I betänkandet behandlar utskottet proposition 1996/97:11 Beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred. I propositionen redovisas den inriktning
som regeringen anser att arbetet med att förebygga och hantera svåra
påfrestningar bör ha samt hur ett system för att säkerställa beredskapen mot
fredstida påfrestningar bör utformas.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner vad regeringen i propositionen
föreslagit om åtgärder mot svåra påfrestningar på samhället i fred. På vissa
punkter gör utskottet vissa förtydliganden i inriktningen av
beredskapsarbetet. När det gäller ledningsprinciperna anser utskottet att
regeringen med förtur bör se över dessa frågor och återkomma till riksdagen
med förslag till erforderliga författningsändringar. Vidare anser utskottet
bl.a. att polisens roll i större utsträckning måste beaktas i det fredstida
arbetet med att stärka beredskapen mot svåra påfrestningar.
I fråga om transport av farligt gods m.m. begär utskottet att regeringen i
en särskild skrivelse till riksdagen lämnar en samlad redovisning i ärendet,
senast under nästa riksmöte. Vad utskottet anfört i frågan bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
I betänkandet behandlar utskottet elva motioner med sammanlagt 32 yrkanden.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden. Miljöpartiet
har avgivit fem reservationer och tre särskilda yttranden, varav en
reservation gemensamt med Folkpartiet och Vänsterpartiet. Kristdemokraterna
har avgivit en reservation.
Propositionen
Regeringen föreslår i propositionen
att riksdagen godkänner vad regeringen i proposition 1996/97:11 föreslagit om
åtgärder mot svåra påfrestningar på samhället i fred (avsnitt 4.1).
Motionerna
1996/97:Fö23 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder i svenskt utbildningssystem angående beredskapshänsyn i
samhällsplaneringen.
1996/97:Fö42 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det viktigaste för att stärka samhällets robusthet är
omställningen till ett ekologiskt hållbart, småskaligt och decentraliserat
samhälle.
1996/97:Fö57 av Jan Jennehag m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fartyg skall vara
utrustade med teknik för säker identifiering.
1996/97:Fö58 av Ann-Kristine Johansson och Jarl Lander (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
samordning av resurser för att förhindra ras och erosioner.
1996/97:Fö59 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de viktigaste stegen som vi gemensamt skall ta mot ett robust
och ekologiskt hållbart samhälle bl.a. är decentralisering för minskad
sårbarhet och högre självtillit, krafttag mot miljöförstöring genom skärpt
lagstiftning, ekonomiska styrmedel samt ökad medvetenhet och kunskap hos
befolkning och beslutsfattare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att uppgifter och anslag till totalförsvaret skall vägas mot
insatser inom andra samhällsområden, så att den samlade positiva effekten blir
den största möjliga,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sårbarhet är ett symptom på fundamentala problem i
samhällsutvecklingen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kopplingen mellan centralism och storskaliga system och sårbarheten
i samhället,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att behovet av en ?sårbarhetsdelegation? måste övervägas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att decentralisering på olika nivåer skall genomföras för att
minska sårbarheten,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sårbarhetsaspekter skall lyftas in vid beslut på olika nivåer,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att motverka miljöförstöring och resursutarmning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationellt samarbete,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om aktivt arbete gentemot ungdomar för att öka medvetandet om
sårbarheten i samhället och vad man kan göra åt det,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige inte betraktas
som en svår påfrestning som det bör finnas ?en särskilt god beredskap mot?,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att nedfall av radioaktiva ämnen bör vidgas till att gälla
spridning av radioaktiva ämnen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kärnkraftindustrin själv, som alla andra, skall betala sina
beredskapskostnader,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Forskningsgruppen för miljöstrategiska studier (fms) bör knytas
till den av regeringen föreslagna arbetsgruppen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inga områden skall undantas från analys; varje försök till att
risker inom något ansvarsområde negligeras eller undanhålls skall motarbetas
av arbetsgruppen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att arbetsgruppen skall arbeta med att utveckla frågan om
konsekvensanalyser vid olika beslut som tas och som påverkar sårbarheten både
på kort och lång sikt,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Kärnkraftsinspektionen bör vara med i det nätverk för
samordning på forskarnivå som regeringen föreslår,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge myndighetsansvaret för transport av farligt gods till
Räddningsverket,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att räddningslagen bör ses över av en parlamentarisk utredning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en utvärdering av Rådet för räddningstjänst bör genomföras,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en säkerhetsstrategi inom IT-området samt om en
offensivare ledning av säkerhetssamarbete än för närvarande.
1996/97:Fö60 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en vardagens hot- och
riskutredning.
1996/97:Fö703 av Sivert Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ökad
samordning och utveckling av sjöräddningstjänst och informationsinhämtning.
1996/97:Fö705 av Bengt Silverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att inrätta en nationell riskforskningsorganisation vid Lunds tekniska
högskola/Lunds universitet.
1996/97:Fö801 av Håkan Juholt och Agneta Ringman (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
transpondersystem på fartyg.
1996/97:Fö802 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning för en
multinationell övervakningscentral placerad på Gotland.
1996/97:Fö803 av Åke Carnerö (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att få till stånd en internationell överenskommelse om transpondrar
på fartyg,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om resurser att bygga ut det svenska basnätet.
Utskottet
Ärendets beredning i utskottet
Riksdagen beslutade våren 1992 om totalförsvarets inriktning för åren
1992/93-1996/97 (prop. 1991/92:102, bet. FöU12, rskr. 337). Försvarsutskottet
framhöll i sitt betänkande att det kunde finnas skäl att i särskild ordning
överväga hur samhällets beredskap mot olika fredstida hot skulle kunna
stärkas. Utskottet ansåg det angeläget att, i förberedelsearbetet inför nästa
totalförsvarsbelut, även vissa frågor inom totalförsvarets civila del skulle
bli föremål för överväganden genom en parlamentarisk kommitté. Riksdagen gav
regeringen detta till känna som sin mening. Med anledning härav beslutade
regeringen i december 1992 att en parlamentarisk kommitté skulle tillkallas
för att utreda påfrestningar och risker i det fredstida samhället samt vissa
frågor inom totalförsvarets civila del (dir. 1993:4). Kommittén antog namnet
Hot- och riskutredningen. Kommittén avlämnade sitt huvudbetänkande i januari
1995 (SOU 1995:19) Ett säkrare samhälle samt sex delbetänkanden som behandlat
olika slag av fredstida påfrestningar. Betänkandena har remissbehandlats.
I propositionen (prop. 1996/97:11) om beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred redovisas bl.a. de påfrestningar på samhället som det bör
finnas en särskilt hög beredskap inför. Regeringen tar också ställning till
vissa av de förslag som Hot- och riskutredningen lämnat beträffande åtgärder
för att förbättra beredskapen mot svåra påfrestningar.
Inför arbetet med detta betänkande har utskottet bl.a. tagit del av
föredragningar av statssekreteraren i Försvarsdepartementet, verksledningen
för Överstyrelsen för civil beredskap, verksledningen och andra företrädare
för Rikspolisstyrelsen. Utskottet har, i samband med ett studiebesök vid
Räddningscentralen Stockholm, också fått föredragningar av företrädare för
Länsstyrelsen i Stockholms län och Brandförsvaret i Stockholm.
I betänkandet behandlar utskottet elva motioner med sammanlagt 32 yrkanden.
Svåra påfrestningar på samhället i fred
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 10-18) har anfört
om svåra påfrestningar på samhället i fred. Utskottet behandlar också
motionerna Fö 59 (mp) yrkandena 11 och 12 samt motion Fö60 (kd).
Regeringen
Inledningsvis återger regeringen vad i propositionen (prop. 1995/96:12)
Totalförsvar i förnyelse anfördes beträffande svåra påfrestningar på samhället
i fred. I propositionen framhölls bl.a. att avbrott i elförsörjningen,
kärnkraftsolyckor och miljökatastrofer kan få vittgående konsekvenser för
befolkningen. Den internationella terrorismen blir farligare och kan ta sig
uttryck som innebär allvarliga påfrestningar på samhället och kan drabba många
människor. Krig, förtryck och fattigdom kan leda till stora flyktingströmmar
och folkomflyttningar. Naturkatastrofer kan inte i vår tid mötas med
resignerad ödestro. Dessa icke-militära hot och påfrestningar kan liksom det
väpnade angreppet utgöra risker för vårt land och vår nationella säkerhet.
Regeringen ansåg därför att statsmakterna måste utgå från ett vidgat
säkerhetsbegrepp. För att med det vidgade säkerhetsbegreppet som grund möta de
hot och påfrestningar som det svenska folket kan ställas inför, krävs en
helhetssyn på samhällets hantering av yttre och inre hot och påfrestningar i
fred och krig.
I detta sammanhang framhöll också regeringen att det civila försvaret skall
bidra till att hantera svåra nationella icke-militära påfrestningar. Genom
samverkan mellan det militära och det civila försvaret i fred - på samma sätt
som skall ske i krig - uppnår vi större effektivitet till lägre kostnad i vår
strävan att stärka den samlade nationella säkerheten. Riksdagen ställde sig
bakom regeringens synsätt (bet. UFöU1 rskr. 44, bet. FöU1, rskr. 45-46).
Regeringen anför i propositionen om beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred (prop. 1996/97:11) att en god beredskap mot svåra
påfrestningar på samhället i fred numera är en viktig del av vår
säkerhetspolitik. Det blir en ny och viktig uppgift för statsmakterna att
klarlägga vilken ambition som skall gälla på det område som avser säkerhet mot
svåra fredstida påfrestningar. Det är därför enligt regeringen nödvändigt att
närmare precisera vilka slag av påfrestningar i fred som det skall finnas en
särskilt hög beredskap mot, ange vilken ambition som bör gälla för denna
beredskap samt tillförsäkra att en sådan beredskap kan uppnås och
upprätthållas.
Enligt regeringen bör beredskapsåtgärderna mot svåra påfrestningar på
samhället i fred präglas av en helhetssyn och inriktas på att förbättra
samhällets grundläggande stabilitet och flexibilitet samt öka förmågan att
hantera svåra påfrestningar som har inträffat. Vidare bör det internationella
samarbetet på området intensifieras. Vad gäller helhetssynen anser regeringen
att de beredskapsåtgärder som vidtas inom det civila försvaret inför det
traditionella hotet väpnat angrepp överensstämmer i många fall med de åtgärder
som erfordras inför en svår påfrestning på samhället i fred. Regeringen avser
att i anvisningarna för programplaneringen ge Försvarsmakten och Överstyrelsen
för civil beredskap i uppdrag att redovisa en fördjupad analys av hur
helhetssynen skall kunna tillämpas i totalförsvarsplaneringen.
När det gäller att klara svåra påfrestningar i fred och krig är den helt
avgörande förmågan den inneboende stabiliteten och flexibiliteten i samhället.
Infrastruktursystemen, såsom elförsörjning, vattenförsörjning,
telekommunikationer, informationssytem och ledningssytem har därvid särskild
betydelse. Det är enligt regeringen angeläget att finna vägar för att på ett
kostnadseffektivt sätt åstadkomma ytterligare förbättringar i fråga om
stabilitet och flexibilitet på dessa områden.
Ytterligare en väg att åstadkomma stabilitet och flexibilitet i samhällets
förmåga är att förbättra den enskilda människans möjligheter att agera på rätt
sätt vid olyckor, katastrofer och störningar i viktiga infrastruktursystem.
Hur en människa handlar då en olycka hotar att inträffa eller har inträffat
har stor betydelse för vilka konsekvenserna av olyckan blir. Enligt
regeringen är kunskapsnivån när det gäller frågor såsom bl.a. livräddning,
andningshjälp, enklare brandsläckning, hanteringen av långvariga avbrott i el-
, vatten- och värmeförsörjning sannolikt inte tillräcklig hos flertalet
människor i det svenska samhället. Det är därför angeläget att väsentligt höja
ambitionen på detta område. En på lång sikt effektiv åtgärd är enligt
regeringens mening att genom skolundervisningen ge barn och ungdomar
utbildning i dessa frågor. Inom skolan finns redan i dag frågorna behandlade i
kursplanerna, bl.a. i samhällskunskap. Det finns vidare goda möjligheter att i
samverkan med räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt de frivilliga
försvarsorganisationerna ordna särskilda övningstillfällen. Det är angeläget
att skolan tar till vara dessa tillfällen för att förbättra elevernas förmåga
att handla i nödsituationer. Regeringen anser också att det är angeläget att
berörda myndigheter prövar olika vägar för att förbättra medvetenheten inför
svåra påfrestningar på samhället även hos den vuxna delen av befolkningen.
