaltningsmyndigheternas
ledningsformer (dir. 1992:10).
I   sitt   betänkande   (SOU   1993:58)
Effektivare    ledning    i     statliga
myndigheter   lämnar   kommittén    inga
förslag som rör åklagarväsendet.
Vid  riksdagsbehandlingen  år  1995  av
frågan   om   förvaltningsmyndigheternas
ledning                     konstaterade
konstitutionsutskottet (1995/96:KU1) att
Förvaltningspolitiska kommissionen (dir.
1995:93)  har  i  uppdrag  att  göra  en
analys   av  om  nuvarande  former   för
organisation  och  styrning  av  statlig
förvaltning     och    verksamhet     är
ändamålsenliga  i  förhållande  till  de
uppgifter  och  mål  som  fastlagts   av
regering           och          riksdag.
Konstitutionsutskottet     ansåg     det
naturligt  att bl.a. frågor om  starkare
lekmannainflytande   när   det    gäller
förvalt-ningsmyndigheternas
ledningsformer också skulle aktualiseras
i kommissionens arbete.
Justitieutskottet behandlade våren 1988
en  motion där det begärdes en utredning
av  frågan  om  ett större medborgerligt
inflytande   på   regional   nivå   inom
åklagarväsendet.
Utskottet   (JuU   1987/88:28   s.   5)
avstyrkte  i sitt av riksdagen  godkända
betänkande bifall till motionen.  I  sin
motivering noterade utskottet bl.a.  att
kravet   på   parlamentarisk   insyn   i
åklagarverksamheten  på   regional   och
lokal nivå kunde sägas vara tillgodosett
genom  den  lekmannamedverkan  som  sker
genom den rådgivande nämndens verksamhet
hos  Riksåklagaren;  nämndens  medverkan
avser     ju     även     Riksåklagarens
tillsynsverksamhet.    Utskottet    hade
emellertid  en  positiv grundinställning
till       medborgarinflytande      inom
åklagarväsendet men var inte berett  att
då tillstyrka den begärda utredningen.
Utskottet  har alltjämt denna  positiva
grundinställning      till       frågan.
Förvaltningspolitiska       kommissionen
kommer  att  överväga  bl.a.  frågan  om
lekmannainflytande                     i
förvaltningsmyndigheterna. Motion  Ju202
bör  nu  inte föranleda något riksdagens
åtgärd. Utskottet avstyrker bifall  till
motionen.</pre>
<pre>
Beivrandet av oljeutsläpp m.m.</pre>
<pre>Enligt   regeringen   (prop.   1996/97:1
utg.omr.    6   avsnitt   C    1)    har
oljeutsläppen  i svenska farvatten  ökat
under  år 1995 jämfört med år 1994,  och
det bedöms som tidigare år bl.a. bero på
att   den   ökande   fartygstrafiken   i
Östersjön till stor del sker med  fartyg
av  bristande kvalitet, s.k. substandard
ships.
I   Sverige  finns  lagbestämmelser  om
förorening  från fartyg huvudsakligen  i
lagen   (1980:424)   om   åtgärder   mot
förorening från fartyg. Befogenheter att
ingripa   enligt   lagen   har    främst
Sjöfartsverket  och  Kustbevakningen.  I
lagen   finns   även   bestämmelser   om
vattenföroreningsavgift. En sådan avgift
kan   tas  ut  om  det  har  skett   ett
otillåtet  utsläpp av  olja.  Frågor  om
vattenföroreningsavgift    prövas     av
Kustbevakningen.
I   två  motioner  tas  upp  frågan  om
Kustbevakningens befogenheter att  delta
i   brottsutredningen  när  det   gäller
oljeutsläpp  från fartyg  till  havs.  I
motion    Ju304    (s)    begärs     att
Kustbevakningen   ges   befogenhet   att
handha hela brottsutredningen fram  till
dess  att  åklagaren  tar  ställning   i
åtalsfrågan. I motion U801  (kd)  anförs
att  Kustbevakningen och åklagarväsendet
bör   ges   resurser  för   att   beivra
miljöbrott som begås på Östersjön.
I  motion  Ju901 (m) finns ett  allmänt
hållet  yrkande  om  att  åklagare,  som
förundersökningsledare,     skall     få
befogenheter  att  begära  biträde  från
andra   myndigheter   än   polisen   vid
förundersökning  i brottmål,  exempelvis
vid ekobrottslighet.
Rättegångsbalkens       regler       om
förundersökning  finns  i  23  kap.  Där
stadgas        inledningsvis         att
förundersökning skall inledas  så  snart
det på grund av angivelse eller av annat
skäl  finns anledning anta att ett brott
som hör under allmänt åtal har förövats.
Förundersökning      inleds       enligt
bestämmelserna  av polismyndighet  eller
åklagaren.    Har   den    inletts    av
polismyndigheten och är  saken  inte  av
enkel  beskaffenhet skall  ledningen  av
förundersökningen övertas  av  åklagaren
så  snart  någon skäligen kan misstänkas
för brottet. När förundersökning leds av
åklagare  får  han  vid  undersökningens
verkställande    anlita    biträde    av
polismyndighet  och uppdra  åt  polisman
att   vidta   åtgärder  som   hör   till
utredningen.
Vid   förundersökning  i  brottmål   om
oljeutsläpp    gäller    de     allmänna
bestämmelserna i rättegångsbalken.
För varusmugglingsmål finns däremot  en
särreglering där tullmyndighet enligt 13
§   varusmugglingslagen  (1960:418)  har
generell      rätt      att       inleda
förundersökning.   Har    undersökningen
inletts av tullmyndigheten gäller vad  i
rättegångsbalken    är    stadgat     om
undersökningsledare. Är  saken  inte  av
enkel   beskaffenhet   skall   ledningen
övertas  av  åklagare,  så  snart  någon
skäligen  kan  misstänkas  för  brottet.
Åklagaren  skall  också  eljest   överta
ledningen   när  det  är   påkallat   av
särskilda skäl. Åklagaren får också, när
förundersökningen leds av tullmyndighet,
meddela        anvisningar       rörande
undersökningens bedrivande.
Brott  mot  varusmugglingslagen  utreds
vid  särskilda tullkriminalenheter  inom
tullmyndigheterna.    Personalen     vid
tullkriminalen är tulltjänstemän som har
fått   kompletterande   utbildning   för
handläggning av brottsutredningar.  1986
års  varusmugglingsutredning konstaterar
i    sitt   betänkande   (SOU   1991:84)
Smuggling och tullbedrägeri att  tullens
förundersökningsverksamhet  bedrivs   på
ett   ändamålsenligt  sätt.  Utredningen
föreslår att tullmyndigheterna ges  rätt
att  inleda  förundersökning  också  vid
misstanke  om  brott mot bestämmelser  i
tullagstiftningen. Frågan  övervägs  för
närvarande i regeringskansliet.
Även    för    skattebrottmålen     har
diskuterats en ordning liknande den  som
gäller      för     varusmugglingsbrott.
Riksskatteverket  har i  sin  fördjupade
anslagsframställning   föreslagit    att
skattemyndigheterna  ges  möjlighet  att
under åklagares ledning medverka i vissa
brottsutredningar och dessutom ges vissa
utökade  befogenheter  när  det   gäller
efterforskning. I rapporten (Ds  1996:1)
Effektivare ekobrottsbekämpning  uttalar
sig  regeringens ekobrottsberedning  för
en       s.k.      skattekriminalreform,
innebärande  att det skulle  byggas  upp
särskilda  skattekriminalenheter  knutna
till       skattemyndigheterna       för
handläggning av skattebrottsutredningar.
Hit   kan  också,  anförs  det,   räknas
utredningar      om      brott       mot
uppbördslagstiftningen  m.m.  Förebilden
är     den     nyss    nämnda    svenska
tullkriminalverksamheten.    Beredningen
utreder  för närvarande denna fråga  och
väntas   komma  med  ett  förslag   till
årsskiftet.
I   budgetpropositionen   (utg.omr.   3
avsnitt   3.2)  ställer  sig  regeringen
bakom  beredningens  principförslag  och
bedömer     att     skatteförvaltningens
uppgifter  bör utvidgas i  den  riktning
som Ekobrottsberedningen föreslagit.
Brottsutredningen eller förundersökning
i  brottmål,  vilken är  den  vedertagna
terminologin  för denna verksamhet,  har
två  huvudsakliga syften. Det ena är att
utreda   om   något  brott  har   blivit
begånget, vem som i så fall skäligen kan
misstänkas  för brottet och  att  skaffa
tillräckligt  material för bedömning  av
frågan  om åtal skall väckas. Det  andra
huvudsyftet är att bereda målet  så  att
bevisningen   kan  förebringas   i   ett
sammanhang    vid    huvudförhandlingen.
Härutöver   skall  den  misstänkte   ges
inblick   i   det   bevismaterial    som
föreligger mot honom. Han har  därigenom
möjlighet  att få till stånd  eventuella
kompletteringar av utredningen och kan i
övrigt förbereda sitt försvar inför  den
kommande rättegången.
Förundersökning företas i  två  skeden.
Under   det  första  skedet   görs   det
spanings-    och   efterforskningsarbete
varigenom skall utredas om ett brott har
blivit begånget och vem som skäligen kan
misstänkas för brottet. Det andra skedet
utgörs  av  den utredning som  äger  rum
sedan   någon   blivit   misstänkt   för
brottet.   Denna   tidpunkt   är   bl.a.
avgörande  för frågan om vem  som  skall
leda förundersökningen.
Kustbevakningen  är en civil  myndighet
med  uppgift  att utföra  sjöövervakning
och       annan      kontroll-       och
tillsynsverksamhet.      Kustbevakningen
svarar  för miljöräddningstjänsten  till
sjöss       och       medverkar        i
sjöräddningstjänsten.
Kustbevakningen  består organisatoriskt
av  en  central ledning, fyra  regionala
ledningar  samt  en lokal  organisation.
Den centrala ledningen är stationerad  i
Karlskrona   och   regionledningarna   i
Härnösand,  Stockholm,  Karlskrona   och
Göteborg.   Förutom   i   Stockholm   är
regionledningarna  samlokaliserade   med
respektive  marinkommando.  Den   lokala
organisationen består av  30  kust-  och
flygstationer.
Enligt     lagen     (1982:395)      om
Kustbevakningens medverkan vid  polisiär
övervakning          (LKP)           har
kustbevakningstjänsteman     i      viss
utsträckning   samma   befogenhet    som
polisman  vid  brottsutredning  när  det
gäller bl.a. oljeutsläpp.
Kustbevakningen  har ett  självständigt
ansvar  att ingripa - dvs. utan  begäran
från  polis eller annan - vid  misstanke
om   tullbrott  och  brott  mot   sådana
föreskrifter som uppräknas i LKP,  bl.a.
åtgärder   mot   vattenförorening   från
fartyg.  Kustbevakningens ingripanden  i
de  i  LKP  uppräknade  fallen  omfattar
befogenhetsmässigt  de   uppgifter   som
inledningsvis      kan      ske      vid
brottsutredning, nämligen bl.a.  förhör,
gripande, husrannsakan för att eftersöka
den   som   skall   gripas   eller   att
verkställa  beslag med stöd av  i  lagen
angivna bestämmelser i rättegångsbalken.
Dessa  befogenheter får utövas endast  i
omedelbar  anslutning till  den  gärning
som  föranleder åtgärden och får  endast
utövas  av kustbevakningstjänstemän  som
uppfyller  de krav regeringen eller  den
myndighet      regeringen      bestämmer
föreskriver i fråga om tjänsteställning,
utbildning och erfarenhet eller i  annat
avseende.  Kustbevakningens befogenheter
härvidlag utökades från den 1 juli  1996
till  att  omfatta  också  misstanke  om
brott  mot  föreskrifterna om utlännings
inresa  till eller utresa från  Sverige.
Med  stöd  av  lagen kan Kustbevakningen
även   stoppa,  visitera  och   inbringa
fartyg.  Bestämmelserna kräver i princip
misstanke om brott.
Samtliga   åtgärder   skall   skyndsamt
anmälas till polismyndighet, och  därmed
övertas  ärendet av polisen.  I  samband
med    att    lagen    tillkom    (prop.
1981/82:114, JuU48, rskr. 296)  uttalade
föredragande  departementschefen  (prop.
s.  23) att syftet med lagförslaget  var
att  göra  det möjligt för tjänstemännen
vid   Kustbevakningen  att  göra  snabba
ingripanden  till sjöss  i  de  fall  då
polis    inte   är   tillgänglig.    Den
grundläggande uppgiften att bekämpa  och
utreda brott låg alltjämt, anfördes det,
på polisen. Med anledning härav infördes
den     nyss    nämnda    regeln     att
Kustbevakningen skyndsamt  skall  anmäla
ett ingripande till polisen. När anmälan
kommit      in     till     vederbörande
polismyndighet  ankommer  på  denna  att
överta   ansvaret  för   den   fortsatta
handläggningen.
Kustbevakningens agerande i dessa  fall
kan  beskrivas som medverkan i  polisiär
verksamhet. Vid förundersökning  rörande
brott  mot de föreskrifter som uppräknas
i    lagen    får    åklagaren,    eller
polismyndigheten,  om  det  är  den  som
leder undersökningen, anlita biträde  av
Kustbevakningen    eller    uppdra    åt
kustbevakningstjänsteman  att  vidta  de
särskilda   åtgärder  som   behövs   för
undersökningen, om det är  lämpligt  med
hänsyn till omständigheterna.
Sjöverksamhetskommittén  har   i   sitt
betänkande    (SOU   1996:41)    Statens
maritima   verksamhet  sett   över   den
verksamhet   som  bedrivs  av   marinen,
Kustbevakningen,   Sjöfartsverket    och
Sjöpolisen  och bedömt om den inriktning
som       hittills       gällt       för
myndighetsuppgifterna    inom    statens
maritima   verksamhet   fortfarande   är
ändamålsenlig i alla delar eller  om  en
förskjutning    av   tyngdpunkten    och
insatserna mot något uppgiftsområde  bör
ske.
Kommittén      anser     att      såväl
Kustbevakningen   som   Sjöpolisen   bör
finnas  kvar  med i huvudsak oförändrade
arbetsuppgifter.   Kommitténs   konkreta
förslag  är  bl.a. dels att ett  uppdrag
ges     till     Kustbevakningen     och
Rikspolisstyrelsen     att      utveckla
samverkan    mellan    Sjöpolisen    och
Kustbevakningen,        dels         att
Kustbevakningen  ges  utökade  polisiära
befogenheter   att,   på   begäran    av
polismyndighet, ingripa  vid  misstänkta
regelöverträdelser   till   sjöss.   Här
framhålls att Kustbevakningen  inte  bör
ha  ansvaret för den del av polisarbetet
som   omfattar  underrättelsetjänst  och
utredningsverksamhet. Det saknas,  anser
kommittén,    skäl   att    bygga    upp
ytterligare  en  sådan organisation  vid
sidan av polisens.
Regeringen  har  i  budgetpropositionen
(utg.omr.     6)     redovisat      sitt
ställningstagande    till    delar    av
förslagen. Kommitténs förslag om utökade
polisiära        befogenheter        för
Kustbevakningen,     möjligheter     för
Kustbevakningen att utfärda  ordningsbot
och en översyn av författningar m.m. som
reglerar  Kustbevakningens  befogenheter
skall  dock  bli  föremål  för  fortsatt
beredning inom regeringskansliet.
Mot bakgrund av att Sverige ratificerat
Förenta  nationernas havsrättskonvention
har  införts  en  ny lag  (1996:517)  om
begränsning av tillämpningen  av  svensk
lag  vad gäller vissa brott begångna  på
utländska   fartyg  (prop.  1995/96:140,
UU17, rskr. 271). Lagen medför att brott
som  innebär en förorening av den marina
miljön  endast kan bestraffas med  böter
om  brottet begåtts på ett fartyg som är
registrerat i en främmande stat och  som
befinner   sig   utanför  svenska   inre
vatten.   Undantag   gäller   dock   för
uppsåtliga och allvarliga föroreningar i
territorialhavet. Som en  konsekvens  av
att  endast  böter kan dömas  ut  saknas
till följd av bestämmelserna i 2 kap.  2
och  3  §§  brottsbalken svensk domsrätt
för dessa gärningar.
Riksdagen          uttalade           i
lagstiftningsärendet   att    regeringen
borde    vidta    åtgärder    för    att
effektivisera det rättsliga  förfarandet
när  det  gäller att beivra oljeutsläpp.
Riksdagen   ansåg  bl.a.   att   det   i
vattenföroreningslagen  bör  tas  in  en
bestämmelse om domsrätt även beträffande
de  fall där domsrätt saknas på grund av
reglerna i begränsningslagen jämfört med
de  ovannämnda  reglerna i brottsbalken.
Riksdagen      ansåg     vidare      att
ansträngningar bör göras att åtala  fler
fall     av     olagliga    oljeutsläpp.
Indrivningsförfarandet beträffande såväl
utdömda  böter  som  av  Kustbevakningen
ålagd    vattenföroreningsavgift   borde
också    enligt   riksdagens   uttalande
effektiviseras.
Regeringen  har  den 24  oktober  i  år
tillsatt  en  särskilt  utredare   (dir.
1996:82)   med  uppgift  att   göra   en
utvärdering  av gällande regler  för  de
ingripanden som kan bli aktuella när ett
oljeutsläpp   har  skett   till   sjöss.
Utredaren  skall göra en översyn  av  de
författningar som finns på området  samt
föreslå  åtgärder för att  effektivisera
det   rättsliga  beivrandet   av   dessa
utsläpp. Utredaren skall bl.a. kartlägga
förekomsten  av  oljeutsläpp  och  andra
utsläpp   av   förorenande  ämnen   inom
Sveriges  sjöterritorium och  ekonomiska
zon   under   de   senaste   åren.    En
redovisning  skall lämnas  av  i  vilken
omfattning dessa utsläpp har  lett  till
straffrättsliga eller andra  ingripanden
från  berörda myndigheter. Redovisningen
skall   även   omfatta  en   analys   av
anledningen  till att inte alla  utsläpp
föranlett  något sådant  ingripande.  På
grundval    av    kartläggningen     och
redovisningen      skall       utredaren
identifiera   de  svårigheter   som   är
förknippade  med  att  vidta   rättsliga
åtgärder   med  anledning  av   olagliga
oljeutsläpp   och   andra   utsläpp   av
förorenande ämnen till sjöss.  Utredaren
skall  med  utgångspunkt  i  detta  även
påpeka  eventuella brister i de  berörda
myndigheternas verksamhet i nu  aktuella
hänseenden.   I  uppdraget   ingår   att
utredaren  skall lämna  förslag  på  hur
frågan om svensk domsrätt kan lösas  när
det   gäller  olagliga  oljeutsläpp  och
andra  utsläpp av förorenande ämnen  som
skett   från  utländska  fartyg  i   den
ekonomiska  zonen. Utredaren  kan  lämna
delbetänkanden   och   skall    redovisa
resultatet av sitt arbete senast den  31
december 1997.
Med  anledning  av  yrkandet  i  motion
Ju304   om   utökade  befogenheter   för
Kustbevakningen  när  det   gäller   att
bedriva  förundersökning och yrkandet  i
motion   U801   om  mer  resurser   till
Kustbevakningen och åklagarväsendet  för
att  beivra oljeutsläpp i Östersjön vill
utskottet anföra följande.
Som  utskottet uttalade i sitt yttrande
(1995/96:JuU9y) till utrikesutskottet  i
samband     med     tillträdande      av
havsrättskonventionen är det  nödvändigt
att   snarast  vidta  åtgärder  för  att
effektivisera det rättsliga  förfarandet
när det gäller att beivra oljeutsläpp  i
bl.a.  Östersjön. Utskottet  ser  därför
med  tillfredsställelse  att  regeringen
tillkallat en särskild utredare för  att
se  över dessa frågor. Enligt utskottets
mening  bör  emellertid  ytterligare  en
tanke            prövas,           trots
Sjöverksamhetskommitténs        motsatta
förslag    härvidlag,    nämligen     om
Kustbevakningen   skulle    kunna    ges
befogenheter att i vissa fall t.ex.  vid
oljeutsläpp till havs inleda och bedriva
förundersökning  i likhet  med  vad  som
gäller  för tullmyndighet när det gäller
varusmugglingsmål.
I  regel upptäcks oljeutsläpp i samband
med Kustbevakningens sjöövervakning, och
det    är    således    personal    från
Kustbevakningen som då  får  den  första
kontakten  med  brotten. Kustbevakningen
har ju redan en del befogenheter i detta
skede  som  framgått ovan, nämligen  att
innan   förundersökning  inletts   hålla
förhör m.m. Om Kustbevakningen får  vara
undersökningsledare  vid   vissa   brott
vinner   man  den  fördelen  att   såväl
undersökningsledare                  som
undersökningspersonal   tillhör    samma
myndighet,  vilket kan  vara  ägnat  att
främja   ett   smidigt   samarbete   vid
förundersökningen.      Här       skulle
effektivitetsvinster och tidsbesparingar
kunna  uppnås. Frågan om när och i vilka
fall  åklagaren  även i  dessa  mål  bör
inträda  som förundersökningsledare  bör
givetvis   också  övervägas.   Här   kan
reglerna   i  varusmugglingslagen   vara
vägledande.  Utskottet anser  att  dessa
frågor bör övervägas i linje med vad som
förespråkas     i     motion      Ju304.
Övervägandena bör lämpligen ske  av  den
nyss  nämnde särskilde utredaren  och  i
samband  härmed  bör  givetvis,   vilket
eftersträvas     i     motion      U801,
resursfrågorna       belysas.       Även
kompetensnivån                       hos
kustbevakningstjänstemännen   måste    i
sammanhanget ses över. Vad utskottet  nu
med  anledning av motionerna  Ju304  och
U801  uttalat  bör  riksdagen  som   sin
mening ge regeringen till känna.
När det gäller det allmänna yrkandet  i
motion  Ju901  om  att  åklagaren,   som
förundersökningsledare,     skall     ha
befogenhet  att anlita biträde  även  av
andra   myndigheter   än   polisen   för
brottsutredningen     kan      utskottet
konstatera  dels  att  detta  redan   är
fallet när det gäller varusmugglingsmål,
dels  att  överväganden om ett  liknande
förfarande  skall utredas både  när  det
gäller     skattebrottmål    och     vid
oljeutsläpp eller annan förorening  till
sjöss. Motionsyrkandet får därmed  anses
delvis  tillgodosett. Någon  ytterligare
åtgärd  är inte påkallad för närvarande.
Motionen avstyrks i nu behandlad del.</pre>
<pre>Domstolsväsendet m.m.</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Domstolsväsendets uppgift är  att  utöva
rättskipning. Härtill kommer  ett  antal
avgränsade     uppgifter     av      mer
rättsvårdande  natur.  Ett  övergripande
mål  för verksamheten är att domstolarna
på  ett rättssäkert sätt och inom rimlig
tid  skall avgöra de mål och ärenden som
de har att handlägga.
Domstolsverket        är        central
förvaltningsmyndighet  för  de  allmänna
domstolarna,         de         allmänna
förvaltningsdomstolarna,  arrende-   och
hyresnämnderna,   Rättshjälpsmyndigheten
och  de allmänna advokatbyråerna. Verket
har  vidare  till  uppgift  att  på  det
allmännas vägnar föra talan mot beslut i
rättshjälpsfrågor.</pre>
<pre>
Anslaget till domstolsväsendet m.m.</pre>
<pre>Från anslaget betalas kostnaderna för de
allmänna    domstolarna,   de   allmänna
förvaltningsdomstolarna, hyresnämnderna,
arrendenämnderna,   Domstolsverket   och
Rättshjälpsmyndigheten. Dessutom betalas
kostnader   för   vissa   uppdrag    som
juristerna      vid     de      allmänna
advokatbyråerna                   enligt
författningsbestämmelser   bör   utföra,
exempelvis  som  likvidator,  förmyndare
eller  god  man.  Från anslaget  betalas
även   vissa  domstolskostnader,   t.ex.
kostnader    för   förvaltararvoden    i
konkurser och kostnader för tolk.
I  budgetpropositionen anför regeringen
att  den  resultatinformation som  finns
inte  ger tillräckligt underlag  för  en
bedömning av om domstolarna uppfyllt det
övergripande målet att domstolarna skall
avgöra de mål och ärenden som de har att
handlägga  på ett rättssäkert  sätt  och
inom   rimlig  tid.  Arbetet   med   att
formulera  relevanta verksamhetsmål  och
återrapporteringskrav     har     därför
intensifierats.  Detta   kommer   enligt
regeringens  uppfattning att  successivt
förbättra resultatinformationen.
Det  underlag  som finns  talar  enligt
regeringen   för  att  situationen   vad
gäller omloppstider och balanser för mål
och   ärenden   är   tillfredsställande.
Arbetsbelastningen har dock inte minskat
i   samma   utsträckning   som   antalet
inkommande  mål  och  ärenden.  Så   har
domstolarna  t.ex. tillförts  ett  stort
antal  nya  måltyper  varav  många   med
anknytning   till  EG-rätten.   De   nya
måltyperna   ställer  enligt  regeringen
ökade krav på domstolarnas kompetens och
innebär att det övergångsvis krävs stora
utbildningsinsatser.
Enligt  regeringen  är  det  svårt  att
bedöma hur domstolarnas arbetsbelastning
kommer  att förändras under de  närmaste
åren. Det finns omständigheter som talar
för  förändringar både  i  sänkande  och
höjande  riktning.  I  höjande  riktning
verkar    t.ex.   1996   års    allmänna
fastighetstaxering  som  kan  komma  att
leda  till  att ett mycket  stort  antal
fastighetstaxeringsmål  kommer  in  till
länsrätterna under år 1997.  Vidare  kan
den  satsning som görs inom bl.a. polis-
och åklagarväsendena för att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten leda till fler
mål vid domstolarna. I sänkande riktning
verkar   enligt  regeringen   t.ex.   de
regeländringar som kan bli en  följd  av
Hovrättsprocessutredningens förslag  och
den     utökade     användningen      av
strafföreläggande   som    föreslås    i
proposition 1996/97:8 och som  riksdagen
nyligen  fattat beslut om  (JuU4,  rskr.
39).
Domstolsverkets övergripande mål är att
med    iakttagande    av    domstolarnas
självständighet  enligt  regeringsformen
se   till  att  domstolarnas  verksamhet
bedrivs  effektivt.  Domstolsverket  har
under    år    1995   infört    en    ny
enhetsindelning som förväntas leda  till
att  organisationen bättre anpassas till
verkets uppgifter. Regeringens bedömning
är  att  Domstolsverket genom att  bl.a.
fördela   resurserna  till  domstolarna,
utveckla    ADB-systemen   och    stödja
domstolarna  vad  gäller  administrativa
frågor  har  medverkat  till  att   göra
domstolarnas verksamhet mer effektiv och
rationell.
Rättshjälpsmyndighetens uppgift är  att
hantera  rättshjälpsfrågor  snabbt   och
korrekt  samt  att  i övrigt  lämna  god
service   rörande   rättshjälp.   Enligt
propositionen har Rättshjälpsmyndigheten
uppnått verksamhetsmålen. De problem med
ADB-hanteringen  som  förekommer   sedan
flera år har dock tilltagit.
I   budgetpropositionen  redovisas  att
domstolsväsendet    under     budgetåren
1992/93-1994/95 byggt upp  ett  relativt
stort  anslagsöverskott, ca 260 miljoner
kronor.
För  innevarande  budgetår  har  enligt
propositionen    domstolsväsendet    ett
besparingsbeting på 89  miljoner  kronor
(avseende  tolv månader). Samtidigt  har
s.k.  engångsanvisningar motsvarande  ca
43 miljoner kronor upphört. Utöver detta
innebär   ett  antal  politiska   beslut
(bl.a. fastighetsskatt på kontorslokaler
och    produktivitetskrav)   och   andra
händelser  (bl.a  löneavtal  och   ökade
investeringskostnader)  att  behovet  av
att   sänka   kostnadsnivån   ökat   med
ytterligare ca 130 miljoner kronor.  För
innevarande budgetår rör det sig  alltså
sammanlagt om drygt 260 miljoner kronor.
Domstolsväsendet     kommer      enligt
budgetpropositionen  under   innevarande
budgetår att minska kostnadsnivån med ca
180  miljoner  kronor.  Detta  klaras  i
första  hand  genom personalminskningar.
Resterande  del  av  behovet  att  sänka
kostnadsnivån  (ca 80  miljoner  kronor)
har  finansierats  med  anslagssparande.
Anslagssparandet  har alltså  gjort  det
möjligt  för domstolarna att  skjuta  en
del av behovet att sänka kostnaderna  på
framtiden.
För   budgetåret  1997   skall   enligt
regeringen  det övergripande målet  vara
att  domstolarna skall  avgöra  mål  och
ärenden på ett rättssäkert och effektivt
sätt.  Skälet till att målet  modifieras
något  är  enligt regeringen att  rimlig
tid inte behöver anges särskilt eftersom
det  är en del av rättssäkerheten  medan
det  däremot behöver klargöras att målet
även omfattar effektiviteten.
År  1997 kommer domstolarnas behov  att
sänka  sina kostnader att uppgå till  ca
50  miljoner kronor utöver redan  nämnda
80   miljoner  kronor,  som  innevarande
budgetår        finansierats         med
ianspråktagande  av anslagssparande.  Om
domstolsväsendet   skall   kunna   klara
sänkningen  av  kostnadsnivån  utan  att
verksamheten påverkas negativt krävs det
enligt       regeringen      ytterligare
effektiviseringsarbete,   reformer   och
regeländringar.    Detta    förhållande,
tillsammans med den osäkerhet som  finns
om hur antalet mål och ärenden utvecklar
sig kommande år, gör att regeringen inte
föreslår  några ytterligare  besparingar
inom   domstolsväsendets   område    för
budgetåret   1997.  Regeringen   bedömer
vidare  att domstolsväsendet inte heller
budgetåret   1998  bör   åläggas   några
besparingar.
I  budgetpropositionen föreslås sålunda
att riksdagen till domstolsväsendet m.m.
för    budgetåret   1997   anvisar   ett
ramanslag om 2 916 184 000 kr.
I motion Ju924 föreslås en minskning av
anslaget med 5 miljoner kronor som avses
belasta        verksamheten         inom
Domstolsverket.
Anslagsyrkandena   behandlas   ovan   i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>
Reformarbetet</pre>
<pre>Inom domstolsväsendet har sedan några år
pågått       ett      brett      upplagt
rationaliserings-  och förändringsarbete
som syftar till att domstolsverksamheten
skall renodlas och koncentreras till  de
dömande   uppgifterna.  Tyngdpunkten   i
rättskipningen  skall  ligga  i   första
instans.
En  beaktansvärd  del av  reformarbetet
har     byggt     på     förslag     som
Domstolsutredningen      lämnade       i
betänkandet  (SOU 1991:106)  Domstolarna
inför 2000-talet. Förslagen är numera  i
stora  delar genomförda. Ett par viktiga
reformer     gäller    införandet     av
tvåpartsprocess, en ny instansordning  i
de allmänna förvaltningsdomstolarna samt
införandet av en ny lag om dom-
stolsärenden.
Genomförandet                        av
instansordningsreformen           (prop.
1995/96:22,  JuU7,  rskr.  55  och   56)
innebär  att länsrätt numera  är  första
domstolsinstans  för i stort  sett  alla
måltyper       i       de       allmänna
förvaltningsdomstolarna.        Reformen
innebär     vidare    att    krav     på
prövningstillstånd   införts   i   ledet
mellan   länsrätt   och   kammarrätt   i
flertalet måltyper.
Den nya lagen om domstolsärenden (prop.
1995/96:115,  JuU17,  rskr.  193),   som
reglerar förfarandet vid handläggning av
ärenden   i   de  allmänna  domstolarna,
innebär   en  betydligt  mer  detaljerad
reglering än i den tidigare ärendelagen.
Syftet är att åstadkomma en ordning  som
är  bättre avpassad för ärenden  av  mer
kvalificerat   slag.   Exempelvis    kan
tingsrätterna oftare än tidigare  avgöra
ärenden med endast en lagfaren domare  i
stället   för  med  flera   sådana   och
möjligheterna  att avgöra  ärenden  utan
skriftväxling har utvidgats. Vidare  har
möjligheterna        att        delegera
arbetsuppgifter till kanslipersonal  vid
domstolarna  utvidgats till att  omfatta
enkla   ärenden  om  bouppteckning   och
arvsskatt.
När   det  gäller  ännu  ej  genomförda
reformer   kan   nämnas  att   riksdagen
nyligen   fattat   beslut   om    utökad
användning av strafföreläggande. De  nya
bestämmelserna    syftar    till     att
domstolsprövningen     och     därigenom
domstolens  resurser  skall  förbehållas
sådana  mål  där parterna inte  är  ense
eller   som   avser   allvarliga   eller
komplicerade brott.
Bland    Domstolsutredningens   förslag
finns  också frågor som rör domstolarnas
organisation     och     administration,
exempelvis den organisatoriska hemvisten
för    bouppteckningsverksamheten    och
inskrivningsmyndigheterna.
Domstolsutredningen föreslog sålunda att
hanteringen   av   bouppteckningar   och
arvsskatt   skulle   föras   över   till
skattemyndigheterna.     En     särskild
utredare  har  nu i uppgift  att,  under
förutsättning att skattläggning  av  arv
flyttas    från    tingsrätterna    till
skattemyndigheterna, ta  ställning  till
ett     flertal    frågor    som     rör
bouppteckningsverksamheten         (dir.
1996:18). De frågor som föranleds av  en
överföring av arvsskattehanteringen till
skattemyndigheterna skall behandlas  med
förtur.  Ett  delbetänkande  härom   har
nyligen   presenterats,  (SOU  1996:160)
Bouppteckningar   och    arvsskatt.    I
betänkandet föreslås att tings-rätternas
befattning  med  bouppteckningar  bör  i
princip  helt upphöra. Skattemyndigheten
bör i framtiden fatta såväl besluten att
registrera      bouppteckningar      och
dödsboanmälningar som besluten  i  fråga
om  arvsskatt. Arvs- och gåvoskattemålen
bör   enligt  betänkandet  i   framtiden
överklagas  till  förvaltningsdomstol  i
stället  för  som  nu  prövas  i  allmän
domstol. Reformen beräknas kunna träda i
kraft   tidigast  den  1  januari  2000.
Beträffande   inskriv-ningsmyndigheterna
har  regeringen  gett  Domstolsverket  i
uppdrag     att     i     samråd     med
Lantmäteriverket  lämna   förslag   till
inskrivningsmyndigheternas      framtida
organisation.    Domstolsverket    skall
redovisa   uppdraget   senast   den   20
december 1996.
Uppdragen angående boupptecknings-  och
inskrivningsverksamhetens       framtida
organisation har samband med den uppgift
som     den     år    1995     tillsatta
Domstolskommittén  har  i  fråga  om  en
översyn     av    den    organisatoriska
strukturen inom domstolsväsendet. Enligt
direktiven    (dir.   1995:102)    skall
kommittén  nämligen utgå från att  bl.a.
inskrivningsväsendet                 och
bouppteckningsverksamheten  i  framtiden
inte skall ligga kvar hos tingsrätterna.
Kommittén  skall  också  utgå  från  att
hyres-  och arrendenämndernas verksamhet
kommer      att      integreras      med
tingsrätternas.  Den frågan  bereds  för
närvarande inom regeringskansliet.
I   övrigt  anges  i  direktiven   till
Domstolskommittén  att  översynen  skall
göras   med  utgångspunkt  i  de  ökande
kraven     på    domstolarnas,    främst
underrätternas,  kompetens  och  förmåga
att  handlägga  allt  svårare  mål  samt
kraven    på   rationaliseringar    inom
domstolsväsendet.  I  en  första   etapp
skall kommittén lämna förslag till en ny
organisation  för  domstolsväsendet  som
helhet.
För närvarande pågår också överväganden
om   ett   effektivare   förfarande    i
hovrätterna.  Hovrättsprocessutredningen
föreslog  i  betänkandet (SOU  1995:124)
Ett  reformerat hovrättsförfarande bl.a.
att  ett  system med generellt  krav  på
prövningstillstånd skall införas i ledet
mellan tingsrätt och hovrätt. Syftet med
förslaget  är  att  målen  skall   kunna
avgöras   på   ett  snabbare   och   mer
ändamålsenligt sätt och att hovrätternas
resurser  skall kunna koncentreras  till
de  mer  svårbedömda  och  kvalificerade
målen.  Utredningens förslag är  föremål
för  beredning  inom  regeringskansliet.
Enligt  vad  utskottet  erfarit  kan  en
proposition  i  ämnet  förväntas   under
våren 1997.
Som  ett  led  i  en fortsatt  etappvis
översyn  av  förvaltningsprocessen   har
Justitiedepartementet i promemorian  (Ds
1996:40)           Översyn            av
förvaltningsprocessen  lagt   fram   ett
antal  förslag  som har till  syfte  att
effektivisera        processen         i
förvaltningsdomstolarna.       Förslagen
innebär  bl.a.  ändrade domförhetsregler
och   mer   flexibla   forumregler   för
kammarrätter och länsrätter. Promemorian
har  remissbehandlats och en proposition
i frågan är aviserad till våren 1997.
En  del  av  det rationaliseringsarbete
som   skett  inom  domstolsväsendet  har
bedrivits på myndighetsnivå. Under  lång
tid     har     det,    främst     under
Domstolsverkets ledning,  sålunda  skett
ett   arbete   som   syftat   till   att
rationalisera,   förenkla    och    göra
domstolarnas  mål-  och  ärendehantering
effektivare.  Ett exempel  på  detta  är
införandet     av    ett     databaserat
målhanteringssystem      (MÅHS)      vid
tingsrätterna och länsrätterna. Vid  ett
tämligen  stort  antal  tingsrätter  och
länsrätter   har  MÅHS  redan   införts.
Arbetet   med  MÅHS  drivs  vidare   med
inriktning  dels  på  att  utveckla  och
förbättra  den befintliga versionen  för
underrätterna,   dels   på   att   skapa
anpassade versioner för överrätterna och
för de största hyresnämnderna.</pre>
<pre>
Domstolsorganisationen</pre>
<pre>Som      nyss     redovisats      syftar
rationaliserings- och förändringsarbetet
inom    domstolsväsendet    till     att
domstolsverksamheten skall renodlas  och
koncentreras  på de dömande uppgifterna.
Vidare     skall     tyngdpunkten      i
rättskipningen  ligga i första  instans.
En   utgångspunkt  för   den   särskilda
översyn  av  domstolsorganisationen  som
Domstolskommittén   bedriver   är    att
antalet  domstolar på lokal  nivå  skall
minskas  (dir.  1995:102)  Även  antalet
överinstanser och samverkan mellan olika
slag av domstolar på samma nivå övervägs
inom    ramen   för   utredningsarbetet.
Utredningen skall också, med hänsyn till
bl.a.   rimlig   samhällsservice    samt
geografiska, demografiska och ekonomiska
förhållanden,  föreslå  var   i   landet
domstolarna skall vara belägna.
Enligt    motion    Ju402    (c)    bör
tyngdpunkten  i rättskipningen  ligga  i
första  instans. Tingsrätterna bör  inte
heller avlövas ärenden som kan betecknas
som  sidofunktioner  i  domstolsarbetet,
exempelvis  inskrivningsverksamheten.  I
motionen  betonas också vikten av  lokal
förankring  hos domstolarna. Vid  större
organisationsförändringar             av
rättsväsendet måste statsfinansiella och
samhällsekonomiska effekter  tas  med  i
beräkningen.
I  motionerna  Ju403 (fp),  Ju404  (s),
Ju409  (s),  Ju416 (kd)  och  A428  (kd)
framhålls   den  regionala  och   lokala
betydelsen  av  att  behålla  de  mindre
tingsrätterna  och i  motion  Ju901  (m)
motsätter man sig en nedläggning av  ett
stort antal tingsrätter; en halvering av
antalet skulle vara oacceptabelt.
Enligt   motion  Ju411  (s)   bör   man
tillföra  tingsrätterna nya ärendetyper.
I motionen framhålls också betydelsen av
att  Värnamo  tingsrätt är  kvar.  Några
andra motioner tar också direkt sikte på
att  vissa särskilt utpekade tingsrätter
bör bevaras. Det gäller enligt Ju405 (c)
nuvarande tre tingsrätter i Kalmar  län,
enligt   motion  Ju414  (c)  de   mindre
tingsrätterna  i  Gävleborgs  län   samt
enligt  motionerna Ju413 (fp) och  Ju423
(c) Tierps tingsrätt.
Som   framgår  behandlas  i  motionerna
frågor som för närvarande är föremål för
överväganden i olika sammanhang, framför
allt  inom  ramen för Domstolskommitténs
uppdrag.  Enligt  vad utskottet  erfarit
kommer den första etappen av uppdraget -
som   gäller   förslag   till   en    ny
organisation  för dom-stolsväsendet  som
helhet  -  att  redovisas  i  början  av
februari 1997.
Utskottet  vill för sin del understryka
att     det     är     angeläget     att
Domstolskommittén  får   slutföra   sitt
uppdrag.    Organisationsfrågan    utgör
nämligen endast en del av uppdraget  och
spörsmålet  om  antalet  tingsrätter  är
intimt  förknippat t.ex. med  frågan  om
samverkan mellan de allmänna domstolarna
och  de allmänna förvaltningsdomstolarna
samt  med  frågan om sidofunktioner  hos
tingsrätterna.  Riksdagen  bör  inte  nu
göra  några  uttalanden i  här  aktuella
frågor.  Med  hänsyn  till  det  anförda
avstyrker utskottet motionerna  Ju402  i
aktuella  delar,  Ju403,  Ju404,  Ju405,
Ju409,   Ju411,  Ju413,  Ju414,   Ju416,
Ju423, Ju901 och A428 i aktuell del.</pre>
<pre>
Ersättning till nämndemän</pre>
<pre>I    motion   Ju424   (kd)   yrkas   ett
tillkännagivande  om  att   ersättningen
till  nämndemännen skall höjas  och  att
finansiering  skall  ske  inom  anslaget
till domstolsväsendet.
Regler  om  ersättning  till  nämndemän
finns   i  förordningen  (1982:814)   om
ersättning  till  nämndemän  och   vissa
andra        uppdragstagare         inom
domstolsväsendet       m.m.       Enligt
förordningen   utgår   ersättning   till
nämndemän    dels   som    arvode    för
sammanträde med 300 kr per  dag  dels  -
under  förutsättning av löneavdrag eller
annan   inkomstförlust   på   grund   av
uppdraget - som tilläggsbelopp  för  den
del  av inkomstförlusten som inte  täcks
av arvodet. Arvodet och tilläggsbeloppet
får tillsammans inte överstiga 1 000 kr.
Sistnämnda  belopp höjdes  från  650  kr
till 1 000 kr den 1 oktober 1994.
Utskottet  har  återkommande  behandlat
motionsyrkanden om högre ersättning till
nämndemän.   En   utförlig   redogörelse
härför  och för de överväganden i  andra
sammanhang som förekommit i frågan finns
i  utskottets  betänkande 1994/95:JuU15,
då   spörsmålet  senast  behandlades  av
utskottet.   I   sistnämnda   betänkande
uttalade  utskottet med hänvisning  till
tidigare  ställningstagande  bl.a.   att
utskottet,  som i och för  sig  såg  med
tillfredsställelse  på  den  höjning  av
ersättningen som faktiskt skett,  utgick
från  att regeringen skulle återkomma  i
frågan   till   riksdagen   i   lämpligt
sammanhang.
Utskottet  kan  nu konstatera  att  det
inom  Justitiedepartementet  pågår   ett
arbete  med  att  se  över  domstolarnas
sammansättning,  bl.a. med  avseende  på
antalet   nämndemän.  Enligt   vad   som
upplyses   i   budgetpropositionen   har
regeringen  för avsikt att i  den  delen
återkomma  till  riksdagen  med  förslag
under   våren  1997.  I  samband  därmed
kommer  nämndemännens  ersättningar  att
ses  över,  och utskottet kommer  i  det
sammanhanget  att  behandla  ett   antal
under  den allmänna motionstiden  väckta
yrkanden  om  nämndemannaersättningen  -
några  sådana  yrkanden har  för  övrigt
också remitterats till skatteutskottet.
Med  hänsyn till det anförda bör motion
Ju424   inte  föranleda  något  särskilt
uttalande från riksdagens sida  i  detta
sammanhang,   och  utskottet   avstyrker
motionen i denna del.</pre>
<pre>
Åtgärder mot inställda
huvudförhandlingar i brottmål</pre>
<pre>I  två  motioner, Ju811 och Ju924  (båda
m),  begärs vissa lagändringar  för  att
komma  till  rätta  med  problemet   med
inställda  förhandlingar i  brottmål.  I
motionerna  förutsätts  vidare  att   de
förslag   och   rekommendationer,    som
Riksrevisionverket lämnat i sin  rapport
(RRV 1994:16) Inställda förhandlingar  i
brottmål,  genomförs. Enligt  motionerna
skulle  betydande resurser frigöras  för
andra ändamål inom domstolsväsendet.
Enligt RRV:s bedömning i den nyssnämnda
rapporten          är          inställda
huvudförhandlingar   i   brottmål    ett
problem  som får stora konsekvenser  för
samhället.  Förseningar i rättsprocessen
på grund av inställda huvudförhandlingar
påverkar   rättssäkerheten   genom   att
kvaliteten  i  den  rättsliga  processen
sjunker och att häktningstider förlängs.
Inställda förhandlingar påverkar  i  hög
grad  effektiviteten inom  rättsväsendet
och orsakar stora kostnader för staten.
Även  om  det inte är möjligt att  helt
undvika att huvudförhandlingar ställs in
bedömer  RRV att det går att göra  stora
besparingar   inom  rättsväsendet   dels
genom  att  nedbringa antalet  inställda
huvudförhandlingar,   dels   genom   att
undvika  att  förhandlingar  ställs   in
samma  dag  eller  med  kort  varsel.  I
rapporten  görs överväganden och  lämnas
rekommendationer om hur problemet  skall
åtgärdas.
Utskottet  vill för sin  del  framhålla
att antalet inställda huvudförhandlingar
i  brottmål utgör ett allvarligt problem
som    vållar   domstolsväsendet   stora
effektivitetsförluster  och  innebär  en
fara   för   rättssäkerheten.  Utskottet
välkomnar därför att olika initiativ tas
och  att insatser görs på flera plan för
att  i ifrågavarande avseende åstadkomma
en    bättre    resursanvändning.    Som
framhålls  i RRV:s rapport har orsakerna
till  inställda huvudförhandlingar  till
stor  del att göra med förhållanden  och
rutiner  inom rättsväsendets myndigheter
samt     med     samordningen     mellan
myndigheterna. RRV har här pekat på  hur
en  förbättrad samordning och  samverkan
mellan  de  rättsvårdande  myndigheterna
samt  bättre  rutiner hos  tingsrätterna
kan  minska  de sammanlagda  kostnaderna
för inställda huvudförhandlingar. Mycket
står   således  att  vinna   genom   att
myndigheterna själva vidtar åtgärder för
att  komma till rätta med problemet, och
utskottet  utgår  från  att   så   sker.
Utskottet    förutsätter    också    att
regeringen  noga följer utvecklingen  på
myndighetsnivå   och  tar   erforderliga
initiativ om förhållandena påkallar det.
Vad  beträffar  lagstiftningsåtgärder  i
sammanhanget vill utskottet peka på  att
det   inom  Justitiedepartementet  pågår
överväganden   om   huruvida   det    är
erforderligt   att   även   den    vägen
åstadkomma   förbättringar   i    berört
avseende.
Med  det  anförda  avstyrker  utskottet
motionerna Ju811 och Ju924 i denna del.</pre>
<pre>Kriminalvården</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Kriminalvårdens huvuduppgifter är att på
ett  säkert  sätt verkställa påföljderna
fängelse och skyddstillsyn, att  ansvara
för    övervakningen   av    villkorligt
frigivna   och   för  verksamheten   vid
häktena       samt      att       utföra
personutredningar.        Kriminalvården
ombesörjer    vidare   transporter    av
personer som skall avvisas eller utvisas
från Sverige.
Enligt    vad   regeringen   anför    i
budgetpropositionen (utg.omr. 4  avsnitt
7)   skall   kriminalvårdens  verksamhet
kännetecknas  av  en human  människosyn,
god    omvårdnad    och    ett    aktivt
påverkansarbete med iakttagande  av  hög
grad  av  säkerhet samt respekt för  den
enskildes  integritet och rättssäkerhet.
Verksamheten skall inriktas på  åtgärder
som   påverkar   den  dömde   att   inte
återfalla i brott.</pre>
<pre>
Anslaget till kriminalvården</pre>
<pre>Kriminalvården   har  under   flera   år
ställts inför krav på rationaliseringar.
Nu löpande budgetår var det sista året i
det  av statsmakterna beslutade femåriga
rationaliseringsuppdraget         (prop.
1990/91:100  bil. 4 s. 69, JuU17,  rskr.
154)  till  Kriminalvårdsstyrelsen   att
årligen    genomföra   rationaliseringar
uppgående   till  omkring  30   miljoner
kronor. Två tredjedelar av dessa  belopp
har    omfördelats   och   använts   för
förnyelsearbete inom kriminalvården  och
en   tredjedel  har  utgjort  besparing.
Rationaliseringarna har genomförts bl.a.
genom   ett  förändrat  arbetssätt   för
framför      allt     anstalts-      och
häktesorganisationen.  För   innevarande
budgetår  ålades  kriminalvården  vidare
ett besparings- och rationaliseringskrav
på  79  miljoner  kronor  räknat  på  12
månader.
Regeringen föreslår för budgetåret 1997
ett  ramanslag på 3 837 161 000  kr.  Av
det    totala    besparingskravet    för
budgetåret  1997 för hela  rättsväsendet
har  regeringen bedömt att 287  miljoner
kronor  kan  läggas  på  kriminalvården.
Skälet  är de förändringar som  sker  av
kriminalvårdens  verksamhet  samt   till
beläggningsutvecklingen              och
anslagssparandet.  Regeringen  redovisar
att  Kriminalvårdsstyrelsen  räknar  med
att  successivt  kunna avveckla  ca  600
platser under år 1997 till följd av  den
lägre beläggningsnivån och den planerade
utvidgningen av försöksverksamheten  med
elektronisk                 övervakning.
Kriminalvårdsstyrelsen   skall    vidare
genomföra     effektiviseringar      och
rationaliseringar.
Regeringen   har  vidare   bedömt   att
utrymme  finns att minska anslaget  till
kriminalvården  även år  1998,  och  att
sparkravet preliminärt för detta år  bör
bestämmas till 136 miljoner kronor.
I  motion Ju915 (kd) begärs en  höjning
av  anslaget med 287 miljoner kronor och
i motionerna Ju924 (m) och Ju901 (m) med
77 miljoner kronor.
Anslagsyrkandena   behandlas   ovan   i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>
Pågående reformarbete m.m.</pre>
<pre>Regeringen tillkallade den 15 april 1992
Straffsystemkommittén (dir. 1992:47) för
att    se   över   det   straffrättsliga
påföljdssystemets      innehåll      och
uppbyggnad.  I  kommitténs  uppdrag  har
ingått  bl.a. att pröva om systemet  med
villkorlig frigivning skall behållas och
hur detta i så fall skall vara utformat.
Kommittén     har     också     övervägt
möjligheterna     att     vidareutveckla
användningen  av  olika alternativ  till
fängelsestraff.   Kommittén   redovisade
sitt  arbete i betänkandet (SOU 1995:91)
Ett reformerat straffsystem. Betänkandet
har  remissbehandlats och övervägs nu  i
Justitiedepartementet.
Försöksverksamhet  med   samhällstjänst
infördes år 1990 i sex frivårdsdi-strikt
(prop. 1989/90:7, JuU10, rskr. 55).  Den
1      januari      1993      utvidgades
försöksverksamheten till att gälla  hela
landet (prop. 1991/92:JuU24, rskr. 259).
Lagen (1989:928) om samhällstjänst,  som
är  tidsbegränsad, har senast  förlängts
till   utgången   av  år   1998   (prop.
1995/96:51, JuU6, rskr. 54).
Den   1  augusti  1994  påbörjades   en
tvåårig      försöksverksamhet       med
intensivövervakning   med    elektronisk
kontroll   (prop.  1993/94:184,   JuU28,
rskr.  322).  Under försöksperioden  kan
fängelsestraff på högst  två  månader  i
vissa fall verkställas utanför anstalt i
form    av    intensivövervakning    med
elektronisk       kontroll.        Under
verkställighetstiden får den dömde  inte
lämna  sin  bostad annat  än  för  vissa
ändamål  och på särskilt angivna  tider.
Förbudet att lämna bostaden kontrolleras
med  elektroniska  hjälpmedel.  Tekniken
skall  också  kunna  användas  för   att
kontrollera  att den dömde  fullständigt
avhåller    sig   från   alkohol.    Vid
misskötsamhet  tas  den   dömde   in   i
kriminalvårdsanstalt för att där undergå
fortsatt verkställighet av straffet.
Försöksverksamheten var till en  början
geografiskt begränsad men skall från den
1  januari 1997 utvidgas till att  gälla
hela   landet   och  till  att   omfatta
fängelsestraff  på  högst  tre   månader
(prop. 1995/96:156, JuU21, rskr. 249).
BRÅ  har  i  uppdrag att utvärdera  den
inledande  tvååriga försöksperioden  med
intensivövervakning   med    elektronisk
kontroll      och     den      utvidgade
försöksverksamheten.   Uppdraget   skall
delredovisas  den  1 februari  1997  och
slutredovisas senast den 1 april 1999.
Fängelseutredningen (dir. 1992:36), som
gjort en översyn av de principer och det
regelverk som lades fast genom 1974  års
kriminalvårdsreform,    redovisade     i
augusti  1993 sitt huvudbetänkande  (SOU
1993:76)        Verkställighet        av
fängelsestraff och i januari  1994  sitt
slutbetänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård
och  psykiatri. Fängelseutredningen  har
bl.a. föreslagit att lagen (1974:203) om
kriminalvård   i   anstalt,    som    är
grundförfattningen                   för
kriminalvårdsverksamheten,         skall
ersättas med en ny lag om verkställighet
av   fängelsestraff.   Kommittén   anser
vidare        att        den        s.k.
normaliseringsprincipen, som innebär att
kriminalvårdens intagna har  samma  rätt
till  samhällets stöd- och  vårdinsatser
som  andra  medborgare, skall  behållas.
Kommitténs        betänkanden        har
remissbehandlats.
Vissa  av Fängelseutredningens  förslag
har  redan lett till lagstiftning. Våren
1995 behandlade utskottet en proposition
(1994/95:124,  JuU20,  rskr.   331)   om
ändringar  i kriminalvårdslagstiftningen
bl.a.   beträffande  anstaltsindelningen
och   fördelningen  av  intagna   mellan
anstalter. Ändringarna, som innebar  att
den     s.k.    närhetsprincipen     vid
anstaltsplacering inte längre  skall  ha
samma    övergripande   betydelse    som
tidigare,   syftade   bl.a.   till   att
förbättra   kriminalvårdens  möjligheter
att  placera  intagna på  anstalter  med
lämplig  verksamhetsinriktning,  bekämpa
förekomsten  av  narkotika  och  att   i
övrigt    förbättra    ordningen     och
säkerheten vid fängelserna.
Regeringen  avser  att  under  år  1997
lägga  fram en proposition som behandlar
frågor      om     humanisering      och
effektivisering   inom   kriminalvården.
Till grund för förslagen ligger några av
Fängelseutredningens förslag.
Riksrevisionsverket  (RRV)   har   inom
ramen   för   sin  effektivitetsrevision
granskat   frivården.   Resultatet    av
granskningen  har  presenterats  i  (RRV
1995:36)  Frivårdsrapporten.   RRV   har
undersökt  vilka faktorer  som  påverkar
utvecklingen         av          antalet
frivårdspåföljder och vilka åtgärder som
kan  vidtas  för  att nå  en  ökning  av
andelen       frivårdspåföljder       på
fängelsestraffens bekostnad.
I  rapporten  föreslår  RRV  bl.a.  att
skyddstillsynspåföljden skall  utvecklas
och   ges   en  fastare  form  och   ett
tydligare  innehåll.  T.ex.  anses   att
verksamheten  med olika påverkansprogram
bör  prioriteras.  Vidare  föreslås  att
lekmannaverksamheten ses över och utökas
och   att  det  bör  skapas  former  för
återkoppling av frivårdens resultat till
domstolarna.
Efter   förslag   från  utskottet   har
Riksdagens   revisorer   granskat    den
svenska   kriminalvården.  Granskningen,
som  resulterade i rapporten (1994/95:3)
Den   svenska  kriminalvården,  omfattar
såväl   kriminalvård   i   anstalt   som
kriminalvård    i   frihet    men    har
tyngdpunkten   lagd   på   den    senare
verksamheten. Revisorerna  hemställde  i
rapporten att riksdagen skulle göra  ett
tillkännagivande om vad som i  rapporten
anförts   om   minskad   användning   av
fängelsestraff,        lokalanstalternas
framtida användning, samhällstjänst  som
självständig   påföljd,   innehållet   i
frivården, ökade resurser för omedelbart
omhändertagande    av    klienter    vid
villkorlig  frigivning m.m.,  frivårdens
uppföljningsverksamhet  och   frivårdens
arbetsrutiner.
Utskottet    konstaterade    vid    sin
behandling av rapporten att revisorernas
förslag  låg  väl  i  linje  såväl   med
Straffsystemkommitténs och RRV:s förslag
som  med utskottets egna ståndpunkter  i
motsvarande frågor. Utskottet ansåg  att
det  vore  förhastat att i  det  rådande
beredningsläget   med   flera   aktuella
utredningar     ta    ställning     till
detaljfrågor  i  revisorernas   förslag.
Utskottet  nöjde sig med att uttala  att
det    fortsatta    reformarbetet     på
straffrättens  område  borde   ske   mot
bakgrund av de grundtankar som  bar  upp
inte   bara   revisorernas   utan   även
Straffsystemkommitténs och RRV:s förslag
samt utskottets egna ställningstaganden.
Med    dessa    uttalanden   tillstyrkte
utskottet  att riksdagen som sin  mening
gav regeringen till känna vad Riksdagens
revisorer   anfört   om   den    svenska
kriminalvården.     Riksdagen     biföll
utskottets  hemställan  (1995/96:  JuU2,
rskr. 18 och 19).
I     juni    1994    gav    regeringen
Kriminalvårdsstyrelsen  i  uppdrag   att
lämna   en   samlad   redovisning    och
bedömning   av   såväl  genomförda   som
pågående eller planerade förändringar av
frivårdsverksamheten. I en rapport (1995-
05-31)    Frivårdsuppdraget    redovisas
arbetet.    Enligt    rapporten    skall
frivårdens    programverksamhet     vara
brottsrelaterad,  dvs.  den  skall  utgå
från  den dömdes kriminalitet och  syfta
till  att  minska risken  i  återfall  i
brott.  Det  konstateras att  ett  antal
områden     inom    frivården    behöver
vidareutvecklas,     tydliggöras     och
regleras.  Frivårdsprojektet  fortsätter
nu  därför i en andra etapp, där även de
synpunkter  som  lämnats  av  Riksdagens
revisorer och RRV kommer att beaktas.  I
arbetet  ingår  bl.a. att fastställa  en
basnivå  för  innehållet i skyddstillsyn
och    övervakning   efter    villkorlig
frigivning.</pre>
<pre>
Kriminalvårdens organisation m.m.</pre>
<pre>Kriminalvårdsverksamheten är  indelad  i
sju   regioner  och  basen   utgörs   av
anstalterna,         häktena         och
frivårdsmyndigheterna.
Kriminalvårdsstyrelsen    är    central
förvaltningsmyndighet      för       all
kriminalvårdsverksamhet.  Styrelsen   är
chefmyndighet      för      de       sju
regionmyndigheterna,   28   häkten,   67
anstalter,  50 frivårdsmyndigheter  samt
Transporttjänsten.   I    administrativt
hänseende   är  styrelsen  chefmyndighet
även för Kriminalvårdsnämnden och de  30
övervakningsnämnderna.
Den  1 juli 1990 infördes den nuvarande
organisationen   i  Kriminalvårdsverket.
Organisationsförändringen  underställdes
riksdagen  i  budgetpropositionen   1990
(prop.  1989/90:100, bil.  4  s.  85-91,
JuU22, rskr. 155).
Sammanfattningsvis              innebar
förändringarna  att  tyngdpunkten   inom
kriminalvården    försköts    nedåt    i
organisationen.      Huvuddelen       av
klientarbetet  handläggs  numera  lokalt
vid      anstalter,      häkten      och
frivårdsmyndigheter.    Den    regionala
indelningen   har   koncentrerats   till
kraftfullare enheter, som förstärkts  på
Kriminalvårdsstyrelsens  bekostnad,  och
som  har till uppgift bl.a. att leda och
utöva  tillsyn  över  kriminalvården   i
regionerna  enligt styrelsens riktlinjer
och  stödja verksamheten vid  de  lokala
myndigheterna.   Kriminalvårdsstyrelsens
verksamhet    har    koncentrerats    på
övergripande uppgifter. Antalet regioner
ändrades från tolv till sju. Kansliorter
för  regionerna  är  Stockholm,  Örebro,
Norrköping,  Malmö, Göteborg,  Härnösand
och Umeå.
I en framställan till regeringen den 31
maj   1996   har  Kriminalvårdsstyrelsen
hemställt  att  regeringen  lägger   ned
Umeåregionen och Härnösandsregionen  och
i  stället  beslutar att inrätta  en  ny
kriminalvårdsregion  med   kansliort   i
Härnösand.  Den  nya  regionen  föreslås
omfatta samma geografiska område som  de
två     nuvarande     regionerna     har
tillsammans.
Regeringen har i beslut den 7  november
1996   bifallit  Kriminalvårdsstyrelsens
förslag.
Även  den lokala organisationen är  för
närvarande   föremål  för  överväganden.
Kriminalvårdsstyrelsen    har,     efter
remissbehandling av ett inom myndigheten
upprättat    förslag,   hos   regeringen
hemställt     att    principerna     för
organisationen  på  den   lokala   nivån
ändras så att det blir möjligt att  inom
samma   organisatoriska  enhet   bedriva
verksamhet       inom       de       tre
verksamhetsområdena häkte,  anstalt  och
frivård.
Anledningen                        till
Kriminalvårdsstyrelsens framställning är
de    nya    krav    som    ställs    på
organisationen,  bl.a. mot  bakgrund  av
försöksverksamheten   med    elektronisk
övervakning,         den          ökande
programverksamheten,     behovet      av
samverkan  med  andra  myndigheter  samt
behovet   av   högre   kompetens    inom
administrationen.
Enligt   förslaget  bör   ledning   och
administration  för häkte,  anstalt  och
frivård  inom  samma geografiska  område
samordnas            i            lokala
kriminalvårdsmyndigheter  med   gemensam
chef, ledningsgrupp och administration.
Regeringen  redovisar  sin  inställning
till  frågan  i  årets budgetproposition
(utg.omr.  4  avsnitt 7.1.4)  och  delar
Kriminalvårdsstyrelsens     uppfattning.
Enligt  regeringens bedömning skulle  en
samordning    av   de   olika    myndig-
hetstyperna     ge    verksamhetsmässiga
fördelar  både  i  kriminalvårdens  inre
organisation och i det externa  arbetet.
Exempelvis    skulle   utbyggnaden    av
alternativ      till     fängelsestraff,
utvecklande och bedrivande av gemensamma
motivations-  och  påverkansprogram  och
arbetet      med      att      förbättra
frigivningsförberedelserna         kunna
underlättas.  Fördelarna  består,  anser
regeringen,  bl.a. i att  kriminalvården
lokalt   kan  framträda  med  en  samlad
profil    i   förhållande   till    sina
samarbetspartner.     Resurserna     kan
dessutom  utnyttjas effektivt genom  att
de administrativa funktionerna samordnas
och  förutsättningarna för en  rationell
och    heltäckande    planering    ökar.
Regeringen anser att det bör ankomma  på
Kriminalvårdsstyrelsen att utarbeta  ett
förslag       om      vilka       lokala
kriminalvårdsmyndigheter    som    skall
finnas  och vilka verksamhetsgrenar  som
skall ingå i dem. Arbetet skall bedrivas
med  utgångspunkt i de krav som regering
och   riksdag  ställer  upp  bl.a.   med
avseende på tillgången på anstalts-  och
häktesplatser.  Regeringen   avser   att
kunna  fatta  erforderliga beslut  under
våren 1997.
I  motionerna Ju504 (c) och  Ju508  (s)
begärs  att  riksdagen tillkännager  att
ett  kriminalvårdens hus skall  inrättas
på   Gotland  där  häkte,  anstalt   och
frivård samverkar.
Bakgrunden    till    motionerna     är
Kriminalvårdsstyrelsens   begäran    hos
regeringen att kriminalvårdsanstalten  i
Visby    skall   läggas   ned.    Enligt
motionärerna    fråntas   gotlänningarna
möjligheten    att    verkställa     ett
fängelsestraff  på  Gotland   om   dessa
planer förverkligas.
Justitieministern har i ett  skriftligt
frågesvar    i   riksdagen   (riksdagens
snabbprotokoll 1996/97:1) i samma  fråga
i   år  uttalat  att  spörsmålet  om  en
nedläggning av Visbyanstalten kommer att
ses  i  ett helhetsperspektiv, där också
effekter   för  andra  myndighetsområden
kommer  att vägas in. I det sammanhanget
skall också övervägas andra förslag  som
har  diskuterats, bl.a. ett  förslag  om
ett  kriminalvårdens hus på Gotland  som
Kriminalvårdsstyrelsen tagit fram.
Det  ankommer på regeringen  att  fatta
beslut om inrättande och nedläggning  av
anstalter          och           häkten.
Kriminalvårdsstyrelsen fattar beslut  om
förändringar i antalet platser.
Utskottet  har tidigare när det  gäller
lokaliseringen av anstalter  och  häkten
runt    om   i   landet   uttalat    (se
1994/95:JuU16   s.  9  och   där   gjord
hänvisning) att det inte är möjligt  för
utskottet att prioritera ett eller flera
angelägna  projekt före andra. Utskottet
vidhåller  alltjämt  denna  uppfattning.
Utskottet  förutsätter  dock   att   ett
helhetsperspektiv anläggs på  frågan  om
inrättande  respektive  nedläggning   av
häkten   och  anstalter.  Som  utskottet
tidigare påpekat (se 1994/95:JuU16)  kan
lokaliseringen av häkten  och  anstalter
nämligen  få  betydelse för  kostnaderna
även på andra anslag inom rättsväsendet,
t.ex.    kostnaderna   för    offentliga
försvarare. Motionerna Ju504  och  Ju508
avstyrks.
Av   samma   skäl  avstyrker  utskottet
bifall till motion Ju503 (m, s) där  det
begärs   ett   uttalande  om   att   den
planerade   utbyggnaden  av   häktet   i
Helsingborg skall fullföljas. Bakgrunden
är  att Kriminalvårdsstyrelsen år  1995,
till  följd  av  de  besparingskrav  som
lades     på    kriminalvården     inför
innevarande  år, beslöt  att  lägga  ned
bl.a.  Helsingborgshäktets  avdelning  i
Ängelholm,  där  det  tillhandahölls  15
häktesplatser provisoriskt förlagda till
polisarresten.                    Enligt
Kriminalvårdsstyrelsen hade bl.a.  denna
häktesavdelning brister när  det  gäller
de   krav  som  kan  ställas  på   bl.a.
gemensamhetslokaler     för     häktade.
Nedläggningen ägde rum med beaktande  av
att  Kriminalvårdsstyrelsen bedömde  att
det totalt sett fanns tillräckligt många
häktesplatser i Malmöregionen.
Även denna fråga har varit föremål  för
en     fråga     i    riksdagen     till
justitieministern. Hon svarade  i  år  i
ett   skriftligt  svar  (se   riksdagens
snabbprotokoll  1996/97:1)  att  det  är
riktigt  att beläggningen vid  häktet  i
Helsingborg  tidigare varit  mycket  hög
och  att  häktade från Ängelholm  därför
har fått placeras i andra häkten, främst
Kristianstad.  Under  senare  tid   hade
dock,            anförde            hon,
genomsnittsbeläggningen              vid
Helsingborgshäktet legat på  omkring  80
%.  Att  häktade  från Ängelholm,  trots
detta,   blivit   transporterade    till
Krisianstadshäktet    föreföll    enligt
hennes   mening  bero   på   brister   i
samarbetet  mellan berörda  myndigheter.
De   hade  uppmärksammat  problemet  och
justitieministern     förutsatte     att
åtgärder  för  att rätta till  problemet
skulle  vidtas. Vidare anförde  hon  att
Helsingborgshäktet  förmodligen  inte  i
alla  lägen har en tillräcklig kapacitet
för   att  ta  emot  alla  häktade  från
Ängelholm.  Vid  brist på  häktesplatser
vid  ett  visst häkte borde man, anförde
hon,  i  första  hand undersöka  om  det
finns  några  intagna  som  utan  större
problem kan placeras på ett häkte längre
bort. Så kan t.ex. ofta vara fallet  med
intagna  som överklagat domen  i  första
instans   eller   i   andra   fall   där
polisutredningen redan är avslutad.  Hon
konstaterade  avslutningsvis   att   det
finns  flera  andra  häkten  på  rimligt
avstånd   från   Ängelholm,   bl.a.    i
Kristianstad   och  Malmö.   Inom   hela
Malmöregionen fanns det ett överskott av
häktesplatser. Det finns  enligt  hennes
mening  inte några skäl att vidta  några
särskilda  åtgärder,  t.ex.  genom   att
inrätta     fler     häktesplatser     i
Helsingborg.
Kriminalvårdsstyrelsen  har   redovisat
samma inställning vid den utfrågning som
ägt    rum    inför   utskottet    under
beredningen av årets budgetproposition.</pre>
<pre>
Beläggningsutvecklingen m.m.</pre>
<pre>Under    åren   1994   och   1995    var
medelbeläggningen                    vid
kriminalvårdsanstalterna 4 350  intagna,
vilket  motsvarar ca  87  %  av  antalet
tillgängliga anstaltsplatser.  Under  de
första sex månaderna innevarande år  har
beläggningen minskat med 5 % jämfört med
motsvarande     siffra     år      1995.
Medelbeläggningen har  därefter  sjunkit
ytterligare något.
Medelbeläggningen vid häktena har sedan
mitten  av 1980-talet ökat årligen  fram
till budgetåret 1993/94, från drygt  800
till  närmare  1 380, för  att  därefter
minska till drygt 1 200 år 1995. Närmare
tre            fjärdedelar            av
beläggningsminskningen  gällde  personer
med     lagakraftvunna     domar     och
förvarstagna   enligt   utlänningslagen.
Medelbeläggningen på häktena  låg  under
år  1992  på 91 %, år 1993 på 94  %,  år
1994 på 86 % och år 1995 på 82 %.
Regeringen          bedömer           i
budgetpropositionen (utg.omr. 4  avsnitt
7.2.4)  att  behovet av platser  vid  de
öppna anstalterna kommer att minska  med
ca   400   genom   den   utvidgning   av
försöksverksamheten   med    elektronisk
övervakning  som träder i  kraft  den  1
januari  1997.  Platserna  avses   kunna
avvecklas   under  år  1997.  Regeringen
konstaterar    vidare    att     antalet
fängelsedomar har minskat från drygt  16
200  år 1993 till omkring 15 200 år 1994
och drygt 14 700 år 1995 men bedömer att
nedgången  kan  vara tillfällig.  Enligt
regeringens   uppfattning   skulle    en
prognos      för      den      fortsatta
beläggningsutvecklingen    därför    bli
mycket osäker. Regeringen uttalar dock i
likhet  med  Kriminalvårdsstyrelsen  att
beläggningsnivån  under   den   närmaste
tiden  torde  komma att  bli  oförändrad
eller något lägre än under år 1995.
Ett     visst    extra    utrymme     i
anstaltsorganisationen är nödvändigt för
att  det  skall vara möjligt att placera
varje  intagen  på  en  plats  med  rätt
säkerhetsnivå och verksamhetsinriktning.
Riksdagen har av denna anledning vid ett
stort   antal  tillfällen  uttalat   att
anstaltsbeläggningen inte bör  överstiga
85  % för att möjliggöra differentiering
av  olika intagna samtidigt med ett gott
resursutnyttjande       (se       senast
1994/95:JuU16 s. 7).
I  anslagsframställningen  inför  nästa
budgetår    har   Kriminalvårdsstyrelsen
ansett  att  det i ett längre perspektiv
kan  vara  befogat  att  stanna  för  en
förändrad  norm  som  skulle  ligga   på
omkring  90 % av anstaltsorganisationens
nominella                    platsantal.