Vad avser det internationella samarbetet anser regeringen att detta arbete bör
tas tillvara för att kunna höja beredskapen inför svåra fredstida
påfrestningar. Under senare år har en hel del internationellt arbete inriktats
på vad som kallas kapacitetsuppbyggnad hos myndigheter, företag och
organisationer bl.a. i de baltiska länderna och andra central- och
östeuropeiska länder. Denna verksamhet bedrivs dels bilateralt på
räddningstjänstområdet, dels multilateralt inom FN-organ som
miljöskyddsprogrammet (UNEP) och den ekonomiska kommissionen för Europa (ECE).
Nära anknytning till den kapacitetsuppbyggande verksamheten har de insatser
som genomförs som förtroendeskapande åtgärder. Dessa insatser görs till stor
del inom ramen för Partnerskap för fred-programmet (PFF), och Överstyrelsen
för civil beredskap är sammanhållande för dessa civila insatser. Verksamheten
är inriktad på överföring av erfarenheter. Statens räddningsverk har ansvar
för den del av programmet som rör räddningstjänstområdet och genomför dessutom
utbildningar i planering och genomförande av internationella räddningsinsatser
och humanitära insatser.
Regeringen föreslår i propositionen att åtgärder vidtas för att minska
risken för och konsekvenserna av svåra påfrestningar på samhället i fred. Om
en sådan svår påfrestning skulle inträffa skall människors liv, personliga
säkerhet och hälsa tryggas samt skador på miljö och egendom hindras eller
begränsas.
Motionerna
När det gäller behovet av förberedelser mot svåra påfrestningar anser
Miljöpartiet de gröna i sin partimotion Fö59 (mp) att det inte räcker med en
hög beredskap om något skulle hända, utan det bör upprättas en lista över de
förebyggande åtgärder som skall prioriteras. En av dessa förebyggande åtgärder
är bl.a. internationellt samarbete (yrkande 11) och ett aktivt arbete gentemot
ungdomar för att öka medvetandet om sårbarheten i samhället och vad man kan
göra åt det (yrkande 12). I kommittémotion Fö60 (kd) tas också frågan upp om
behovet av förberedelser mot svåra påfrestningar och hur vi kan förbättra den
enskilda människans möjligheter att förebygga olyckor och agera på rätt sätt
vid olyckor och katastrofer. I motionen pekas bl.a. på vikten av att vidta
åtgärder som stärker det allmänna säkerhetsmedvetandet i vårt samhälle. För
att åstadkomma ett samlat grepp i arbetet för att stärka den enskildes
säkerhetsmedvetande och förmåga att handla i olika nödsituationer föreslår
motionärerna att en vardagens hot- och riskutredning får utgöra utgångspunkt
för informationsspridning om de påfrestningar vi kan utsättas för i det
fredstida samhället.
Utskottet
En svår påfrestning kännetecknas, enligt propositionen, av en situation som
avviker från det som betraktas som normalt, uppstår hastigt, hotar
grundläggande värden, kräver snabba beslut och nödvändiggör koordinerad och
koncentrerad insats av flera instanser. Enligt utskottets mening är samhällets
grundläggande stabilitet och flexibilitet helt avgörande när det gäller
möjligheterna att klara svåra påfrestningar på samhället i fred. Utskottet
vill erinra om att i försvarsbeslutets första etapp (prop. 1995/96:12, bet.
FöU1, rskr.
45-46) framhöll utskottet bl.a. vad avser det civila försvaret att det är
samhällets grundstrukturs robusthet och flexibilitet i olika avseenden som är
avgörande för förmågan att klara extrema påfrestningar i fred och vid ett
väpnat angrepp. Det är främst genom långsiktiga investeringar i fred som
grundstrukturens förmåga byggs upp.
I försvarsbeslutets andra etapp beslutade riksdagen om inriktningen av
planeringen av det civila försvaret för försvarsbeslutsperioden 1997-2001
(prop. 1996/97:4, bet. FöU1, rskr. 109-112) i syfte att förbättra samhällets
inneboende stabilitet och flexibilitet inför olika slag av störningar.
Utgångspunkterna för inriktningen är att det civila försvaret skall anpassas
till förändringar i det säkerhetspolitiska läget och att en helhetssyn på
beredskapsåtgärderna skall tillämpas. Denna inriktning, som riksdagen nyligen
beslutat om, ligger fast.
I propositionen (prop. 1996/97:11) om beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred lämnar regeringen en redogörelse för den inriktning som
regeringen anser att arbetet med att förebygga och hantera svåra påfrestningar
bör ha samt redovisar hur ett system för att säkerställa beredskapen mot
fredstida påfrestningar bör utformas. Enligt regeringens uppfattning bör
ambitionen för samhällets fortsatta beredskapsåtgärder mot svåra påfrestningar
på samhället i fred vara att risken för och konsekvenserna av svåra
påfrestningar på samhället i fred skall minska. Utskottet, som delar
regeringens uppfattning därvidlag, betraktar regeringens proposition som en
redovisning av en pågående process mot detta mål. Utskottet förutsätter att
regeringen årligen kommer att lämna en redovisning till riksdagen hur detta
arbete fortskrider. I propositionen föreslås att regeringen varje år i
budgetpropositionen lämnar en redovisning till riksdagen av beredskapsläget
inför vissa situationer som kan innebära svåra påfrestningar på samhället i
fred. I detta sammanhang kan också den redovisning som utskottet efterfrågar
lämnas.
I propositionen begär regeringen riksdagens godkännande om de åtgärder som
skall vidtas för att minska risken och konsekvenserna av svåra påfrestningar
på samhället i fred. Om en sådan svår påfrestning skulle inträffa skall
människors liv, personliga säkerhet och hälsa tryggas samt skador på miljö och
egendom hindras eller begränsas. Utskottet ställer sig i stort bakom
regeringens bedömningar och förslag till åtgärder som skall vidtas för att
minska risken och konsekvenserna av svåra påfrestningar på samhället i fred. I
en del avseenden, som utskottet utvecklar närmare i det följande, görs dock
vissa förtydliganden i inriktningen av arbetet med att hantera svåra
påfrestningar på samhället i fred.
Utskottet vill med anledning av vad som yrkas i motionerna Fö59 (mp) yrkande
12 och Fö60 (kd) om att åtgärder vidtas för att bl.a. öka det allmänna
säkerhetsmedvetandet hos den enskilda människan anföra följande.
I propositionen om beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred
pekar regeringen på olika vägar för att öka stabiliteten och flexibiliteten i
samhället. En av dessa vägar är att förbättra den enskilda männinskans
möjligheter att agera på rätt sätt vid olyckor, katastrofer och störningar i
viktiga infrastrukturssystem. Härvid framhåller regeringen att en på lång sikt
effektiv åtgärd är att genom skolundervisningen ge barn och ungdomar
utbildning i bl.a. livräddning, enklare brandsläckning m.m. Enligt regeringen
är det angeläget att skolan tar vara på de möjligheter till övningstillfällen
som bl.a. räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt de frivilliga för-
svarsorganisationerna kan erbjuda. Vidare är det också angeläget att berörda
myndigheter prövar olika vägar för att förbättra medvetenheten inför svåra
påfrestningar på samhället även hos den vuxna delen av befolkningen.
Regeringen anser det vara angeläget att väsentligt höja ambitionen för att öka
kunskapsnivån hos människorna i dessa frågor.
Utskottet, som delar regeringens bedömning i dessa avseenden, anser att
regeringen anvisar en lång rad åtgärder som sammantaget kommer att stärka den
enskilda människans säkerhetsmedvetande och därmed bidra till samhällets
stabilitet och flexibilitet. Behov av någon ytterligare utredning på detta
område, som föreslås i motion Fö60 (kd), anser utskottet för närvarande inte
vara påkallat. Utskottet finner att de olika åtgärder som regeringen föreslår
i propositionen på sikt också torde komma att tillgodose yrkande12 i motion
Fö59 (mp). Utskottet föreslår därför att motionerna Fö59 (mp) yrkande 12 och
Fö60 (kd) inte bifalls av riksdagen.
Beträffande motion Fö59 (mp) yrkande 11 om internationellt samarbete som en
förebyggande åtgärd mot svåra påfrestningar anser utskottet, i likhet med vad
regeringen anför i propositionen, att det internationella samarbetet bör tas
till vara för att kunna höja beredskapen inför svåra fredstida påfrestningar.
Av propositionen framgår bl.a. det svenska internationella samarbetet inom
olika FN-organ och inom ramen för Partnerskap för fred-programmet. Samarbetet
inriktas mot kapacitetsuppbyggande och förtroendeskapande verksamheter.
Regeringen anser att det internationella samarbetet i frågor som rör
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred bör intensifieras.
Utskottet delar regeringens bedömning härvidlag. På annan plats i detta
betänkande redovisar också utskottet Sveriges pådrivande roll internationellt
i frågor som bl.a. rör sjösäkerhetsfrågor. Utskottet vill också erinra om att
regeringens delegation för en ekologiskt hållbar utveckling, som utskottet
behandlar mer utförligt i nästa avsnitt, tar upp betydelsen av internationellt
samarbete på detta område. Enligt delegationen gäller det i det europeiska
perspektivet att göra hållbar utveckling till ett övergripande mål för EU, i
linje med vad Sverige nu driver i regeringskonferensen. Bl.a. anser
delegationen att Sverige bör verka för att EU:s kommande sjätte åtgärdsprogram
för miljön vidgas till en vitbok med detta innehåll. Ett sådant arbete med
inriktning på resultat år 2001 skall enligt delegationen kunna bli ett viktigt
tema för Sveriges ordförandeskap. Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört
anser utskottet att motion Fö59 (mp) yrkande 11 blir tillgodosett och därför
inte bör bifallas av riksdagen.
Att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 19-28) har anfört
om hanteringen av svåra påfrestningar på samhället i fred. Utskottet behandlar
också motionerna Fö42 (mp) yrkande 10 och Fö59 (mp) yrkandena 1-4 och 6-9.
Regeringen
I fråga om de ledningsprinciper som skall gälla i samband med svåra
påfrestningar på samhället i fred säger regeringen inledningsvis att
insatserna i en krissituation måste kunna ske snabbt och smidigt och utan
tveksamheter om beslutsgång och beslutskompetens. Det är därför särskilt
viktigt att de ledningsmetoder som tillämpas i samhället under normala
förhållanden så långt som möjligt tillämpas också i en krissituation för att
undvika oklarheter om ansvarsförhållandena. Ledning och samordning måste kunna
ske tidigt och kontinuerligt från ordinarie ledningsplatser. På dessa platser
finns resurserna för ledning och samordning. Här finns också etablerade
kontaktnät.
Beträffande ledningen på lokal nivå kommer kommunerna att disponera en allt
större del av samhällets resurser och de kommer därför att spela en central
roll vid svåra påfrestningar på samhället i fred. På den regionala nivån skall
länsstyrelsen - om det fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal
räddningstjänst - enligt 34 § räddningstjänstförordningen (1986:1107) överta
ansvaret för räddningstjänsten i den eller de kommuner som berörs av
insatserna. Länsstyrelsen svarar också för räddningstjänsten vid utsläpp av
radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning. Det är därför enligt
regeringens mening nödvändigt att det vid länsstyrelsen finns en väl uppbyggd
och övad organisation för räddningstjänst och att denna tidigt kan igångsätta
ledning och samordning av verksamheten även vid en krishantering varom här är
fråga.
Ledningen för den civila hälso- och sjukvården under höjd beredskap utövas
av landstingen (motsvarande), som den 1 juli 1981 övertog ledningsansvaret
från länsstyrelserna.
Civilbefälhavaren är i krig den högsta civila totalförsvarsmyndigheten inom
ett civilområde. Regeringen framhöll i budgetpropositionen för år 1997 att den
del av det civila försvarets resurser som civilbefälhavaren utgör bör kunna
utnyttjas även vid svåra påfrestningar på samhället i fred.
Vad beträffar ledningen på central nivå finns det en beredskap inom
Regeringskansliet för att kunna organisera särskilda ledningsresurser för
krishantering. Överstyrelsen för civil beredskap har till uppgift att vid
svåra påfrestningar på samhället i fred följa utvecklingen, verka för att
förmågan att använda resurserna inom det civila försvaret ökar samt ha
överblick över vilka resurser som kan användas. Överstyrelsen skall dock inte
verka inom andra myndigheters ansvarsområden.