Kriminalvårdsstyrelsen  har  anfört  att
det  inte  finns behov av  att  behandla
anstalterna   olika  med   hänsyn   till
säkerhetsklass  när  det  gäller   extra
utrymme eftersom styrelsen anser att det
finns  skäl  till ett visst utrymme  för
varje   säkerhetsklass   utifrån   olika
utgångspunkter.
Regeringen          bedömer           i
budgetpropositionen (utg.omr. 4  avsnitt
7.1.3)  att det extra utrymme som  måste
finnas   i  anstaltsorganisationen   kan
minskas  och platserna därmed  utnyttjas
effektivare. Bakgrunden är att det under
senare  tid har skett stora förändringar
som har betydelse för hur stort utrymmet
i  anstaltsorganisationen behöver  vara.
Flera  anstalter har genom tillbyggnader
blivit    större,   vilket   har    ökat
möjligheterna till differentiering av de
intagna  inom samma anstalt.  Regeringen
hänvisar  vidare till att det pågår  ett
utvecklingsarbete  med  ett  databaserat
platsplaneringssystem      som       ger
möjligheter  till ett bättre utnyttjande
av platserna. Variationer i beläggningen
över   året   är  främst,  anförs   det,
beroende  av antalet intagna  med  korta
strafftider.  Denna grupp har  sedan  år
1991  legat på en väsentligt lägre  nivå
än   tidigare.  Regeringen  bedömer  att
gruppen  sannolikt  kommer  att   minska
ytterligare     i    och     med     att
försöksverksamheten   med    elektronisk
övervakning utvidgas. Sammanfattningsvis
anser  regeringen att det extra  utrymme
som        måste        finnas         i
anstaltsorganisationen kan  minskas  och
platserna  därmed utnyttjas effektivare.
Enligt   regeringen  är   den   hittills
använda     generella     normen     för
beläggningen   ett   alltför    trubbigt
instrument  för att mäta och säkerställa
kvalitet;    den   utgör   endast    ett
kvantitetsmått. I stället bör det enligt
regeringen          ankomma           på
Kriminalvårdsstyrelsen att se  till  att
anstaltsorganisationen kan svara mot  de
krav  och  riktlinjer  som  riksdag  och
regering   ställer   upp.   Det   gäller
säkerhet,  utbildning,  behandling   och
annat   verkställighetsinnehåll,  närhet
till  hemort samt differentiering, t.ex.
med     hänsyn    till    ålder,    kön,
narkotikamissbruk     eller      psykisk
störning. Regeringen har för avsikt  att
i  regleringsbrevet  för  kriminalvården
närmare ange de krav och riktlinjer  som
skall  ligga till grund för utformningen
av anstaltsorganisationen.
Utskottet  delar, mot  bakgrund  av  de
skäl  regeringen  anfört,  uppfattningen
att  85-procentsmålet  kan  överges  och
ersättas  med ett flexibelt  system  som
tar  hänsyn  till  förhållandena  på  de
enskilda anstalterna. Det sagda  innebär
dock   inte  att  utskottet  menar   att
beläggningen i fortsättningen skall vara
100  %  på alla anstalter. Tvärtom anser
utskottet att det också i fortsättningen
måste finnas extra utrymme som möjliggör
tillräcklig   differentiering   av    de
intagna    med   hänsyn    till    bl.a.
behandlings-    och    utbildningsbehov.
Likaså måste det finnas utrymme för  att
med  kort varsel placera eller omplacera
intagna   som  av  säkerhetsskäl   måste
placeras på anstalter med hög säkerhet.
Utskottet   förutsätter   således   att
platsutnyttjandet även efter  införandet
av den nya ordningen sker med bibehållen
säkerhet och hög kvalitet och utgår från
att  regeringen nära följer utvecklingen
av beläggningen på anstalterna.</pre>
<pre>
Verkställighetsinnehållet</pre>
<pre>I   motion  Ju901  (m)  förespråkas  att
fängelsetiden  bör användas  till  något
meningsfullt, t.ex. utbildning, vård och
behandling,  och det begärs att  arbetet
härmed bör fullföljas och utvecklas.
Inledningsvis    vill    utskottet    i
anledning av motionsönskemålet erinra om
att det av 10 § lagen om kriminalvård  i
anstalt  följer  att  en  intagen  skall
beredas   lämpligt  arbete  som   såvitt
möjligt främjar utsikterna för honom att
efter   frigivningen   inordna   sig   i
arbetslivet.   Av   andra   stycket    i
bestämmelsen framgår vidare att intagen,
som    har    behov   av   undervisning,
utbildning,  arbetsträning  eller  någon
annan     sysselsättning    eller     av
medicinskpsykologisk eller  någon  annan
särskild behandling, skall beredas sådan
under  arbetstiden, om det kan  ske  med
hänsyn till anstaltstidens längd och den
intagnes förutsättningar.
Under  senare  år  har  det  skett   en
utveckling  mot  ökad specialisering  av
verksamhetens       inriktning       vid
anstalterna.   Till  grund   för   denna
utveckling  ligger bl.a. de krav  på  en
ökad  differentiering som  statsmakterna
har uttalat.
Ett  fortlöpande arbete med att se över
behandlingsmetoderna och  arbetsformerna
inom   kriminalvården  har  skett  sedan
kriminalvårdsreformen år  1974.  Arbetet
härmed  intensifierades under slutet  av
80-talet     genom    påbörjandet     av
försöksverksamheter av olika slag, bl.a.
för    narkotikamissbrukare   och    med
behandling   av   män  som   dömts   för
kvinnomisshandel och sexualbrott.
År  1988 (JuU 1987/88:31 s. 22 f)  slog
utskottet fast att det var angeläget att
försöksverksamheten  med  behandling  av
personer  som  dömts för misshandel  och
sexualbrott  vidareutvecklades  och  att
det  då var viktigt att all personal har
en  tillräcklig insikt i det arbete  som
bedrivs.  Detta  gav riksdagen  som  sin
mening   regeringen  till  känna  (rskr.
1987/88:239).
År   1988   inleddes  en   översyn   av
kriminalvårdens       innehåll       och
verksamhetsformer inom regeringskansliet
med     särskild    uppmärksamhet     på
narkotikasituationen.
Översynen  resulterade  i  ett  uppdrag
till  Kriminalvårdsstyrelsen innebärande
att    samtliga   kriminalvårdsanstalter
skulle     upprätta    och     genomföra
handlingsplaner    för     verksamhetens
innehåll   enligt  vissa  av  regeringen
uppdragna       riktlinjer.       Enligt
riktlinjerna borde en utgångspunkt  vara
att verksamheten utformades så att vård-
och  tillsynspersonalen  kunde  ges  mer
meningsfulla arbetsuppgifter och  större
ansvar   för  arbetet  med  de  intagna.
Strävan  var  att varje  anstalt  skulle
utforma  mål och metoder anpassade  till
anstaltens   särskilda   förutsättningar
såsom     klientel,     byggnadstekniska
förutsättningar, säkerhetskrav, utbud av
olika  aktiviteter på  orten  och  andra
lokala förutsättningar. På anstalter med
en  hög andel narkotikamissbrukare borde
inriktningen     vara     att     lokala
handlingsplaner      mot       narkotika
upprättades och genomfördes.
År  1991  uttalade  utskottet  att  den
verksamhet  med behandling av  personer,
dömda  för  sexualbrott och  våldsbrott,
som  bedrevs  inom kriminalvården  borde
ytterligare  utökas  och  intensifieras.
Målet måste enligt utskottet vara att de
intagna  som vill och har behov  av  det
skall kunna erhålla sådan behandling. De
erfarenheter som vunnits av verksamheten
borde  också tillvaratas i det ordinarie
behandlingsarbetet med de  intagna.  Vad
utskottet uttalat gav riksdagen som  sin
mening     regeringen     till     känna
(1990/91:JuU17, rskr. 154).
Arbetet   med   att  ta   fram   lokala
handlingsplaner har successivt lett till
en    förändring    när    det    gäller
verkställighetsinnehållet,    och    den
specialisering som skett vid anstalterna
har       främst      inriktats       på
narkotikamissbrukarna.  Några  anstalter
erbjuder nu särskilda behandlingsprogram
för  intagna  som  har missbruksproblem,
och på många håll bedrivs ett omfattande
arbete  för  att  motivera  intagna  att
genomgå   behandling.  Vissa   anstalter
eller  avdelningar har avdelats  för  de
intagna  som inte missbrukar  narkotika,
så  att de t.ex. inte skall utsättas för
påverkan  att börja missbruka. På  vissa
anstalter  har  man  samlat  den  mycket
svårbehandlade  grupp  av  intagna   som
missbrukar och som inte vill  gå  igenom
behandling  för sitt missbruk.  Avsikten
är   att   härigenom   bl.a.   förbättra
möjligheterna att hålla andra  anstalter
och avdelningar fria från narkotika. Det
finns  också  program  för  intagna  som
missbrukar  alkohol,  t.ex.   den   s.k.
rattfällan, som riktar sig till  intagna
som  har  dömts för rattfylleribrott.  I
den  proposition som låg till grund  för
de  nya regler om grovt rattfylleri m.m.
som  trädde i kraft den 1 februari  1994
(prop.  1993/94:44,  JuU11,  rskr.   78)
angavs  att alla som dömts till fängelse
för  trafiknykterhetsbrott borde genomgå
alkoholavvänjande    behandling    under
anstaltstiden.                       Två
kriminalvårdsanstalter   har    inrättas
speciellt för detta ändamål.
Vid  några kriminalvårdsanstalter finns
särskilda behandlingsprogram för intagna
som  har förgripit sig mot kvinnor eller
barn.  Vid  ett antal anstalter  bedrivs
vidare  olika utbildningar och  särskild
vård eller behandling med inriktning  på
speciella grupper intagna.
Som  framgått inledningsvis genomfördes
år     1995     vissa    ändringar     i
kriminalvårdslagstiftningen  beträffande
bl.a.      anstaltsindelningen       och
fördelningen av intagna mellan anstalter
m.m.  (prop.  1994/95:124, JuU20,  rskr.
331).    Förslaget   som    byggde    på
Fängelseutredningens   förslag   syftade
bl.a. till att förbättra kriminalvårdens
möjligheter  att  placera   intagna   på
anstalter          med           lämplig
verksamhetsinriktning,           bekämpa
förekomsten  av  narkotika  och  att   i
övrigt    förbättra    ordningen     och
säkerheten vid fängelserna.
I propositionen konstaterade regeringen
att  intagnas  behov av  behandling  och
utbildning    är    stort    och     att
kriminalvårdens  möjligheter  att  uppnå
ett bra resultat i arbetet med att förmå
de   intagna  att  leva  ett  liv   utan
kriminalitet  i stor utsträckning  beror
på  vilka förutsättningar det finns  att
erbjuda  dem  lämplig  behandling  eller
utbildning  under  verkställighetstiden.
Mot  denna bakgrund ansåg regeringen det
värdefullt    att    utvecklingen     av
verkställighetens     innehåll      inom
anstalterna fortsatte. Det konstaterades
att  det  givetvis inte var möjligt  att
erbjuda  samma behandling och utbildning
vid  landets  samtliga  anstalter,  utan
anstalterna måste specialiseras på olika
inriktningar.  För att en intagen  skall
kunna erbjudas en verkställighet som  är
anpassad  till hans behov av utbildning,
behandling  eller  liknande,  kunde  det
medföra  att  han  i  många  fall  måste
placeras   på  en  anstalt  som   ligger
relativt långt från hans hemort. I vissa
fall kunde det också, anfördes det, vara
bra  för den dömde att för en tid  komma
ifrån   närheten  till  ett  för   honom
skadligt umgänge. Mot denna bakgrund och
eftersom    behandlingshänsynen    måste
tillmätas      stor      vikt      borde
närhetsprincipen    inte    ha     samma
övergripande betydelse som tidigare  vid
anstaltsplaceringarna.    Förslaget    i
propositionen  gick således  ut  på  att
utöka   möjligheterna  att  placera   en
intagen  i  en anstalt där  han  kan  få
adekvat   vård   och  behandling   under
anstaltstiden. I lagen om kriminalvård i
anstalt  infördes  en  regel  med  denna
innebörd.
I   ärendet  behandlade  utskottet   en
motion,   liknande  den   nu   aktuella.
Utskottet   konstaterade   i   sitt   av
riksdagen   godkända   betänkande    att
motionen  fick anses tillgodosedd  genom
de framlagda förslagen.
I    årets   budgetproposition    anför
regeringen  (utg.omr. 4  avsnitt  7.1.1)
att           utvecklingen            av
verkställighetsinnehållet          skall
fortsätta och frigivningsförberedelserna
förbättras. Detta framgår av regeringens
planeringsdirektiv för  budgetåret  1997
avseende       kriminalvården        där
Kriminalvårdsstyrelsen åläggs bl.a.  att
öka    omfattningen   av   brotts-   och
missbruksrelaterade    påverkansprogram.
Fler  intagna skall få ta del av  dessa.
Kriminalvården skall säkerställa en  hög
kvalitet  i programverksamheten.  Vidare
anförs        att        kriminalvårdens
utvecklingsarbete skall ske  utifrån  en
samlad  bedömning  av  vilka  behov  som
finns,       både       vad       gäller
verksamhetsinnehåll  och  fördelning  av
platser   med   olika  inriktning   över
landet. Verkställighetens innehåll skall
anpassas  till  de  dömdas  individuella
behov        och        förutsättningar.
Kriminalvården  skall vidare  prioritera
insatser  som bidrar till att behandling
och  andra  åtgärder som  inletts  under
verkställigheten  kan  fullföljas  efter
frigivningen.        Vidare        skall
kriminalvården  även i  övrigt  utveckla
samarbetet    med   andra   myndigheter,
framför    allt    socialtjänsten    och
arbetsmarknadsmyndigheterna, liksom  med
organisationer och enskilda  beträffande
insatser   som  syftar  till   att   öka
förutsättningarna för den dömde att leva
ett laglydigt liv.
Utskottet anser i likhet med regeringen
att  arbetet  inom kriminalvården  skall
bedrivas på ett säkert sätt och i  syfte
att    förebygga   återfall   i   brott.
Satsningen på att utveckla innehållet  i
verkställigheten måste därför  fortsätta
på     det    sätt    som    anges     i
planeringsdirektivet.      För       att
säkerställa  en  hög  kvalitet  i  detta
arbete  måste, anser utskottet,  metoder
för   utvärdering  och  uppföljning  tas
fram.       Utbildning,      behandling,
sysselsättning och påverkansprogram  bör
kombineras  med andra insatser  för  att
underlätta   den  dömdes  anpassning   i
samhället och detta förutsätter ett  väl
utvecklat     samarbete    med     andra
myndigheter,     organisationer      och
enskilda.   Den   angivna   inriktningen
innebär inom anstalterna att planeringen
för  den intagne skall omfatta allt från
den  dagliga verksamheten på avdelningen
till      t.ex.     arbete,     studier,
påverkansprogram,   olika   former    av
behandling,          fritidsaktiviteter,
utevistelser  och  förberedelser   inför
frigivningen.
Sammanfattningsvis          konstaterar
utskottet      att     innehållet      i
verkställigheten   under    senare    år
utvecklats   och  att  utskottet   varit
pådrivande      i      det      arbetet.
Ansträngningarna  härvidlag   fortsätter
med  den inrikning som utskottet  angett
ovan.  De  tankegångar  som  framförs  i
motion  Ju901  innehåller  alltså  inget
nytt,  och  motionen bör inte  föranleda
någon   åtgärd  från  riksdagens   sida.
Motionen avstyrks i denna del.
I  motion  Ju502  (m)  förespråkas  att
undervisning i svenska, utöver den  nivå
som     behövs     för     att     klara
anstaltsvistelsen, inte bör ges  till  i
kriminalvårdsanstalt  utländska  intagna
som skall utvisas.
Justitieombudsmannen  (JO)  har  i  ett
ärende  (dnr  4588-1994)  behandlat   en
fråga  som  gällde huruvida en  utländsk
intagen med utvisningsbeslut kunde nekas
att  få  delta  i  annan utbildning  vid
anstalten  än i svenska för  invandrare.
Enligt  den intagne motiverade anstalten
sitt  avslagsbeslut med att det  svenska
undervisningssystemet inte  är  gångbart
utomlands och att de som skall stanna  i
Sverige  i första hand måste få  del  av
skolans begränsade resurser.
JO  konstaterar i sitt beslut av den 26
september   1996  att  en  intagen   med
gällande    regler   inte   har    någon
ovillkorlig rätt att bedriva de  studier
som  han  önskar. I varje  enskilt  fall
måste  den  intagnes  behov  av  studier
bedömas, liksom hans förutsättningar att
tillgodogöra sig studierna.  Här  måste,
anförs   det,   självfallet   anstaltens
resurser också beaktas. JO uttalar  dock
att  det  inte  får förekomma  generella
begränsningar i studiemöjligheterna  för
en  viss  grupp  intagna. Utredningen  i
ärendet   gav   vid   handen   att   det
förekommit  generella  begränsningar   i
möjligheterna till studier för intagna i
den   aktuella  anstalten   som   skulle
utvisas  efter avtjänat straff.  JO  var
kritisk   till  detta  men   fann   inte
anledning vidta någon ytterligare åtgärd
i  ärendet med hänsyn till att anstalten
vid  tiden  för  beslutet  omprövat  sin
inställning till frågan.
Som  nyss  framgått finns  bestämmelser
(10  §  lagen om kriminalvård i anstalt)
om  att  intagen  i kriminalvårdsanstalt
som  har  behov  av  undervisning  eller
utbildning  skall  beredas  sådan  under
anstaltstiden, om det kan ske med hänsyn
till   anstaltstidens  längd   och   den
intagnes    förutsättningar.    Dessutom
måste,  som  JO anför, hänsyn  tas  till
anstaltens resurser.
Utskottet           har            från
Kriminalvårdsstyrelsen  inhämtat  att  i
kriminalvårdsanstalt  utländska  intagna
med  utvisningsbeslut har rätt att delta
i  all  utbildning som ges  i  anstalten
utom    arbetsmarknadsutbildning.     De
erhåller också utbildning i svenska  för
invandrare.   I  en  projektgrupp   inom
Kriminalvårdsstyrelsen   övervägs    för
närvarande  vilka  särskilda  behov   av
språkutbildning   som  dessa   utländska
intagna    har.   Kriminalvårdsstyrelsen
betonar  i  den här frågan  Europarådets
minimiregler för intagna i  anstalt  där
det           rekommenderas          att
fängelsemyndigheterna bör ägna  särskild
uppmärksamhet åt utbildning av  dem  som
är av utländskt ursprung.
Europarådets ministerkommitté antog den
26  juni  1987  en europeisk  konvention
till   förhindrande   av   tortyr    och
omänsklig  eller förnedrande  behandling
eller     bestraffning.     Konventionen
innehåller procedurregler för  bildandet
av    en    europeisk   kommitté    till
förhindrande   av   tortyr    m.m.    av
frihetsberövade   personer.   Den   s.k.
Tortyrkommittén  skall kunna  besöka  de
platser   i   konventionsstaterna    där
personer  som är berövade sin frihet  är
placerade. Dess uppgift är att förebygga
olika  former av kränkningar  genom  att
påtala  brister, särskilt när det gäller
frihetsberövade  personers  rättigheter.
Kommittén kan rekommendera en  stat  att
genomföra tänkbara förbättringar men har
ingen rättskipande funktion. Sverige har
tillträtt      konventionen       (prop.
1987/88:133, JuU41, rskr. 392).
Från  danska  Justitieministeriet   har
utskottet inhämtat att utländska intagna
i  danska fängelser med utvisningsbeslut
inte   tidigare   gavs  möjlighet   till
studier      i      danska      språket.
Tortyrkommittén ansåg att  förbättringar
borde  göras  härvidlag  genom  att   de
utländska  intagna  gavs  tillfälle  att
lära  sig danska medan personalen  borde
få  möjligheter att lära  sig  utländska
språk.   Numera  erbjuds  dessa  intagna
undervisning  i danska eller,  om  behov
finns,  i engelska. I vissa fall erbjuds
undervisning   i  såväl   engelska   som
danska.
Utskottet    har   tidigare   behandlat
motionsönskemål     vari      efterlysts
ansträngningar    för     att     lindra
situationen   för   intagna    utländska
medborgare  som  samtidigt  dömts   till
utvisning.  I motionerna har  pekats  på
att dessa intagna bl.a. i regel inte får
permissioner samt att de har  svårt  med
kontakter inom anstalterna.
Utskottet  har  i dessa sammanhang  (se
1989/90:JuU9  s.  8  f  och  där   gjord
hänvisning) i sina av riksdagen godkända
betänkanden understrukit att det  är  av
största   vikt   att  de   problem   som
utländska     intagna     har      under
anstaltsvistelsen      beaktas      inom
kriminalvården  både   i   det   löpande
arbetet  och  mera långsiktigt  t.ex.  i
budget-  och  utvecklingsarbetet.  Detta
arbete bör, ansåg utskottet, bedrivas  i
en  anda  av  humanitet och generositet,
och regelsystemet måste ges en nyanserad
tillämpning där principen om hänsyn till
samhällsskyddet alltid måste  vägas  mot
principen  om  likabehandling  och   mot
humanitetens krav.
Utskottet  vidhåller denna  uppfattning
och  vill  betona att studier i  anstalt
utgör ett led i arbetet med att motverka
de       skadliga      följderna      av
frihetsberövandet samt att förbereda den
intagne för tillvaron utanför anstalten.
Detta gäller, som JO understryker,  alla
intagna  i kriminalvårdsanstalt och  det
får   inte   förekomma  några  generella
begränsningar  härvidlag  för  en   viss
grupp intagna. En annan sak är att det i
det  enskilda  fallet  måste  göras   en
bedömning  av  den  intagnes  behov   av
studier liksom hans förutsättningar  att
tillgodogöra  sig dem. Också  anstaltens
resurser  måste beaktas. Här måste  dock
påpekas att en i svenska språket okunnig
utländsk  intagen  i  normalfallet   bör
beredas en sådan språkutbildning att han
kan  klara en anstaltsvistelse. En annan
ordning    skulle   kunna   leda    till
svårigheter    och    störningar    inom
anstalterna   och   medverka   till   en
isolering   från  personal   och   andra
intagna,  vilket  inte  är  önskvärt  ur
några   aspekter.  Därtill  kommer   att
verksamheten     inom     kriminalvården
givetvis  måste bedrivas inom  de  ramar
som  Sverige på grund av internationella
förpliktelser   har   åtagit   sig   att
uppfylla.  Av  det  anförda  följer  att
utskottet  inte  kan  ställa  sig  bakom
kraven    i   motion   Ju502.   Motionen
avstyrks.</pre>
<pre>
Utredning om frivårdens resursbehov</pre>
<pre>I motion Ju918 (mp) yrkas att regeringen
utreder vilka resursbehov frivården  har
med  anledning av det ökade  ansvar  som
lagts   på   frivården  i  samband   med
införandet    av   samhällstjänst    och
elektronisk övervakning.
Som     framgått    ovan     utvidgades
försöksverksamheten  med  samhällstjänst
den  1 januari 1993 till att gälla  hela
landet.  Lagen  om  samhällstjänst   har
också  förlängts  till  utgången  av  år
1998.
Den  1  augusti  1994  påbörjades,  som
inledningsvis  redovisats,  en   tvåårig
försöksverksamhet                    med
intensivövervakning   med    elektronisk
kontroll.    Försöksverksamheten,    som
enligt  den senaste förlängningen  skall
upphöra  vid  utgången av år  1998,  var
till  en  början  geografiskt  begränsad
till sex frivårdsdistrikt men skall från
den  1  januari 1997 utvidgas  till  att
gälla hela landet.
I   propositionen  i   det   sistnämnda
lagstiftningsärendet        konstaterade
regeringen (prop. 1995/96:156 s. 29) att
det  inte  råder  någon  tvekan  om  att
utvidgningen  kommer att  ställa  mycket
stora   krav   på   kriminalvården   och
särskilt  på frivårdsmyndigheterna  samt
att  det torde föra med sig en betydande
förändring av kriminalvårdens verksamhet
där  frivårdsmyndigheterna tillförs  nya
arbetsuppgifter och därför behöver ökade
resurser.   Mot   denna  bakgrund   hade
regeringen  redan i juni 1995  uppdragit
åt  Kriminalvårdsstyrelsen  att  planera
utvidgningen. I uppdraget  ingick  bl.a.
att beräkna kostnaderna för genomförande
av       en       fortsatt      utvidgad
försöksverksamhet.
Kriminalvårdsstyrelsen  har   också   i
anslagsframställningen   för   år   1997
påpekat    att   bl.a.   den   utvidgade
verksamheten med elektronisk övervakning
medför   ett   ökat   resursbehov    för
frivården.  Däremot  nämns  inte   några
ytterligare resursbehov med anledning av
förlängningen av försöksverksamheten med
samhällstjänst.
I  anledning  av motionsönskemålet  kan
utskottet konstatera att en utredning om
frivårdens resursbehov med anledning  av
den  utvidgade  försöksverksamheten  med
elektronisk    övervakning   genomfördes
redan   innan  regeringen  föreslog   en
utvidgning av verksamheten. Vidare  vill
utskottet  erinra om, vilket  redovisats
tidigare i detta betänkande, att BRÅ har
fått   i   uppdrag  att  utvärdera   det
inledande    tvååriga    försöket    med
intensivövervakning   med    elektronisk
kontroll.    Uppdraget    kommer     att
slutredovisas  den 1  februari  1997.  I
beslut  den  10  oktober har  regeringen
vidare  uppdragit åt BRÅ  att  utvärdera
också den utvidgade försöksverksamheten.
Uppdraget skall slutredovisas senast den
1  april  1999. I uppdraget ingår  bl.a.
att      utvärdera     de     ekonomiska
konsekvenserna   av   att   det    under
försöksverksamheten  varit  möjligt  att
ersätta    en    anstaltsvistelse    med
intensivövervakning   med    elektronisk
kontroll.
Utskottet      har     vidare      från
regeringskansliet                    och
Kriminalvårdsstyrelsen            begärt
upplysningar  om hur de  nya  kraven  på
frivården bemötts ur resurssynpunkt.
Från     Justitiedepartementet      har
utskottet  erfarit att några ytterligare
medel  för kriminalvården inte beräknats
i denna del för kommande budgetår.
Kriminalvårdsstyrelsen har uppgivit att
frivården  givetvis kommer att tilldelas
ökade resurser för att verksamheten  med
den   utökade  försöksverksamheten   med
elektronisk kontroll skall kunna fungera
med god kvalitet. De erforderliga medlen
kommer      att     omfördelas      från
anstaltsorganisationen,    som     skall
krympas.
Utskottet  vill för sin del understryka
vikten   av   att   verksamheten    inom
frivården   när   det  gäller   de   nya
reaktionsformerna  kan  bedrivas   under
gynnsamma förhållanden. Goda resultat av
försöksverksamheterna är, som  utskottet
ser det, en förutsättning för att de nya
påföljdsformerna och en  även  i  övrigt
ökad  användning  av frivårdspåföljderna
skall  accepteras av allmänheten.  Detta
är  i  sin  tur nödvändigt för  tilltron
till kriminalpolitiken.
Utskottet  förutsätter  att  det   inom
kriminalvården vid de prioriteringar som
måste    göras    avsätts   erforderliga
resurser för frivården. Utskottet  utgår
vidare  från att regeringen  i  lämpligt
sammanhang,  förslagsvis i  samband  med
den     ekonomiska     vårpropositionen,
redovisar  utvecklingen på  området  för
riksdagen.  Med  dessa  uttalanden   får
motion  Ju918 i nu behandlad  del  anses
tillgodosedd. Motionen avstyrks.</pre>
<pre>Kronofogdemyndigheterna</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Kronofogdemyndigheterna            utgör
tillsammans  med Riksskatteverket  (RSV)
landets  exekutionsväsende. RSV har  den
övergripande ledningen och ansvaret  för
verksamheten.
Kronofogdemyndigheterna  är   regionala
myndigheter för frågor om verkställighet
enligt  utsökningsbalken (UB) och  andra
författningar.     Som     verkställande
myndighet  skall kronofogdemyndigheterna
enligt   förordningen   (1988:784)   med
instruktion för exekutionsväsendet verka
för   att  betalningsförpliktelser   och
andra förpliktelser, som kan bli föremål
för verkställighet, fullgörs i rätt tid.
Det övergripande målet för verksamheten
inom  exekutionsväsendet - ett  mål  som
riksdagen    godkänt    -     är     att
kronofogdemyndigheternas   uppgift   som
verkställande myndigheter skall vara att
på   uppdrag  av  borgenärer  och  andra
sökande  reglera rättsanspråk  som  inte
kan  regleras på frivillig  väg.  Vidare
skall    kronofogdemyndigheterna   genom
information  och  liknande  förebyggande
åtgärder       verka       för       att
betalningsförpliktelser    och     andra
förpliktelser  som kan bli  föremål  för
verkställighet  fullgörs  frivilligt   i
rätt tid och ordning. Kravet på skyndsam
handläggning   och   hög   kvalitet    i
utredningsarbetet i alla  typer  av  mål
och  ärenden hos kronofogdemyndigheterna
skall betonas.
Till frågor om verkställighet enligt UB
hör  i  första  hand  verkställighet  av
domar    och   andra   exekutionstitlar.
Kronofogdemyndigheterna      verkställer
också  beslut  om  avhysning  och  annan
handräckning.                       Till
kronofogdemyndigheternas  uppgifter  hör
även  att svara för exekutiv försäljning
av   bl.a.   fast  egendom.  Utöver   de
exekutiva uppgifterna enligt UB har, som
nämnts,   kronofogdemyndigheterna    att
handlägga verkställighetsärenden  enligt
vissa  andra författningar, t.ex.  lagen
(1978:880)   om  betalningssäkring   för
skatter, tullar och avgifter samt mål om
etertagande av gods som köpts på  kredit
enligt  konsumentkreditlagen  (1992:830)
och  lagen (1978:599) om avbetalningsköp
mellan                    näringsidkare.
Kronofogdemyndigheterna är också med ett
fåtal  undantag  tillsynsmyndigheter   i
konkurs.   Sedan  den  1  januari   1992
handlägger       kronofogdemyndigheterna
vidare  den  summariska processen,  dvs.
mål    enligt   lagen   (1990:746)    om
betalningsföreläggande och handräckning.
Under   senare  år  har   ett   flertal
förändringar        vidtagits         på
exekutionsrättens   område   som    haft
inverkan   på   kronofogdemyndigheternas
verksamhet.         Sålunda          har
kronofogdemyndigheterna     fått     nya
uppgifter  genom  den  skuldsaneringslag
som  trädde  i  kraft den 1  juli  1994.
Lagen  innebär att huvuddelen av arbetet
med   utredning  m.m.   i   ärenden   om
skuldsanering    skall     skötas     av
kronofogdemyndigheterna.   Vidare    har
riksdagen   beslutat  om  en  reformerad
löneexekution   och   målhantering   hos
kronofogdemyndigheterna.  Reformen,  som
trädde i kraft den 1 april 1996, innebär
att    de    tidigare    formerna    för
löneexekution,  utmätning  av  lön   och
införsel i lön, slagits samman till  ett
enhetligt    system,    så    att    all
löneexekution    numera    sker    genom
utmätning.</pre>
<pre>
Anslaget till Kronofogdemyndigheterna</pre>
<pre>Över            anslaget            till
Kronofogdemyndigheterna finansieras  all
verksamhet      som      bedrivs      av
kronofogdemyndigheterna, liksom även det
teknikstöd    för    verksamheten    som
tillhandahålls   av  eller   genom   den
användarfinansierade     resultatenheten
DataService     vid      RSV.      Visst
utvecklingsarbete   på   det    tekniska
området  och RSV:s uppgifter som central
förvaltningsmyndighet               inom
kronofogdemyndigheternas
verksamhetsområde finansieras dock  över
anslaget till RSV.
Regeringen  anför  i propositionen  att
kronofogdemyndigheterna under de  första
åren  på  1990-talet utsattes för  stora
påfrestningar till följd av den kraftiga
ökningen av antalet mål och ärenden inom
alla  delar  av verksamheten.  Särskilda
svårigheter  uppstod till följd  av  att
denna ökning sammanföll i tiden med  att
kronofogdemyndigheterna övertog ansvaret
för   den   summariska  processen   från
tingsrätterna den 1 januari  1992.  Även
om      verksamheten      tack      vare
rationaliseringsåtgärder    och    vissa
resurstillskott har kunnat  bedrivas  på
ett  i huvudsak tillfredsställande  sätt
trots de stora volymökningarna, har  det
enligt regeringen varit ofrånkomligt att
det    inom   vissa   områden    funnits
svårigheter  att  upprätthålla  önskvärd
kvalitet.
Under  de  två  senaste verksamhetsåren
har,   anförs  det  vidare,   mål-   och
ärendemängden     inom     flera      av
verksamhetsgrenarna stagnerat  och  även
minskat.  Tydligast är  minskningen  vad
gäller  den  summariska  processen.  Mot
denna bakgrund ser regeringen det som en
särskilt  angelägen uppgift att återföra
de resurser till indrivningsverksamheten
som  tillfälligt disponerats  för  andra
ändamål.      Verksamhetsmålen       för
indrivningen   hänför  sig   dels   till
utredningstiden, dels till kvaliteten  i
utredningarna.                    Enligt
budgetpropositionen återstod vad  gäller
utredningstiderna   vid   utgången    av
1994/95 ännu mycket att göra för att  nå
syftet  att  utredningstiden skall  vara
högst  tre  månader i enskilda  mål  med
begränsad   tillgångsundersökning    och
allmänna  mål där insatserna  begränsats
på  motsvarande sätt. Under år 1997  bör
enligt    regeringen   i    dessa    mål
inriktningen    vara    att     förkorta
utredningstiden  jämfört  med  år  1996,
utan  att  kvaliteten  på  utredningarna
försämras.  I  övriga  mål   skall   den
genomsnittliga  utredningsinsatsen  öka,
samtidigt  som handläggningstiden  hålls
nere  även  i dessa mål. Regeringen  ser
det  vidare som mycket angeläget att  få
ned handläggningstiderna i den exekutiva
fastighetsförsäljningen.  Balanserna  är
också stora på konkurstillsynens område.
Vad  gäller  betalningsföreläggande  och
handräckning   är   enligt    regeringen
svårigheterna att få svarandena delgivna
det största problemet.
Regeringen  konstaterar att de  villkor
vad  gäller  mål- och ärendevolymer  som
ställts  upp  för  de  besparingar   som
beslutades  med anledning  av  1995  års
budgetproposition      hittills      har
uppfyllts.
Utskottet   vill  i   linje   med   vad
lagutskottet  uttalade vid  behandlingen
av  budgeten för kronofogdemyndigheterna
för   innevarande   budgetår   framhålla
vikten  av  en  effektiv  indrivning  av
skulder   (se  1994/95:LU23).  Utskottet
vill också återigen kraftigt understryka
kronofogdemyndigheternas  betydelsefulla
roll   i   kampen  mot  den   ekonomiska
brottsligheten. Detta gäller inte  minst
specialindrivningsenheterna som  arbetar
med      kvalificerade      fall      av
skatteundandragande  och   andra   svåra
indrivningsfall.
Utskottet      ser      också       med
tillfredsställelse på de  initiativ  som
tagits  för  att förbättra kvaliteten  i
indrivningsarbetet     och      förkorta
handläggningstiderna  i  den   exekutiva
fastighetsföräljningen. Av betydelse för
en    mer    rationell    hantering    i
kronofogdemyndigheternas  verksamhet  är
vidare den reformerade löneexekution och
målhantering hos kronofogdemyndigheterna
som trätt i kraft den 1 april i år.
I      budgetpropositionen     föreslår
regeringen           att            till
kronofogdemyndigheterna   anvisas    ett
ramanslag på 1 298 135 000 kr.
I  motion Ju923 (v) föreslås en  ökning
av  anslaget med 35 miljoner  kronor,  i
första hand för ekobrottsbekämpning.
Anslagsyrkandena   behandlas   ovan   i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>
Kronofogdemyndigheternas regionindelning</pre>
<pre>Gällande ordning och förändringsarbete</pre>
<pre>Det finns i dag 24 kronofogdemyndigheter
med   verksamhet   på   ca   95   orter.
Indelningen  av  kronofogdemyndigheterna
är   knuten   till  länsindelningen.   I
proposition  1996/97:1 anför  regeringen
att   många  av  myndigheterna   i   den
länsanknutna organisationen  är  så  små
att  de  inte ger tillräckligt  underlag
för    att    handha    olika    interna
stödfunktioner  på ett kostnadseffektivt
sätt.  De mindre myndigheterna har också
svårt  att  bygga  upp och  vidmakthålla
tillräcklig    kompetens    för    vissa
operativa   funktioner  där  kravet   på
specialistkunnande    är    stort    men
arbetsvolymerna  små i förhållande  till
myndigheternas  huvudsakliga  uppgift  -
indrivningsarbetet.   Vad   gäller    de
interna       stödfunktionerna       har
kompetenskraven ökat, bl.a. beroende  på
ett  större behov av anpassning till  ny
teknik   m.m.   och  skärpta   krav   på
uppföljning och analys av verksamheten.
Det   är   sådana  ökade  krav,  liksom
nödvändigheten  att  bevara   och   även
utveckla sakverksamheten trots kravet på
besparingar,  som  enligt  propositionen
har  tvingat  fram nya lösningar.  Genom
beslut   av   RSV  genomfördes   sålunda
fr.o.m.  den  1  juli 1994  s.k.  ordnad
samverkan       varigenom        landets
kronofogdemyndigheter grupperades i åtta
samverkansområden. I  vart  och  ett  av
dessa  utsågs  en av myndigheterna  till
samordningsmyndighet  och   till   denna
koncentrerades  för  området  gemensamma
resurser  för stödfunktionerna och  viss
kompetens   för   de   smala   operativa
funktionerna,                      såsom
fastighetsförsäljning                och
specialindrivning.
I      propositionen     anförs     att
samverkansmodellen  otvivelaktigt   gett
vissa fördelar från bl.a. kompetens- och
styrningssynpunkt. En avgörande  svaghet
med  modellen är emellertid att cheferna
för  samordningsmyndigheterna  inte  har
samma  befogenheter i det eller  de  län
som  ingår i området som de har  i  sitt
eget län. Detta medför enligt regeringen
att   samordningen  inom  området   blir
resurskrävande, och den återverkar också
negativt    på    RSV:s   styrning    av
verksamheten.
Mot   bakgrund  av  de  svagheter   hos
samverkansmodellen   som    konstaterats
redovisade RSV på regeringens uppdrag  i
sin  fördjupade anslagsframställning för
budgetåren 1997-1999 ett förslag till ny
organisation för kronofogdemyndigheterna
med färre myndigheter. Förslaget innebar
att  vart  och ett av samverkansområdena
bildar  en  kronofogdemyndighet  fr.o.m.
den  1  januari 1997. Sätesorter för  de
nya    myndigheterna    skulle    enligt
förslaget  vara de orter som  i  dag  är
sätesorter för samordningsmyndigheterna.
Regeringen delar uppfattningen att  det
bör bildas större och färre myndigheter,
och   anser   i  likhet  med   RSV   att
indelningen   i   samverkansområden    i
huvudsak  bör  följas. Förutsättningarna
påverkas  emellertid av  den  förändring
som    nyligen    har    beslutats    om
länsindelningen.  Genom   bildandet   av
Skåne län skapas en bärkraftig region  i
Södra   Sverige  utan  att  man  behöver
frångå  länsindelningen.  Regionen   bör
således  omfatta Skåne län. Det  som  nu
har  sagts innebär enligt regeringen att
vissa  justeringar i  RSV:s  förslag  är
nödvändiga.  Jämfört med  indelningen  i
samverkansområden   medför   ändringarna
framför    allt    den   fördelen    att
storleksspannet  mellan regionerna  blir
mindre  än  mellan dessa  områden.  Inte
minst  av  hänsyn  till  personalen  bör
enligt   regeringen  så  långt  det   är
möjligt        samordningsmyndigheternas
centralorter  göras till sätesorter  för
de nya myndigheterna.
Regeringens  förslag  innebär  att  det
fr.o.m.   den   1   januari   1997   för
Norrbottens och Västerbottens län bildas
en  myndighet med Umeå som sätesort, för
Gävleborgs,     Västernorrlands      och
Jämtlands län en myndighet med Härnösand
som  sätesort, för Värmlands, Örebro och
Dalarnas län en myndighet med Falun  som
sätesort,  för Stockholms  och  Gotlands
län   en  myndighet  med  Stockholm  som
sätesort, för Uppsala, Södermanlands och
Västmanlands   län  en   myndighet   med
Eskilstuna     som     sätesort,     för
Östergötlands  och  Jönköpings  län   en
myndighet  med  Jönköping som  sätesort,
för   Hallands,  Göteborgs  och   Bohus,
Älvsborgs   och   Skaraborgs   län    en
myndighet  där åtminstone  tills  vidare
Göteborg   skall  vara   sätesort,   för
Kronobergs, Kalmar och Blekinge  län  en
myndighet  med Kalmar som sätesort  samt
för Skåne län en myndighet med Malmö som
sätesort.
Enligt  propositionen ingår det  i  det
pågående  utredningsarbetet att utarbeta
ett   underlag   om  lokaliseringen   av
regional   förvaltning   i   ett    nytt
västsvenskt  län  (dir.  1996:59).   Det
finns därför inte förutsättningar att nu
ta   slutgiltig  ställning   beträffande
sätesorten  för  den nya  myndigheten  i
Västsverige.
I  propositionen lämnas  också  förslag
till     vissa     lagändringar      som
genomförandet  av den nya organisationen
kräver.  Bl.a. föreslås ett bemyndigande
för   regeringen  att  föreskriva  vilka
tingsrätter  inom kronofogdemyndighetens
verksamhetsområde, dvs. regionen, som är
behöriga   att  pröva  överklagande   av
kronofogdemyndighetens  beslut.   Vidare
innebär      förslaget     att      alla
kronofogdemyndigheter                 är
tillsynsmyndigheter i konkurs.</pre>
<pre>
Motioner m.m.</pre>
<pre>Regeringens   bedömning   och    förslag
beträffande    regionindelningen     har
föranlett   elva  motioner.  Enligt   de
flesta  motioner,  nämligen  Ju402  (c),
Ju601  (s), Ju603 (s), Ju604 (s),  Ju605
(v),   Ju607  (s)  och  Ju610  (c)   bör
regionindelningen   skjutas   upp.   Det
huvudsakliga skälet härtill är  att  ett
samlat  grepp bör tas på den geografiska
indelningen   av   olika   sektorer   av
offentlig verksamhet, och att  en  sådan
mer  allmän  översyn inte bör föregripas
genom    att    kronofogdemyndigheternas
indelning nu bestäms. I stora drag samma
inriktning har motion Ju611 (m, fp).
Flera    av    motionerna    innehåller
alternativa yrkanden för det fall region-
indelningen  inte skjuts  på  framtiden.
Sålunda  bör  enligt  motionerna  Ju601,
Ju604,  Ju605, Ju607 och Ju610  i  andra
hand  Gävleborgs  län och  Dalarnas  län
bilda  en region med Gävle som sätesort,
vilket  är i överensstämmelse med  RSV:s
förslag. Samma inriktning har motionerna
Ju609   (m)   och  Ju611  (m,   fp).   I
sistnämnda  motion anförs  dessutom  att
Karlstad  bör vara sätesort i en  region
som  omfattar Värmlands län  och  Örebro
län.  I  Ju604  framhålls  däremot   att
Örebro  bör  vara sätesort i  sistnämnda
region.  De  nu  nämnda motionsyrkandena
innebär     att    det    bildas     tio
regionmyndigheter  i  stället  för   nio
enligt regeringens förslag.
Enligt  två  motioner,  Ju606  (m)  och
Ju608 (s), bör Västerås vara sätesort  i
regionen Uppsala län, Södermanlands  län
och  Västmanlands  län,  i  stället  för
Eskilstuna som regeringen föreslår.
I  frågan om regionindelning har  också
en  utfrågning  ägt rum i utskottet  med
företrädare     för    Riksskatteverket,
Kronofogdemyndigheten  i  Malmöhus  län,
Kronofogdemyndigheten i Norrbottens län,
JUSEK,       Statstjänstemannaförbundet,
Föreningen   Sveriges  kronofogdar   och
Föreningen         ekonomer         inom
exekutionsväsendet.
Vidare  har  skrivelser  inkommit  till
utskottet     från     styrelsen     för
Kronofogdemyndigheten   i   Västmanlands
län,       länskronodirektören       vid
Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs  län,
fackklubbar  vid  sistnämnda   myndighet
respektive    från   landshövdingen    i
Jämtlands län.</pre>
<pre>
Regionindelning inom rättsväsendet m.m.</pre>
<pre>Inom polisväsendet är Rikspolisstyrelsen
central           förvaltningsmyndighet.
Länsstyrelsen  är  högsta  polisorgan  i
länet  och bestämmer bl.a. verksamhetens
huvudsakliga  inriktning, indelningen  i
polisdistrikt,       polismyndigheternas
grundläggande      organisation      och
fördelningen   av  medel   inom   länets
polisorganisation. I varje polisdistrikt
finnns  en  polismyndighet som  ansvarar
för  polisverksamheten inom  distriktet.
Den lokala polisorganisationen består av
för närvarande 43 polismyndigheter.
Åklagarväsendet  är sedan  den  1  juli
1996  indelat i sju åklagardistrikt  med
en   åklagarmyndighet,  som   också   är
kansliort,   i  varje  distrikt   enligt
följande. Åklagarmyndigheten i Stockholm
omfattar  Stockholms  län  och  Gotlands
län.   Åklagarmyndigheten   i   Västerås
omfattar  Uppsala  län,  Värmlands  län,
Örebro     län,    Västmanlands     län,
Kopparbergs  län  och  Gävleborgs   län.
Åklagarmyndigheten i Linköping  omfattar
Södermanlands  län,  Östergötlands  län,
Jönköpings  län,  Kronobergs   län   och
Kalmar  län. Åklagarmyndigheten i  Malmö
omfattar Blekinge län, Kristianstads län
och  Malmöhus län. Åklagarmyndigheten  i
Göteborg    omfattar    Hallands    län,
Göteborgs  och Bohus län, Älvsborgs  län
och Skaraborgs län. Åklagarmyndigheten i
Sundsvall  omfattar Västernorrlands  län
och Jämtlands län. Åklagarmyndigheten  i
Umeå,  slutligen, omfattar Västerbottens
län och Norrbottens län.
Åklagarmyndigheterna  har  i   huvudsak
administrativa uppgifter och ansvar  för
ledning  och  tillsyn över verksamheten.
Till   varje  myndighet  är  ett   antal
åklagarkamrar,   där    den    operativa
brottsbeivrande verksamheten är förlagd,
knutna.   Riksåklagaren   bestämmer   om
åklagarkamrarnas antal (f.n. 42 st)  och
lokalisering  och på vilka övriga  orter
åklagarverksamhet  skall  bedrivas.  Med
några  undantag  finns en åklagarkammare
per  län; i storstadsområdena finns dock
flera kammare med viss ämnesuppdelning.
Syftet   med   den  nyligen  genomförda
reformen av åklagarväsendet är  att  öka
flexibiliteten i åklagarverksamheten  så
att  denna  lättare skall kunna  anpassa
sig      till     verksamheten      inom
domstolsväsendet  och  rättsväsendet   i
övrigt.
Det svenska domstolsväsendet består  av
två       huvudsakligen       parallella
organisationer, de allmänna  domstolarna
och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
De  allmänna  domstolarna utgörs  av  97
tingsrätter   i  första   instans,   sex
hovrätter  i  andra instans  och  Högsta
domstolen  som slutinstans. De  allmänna
förvaltningsdomstolarna  består  av   24
länsrätter   i   första  instans,   fyra
kammarrätter   i   andra   instans   och
Regeringsrätten   som  högsta   allmänna
förvaltningsdomstol.
Tingsrätterna  kan  sägas  vara  ojämnt
spridda  över  landet. De ligger  mycket
tätt  i  landets södra och tättbefolkade
delar  medan  de ligger  glest  i  norr.
Många tingsrätter har också tingsställen
utanför sin kansliort där förhandlingar,
främst  i  brottmål, äger rum  med  viss
regelbundenhet.
Hovrätterna  har  följande  domkretsar.
Svea   hovrätt:   Stockholms,   Uppsala,
Södermanlands,  Gotlands,   Västmanlands
och   Kopparbergs  län,  Göta   hovrätt:
Östergötlands,  Jönköpings,  Kronobergs,
Kalmar,   Skaraborgs  och  Örebro   län,
Hovrätten   över  Skåne  och   Blekinge:
Blekinge,  Kristianstads  och   Malmöhus
län,   Hovrätten  för  Västra   Sverige:
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och  Värmlands län, Hovrätten för  Nedre
Norrland:   Gävleborgs,  Västernorrlands
och  Jämtlands  län samt  Hovrätten  för
Övre    Norrland:   Västerbottens    och
Norrbottens län.
Länsrätterna       är       genomgående
lokaliserade till landets residensstäder
och har länet som domkrets.
Kammarrätternas domkretsar är följande.
Domkretsen för Kammarrätten i  Stockholm
omfattar       Stockholms,      Uppsala,
Södermanlands, Gotlands och Västmanlands
län.   Domkretsen  för  Kammarrätten   i
Göteborg     omfattar     Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs  och Värmlands län. Domkretsen
för  Kammarrätten  i Sundsvall  omfattar
Kopparbergs,                 Gävleborgs,
Västernorrlands,              Jämtlands,
Västerbottens   och   Norrbottens   län.
Domkretsen för Kammarrätten i  Jönköping
omfattar    Östergötlands,   Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Skaraborgs
och Örebro län.
För  närvarande  pågår  en  översyn  av
domstolsorganisationen (dir.  1995:102).
En   utgångspunkt  för  arbetet  är  att
antalet  domstolar  på  lokalnivå  skall
minskas. Även antalet överinstanser  och
samverkan      mellan      de      olika
domstolstyperna övervägs inom ramen  för
utredningsarbetet.
På     kriminalvårdens    område     är
Kriminalvårdsstyrelsen           central
förvaltningsmyndighet      för       all
kriminalvårdsverksamhet.  Styrelsen   är
chefsmyndighet   för   sju   geografiskt
indelade   regioner  som  var   och   en
omfattar    anstalter,    häkten     och
frivårdsmyndigheter.       De        sju
regionmyndigheternas  huvuduppgifter  är
att  leda  kriminalvården  i  regionerna
enligt           Kriminalvårdsstyrelsens
riktlinjer, stödja verksamheten  vid  de
lokala  myndigheterna och utöva  tillsyn
över deras verksamhet.
Regionmyndigheterna    har     följande
verksamhetsområden.   Region   Stockholm
omfattar    Stockholms    län,    region
Norrköping  omfattar Södermanlands  län,
Östergötlands   län,  Kalmar   län   och
Gotlands   län.  Region  Malmö  omfattar
Kronobergs     län,    Blekinge     län,
Kristianstads  län  och  Malmöhus   län.
Region Göteborg omfattar Jönköpings län,
Hallands  län, Göteborgs och Bohus  län,
Älvsborgs län och Skaraborgs län. Region
Örebro  omfattar Uppsala län,  Värmlands
län,  Örebro län, Västmanlands  län  och
Kopparbergs   län.   Region    Härnösand
omfattar Gävleborgs län, Västernorrlands
län   och  Jämtlands  län.  Region  Umeå
omfattar    Västerbottens    län     och
Norrbottens län.
Enligt      ett      förslag       från
Kriminalvårdsstyrelsen      som      för
närvarande   övervägs  inom   regeringen
skall   Umeåregionen  läggas   ned   och
Västerbottens  län och  Norrbottens  län
föras till Härnösandsregionen.
I  sammanhanget kan det  vara  lämpligt
att   också   redovisa  huvuddragen   av
skatteförvaltningens           regionala
organisation.
Inom skatteförvaltningen svarar RSV för
den centrala ledningen. På regional nivå
finns    24    skattemyndigheter     med
sammanlagt  131  lokala skattekontor.  I
dag  finns sålunda en skattemyndighet  i
varje  län. Vid de lokala skattekontoren
handhas    förutom   beskattning    även
folkbokföring och fastighetstaxering.
RSV        redovisar       i        sin
anslagsframställning   en   avsikt   att
utreda           bl.a.          huruvida
skatteförvaltningen  i   framtiden   kan
utgöra   en  enda  myndighet,  i  vilken
utsträckning  vissa arbetsuppgifter  kan
koncentreras till en eller flera platser
i  landet  och  om det finns  alternativ
till  den nuvarande uppbyggnaden baserad
på länsindelningen.
Det kan här också vara på sin plats att
nämna att Riksrevisionsverket inom ramen
för  sin  effektivitetsrevision granskat
den  s.k. rättskedjan, dvs. verksamheten
inom  de fyra myndighetsområdena  polis,
åklagare,   domstol  och   kriminalvård.
Resultatet  av granskningen har  nyligen
redovisats  i  rapporten  (RRV  1996:63)
Rättskedjan. Av denna framgår bl.a.  att
den lokala geografiska indelningen av de
fyra    myndighetsområdena    inte    är
samordnad trots det i vissa fall  starka
behovet av samverkan. I rapporten lämnas
bl.a.  vissa rekommendationer om hur  en
förbättrad  samordning av  rättsväsendet
kan åstadkommas.
Frågor       om      den      regionala
samhällsorganisationen  är  föremål  för
överväganden  i  olika sammanhang  sedan
flera  år tillbaka. Sålunda tillkallades
år  1992 en parlamentarisk kommitté  med
uppgift  att  utforma  förslag  om   den
offentliga verksamhetens uppbyggnad  och
indelning  på regional nivå.  Kommittén,
som   fick   namnet   Regionberedningen,
presenterade år 1993 delbetänkandet (SOU
1993:97)   Västsverige   och   Skåne   -
regioner  i förändring. Betänkandet  har
remissbehandlats.  I mars  1995  lämnade
Regionberedningen  sitt   slutbetänkande
(SOU  1995:27)  Regional  framtid.  Även
detta betänkande har remissbehandlats.
För  närvarande  ligger  på  riksdagens
bord  regeringens proposition 1996/97:36
om den regionala samhällsorganisationen.
I  propositionen, som  bygger  på  bl.a.
Regionberedningens         överväganden,
föreslås  att  en försöksverksamhet  med
ändrad     regional    ansvarsfördelning
genomförs i Kalmar, Gotlands, Skåne  och
Jämtlands län fram till utgången  av  år
2002. Syftet med försöksverksamheten  är
att   utveckla  former  för  en   bättre
demokratisk förankring av det  regionala
utvecklingsarbetet.   I    propositionen
behandlar regeringen också vissa  frågor
om     länsstyrelsernas     roll     och
organisation. I fråga om länsindelningen
i  västra  Sverige avser regeringen  att
återkomma  till  riksdagen  under  våren
1997.
Under   hösten  1995  tillkallades   en
särskild utredare för att kartlägga  och
analysera de regionala konsekvenserna av
förändringar  i  den  statliga  sektorn.
Enligt direktiven (dir. 1995:144)  skall
utredaren   bl.a.  belysa  i   vad   mån
utvecklingen   påverkat   strävan   till
samordning och samplanering av  statliga
resurser både i ett nationellt och i ett
regionalt perspektiv. I sammanhanget bör
även  belysas  hur olika organisatoriska
lösningar  och  geografiska  indelningar
som            valts            påverkat
samordningsmöjligheterna.      Utredaren
skall  också  göra en bedömning  av  den
framtida  utvecklingen av  den  statliga
sektorns  olika delar och  de  regionala
konsekvenserna  därav.  Utredaren  skall
redovisa  sitt  uppdrag  senast  den  30
november 1996.
Som  en  del i det i föregående  stycke
nämnda  uppdraget har regeringen nyligen
uppdragit åt Statskontoret att kartlägga
sysselsättnings-                     och
organisationsförändringar inom  statliga
myndigheter ur ett regionalt perspektiv.
Statskontoret      skall      rapportera
kartläggningens resultat till regeringen
senast  den  1  mars  1997  och  omfatta
perioden 1995 till 1997.
En  annan  utredning som bör  nämnas  i
sammanhanget  är den likaledes  år  1995
tillkallade Kommissionen om den statliga
förvaltningens       uppgifter       och
organisation   -   Förvaltningspolitiska
kommissionen. Denna har till uppgift att
göra  en  analys av om nuvarande  former
för organisation och styrning av statlig
förvaltning     och    verksamhet     är
ändamålsenliga  i  förhållande  till  de
uppgifter  och  mål  som  fastlagts   av
regering  och  riksdag  (dir.  1995:93).
Kommissionen    skall    också     lämna
synpunkter   på   hur  det   långsiktiga
arbetet med strukturförändringar  i  den
statliga   förvaltningen  bör  bedrivas.
Kommissionen   beräknas   avsluta   sitt
arbete senast den 31 december 1996.</pre>
<pre>
Överväganden</pre>
<pre>Utskottet  vill  för sin  del  framhålla
nödvändigheten   av  en   effektiv   och
rationell   organisation  av   offentlig
verksamhet  som  innebär   en   så   bra
resursanvändning  som  möjligt  och  att
erforderliga besparingar kan  genomföras
utan  negativ  inverkan på  verksamheten
som sådan. Det sagda gäller naturligtvis
även  rättsväsendet och här pågår  också
sedan  flera  år tillbaka ett  intensivt
reformarbete. Förändringsarbetet  gäller
såväl myndigheternas ärendehantering och
administration   som   den   geografiska
organisationen  på  regional  och  lokal
nivå.  För kronofogdemyndigheternas  del
är nu frågan om regionindelning särskilt
aktuell.
Utskottet    vill   inte   motsäga    de
påståenden som gjorts i vissa sammanhang
om  att  den geografiska indelningen  av
rättsväsendets  olika  myndighetsområden
inte  är  tillfredsställande  samordnad.
Utskottet  har också förståelse  för  de
önskemål som framförs i flera av  de  nu
aktuella  motionerna om  behovet  av  en
övergripande   och   samlad    syn    på
regionindelning  av skilda  verksamheter
inom  rättsväsendet. I  flera  avseenden
har    de    olika    myndighetsområdena
beröringspunkter  med  varandra  och  de
problem  och  frågor  som  uppkommer   i
verksamheten är många gånger gemensamma.
Utskottet vill därför understryka vikten
av   att  vid  organisationsförändringar
beakta   behovet  av  geografisk  närhet
mellan  myndigheterna  och  av  en   god
samordning över huvud taget i  fråga  om
rättsväsendets indelning på lokal  nivå.
Det  nu anförda talar i viss mån för att
man,  som  förordas  i  flera  motioner,
väntar med en
regionindelning                       av
kronofogdemyndigheterna     för      att
åstadkomma en bättre sådan samordning.
Enligt  utskottets  mening  finns   det
emellertid  tecken på att  myndigheterna
har  blivit  bättre när det  gäller  att
samverka vid förändringsarbete. Här vill
utskottet   också  peka  på   de   olika
överväganden     om    den     regionala
samhällsorganisationen som  pågår  sedan
en  tid tillbaka och som är uttryck  för
ett  mer  övergripande synsätt  i  dessa
frågor.  Det  går inte heller  att  helt
bortse        från       de       skilda
myndighetstraditioner  och   behov   som
trots  allt  finns och som kan  motivera
vissa    variationer    i    de    valda
organisatoriska     lösningarna      och
särskilda    tidtabeller   för    dessas
genomförande. Man kan därvid  konstatera
att   exempelvis  åklagarväsendet  redan
genomfört  sin omorganisation medan  den
framtida    domstolsorganisationen    är
föremål   för   en   pågående   särskild
utredning. Utskottet vill också  anmärka
att  en  långtgående  samordning  i  sig
skulle   kunna   medföra  en   kraftfull
centralisering  på  regional  och  lokal
nivå;  det  är  inte  säkert  att  detta
alltid är lämpligt.
Vad           särskilt           gäller
kronofogdemyndigheterna              har
organisationen   och   den   geografiska
indelningen  länge  varit  föremål   för
utredning  och  provisoriska  lösningar.
Det   synes  här  föreligga  ett  starkt
behov, vilket inte minst framkommit  vid
den   utfrågning  som  ägt   rum   inför
utskottet  med olika representanter  för
exekutionsväsendet,    av     att     få
organisationen fastlagd mer  beständigt.
Härav   skulle   följa   stabilitet    i
verksamheten och bättre möjligheter  att
planera  för  framtiden. Som  regeringen
framhåller  föreligger  också  uppenbara
brister,      framför       allt       i
ledningsfunktionen,   beträffande    den
nuvarande      samverkansorganisationen,
brister  som bör åtgärdas så  snart  som
möjligt.
Sammantaget anser utskottet sålunda att
förutsättningar föreligger att genomföra
en           regionindelning          av
kronofogdemyndigheterna  fr.o.m.  den  1
januari 1997.
När   det   sedan  gäller  den  närmare
utformningen  av  regionerna  och  vilka
huvudorter   som   skall   finnas   vill
utskottet   peka   på  att   regeringens
förslag    innebär   ganska   omfattande
förändringar av den gällande indelningen
i  samverkansområden och sålunda också i
förhållande  till  RSV:s  förslag.  Till
viss  del  är  det fråga om  justeringar
till  följd  av  att det fr.o.m.  den  1
januari  1997  bildas ett Skåne  län  av
nuvarande Malmöhus län och Kristianstads
län.   Utskottet   finner   inte   någon
anledning     att    ifrågasätta     det
huvudsakliga  motivet bakom  regeringens
ställningstagande,     nämligen      att
ändringarna  jämfört med  indelningen  i
samverkansområden  medför  den  fördelen
att  storleksspannet  mellan  regionerna
blir mindre. I vissa särskilda avseenden
vill     utskottet    emellertid    resa
invändningar mot regeringens  bedömning.
Sålunda  anser utskottet, i  likhet  med
ett  flertal motionärer, att  regeringen
inte  presenterat  tillräckligt  vägande
skäl   för  att  på  sätt  som  föreslås
splittra  upp samverkansområdet Dalarnas
län  och Gävleborgs län och frånta Gävle
status som huvudort. Ett bibehållande  i
den     nya     regionindelningen     av
samverkansområdena  Dalarnas   län   och
Gävleborgs  län med Gävle  som  sätesort
respektive   Västernorrlands   län   och
Jämtlands län med Härnösand som sätesort
svarar  enligt utskottet bättre  mot  de
geografiska  avstånden  och  utgör  över
huvud  taget  en  lämpligare  indelning.
Gävle   har  också  inrättat   sig   som
samordningsmyndighet      och       inte
ifrågasatts   som   sätesort   i   RSV:s
förslag.      Utskottets      ståndpunkt
innefattar vidare att en lämplig  region
bildas  av Värmlands län och Örebro  län
med      Karlstad     som      sätesort.
Sammanfattningsvis innebär vad utskottet
förordar  att  det bildas tio  regioner,
vilka  överlag får anses storleksmässigt
lämpliga    som   kronofogdemyndigheter.
Utskottet  har, utöver vad utskottet  nu
uttalat,    inga    invändningar     mot
regeringens förslag till regionindelning
eller  särskilda synpunkter att framföra
i detta sammanhang.
Vad   utskottet  sålunda   anfört   bör
riksdagen  med  anledning av  motionerna
Ju601, Ju604, Ju605, Ju607, Ju609, Ju610
och  Ju611  samt med avslag på  Ju402  i
aktuell  del,  Ju603,  Ju606  och  Ju608
övriga motioner i aktuella delar som sin
mening ge regeringen till känna.
Utskottet har slutligen inga erinringar
mot  de lagförslag som regeringen lämnar
i    syfte   att   genomföra   den   nya
organisationen.</pre>
<pre>
En obeståndsmyndighet</pre>
<pre>I  detta  sammanhang behandlar utskottet
också   en   motion  om  att  samhällets
insatser      bör      samordnas      på
obeståndsområdet.  Enligt  motion  Ju602
(fp) sker en sådan samordning lämpligast
genom   att  man  inrättar  en  särskild
obeståndsmyndighet som får till  uppgift
att ha hand om konkurs- och ackords-
ärenden,            frågor            om
företagsrekonstruktion och skuldsanering
samt hanter-ingen av lönegarantin.
Utskottet vill erinra om att en  motion
med    samma   innehåll   prövades    av
lagutskottet  våren 1996 i  samband  med
riksdagens  behandling  av  en  lag   om
företagsrekonstruktion. I betänkandet  i
ärendet  avstyrkte lagutskottet motionen
med  hänvisning till pågående  beredning
inom Justitiedepartementet av frågor  om
konkursförvaltningens  organisation  och
tillsynsverksamheten,   och    riksdagen
följde  utskottet  (1995/96:LU11,  rskr.
279).   Utskottet  kan   för   sin   del
konstatera att beredning alltjämt  pågår
inom Justitiedepartementet av frågor  om
konkurshanteringen i stort.  Med  hänsyn
härtill  anser  utskottet  även  nu  att
riksdagen,  i avvaktan på resultatet  av
denna  beredning, inte bör  vidta  några
särskilda  åtgärder  med  anledning   av
motionsönskemålen. Motion Ju602 avstyrks
sålunda i aktuell del.</pre>
<pre>Brottsförebyggande rådet</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Brottsförebyggandet rådet (BRÅ)  är  ett
kvalificerat      expertorgan      under
regeringen. Rådets övergripande  mål  är
att  främja brottsförebyggande  insatser
genom   att   arbeta   med   utveckling,
utvärdering,  tillämpad  forskning   och
information  inom  det kriminalpolitiska
området  och  därigenom bidra  till  att
minska brottsligheten och öka människors
trygghet  i samhället. Viktiga inslag  i
verksamheten  är  att ta  fram  underlag
till   regeringen   för   åtgärder   och
prioriteringar  i  det kriminalpolitiska
arbetet,    utvärdering   av    vidtagna
åtgärder    samt   stöd   till    lokalt
brottsförebyggande     arbete.     BRÅ:s
uppgifter finns närmare angivna  i  dess
instruktion (SFS 1993:669).</pre>
<pre>
Anslaget till BRÅ</pre>
<pre>Regeringen          föreslår           i
budgetpropositionen att  riksdagen  till
Brottsförebyggande  rådet  anvisar   ett
ramanslag på 25 355 000 kr.
Anslagsyrkandet   behandlas   ovan    i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>
BRÅ:s inriktning</pre>
<pre>Frågan  om  BRÅ:s  verksamhetsinriktning
tas   upp   i  två  motioner.  Yrkandena
redovisas nedan.
BRÅ inrättades år 1974 och avsikten var
att   rådet  skulle  fungera   som   ett
samordnande         aktions-         och
informationsorgan (prop. 1974:1 bil.  4,
JuU  1974:10, rskr. 183, SFS  1974:400).
Redan från början bedrevs dock vid rådet
en  omfattande forskning. De första åren
efter  sin tillkomst fungerade  BRÅ  som
ett  kriminalpolitiskt  utrednings-  och
aktionsorgan  men  verksamheten  ändrade
successivt karaktär och hade under många
år  sin  tyngdpunkt i mer  grundläggande
kriminologisk forskning. I slutet av 80-
talet utvecklades BRÅ till ett FoU-organ
genom att den tillämpade forskningen och
utvecklingsarbetet efter hand gavs  allt
större  utrymme. Inom BRÅ bedrevs  också
viss   kontinuerlig  basforskning   inom
olika områden.
BRÅ  har varit föremål för översyn  vid
tre  tillfällen. Samtliga översyner  har
resulterat  i  nya  instruktioner   (SFS
1982:787, 1988:1223 och 1993:669).
Den  senaste översynen ägde rum år 1992
då  en  särskild utredare av  regeringen
gavs  i  uppdrag att göra en översyn  av
den kriminologiska och kriminalpolitiska
forskningen m.m. Enligt uppdraget skulle
utredaren  se  över hur de resurser  för
kriminologisk/kriminalpolitisk forskning
som disponerades av bl.a. BRÅ bäst kunde
utnyttjas  för  en  verksamhet  av   hög
vetenskaplig        kvalitet         och
samhällsrelevans.  En  utgångspunkt  för
uppdraget    var    att    behovet    av
kriminologisk    och    kriminalpolitisk
forskning  borde ses i ett  övergripande
nationellt   perspektiv  och   innefatta
såväl den forskning som bedrevs vid BRÅ,
Kriminalvårdsstyrelsen               och
polishögskolan liksom den forskning  som
bedrevs  vid universiteten med  resurser
som  fördelades av forskningsråden  inom
Utbildningsdepartementets
verksamhetsområde.   En    avsikt    med
översynen   var  att  belysa   hur   den
aktuella  forskningen kunde  förstärkas,
bl.a. genom en bättre samordning.
Den särskilde utredaren redovisade sitt
arbete   i   betänkandet  (SOU  1992:80)
Kriminologisk    och    kriminalpolitisk
forskning.   I   betänkandet    kartlade
utredaren     den     forskning      och
utredningsverksamhet  som  bedrevs  inom
universitet  och högskolor  och  vid  de
s.k.      sektorsmyndigheterna     (BRÅ,
Kriminalvårdsstyrelsen,
Rikspolisstyrelsen                   och
Rättsmedicinalverket), liksom hur  denna
verksamhet     finansierades.     Enligt
utredarens  uppfattning borde resurserna
lämpligen fördelas så att hälften  lades
på    grundläggande    forskning    inom
universitet och högskolor och hälften på
tillämpad     forskning      och      på
utvecklingsarbete  vid   sektorsorganen.
Utredaren lämnade också olika förslag om
BRÅ:s framtid.
Regeringen   anförde   i    1993    års
forskningsproposition  (1992/93:170   s.
76)   att   en  utgångspunkt  för   dess
överväganden   när  det   gällde   BRÅ:s
verksamhet  var  att  tyngdpunkten   och
därmed     resurserna     vad      avser
grundforskningen borde koncentreras till
universitet  och  högskolor.  BRÅ  borde
utvecklas    till    ett    kvalificerat
expertorgan  i kriminalpolitiska  frågor
under regeringen. Detta innebar att  BRÅ
skulle  få en delvis ny roll i fråga  om
utvecklingsarbete,    utvärdering    och
tillämpad  forskning. BRÅ skulle  i  sin
framtida  roll, förutom att fokusera  på
utveckling  och  utvärdering  inom   det
kriminalpolitiska   fältet,    även    i
fortsättningen sammanställa och förmedla
för  rådets  verksamhetsområde  relevant
information    om   kriminalvetenskaplig
forskning   till   myndigheter,    andra
organisationer och enskilda. En annan än
mer  betydelsefull uppgift var att under
regeringen   ansvara  för   övergripande
utredningar  och analyser av  samhällets
samlade      resurser      inom      det
kriminalpolitiska fältet  och  därigenom
ge     underlag    för    statsmakternas
kriminalpolitiska åtgärder.
Regeringen   föreslog   att   riksdagen
skulle godkänna den angivna inriktningen
av BRÅ:s verksamhet.
Utskottet  delade i sitt  av  riksdagen
godkända      betänkande     regeringens
uppfattning (1992/93:JuU30,  rskr.  395)
vilket    resulterade   i   att    BRÅ:s
verksamhet     fick    sin     nuvarande
inriktning.
BRÅ  har  fr.o.m. den 1 juli 1994  från
Statistiska centralbyrån också övertagit
beställaransvaret för  statistiken  inom
rättsväsendet (prop. 1992/93:101,  FiU7,
rskr.  122,  prop. 1993/94:100  bil.  8,
FiU15,  rskr.  269).  Ansvaret  omfattar
både    kriminalstatistik   och    annan
statistik  för  rättsväsendet.  BRÅ  har
numera   även  produktionsansvaret   för
rättsstatistiken.
I  1994  års  budgetproposition  (prop.
1993/94:100 bil 3. s. 155) uttalades att
BRÅ  på ett förtjänstfullt sätt anpassat
verksamheten  till den nya inriktningen.
Tyngdpunkten   i  forskningsverksamheten
har förskjutits mot tillämpad forskning,
utvärderingar,  statistiska   översikter
och  analyser. Under senare år  har  BRÅ
förstärkt sin forskningskompetens så att
verksamheten blivit mer tvärvetenskaplig
och  spänner över flera områden. Exempel
på   områden  som  BRÅ  arbetar  med  är
brottslighetens   nivå,   struktur   och
utveckling,  teorier  och  praktik  inom
brottsprevention  från  tidiga  åtgärder
till  lokalt brottsförebyggande  arbete,
rasistiskt     våld     och     motvåld,
ekobrottslighet      och      samhällets
reaktioner på brott.