Regeringen tar också upp frågan om användningen av totalförsvarsresurserna och
betonar därvid betydelsen av att dessa resurser bättre kan utnyttjas vid
fredstida påfrestningar. Regeringen anser att det behövs fördjupade studier
och analyser på flera delområden för att få en tillfredsställande god
uppfattning om förutsättningar m.m. för att kunna utnyttja totalförsvarets
resurser på bästa sätt i fredstid. I detta syfte har regeringen för avsikt
att, som tidigare framgått av propositionen, ge Försvarsmakten och
Överstyrelsen för civil beredskap i uppdrag att redovisa en fördjupad analys
av hur totalförsvarsresurser skall kunna utnyttjas vid svåra påfrestningar.
Regeringens bedömning som redovisas i propositionen är att ledningen vid
svåra påfrestningar på samhället i fred som regel bör utövas av kommunen på
lokal nivå, av länsstyrelsen på regional nivå och av regeringen på central
nivå. Vid behov av ledning av åtgärder som berör mer än ett län bör regeringen
från fall till fall kunna utse den eller de myndigheter som skall utöva den
länsövergripande ledningen.
När det gäller behovet av förberedelser anser regeringen att den mest
verksamma metoden för att skapa förmåga att hantera påfrestningar är
utbildning, spel och övningar. Spel och övningar blir särskilt lärorika om de
grundas på välgjorda scenarier. För nyckelpersoner hos myndigheter och andra
organ bör utbildning i krishantering vara obligatorisk. Det är också viktigt
menar regeringen att erfarenheterna från inträffade svåra påfrestningar tas
till vara i utbildnings- och övningsverksamheten. Berörda sektorsmyndigheter
måste kontinuerligt delge varandra sina erfarenheter. Att redan under normala
förhållanden etablera samverkan är ett sätt att skapa förutsättningar för ett
samlat och gemensamt agerande när det oförutsedda inträffar. Varje aktör som
kan väntas bli engagerad i krishantering bör inom sin egen organisation
(motsvarande) skapa en i krishantering specialiserad grupp, som också kan
stödja hot- och rikstänkandet inom den egna organisationen och se till att det
hålls levande. Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att, i
samverkan med bl.a. universitet och högskolor, lämna förslag till hur ett
program för forskning på krishanteringens område skall kunna utformas.
Regeringen avser också att ge större utrymme än hittills åt kraven på
krishanteringsförmåga i de olika inriktningsdokument med vilka regeringen styr
verksamheten vid berörda myndigheter och organisationer. Vidare att även
ålägga berörda myndigheter att i årsredovisningarna särskilt ange hur kraven
på krishanteringsförmåga tillgodoses.
Beträffande behovet av författningsändringar lämnade Hot- och riskutredningen
i sitt huvudbetänkande (SOU 1995:19) Ett säkrare samhälle vissa förslag till
lagstiftning om åtgärder vid allvarliga störningar i viktiga
samhällsfunktioner. I lagförslaget definierades detta begrepp och ålades såväl
myndigheter och kommuner som enskilda att medverka i de åtgärder som behövs
för att lindra verkningarna av en allvarlig störning. Utredningen föreslog att
denna reglering skulle tas in i räddningstjänstlagen (1986:1102). Vid
remissbehandlingen framfördes bl.a. kritik mot den av utredningen valda
lagtekniska lösningen. Mot den bakgrunden utarbetades inom
Försvarsdepartementet en promemoria (Ds 1996:4) Regeringens och myndigheternas
befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället. Promemorian bygger i sak på
utredningens förslag men innehåller en annan lagteknisk lösning. I promemorian
föreslås en särskild lag om särskilda befogenheter vid svåra påfrestningar på
samhället. Av remissyttrandena framgår att flertalet remissinstanser har
ansett den i promemorian valda lagtekniska lösningen vara i huvudsak
godtagbar. Viss remisskritik kvarstår dock, bl.a. vad gäller
ansvarsfördelningen mellan olika organ, ersättningsfrågor och en ytterligare
analys av avgränsningen mot annan lagstiftning.
Mot denna bakgrund anser regeringen att lagstiftningsfrågan bör övervägas
ytterligare innan ett ställningstagande görs. Fortsatt beredning av denna
fråga kommer därför att äga rum inom regeringskansliet.
Motionerna
Miljöpartiet de gröna framhåller i sina partimotioner Fö42 (yrkande 10) och
Fö59 (yrkande 1) att de viktigaste stegen mot ett robust och ekologiskt
hållbart samhälle är bl.a. decentralisering för minskad sårbarhet och högre
självtillit, krafttag mot miljöförstöringen genom skärpt lagstiftning,
ekonomiska styrmedel samt ökad medvetenhet och kunskap hos befolkning och
beslutsfattare. I motion Fö59 sägs också beträffande totalförsvarsresurserna
att det är självklart att uppgifter och anslag till totalförsvaret skall vägas
mot insatser inom andra samhällsområden, så att den samlade positiva effekten
blir den största möjliga (yrkande 2).
I motionen Fö59 (mp) tar ett flertal yrkanden upp frågan om sårbarheten i
samhället. Miljöpartiet pekar på att sårbarheten i samhället är symptom på
fundamentala problem i samhällsutvecklingen och att vi i dagens samhälle inte
nått längre än till att sätta plåster på själva symptomen (yrkande 3). I
motionen pekas också på kopplingen mellan centralism och storskaliga system
och sårbarheten i samhället (yrkande 4).
Miljöpartiet förslår också i sin motion Fö59 (mp) vissa förebyggande
åtgärder som skall prioriteras för att minska sårbarheten i samhället. Så
bl.a. att en s.k. sårbarhetsdelegation med en övervägande icke-militär och
allsidig kompetens måste övervägas, bl.a miljökompetens (yrkande 6). Likaså
att det skall genomföras en decentralisering på olika nivåer för att minska
sårbarheten (yrkande 7) och att sårbarhetsaspekterna skall lyftas in vid
beslut på olika nivåer (yrkande 8). Vidare är en prioriterad förebyggande
åtgärd att motverka miljöförstöring och resursutarmning (yrkande 9).
Utskottet
Utskottet ställer sig i stort sett bakom regeringens bedömningar och förslag
till åtgärder i fråga om hanteringen av svåra påfrestningar på samhället i
fred. I en del avseenden vill dock utskottet, som framgått, göra vissa
förtydliganden i inriktningen av arbetet med dessa frågor.
I försvarsbeslutets andra etapp (prop. 1996/97:4, bet. FöU1, rskr. 109-112)
anförde regeringen att ansvaret för den operativa verksamheten vid svåra
påfrestningar på samhället i fred bör ligga på de tre organen i ledningskedjan
- kommunen, länsstyrelsen och regeringen. I säkerhetspolitiska kriser och krig
tillkommer en fjärde ledningsnivå, civilbefälhavarna. Regeringen föreslog
ingen förändring i denna ordning. Utskottet hade heller ingen annan
uppfattning. I försvarsbeslutets andra etapp fastlades även inriktningen för
att förbättra samhällets inneboende stabilitet och flexibilitet inför olika
slag av störningar. Utgångspunkterna för denna inriktning var att det civila
försvaret skulle anpassas till förändringar i det säkerhetspolitiska läget och
att en helhetssyn på beredskapsåtgärderna skulle tillämpas.
Enligt vad regeringen nu anför om svåra påfrestningar mot samhället i fred
överenstämmer de beredskapsåtgärder som vidtas inom det civila försvaret inför
det traditionella hotet väpnat angrepp i många fall med de åtgärder som
erfordras inför svåra påfrestningar på samhället i fred. Utskottet instämmer i
detta synsätt. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den s.k.
ansvarsprincipen. Enligt denna princip skall den som har ansvar för en viss
verksamhet i fred behålla detta ansvar under krig, om verksamheten skall
upprätthållas då. Denna princip är visserligen inte lagfäst, men i samband med
riksdagens beslut om lag om civilt försvar (prop. 1994/95:7, bet. FöU2, rskr.
80) underströk utskottet i detta sammanhang betydelsen av en sådan princip.
Enligt regeringens bedömning i propositionen bör ledningen vid svåra
påfrestningar på samhället i fred som regel utövas av kommunen på lokal nivå,
länsstyrelsen på regional nivå och regeringen på central nivå. Vid behov av
ledning och åtgärder som berör mer än ett län bör regeringen från fall till
fall kunna utse den eller de myndigheter som skall utöva den länsövergripande
ledningen.
Utskottet vill med anledning av regeringens bedömning i denna fråga göra vissa
förtydliganden av behovet av klara ledningsprinciper i samband med en svår
påfrestning på samhället i fred.
Svåra påfrestningar på samhället i fred kräver snabba beslut och
nödvändiggör en koordinerad och koncentrerad insats av flera instanser. Många
myndigheter kommer naturligtvis att känna sitt ansvar i en sådan situation,
men det är i dag endast regeringen som har befogenheter att koordinera
insatserna. Uppgifterna för en krishantering måste, som utskottet ser det,
kunna delegeras i ledningskedjan - regering, länsstyrelse och kommun.
Ledningskedjans skyldigheter och befogenheter vid hanteringen av en svår
påfrestning mot samhället i fred måste vila på en tydlig grund.
Ledningskedjans förmåga måste sålunda säkerställas så att risken för och
konsekvenserna av en svår påfrestning på samhället minskar. Enligt utskottets
mening måste myndigheter kunna vidta förberedelser för att kunna hantera en
svår påfrestning. Sådana förberedelser är bl.a. planering, övning och
utbildning.
I dag saknas klara riktlinjer för hur berörda myndigheter skall agera vid en
svår påfrestning. De s.k. sektorsmyndigheterna har visserligen möjlighet att
arbeta förebyggande och öka beredskapen inom respektive sektor, men de saknar
befogenheter för att kunna säkerställa den områdesvisa ledningsförmågan vid
svåra påfrestningar. De oklarheter, som utskottet nu pekat på i
ledningskedjans ansvarsförhållanden vid hanteringen av svåra påfrestningar på
samhället i fred, anser utskottet det mycket angeläget att skyndsamt åtgärda.
Utskottet bedömer att detta kräver en författningsmässig reglering som för
närvarande saknas. Utskottet är medvetet om att det arbete som enligt
utskottets mening behöver göras berör ett lagtekniskt komplicerat område.
Regeringen bör emellertid med förtur se över dessa frågor och återkomma till
riksdagen med förslag till erforderliga författningsändringar.
Vad avser civilbefälhavaren anser regeringen att den del av det civila
försvarets resurser som civilbefälhavaren utgör bör kunna utnyttjas även vid
svåra påfrestningar på samhället i fred. Utskottet delar regeringens bedömning
härvidlag och anser därför att det bör övervägas att även civilbefälhavarna
tas med i den översyn av ledningskedjans ansvarsförhållanden som utskottet
ovan föreslagit.
Med anledning av vad som i motionerna Fö42 (mp) yrkande 10 och motion Fö59
(mp) yrkandena 1-4 och 6-9 anförs om ett robust och ekologiskt hållbart
samhälle m.m. vill utskottet inledningvis anföra följande.
Som tidigare framgått framhöll utskottet i försvarsbeslutets första etapp
(prop. 1995/96:12, bet. FöU1, rskr. 45-46) bl.a. att det är samhällets
grundstrukturs robusthet och flexibilitet i olika avseenden som är avgörande
för förmågan att klara extrema påfrestningar i fred och vid ett väpnat
angrepp. Det är främst genom långsiktiga investeringar i fred som
grundstrukturens förmåga byggs upp. I försvarsbeslutets andra etapp beslutade
riksdagen om inriktningen av planeringen av det civila försvaret för
försvarsbeslutsperioden 1997-2001 (prop. 1996/97:4, bet. FöU1, rskr. 109-112)
i syfte att förbättra samhällets inneboende stabilitet och flexibilitet inför
olika slag av störningar. Utgångspunkterna för inriktningen är att det civila
försvaret skall anpassas till förändringar i det säkerhetspolitiska läget och
att en helhetssyn på beredskapsåtgärderna skall tillämpas. Vidare beslutades
att de kompletterande beredskapsåtgärderna i större utsträckning än hittills
skall avse de viktigaste infrastrukturområdena, liksom att den fredstida
samordningen och ledningsförmågan skall förbättras.
I propositionen om beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred
är utgångspunkterna de av riksdagen fastlagda, dvs. att beredskapsåtgärderna
mot svåra påfrestningar skall präglas av en helhetssyn och inriktas på att
förbättra samhällets grundläggande stabilitet och flexibilitet samt öka
förmågan att hantera svåra påfrestningar som har inträffat. Utskottet finner
inte anledning, som framgått, att ompröva sina tidigare beslut i dessa
avseenden, utan de beslutade utgångspunkterna ligger fast.
Utskottet vill därtill erinra om att regeringen den 21 januari 1997 tillsatt
en delegation för en ekologiskt hållbar utveckling. Delegationens första
uppgift har varit att inför den ekonomiska vårpropositionen föreslå ett
investeringsprogram för ekologisk hållbarhet samt en plattform för det
fortsatta arbetet. Delegationen har i en rapport redovisat förslag på dessa
områden. I rapporten behandlas bl.a. inriktning av arbetet och styrmedlen för
ekologisk hållbarhet, nationella och lokala handlingsprogram. Styrmedel för
ekologisk hållbarhet är enligt delegationen ekonomiska instrument, satsning
inom områden såsom utbildning och forskning, fysisk planering, ekologisk
anpassning av stödsystem och internationellt arbete. Delegationens ambition är
att i samband med årets budgetproposition presentera ett handlingsprogram för
att föra Sverige mot målet ekologisk hållbarhet. Vidare bör regeringen i
anslutning till de årliga budgetpropositionerna, med början i år, i en
särskild skrivelse redovisa utvecklingen av arbetet för att öka den ekologiska
hållbarheten i samhället.
Beträffande vad som föreslås i motionerna Fö42 (mp) yrkande 10 och Fö59 (mp)
om de viktigaste stegen mot bl.a. ett ekologiskt hållbart samhälle (yrkande
1), om centralism och storskaliga system (yrkande 4), om decentralisering
(yrkande 7) och om miljöförstöring och resursutarmning (yrkande 9) vill
utskottet framhålla följande.
Riksdagen har lagt fast utgångspunkterna för den inriktning som skall prägla
beredskapsåtgärderna mot svåra påfrestningar på samhället i fred för att bl.a.
förbättra samhällets grundläggande stabilitet och flexibilitet. Utskottet har
redan uttalat att det inte finns anledning att ompröva detta beslut. Den ovan
nämnda delegationen för en ekologiskt hållbar utveckling tar också upp frågan
om lokala satsningar som ett styrmedel för att på sikt leda Sverige mot ett
ekologiskt hållbart samhälle. Delegationen redovisar ett program för stöd till
lokala investeringar för en ekologiskt hållbar utveckling. Som en första
åtgärd föreslår delegationen att det i den ekonomiska vårpropositionen avsätts
en miljard kronor för år 1998, två miljarder kronor för år 1999 och tre
miljarder kronor för år 2000 för genomförande av de lokala
investeringsprogrammen. De av riksdagen fastlagda utgångspunkterna för
inriktningen av beredskapsåtgärderna mot svåra påfrestningar och de av
regeringen nu vidtagna åtgärderna för en ekologiskt hållbar utveckling ligger
enligt utskottets uppfattning i linje med vad som anförs i motionen. Utskottet
föreslår därför att riksdagen inte bifaller motionerna Fö42 yrkande 10 och
Fö59 (mp) yrkandena 1, 4, 7 och 9.
I motion Fö59 (mp) yrkande 2 föreslås att anslaget till totalförsvaret skall
vägas mot insatser inom andra samhällsområden, så att den samlade positiva
effekten blir den största möjliga. Utskottet erinrar om att regeringen i
propositionen föreslår att Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil
beredskap får i uppdrag att redovisa en fördjupad analys av hur
totalförsvarsresurserna skall kunna utnyttjas vid svåra påfrestningar.
Utskottet har erfarit att ett sådant uppdrag lämnats i 1997 års
regleringsbrev. Innan utskottet kan ta ställning till yrkandet i motionen
anser utskottet att resultatet av detta uppdrag bör avvaktas. Motion Fö59 (mp)
yrkande 2 bör därför inte bifallas av riksdagen.
I motion Fö59 (mp) yrkandena 3, 6 och 8 behandlas vissa frågor om sårbarheten
i samhället. Utskottet vill framhålla att de åtgärder med att förebygga och
hantera svåra påfrestningar som regeringen nu föreslår och som utskottet
biträder, liksom de påbörjade arbetet inom Regeringskansliet med syfte att
leda samhället mot en ekologiskt hållbar utveckling kommer att bidra till att
förbättra samhällets grundläggande stabilitet och flexibilitet. Detta leder
sammantaget till ett mindre utsatt och sårbart samhälle. Utskottet anser med
det anförda att yrkandena 3, 6 och 8 i motion Fö59 (mp) på sikt därför kommer
att bli tillgodosedda och föreslår därför att yrkandena inte bifalls av
riksdagen.
Mål- och resultatstyrning
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 29-30) har anfört
om mål- och resultatstyrning.
Regeringen
Regeringen anser att ett mål- och resultatstyrningssystem bör införas som
syftar till att säkerställa att statsmakternas målsättning för beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred kan uppnås och säkerställas. Detta
innebär bl.a. att riksdagen i budgetpropositionerna får en redogörelse för
läget när det gäller olika slag av svåra påfrestningar på samhället i fred. De
komponenter som regeringen anser bör ingå i ett sådant mål- och
resultatstyrningssystem är bl.a. övergripande mål för beredskapen, särskilda
bestämmelser i regleringsbreven, uppföljning och utvärdering enligt en
gemensam struktur redovisat i de ansvariga myndigheternas årsredovisningar
samt en redogörelse i budgetpropositionerna om läget när det gäller olika slag
av svåra påfrestningar på samhället i fred.
Utskottet
Utskottet har inget att erinra mot vad regeringen anfört om att ett mål- och
resultatstyrningssystem införs i syfte att säkerställa att statsmakternas mål
för beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället kan uppnås och
säkerställas. Utskottet finner det synnerligen värdefullt, som regeringen
aviserar, att riksdagen i budgetpropositionerna får en redogörelse för läget
när det gäller olika slag av påfrestningar på samhället i fred.
Säkerhetskrav i samhällsplaneringen
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 31-35) har anfört
om säkerhetskrav i samhällsplaneringen. Utskottet behandlar också motion Fö23
(kd) yrkande 19.
Regeringen
Planlagstiftningen ger stöd för förebyggande insatser som syftar till att
minska riskerna i samhället. Men riskfrågor behandlas även inom en rad andra
verksamheter i samhället, som trafiksäkerhetsarbetet, räddningstjänsten och
arbetsskyddet samt inom miljöområdet. Statsmakterna har i flera fall
fastställt mål för verksamheter som mer eller mindre utförligt anger
säkerhetskraven. Synen på dessa frågor varierar emellertid mellan sektorerna.
Hittills har myndigheterna sällan anlagt ett tvärsektoriellt perspektiv.
Oftast har varje myndighet utvecklat ett synsätt som är anpassat till den egna
verksamhetens behov och förutsättningar. Effekterna av en ekonomisk satsning
för att tillgodose säkerhetskraven kan alltså vara mycket olika. Mot denna
bakgrund finns det enligt regeringen skäl att sträva efter enhetligare
prioriteringar.
Regeringen anser också att tydliga krav på säkerhet och uthållighet måste
ställas på verksamheter som innebär risker för omgivningen. Ett flertal
myndigheter arbetar i dag med säkerhetskrav i samhällsplaneringen, t.ex.
Statens räddningsverk, Statens naturvårdsverk, NUTEK, Kemikalieinspektionen,
Banverket och Överstyrelsen för civil beredskap. Statens räddningsverk kommer
att under budgetåret 1997 göra särskilda satsningar inom det förebyggande
arbetet vilket innebär att en samlad strategi för ett säkrare samhälle skall
utvecklas. I detta sammanhang kommer tillsyns- och miljöfrågorna att tillmätas
särskild vikt. Kommunala riskanalyser med en utvecklad riskhantering kommer
att utgöra en grund för ökade insatser för att dels minska antalet olyckor,
dels begränsa skador genom ett förebyggande arbete.
Att verka för att man i den fysiska planeringen tar hänsyn till riskfaktorer
är en viktig uppgift. Boverket har i samarbete med Överstyrelsen för civil
beredskap och Statens räddningsverk utarbetat underlag som kommunerna kan
använda i sin fysiska planering. Dessa myndigheter har också var för sig gett
ut vägledningar för arbetet med risker inom sina ansvarsområden. Men hänsyn
till olika risker tas även av andra sektoransvariga myndigheter som Vägverket,
Banverket och Sprängämnesinspektionen. I vissa fall har myndigheterna kommit
fram till skilda bedömningar av riskerna. Svårigheter har uppstått i flera
fall, t.ex. Grödingebanan och Norra Älvstranden vid Göta Älv. Enligt
regeringens bedömning bör ett bättre samarbete mellan berörda myndigheter i
framtiden nås. I dag kan svårigheter uppstå på kommunal nivå om
länsstyrelserna inte ger besked om hur olika myndighetsbedömningar skall vägas
samman. Möjligheterna att underlätta för regionala och lokala myndigheter att
utarbeta bra beslutsunderlag inför sådana beslut som påverkar säkerhet i
samhället bör beaktas av berörda myndigheter.
Regeringen tar i detta sammanhang upp frågan om skyddsavstånd. Med
skyddsavstånd menas det avstånd som skall finnas mellan den farliga
verksamheten och det som skall skyddas. Myndigheterna tillämpar här skilda
normer och bedömningar. Det är enligt regeringens mening av vikt att ett
arbete påbörjas med att utarbeta underlag för bedömning av skyddsavstånd som
instrument i den förebyggande verksamheten. Regeringen avser därför att uppdra
åt Statens räddningsverk och Boverket att i samråd med berörda myndigheter och
kommuner utarbeta ett sådant underlag. De slutsatser som kan dras av pågående
arbete inom riskanalysområdet och inträffade händelser skall härvid tas till
vara.
Ansvaret för de åtgärder som vidtas i samband med en olycka med farliga
ämnen eller farligt gods för att hindra och begränsa sin spridning är i dag
uppdelat på stat, kommuner och enskilda företag. Regeringen anser att
kunskaperna om sanerings- och återställningsarbetet bör utvecklas. Vidare bör
ersättningsskyldighet för räddningstjänst- och saneringskostnader utredas och
en vägledning för kommunernas tillsynsverksamhet inom detta område utarbetas.
Regeringen avser därför att ge Räddningsverket i uppdrag att utveckla
kunskaperna om sanerings- och återställningsarbetet, utreda
ersättningsskyldighet för saneringskostnader och kommunens tillsynsverksamhet.
Basen för den verksamhet som benämns beredskapshänsyn i planeringen och i
samhällsutvecklingen (BIS-verksamhet) utgörs av den organisation och den
säkerhet som vi har i samhället. BIS-verksamheten syftar till att göra
samhället mindre känsligt för olika typer av störningar. Överstyrelsen för
civil beredskap bedriver BIS-verksamheten i samverkan med olika myndigheter
och andra organ, som företag, universitet och högskolor. Beredskapshänsynen
innebär en allmän strävan att höja den grundnivå i fredssamhället som
verksamheten under säkerhetspolitiska kriser och krig bygger på. BIS-
verksamheten har haft många positiva effekter på förmågan att uthärda
påfrestningar som uppstår till följd av olyckor och andra störningar.
Överväganden om riskfrågor i olika verksamheter kräver ett väl utbyggt och
fungerande samarbete. Detta gäller oavsett om det är fråga om planering eller
andra slag av åtgärder. Det finns behov av att öka kunskaperna om risker och
riskbedömning och att verka för att de medel som lagstiftningen erbjuder för
att garantera goda beslutsunderlag utnyttjas bättre i beslutsprocessen.
Regeringen avser därför att utveckla ett ramprogram för forskning och
utveckling inom riskanalysområdet.
Motionen
I kommittémotion Fö23 (kd) behandlas frågan om beredskapshänsyn i
samhällsplaneringen. Motionärerna anser att denna fråga måste bli ett
naturligt inslag inom alla viktiga samhällsfunktioner. I svenskt
utbildningssystem bör därför åtgärder sättas in på ett tidigt stadium inom de
yrkesområden där man sysslar med samhällsplanering. Det är även väsentligt att
synpunkter på fysiska investeringar inhämtas utifrån beredskapshänsyn innan
byggstarten sker (yrkande 19).