Regeringen  fattade den  10  juni  1996
beslut       om      ett      nationellt
brottsförebyggande program (Ds  1996:59;
Allas vårt ansvar). Regeringen redovisar
i         budgetpropositionen        och
forskningspropositionen   (utg.omr.    4
avsnitt 9 resp. prop. 1996/97:5) att som
ett  led  i  genomförandet av programmet
skall  BRÅ:s  verksamhet till  stöd  för
lokalt brottsförebyggande arbete på sikt
lyftas  fram  och utvecklas ytterligare.
BRÅ  skall bl.a., anförs det, bistå  med
information om brottsförebyggande arbete
och  i samarbete med landets universitet
och  högskolor verka för att behovet  av
kvalificerad  utbildning på  lokal  nivå
tillgodoses. Med anledning  härav  anser
regeringen att det är nödvändigt att det
görs    vissa    omprioriteringar    och
förändringar          av           BRÅ:s
verksamhetsinriktning.             Dessa
förändringar        övervägs        inom
Justitiedepartementet i samband  med  en
översyn  av  rättsväsendets  forsknings-
och    utvecklingsverksamhet   och    de
beräknas kunna genomföras under år 1997.
Regeringen           anför            i
forskningspropositionen (prop.  s.  141)
att    den   pågående   översynen   inom
Justitiedepartementet       om       hur
rättsväsendets      forsknings-      och
utvecklingsverksamhet      bör      vara
organiserad i framtiden har  till  syfte
att  de  samlade resurserna skall  kunna
utnyttjas  på  ett effektivare  sätt.  I
arbetet  ingår bl.a. att  bedöma  om  en
sammanläggning  av den  forsknings-  och
utvecklingsverksamhet som  bedrivs  inom
rättsväsendet,  främst   vid   BRÅ   och
Rikspolisstyrelsens     forskningsenhet,
skulle    kunna   ge   forskningsmässiga
fördelar  och leda till ett  effektivare
resursutnyttjande.  Rikspolischefen  har
fått     i     uppdrag     att     bistå
Justitiedepartementet i översynen.
I  motion Ju922 (v) yrkas att BRÅ skall
bedriva  ett fältnära arbete i samverkan
med  myndigheter  på  riks-,  läns-  och
lokalnivå.   BRÅ  skall  vidare   sprida
kunskap till skolor, organisationer m.m.
Vidare   anser  motionärerna   att   det
nationella brottsförebyggande programmet
skall  vara en huvuduppgift för  BRÅ.  I
motion  Ju925 (c, m, fp, mp, kd)  begärs
ett uttalande om rättsväsendets framtida
forsknings-  och  utvecklingsverksamhet.
Enligt  motionärerna bör denna forskning
dga   rum  i  olika  miljöer  och  BRÅ:s
forskningsverksamhet bör fortsätta, även
om   det   på  sikt  inrättas  en   enda
institution för ändamålet.
Enligt  utskottets  mening  saknas  det
anledning  för  riksdagen att  föregripa
den  pågående  översynen  och  göra  ett
uttalande     om     BRÅ:s      framtida
verksamhetsinriktning.  Utskottet  utgår
dock ifrån att frågan om en eventuell ny
inriktning  underställs riksdagen  såsom
skett vid tidigare beslut i samma fråga.
Motionerna Ju922 och Ju925 avstyrks i nu
berört ämne.
I  motion  Ub8  (kd) begärs  bl.a.  att
forskning      om     brottsförebyggande
verksamhet,       brottsoffer        och
ekobrottslighet   prioriteras.    Vidare
begärs  inrättande  av  en  professur  i
ämnet kriminalpsykologi.
I   forskningspropositionen  (s.   139)
bedömer    regeringen   att    den    av
motionärerna   efterlysta    forskningen
skall prioriteras inom rättsväsendet och
motionen   får   i   denna   del   anses
tillgodosedd.
När  det gäller yrkandet om inrättandet
av      en     professur     i     ämnet
kriminalpsykologi har utskottet  noterat
att regeringen sedan den 1 juli 1995 har
befogenhet  att inrätta professurer  vid
universitet och högskolor för att  kunna
prioritera  vissa  nationellt  angelägna
forskningsområden   (prop.   1994/95:100
bil. 9 s. 103-105, UbU12, rskr. 354).  I
propositionen  framhölls   att   antalet
professurer   inrättade  av   regeringen
skall  vara  begränsat och motiverat  av
ett nationellt behov som annars riskerar
att  inte  tillgodoses.  I  normalfallet
inrättas professurer av universitet  och
högskolor.
I   budgetpropositionen  (utg.omr.   16
avsnitt  5.5.1) föreslår regeringen  att
medel    anslås   för   inrättande    av
professurer i vissa ämnen, dock inte det
av motionärerna begärda.
Utskottet      anser      att       det
forskningsområde   som    den    begärda
professuren gäller i och för sig är  ett
ur utskottets synpunkt intressant område
men  tvingas  konstatera  att  utskottet
saknar underlag för att för närvarande i
detta    hänseende   prioritera    vissa
forskningsområden före  andra.  Motionen
Ub8 avstyrks i nu behandlade delar.</pre>
<pre>Rättsmedicinalverket</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Rättsmedicinalverket     är      central
förvaltningsmyndighet                för
rättspsykiatrisk,        rättsmedicinsk,
rättskemisk och rättsgenetisk verksamhet
i  den  utsträckning sådana frågor  inte
handläggs   av   någon   annan   statlig
myndighet.  Rättsmedicinalverket   skall
särskilt   svara  för  rättspsykiatriska
undersökningar i brottmål och läkarintyg
som  avses  i  7 § lagen (1991:2041)  om
särskild   personutredning  i   brottmål
m.m.,  rättsmedicinska  obduktioner  och
andra   rättsmedicinska   undersökningar
samt  rättsmedicinsk medverkan i  övrigt
på  begäran  av  domstol,  länsstyrelse,
allmän  åklagare  eller  polismyndighet.
Vidare skall Rättsmedicinalverket utföra
rättskemiska     och    rättsserologiska
undersökningar  samt  lämna  information
inom   sitt  ansvarsområde  till   andra
myndigheter  och enskilda. Vissa  grenar
av  Rättsmedicinalverkets verksamhet  är
helt eller delvis uppdragsfinansierade.
Det      övergripande     målet     för
Rättsmedicinalverket    är    att    den
rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten skall leverera
beslutsunderlag  av  hög  kvalitet  till
rättsväsendet. Underlaget  skall  lämnas
inom  lagstadgad  tid. Vidare  skall  de
rättsmedicinska,    rättskemiska     och
rättsgenetiska
undersökningsverksamheterna     medverka
till   att   goda  förutsättningar   för
rättssäkerhet  och  effektivitet  skapas
inom rättsväsendet. Rättsmedicinalverket
skall   som   ett   led   i   samhällets
brottsförebyggande verksamhet prioritera
arbetet   med   att  informera   om   de
erfarenheter   som   vunnits   inom   de
rättsmedicinska,    rättskemiska     och
rättspsykiatriska verksamheterna. Verket
skall  vidare  bedriva utvecklingsarbete
och  stöd åt forskning av betydelse  för
verksamheten.</pre>
<pre>
Anslaget till Rättsmedicinalverket</pre>
<pre>Regeringen  föreslår att riksdagen  till
Rättsmedicinalverket     anvisar     ett
ramanslag på 165 728 000 kr.
Rättsmedicinalverket  omfattas  av  det
generella  besparingskravet  på  statlig
konsumtion  på  3 % för  åren  1997  och
1998.
Anslagsyrkandet   behandlas   ovan    i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>Gentekniknämnden</pre>
<pre>Gentekniknämndens  övergripande  mål  är
att  främja  en  etiskt  försvarbar  och
säker  användning av gentekniken så  att
oönskade  effekter  på  människors   och
djurs hälsa och miljön undviks.
Gentekniknämnden skall bl.a. yttra  sig
över  ansökningar  och tillstånd  enligt
lagen     (1994:900)    om     genetiskt
modifierade  organismer och samråda  med
andra  myndigheter  när  dessa  meddelar
föreskrifter.   Nämnden   skall   vidare
bedriva rådgivande verksamhet samt följa
utvecklingen  på  genteknikområdet   och
bevaka de etiska frågorna.
Regeringen  föreslår att riksdagen  för
budgetåret  1997  till  Gentekniknämnden
anvisar ett ramanslag på 2 127 000 kr.</pre>
<pre>Anslagsyrkandet   behandlas    ovan    i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>Brottsoffermyndigheten</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Brottsoffermyndighetens övergripande mål
och uppgifter är att främja brottsoffers
rättigheter samt bevaka deras behov  och
intressen.  Myndigheten  skall  särskilt
pröva  ärenden  om brottsskadeersättning
enligt  brottsskadelagen (1978:413)  och
ärenden       om       bidrag       från
brottsofferfonden. Vid myndigheten finns
en  särskild nämnd för prövning av vissa
ärenden  om  brottsskadeersättning  samt
ett råd för prövning av frågor om bidrag
från brottsofferfonden.</pre>
<pre>
Anslaget till Brottsoffermyndigheten</pre>
<pre>Regeringen         föreslår          att
Brottsoffermyndigheten  för   budgetåret
1997 anvisas ett ramanslag på 9 500  000
kr.
Anslagsyrkandet   behandlas   ovan    i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>
Finansiering av brottsofferfonden</pre>
<pre>Brottsofferfonden skapades  den  1  juli
1994  (prop.  1993/94:143, JuU25,  rskr.
320,  SFS  1994:419) för  att  förbättra
möjligheterna   att   ge    stöd    till
brottsoffren.  Bidrag  från  fonden  får
lämnas    för    att   stödja    ideella
organisationer     som     verkar     på
brottsofferområdet   samt   privat   och
offentlig    verksamhet    som    gäller
brottsoffer. Bidrag ur fonden  kan  även
lämnas  för  forskning,  utbildning  och
information     i     brottsofferfrågor.
Brottsofferfondens            verksamhet
administreras,  som  framgått  ovan,  av
Brottsoffermyndigheten.
Den   grundläggande   regleringen    av
fondens   verksamhet   finns   i   lagen
(1994:419)  om  brottsofferfond.   Denna
kompletteras   med  en   av   regeringen
utfärdad förordning (1994:426). I  lagen
anges fondens ändamål i allmänna ordalag
så  att fondens medel skall användas för
verksamhet  som gagnar brottsoffer.  Det
lades   på  regeringen  att  ge  närmare
riktlinjer  för  användning  av  fondens
medel (prop. 1993/94:143 s. 32).
Finansiering av brottsofferfonden  sker
genom  att  den som döms för  ett  eller
flera  brott i normalfallet skall betala
en     avgift    på    300    kr    till
brottsofferfonden, om fängelse  ingår  i
straffskalan. Vidare finansieras  fonden
genom  att  den som under den  särskilda
försöksverksamheten          verkställer
fängelsestraff      i      form       av
intensivövervakning   med    elektronisk
kontroll i normalfallet får betala 50 kr
per dag under verkställighetstiden, dock
från  år  1997 högst 3 000 kr.  Hittills
har  försöksverksamheten enbart omfattat
sex frivårdsmyndigheter, men från den  1
januari  1997  utvidgas  den  till  hela
landet.         Avgiften        tillförs
brottsofferfonden.
När  fonden  inrättades tillfördes  den
även  en  viss  del  av  de  medel   som
frigjordes  genom att ersättningen  till
intagna   i   kriminalvårdsanstalt   för
arbete  och annan sysselsättning sänktes
med  20  %.  Sistnämnda frigjorda  medel
skulle,     förutom    att    finansiera
uppbyggnaden av brottsofferfonden, också
användas  för andra åtgärder  till  stöd
för brottsoffer.
I   motion   Ju905   (m)   begärs   ett
tillkännagivande om en återgång till den
ursprungliga      finansieringen      av
brottsofferfonden.  Enligt  motionärerna
skall  finansiering av brottsofferfonden
även  fortsättningsvis ske med bl.a.  de
medel som frigörs genom att ersättningen
till intagna i kriminalvårdsanstalt  för
arbete och sysselsättning har sänkts.
I  propositionen som låg till grund för
inrättandet av brottsofferfonden  (prop.
1993/94:143)   anförde   den   dåvarande
regeringen  att fonden borde finansieras
genom  avgifter som tas ut  av  personer
som  döms  för brott. Enligt regeringens
uppfattning   skulle   man   genom    en
budgetfinansiering  helt   förlora   den
pedagogiska poäng som ligger  i  att  en
gärningsman   får  betala  en   särskild
avgift    som    direkt   avsätts    för
brottsofferfrämjande     åtgärder.     I
propositionen (s. 25 f) anfördes  vidare
att  det  kunde finnas skäl  att  utöver
fondavgifterna   även  tillföra   fonden
medel  från  annat  håll.  Detta  skulle
gälla,    anfördes    det,    både     i
inledningsskedet då fonden  byggdes  upp
och  senare.  Det borde ske genom  medel
som   kunde   finnas   disponibla   inom
Justitiedepartementets    ansvarsområde.
Det  anfördes vidare att viss del av den
då  aviserade sänkningen av ersättningen
till   intagna   i  kriminalvårdsanstalt
skulle tas i anspråk för uppbyggnaden av
fonden.
I  budgetpropositionen  för  budgetåret
1994/95 (prop. 1993/94:100 bil. 3
s. 140) föreslog regeringen att de genom
sänkningen frigjorda medlen bl.a. skulle
finansiera        uppbyggnaden        av
brottsofferfonden,  och  under  anslaget
till    Kriminalvården   avsattes    9,4
miljoner    kronor   till    regeringens
disposition för bl.a. detta ändamål.  Av
dessa     medel    överfördes     enligt
regleringsbrevet för kriminalvården  för
det   nämnda  budgetåret  3,3   miljoner
kronor till brottsofferfonden.
Utskottet  hade,  i sina  av  riksdagen
godkända betänkanden, ingen erinran  mot
regeringens     förslag     i     frågan
(1993/94:JuU17 s. 20 och JuU25).
Enligt       uppgift      i       årets
budgetproposition (utg.omr. 4 avsnitt 9)
har brottsofferfondens totala tillgångar
under  år  1995 uppgått till 10 miljoner
kronor.  I sin anslagsframställning  för
år   1997   har   Brottsoffermyndigheten
anfört att sedan den 1 januari 1995  har
fonden tillförts i genomsnitt ca 750 000
kr  varje månad genom avgifterna, vilket
pekar  på att fonden skulle ha en  årlig
intäkt  på  ca 9-10 miljoner kronor  per
år.  Utskottet har inhämtat  att  fonden
under  1996 tillförts ca 900  000  kr  i
genomsnitt  per  månad  de  första   nio
månaderna,  vilket skulle  tyda  på  ett
tillskott  om knappt 11 miljoner  kronor
under  år  1996. Från och  med  år  1997
kommer den utvidgade försöksverksamheten
med elektronisk övervakning att innebära
en  ökad  tillströmning  av  medel  till
fonden.
Utskottet  saknar  anledning  att   för
närvarande göra något särskilt uttalande
om  finansiering  av  brottsofferfonden.
Vad som uttrycktes därom i propositionen
(1993/94:143     s.     25     f)     om
brottsofferfonden,      vilket      nyss
redovisats, tyder närmast på att en  del
av   de   medel  som  frigjordes   genom
sänkningen  av  ersättningen   till   de
intagna   skulle   användas    som    en
engångssatsning  för  en  uppbyggnad  av
fonden och inte var tänkt som ett årligt
tillskott.   Regeringen  har   i   årets
budgetproposition      inte       avsatt
ytterligare  medel  för  uppbyggnad   av
fonden.  Det  är  Kriminalvårdsstyrelsen
som  beslutar  om ersättningen  till  de
intagna. Utskottet anser med hänsyn till
de     besparingskrav     som     åvilar
kriminalvården  att det  för  närvarande
inte  finns  utrymme att  använda  några
medel     därifrån    för    ytterligare
uppbyggnad    av    fonden.    Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju905.</pre>
<pre>
Resurser till kvinno- och
brottsofferjourer</pre>
<pre>Brott  medför  ingripande verkningar  av
olika  slag  för den som  drabbas.  Ofta
innebär    ett   brott   en   omskakande
personlig upplevelse och kan vålla  både
fysiska och psykiska skador samt  orsaka
förluster  av ekonomisk och  annan  art.
För  ett brottsoffer kan det också  vara
påfrestande att medverka i det rättsliga
förfarandet  hos  polis,  åklagare   och
domstol.
Betydelsefulla åtgärder för att  bättre
tillgodose    brottsoffrens    intressen
började  på  allvar vidtas i  mitten  av
1980-talet  och arbetet med  att  stärka
brottsoffrens  ställning  har  alltsedan
dess    fortgått   med    bl.a.    flera
lagstiftningsåtgärder.  Utskottet   vill
här  hänvisa  till den  redogörelse  som
utskottet    gjorde   i   samband    med
behandlingen   av   budgeten   år   1995
(1994/95:JuU13
s.  7). I årets budgetproposition  anför
regeringen  att arbetet med  att  stärka
brottsoffrens ställning skall fortsätta.
Detta  gäller inte minst, anförs det,  i
fråga  om  kvinnor som utsatts för  våld
och andra övergrepp.
Regeringen  har  vidare  på  riksdagens
uppdrag   tillsatt  en  kommitté   (dir.
1995:94) som skall utvärdera åtgärder på
brottsofferområdet. En  rapport  om  det
hittillsvarande arbetet  inom  kommittén
har  i  enlighet med riksdagens önskemål
tagits    in    i    budgetpropositionen
(1994/95:JuU13, rskr. 261).
Brottsoffrens behov av bl.a. personligt
stöd  kan inte alltid tillgodoses  genom
åtgärder   av   polis,   åklagare    och
domstolar  och de frivilliga  insatserna
behövs i dag kanske mer än tidigare. Här
fyller  kvinno-  och  brottsjourerna  en
viktig    funktion.   Det   övergripande
ansvaret för jourernas verksamhet kan, i
den   mån  det  handlar  om  stöd   till
enskilda    personer,    sägas     åvila
socialtjänsten. Jourerna  utgör  således
ett     värdefullt    komplement    till
samhällets sociala nätverk.
Brottsofferjourernas riksförbund  (BOJ)
bildades  år  1988. Förbundet  har  haft
målsättningen  att det skall  finnas  en
brottsofferjour  i  varje  polisdistrikt
och detta mål uppfylldes i princip under
år 1995. För närvarande finns 103 lokala
jourer  som  är medlemmar  i  förbundet.
Dessa   är   organiserade  som   ideella
föreningar och finns runt om i landet  i
förbundet. Förbundet är uppdelat i  elva
regioner och i varje region finns en  av
föreningarna  utsedd  ideellt  arbetande
regionsamordnare, som  skall  utgöra  en
samordningsfunktion               mellan
brottsofferjourerna och förbundet.
En  brottsofferjour består av ett antal
ideellt  arbetande stödpersoner samt  en
brottsofferassistent/samordnare.
Stödpersonerna är noggrant  utvalda  och
får     speciell    utbildning.    Under
vägledning och samordning av en utbildad
brottsofferassistent ger de brottsoffren
hjälp.    Stödpersonernas   huvudsakliga
uppgift   är   att   lyssna    och    ge
medmänskligt  stöd och att  upprätthålla
kontakten  med  brottsoffret  så   länge
detta        bedöms        erforderligt.
Stödpersonerna       förklarar       hur
rättsprocessen  går  till  och  fungerar
också    som    moraliskt    stöd    för
brottsoffret vid rättegången.  På  varje
brottsofferjour finns det mellan 10  och
15  stödpersoner, vilket utgör ca 1  500
totalt  i  landet. Grundutbildningen  av
stödpersonerna  sker i  form  av  lokala
studiecirklar  och  i  BOJ:s  regi   kan
fortbildning  ske  genom  studiecirklar,
seminarier och studiebesök m.m.
Brottsofferassistenten,  som  bör  vara
anställd  på  minst  halvtid,  utgör  en
samordningsfunktion      på      jouren.
Assistenten har till uppgift att  tillse
att  brottsoffret  får  kontakt  med  en
stödperson. Målet är att en kontakt  bör
etableras  inom 24 timmar från  det  att
hjälpbehovet    uppmärksammats     eller
önskemål    om    kontakt   framställts.
Brottsofferassistenten skall också svara
för     kontakten    med    allmänheten,
polismyndigheten  och andra  resursorgan
samt  att vid behov slussa hårt drabbade
brottsoffer     vidare     till     rätt
professionell  instans, t.ex.  kommunens
socialtjänst,  kuratorer,   psykiatriska
mottagningar, försäkringsbolag, polisen,
lås-  och larmrådgivare m.fl. De  flesta
brottsofferjourerna  (ca  90)  har  dock
inte   möjlighet   att  anställa   någon
brottsofferassistent   och   vid   dessa
utförs   uppgifterna   av   en   ideellt
arbetande     samordnare.     Vid     de
brottsofferjourer där det för närvarande
finns  en  sådan assistent (ca  15  st.)
sker   finansieringen  genom   kommunala
bidrag. BOJ har som målsättning  att  få
ett   statligt   bidrag  som   möjliggör
anställning av en halv- eller heltidsan-
ställd  brottsofferassistent  vid  varje
jour.
Brottsofferjourerna  ger  främst   stöd
till  dem som blivit utsatta för inbrott
i bostaden, rån, hot eller misshandel.
BOJ har en övergripande och samordnande
roll och svarar bl.a. för utbildning  av
medlemmarna   i  allmän  föreningsteknik
samt vidareutbildning av stödpersonerna.
En   annan   uppgift   är   att   stödja
lokalföreningarna  i  deras  utveckling.
Förbundet  har  också till  uppgift  att
genom  en bred samhällsdebatt verka  för
att  brottsoffrens behov tillgodoses och
att samhället ökar sina insatser för att
förebygga brott.
Av  BOJ:s verksamhetsplan för åren 1996
och   1997  framgår  att  förbundet   nu
arbetar      med      att      förstärka
regionsamordnarens   roll,   att   utöka
antalet brottsofferassistenter, att  öka
antalet   regionala   stödpersons-   och
cirkelledarutbildningar, att  svara  för
centrala  utbildningar  samt   att   öka
kvaliteten    i    dessa   utbildningar.
Förbundet  har  vidare  ambitionen   att
inspirera  de  lokala föreningarna  till
brottsförebyggande insatser; detta skall
ske    genom    framtagning    av    ett
informationsmaterial som skall  användas
bl.a.   för   information  i   skolorna.
Förbundet     avser    därutöver     att
ytterligare   utveckla  samarbetet   med
företrädare  för  lokala  och   centrala
myndigheter och organisationer.
Inom      brottsofferjourerna       har
framgångsrika projekt bedrivits. Här kan
nämnas  att  brottsofferjouren  i  Växjö
under viss tid lämnat dagligt stöd  till
vittnen  och  målsäganden i samband  med
rättegångar  vid  Växjö  tingsrätt.   En
utvärdering  av  projektet  har   gjorts
genom    intervjuer   med   tingsrättens
personal,   åklagare,   advokater   samt
stödpersonerna. Utvärderingen  föll  väl
ut  och  de  flesta var  positiva  eller
mycket   positiva   till   verksamheten.
Verksamheten    skall    nu     bedrivas
ytterligare  ett år för att därefter  på
nytt utvärderas.
BOJ    arbetar    också    med    vissa
brottsförebyggande projekt. Genom  medel
som  erhållits från Allmänna  arvsfonden
bedrivs  nu  ett projekt som riktar  sig
mot  våldsbrott bland barn och ungdomar.
Avsikten    är    att   kunna    erbjuda
brottsofferjourerna    möjlighet     att
utifrån  lokala förutsättningar initiera
en  brottsförebyggande  verksamhet.  Det
praktiska  arbetet  med  planering   och
kontakter  med  kommunen,  polisen   och
föreningsliv m.fl. skall skötas  av  två
projektanställda pedagoger.
Enligt   BOJ  hade  brottsofferjourerna
totalt   6   900  medlemmar   år   1995.
Statistiken    utvisar    vidare     att
brottsoffrens  kontakter  med   jourerna
ökar. Under år 1995 noterades ca 46  000
kontakter och totalt handlades ca 18 400
ärenden.
BOJ     är     anslutet    till     den
internationella    organisationen    The
European  Forum for Victim Services  som
arbetar        enligt       Europarådets
rekommendationer  om högsta  kvalitativa
behandling    av   våldsoffer    oavsett
hemland.
Kvinnojourerna startade sin  verksamhet
i början av 80-talet. Det finns i dag ca
130 kvinnojourer. Huvuddelen av dessa är
medlemmar i en riksorganisation  (ROKS).
Kvinnojourerna  arbetar för  att  skydda
och   hjälpa  kvinnor  som  utsatts  för
misshandel  och sexuella övergrepp  samt
deras barn.
I  flera  motioner tas  upp  frågan  om
kvinno-  och brottsofferjourer.  Sålunda
yrkas i motion Ju917 (c) att kvinno- och
brottsofferjourerna bör få  ökade  medel
från  brottsofferfonden. I motion  Ju922
(v)  förespråkas att det skall  inrättas
en brottsofferjour i varje polisdistrikt
och  att  dessa  skall erhålla  statliga
anslag  med eget budgetansvar. I  motion
K215  (fp)  begärs att varje kommun  bör
ansvara    för    att    det    inrättas
brottsofferjourer   i   samverkan    med
ideella organisationer.
Statliga   bidrag   till   BOJ   utgick
tidigare  från anslaget G 4.  Ersättning
för  skador på grund av brott (numera  F
5). Detta ändrades när brottsofferfonden
inrättades   och  numera  skall   sådana
organisationer  som stöder  brottsoffer,
t.ex.   BOJ,   vända  sig  direkt   till
brottsofferfonden  med  en  ansökan   om
bidrag.  För  att underlätta  övergången
till  den nya ordningen, erhöll BOJ  för
budgetåret 1994/95 ett bidrag på  1  000
000  kr  från  anslaget G 4  (jfr  prop.
1993/94:143  s. 61, JuU25 s.  16,  rskr.
320).
Brottsoffermyndigheten delar  ut  medel
ur  brottsofferfonden två gånger per år.
Bidrag  från  fonden  får  lämnas   till
löpande  verksamhet bara  om  det  finns
särskilda    skäl.   Under    år    1995
utbetalades ur fonden totalt 6  486  000
kr.  Till ideella organisationer  utgick
medel  om  2,7  miljoner  kronor,   till
forskning  utgick  2,7 miljoner  kronor,
till      privat      och      offentlig
brottsofferinriktad  verksamhet   utgick
883  000 kr och till information  utgick
150 000 kr.
Utskottet har inhämtat att BOJ under år
1995 erhållit bidrag om sammanlagt 1 600
000  kr. Till enskilda brottsofferjourer
har  lämnats projektbidrag på sammanlagt
306    000   kr.   ROKS   och   enskilda
kvinnojourer erhöll bidrag om sammanlagt
482  400  kr.  Under år  1996  har  från
fonden hittills utbetalats
2  000  000 kr till BOJ för den  löpande
verksamheten  och  95  000  kr  för  ett
projekt    som    avser    de     lokala
brottsofferjourerna.   82   000   kr   i
projektbidrag   har   utbetalats    till
enskilda              brottsofferjourer.
Kvinnojourerna har erhållit  totalt  792
500 kr.
När  det gäller bidragen till ROKS vill
utskottet   erinra  om  att  medel   via
statsbudgeten  varje år ges  till  denna
organisation. Över anslaget C  2  Bidrag
till   organisationer  på  det   sociala
området (utg.omr. 9) erhåller ROKS vissa
medel.  Socialstyrelsen, som  disponerar
anslaget  och beslutar om fördelning  av
medel  till  de  olika organisationerna,
genomför   årligen  en  utvärdering   av
effekten  av  bidragen som  ligger  till
grund för den kommande bidragsgivningen.
Enligt  vad  utskottet  inhämtat  erhöll
Kvinnojourerna sammanlagt
7  618  000 kr under budgetåret  1995/96
via anslaget. För år 1997 har begärts ca
5  000  000  kr  för  ändamålet.  Vidare
erhåller  ROKS medel via  anslaget  C  3
Bidrag    till   kvinnoorganisationernas
centrala  verksamhet (utg.omr. 14).  För
innevarande budgetår har utgått 352  500
kr  (för  18  månader)  till  ROKS  från
anslaget.
Vidkommande yrkandet om ökat stöd  till
brottsoffer-  och  kvinnojourerna   vill
utskottet  liksom  vid  flera   tidigare
tillfällen  (se  1994/95:JuU13   s.   6)
uttala  att  ett  av  huvudsyftena   med
inrättandet av brottsofferfonden var att
skapa  ökade möjligheter till ekonomiskt
stöd     till     olika    former     av
brottsofferinriktad verksamhet, bl.a.  i
form     av    bidrag    till    ideella
organisationer som de nu  aktuella.  Som
framgått ovan utgår också sådana bidrag.
Utskottet  vill för sin del  understryka
vikten  av  åtgärder för  att  förbättra
situationen  för människor som  drabbats
av      brott.      Härvidlag      utför
brottsofferjourerna  och  kvinnojourerna
ett värdefullt arbete som förtjänar stöd
i  olika former. Utskottet utgår för sin
del  från  att  jourerna även  framdeles
erhåller bidrag ur brottsofferfonden och
anser inte att det behövs något särskilt
uttalande  härom  från riksdagens  sida.
Utskottet  avstyrker bifall till  motion
Ju917 i nu behandlad del.
När  det gäller yrkandet i motion Ju922
om    att    det    bör   inrättas    en
brottsofferjour  i  varje  polisdistrikt
med    statligt    anslag    och    eget
budgetansvar och yrkandet i motion  K215
om  kommunernas ansvar för  uppbyggnaden
av   jourerna   vill  utskottet   anföra
följande.
Utskottet  är av uppfattningen,  vilket
utskottet   också  givit   uttryck   för
tidigare (se senast 1991/92:JuU18 s. 3),
att brottsofferjourernas styrka ligger i
att   de  bygger  på  ett  ideellt   och
frivilligt mänskligt engagemang  och  på
att       de      inte      har      det
författningsreglerade   förhållningssätt
som   myndigheter  måste  ha.  De  utgör
därvid    ett   komplement   till    den
verksamhet som polisen bedriver med stöd
och  information  till  brottsoffren   i
samband  med brottsutredningen. Här  har
utskottet noterat, enligt vad som anförs
i årets budgetproposition (se utg.omr. 4
avsnitt    4.1.3),    att    närpolisens
samverkan   med   dem  som   berörs   av
brottsligheten      skall      utvecklas
ytterligare. Utskottet vill också erinra
om att socialtjänsten har ett ansvar för
brottsoffren  i den mån det  handlar  om
stöd  till enskilda. Utskottet  har  för
närvarande  inte  några  tankar  på  att
staten  eller kommunerna skall  ta  över
ansvaret   för   den   verksamhet    som
brottsofferjourerna bedriver. Motionerna
Ju922  och  K215  i nu behandlade  delar
avstyrks.</pre>
<pre>Ersättning för skador på grund av brott</pre>
<pre>Från  anslaget  betalas  ersättning   av
statsmedel    enligt    brottsskadelagen
(1978:413) för skador på grund av brott.
De   huvudsakliga  faktorer   som   styr
utgifterna   på  anslaget   är   antalet
beviljade         ansökningar         om
brottsskadeersättning                och
ersättningarnas    storlek.     Anslaget
disponeras av Brottsoffermyndigheten.
Regeringen         redovisar          i
budgetpropositionen att antalet  inkomna
brottsskadeärenden fortsätter  att  öka.
Ärendena  uppgick år 1995 till  drygt  4
400,  vilket  är en ökning  med  ca  250
jämfört  med  år  1994. Antalet  inkomna
personskadeärenden ökade från 3 400 till
3   800.   För  antalet  sakskadeärenden
redovisas en minskning. Under  1996  har
t.o.m. oktober månad inkommit omkring  4
000                  brottsskadeärenden.
Brottsoffermyndigheten  har  bedömt  att
det  totala  antalet  brottsskadeärenden
kommer att fortsätta att öka även  under
år 1997.
Regeringen  föreslår att riksdagen  för
år 1997 anvisar ett ramanslag på
71 500 000 kr till Ersättning för skador
på grund av brott.
Anslagsyrkandet   behandlas   ovan    i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>Rättshjälpskostnader</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Rättshjälp    enligt    rättshjälpslagen
(1972:429;  omtryckt  1993:9)   omfattar
allmän    rättshjälp,   rättshjälp    åt
misstänkt  i  brottmål (bl.a.  offentlig
försvarare), rättshjälp genom offentligt
biträde samt rådgivning.
Från    anslaget   Rättshjälpskostnader
betalas   de   kostnader   som    enligt
rättshjälpslagen, bestämmelsen i 21 kap.
10 § rättegångsbalken om ersättning till
offentlig    försvarare    och     lagen
(1988:609)  om målsägandebiträde,  skall
betalas  av allmänna medel. De  faktorer
som  styr  kostnaderna är  framför  allt
antalet  ärenden,  ärendenas  omfattning
och   svårighetsgrad,   ersättningsnivån
till  biträden och offentliga försvarare
samt den andel av rättshjälpskostnaderna
som betalas av den rättssökande.
Regeringen bestämmer med stöd av  22  §
rättshjälpslagen  och  21  kap.   10   §
rättegångsbalken den timkostnadsnorm som
ligger  till grund för ersättningen  för
arbete       på      rättshjälpsområdet.
Ersättningen    till    biträden     och
offentliga försvarare regleras  också  i
viss  utsträckning med hjälp  av  taxor.
Det  finns  för närvarande en  taxa  för
ersättning  till offentlig försvarare  i
vissa   brottmål   och   en   taxa   för
ersättning  till  biträde   i   mål   om
äktenskapsskillnad    efter     gemensam
ansökan   (DVFS   1996:13,   B32   resp.
1996:14,   B33).  Taxorna  beslutas   av
Domstolsverket    på     grundval     av
timkostnadsnormen.    Regeringen     har
bestämt  timkostnadsnormen för  perioden
den  1  juli  1996-den 31 december  1997
till 803 kr exklusive mervärdesskatt  (1
004 kr inklusive mervärdesskatt).</pre>
<pre>
Ny rättshjälpslag</pre>
<pre>Regeringen   har   denna   höst   i   en
proposition     (1996/97:9)     förelagt
riksdagen   ett  förslag  till   en   ny
rättshjälpslag    med    följdändringar.
Utskottet    har   i   sitt   betänkande
(1996/97:JuU3)  tillstyrkt   regeringens
förslag.   Ärendet  skall  behandlas   i
kammaren under hösten.
Den  nya rättshjälpslagen innebär flera
förändringar. Den viktigaste nyheten  är
att    rättshjälpslagen   föreslås   bli
generellt  subsidiär till det rättsskydd
som  huvuddelen  av svenska  folket  har
tillgång   till  genom  i  första   hand
hemförsäkringen.   Den   som   har    en
rättsskyddsförsäkring  som  täcker   den
aktuella  angelägenheten  skall   enligt
förslaget   alltså   inte    kunna    få
rättshjälp.  Inte heller skall  den  som
med hänsyn till sitt försäkringsskydd  i
övrigt   eller   sina   ekonomiska   och
personliga förhållanden borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring      kunna      få
rättshjälp  om det inte finns  särskilda
skäl.
En nyordning är också att rådgivning om
högst två timmar blir en inledning  till
rättshjälp. Andra nyheter är  bl.a.  att
inkomstgränsen för rätt till  rättshjälp
sänks  till  210  000  kr  per  år,  att
biträdesbehovet skall vara avgörande för
om  rättshjälp skall beviljas och att en
prövning alltid skall göras av om det är
rimligt    att   staten   bidrar    till
kostnaderna  i det enskilda fallet.  Här
kan   också  nämnas  att  det   på   det
familjerättsliga    området     föreslås
inskränkningar  i möjligheterna  att  få
rättshjälp            i            vissa
äktenskapsskillnadsmål  och  att  en  ny
form       av       bistånd      benämnt
ersättningsgaranti föreslås  bli  infört
vid bodelning.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i
kraft den 1 december 1997.
För   en   beskrivning  i   övrigt   av
förslagen  hänvisas  till  propositionen
och utskottets betänkande.