Utskottet
Utskottet vill betona att det är en viktig uppgift att verka för att hänsyn
tas till riskfaktorer i den fysiska planeringen. Som framgår av propositionen
är det en rad olika myndigheter som arbetar med frågor om säkerhetskrav i
samhällsplaneringen. Myndigheterna har oftast utvecklat ett eget synsätt som
är anpassat till den egna verksamhetens behov och förutsättningar. Olika
myndigheter kan också komma fram till skilda bedömningar av riskerna. Det
finns således skäl att sträva efter enhetligare prioriteringar för att
tillgodose säkerhetskraven liksom att uppnå ett bättre samarbete mellan
berörda myndigheter i framtiden. Enligt regeringen bör det även eftersträvas
att myndigheterna i högre grad än hittills skall bedöma vilka säkerhetskrav
som skall ställas i samhällsplaneringen. Tydliga krav på säkerhet och
uthållighet måste ställas på verksamheter som innebär risker för omgivningen.
Utskottet delar regeringens bedömning härvidlag. De åtgärder som regeringen
föreslår i propositionen om säkerhetskrav i samhällsplaneringen bedömer
utskottet vara viktiga och väl motiverade.
Beträffande yrkandet i motion Fö23 (kd) om att åtgärder i svenskt
utbildningssystem bör sättas in på ett tidigt stadium inom de yrkesområden där
man sysslar med samhällsplanering (yrkande 19) vill utskottet anföra följande.
Utskottet har i olika sammanhang, senast i betänkande 1993/94:FöU9, s. 87,
understrukit betydelsen av att ta beredskapshänsyn i planering och
samhällsutveckling (BIS-verksamhet). Verksamheten syftar till att göra
samhället mindre känsligt för olika typer av störningar. Överstyrelsen för
civil beredskap bedriver BIS-verksamheten i samverkan med andra organ, som
företag, universitet och högskolor. Arbetsmetoderna är flera - t.ex.
rådgivning till myndigheter, utbildnings- och konferensverksamhet, etablering
av nätverk och initiativ till forsknings- och utvecklingsinsatser.
Tyngdpunkten ligger på utbildning och information. Målgrupperna för
informations- och utbildningsinsatserna är bl.a. planerare och beslutsfattare
i privat och offentlig tjänst, verksamhets- och driftansvariga inom områden
som har betydelse för totalförsvaret. Vidare sker utbildning om
beredskapshänsyn vid universiteten i Göteborg och Umeå. Även vid de tekniska
högskolorna i Stockholm och Luleå ingår beredskapshänsyn i delar av
utbildningen. Slutligen vill utskottet erinra om att riksdagen ställt sig
bakom regeringens förslag om en ökad användning av
miljökonsekvensbeskrivningar i samhällsplaneringen (prop. 1995/96:230, bet.
BoU1, rskr. 30).
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört torde yrkande 19 i motion Fö23 (kd)
i huvudsak kunna bli tillgodosett inom ramen för det arbete som Överstyrelsen
bedriver i samverkan med olika myndigheter och organ. Utskottet föreslår
därför att motion Fö23 (kd) yrkande 19 inte bör bifallas av riksdagen.
Informationsfrågor
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 36-37)
huvudsakligen har anfört om informationsfrågor vid svåra påfrestningar på
samhället i fred.
Regeringen
Regeringen anser att en effektiv informationsverksamhet är av avgörande
betydelse för att myndigheter och andra organ skall kunna genomföra de
åtgärder som behövs vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Regeringen
anser det även vara av stor vikt att myndigheters och andra organs information
samordnas i planläggning som minskar risken för dubbla budskap. Risken för
motstridiga uppgifter är stor om det inte finns en koordinerad plan för
informationsverksamheten.
Regeringen anser att Styrelsen för psykologiskt försvar bör få i uppgift att
ge råd och rekommendationer till myndigheter och organ om information vid
svåra påfrestningar samt om en myndighet så begär lämna expertstöd för
informationsgivningen vid en inträffad svår påfrestning. Styrelsen bör vidare
få i uppgift att göra utvärderingar av hur kommunikationen mellan
myndigheter/massmedier och människor fungerat vid inträffade svåra
påfrestningar.
Utskottet
Utskottet delar regeringens uppfattning i fråga om betydelsen av en effektiv
informationsverksamhet vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Utskottet
har med anledning av vad som regeringen föreslår i propositionen i fråga om
informationsgivningen vid svåra påfrestningar erfarit att en
instruktionsändring för Styrelsen för psykologiskt försvar är genomförd
fr.o.m. den 1 januari 1997. Styrelsen har numera i uppgift att ge råd och
rekommendationer till myndigheter och organ om information vid svåra
påfrestningar samt möjlighet att, om en myndighet så begär, lämna expertstöd
för informationsgivningen vid en inträffad svår påfrestning. Utskottet anser
detta vara en värdefull åtgärd som torde minska risken för dubbla budskap i
informationen vid en svår påfrestning på samhället i fred. Utskottet vill i
sammanhanget framhålla betydelsen av en snabb, säker och korrekt
nyhetsförmedling vid en svår påfrestning på samhället så att allmänhetens
förtroende för myndigheternas agerande tryggas.
Forskning
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 38-40) har anfört
om forskning inom bl.a. riskanalysområdet. Utskottet behandlar också
motionerna Fö59 (mp) yrkandena 17-20 och Fö705 (s).
Regeringen
Ett säkrare samhälle kräver grundliga kunskaper om de risker och hot som
förekommer och kan förekomma och om effekterna av de åtgärder som vidtas för
att öka säkerheten. Enligt regeringens uppfattning är det av vikt att
forskningsverksamheten som syftar till en ökad säkerhet och ett bättre skydd
inför fredstida hot och risker av olika slag ökar och att resultatet av sådan
forskning kan nyttiggöras. Den forskningsverksamhet som bedrivs för det civila
försvarets område samordnas av Överstyrelsen för civil beredskap.
Överstyrelsen har hittills inriktat forskningsverksamheten mot
kunskapsbyggande verksamheter som syfter till att klara de påfrestningar som
samhället kan utsättas för under säkerhetspolitiska kriser och krig. Detta
innebär att särskilda satsningar gjorts inom området beredskapshänsyn och
samhällets sårbarhet. Vidare har Överstyrelsen gjort en särskild satsning för
att få till stånd en starkare förankring i den akademiska forskningsvärlden
genom att inrätta ett vetenskapligt råd vid Överstyrelsen samt genom att
stödja vissa doktoranders avhandlingsarbete. Regeringen anser bl.a. att
Överstyrelsen bör verka för en förbättrad forskningssamordning bl.a. genom en
ökad samverkan med berörda funktionsansvariga myndigheter.
Beträffande frågan om riskanalys anser regeringen att detta är ett centralt
område i samband med värdering av hot och risker. Enligt regeringens bedömning
finns det behov av att öka kunskaperna om risker och metoder på
riskanalysområdet. Mot denna bakgrund har regeringen för avsikt att uppdra åt
Boverket, Statens räddningsverk och Överstyrelsen för civil beredskap att i
samråd med forskningsråd och berörda myndigheter utveckla ett ramprogram för
forskning och utveckling inom riskanalysområdet. Programmet inriktas mot att
ta till vara såväl internationella som nationella erfarenheter inom området.
Regeringen avser också att inrätta en särskild arbetsgrupp för samverkan
kring nya hot och risker i samhället där ordföranden utses av chefen för
Försvarsdepartementet. I denna grupp, anser regeringen, bör ingå
representanter för de funktionsansvariga myndigheterna inom det civila
försvaret, Försvarsmakten, Försvarshögskolan, Försvarets forskningsanstalt,
Statens naturvårdsverk, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
För att även tillgodose behov av samordning på forskarnivå när det gäller
nya hot och risker bör ett nätverk inrättas som lämpligen kan utnyttja modern
informationsteknik för informationsutbyte. Försvarets forskningsanstalt bör
vara sammanhållande för ett sådant nätverk.
Motionerna
Miljöpartiet de gröna framhåller i sin partimotion Fö59 (mp) att
Forskningsgruppen för miljöstrategiska studier bör knytas till den arbetsgrupp
som regeringen avser inrätta för samverkan kring nya hot och risker (yrkande
17). Vidare skall arbetsgruppen enligt motionärernas mening utgå från hot och
risker i ett globalt perspektiv på bl.a. på miljöområdet, för att successivt
snäva in till att behandla hot och risker som primärt är potentiella eller
reella i Sverige (yrkande 18). Arbetsgruppen skall också arbeta med att
utveckla frågan om konsekvensanalyser vid olika beslut som fattas och som
påverkar sårbarheten både på kort och lång sikt (yrkande 19). När det gäller
Försvarets forskningsanstalts uppgift att inrätta ett s.k. nätverk för
samordning på forskarnivå, som regeringen aviserar i propositionen, anser
motionärerna att Kärnkraftinspektionen bör ingå i detta nätverk (yrkande 20).
I motion Fö705 (s) sägs bl.a. att utifrån ett samlat perspektiv utgör en
förbättrad och utökad riskforskning en strategisk faktor för
välståndsutveckling och ekonomisk tillväxt. I motionen framhålls att detta
samlade perspektiv oftast saknas i den nationella forskningsplaneringen.
Motionärerna föreslår som ett första steg att en riskforskningsorganisation på
området stora olyckor och teknologiska system byggs upp vid Lunds tekniska
högskola/Lunds universitet.
Utskottet
Regeringen aviserar ett flertal åtgärder inom forskningen om det civila
försvaret. Syftet med dessa åtgärder är bl.a. att ge en ökad säkerhet och ett
bättre skydd inför fredstida hot och risker. Enligt regeringens bedömning,
vilken utskottet biträder, finns det behov av att öka kunskaperna om risker
och metoder på riskanalysområdet. Regeringen avser därför att uppdra åt
Boverket, Statens räddningsverk och Överstyrelsen för civil beredskap att i
samråd med forskningsråd och berörda myndigheter utveckla ett ramprogram för
forskning och utveckling inom riskanalysområdet. Regeringen avser också
inrätta en särskild arbetsgrupp för samverkan kring nya hot och risker i
samhället. I denna arbetsgrupp kommer att ingå representanter för de
funktionsansvariga myndigheterna inom det civila försvaret, Försvarsmakten,
Försvarshögskolan, Försvarets forskningsanstalt, Statens naturvårdsverk,
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. För att även tillgodose
behovet av samordning på forskarnivå när det gäller nya hot och risker anser
regeringen att ett nätverk bör inrättas som lämpligen kan utnyttja modern
informationsteknik. Försvarets forskningsanstalt (FOA) föreslås vara
sammankallande för ett sådant nätverk.
Utskottet bedömer att de vidtagna och aviserade åtgärderna på
forskningsområdet är väl motiverade i syfte att öka kunskaperna om risker och
metoder på riskanalysområdet. Åtgärderna torde, enligt utskottets uppfattning,
också leda till att forskningsfrågorna kommer att belysas ur ett mer samlat
perspektiv i enlighet med vad som efterlyses i motion Fö705 (s). Utskottet
föreslår mot bakgrund av det anförda att motion Fö705 (s) inte bifalls av
riksdagen.
Med anledning vad som anförs i motion Fö59 (mp) yrkandena 17-19 om den
särskilda arbetsgrupp som regeringen aviserar i propositionen har utskottet
inhämtat följande uppgifter från Försvarsdepartementet. Regeringen har genom
beslut den 19 december 1996 inrättat den särskilda arbetsgrupp för samverkan
kring nya hot och risker i samhället som aviserats i propositionen. I februari
1997 förordnades ordförande, ledamöter och sekreterare i gruppen. Någon
representant för Forskningsgruppen för miljöstrategiska studier har inte
förordnats i gruppen, men vad utskottet erfarit kommer, när behov uppstår,
även annan kompetens än de som för närvarande är förordnade att utnyttjas
under arbetets gång. Utskottet bedömer att yrkandena 17-19 i motion Fö59 (mp)
ligger inom ramen för arbetsgruppens uppgifter och därför kommer att bli
tillgodosedda. Utskottet föreslår därför att motion Fö59 (mp) yrkandena 17-19
inte bifalls av riksdagen.
Utskottet har också erfarit att FOA i regleringsbrevet för år 1997 fått i
uppdrag att vara sammanhållande för det nätverk som skall tillgodose behovet
av samordning på forskarnivå. Utskottet utgår från att de myndigheter med
bl.a. ansvar för tillsynsfrågor inom områden som kan innebära risker för
omgivningen kommer att ingå i detta nätverk. Utskottet anser att frågan om
nätverkets sammansättning är en fråga för regeringen att besluta om. Något
yttrande från riksdagen behövs inte. Utskottet anser därför att motion Fö59
(mp) yrkande 20 bör avslås av riksdagen.
Vissa slag av svåra påfrestningar
I det följande redovisas vissa slag av svåra påfrestningar på samhället i fred
för vilka regeringen anser att det bör finnas en särskild hög ambition för
beredskapen.
Nedfall av radioaktiva ämnen
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 41-48) har anfört
om nedfall av radioaktiva ämnen. Utskottet behandlar också motion Fö59 (mp)
yrkandena 14 och 15.
Regeringen
Statens strålskyddsinstitut är central förvaltnings- och tillsynsmyndighet med
uppgift att övervaka strålskyddet inom kärnteknisk verksamhet och att
kontrollera att utsläpp från kärntekniska anläggningar till omgivningen hålls
inom fastställda gränser. Länsstyrelsen skall enligt 28 § räddningstjänstlagen
(1986:1102) svara för räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från
en kärnteknisk anläggning i sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för
att skydda allmänheten eller vid överhängande fara för ett sådant utsläpp.
Länsstyrelsen skall också svara för saneringen efter utsläpp av radioaktiva
ämnen från en kärnteknisk anläggning. Statens räddningsverk är central
förvaltningsmyndighet för bl.a. olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt
räddningstjänstlagen och utövar tillsyn över efterlevnaden av
räddningstjänstlagen, räddningstjänstförordningen (1986:1107) och med stöd av
lagen lämnade föreskrifter. När det gäller säkerheten i landets kärntekniska
anläggningar är det Kärnkraftinspektionen som genom tillsyn bl.a. skall
säkerställa att det uppställda nationella säkerhetsmålet på
reaktorsäkerhetsområdet uppfylls.
Enligt Kärnkraftinspektionen och Strålskyddsinstitutet upprätthålls en
tillfredsställande säkerhetsnivå vid landets kärnkraftverk. Regeringen gör den
bedömningen att beredskapen mot olyckor i kärntekniska anläggningar, såväl i
som utanför landet mot bakgrund av tidigare genomförda åtgärder, är
tillfredsställande men ytterligare kan stärkas genom olika åtgärder. I detta
sammanhang pekar regeringen bl.a. på att ett problem med mätverksamheten är
att indikeringsinstrumenten är av många olika slag. Vidare är de mätinstrument
som den tidigare statliga civilförsvarsorganisationen förfogade över och som
kommunerna kommer att disponera föråldrade. En bedömning av behovet av
instrument bör göras. Sammantaget anser regeringen att systemet för
strålningsmätning och instrumenten för strålningsmätning i fred och krig bör
utvecklas och förbättras.
När det gäller frågan om ersättning till enskilda vid radioaktivt nedfall
har Statens jordbruksverk på uppdrag av regeringen utarbetat förslag till
principer för ersättning till jordbruks-, trädgårds- och rennäringsföretag i
händelse av en olycka med radioaktivt nedfall som följd. Jordbruksverket
överlämnade i augusti 1996 en rapport till regeringen. Mot bakgrund av vad
Jordbruksverket redovisat i sin rapport gör regeringen den bedömningen att
ersättningstyper och ersättningsnivåer bör fastslås av statsmakterna först då
en olycka med radioaktivt nedfall som följd faktiskt inträffat. Regeringen
anser vidare att det bör ankomma på Jordbruksverket att administrera
ersättningssystemet.
Motionen
Miljöpartiet de gröna föreslår i sin partimotion Fö59 (mp) att begreppet
nedfall av radioaktiva ämnen bör vidgas till att gälla spridning av
radioaktiva ämnen, eftersom det inte bara är en risk för radioaktiva utsläpp
utan även aktuella oroshärdar i form av kärnavfall som läcker till hav och
land i vårt närområde (yrkande 14). I motionen föreslås också att
kärnkraftindustrin själv, som alla andra, skall betala sina
beredskapskostnader. Därför skall kostnaderna för bl.a. strålningsmätning och
utrustning inte belasta Statens räddningsverk utan kärnkraftindustrin (yrkande
15).
Utskottet
Utskottet noterar att regeringen bedömer att beredskapen mot olyckor i
kärntekniska anläggningar, såväl i som utanför landet mot bakgrund av tidigare
genomförda åtgärder, är tillfredsställande, men att den kan ytterligare
stärkas genom olika åtgärder. Regeringen pekar bl.a. på vissa problem i
mätverksamheten och på mätinstrumenten och framhåller att systemet och
instrumenten för för strålningsmätning i fred och i krig bör utvecklas och
förbättras. Utskottet instämmer i regeringens bedömning. Vad avser frågan om
ersättning till enskilda vid radioaktivt nedfall delar utskottet regeringens
uppfattning att ersättningstyper och ersättningsnivåer bör fastslås av
statsmakterna först då en olycka med radioaktivt nedfall som följd faktiskt
inträffat. Utskottet har heller inget att invända mot att Statens
jordbruksverk får administrera ersättningssystemet.
Med anledning av vad som anförs i motion Fö59 (mp) yrkande 14 om att begreppet
nedfall av radioaktiva ämnen bör vidgas till att gälla spridning av
radioaktiva ämnen vill utskottet för sin del framhålla att kravet på
beredskapsåtgärder på detta område är lika viktigt oavsett om det är fråga om
nedfall av radioaktiva ämnen eller någon annan form av spridning av
radioaktiva ämnen. Utskottet vill i sammanhanget också betona vikten av ett
fortsatt internationellt samarbete inom området. Detta gäller inte minst
mellan länderna i vårt närområde, där frågor som rör informationsutbyte, tidig
varning om inträffad olycka m.m. är särskilt angelägna. Mot bakgrund av vad
utskottet nu uttalat föreslår utskottet att riksdagen lämnar motion Fö59 (mp)
yrkande 14 utan bifall.
Beträffande yrkande 15 i motion Fö59 (mp) om att kärnkraftindustrin själv
skall betala sina beredskapskostnader vill utskottet framhålla att
kärnkraftindustrin betalar avgifter till Statens strålskyddsinstitut (SSI)
enligt förordningen (1976:247) om vissa avgifter till SSI. En del av dessa
medel - årligen ca 13,5 miljoner kronor - transfereras till Statens
räddningsverk för kärnkraftsberedskapsåtgärder. Av dessa medel används drygt
fyra miljoner till central utbildning och övning av länsstyrelserna och ca fem
miljoner till kärnkraftslänen för förvaltningskostnader och tekniska
investeringar som sammanhänger med kärnkraftsberedskapen. Utskottet anser att
det system som tillämpas inom området för kärnkraftberedskapen är fullgott och
finner därför inte anledning att föreslå ändringar i nuvarande system. Motion
Fö59 (mp) yrkande 15 bör därför inte bifallas av riksdagen.
Svåra störningar i viktiga infrastruktursystem
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 49-70) har anfört
om svåra störningar i viktiga infrastruktursystem.
Regeringen
När det gäller elförsörjningen anser regeringen att känsligheten för
störningar i elförsörjningen kan reduceras genom att elsystemet görs mer
robust i samband med nätutbyggnad och införande av ny teknik inom
elförsörjningen samt genom beredskap att återställa elförsörjningen vid en
störning. Myndigheterna bör i sitt föreskrifts- och tillsynsarbete inom
elförsörjningen liksom hittills beakta behovet av ytterligare åtgärder från
statsmakterna för att säkerställa en god fredstida leveranssäkerhet. Enligt
försvarsbeslutets första etapp skall bl.a. frågor av detta slag präglas av en
helhetssyn. I störningssituationer kan således företagen få stöd av det
militära försvarets resurser för exempelvis transporter och röjning. Det bör
ankomma på Svenska kraftnät att tillsammans med berörda företag och
myndigheter överväga behovet av ytterligare insatser när det gäller samarbete
med totalförsvaret.
I fråga om prioriteringsordning i samband med störningar i elförsörjningen
anser regeringen att det bör tas fram planer (prioriteringsordningar) för
prioriteringar mellan funktioner i samhället i samband med störningar i
elförsörjningen. I samband med fredstida störningar bör
prioriteringsordningarna tjäna som vägledning för berörda elföretag i deras
arbete med att återupprätta en fungerande elförsörjning och att fördela
tillgänglig kraft. I samband med krigstida störningar och situationer då
ransoneringlagen tillämpas bör prioriteringsordningarna tjäna som utgångspunkt
för myndigheternas föreskrifter. Innan regeringen kan ta ställning till
prioriteringsordningar krävs ett fortsatt utredningsarbete i denna fråga.
Regeringen avser därför att uppdra åt Överstyrelsen för civil beredskap att i
samråd med övriga funktionsansvariga myndigheter genomföra detta
utredningsarbete.
Inom elproduktionen finns ett reservförfarande som benämns ö-drift. Det
innebär att regionala eller lokala elnät kopplas bort från det nationella el-
systemet så att elförsörjningen sker med de produktionsresurser som finns inom
det avgränsade nätområdet. Ö-driftsförfarandet är komplicerat och aktualiseras
först i samband med långvariga störningar. Regeringen anser att det är en
uppgift för Svenska kraftnät att överväga förutsättningarna för s.k. ö-drift
och att vidta de åtgärder som erfordras.
När det gäller reservkraftaggregat gör regeringen den bedömningen att
huvudprincipen för fredstida förhållanden bör vara att det ankommer på den
enskilde att besluta om införskaffande av reservkraftaggregat. Den statliga
stödgivningen för införskaffande av reservkraftaggregat för krigstida bruk bör
fortsätta och i fortsättningen även grundas på behoven vid svåra påfrestningar
på samhället i fred. Insatserna bör samordnas med andra åtgärder för att
trygga elförsörjningen i krig och vid svåra påfrestningar i fred. Information
om tillgången på reservaggregat bör hållas samlad för länsstyrelsernas och
andra myndigheters behov. Regeringen anser vidare att det är av stor betydelse
att bestämmelserna om djurskydd så långt möjligt kan upprätthållas även vid
ett avbrott i elförsörjningen. En bestämmelse med den innebörden bör införas i
Statens jordbruksverks djurskyddsföreskrifter. Regeringen avser att ge
Överstyrelsen för civil beredskap i uppdrag att i samråd med övriga
funktionsansvariga myndigheter och Svenska kraftnät ta fram en plan för de
fortsatta statliga insatserna med reservaggregat.
Regeringen framhåller beträffande telekommunikationerna att dessa har en
avgörande betydelse för samhällets funktionsförmåga. Det är därför väsentligt
att sårbarheten mot fredstida hot kan begränsas. Den nuvarande sårbarheten
skall efter hand byggas bort i samband med nätutbyggnad och införande av ny
teknik. Långvariga avbrott i elförsörjningen skall kunna klaras. Det
viktigaste fredstida hotet mot telekommunikationerna är enligt Post- och
telestyrelsen sabotage. En tillräcklig beredskap skall finnas mot detta hot,
anser regeringen. En metod för prioritering av totalförsvarsviktiga abonnenter
skall tas fram och införas.
När det gäller hälso- och sjukvårdens el- och vattenförsörjning anser
regeringen att ett avbrott i denna försörjning innebär en väsentlig risk för
hälso- och sjukvården. Krav måste kunna ställas på sjukvårdshuvudmännen, och
beredskapsåtgärderna skall vara sådana att de innehåller stora mått av
flexibilitet för att kunna möta olika extraordinära situationer.
Socialstyrelsen har ett övergripande ansvar för planering och försörjning inom
hälso- och sjukvård, socialtjänst och miljö- och hälsoskydd i krig. Inom ramen
för detta ansvar avser regeringen att även fortsättningsvis stödja
sjukvårdshuvudmännen i deras strävan att säkra den tekniska försörjningen. Det
sker bl.a. inom funktionen Hälso- och sjukvård m.m. inom det civila försvaret.
I fråga om försörjningen med vatten och då särskilt dricksvattenförsörjningen
är detta ett område av vitalt intresse såväl i fredstid som vid allvarliga
samhällsstörningar och i krig. I det fortsatta arbetet bör därför frågan om
möjligheter att skydda vattentäkter och potentiella områden för vattentäkter
prioriteras. Förmågan att få i gång vattendistributionen, antingen via eget
eller annans distributionsnät, efter en allvarlig störning måste också
prioriteras. Regeringen anser vidare att frågan om vattenförsörjning måste ses
i ett helhetsperspektiv där hela vattenkretsloppet, såväl vattenförsörjning i
alla dess delar som avlopp, beaktas och där även ansvarsfördelningen för
beredskapsförberedelserna klargörs. Regeringen har för avsikt att vid ett
senare tillfälle återkomma till frågan om ansvarsfördelningen och vilka
åtgärder som behöver vidtas.