Regeringen  har  beräknat  att  de  nya
bestämmelserna  successivt  kommer   att
minska     statens     kostnader     för
rättshjälpen.  Budgetåret  1998  bedömer
regeringen   att  minskningen   blir   i
storleksordningen  75  miljoner  kronor;
budgetåret   1999  beräknas  kostnaderna
minska   med  ytterligare  120  miljoner
kronor.</pre>
<pre>
Anslaget till Rättshjälpskostnader</pre>
<pre>Departementen,       polismyndigheterna,
Statens    invandrarverk    (SIV)    och
Utlänningsnämnden   fattar   beslut   om
rättshjälp i form av offentligt  biträde
i    ärenden    enligt   utlänningslagen
(1989:529)   och  lagen  (1991:572)   om
särskild utlänningskontroll. Kostnaderna
belastar   innevarande  budgetår   andra
huvudtitelns anslag F 1. Rättshjälp m.m.
I  stort  sett hela belastningen  härrör
från      beslut     av     SIV      och
Utlänningsnämnden.    I    den    nämnda
propositionen  om  en ny  rättshjälpslag
föreslås att bestämmelser om rätten till
offentligt   biträde   fr.o.m.   den   1
december  1997 regleras i den materiella
lagstiftningen. Eftersom  budgetansvaret
enligt regeringens mening bör ligga  där
den   största  möjligheten  att  påverka
belastningen av ett anslag finns, har  i
budgetpropositionen  medel   för   detta
ändamål fr.o.m. år 1997 förts över  till
utgiftsområde    8    Invandrare     och
flyktingar.
Regeringen föreslår att riksdagen  till
Rättshjälpskostnader anvisar ett
ramanslag på 853 972 000 kr.
I motionerna Ju915 (kd), Ju918 (mp) och
Ju923 (v) förordas en ökning av anslaget
med   13,   10  respektive  13  miljoner
kronor.
Anslagsyrkandena   behandlas   ovan   i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
I  propositionen anger  regeringen  att
kostnaderna    för   rättshjälpen    för
budgetåren  1998 och 1999  bör  beräknas
till 736 872 000 kr respektive år. Detta
belopp  skall  alltså enligt  regeringen
ligga till grund för det fortsatta  bud-
getarbetet.
I   motion   Ju918  (mp)   begärs   att
utgångspunkten  för  beräkningarna   för
budgetåren  1998 och 1999 bör  vara  ett
belopp som är 100 miljoner kronor  högre
än  vad regeringen angett. Bakgrunden är
att  Miljöpartiet  i  ett  annat  ärende
yrkat   avslag  på  förslaget  till   ny
rättshjälpslag (prop. 1996/97:9, JuU3).
Utskottet,  som  tillstyrkt   förslaget
till ny rättshjälpslag, anser att den av
regeringen  angivna  utgångspunkten  för
budgetåren  1998  och  1999  bör  gälla.
Motion Ju918 avstyrks i denna del.</pre>
<pre>Diverse kostnader för rättsväsendet</pre>
<pre>Från  anslaget betalas en rad  kostnader
för  rättsväsendet,  bl.a.  ersättningar
till      vittnen,      parter       och
rättegångsbiträden  samt  kostnader  för
statens rättegångar.
Regeringen föreslår ett ramanslag på 10
222 000 kr.
Anslagsyrkandet   behandlas   ovan    i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>Bidrag till vissa internationella
sammanslutningar</pre>
<pre>Från   anslaget   lämnas   bidrag   till
Världsorganisationen       för       den
intellektuella    äganderätten,     till
Internationella  institutet  i  Rom  för
unifiering  av  privaträtten  och   till
Permanenta  byrån i Haagkonferensen  för
internationell privaträtt.
Från  anslaget lämnas vidare medel till
Sveriges     bidrag    till     Nordiska
samarbetsrådet för kriminologi, till det
FN-anknutna kriminologiska institutet  i
Helsingfors (HEUNI) och till vissa andra
internationella   sammanslutningar   med
anknytning  till  Justitiedepartementets
ansvarsområde.
Regeringen föreslår att riksdagen  till
Bidrag    till   vissa   internationella
sammanslutningar anvisar  ett  ramanslag
på 3 000 000 kr.
Yrkandet  behandlas  ovan  i  avsnittet
Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>Bidrag till brottsförebyggande arbete</pre>
<pre>Inledning</pre>
<pre>Från    anslaget   ges    bidrag    till
brottsförebyggande    arbete.     Medlen
disponeras av Justitiedepartementet  men
för  innevarande budgetår har  Kommittén
för   genomförandet  av  det  nationella
brottsförebyggande   programmet    (dir.
1996:48)  anförtrotts att fördela  dessa
medel.
Anslaget  tillkom innevarande  budgetår
då regeringen (prop. 1994/95:100 bil.  3
s.  19)  ansåg  att det fanns  skäl  att
avsätta   särskilda  resurser  för   att
främja    nya    initiativ     i     det
brottsförebyggande  arbetet.  Här  avses
initiativ  för  att t.ex.  utveckla  nya
metoder  och  kunskaper som innebär  att
det brottsförebyggande arbetet kan föras
framåt.</pre>
<pre>
Anslaget till Bidrag till
brottsförebyggande arbete</pre>
<pre>Regeringen          föreslår           i
budgetpropositionen  att  riksdagen  för
budgetåret   1997   till   Bidrag   till
brottsförebyggande  arbete  anvisar  ett
ramanslag på 7 200 000 kr.
Anslagsyrkandet   behandlas   ovan    i
avsnittet Utgiftsramen och anslagen.</pre>
<pre>
Brottsförebyggande arbete på lokal nivå</pre>
<pre>I motion Ju202 (fp) begärs, mot bakgrund
av  att  ett rättssamhälle bärs  upp  av
alla      dess      medborgare,      ett
tillkännagivande  om  ett  medborgerligt
rättsansvar.   I   motion   Ju903    (c)
förespråkas  att varje kommun  skall  ha
skyldighet   att   upprätta   en   lokal
trygghetsplan   i   samverkan   med   de
myndigheter  som verkar i  det  aktuella
området.  I motion K215 (fp) begärs  att
det   i   kommunerna   inrättas   lokala
brottsförebyggande råd. I  motion  Ju918
(mp) förespråkas att det i dessa råd bör
ingå   personer,  exempelvis  kuratorer,
skolsköterskor  eller socialsekreterare,
som är väl förtrogna med de ungdomar  på
den  lokala  orten som  befinner  sig  i
riskzonen.
Som nyss framgått har regeringen fattat
beslut       om      ett      nationellt
brottsförebyggande   program.   En    av
byggstenarna   i   programmet   är   att
åtgärder skall vidtas för att stödja och
främja     bl.a.    det    medborgerliga
engagemanget     i    brottsförebyggande
verksamhet och som utskottet ser det  är
det  samma grundtanke som bär upp motion
Ju202.  Motionen får i nu behandlad  del
anses tillgodosedd genom vad som anförts
i det brottsförebyggande programmet.
Det  brottsförebyggande programmet, som
bygger  på  grundtanken  att  regeringen
skall       främja      det       lokala
brottsförebyggande arbetet, skall  ligga
till  grund  för ett rådslag  med  bl.a.
kommunerna. Avsikten härmed  är  att  få
del av erfarenheter av lokalt arbete och
kommunernas  syn  på  uppläggningen  och
inriktningen  av  den brottsförebyggande
verksamheten. Frågor om organisation och
arbetsuppgifter  på  lokal  nivå  kommer
härvid att ägnas särskild uppmärksamhet.
Som framgått ovan har en kommitté (dir.
1996:48) tillsatts med uppgift att verka
för  genomförandet  av  intentionerna  i
programmet. I direktiven pekas  särskilt
på att kommittén i samråd med kommunerna
skall   verka   för   att   det   lokala
brottsförebyggande  arbetet  organiseras
på  lämpligt  sätt och  för  att  lokala
brottsförebyggande    program     antas.
Kommittén  har  också till  uppgift  att
fördela     ekonomiskt     stöd     till
uppbyggnaden    av    brottsförebyggande
verksamhet på lokal nivå. Kommittén  har
för  ändamålet anförtrotts de medel  som
innevarande  budgetår finns på  anslaget
Bidrag till brottsförebyggande arbete (A
6).   Kommitténs   arbete   skall   vara
avslutat den 31 december 1998.
Som   utskottet  tidigare  uttalat  har
statsmakterna ett ansvar för  att  skapa
goda  förutsättningar  för  och  ge  ett
aktivt       stöd      till       lokalt
brottsförebyggande   arbete.   Utskottet
anser att regeringen genom intentionerna
i  det brottsförebyggande programmet väl
levt  upp till detta ansvar. Som uttalas
i  programmet vilar ansvaret för  kampen
mot     kriminaliteten    ytterst     på
statsmakterna, men för att den skall  få
genomslag på den lokala nivån krävs  att
alla  goda  krafter  samverkar  och  att
kampen   förs   på   bred   front.    De
brottsförebyggande insatserna  på  lokal
nivå  bör,  anser utskottet, organiseras
så att det går att ta till vara enskilda
medborgares, ideella organisationers och
andra  privata initiativ samt åstadkomma
en   effektiv  samverkan  mellan   detta
frivilliga   arbete   och    de    olika
myndigheternas åtgärder.
Samtidigt   är  det,  som  framförs   i
programmet,   självklart    att    såväl
innehållet i som formerna för det lokala
arbetet  kommer att variera beroende  på
lokala förhållanden och förutsättningar.
Det  går  således  inte  att  skapa   en
gemensam    mall    för    det    lokala
brottsförebyggande arbetet. Det  handlar
i  stället om att på bästa sätt förvalta
och utveckla lokala kunskaper och lokalt
engagemang  för  att  finna  den   bästa
formen    för   det   brottsförebyggande
arbetet i ett visst område. Basen för en
modell  för  detta arbete  skulle  kunna
vara  ett lokalt brottsförebyggande  råd
eller     en    trygghetsplan.    Enligt
utskottets  mening saknas det emellertid
anledning  för riksdagen att uttala  sig
om  hur  det  lokala  brottsförebyggande
arbetet skall organiseras. Sådana beslut
bör  fattas på lokal nivå. Yrkandena  om
lokala  brottsförebyggande  råd  m.m.  i
motionerna   Ju903,   Ju918   och   K215
avstyrks.</pre>
<a name="bhemst"></a><h2>Hemställan</h2><pre>Utskottet hemställer
1.   beträffande  anslag   under
utgiftsområde 4 Rättsväsendet
att riksdagen
dels   med  bifall  till  proposition
1996/97:1 i denna del anvisar  anslag
till  verksamheten inom Rättsväsendet
för budgetåret 1997 enligt utskottets
förslag i bilaga 4,
dels  avslår  de i bilaga  5  angivna
motionsyrkandena,
res. 1 (v)
res. 2 (mp)
2.                     beträffande
kriminalpolitikens inriktning
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju901    yrkande    2     och
1996/97:Ju922 yrkande 1,
res. 3 (m)
3.  beträffande  ett  nationellt
brottsförebyggande program
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju901 yrkande 7,
res. 4 (m)
4.   beträffande  det   framtida
rättsväsendet
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju912,
res.  5 (m,  kd)  -
motiv.
5.    beträffande    preliminära
beräkningar    för   Säkerhetspolisen
budgetåren 1998 och 1999
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju918 yrkande 14 i denna del,
6. beträffande bidragsfusk
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju203,
res. 6 (m) - motiv.
7. beträffande ungdomsvåld
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju206 yrkande 1,
8.                     beträffande
barnpornografibrott
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju209,
9.  beträffande  utbildning   om
miljöbrott
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju926 yrkande 3,
10.                    beträffande
resursfördelningen inom polisen
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju206 yrkande 2, 1996/97:
Ju211,  1996/97:Ju215, 1996/97:Ju217,
1996/97:Ju221, 1996/97:
Ju223  yrkande  2  och  1996/97:Ju903
yrkande 12,
res. 7 (c)
11.                    beträffande
närpolisverksamheten
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju901    yrkande    6     och
1996/97:Ju903 yrkande 16,
res. 8 (m)
res. 9 (c)
12. beträffande bevarande av den
nationella beredskapsstyrkan
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju901    yrkande    18    och
1996/97:Ju924 yrkande 2,
res. 10 (m, kd)
13.  beträffande  användning  av
beredskapsstyrkans kompetens
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju225,
14. beträffande sjöpolisen
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:L904 yrkande 1,
res.   11   (m)   -
motiv.
15. beträffande åtgärder inom EU
mot        den        internationella
brottsligheten
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:So656    yrkande    21    och
1996/97:U509 yrkande 2,
res. 12 (fp)
16.  beträffande  internationell
myndighetssamverkan
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju901 yrkandena 30 och 31,
res. 13 (m)
17.  beträffande internationellt
samarbete mot narkotika m.m.
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:So657    yrkande    5     och
1996/97:U515 yrkandena 53, 55 och 61,
res. 14 (m, kd)
18.                    beträffande
Schengensamarbetet
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju918 yrkande 7,
res. 15 (v, mp)
19. beträffande polislagen
att    riksdagen    antar    det    i
propositionen   framlagda   förslaget
till  lag  om  ändring  i  polislagen
(1984:387),
20.                    beträffande
polisstyrelsernas sammansättning
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju918 yrkande 4,
res. 16 (mp)
21.      beträffande     antalet
polisstyrelser
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:K215 yrkande 6,
22.  beträffande utvärdering  av
åklagarreformen
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju301,
23.                    beträffande
lekmannainflytande             inom
åklagarväsendet
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju202 yrkande 5,
24.  beträffande  resurser   för
ekobrottsbekämpning
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju303,
25. beträffande Kustbevakningens
befogenheter vid brottsutredning
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna     1996/97:Ju304      och
1996/97:U801 yrkande 2 som sin mening
ger   regeringen   till   känna   vad
utskottet anfört,
26.    beträffande    åklagarens
möjlighet  att  begära  biträde   vid
förundersökning
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju901 yrkande 19,
res. 17 (m)
27.                    beträffande
domstolsorganisationen
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju402     yrkandena      1-3,
1996/97:Ju403,         1996/97:Ju404,
1996/97:Ju405,         1996/97:Ju409,
1996/97:     Ju411,    1996/97:Ju413,
1996/97:Ju414,         1996/97:Ju416,
1996/97: Ju423, 1996/97:Ju901 yrkande
20 och 1996/97:A428 yrkande 5,
res. 18 (m, fp, kd)
res. 19 (c)
28. beträffande ersättning  till
nämndemän
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju424 yrkande 1,
29.  beträffande  åtgärder   mot
inställda    huvudförhandlingar     i
brottmål
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju811    och    1996/97:Ju924
yrkande 5,
res. 20 (m)
30.  beträffande Kriminalvårdens
hus på Gotland
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju504 och 1996/97:Ju508,
31.  beträffande  utbyggnad   av
häktet i Helsingborg
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju503,
res.   21   (m)   -
motiv.
32.                    beträffande
verkställighetsinnehållet
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju901 yrkande 23,
33. beträffande  undervisning  i
svenska för utländska intagna
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju502,
34.  beträffande  utredning   om
frivårdens resursbehov
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju918 yrkande 1,
res. 22 (m, mp, kd)
35.  beträffande regionindelning
av kronofogdemyndigheterna
att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i utsökningsbalken,
2.      lag     om     ändring      i
utsökningsregisterlagen (1986:617),
3.  lag  om  ändring  i  konkurslagen
(1987:672) och
4. lag om ändring i lagen (1994:1845)
om    tillämpningen   av   Europeiska
gemenskapernas    konkurrens-     och
statsstödsregler,
dels   med  anledning  av  motionerna
1996/97:Ju601,         1996/97:Ju604,
1996/97:Ju605,         1996/97:Ju607,
1996/97:Ju609,   1996/97:Ju610    och
1996/97:Ju611  samt  med  avslag   på
motionerna  1996/97:Ju402 yrkande  4,
1996/97:Ju603,   1996/97:Ju606    och
1996/97:Ju608  som  sin  mening   ger
regeringen  till känna vad  utskottet
anfört,
res. 23 (c)
36.        beträffande        en
obeståndsmyndighet
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju602 yrkande 1,
37.       beträffande      BRÅ:s
verksamhetsinriktning
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju922    yrkande    4     och
1996/97:Ju925,
res. 24 (m, c,  fp,
mp, kd)
res. 25 (v)
38. beträffande prioritering  av
forskning m.m.
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ub8 yrkande 10,
39. beträffande finansiering  av
brottsofferfonden
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju905,
res. 26 (m, mp)
40. beträffande stöd till kvinno-
och brottsofferjourer
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju917 yrkande 7,
res. 27 (c)
41.  beträffande  inrättande  av
brottsofferjourer
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju922    yrkande    5     och
1996/97:K215 yrkande 8,
res. 28 (v)
42.    beträffande   preliminära
beräkningar      för     rättshjälpen
budgetåren 1998 och 1999
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju918 yrkande 14 i denna del,
43.   beträffande  medborgerligt
rättsansvar
att     riksdagen    avslår    motion
1996/97:Ju202 yrkande 1,
44.      beträffande      lokala
brottsförebyggande råd m.m.
att   riksdagen   avslår   motionerna
1996/97:Ju903  yrkande  5,   1996/97:
Ju918   yrkande  5  och  1996/97:K215
yrkande 7.
res. 29 (c)
res. 30 (mp)</pre>
<pre>
Stockholm den 26 november 1996</pre>
<pre>
På justitieutskottets vägnar</pre>
<pre>
Gun Hellsvik</pre>
<pre>
I  beslutet har deltagit: Gun  Hellsvik1
(m),   Lars-Erik  Lövdén   (s),   Birthe
Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta
Johansson  (s), Ingbritt  Irhammar  (c),
Margareta   Sandgren   (s),   Anders   G
Högmark1  (m), Siw Persson1  (fp),  Ann-
Marie Fagerström (s), Alice Åström  (v),
Maud Ekendahl1 (m), Kia Andreasson (mp),
Rolf Åbjörnsson1 (kd), Helena Frisk (s),
Jeppe  Johnsson1 (m) och  Paavo  Vallius
(s).</pre>
<pre>1 dock ej i beslutet under moment 1</pre>
<a name="bres"></a><h2>Reservationer</h2><pre>1. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1)</pre>
<pre>Alice Åström (v) anför:</pre>
<pre>Enligt  min  mening bör fördelningen  på
anslag  inom Rättsväsendet göras utifrån
något  annorlunda prioriteringar  än  de
som   görs  i  budgetpropositionen.  Jag
anser   således   att  Säkerhetspolisens
anslag   bör  minskas  med  50  miljoner
kronor.  Merparten av  dessa  medel,  35
miljoner  kronor, bör, i linje  med  vad
som anförs i motion Ju923, användas till
en   förstärkning   av   anslaget   till
kronofogdemyndigheterna.       Härigenom
möjliggörs     en     förbättring     av
indrivningsfunktionerna              hos
myndigheterna   och   kampen   mot   den
ekonomiska      brottsligheten,      där
kronofogdemyndigheterna      har      en
nyckelroll,  kan förstärkas. Återstoden,
15  miljoner  kronor, bör  användas  för
ändamål inom andra utgiftsområden.</pre>
<pre>Jag   anser  att  utskottets  hemställan
under moment 1 bort ha följande lydelse:
1.    beträffande    anslag    under
utgiftsområde 4 Rättsväsendet
att riksdagen
dels  med  anledning  av  proposition
1996/97:1  i  denna  del  och  motion
1996/97:Ju923  anvisar  anslag   till
verksamheten  inom Rättsväsendet  för
budgetåret   1997   enligt   det   av
Vänsterpartiet framlagda förslaget  i
bilaga 4,
dels  avslår  de i bilaga  5  angivna
motionsyrkandena   såvitt   de   inte
omfattas   av  utskottets  hemställan
ovan.</pre>
<pre>2. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1)</pre>
<pre>Kia Andreasson (mp) anför:</pre>
<pre>Jag    anser    att   omfattningen    av
Säkerhetspolisens  arbete  bör  utredas.
Många  av de arbetsuppgifter som  i  dag
utförs  av  Säkerhetspolisen  borde   av
effektivitetsskäl kunna  överföras  till
bl.a.  den  ordinarie  polisverksamheten
och             den             militära
underrättelseorganisationen. Enligt  min
mening   innebär   regeringens   förslag
därför att alltför stora resurser ställs
till  Säkerhetspolisens  förfogande.  En
successiv  överföring av  resurser  till
den  ordinarie polisverksamheten bör  nu
inledas.   Jag  anser  alltså   att   10
miljoner  kronor  i linje  med  vad  som
yrkas i motion Ju918 bör föras över från
Säkerhetspolisen  till   den   ordinarie
polisverksamheten.</pre>
<pre>Jag   anser  att  utskottets  hemställan
under moment 1 bort ha följande lydelse:
1.    beträffande    anslag    under
utgiftsområde 4 Rättsväsendet
att riksdagen
dels  med  anledning  av  proposition
1996/97:1  i  denna  del  och  motion
1996/97:Ju918  yrkande   13   anvisar
anslag    till   verksamheten    inom
Rättsväsendet  för  budgetåret   1997
enligt  det av Miljöpartiet de  gröna
framlagda förslaget i bilaga 4,
dels  avslår  de i bilaga  5  angivna
motionsyrkandena   såvitt   de   inte
omfattas   av  utskottets  hemställan
ovan.</pre>
<pre>3. Kriminalpolitikens inriktning
(mom. 2)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>Enligt  vår mening bör riksdagen besluta
om      följande     riktlinjer      för
kriminalpolitiken. Utgångspunkten  skall
vara  att  varje människa i princip  har
både  rätt och skyldighet att ta  ansvar
för sina egna handlingar.
Denna     grundsyn    påverkar     hela
kriminalpolitiken. Metoden  att  angripa
brottsligheten  får  inte  innebära  att
individen reduceras till ett objekt  för
sociala  och ekonomiska krafter  -  utan
ansvar  för  sitt  eget  liv  och   sina
handlingar  -  och inte heller  att  det
individuella   ansvaret   ersätts    med
politiska beslut.
För    att   kriminalpolitiken    skall
uppfattas  som  trovärdig  fordras   att
straffsystemet och de påföljder som döms
ut  uppfattas som rättvisa  och  står  i
proportion   till   brottets    svårhet.
Utdömda  straff  måste  alltså   stå   i
samklang med vad som populärt kallas det
allmänna  rättsmedvetandet, och hänsynen
till  brottsoffren måste genomsyra  hela
det straffrättsliga systemet.
En  av statens viktigaste uppgifter  på
det  kriminalpolitiska området är att  i
största   möjliga  utsträckning   skydda
medborgarna  mot brott och att  se  till
att  de  brott  som ändå  begås  beivras
oavsett brottets svårhet. Det är  enligt
vår  mening lika viktigt att  stävja  en
begynnande  kriminell  bana   genom   en
adekvat   påföljd   i   början   av   en
brottskarriär  som att döma  ut  stränga
straff  vid  allvarliga  brott.  I   den
meningen kan samhällsreaktionen ses  som
en  brottsförebyggande åtgärd. Att också
mindre  allvarliga brott beivras hindrar
även  människor från att ta lagen i egna
händer;     detta    är     också     en
brottsförebyggande åtgärd.
En  förutsättning  är naturligtvis  att
polisen,  åklagarna och domstolarna  har
tillräckliga resurser för att utan långa
väntetider   kunna  utreda  och   beivra
brott.  Också  kriminalvården  måste  ha
tillräckliga resurser så att  de  dömdas
rehabiliteringsbehov kan tillgodoses och
nya brott därigenom förhindras.
Vi   anser  att  riksdagen  bör  ålägga
regeringen  att  utforma  de   praktiska
åtgärderna      inom      ramen      för
kriminalpolitiken i linje med vad vi här
med anledning av motion Ju901 anfört.
Vi avstyrker bifall till motion Ju922.</pre>
<pre>Vi anser att utskottets hemställan under
moment 2 bort ha följande lydelse:
2.   beträffande  kriminalpolitikens
inriktning
att  riksdagen med bifall till motion
1996/97:Ju901  yrkande  2   och   med
avslag    på   motion   1996/97:Ju922
yrkande   1   som  sin   mening   ger
regeringen till känna vad som anförts
i reservation 3.</pre>
<pre>4. Ett nationellt brottsförebyggande
program (mom. 3)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>Vi vill först påpeka att arbetet med ett
nationellt,  brottsförebyggande  program
inleddes  av  den borgerliga  regeringen
våren 1994.
Enligt vår mening är frågan om hur  det
brottsförebyggande     arbetet     skall
utformas  av central betydelse  för  den
framtida  brottsutvecklingen. Saken  har
en sådan dignitet att den självklart bör
debatteras  i riksdagen. Riktlinjer  för
det  brottsförebyggande arbetet är  inte
en  uppgift enbart för regeringen. Detta
visar  sig till exempel i att frågan  om
ett  program efter regeringsskiftet  vid
flera tillfällen diskuterats i utskottet
som    emellertid   inte   tagit   några
initiativ  eftersom regeringen  aviserat
ett  ärende  till  riksdagen,  låt  vara
endast   i   form   av   en   skrivelse.
Regeringens  förfarande att helt  enkelt
underlåta   att   föra   ärendet    till
riksdagen    är   mot   den   bakgrunden
klandervärt.  Enligt  vår   mening   bör
regeringen i linje med vad som  föreslås
i  motion  Ju901 i denna del  nu  ges  i
uppdrag att lägga fram en proposition om
ett     nationellt    brottsförebyggande
program så att riksdagen efter sedvanlig
beredning  och debatt kan  ta  ställning
till  det. Detta bör riksdagen  som  sin
mening ge regeringen till känna.</pre>
<pre>Vi anser att utskottets hemställan under
moment 3 bort ha följande lydelse:
3.    beträffande   ett   nationellt
brottsförebyggande program
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju901  yrkande  7   som   sin
mening ger regeringen till känna  vad
som anförts i reservation 4.</pre>
<pre>5. Det framtida rättsväsendet (mom. 4,
motiveringen)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud  Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd)
och Jeppe Johnsson (m) anser att den del
av  utskottets yttrande  på  s.  14  som
börjar  med  Utskottet konstaterar   och
slutar  med   Ju912  avstyrks   bort  ha
följande lydelse:
Utskottet  konstaterar  med  hänvisning
till  vad  som nyss anförts att  arbetet
med    att    utforma    det    framtida
rättsväsendet redan pågår men  utskottet
hyser   oro   för  att  det   omfattande
förändringsarbetet inte  i  tillräckligt
stor   utsträckning  tar   hänsyn   till
behovet av samverkan mellan olika  delar
av rättsväsendet. Den nyligen genomförda
organisationsförändringen             av
åklagarväsendet har bl.a.  resulterat  i
att  den  viktiga  geografiska  närheten
mellan åklagare och polis på många  håll
har     försvunnit.    Det    föreligger
emellertid en utbredd utredningströtthet
inom   rättsväsendet,  varför  utskottet
anser   att  samordningsaspekten   skall
beaktas       i       det       pågående
förändringsarbetet. Någon anledning  att
ge  en särskild utredning i uppdrag  att
komma  med  övergripande  förslag  finns
alltså inte. Motion Ju912 avstyrks.</pre>
<pre>6. Bidragsfusk (mom. 6, motiveringen)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anser att den del av utskottets yttrande
på  s. 21 som börjar med  Utskottet  är 
och  slutar med  Motionen avstyrks  bort
ha följande lydelse:
Utskottet är berett att instämma i  vad
som anförs i motion Ju203 om att det  är
en  angelägen uppgift att tillhandahålla
utredningsresurser för  att  kontrollera
om       fusk      förekommer       inom
socialförsäkringssystemet.      Polisens
begränsade   resurser   bör   emellertid
enligt  utskottets  mening  koncentreras
till  de  områden  där polisen  är  bäst
lämpad  eller ensam har att upprätthålla
lag   och  ordning.  Kontrollen  av  hur
socialförsäkringssystemet  utnyttjas  är
enligt  utskottets mening i första  hand
en   uppgift  för  de  myndigheter   som
ansvarar för detta system. Utskottet har
också    inhämtat   att   Polishögskolan
erbjuder   utbildning  i  förhörs-   och
utredningsteknik till bl.a.  myndigheter
som     hanterar     socialförsäkringar.
Motionen avstyrks.</pre>
<pre>7. Resursfördelningen inom polisen
(mom. 10)</pre>
<pre>Ingbritt Irhammar (c) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  23  som  börjar  med   Utskottet
vidhåller   och slutar med   och  Ju903 
bort ha följande lydelse:
Utskottet  anser att polisen,  för  att
kunna   fullgöra  sina  arbetsuppgifter,
måste   bedriva  verksamhet  över   hela
landet.    Polisens    närvaro     bland
människorna är särskilt viktig  för  att
polisen      skall     kunna      arbeta
brottsförebyggande  och   utveckla   ett
förtroendefullt     förhållande     till
allmänheten.  Det är mot denna  bakgrund
nödvändigt      med     en      fortsatt
decentralisering  av  polisen   och   en
omfattande          satsning          på
närpolisverksamhet.  Den  fördelning  av
medel   som  i  dag  görs  inom  polisen
beaktar enligt utskottets mening inte  i
tillräcklig     grad    de     speciella
förhållandena på landsbygden  med  bl.a.
stora avstånd. Utskottet anser därför  i
likhet med vad som anförs i motion Ju903
att  det  vid medelstilldelningen  måste
tas  särskild  hänsyn  till  glesbygdens
behov av polisiär verksamhet liksom till
storstädernas   särskilda    behov    av
resurser för tunnelbevakning m.m. Övriga
här  behandlade motionsyrkanden  behöver
däremot  inte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Vad utskottet nu har anfört  bör
riksdagen med anledning av motion  Ju903
och  med  avslag  på  motionerna  Ju206,
Ju211, Ju215, Ju217, Ju221 och Ju223 som
sin mening ge regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 10 bort ha följande lydelse:
10.  beträffande  resursfördelningen
inom polisen
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju903  yrkande  12  och   med
avslag  på  motionerna  1996/97:Ju206
yrkande       2,       1996/97:Ju211,
1996/97:Ju215,         1996/97:Ju217,
1996/97:Ju221    och    1996/97:Ju223
yrkande   2   som  sin   mening   ger
regeringen  till känna vad  utskottet
anfört,</pre>
<pre>8. Närpolisverksamheten (mom. 11)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
som  på  s. 24 börjar med  Det ankommer 
och  på  s.  25 slutar med  de avstyrks 
bort ha följande lydelse:
Utskottet   anser   att   det   är   av
utomordentlig    betydelse    att    den
utbyggnad  av  närpolisverksamheten  som
påbörjades   av  den  förra   borgerliga
regeringen  inte avstannar.  Regeringens
tunga    sparkrav    på    den    lokala
polisverksamheten  har  emellertid  lett
till       att      utbyggnaden       av
närpolisverksamheten runt  om  i  landet
allvarligt   försvårats   eller   t.o.m.
avstannat.  Inte  heller  fungerar   den
verksamhet som kommit i gång som det var
tänkt.  I  åtskilliga polisdistrikt  går
närpolisverksamheten  på  sparlåga   och
under   helger   och   semestertid    är
bemanningen ofta minimal eller  rent  av
obefintlig.  Inte sällan får  närpolisen
lämna  kända orosområden obevakade under
kvällar och nätter.
För  att närpolisen skall kunna  arbeta
brottsförebyggande och ingripa mot  s.k.
vardagsbrottslighet   och    mot    unga
människor   som   är   på   väg   in   i
kriminalitet    och    missbruk    måste
regeringen   se  till  att  verksamheten
tillförsäkras tillräckliga resurser.
Vad   utskottet  nu  har   anfört   bör
riksdagen med anledning av motion  Ju901
och  Ju903  som sin mening ge regeringen
till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande närpolisverksamheten
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1996/97:Ju901  yrkande  6
och  1996/97:Ju903 yrkande 16 som sin
mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,</pre>
<pre>9. Närpolisverksamheten (mom. 11)</pre>
<pre>Ingbritt Irhammar (c) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
som  på  s. 24 börjar med  Det ankommer 
och  på  s.  25 slutar med  de avstyrks 
bort ha följande lydelse:
Utskottet        konstaterar        att
närpolisverksamhet är det  bästa  sättet
för polisen att arbeta problemorienterat
och  i nära kontakt med enskilda, lokala
organisationer, företag m.fl. Inte minst
när  det gäller att komma till rätta med
ungdomsbrottsligheten kan närpolisen,  i
samarbete    med   skolan,    göra    en
betydelsefull                    insats.
Närpolisverksamheten    bedriven    inom
områden  som  inte  är  större  än   att
polisen   kan   skaffa   sig   ordentlig
personkontakt  och  personkännedom   bör
därför vara den naturliga basen för  all
polisverksamhet.  För  att  detta  skall
kunna uppnås erfordras enligt utskottets
mening   en  fortsatt  prioritering   av
utbyggnaden   av   närpolisverksamheten.
Detta  bör  riksdagen med  anledning  av
motionerna  Ju901  och  Ju903  som   sin
mening ge regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande närpolisverksamheten
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1996/97:Ju901  yrkande  6
och  1996/97:Ju903 yrkande 16 som sin
mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,</pre>
<pre>10. Bevarande av den nationella
beredskapsstyrkan (mom. 12)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud  Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd)
och Jeppe Johnsson (m) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på   s.   26  som  börjar  med    Enligt
utskottets   och slutar med  och  Ju924 
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning
att den nationella beredskapsstyrkan bör
användas  på ett mer effektivt  sätt  än
vad   som   för  närvarande  är  fallet.
Utskottet  motsätter sig dock  förslaget
att   integrera  beredskapsstyrkan   med
piketen    vid    Polismyndigheten     i
Stockholms län, eftersom en sådan åtgärd
på   sikt   skulle   försvåra   polisens
möjlighet att upprätthålla den särskilda
kompetens      som      finns       inom
beredskapsstyrkan. En bättre lösning  är
enligt   utskottets   uppfattning    att
behålla   beredskapsstyrkan    som    en
särskild    specialtränad   enhet    och
samtidigt  möjliggöra  att  den  i  ökad
utsträckning kan tas i anspråk  i  olika
situationer    som   kräver    särskilda
polisiära  insatser.  Det  ankommer   på
regeringen  att vidta åtgärder  i  denna
riktning.  Vad utskottet har anfört  bör
riksdagen  med  anledning av  motionerna
Ju901  och  Ju924  som  sin  mening   ge
regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 12 bort ha följande lydelse:
12.  beträffande  bevarande  av  den
nationella beredskapsstyrkan
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1996/97:Ju901 yrkande  18
och  1996/97:Ju924 yrkande 2 som  sin
mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,</pre>
<pre>11. Sjöpolisen (mom. 14, motiveringen)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anser att den del av utskottets yttrande
på s. 27 som börjar med  Utskottet, som 
och  slutar med  L904 avstyrks  bort  ha
följande lydelse:
Utskottet,    som    konstaterar    att
sjöpolisverksamheten nyligen  har  setts
över av en utredning, vill dock instämma
i  motionärernas påpekande om behovet av
ytterligare resurser till sjöpolisen för
beivrande  av bl.a. fylleri till  sjöss.