Regeringen tar även upp störningar mot radio och TV och anser att sårbarheten
på detta område är förhållandevis stor. Sändarnäten är beroende av att
elförsörjningen fungerar och att mastanläggningarna är intakta. De allra
flesta TV-mottagare är anslutna till elnätet. Ljudradion är dock mer flexibel
och mindre sårbar än televisionen, framför allt på grund av att det finns gott
om batteridrivna radiomottagare. Regeringen tar i detta sammanhang upp
Utredningen om radio och televisionen i krig och krigsfara, som i sitt
betänkande (SOU 1996:80) Viktigt meddelande - radio och TV i krig och kris
bl.a. lämnar förslag om åtgärdspaket för att öka säkerheten på detta område.
Avsikten är att en proposition skall föreläggas riksdagen under år 1997. En
samlad bedömning i dessa frågor kommer enligt regeringen att redovisas i detta
sammanhang.
Utskottet
Utskottet erinrar om att regeringen inför försvarsbeslutets andra etapp (prop.
1996/97:4, bet. FöU1, rskr. 109-112) konstaterade att det i fråga om
stabilitet och flexibilitet finns en viss sårbarhet på de viktigaste
infrastrukturområdena, främst vad gäller bl.a. elförsörjning och
telekommunikationer. Utskottet påpekade i detta sammanhang att det i samband
med försvarsbeslutets första etapp (1995/96:FöU1) och i ett yttrande till
trafikutskottet (1995/96:FöU4y) framhållit att tonvikt skall läggas på att
åstadkomma en robust och flexibel infrastruktur på de viktigaste områdena,
bl.a. på elförsörjning och telekommunikationer. Utskottets uppfattning på
denna punkt ligger fast.
I utskottets betänkande (bet. 1996/97:FöU6) Nya regler om elberedskap
behandlar utskottet regeringens proposition (prop. 1996/97:86) till ny lag-
reglering i detta ärende.
Utskottet delar regeringens bedömning om vilka åtgärder som bör vidtas i
beredskapen mot svåra störningar i viktiga infrastruktursystem, såsom
elförsörjning, telekommunikationer, hälso- och sjukvårdens el- och
vattenförsörjning, försörjning med vatten samt radio och TV. Utskottet vill
framhålla att vattenförsörjningen har en central betydelse framför allt i
storstadsområdena.
Översvämningar och dammbrott
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 70-77) har anfört
om översvämningar och dammbrott. Utskottet behandlar också motion Fö58 (s).
Regeringen
Av propositionen framgår bl.a. att svåra översvämningar under åren har drabbat
stora områden längs flera älvsystem eller andra vattendrag i landet. Senast
skedde detta år 1995, när vårfloden i mellersta och norra Sverige blev mycket
omfattande. Vattenflödet var i några vattendrag det högsta som hade uppmätts
under hela 1900-talet. De största skadorna uppstod i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Enligt regeringens uppfattning bör det vara ett
självklart mål att dammhaverier och därav följande översvämningar som orsakar
personskador eller mer omfattande egendomsskador inte skall inträffa. Det sker
fortgående en kontroll av de från säkerhetssynpunkt viktigaste dammarna, och
det finns ett omfattande system för varning och information om ett dammbrott
skulle inträffa. Både kontrollen av dammarna och systemet för varning och
information är grundade på mångåriga erfarenheter och på den utveckling av
tekniken som äger rum. Regeringen gör den bedömningen att dammsäkerheten i
Sverige i stort sett är god. Det är trots detta nödvändigt att noga följa
utvecklingen inom området och att, i de avseenden där det behövs, ytterligare
förbättra säkerhetsåtgärderna.
När det gäller översvämningar som uppstår genom vårfloden eller långvariga
regn visar Statens räddningsverks utvärdering av den kommunala
räddningstjänstens insatser i samband med översvämningarna under våren 1995
att denna i alla väsentliga delar fungerade väl. Regeringen anser dock att
skyddsåtgärderna även bör fortsätta att förbättras. Det gäller att utveckla
kunskaperna om verkningarna av både förebyggande skyddsåtgärder och av
räddningsinsatserna samt att sprida information om dessa. Vidare bör
ytterligare forskning och utveckling genomföras bl.a. inom områdena förvarning
och beredskap.
Regeringen anser att myndigheter och andra organ genom olika åtgärder måste
sträva efter att höja säkerhetsmedvetandet inom området dammbrott och
översvämningar. Förutom de åtgärder om bl.a. regional samordning, forskning
och utveckling inom områdena förvarning och beredskap som Räddningsverket
föreslagit i sin rapport anser regeringen att det är viktigt att informera
enskilda, myndigheter och andra organ i de berörda områdena om risker, hot och
tänkbara åtgärder. Den handbok om åtgärder med anledning av höga flöden som
Räddningsverket håller på att utarbeta bör kunna fylla en väsentlig funktion i
detta avseende.
Regeringen anser det vidare angeläget att älvsystem eller andra större
vattendrag vid stora översvämningar och höga flöden behandlas som en helhet.
För detta behövs en regional samordning som i förekommande fall omfattar två
eller flera län. Den regionala samordningen behövs för framför allt
förebyggande åtgärder, information och planering samt det operativa arbete som
äger rum inom räddningstjänsten. Regeringen avser att ge i uppdrag åt
Räddningsverket att genomföra vissa åtgärder med anledning av bedömningarna i
verkets rapport. Räddningsverket kommer bl.a. att få i uppgift att,
tillsammans med länsstyrelserna, verka för att det bildas regionala
samordningsgrupper för älvsystem eller andra större vattendrag. Enligt
regeringen är det vidare angeläget med utökad forskning och utveckling inom
områdena förvarning och beredskap. Mot bakgrund av vad Räddningsverket anfört
om denna forsknings betydelse kommer regeringen att följa upp hur denna
forskning utvecklas.
Motionen
I motion Fö58 (s) framhålls bl.a. att det finns en hel del som bör göras för
att förebygga och lindra naturkatastrofer, typ översvämningar, ras och skred.
Motionärerna anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag om samordning av den kunskap som finns samlad hos olika departement
och myndigheter, samt med förslag om vem som kartlägger riskområden och
områden som kräver speciell uppmärksamhet för att förhindra person- och
egendomsskada.
Utskottet
Utskottet noterar att regeringen bedömer att dammsäkerheten i Sverige i stort
sett är god, men att utvecklingen inom området måste följas upp noga och att
säkerhetsåtgärderna vid behov ytterligare förbättras. De åtgärder som aviseras
i propositionen i syfte att bl.a. förbättra säkerhetsåtgärderna, höja
säkerhetsmedvetandet och öka samordningen på området är enligt utskottets
mening väl motiverade och kommer att leda till att beredskapen på området
ökar. Det är också viktigt med en utökad forskning och utveckling inom
områdena förvarning och beredskap. Utskottet konstaterar att regeringen i
propositionen aviserar att denna typ av forskning kommer att följas upp. Med
anledning av vad som i motion Fö58 (s) anförs om bl.a. samordning av resurser
för att förhindra ras och erosioner bedömer utskottet att de i propositionen
aviserade åtgärderna kommer att leda till att yrkandet i motionen i allt
väsentligt kommer att bli tillgodosett. Motion Fö58 (s) bör därför inte
bifallas av riksdagen.
Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 77-81) har anfört
om massflykt- och hjälpsökande till Sverige. Utskottet behandlar även motionen
Fö59 (mp) yrkande 13.
Regeringen
Enligt regeringens mening skall flyktingverksamheten bedrivas så att
flyktingar och asylsökande såväl i krig som i fred skall kunna tas emot i
enlighet med gällande lagstiftning. Det är Statens invandrarverk som i
fredstid har en organisation med betydande kapacitet och flexibilitet för
mottagande av flyktingar och asylsökande. Verksamheten skall snabbt kunna
anpassas till oväntade och kraftiga förändringar i den tillströmning som bl.a.
en massflyktsituation kan komma att innebära. Vid en så omfattande
tillströmning av flyktingar till Sverige i fred att det, för att förhindra
fara för flyktingars liv och personliga säkerhet eller hälsa, krävs en
särskilt stor insats från samhället för att initialt tillgodose deras behov av
omhändertagande och medicinsk vård, bedöms Invandrarverkets möjligheter som
begränsade. Anledningen till detta är bl.a. att antalet asylsökande kraftigt
minskat de senaste åren och att verkets resurser därför minskats.
Om en omfattande tillströmning av flyktingar till Sverige skulle bli aktuell
medför detta ökade påfrestningar på samhället i övrigt. För att kunna ha en
god handlingsfrihet och anpassningsförmåga i samband med en massflyktsituation
till Sverige krävs därför en tydlig arbetsfördelning och en helhetssyn från
samhällets aktörer i övrigt när det gäller initialt omhändertagande och
medicinsk vård. Regeringen bedömer att en omfattande tillströmning av
flyktingar och asylsökande till Sverige kan komma att utgöra stora
påfrestningar på hela samhället. Det är därför enligt regeringens uppfattning
viktigt att ansvarsfördelningen vilar på en tydlig reglering av skyldigheter
och befogenheter.
Genom en ändring i utlänningslagen (1989:529) infördes från och med den 1
juli 1994 en ny bestämmelse, 2 kap. 4 a §, enligt vilken ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd får beviljas en utlänning som bedöms ha ett tillfälligt
behov av skydd här i landet. Rätten för personer med tidsbegränsade
uppehållstillstånd att få ekonomiskt bistånd m.m. regleras i lagen (1994:137)
om mottagande av asylsökande m.fl. och inte av socialtjänstlagen (1980:620).
Invandrarverket handlägger i dag ansökningar om ekonomiskt bistånd m.m. från
personer som erhållit tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Som framgått av ovanstående har Invandrarverkets möjligheter att snabbt
kunna öka sin mottagningskapacitet till nivåer som kan bli aktuella vid
massflyktsituationer blivit begränsade de senaste åren. Anledningen till detta
är som också framgått att antalet asylsökande kraftigt minskat och att verkets
resurser därför minskats. Under de extraordinära förhållanden som det här kan
komma att bli fråga om bedömer regeringen att det i inledningsskedet bör vara
kommunerna som svarar för att den enskilde utlänningen erhåller den omsorg som
bedöms skälig med hänsyn tagen till den rådande situationen. Riksdagen bör
därför bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter som avviker från lagen
(1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. vid en massflyktsituation till
Sverige. Regeringen skulle därmed ges möjlighet att meddela särskilda
föreskrifter som innebär att Invandrarverket i efterhand kan ersätta t.ex.
kommuner för de kostnader som normalt åvilar Invandrarverket och som uppstår i
avvaktan på att Invandrarverket tar över mottagningsarbetet. Regeringen avser
att senare återkomma till riksdagen i denna fråga.
Motionen
Miljöpartiet de gröna anför i sin partimotion Fö59 (mp) att massflykt av asyl-
och hjälpsökande till Sverige inte bör betraktas som en svår påfrestning som
det bör finnas en särskilt god beredskap för. En katastrofsituation som skulle
få till följd att människor sökte skydd eller asyl i Sverige skulle
naturligtvis vara en påfrestning för de myndigheter som primärt har att
handskas med situationen, men inte ett hot eller en risk för samhället
(yrkande 13).
Utskottet
I motsats till vad som anförs i motion Fö59 (mp) yrkande 13 om massflykt av
asyl- och hjälpsökande till Sverige anser utskottet - i likhet med regeringen
- att detta bör betraktas som en svår påfrestning på samhället. Utskottets
bedömning är att en tillströmning av flyktingar och asylsökande till Sverige
kan bli så omfattande och vara av sådan karaktär att situationen kan komma att
medföra svåra påfrestningar på samhället. I en sådan situation är det viktigt
att myndigheternas eller andra instansers ansvarsfördelning vilar på en tydlig
reglering av skyldigheter och befogenheter. Under de extraordinära
förhållanden som det skulle kunna bli fråga om vid en massflyktsituation anser
regeringen att det i inledningsskedet bör vara kommunerna som svarar för att
den enskilde utlänningen erhåller den omsorg som bedöms skälig med hänsyn
tagen till den rådande situationen. Utskottet delar regeringens bedömning
därvidlag.
Utskottet har erfarit att regeringen tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att
belysa konsekvenserna av om personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd
blir folkbokförda eller inte. Inom ramen för denna arbetsgrupps arbete kommer
även frågan om ersättning i samband med flyktingmottagande att behandlas.