De  begränsade  resurser som  står  till
polisens  förfogande innebär  emellertid
att   prioriteringar  måste  göras   som
utesluter tillgodoseendet även av i  och
för  sig  rimliga krav på förstärkningar
av   sjöpolisverksamheten.  Motion  L904
avstyrks.</pre>
<pre>12. Åtgärder inom EU mot den
internationella brottsligheten (mom. 15)</pre>
<pre>Siw Persson (fp) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  29 som börjar med  Som framgått 
och  slutar  med  de avstyrks   bort  ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det hittillsvarande
mellanstatliga samarbetet inom  EU  inte
har varit tillräckligt utvecklat för att
få  till stånd en effektiv bekämpning av
den  internationella brottsligheten. Det
internationella   polissamarbetet    mot
gränsöverskridande  brottslighet   måste
alltså  byggas ut ytterligare. Detta  är
särskilt   angeläget  när   det   gäller
narkotikabrottsligheten, eftersom  denna
ofta    är   sammankopplad   med   annan
allvarlig  kriminalitet. Det  europeiska
polissamarbetet inom Europol bör  enligt
utskottets mening därför utvecklas  till
ett  överstatligt samarbete och det  bör
upprättas   gemensamma  kriminalregister
och  särskilda  gemensamma insatsstyrkor
mot   vissa   typer  av   internationell
brottslighet. Det ankommer på regeringen
att  ta  erforderliga initiativ i  dessa
frågor.   Detta   bör   riksdagen    med
anledning av motionerna So656  och  U509
som sin mening ge regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande åtgärder inom EU mot
den internationella brottsligheten
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1996/97:So656 yrkande  21
och  1996/97:U509 yrkande 2  som  sin
mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,</pre>
<pre>13. Internationell myndighetssamverkan
(mom. 16)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  29  som  börjar  med   Utskottet
instämmer  och slutar med  den avstyrks 
bort ha följande lydelse:
Utskottet  anser  att  åtgärder   måste
vidtas      både     nationellt      och
internationellt för att möta den växande
gränsöverskridande   brottsligheten.   I
Sverige  behövs en samordning av tullens
och   polisens  resurser  för  att  möta
smugglingen  av bl.a. narkotika,  vapen,
krigsmaterial,   djur,    alkohol    och
kulturföremål.   Den  gränsöverskridande
narkotikabrottsligheten har ofta  starka
kopplingar   till   den  internationella
ekonomiska brottsligheten. Insatser  mot
narkotika  träffar  således  också   den
ekonomiska  brottsligheten. Det  främsta
vapnet     mot    den    internationella
brottsligheten    är     en     effektiv
myndighetssamverkan. Tullen och  polisen
måste  därför  också ha  ekonomiska  och
kunskapsmässiga förutsättningar för  att
aktivt  kunna delta i och driva  på  det
internationella  brottsbekämpningsarbete
som  nu  är under uppbyggnad inom  ramen
för     EU:s    tredje    pelare     och
Schengensamarbetet.  Utskottet  vill   i
sammanhanget  också  påtala  behovet  av
åtgärder    mot    olika    former    av
miljörelaterad  brottslighet,  som  inte
sällan    har   kopplingar   till    den
internationella               ekonomiska
brottsligheten.        Tull-         och
polissamarbetet  bör   därför   ges   en
fastare organisation för bekämpningen av
miljöbrott och den illegala handeln  med
växter och djur. För detta krävs  -  som
vid bekämpande av all annan brottslighet
-  både tillräckliga ekonomiska resurser
och  förstärkta utbildningsinsatser. Det
ankommer    på   regeringen    att    ta
erforderliga initiativ. Vad utskottet nu
har  anfört bör riksdagen med  anledning
av   motion  Ju901  som  sin  mening  ge
regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 16 bort ha följande lydelse:
16.    beträffande    internationell
myndighetssamverkan
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju901 yrkandena 30 och 31 som
sin  mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,</pre>
<pre>14. Internationellt samarbete mot
narkotika m.m. (mom. 17)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud  Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd)
och Jeppe Johnsson (m) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på  s. 29 som börjar med  Utskottet ser 
och  slutar  med   Motionerna  avstyrks 
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla betydelsen  av
att  kampen  mot narkotikan  präglas  av
internationellt samarbete.  Målet  måste
vara  ett  narkotikafritt  samhälle  där
allt  icke-medicinskt bruk av  narkotika
elimineras.  För att detta  skall  kunna
uppnås måste Sverige fortsätta att hävda
en   restriktiv  narkotikapolitik   både
nationellt   och  internationellt.   Det
åligger regeringen att ständigt verka  i
denna riktning. Vad utskottet har anfört
bör    riksdagen   med   anledning    av
motionerna So657 och U515 som sin mening
ge regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 17 bort ha följande lydelse:
17.    beträffande   internationellt
samarbete mot narkotika m.m.
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1996/97:So657  yrkande  5
och 1996/97:U515 yrkandena 53, 55 och
61 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,</pre>
<pre>15. Schengensamarbetet (mom. 18)</pre>
<pre>Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp)
anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  29  som  börjar  med   Utskottet
anser     och   slutar   med    motionen
avstyrks  bort ha följande lydelse:
Utskottet   anser   att   ett   svenskt
deltagande  i Schengensamarbetet  skulle
medföra  problem av olika slag som  ännu
inte  har  blivit tillräckligt  belysta.
Det  kan t.ex. enligt utskottets  mening
förutses  ett ökat inflöde av  narkotika
till     följd     av    den     slopade
personkontrollen. Utskottet  konstaterar
att  regeringen  inte har  lämnat  någon
ordentlig redogörelse till riksdagen för
vad  Schengensamarbetet beräknas  kosta,
hur   det  drabbar  polisanslaget  eller
vilka  övriga konsekvenser  det  medför.
Regeringen bör få i uppdrag att senast i
samband  med  ärendet till riksdagen  om
ratificering     av     de      aktuella
konventionerna  redovisa  konsekvenserna
för   svenskt  vidkommande.  Detta   bör
riksdagen med anledning av motion  Ju918
som sin mening ge regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande Schengensamarbetet
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju918  yrkande  7   som   sin
mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört.</pre>
<pre>16. Polisstyrelsernas sammansättning
(mom. 20)</pre>
<pre>Kia Andreasson (mp) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  31  som  börjar  med   Utskottet
anser   och slutar med  Ju918  avstyrks 
bort ha följande lydelse:
Utskottet  anser att det  i  polislagen
bör  anges  att  samtliga representerade
partier   i   berörda  kommunfullmäktige
alternativt   landstinget   skall   vara
företrädda i polisstyrelserna. Därigenom
skulle  mindre partier inte riskera  att
utestängas  från  insyn  och  inflytande
över    de    angelägna   polisfrågorna.
Regeringen bör återkomma till  riksdagen
med  ett  förslag  i  enlighet  med  vad
utskottet  anfört. Detta  bör  riksdagen
med  anledning av motion Ju918  som  sin
mening ge regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 20 bort ha följande lydelse:
20.   beträffande  polisstyrelsernas
sammansättning
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju918  yrkande  4   som   sin
mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört.</pre>
<pre>17. Åklagarens möjlighet att begära
biträde vid förundersökning (mom. 26)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>Åklagarna  har befogenhet och  kompetens
att   vara  förundersökningsledare   men
saknar  egna utredningsresurser.  Själva
den  brottsutredande verksamheten  sköts
ju    av   polisen.   I   en   tid    då
brottsligheten blir alltmer  komplicerad
och       gränsöverskridande       måste
tyngdpunkten  ligga  på  den   juridiska
kompetensen, men enbart denna  kompetens
räcker  inte  vid  utredning  om   t.ex.
avancerad  ekonomisk  brottslighet.  Här
behövs   experter   också   från   andra
discipliner   än   den   juridiska.   En
förbättring  i  den  riktningen   skulle
kunna  vara  att  låta  åklagarna   leda
experter  t.ex.  från andra  myndigheter
vid brottsutredning. Det får ankomma  på
regeringen att vidta de åtgärder  härför
som  kan krävas. Vad vi nu med anledning
av   motion   Ju901  uttalat   bör   ges
regeringen till känna.</pre>
<pre>Vi anser att utskottets hemställan under
moment 26 bort ha följande lydelse:
26.  beträffande åklagarens möjlighet
att      begära      biträde      vid
förundersökning
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju901  yrkande  19  som   sin
mening ger regeringen till känna  vad
som anförts i reservation 17.</pre>
<pre>18. Domstolsorganisationen (mom. 27)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Siw  Persson  (fp), Maud  Ekendahl  (m),
Rolf  Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson
(m) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på s. 48 som börjar med  Utskottet vill 
och  slutar  med  aktuell del   bort  ha
följande lydelse:
Utskottet  vill för sin  del  framhålla
betydelsen   av   domstolarnas    lokala
förankring. Det är fråga om  en  princip
som   har   en   lång   tradition   inom
rättsväsendet.   Principen   avser   att
garantera  en folklig uppslutning  kring
domstolarna    och   ett    demokratiskt
inflytande i dessa. Domstolar  på  lokal
nivå  har  också en mer allmän betydelse
för  orten  och regionen  genom  att  de
skapar  sysselsättning  och  ger  upphov
till   annan  samhällsservice  av  såväl
offentlig som privat natur. Trots  dessa
utgångspunkter är utskottet på det klara
med att det i viss utsträckning kan vara
motiverat    att   lägga   ned    mindre
tingsrätter  i syfte att åstadkomma  ett
mer     rationellt     och     effektivt
domstolsväsende.
Utskottet  vill emellertid  betona  att
centraliseringen inte får gå för  långt.
Som framhålls i flera motioner finns det
anledning  befara att en  indragning  av
mindre  tingsrätter totalt sett  innebär
negativa samhällsekonomiska konsekvenser
utan    samtidiga    besparingar    inom
rättsväsendet.  Man måste  nämligen  vid
nedläggningar     räkna     med      att
resekostnaderna  för  inställelse   till
domstolsförhandlingar     för      bl.a.
nämndemän och advokater blir högre.  Det
finns  vidare  en risk för  att  antalet
inställda  förhandlingar  kan  öka   när
resvägarna  blir längre för  parter  och
vittnen.  Enligt  vad utskottet  erfarit
råder  det  också  delade  meningar   om
större   domstolar  verkligen   är   mer
effektiva  i dömandet och i  den  övriga
domstolsverksamheten      än      mindre
domstolar.
Det  nu anförda leder till ståndpunkten
att    man    vid    överväganden     om
organisationsförändringar     i      den
offentliga sektorn inte kan begränsa sig
till att enbart analysera effekterna  på
den  verksamhet som närmast berörs  även
om  detta  är det mest väsentliga.  Även
andra  samhällsekonomiska följder  måste
tas     med    i    beräkningen    innan
statsmakterna    fattar    beslut     om
förändringar i domstolsorganisationen.
Det  finns enligt utskottets mening all
anledning  för  regeringen  att  vid  de
fortsatta övervägandena om den  framtida
domstolsorganisationen   se   till   att
utskottets   nu   framförda   synpunkter
beaktas.
Vad   utskottet  sålunda   anfört   bör
riksdagen  med anledning av samtliga  nu
aktuella    motioner    som    behandlar
domstolsorganisationen som sin mening ge
regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 27 bort ha följande lydelse:
27.                      beträffande
domstolsorganisationen
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1996/97:Ju402   yrkandena
1-3,   1996/97:Ju403,  1996/97:Ju404,
1996/97:Ju405,         1996/97:Ju409,
1996/97:Ju411,         1996/97:Ju413,
1996/97:Ju414,         1996/97:Ju416,
1996/97:Ju423, 1996/97:Ju901  yrkande
20 och 1996/97:A428 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört.</pre>
<pre>19. Domstolsorganisationen (mom. 27)</pre>
<pre>Ingbritt Irhammar (c) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på s. 48 som börjar med  Utskottet vill 
och  slutar  med  aktuell del   bort  ha
följande lydelse:
Utskottet vill i linje med framför allt
motion  Ju402 för sin del framhålla  att
domstolsväsendet måste vara  organiserat
så  att  det  kan uppfylla högt  ställda
krav  på kvalitet i rättsskipningen  och
kompetens  hos  domstolspersonalen.   En
annan    princip    för   rättsväsendets
utformning  som utskottet önskar  betona
är  att  tyngdpunkten i  rättsskipningen
bör ligga i underrätterna. Det är också,
inte     minst     av    hänsyn     till
juristutbildningen, av vikt att de  s.k.
sidofunktionerna    blir    kvar     hos
tingsrätterna. Lokalkännedom är av  stor
betydelse          i          exempelvis
inskrivningsverksamheten.  En  renodling
av  tingsrätternas  arbetsuppgifter  får
även          konsekvenser           för
domstolsorganisationen  genom  att   det
underlag  som  behövs  för  en   domstol
försvinner.
Utskottet    vill   vidare    framhålla
betydelsen   av   domstolarnas    lokala
förankring.    Principen    om     lokal
förankring  har  en lång tradition  inom
rättsväsendet. Den avser  att  garantera
en folklig uppslutning kring domstolarna
och ett demokratiskt inflytande i dessa.
Även    domstolarnas   regionalpolitiska
betydelse  måste beaktas.  Domstolar  på
lokal  nivå  har sålunda  också  en  mer
allmän  betydelse för orten och regionen
genom  att de skapar sysselsättning  och
ger upphov till annan samhällsservice av
såväl offentlig som privat natur.
Det finns starka skäl att befara att en
indragning av mindre tingsrätter  totalt
sett innebär negativa samhällsekonomiska
konsekvenser utan samtidiga  besparingar
inom  rättsväsendet. Man måste  nämligen
vid    nedläggningar   räkna   med   att
resekostnaderna  för  inställelse   till
domstolsförhandlingar     för      bl.a.
nämndemän och advokater blir högre.  Det
finns  vidare  en risk för  att  antalet
inställda  förhandlingar  kan  öka   när
resvägarna  blir längre för  parter  och
vittnen. Som särskilt framhålls i motion
Ju402  leder  en nedläggning  av  mindre
tingsrätter  också till en utarmning  av
den  juridiska kompetensen på  de  orter
som berörs. Enligt utskottets mening kan
det  dessutom  starkt  ifrågasättas   om
större   domstolar  verkligen   är   mer
effektiva  i dömandet och i  den  övriga
domstolsverksamheten      än      mindre
domstolar.
Det  nu anförda leder till ståndpunkten
att    man    vid    överväganden     om
organisationsförändringar     i      den
offentliga sektorn inte kan begränsa sig
till att enbart analysera effekterna  på
den  verksamhet som närmast berörs. Även
andra        statsfinansiella        och
samhällsekonomiska följder måste tas med
i beräkningen innan statsmakterna fattar
beslut      om      förändringar       i
domstolsorganisationen.
Det  finns enligt utskottets mening all
anledning  för  regeringen  att  vid  de
fortsatta övervägandena om den  framtida
domstolsorganisationen   se   till   att
utskottets   nu   framförda   synpunkter
beaktas med syftet att bevara de  mindre
tingsrätterna.  En lämplig  åtgärd  från
regeringens    sida    är     att     ge
Domstolskommittén  ändrade  direktiv  så
att   övervägandena  om   den   framtida
domstolsorganisationen får en inriktning
som   ligger   i  linje  med  utskottets
uttalanden.
Vad   utskottet  sålunda   anfört   bör
riksdagen  med anledning av samtliga  nu
aktuella    motioner    som    behandlar
domstolsorganisationen som sin mening ge
regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 27 bort ha följande lydelse:
27.                      beträffande
domstolsorganisationen
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1996/97:Ju402   yrkandena
1-3,   1996/97:Ju403,  1996/97:Ju404,
1996/97:Ju405,         1996/97:Ju409,
1996/97:Ju411,         1996/97:Ju413,
1996/97:Ju414,         1996/97:Ju416,
1996/97:Ju423, 1996/97:Ju901  yrkande
20 och 1996/97:A428 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört.</pre>
<pre>20. Åtgärder mot inställda
huvudförhandlingar i brottmål (mom. 29)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på s. 50 som börjar med  Utskottet vill 
och  slutar  med   denna  del   bort  ha
följande lydelse:
Som anförs i motionerna Ju811 och Ju924
har antalet inställda huvudförhandlingar
i  brottmål  blivit ett växande  problem
som    vållar   domstolsväsendet   stora
kostnader  och  innebär  en   fara   för
rättssäkerheten.    Enligt    utskottets
mening är det mycket angeläget att komma
till  rätta med problemet. I detta syfte
är    det    erforderligt   att    vissa
lagändringar  genomförs.  Sålunda  anser
utskottet  att en ordning som  motsvarar
det    civilrättsliga    systemet    med
tredskodom  vid utevaro  bör  införas  i
vissa   brottmål.  Vidare  bör  polisens
möjligheter att hämta personer  till  en
huvudförhandling       i        brottmål
effektiviseras. Det bör exempelvis  vara
möjligt  att  hämta  en  tilltalad  till
rätten  tidigare än vad som  kan  ske  i
dag.  Utöver  de  lagändringar  som   är
nödvändiga  vill utskottet framhålla  de
överväganden  och  rekommendationer  som
Riksrevisionsverkets    rapport     (RRV
1994:16)   Inställda   förhandlingar   i
brottmål  innehåller.  Det  gäller   här
främst  förhållanden  och  rutiner   som
rättsväsendets  myndigheter  själva  kan
göra någonting åt för att minska antalet
inställda                 förhandlingar.
Riksrevisionsverket föreslår bl.a. vissa
åtgärder   i   syfte  att  effektivisera
delgivningsverksamheten och pekar på hur
samordningen   mellan  de  rättsvårdande
myndigheterna  kan  förbättras  och  hur
tingsrätternas  rutiner  kan  skärpas  i
olika avseenden.
Utskottet    delar    bedömningen     i
motionerna att ett genomförande av de nu
redovisade  åtgärderna  skulle   frigöra
resurser i storleksordningen 50 miljoner
kronor  om året, vilka kan användas  för
en  förstärkning av domstolarna i  olika
avseenden till säkerställande av en  hög
kvalitet i rättsskipningen.
Med  hänvisning till det anförda  anser
utskottet  att riksdagen hos  regeringen
skall   begära  sådana  lagförslag   som
förordas i motionerna i syfte att minska
antalet  inställda huvudförhandlingar  i
brottmål.  Vidare förutsätter  utskottet
att  regeringen  aktivt verkar  för  att
Riksrevisionsverkets  överväganden   och
rekommendationer beaktas och leder  till
åtgärder.   Vad  utskottet  anfört   bör
riksdagen  som sin mening ge  regeringen
till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 29 bort ha följande lydelse:
29.    beträffande   åtgärder    mot
inställda    huvudförhandlingar     i
brottmål
att   riksdagen   med   bifall   till
motionerna 1996/97:Ju811 och 1996/97:
Ju924  yrkande 5 som sin  mening  ger
regeringen  till känna vad  utskottet
anfört.</pre>
<pre>21. Utbyggnad av häktet i Helsingborg
(mom. 31, motiveringen)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>Vi  vill  när det gäller motion Ju503  i
vilken  det begärs ett uttalande om  att
den  planerade utbyggnaden av  häktet  i
Herlsingborg  skall  fullföljas   anföra
följande.
Lokaliseringen av häkten och  anstalter
kan  få  betydelse såväl för kostnaderna
inom   rättsväsendet  som  för   statens
utgifter  i  övrigt. De besparingar  som
staten gör på löner och omkostnader  vid
en  nedläggning av en anstalt eller  ett
häkte  måste i en konsekvensanalys vägas
mot  t.ex. högre transportkostnader  och
ökade  kostnader för polis och  åklagare
m.fl.    innan    beslut    fattas.    I
sammanhanget   bör   också   vägas    in
samhällsnyttan  av olika alternativ  och
de  investeringar som går förlorade  vid
en nedläggning. Vi anser inte att det är
visat  att de konsekvenser för kostnader
m.m.    inom    andra    sektorer     av
rättsväsendet   som   avvecklingen    av
häktesavdelningen  i  Ängelholm  medfört
var     tillräckligt    utredda    inför
nedläggningen.  Som påpekas  i  motionen
har  den medfört höga resekostnader  och
betydande tidsspillan för bl.a. polisen.
Några       samarbetsproblem      mellan
myndigheterna föreligger inte enligt  de
signaler som nått oss och det tycks även
vara så att häktet i Helsingborg för det
mesta är fullbelagt.
Vi   intar  dock  alltjämt,  som   nyss
uttalats, ståndpunkten att det  inte  är
möjligt för utskottet att prioritera ett
eller  flera  angelägna projekt  framför
andra.  Vi förutsätter dock att  slutlig
ställning i hithörande frågor  inte  tas
av   Kriminalvårdsstyrelsen   respektive
regeringen  förrän konsekvensanalyser  i
det  enskilda fallet föreligger. Med vad
som  nu anförts avstyrker vi bifall till
motion Ju503.</pre>
<pre>22. Utredning om frivårdens resursbehov
(mom. 34)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud  Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp),
Rolf  Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson
(m) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  63  som  börjar  med   Utskottet
förutsätter   och slutar  med   Motionen
avstyrks  bort ha följande lydelse:
Utskottet  vill för sin del understryka
att  en  förutsättning för  att  de  nya
frivårdspåföljderna skall fungera är att
frivården får erforderliga resurser  för
arbetet härmed. Någon egentlig utredning
om  vilka resursbehov frivården har  för
ändamålet har inte vidtagits. Detta hade
varit   naturligt  med   tanke   på   de
besparingar  som läggs på kriminalvården
de  kommande  två åren.  En  resursbrist
skulle  nämligen  kunna  äventyra   hela
försöksverksamheten. Det är heller  inte
möjligt att avvakta BRÅ:s utvärdering av
försöksverksamheten   med    elektronisk
övervakning,    eftersom    den    skall
redovisas först under år 1999. I stället
får det ankomma på regeringen att senast
i    samband    med    den    ekonomiska
vårpropositionen    lägga    fram     en
redovisning  för  riksdagen   om   vilka
resursbehov frivården har i  nu  akuellt
hänseende.   Samtidigt  bör   regeringen
redovisa     hur     resurserna     inom
kriminalvården  fördelats  på  de  olika
verksamhetsgrenarna   under   budgetåret
1997. Vad utskottet nu med anledning  av
motion  Ju918 uttalat bör riksdagen  som
sin mening ge regeringen till känna.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 34 bort ha följande lydelse:
34.    beträffande   utredning    om
frivårdens resursbehov
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju918  yrkande  1   som   sin
mening ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört.</pre>
<pre>23. Regionindelning av
kronofogdemyndigheterna (mom. 35)</pre>
<pre>Ingbritt Irhammar (c) anser</pre>
<pre>dels  att den del av utskottets yttrande
som  på s. 71 börjar med  Utskottet vill
för   och  på  s.  73  slutar  med   nya
organisationen    bort    ha    följande
lydelse:
Utskottet  vill för sin  del  framhålla
att   ett   stort  förtroende   för   de
rättsvårdande     myndigheterna     från
allmänhetens   sida    utgör    en    av
hörnstenarna     i     en     fungerande
rättsordning.  Av  vikt  för  att  detta
förtroende   skall   uppnås    är    att
rättsmyndigheterna    har    en    lokal
förankring.   Vidare   vill    utskottet
understryka betydelsen av att det  finns
en  geografisk  närhet mellan  de  olika
myndigheterna på rättsväsendets område.
Enligt     utskottets     mening     är
samordningen   av  statlig   verksamhet,
inklusive      rättsväsendets      olika
myndighetsområden, på regional och lokal
nivå otillfredsställande. I alltför stor
utsträckning bestämmer myndigheterna var
för  sig  sin egen geografiska indelning
utan övergripande politisk prövning. Mot
denna  bakgrund anser utskottet att  man
bör   vänta   med   att  genomföra   nya
förändringar   i   den   organisatoriska
strukturen  på regional och  lokal  nivå
till  dess  att en mer övergripande  och
samlad syn på dessa frågor erhållits för
den  offentliga verksamhetens  del.  Här
vill     utskottet    peka    på     det
utredningsarbete som pågår i  syfte  att
kartlägga  och  analysera  de  regionala
konsekvenserna  av  förändringar  i  den
statliga sektorn. Vad som nu anförts  om
ett       moratorium      för      visst
förändringsarbete  bör  även  gälla  den
aktuella      regionindelningen       av
kronofogdemyndigheterna.
Riksdagen   bör  som  sin   mening   ge
regeringen till känna vad utskottet  här
uttalat.</pre>
<pre>dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 35 bort ha följande lydelse:
35.  beträffande regionindelning  av
kronofogdemyndigheterna
att    riksdagen   med   avslag    på
propositionen i denna  del  samt  med
bifall  till motionerna 1996/97:Ju402
yrkande  4  och  1996/97:Ju603,   med
anledning        av        motionerna
1996/97:Ju601,         1996/97:Ju604,
1996/97:  Ju605,  1996/97:Ju607   och
1996/97:Ju  610  och  med  avslag  på
motionerna             1996/97:Ju606,
1996/97:Ju608,   1996/97:Ju609    och
1996/97: Ju611,
dels   avslår   de  i   propositionen
framlagda förslagen till
1. lag om ändring i utsökningsbalken,
2.      lag     om     ändring      i
utsökningsregisterlagen (1986:617),
3.  lag  om  ändring  i  konkurslagen
(1987:672) och
4. lag om ändring i lagen (1994:1845)
om    tillämpningen   av   Europeiska
gemenskapernas    konkurrens-     och
statsstödsregler,
dels  som  sin mening ger  regeringen
till känna vad utskottet anfört.</pre>
<pre>24. BRÅ:s verksamhetsinriktning
(mom. 37)</pre>
<pre>Gun Hellsvik (m), Ingbritt Irhammar (c),
Anders G Högmark (m), Siw Persson  (fp),
Maud  Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp),
Rolf  Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson
(m) anför:</pre>
<pre>I  likhet med vad som framförs i motion
Ju925  anser  vi att den inriktning  som
BRÅ:s          forsknings-           och
utvecklingsverksamhet    numera     har,
tillsammans   med   informations-    och
förlagsverksamheten och ansvaret för den
officiella   rättsstatistiken,   är   en
mycket  god plattform för ett  utvecklat
stöd   till   lokalt  brottsförebyggande
arbete.  Regeringen konstaterar också  i
budgetpropositionen (utg.omr. 4 anslag F
1)   att  BRÅ  med  sin  nya  inriktning
prioriterat  områden som  ligger  väl  i
linje  med  den förstärkning  av  rådets
inriktning   mot   stöd   till    lokalt
brottsförebyggande arbete som krävs  för
att  på sikt ta hand om de uppgifter som
följer       av      det      nationella
brottsförebyggande   programmet.   BRÅ:s
verksamhet torde dock successivt  behöva
byggas  ut  för att motsvara  de  lokala
behoven av stöd i det brottsförebyggande
arbetet.
Vi  delar regeringens bedömning att det
finns  ett stort behov av en forsknings-
och      utvecklingsverksamhet      inom
rättsväsendet. Vi vill här poängtera att
forskningen   vid  sektorsorganen   ofta
utgör ett nödvändigt komplement till den
verksamhet  som bedrivs vid  universitet
och  högskolor. Sektorsorganen bidrar  i
hög  grad till förnyelse genom att deras
forskningsbehov    medför     annorlunda
problemformuleringar        än        de
inomvetenskapliga. Frågeställningarna är
ofta tvärvetenskapliga, vilket kan kräva
ny  kompetens, nya samarbetsmönster  och
ny   metodik.  Denna  verksamhet   måste
emellertid bedrivas i flera miljöer. Det
finns nämligen alltid en risk för att en
alltför   snäv  specialisering  inverkar
negativt   på   forskningens   kvalitet,
vilket      också      framhålls       i
forskningpropositionen. Inte  minst  för
en  så  ung  vetenskaplig disciplin  som
kriminologin,  med ett  stort  behov  av
kunskapsuppbyggnad,  skulle   det   vara
olyckligt,  om  en  forskningsinriktning
blev dominerande. Denna risk är uppenbar
om  det t.ex. skulle byggas upp en  enda
stor  institution  för  forsknings-  och
utvecklingsverksamheten             inom
rättsväsendet.  Som BRÅ  framhållit  vid
flera   tillfällen   finns   behov    av
ytterligare      institutioner       med
kriminologisk inriktning, vilket  skulle
främja  mångfald  och  utveckling   inom
området.
Skulle  översynen  av  forsknings-  och
utvecklingsverksamheten             inom
rättsväsendet mynna ut i ett förslag  om
en enda institution för ändamålet, anser
vi att det är angeläget att BRÅ ändå får
behålla  sina  nuvarande  resurser   för
sådan  verksamhet. Vi anser att  det  är
nödvändigt    att    BRÅ    har     egen
forskningskompetens för  att  BRÅ  skall
kunna  biträda  med  uppföljningar   och
utvärderingar    av   brottsförebyggande
projekt.  Sådan  forskningskompetens  är
också  en  nödvändig  förutsättning  för
andra  uppgifter som BRÅ  har,  nämligen
för   utvecklingen   och   analysen   av
rättsstatistiken, granskning,  värdering
och  information  om forskningsresultat,
samt  vid  utformandet av  utbildning  i
brottsprevention och medverkan vid sådan
utbildning.   Vad  vi  nu  uttalat   bör
beaktas i den översyn av forsknings- och
utvecklingsverksamheten             inom
rättsväsendet     som     pågår     inom
Justitiedepartementet.  Detta  bör   ges
regeringen till känna.</pre>
<pre>Vi anser att utskottets hemställan under
moment 37 bort ha följande lydelse:
37.         beträffande        BRÅ:s
verksamhetsinriktning
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju925  och  med   avslag   på
motion  1996/97:Ju922 yrkande  4  som
sin  mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 24.</pre>
<pre>25. BRÅ:s verksamhetsinriktning
(mom. 37)</pre>
<pre>Alice Åström (v) anför:</pre>
<pre>Jag delar den uppfattning som framförs i
motion  Ju922. BRÅ:s framtida verksamhet
bör således inriktas på ett mer fältnära
arbete  i  samverkan med myndigheter  på
riks-, läns- och lokalnivå och syfta mot
en     minskad    brottslighet.    BRÅ:s
huvudinriktning  skall  sedan  vara  att
sprida  kunskap  och  goda  idéer   till
skolor,    organisationer    etc.    Det
nationella brottsförebyggande programmet
bör vara en huvuduppgift för BRÅ.
När  det  gäller BRÅ:s forskning  anser
jag   att  denna  måste  breddas   genom
samarbete           med            annan
forskningsverksamhet.  Basen  för  denna
forskning      skall      dock      även
fortsättningsvis finnas vid  universitet
och  högskolor. Jag är inte  beredd  att
medverka  till  en  utveckling  där  den
kriminologiska  forskningen   i   större
utsträckning   skall   förläggas    till
polisen.
Jag    föreslår   att   riksdagen   med
avstyrkande  av  motion  Ju925  och  med
anledning  av motion Ju922 i  nu  berörd
del  som sin mening ger regeringen  till
känna  vad  som  här  anförts  om  BRÅ:s
framtida inriktning.</pre>
<pre>Jag   anser  att  utskottets  hemställan
under   moment  37  bort   ha   följande
lydelse:
37.         beträffande        BRÅ:s
verksamhetsinriktning
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju922  yrkande  4   och   med
avslag  på  motion 1996/97:Ju925  som
sin  mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 25.</pre>
<pre>26. Finansiering av brottsofferfonden
(mom. 39)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud  Ekendahl (m), Kia Andreasson  (mp)
och Jeppe Johnsson (m) anför:</pre>
<pre>Vi   anser  att  en  återgång  till  den
ursprungliga      finansieringen      av
brottsofferfonden bör ske. De medel  som
frigörs  genom  att  ersättningen   till
intagna  i  anstalt  har  sänkts   skall
således   alltjämt  enligt  vår   mening
användas  för att ytterligare bygga  upp
brottsofferfonden. Med en sådan  ordning
blir    det    möjligt   att   förbättra
möjligheterna   att   ge   bidrag   till
brottsofferinriktad    verksamhet    och
brottsoffren skulle lyftas fram  på  ett
påtagligt sätt. Det skulle också  utgöra
en  markering att statsmakterna står  på
brottsoffrens sida, vilket var ett syfte
med att inrätta brottsofferfonden.
Kriminalvårdsstyrelsen    bör    alltså
åläggas  att kontinuerligt informera  de
intagna,     lämpligen     vid     varje
utbetalningstillfälle, om att  viss  del
av  dagsersättningen används  till  stöd
för brottsoffer. Detta skulle enligt vår
mening  vara en klar pedagogisk poäng  i
sammanhanget.   Det   får   ankomma   på
regeringen  att  vidta de  åtgärder  som
krävs   för   att  uppnå  vad   vi   här
förespråkat. Vad vi nu med anledning  av
motion  Ju905 uttalat bör riksdagen  som
sin mening ge regeringen till känna.</pre>
<pre>Vi anser att utskottets hemställan under
moment 39 bort ha följande lydelse:
39.   beträffande  finansiering   av
brottsofferfonden
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju905  som  sin  mening   ger
regeringen till känna vad som anförts
i reservation 26.</pre>
<pre>27. Stöd till kvinno- och
brottsofferjourer (mom. 40)</pre>
<pre>Ingbritt Irhammar (c) anför:</pre>
<pre>Jag vill inledningsvis erinra om att ett
av   huvudsyftena  med  inrättandet   av
brottsofferfonden var  att  skapa  ökade
möjligheter  till ekonomiskt  stöd  till
olika   former   av  brottsofferinriktad
verksamhet, bl.a. i form av bidrag  till
kvinno-  och  brottsofferjourerna.   Som
framgått av detta betänkande utgår också
sådana  bidrag.  Jag vill  för  min  del
understryka vikten av åtgärder  för  att
förbättra situationen för människor  som
drabbats  av  brott.  Brottsoffer-   och
kvinnojourerna  utför  här  ett   mycket
värdefullt arbete som förtjänar  stöd  i
olika  former.  Enligt  min  mening  bör
möjligheten     till      bidrag      ur
brottsofferfonden till sådan  verksamhet
utvidgas.  Ökade resurser till  jourerna
ger    förbättrade   möjligheter    till
insatser för bl.a. utbildning, stöd till
brottsofferassistenter  och   förbättrat
samarbete med företrädare för lokala och
centrala myndigheter och organisationer.
Det  ankommer på regeringen att se  till
att  en förändring sker. Vad jag nu  med
anledning  av motion Ju917  uttalat  bör
riksdagen  som sin mening ge  regeringen
till känna.</pre>
<pre>Jag   anser  att  utskottets  hemställan
under   moment  40  bort   ha   följande
lydelse:
40.  beträffande stöd  till  kvinno-
och brottsofferjourer
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju917  yrkande  7   som   sin
mening ger regeringen till känna  vad
som anförts i reservation 27.</pre>
<pre>28. Inrättande av brottsofferjourer
(mom. 41)</pre>
<pre>Alice Åström (v) anför:</pre>
<pre>Jag   anser  att  det  är  viktigt   att
brottsoffrens  situation tas  på  allvar
och att samhället vidtar de åtgärder som
behövs  för  att lindra de effekter  som
brottsligheten   orsakar.   Här   fyller
brottsofferjourerna  en  mycket   viktig
funktion.  De  statliga  bidragen   till
jourerna  måste  på sikt  öka.  För  att
möjliggöra  insyn och kunna ge  adekvata
anvisningar är det samtidigt  nödvändigt
att   brottsofferjourerna  får  statliga
anslag med eget budgetansvar. Detta  bör
regeringen   beakta  i   det   fortsatta
arbetet  med  att  stärka  brottsoffrens
ställning.  Vad jag nu med anledning  av
motion  Ju922  anfört bör riksdagen  som
sin mening ge regeringen till känna.
Jag  delar  majoritetens bedömning  när
det gäller motion K215.</pre>
<pre>Jag   anser  att  utskottets  hemställan
under   moment  41  bort   ha   följande
lydelse:
41.   beträffande   inrättande    av
brottsofferjourer
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:Ju922  yrkande  5   och   med
avslag på motion 1996/97:K215 yrkande
8  som sin mening ger regeringen till
känna  vad  som anförts i reservation
28.</pre>
<pre>29. Lokala brottsförebyggande råd m.m.
(mom. 44)</pre>
<pre>Ingbritt Irhammar (c) anför:</pre>
<pre>De   brottsförebyggande  insatserna   på
lokal  nivå bör organiseras så  att  det
går  att  ta  till  vara  medborgerliga,
ideella   organisationers   och    andra
privata initiativ samt att åstadkomma en
effektiv    samverkan    mellan    detta
frivilliga arbete och olika myndigheters
åtgärder.  Som framförs i  motion  Ju903
bör  detta  ske genom att  det  i  varje
kommun upprättas lokala trygghetsplaner.
Ansvaret  härför  bör åvila  kommunerna.
Särskilda   trygghetsplaner  bör   också
upprättas för speciellt utsatta områden.
Planerna skall upprättas i samverkan med
de myndigheter som verkar i det aktuella
området,          t.ex.         polisen,
socialförvaltningen,      skol-      och
fritidsverksamhet m.fl., samt med  andra
berörda,  t.ex. butiksägare,  föreningar
och  boende.  Varje fristående  enhet  i
kommunerna, t.ex. skolor och daghem, bör
också    stimuleras   att   göra    egna
brottsförebyggande åtgärdsprogram.
Målen  för  de lokala trygghetsplanerna
skall     vara     att    minska     den
våldsrelaterade brottsligheten i området
och  skapa  tryggare bostadsområden  och
offentliga   miljöer.   Planerna   skall
behandla  frågor om ren brottsprevention
men  även  frågor som rädsla för  brott,
problem   med  skadegörelse,  bråk   och
busliv  i grannskapet. Enligt min mening
är   det  rimligt  att  planerna  lägger
tyngdpunkten  på sociala åtgärder,  dvs.
åtgärder för barn och ungdomar, för  att
stödja  familjer och för att  stärka  de
lokala         myndigheterna         och
organisationerna. Inrättandet av  lokala
trygghetsplaner  behöver  inte  utesluta
att    lokala   brottsförebyggande   råd
inrättas   i  kommunerna,  tvärtom   kan
planen   ligga  till  grund  för  rådets
arbete.
Jag  anser att regeringen bör verka för
att    det   upprättas   sådana   lokala
trygghetsplaner  i  kommunerna  som  jag
nyss  beskrivit, t.ex. genom att utfärda
tilläggsdirektiv till utförandekommittén
med den innebörden. I motion Ju903 finns
förslag    till    hur   planerna    kan
förverkligas  genom  olika  myndigheters
agerande, vilket kan tjäna till  ledning
i   arbetet.  Vad  jag  nu  anfört   bör
riksdagen  som sin mening ge  regeringen
till känna.</pre>
<pre>Jag   anser  att  utskottets  hemställan
under   moment  44  bort   ha   följande
lydelse:
44.        beträffande        lokala
brottsförebyggande råd m.m.
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1996/97:Ju903 yrkande  5,
1996/97:Ju918    yrkande    5     och
1996/97:K215 yrkande 7 som sin mening
ger  regeringen till  känna  vad  som
anförts i reservation 29.</pre>
<pre>30. Lokala brottsförebyggande råd m.m.
(mom. 44)</pre>
<pre>Kia Andreasson (mp) anför:</pre>
<pre>Jag  förordar för min del, där detta  är
lämpligt  med  hänsyn  till  de   lokala
förhållandena,  att det inrättas  lokala
brottsförebyggande råd. Dessa  råd  bör,
som  framhålls i motion Ju918, bestå  av
personer  som  har  daglig  kontakt  med
ungdomar     i     riskzonen,      t.ex.
speciallärare,                kuratorer,
skolsköterskor,              närpoliser,
fritidsledare och socialsekreterare. Det
får  ankomma på regeringen att verka för
detta, t.ex. genom tilläggsdirektiv till
utförandekommittén.  Vad  jag   nu   med
anledning av motionerna Ju903, Ju918 och
K215 anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.</pre>
<pre>Jag   anser  att  utskottets  hemställan
under   moment  44  bort   ha   följande
lydelse:
44.        beträffande        lokala
brottsförebyggande råd m.m.
att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1996/97:Ju903 yrkande  5,
1996/97:Ju918    yrkande    5     och
1996/97:K215 yrkande 7 som sin mening
ger  regeringen till  känna  vad  som
anförts i reservation 30.</pre>
<pre>Särskilda yttranden</pre>
<pre>1. Inledning, allmänt</pre>
<pre>Kia Andreasson (mp) anför:</pre>
<pre>Jag instämmer i utskottets uttalande  på
s.     11    att    verksamheten    inom
rättsväsendet  är av den karaktären  att
den också fortsättningvis skall vara  en
statlig  angelägenhet. Jag vill peka  på
att  det  förslag till ny rättshjälpslag
(prop.  1996/97:9) som utskottet nyligen
tillstyrkt  innebär en privatisering  av
en  sektor  av rättsväsendet. Detta  ter
sig inkonsekvent med tanke på utskottets
här redovisade grundinställning.</pre>
<pre>2. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>Det  behövs  ett  rejält resurstillskott
till    rättsväsendet,   och    Moderata
samlingspartiet  hade därför  yrkat  att
utgiftsramen till rätttsväsendet  skulle
fastställas till ett 227 miljoner kronor
högre  belopp än regeringen  föreslagit.
Detta förslag har avslagits av riksdagen
som   i   stället  tillstyrkt   den   av
regeringen förordade lägre nivån.
Under de senaste åren har framför  allt
polisverksamheten  utsatts   för   stora
besparingar. Sammanlagt rör det  sig  om
omkring  780 miljoner kronor, och  detta
har lett till en kraftig försvagning  av
polisen. När polisen inte längre  klarar
att  leva upp till de grundläggande krav
som  måste  ställas får detta allvarliga
konsekvenser    för   medborgarna    och
rättsväsendet   i  stort.   Polisbristen
leder    till    att    tilltron    till
rättsväsendet  sätts  i  fara.   I   vår
reservation     om    kriminalpolitikens
inriktning  har vi utvecklat  betydelsen
av att alla slags brott beivras.
Antalet polismän har alltså minskat och
ambitionen att behålla och förstärka den
operativa   nivån   har   inte    kunnat
upprätthållas. Samtidigt har utbyggnaden
av    närpolisen   stannat   av.    Ändå
fortsätter     den    socialdemokratiska
regeringen   sin   besparingsplan    för
rättsväsendet,  och  kriminalvården   är
nästa       stora      besparingsobjekt.
Motiveringen  härför  är  att   det   är
möjligt  att  stänga  ett  stort   antal
anstaltsplatser  eftersom   platsbehovet
minskat.  Man förtiger att  detta  bl.a.
beror  på att polisen inte längre klarar
den brottsutredande verksamheten.
Också  åklagarna  befinner  sig  i   en
bekymmersam    situation    med    stora
rationaliseringskrav. Besparingen uppnås
genom personalminskningar; i första hand
är  det  kanslipersonal  som  sägs  upp.
Åklagarna   måste   alltså   sköta   det
administrativa arbetet vid sidan av  sin
egentliga         verksamhet         med
förundersökningar och  rättegångar.  Att
vår    bedömning   av   åklagarväsendets
resursbehov  är  riktig framgår  av  att
regeringen redan nu aviserat att den  på
tilläggsbudget  kommer  att  begära  ett
extra  anslag  till  åklagarverksamheten
för år 1997.
Domstolarnas  arbete är inte  begränsat
till  att  medverka i  arbetet  med  att
uppfylla  de  kriminalpolitiska   målen.
Domstolarna  är  kärnan  i  rättsstaten.
Underbemannade domstolar hinner inte med
att  döma  av  målen i en  rimlig  takt.
Samtidigt   medför   resursbristen   att
domstolsavdelningar   läggs   ned    och
personal sägs upp. Vi erinrar om att ett
av    de    grundläggande   målen    för
rättsväsendet är att alla skall kunna få
sin  sak prövad på ett rättssäkert  sätt
och inom rimlig tid.
Det  är alltså uppenbart att den  förda
politiken,  som  vi anför  i  motionerna
Ju901  och Ju924, kommer att få kraftiga
negativa konsekvenser för rättsväsendet.
Vi  är  inte  beredda att  delta  i  ett
beslut  om fördelning på anslag  av  ett
enligt  vår  mening totalt sett  alltför
lågt belopp. Ansvaret för den ekonomiska
situationen  inom  rättsväsendet  bör  i
stället  helt  åvila den  majoritet  som
formerats kring regeringens förslag.</pre>
<pre>3. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1)</pre>
<pre>Siw Persson (fp) anför:</pre>
<pre>Polisen behöver ett större anslag än det
regeringen   beräknat,  och  Folkpartiet
liberalerna   hade  därför   yrkat   att
utgiftsramen till rätttsväsendet  skulle
fastställas till ett 40 miljoner  kronor
högre  belopp än regeringen  föreslagit.
Detta förslag har avslagits av riksdagen
som   i   stället  tillstyrkt   den   av
regeringen förordade lägre nivån.
Det   extra  tillskottet  skulle,   som
anförs i motion Ju218, användas för  att
komma till rätta med den avancerade  och
grova  brottslighet som förekommer  inom
ramen    för   de   s.k.   mc-klubbarnas
verksamhet.        Den         uteblivna
anslagsökningen kommer med all  säkerhet
att   på   ett  negativt  sätt   påverka
möjligheterna  till  effektiva  åtgärder
mot dem.
Jag  är  inte  beredd att delta  i  ett
beslut  om fördelning på anslag  av  ett
enligt  min  mening totalt sett  alltför
lågt belopp.</pre>
<pre>4. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1)</pre>
<pre>Rolf Åbjörnsson (kd) anför:</pre>
<pre>Inga   besparingar  borde   göras   inom
rättsväsendet och Kristdemokraterna hade
därför   yrkat  att  utgiftsramen   till
rättsväsendet  skulle  fastställas  till
ett 300 miljoner kronor högre belopp  än
regeringen föreslagit. Detta förslag har
avslagits  av  riksdagen som  i  stället
tillstyrkt  den av regeringen  förordade
lägre nivån.
Kristdemokraternas             allmänna
utgångspunkt  är  att vårt  demokratiska
samhällssystem   är  beroende   av   att
verksamheten inom rättsväsendet fungerar
på   ett  tillfredsställande  sätt.  Det
extra  tillskottet skulle, som anförs  i
motion   Ju915,  ha  använts   för   att
neutralisera  regeringens  förslag  till
besparingar  för budgetåret  1997  genom
att öka anslaget till kriminalvården med
287    miljoner    kronor    och    till
rättshjälpskostnader  med  13   miljoner
kronor.
Jag  är  inte  beredd att delta  i  ett
beslut  om fördelning på anslag  av  ett
enligt  min  mening totalt sett  alltför
lågt belopp.</pre>
<pre>5. Preliminära beräkningar för
budgetåren 1998 och 1999 (mom. 5 och 42)</pre>
<pre>Kia Andreasson (mp) anför:</pre>
<pre>Miljöpartiet de gröna har i motion Ju918
när      det      gäller     regeringens
anslagsberäkningar för  budgetåren  1998
och   1999   yrkat  dels  att   anslaget
Rättshjälpskostnader skall beräknas till
ett 100 miljoner kronor högre belopp  än
vad regeringen angett, dels att anslaget
till   Säkerhetspolisen  skall  beräknas
till   ett  100  miljoner  kronor  lägre
belopp än enligt regeringens förslag.
Yrkandena  i denna del är en  följd  av
att  Miljöpartiet har tagit avstånd från
väsentliga delar av regeringens  förslag
till     ny    rättshjälpslag     (prop.
1996/97:9),  som enligt  vad  regeringen
angett  skall  medföra  besparingar   på
rättshjälpsanslaget för budgetåren  1998
och 1999.
Utskottet  har  nu  i  sitt  betänkande
1996/97:JuU3  tillstyrkt förslaget  till
ny rättshjälpslag. Jag fullföljer därför
inte Miljöpartiets ovannämnda yrkanden.
Jag   vill  beträffande  anslagen   för
budgetåren  1998  och  1999  redan   här
framhålla att jag anser att medel  måste
överföras från Säkerhetspolisen till den
ordinära polisverksamheten för  att  det
skall  vara  möjligt  att  klara  av  de
betydande kostnader som blir en följd av
en      svensk      anslutning      till
Schengensamarbetet.   Jag   avser    att
eterkomma    till   denna   fråga    vid
budgetbehandlingen nästa år.</pre>
<pre>6. Ungdomsvåld (mom. 7)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>Vi anser att bekämpning av ungdomsvåldet
är  en mycket väsentlig polisiär uppgift
och  vi  delar majoritetens  uppfattning
att  det  är  angeläget att tillräckliga
resurser   avsätts  för  detta  ändamål.
Samtidigt tvingas vi konstatera att det,
med  det alltför begränsade anslag  till
polisverksamheten     som     regeringen
föreslår, inte är möjligt att begära att
polisen    skall   särskilt   prioritera
bekämpningen     också     av      denna
brottslighet. Vi kan därför inte förorda
att  bekämpning  av ungdomsvåldet  skall
vara  en  prioriterad  polisiär  uppgift
under budgetåret 1997.</pre>
<pre>7. Resursfördelningen inom polisen (mom.
10)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>Som    utskottet   anför   åligger   det
Rikspolisstyrelsen att vid  fördelningen
av   medel  mellan  olika  län  göra  en
avvägning  av länens behov av  polisiära
insatser  i  enlighet med de anvisningar
som    regeringen    lämnar    i    sitt
regleringsbrev.   Vi   menar   att    de
motionsyrkanden  som behandlas  i  denna
del  av utskottets betänkande inte skall
ses  som kritik mot fördelningsmodellen,
utan  som  en  följd  av  de  omfattande
besparingar som genomförts inom  polisen
under  senare år. Med ett större  anslag
för polisverksamheten hade problemen med
resursfördelningen   inte    varit    så
omfattande. Det hade då saknats skäl att
lägga fram de aktuella motionerna.</pre>
<pre>8. Utvärdering av åklagarreformen (mom.
22)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>Vi   var  positivt  inställda  till  den
omorganisation  av  åklagarväsendet  som
nyligen  genomförts. I  den  proposition
som  låg  till  grund för förändringarna
påpekades      att      åklagarkamrarnas
lokalisering skulle ske med hänsyn  till
såväl  geografiska som demografiska  och
ekonomiska  förhållanden. Här  framhölls
bl.a.   betydelsen  av   närheten   till
polisen för att åklagarnas arbete  skall
kunna bedrivas effektivt. Detta har inte
uppfyllts  -  vi har fått  signaler  som
tyder  på  att åklagarnas samarbete  med
polisen  försvåras av lokaliseringen  av
åklagarkamrarna. Vi avser att noga följa
utvecklingen på området. Här  bör  t.ex.
resultatet  av regeringens uppdrag  till
polisen  och  åklagarna om att  utarbeta
effektivare  samarbetsformer   avvaktas.
Leder detta inte till tillfredsställande
resultat har vi för avsikt att återkomma
i frågan.</pre>
<pre>9. Resurser för ekobrottsbekämpning
(mom. 24)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>I  likhet med vad som framförs i  motion
Ju303   anser  vi  att  den   ekonomiska
brottsligheten    är   ett    allvarligt
problem.   Den   är   till   sin   natur
svårutredd,   vilket  kan  ställa   till
problem  för de myndigheter som har  att
utreda  och  bekämpa den. För  åklagaren
innebär  detta bevissvårigheter,  vilket
emellertid  inte  får  leda   till   att
beviskraven sänks enbart för att lättare
få till stånd en fällande dom. I stället
måste    statsmakterna    tillhandahålla
rättsväsendet tillräckliga resurser.  En
förutsättning för att vi skall komma  åt
den    ekonomiska   brottsligheten    är
nämligen att det finns tillräckligt  med
välutbildade  poliser och åklagare,  som
kan  ägna sig åt brottsutredningar.  Det
är  också  nödvändigt att fria  resurser
ställs  till förfogande för förstärkning
med ytterligare expertis i form av bl.a.
konkursförvaltare  och   revisorer.   En
tillräcklig  satsning med resurser  till
rättsväsendet    för    bekämpning    av
ekobrottsligheten i enlighet med vad  vi
nyss  föreslagit hade varit  möjlig  vid
bifall  till vårt yrkande om en  höjning
av    utgiftsramen   för   rättsväsendet
(utg.omr.   4).   Detta   förslag    har
emellertid förkastats av riksdagen.
Vi  har  för avsikt att återkomma  till
frågan.</pre>
<pre>10. Kriminalvårdens hus på Gotland (mom.
30)</pre>
<pre>Ingbritt  Irhammar (c) och Alice  Åström
(v) anför:</pre>
<pre>Om   Visbyanstalten   läggs   ner   blir
konsekvenserna      allvarliga       för
gotlänningarna. En gotlänning skulle  då
bli    tvungen   att   verkställa    ett
fängelsestraff på fastlandet. Det  långa
avståndet vållar här särskilda  problem.
Den  intagne  fråntas  möjligheten  till
frigång,    och    möjligheterna    till
kontakter  med  sociala myndigheter  och
med   anhöriga  försämras  också.  Detta
försvårar   i  hög  grad  den   intagnes
återanpassning i samhället.
Enligt  vår  mening finns  det,  vilket
framförs i motion Ju504, många skäl  som
talar   för  att  det  permanent  skulle
inrättas  ett  Kriminalvårdens  hus   på
Gotland  där häkte, anstalt och  frivård
samarbetar under ett tak. Med  tanke  på
den beredning som pågår både i fråga  om
vilka anstalter som skall läggas ner och
var     s.k.    stormyndigheter     inom
kriminalvården  skall  inrättas  har  vi
valt  att  nu  inte  reservera  oss.  Vi
kommer emellertid att noga följa frågan.</pre>
<pre>11. Verkställighetsinnehållet (mom. 32)</pre>
<pre>Gun  Hellsvik (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:</pre>
<pre>Vi kan konstatera att regeringen i årets
budgetproposition  uttalat  att  arbetet
med    att    utveckla   innehållet    i
verkställigheten   i    anstalt    skall
fortsätta.  Detta  är  emellertid  inget
nytt   utan  så  har  utlovats   av   de
socialdemokratiska   regeringarna    vid
åtskilliga tillfällen. Att planerna inte
realiserats beror uppenbarligen  på  att
det inte finns tillräckliga resurser.
Kriminalvården har inför  det  kommande
budgetåret  ålagts ett stort  sparbeting
som  omöjliggör  en  reell  satsning  på
verkställighetsinnehållet.  Detta   hade
varit  möjligt  vid  bifall  till   vårt
yrkande  om  en höjning av  utgiftsramen
för  rättsväsendet.  Detta  förslag  har
emellertid  förkastats av riksdagen  och
vi  yrkar därför inte bifall till motion
Ju901 i denna del.</pre>
<pre>12. Regionindelning av
kronofogdemyndigheterna (mom. 35)</pre>
<pre>Alice Åström (v) anför:</pre>
<pre>Jag  vill  peka  på den  granskning  som
Riksdagens revisorer utfört  av  den  år
1991 genomförda reformen om en samordnad
länsförvaltning. Granskningen har  visat
att   länsstyrelserna  har   ett   stort
handlingsutrymme       med        skilda
organisationsutformningar   som   följd.
Granskningens syfte var även att  spegla
länsstyrelsens  uppgift   att   samordna
olika  sektorsintressen på det regionala
planet.  I Riksdagens revisorers förslag
till    riksdagen   angående   samordnad
länsförvaltning (1995/96:RR3) anförs att
det   bör  övervägas  om  den  nuvarande
ordningen  är  den mest  ändamålsenliga.
Enligt revisorernas mening bör man vidta
åtgärder    för    att   förhindra    en
ytterligare     försvårande     regional
indelning och verka för att det på  sikt
blir   en   mer  sammanhållen   regional
indelning     för     den     offentliga
verksamheten. Enligt min mening  innebär
de   besparingskrav  som  nu  ställs  på
statliga    myndigheter    att     andra
organisatoriska   lösningar    än    den
länsvisa organisationen tvingas fram för
att   snabbt   tillmötesgå   kraven   på
besparingar.  Följden blir  olyckligtvis
att  samordningsfrågor och  en  effektiv
resursanvändning  av  offentliga   medel
kommer i andra hand.
Mot den nu redovisade bakgrunden är min
principiella bedömning att man borde  ha
väntat     med    regionindelning     av
kronofogdemyndigheterna  till  dess  att
formerna    för   en   ändrad   regional
ansvarsfördelning     inom     offentlig
verksamhet utvecklat sig.
Jag  är emellertid väl medveten om  att
kronofogdemyndigheternas       regionala
organisation  länge  varit  föremål  för
utredningar  och provisoriska  lösningar
och  att det inom organisationen och hos
statsmakterna finns ett starkt behov  av
att klarlägga strukturen på längre sikt.
Jag  anser  därför  att  det  föreligger
beaktansvärda skäl att nu besluta om  en
regionindelning                       av
kronofogdemyndigheterna  trots  att  man
därmed i viss mån frångår önskemålet  om
en  mer  övergripande och samlad syn  på
frågor       om       den      regionala
samhällsorganisationen. När  det  gäller
den     närmare     utformningen      av
kronofogdemyndigheternas regionindelning
delar jag den uppfattning som utskottets
majoritet har.</pre>
<pre>Regeringens lagförslag</pre>
<pre>
Motionsyrkanden</pre>
<pre>I    det   följande   redovisas   de   i
betänkandet ingående motionsyrkandena  i
nummerföljd.
1996/97:Ju202  av  Bengt  Harding  Olson
(fp),
yrk.    1,    (bidrag    till
brottsförebyggande arbete)
yrk. 5, (åklagarväsendet)
1996/97:Ju203  av  Bertil  Persson  (m),
(polisväsendet)
1996/97:Ju206  av Rolf  Gunnarsson  (m),
(polisväsendet)
1996/97:Ju209 av Dan Ericsson och  Rose-
Marie      Frebran     (kd),     (polis-
väsendet)
1996/97:Ju211  av  Kenth  Skårvik  (fp),
(polisväsendet)
1996/97:Ju215  av  Mikael  Odenberg  och
Chris      Heister     (m),      (polis-
väsendet)
1996/97:Ju217 av Carl Erik Hedlund  (m),
(polisväsendet)
1996/97:Ju218 av Siw Persson m.fl. (fp),
yrk.   2,   (utgiftsramen   och   ansla-
gen)
1996/97:Ju221 av Anna Åkerhielm och  Jan
Backman       (m),       (polisväsendet)
1996/97:Ju223 av Peter Weibull Bernström
(m), yrk. 2, (polisväsendet)
1996/97:Ju225 av Alice Åström m.fl. (v),
(polisväsendet)            1996/97:Ju301
av Kenth Skårvik (fp), (åklagarväsendet)
1996/97:Ju303 av Gun Hellsvik m.fl. (m),
(åklagarväsendet)
1996/97:Ju304  av  Jan  Bergqvist   (s),
(åklagarväsendet)
1996/97:Ju402 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c),
yrk. 1-3, (domstolsväsendet)
yrk.             4,
(kronofogdemyndigheterna)
1996/97:Ju403  av  Kenth  Skårvik  (fp),
(domstolsväsendet)
1996/97:Ju404  av Barbro  Andersson  och
Mats     Berglind    (s),     (domstols-
väsendet)
1996/97:Ju405  av  Sivert  Carlsson  och
Agne     Hansson     (c),     (domstols-
väsendet)
1996/97:Ju409  av  Britta  Sundin  m.fl.
(s), (domstolsväsendet)
1996/97:Ju411   av  Carina   Hägg   (s),
(domstolsväsendet)
1996/97:Ju413  av Håkan  Holmberg  (fp),
(domstolsväsendet)
1996/97:Ju414  av  Karin  Starrin   (c),
(domstolsväsendet)
1996/97:Ju416 av Chatrine Pålsson  m.fl.
(kd), (domstolsväsendet)
1996/97:Ju423  av Rigmor  Ahlstedt  (c),
(domstolsväsendet)
1996/97:Ju424  av  Tuve  Skånberg  (kd),
yrk. 1, (domstolsväsendet)
1996/97:Ju502 av Jeppe Johnsson och Maud
Ekendahl         (m),         (kriminal-
vården)
1996/97:Ju503  av  Maud   Ekendahl   och
Ingegerd     Wärnersson     (m,      s),
(kriminalvården)
1996/97:Ju504  av  Agne   Hansson   (c),
(kriminalvården)
1996/97:Ju508  av  Lilian   Virgin   och
Ingibjörg  Sigurdsdóttir (s), (kriminal-
vården)
1996/97:Ju601  av  Karl  Hagström  m.fl.
(s), (kronofogdemyndigheterna)
1996/97:Ju602  av  Bengt  Harding  Olson
(fp),    yrk.    1,   (kronofogdemyndig-
heterna)
1996/97:Ju603  av Sonia  Karlsson  m.fl.
(s), (kronofogdemyndigheterna)
1996/97:Ju604  av Inger  Lundberg  m.fl.
(s), (kronofogdemyndigheterna)
1996/97:Ju605 av Owe Hellberg och  Alice
Åström         (v),         (kronofogde-
myndigheterna)
1996/97:Ju606  av  Tomas  Högström  (m),
(kronofogdemyndigheterna)
1996/97:Ju607 av Lisbeth Staaf-Igelström
m.fl.       (s),      (kronofogdemyndig-
heterna)
1996/97:Ju608  av Mariann Ytterberg  och
Margareta        Israelsson         (s),
(kronofogdemyndigheterna)
1996/97:Ju609  av  Patrik  Norinder  och
Rolf    Dahlberg    (m),    (kronofogde-
myndigheterna)
1996/97:Ju610  av  Karin  Starrin   (c),
(kronofogdemyndigheterna)
1996/97:Ju611 av Göthe Knutson m.fl. (m,
fp),                  (kronofogdemyndig-
heterna)
1996/97:Ju811 av Gun Hellsvik m.fl. (m),
(domstolsväsendet)
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m),
yrk. 2 och 7, (inledning)
yrk.  6, 18, 30 och 31,  (polis
väsendet)
yrk.  17  och 22, (utgiftsramen
och anslagen)
yrk. 19, (åklagarväsendet)
yrk. 20, (domstolsväsendet)
yrk. 23, (kriminalvården)
1996/97:Ju903  av Olof  Johansson  m.fl.
(c),
yrk.    5,    (bidrag    till
brottsförebyggande arbete)
yrk. 12 och 16, (polisväsendet)
1996/97:Ju905 av Gun Hellsvik m.fl. (m),
(Brottsoffermyndigheten)
1996/97:Ju912  av  Bengt  Harding  Olson
(fp), (inledning)
1996/97:Ju915  av Rolf Åbjörnsson  m.fl.
(kd),   yrk.   1  och  3,  (utgiftsramen
och anslagen)
1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c),    yrk.    7,   (Brottsoffermyndig-
heten)
1996/97:Ju918  av  Marianne   Samuelsson
m.fl. (mp),
yrk. 1, (kriminalvården)
yrk.   4,  7  och  14  delvis,
(polisväsendet)
yrk.    5,    (bidrag    till
brottsförebyggande arbete)
yrk.  13,  (utgiftsramen   och
anslagen)
yrk. 14, delvis (rättshjälp)
1996/97:Ju922  av Gudrun  Schyman  m.fl.
(v),
yrk. 1, (inledning)
yrk.   4,  (Brottsförebyggande
rådet)
yrk.             5,
(Brottsoffermyndigheten)
1996/97:Ju923  av Gudrun  Schyman  m.fl.
(v),     (utgiftsramen    och     ansla-
gen)
1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl. (m),
yrk.   1,   4,   6   och   7,
(utgiftsramen och anslagen)
yrk. 2, (polisväsendet)
yrk. 5, (domstolsväsendet)
1996/97:Ju925 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c,   m,   fp,   mp,  kd),  (Brottsföre-
byggande rådet)
1996/97:Ju926  av Birger  Schlaug  m.fl.
(mp), yrk. 3, (polisväsendet)
1996/97:K215   av  Bengt  Harding  Olson
(fp),
yrk. 6, (polisväsendet)
yrk.    7,    (bidrag    till
brottsförebyggande arbete)
yrk.             8,
(Brottsoffermyndigheten)
1996/97:L904  av Stig Grauers  och  Kent
Olsson     (m),    yrk.    1,    (polis-
väsendet)
1996/97:U509   av Lars Leijonborg  m.fl.
(fp), yrk. 2, (polisväsendet)
1996/97:U515   av  Alf  Svensson   m.fl.
(kd),   yrk.  53,  55  och  61,  (polis-
väsendet)
1996/97:U801    av  Dan   Ericsson   och
Chatrine   Pålsson   (kd),    yrk.    2,
(åklagarväsendet)
1996/97:So656  av Lars Leijonborg  m.fl.
(fp), yrk. 21, (polisväsendet)
1996/97:So657  av Rolf Åbjörnsson  m.fl.
(kd), yrk. 5, (polisväsendet)
1996/97:Ub8    av  Tuve  Skånberg  m.fl.
(kd),    yrk.   10,   (Brottsförebyggan-
de rådet)
1996/97:A428   av  Alf  Svensson   m.fl.
(kd), yrk. 5, (domstolsväsendet).</pre>
<pre>
Rättsväsendet</pre>
<pre>Förslag till beslut om anslag under utgiftsområde 4</pre>
<pre>1 000-tal kronor</pre>
<pre>Utskottets    förslag    överensstämmer    med    regeringens    förslag    til
anslagsfördelning.
Moderata   samlingspartiet,   Folkpartiet  liberalerna   och   Kristdemokratern
redovisar  sina  ställningstaganden  i  särskilda  yttranden  som  fogats   til
betänkandet.</pre>
<pre>Reservanternas   förslag  i  förhållande   till
utskottets förslag
Utskott     Res 1     Res 2
ets           Miljöparti
Vänsterp     et de
förslag    artiet     gröna
A Polisväsendet
1 Polisorganisationen  10 488             +10 000
(ram)                   194
2 Säkerhetspolisen     509 022   -50 000   -10 000
(ram)</pre>
<pre>B Åklagarväsendet
1 Åklagarväsendet      627 237
(ram)</pre>
<pre>C Domstolsväsendet m.m.
1 Domstolsväsendet      2 916
m.m. (ram)              184</pre>
<pre>D Kriminalvården
1 Kriminalvården        3 837
(ram)                   161</pre>
<pre>E Kronofogdemyndigheterna
1 Kronofogdemyndighet   1 298   +35 000
erna (ram)              135</pre>
<pre>F Övrig verksamhet inom rättsväsendet
1 Brottsförebyggande   25 355
rådet (ram)
2 Rättsmedicinalverke  165 728
t (ram)
3 Gentekniknämnden      2 127
(ram)
4 Brottsoffermyndighe   9 500
ten (ram)
5 Ersättning       för 71 500
skador  på grund  av
brott (ram)
6 Rättshjälpskostnade  853 972
r (ram)
7 Diverse    kostnader 10 222
för    rättsväsendet
(ram)
8 Bidrag  till   vissa  3 000
internationella
sammanslutningar
(ram)
9 Bidrag          till  7 200
brottsförebyggande
arbete (ram)</pre>
<pre>SUMMA                20 824   -15 000         0
537</pre>
<pre></pre>
<pre></pre>
<pre></pre>
<pre>Vissa av utskottet avstyrkta
motionsyrkanden
(mom. 1 i hemställan)</pre>
<pre></pre>
<pre>
Motion     Motionärer            Yrkande
n</pre>
<pre></pre>
<pre>1996/97:J av  Siw Persson  m.fl. 2
u218      (fp)</pre>
<pre>1996/97:J av  Carl  Bildt  m.fl. 17, 22
u901      (m)</pre>
<pre>1996/97:J av   Rolf   Åbjörnsson 1, 3
u915      m.fl. (kd)</pre>
<pre>1996/97:J av            Marianne 13
u918      Samuelsson m.fl. (mp)</pre>
<pre>1996/97:J av    Gudrun   Schyman
u923      m.fl. (v)</pre>
<pre>1996/97:J av  Gun Hellsvik m.fl. 1,    4,
u924      (m)                    6, 7</pre>
<a name="bbil"></a><h2></h2>
<a name="binh"></a><h2>Innehållsförteckning</h2><pre>Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
UTSKOTTET 11
Inledning 11
Allmänt 11
Kriminalpolitikens inriktning 11
Ett nationellt brottsförebyggande
program 12
Det framtida rättsväsendet 13
Utgiftsramen och anslagen 14
Inledning 14
Besparingar inom rättsväsendet 14
Anslagsyrkanden över utgiftsramen 15
Fördelningen på anslag 15
Prioriteringar inom anslagen, m.m. 16
Inledning 16
Polisväsendet 17
Inledning 17
Anslaget till Polisorganisationen 17
Anslaget till Säkerhetspolisen 18
Riktlinjer för resursanvändningen
inom polisen 19
Prioritering av olika slag av
brottslighet 20
Resursfördelningen inom polisen 22
Närpolisverksamheten 23
Nationella beredskapsstyrkan 25
Sjöpolisen 26
Internationella polisfrågor m.m. 27
Lekmannainflytandet över
polisverksamheten 29
Åklagarväsendet 32
Inledning 32
Anslaget till åklagarväsendet 32
Åklagarväsendets organisation
m.m. 33
Lekmannainflytande inom
åklagarväsendet 37
Beivrandet av oljeutsläpp m.m. 39
Domstolsväsendet m.m. 44
Inledning 44
Anslaget till domstolsväsendet
m.m. 44
Reformarbetet 46
Domstolsorganisationen 48
Ersättning till nämndemän 49
Åtgärder mot inställda
huvudförhandlingar i brottmål 49
Kriminalvården 50
Inledning 50
Anslaget till kriminalvården 50
Pågående reformarbete m.m. 51
Kriminalvårdens organisation m.m. 53
Beläggningsutvecklingen m.m. 56
Verkställighetsinnehållet 57
Utredning om frivårdens
resursbehov 62
Kronofogdemyndigheterna 63
Inledning 63
Anslaget till
Kronofogdemyndigheterna 64
Kronofogdemyndigheternas
regionindelning 66
Gällande ordning och
förändringsarbete 66
Motioner m.m. 67
Regionindelning inom
rättsväsendet m.m. 68
En obeståndsmyndighet 73
Brottsförebyggande rådet 73
Inledning 73
Anslaget till BRÅ 73
BRÅ:s inriktning 74
Rättsmedicinalverket 76
Inledning 76
Anslaget till
Rättsmedicinalverket 77
Gentekniknämnden 77
Brottsoffermyndigheten 77
Inledning 77
Anslaget till
Brottsoffermyndigheten 78
Finansiering av brottsofferfonden 78
Resurser till kvinno- och
brottsofferjourer 79
Ersättning för skador på grund av
brott 83
Rättshjälpskostnader 83
Inledning 83
Ny rättshjälpslag 84
Anslaget till
Rättshjälpskostnader 84
Diverse kostnader för rättsväsendet 85
Bidrag till vissa internationella
sammanslutningar 85
Bidrag till brottsförebyggande
arbete 86
Inledning 86
Anslaget till Bidrag till
brottsförebyggande arbete 86
Brottsförebyggande arbete på
lokal nivå 86
Hemställan 87
Reservationer 91
1. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1) 91
2. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1) 92
3. Kriminalpolitikens inriktning
(mom. 2) 92
4. Ett nationellt
brottsförebyggande program (mom. 3) 93
5. Det framtida rättsväsendet
(mom. 4, motiveringen) 93
6. Bidragsfusk (mom. 6,
motiveringen) 94
7. Resursfördelningen inom polisen
(mom. 10) 94
8. Närpolisverksamheten (mom. 11) 95
9. Närpolisverksamheten (mom. 11) 95
10. Bevarande av den nationella
beredskapsstyrkan (mom. 12) 96
11. Sjöpolisen (mom. 14,
motiveringen) 96
12. Åtgärder inom EU mot den
internationella brottsligheten
(mom. 15) 97
13. Internationell
myndighetssamverkan (mom. 16) 97
14. Internationellt samarbete mot
narkotika m.m. (mom. 17) 98
15. Schengensamarbetet (mom. 18) 98
16. Polisstyrelsernas
sammansättning (mom. 20) 99
17. Åklagarens möjlighet att begära
biträde vid förundersökning
(mom. 26) 99
18. Domstolsorganisationen
(mom. 27) 100
19. Domstolsorganisationen
(mom. 27) 101
20. Åtgärder mot inställda
huvudförhandlingar i brottmål
(mom. 29) 102
21. Utbyggnad av häktet i
Helsingborg (mom. 31, motiveringen)103
22. Utredning om frivårdens
resursbehov (mom. 34) 103
23. Regionindelning av
kronofogdemyndigheterna (mom. 35) 104
24. BRÅ:s verksamhetsinriktning
(mom. 37) 105
25. BRÅ:s verksamhetsinriktning
(mom. 37) 106
26. Finansiering av
brottsofferfonden (mom. 39) 107
27. Stöd till kvinno- och
brottsofferjourer (mom. 40) 107
28. Inrättande av brottsofferjourer
(mom. 41) 108
29. Lokala brottsförebyggande råd
m.m. (mom. 44) 108
30. Lokala brottsförebyggande råd
m.m. (mom. 44) 109
Särskilda yttranden 109
1. Inledning, allmänt 109
2. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1) 109
3. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1) 111
4. Anslag under utgiftsområde 4
Rättsväsendet (mom. 1) 111
5. Preliminära beräkningar för
budgetåren 1998 och 1999 (mom. 5
och 42) 111
6. Ungdomsvåld (mom. 7) 112
7. Resursfördelningen inom polisen
(mom. 10) 112
8. Utvärdering av åklagarreformen
(mom. 22) 112
9. Resurser för ekobrottsbekämpning
(mom. 24) 113
10. Kriminalvårdens hus på Gotland
(mom. 30) 113
11. Verkställighetsinnehållet (mom.
32) 114
12. Regionindelning av
kronofogdemyndigheterna (mom. 35) 114
Bilagor
1. Regeringens lagförslag 115
2. Motionsyrkanden 121
3. Sammanställning av yrkanden
under utgiftsområde 4 124
4. Förslag till beslut om anslag
under utgiftsområde 4 126
5. Vissa av utskottet avstyrkta
motionsyrkanden (mom. 1) 128</pre>


<LINK href="/debatt/dokument.css" type="text/css" rel="stylesheet">

<label id="statussida"></label><br>
<label id="div_debug" class="liten"></label>