Enligt vad utskottet erfarit kommer en proposition i frågan att överlämnas
till riksdagen våren 1998.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört anser utskottet att motion Fö59 (mp)
yrkande 13 inte bör bifallas av riksdagen.
Allvarlig smitta
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 81-83) har anfört
om allvarlig smitta.
Regeringen
Ledningen av smittskyddet utövas i princip av smittskyddsläkarna, som dels är
underställda landstingens hälso- och sjukvårdsnämnder, dels i vissa avseenden
har självständigt myndighetsansvar. Grundtanken är att det är samma resurser
som används i fred som i krig i skyddet mot smittsamma sjukdomar. Smittskyddet
ingår därför som en del av funktionen Hälso- och sjukvård m.m. i krig inom det
civila försvaret. För att höja den nationella medicinska beredskapen har
regeringen den 15 augusti 1996 uppdragit åt Socialstyrelsen att i samråd med
Försvarets forskningsanstalt, Smittskyddsinstitutet och andra berörda
myndigheter utreda hur hälso- och sjukvårdens, räddningstjänstens, polisens
m.fl. insatsresurser kan samordnas och befintlig kompetens inom landet bäst
utnyttjas vid incidenter med radioaktiva, biologiska eller kemiska ämnen såväl
i fred som i krig.
Smittskyddsinstitutet har, trots den ökande internationaliseringen, bedömt
att smitthotet från vår omvärld hittills kunnat hanteras på ett
tillfredsställande sätt. Ett samarbete mellan Sverige och de baltiska länderna
och Ryssland inom smittskyddet är också under uppbyggnad. Sammantaget anser
regeringen att smittskyddet i landet är mycket väl rustat för att hantera
epidemier av den storleksordning som vi har varit vana vid under de senaste
årtiondena. Mot bakgrund av att förändringar i samhället påverkar de
smittsamma sjukdomarnas förekomst och spridningsmönster avser dock regeringen
inom kort att tillsätta en utredning med uppgift att utvärdera
smittskyddslagens (1988:1472) funktion och effektivitet.
Utskottet
Utskottet har tagit del av vad regeringen anfört om allvarlig smitta och har
inget att erinra mot det som anförts. Utskottet, som noterar att regeringen i
propositionen aviserar en utredning inom området, har inhämtat att denna
utredning nu tillsatts (dir. 1996:68). Utredningen skall enligt sina direktiv
utvärdera det svenska smittskyddet med tonvikt på smittskyddslagen (1988:1472)
och övriga författningar som tillhör smittskyddet.
Terrorism
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 84-85) har anfört
om terrorism.
Regeringen
Inom polisväsendet är det, enligt 4 § förordningen (1989:773) med instruktion
för Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen som ansvarar för polisverksamhet i
fråga om bekämpning av terrorism. Själva polisutredningen rörande terrorhot
överlåts ofta till den lokala polisen om det inte är fråga om t.ex. terrorhot
som riktar sig mot någon person i statsledningen, då Säkerhetspolisen har
ansvaret även för utredningen.
Enligt regeringen kan nivån för beredskapen betecknas som god. Den
säkerhetsunderrättelsetjänst som bedrivs såväl nationellt som internationellt
genom olika samarbetsorgan gör att man i dag kan sägas ha en god överblick
över olika terroristorganisationers verksamheter.
Regeringen anser att i framtiden, i likhet med vad som sker i dag, skall
stor vikt läggas vid samarbete i kampen mot terrorism, såväl över
myndighetsgränserna som över landets gränser. För att Sverige skall slippa
nationella terrorgrupper krävs att man är uppmärksam på företeelser i
samhället som skulle kunna bli en grogrund för sådan verksamhet. Regeringen
har i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1) redogjort för en
planerad organisationsförändring som innebär att den särskilda
beredskapsstyrka som finns i dag för att bekämpa terroraktioner skall
integreras med den särskilda insatsstyrkan (piketen) vid Polismyndigheten i
Stockholms län. Regeringen anser att det är av yttersta vikt att kompetensen
för bekämpning av terroraktioner vidmakthålls.
Utskottet
Terrorismbekämpningen bygger i stor utsträckning på att polisen i sitt arbete
kan lita till internationell samverkan för att få tillgång till den
information som behövs. Utskottet noterar med tillfredsställelse att
regeringen bedömer att man i dag kan sägas ha en god överblick över olika
terrororganisationers verksamheter och att nivån för beredskapen kan betecknas
som god.
Polisens sektoransvar rörande allmän ordning och säkerhet rymmer åtskilliga
händelser eller företeelser som kan hänföras till svåra påfrestningar på
samhället. I stort sett varje påfrestning som redovisas i propositionen berör
direkt eller indirekt polisens verksamhet. Exempelvis kan allvarliga elavbrott
leda till plundring och skövling inom de drabbade områdena. Utskottet anser
därför att detta i större utsträckning måste beaktas i det fredstida arbetet
med att stärka beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred.
Det finns inom polisväsendet en stor kompetens att hantera vissa
påfrestningar. Polisens uppgift i sin dagliga verksamhet är att lösa polisiära
ärenden, men också att kunna hantera unika händelser. Utskottet anser att den
kompetens som finns inom polisväsendet i hög grad måste tas till vara i
arbetet med att förebygga och bemästra svåra samhällspåfrestningar.
Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss m.m.
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 85-89) har anfört
om kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss m.m. Utskottet
behandlar också motionerna Fö57 (v), Fö59 (mp) yrkandena 21-23, Fö703 (c),
Fö801 (s), Fö802 (c) samt Fö803 (kd) yrkandena 1 och 2.
Regeringen
Statens räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för frågor om olycks-
och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen (1986:1102).
Räddningsverket är transportmyndighet enligt lagen (1982:821) om transport av
farligt gods och ansvarar för regelverken för vägtransport, inklusive
terrängtransporter och järnvägstransporter, av sådant gods. Vidare har
Räddningsverket i uppgift att samordna och handlägga allmänna frågor om
transport av farligt gods. Kustbevakningen ansvarar för miljöräddningstjänsten
till sjöss.
Vid utskottets behandling av regeringens skrivelse om farligt gods m.m.
(skr. 1992/93:258, bet. FöU1, rskr. 10) hösten 1993 ställde utskottet sig
bakom de i skrivelsen redovisade allmänna förutsättningarna och vad regeringen
framfört när det gäller beredskapen mot kemikalieolyckor och transporter av
farligt gods. I sina sammanfattande synpunkter betonade utskottet den stora
betydelsen av fortsatt arbete för att förbättra beredskapen inför
kemikalieolyckor och höja säkerheten i samband med att farligt gods
transporteras. En av de viktigare frågor som kvarstod olösta eller obehandlade
var, enligt utskottets mening, att ge Räddningsverkets samordningsuppgift ett
sådant innehåll att verket kunde agera på ett likartat sätt inom samtliga
myndighetsområden med skyddet mot kemikalieolyckor och vid transporter av
farligt gods. Denna uppgift borde regeringen enligt utskottet ge hög
prioritet. Hot- och riskutredningen, som behandlat denna fråga, har föreslagit
att Räddningsverket skall bli ansvarig myndighet för alla transporter av
farligt gods med undantag för bulktransporter till sjöss.
Regeringens mål är att inriktningen av beredskapen mot kemikalieolyckor och
transporter av farligt gods bibehålls i enlighet med de riktlinjer för den
fortsatta utvecklingen som riksdagen tidigare godkänt. Regelverken för
transport och hantering av kemikalier och farligt gods skall vara
harmoniserade och användarvänliga.
Regeringen anser att Räddningsverket i det fortsatta arbetet skall utveckla
verktyg för värdering av risker för olyckshändelser. Miljöaspekten skall
integreras starkare i räddningstjänsten och verksamheten vad gäller transport
av farligt gods. Räddningsverket skall vidare fortsätta utveckligen av
användningen av informationsteknologin och av sitt informationssystem. Detta
bör även kunna tillgodose behovet av flödesstatistik i fråga om transporter av
farligt gods och kunna användas som beslutsstöd för val av färdväg vid sådana
transporter.
Regeringen gör den bedömningen att frågan om myndighetsansvaret för
transport av farligt gods bör beredas ytterligare och har för avsikt att
snarast låta utreda detta i särskild ordning. En översyn bör omfatta en
genomgång av de aktuella myndighetsuppgifterna, såväl nationella som
internationella, hos Sjöfartsverket, Luftfartsverket och Räddningsverket samt
förslag till framtida organisation. Översynen bör även belysa de ekonomiska
konsekvenserna av en förändring av myndighetsansvaret för transport av farligt
gods.
Beträffande de lagförslag som Hot- och riskutredningen lade fram i fråga om
kemikalieolyckor och transporter av farligt gods fordras en kompletterande
utredning till följd av det nya s.k. Seveso-direktivet om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga
ämnen ingår och direktivet om säkerhetsrådgivare för transport av farligt
gods. Utredningen bör klarlägga vilka lagstiftningsåtgärder som behövs med
anledning av EU-direktiven. Lagstiftningen skall även möjliggöra en
ratifikation av konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor
och tillgodose behovet av att tillämpa OECD:s rekommendationer om Polluter-
Pays-principen inom räddningstjänsten. Vidare bör övervägas de modifie-
ringar av räddningstjänstlagen som nedan föreslås i översynen av inriktningen
av det svenska marina oljeskadeskyddet.
När det gäller det svenska marina oljeskadeskyddet har Räddningsverket på
regeringens uppdrag och i samråd med Kustbevakningen i maj 1996 redovisat en
översyn av inriktningen av det svenska marina oljeskadeskyddet. Arbetet har
bedrivits i en arbetsgrupp där även representanter för Naturvårdsverket,
Sjöfartsverket, Svenska kommunförbundet och Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning ingått. Vidare har Räddningsverket i juli 1996 för
regeringen redovisat förslag till samhällets beredskap rörande oljeolyckor och
andra olyckor med svåra miljökonsekvenser.
Beträffande den översyn av nu gällande inriktning för beredskapen för
oljebekämpning och sanering efter oljeutsläpp till sjöss, som Räddningsverket
redovisat, lämnas förslag till mål för det svenska marina oljeskadeskyddet
inför 2000-talet. Vid bedömningen av den framtida riskbilden, har man i
översynen beaktat de åtgärder som vidtas internationellt i syfte att minska
riskerna för oljeutsläpp och de faktorer som innebär ökade risker för
oljeutsläpp. De faktorer som bl.a. nämns är den fortsatta ökningen av
sjötransporter i svenska farvatten, det betydligt ökade antalet
oljetransporter och den planerade utbyggnaden av anläggningar för
oljehantering i Ryssland, Baltikum och Polen. En sammanvägd bedömning anses
visa att riskerna för oljeutsläpp kommer att bestå på nuvarande nivå och att
en ökning inte kan uteslutas.
De riktlinjer för den fortsatta utvecklingen som riksdagen har godkänt med
utgångspunkt från arbetet inom insatsprogrammet TOBOS 85, dvs. Teknik för
oljebekämpning till sjöss samt bekämpning och sanering av olja i strandzonen,
har enligt Räddningsverkets översyn visats sig ändamålsenliga och i allt
väsentligt kunnat läggas till grund för den fortsatta utvecklingen av
oljeskyddsberedskapen. Vissa förbättringar föreslås, bl.a. vad avser vissa
modifieringar i räddningstjänstlagen, förbättrad beredskap att bistå vid
brandsläckning till sjöss, vidareutveckling av samverkansåtgärder, fortsatt
utveckling av det internationella samarbetet samt åtgärder i syfte att
motverka illegala oljeutsläpp.
Regeringen, som ansluter sig till de föreslagna förbättringarna, anser att
dessa förbättringar bör övervägas inom ramen för den löpande verksamheten. När
det gäller modifieringen i räddningstjänstlagen bör denna fråga behandlas i
särskild ordning enligt regeringen, som avser att låta utreda denna fråga i
samband med den ovan aviserade utredningen av lagstiftningsåtgärder på området
kemikalieolyckor och transporter av farligt gods.
Motionerna
Miljöpartiet de gröna behandlar i sin partimotion Fö59 (mp) bl.a. frågan om
myndighetsansvaret för transport av farligt gods. Enligt motionen bör denna
fråga, som stötts och blötts länge nog, inte beredas ytterligare. Det är
enligt Miljöpartiets uppfattning dags att sätta ned foten och ge
myndighetsansvaret till Statens räddningsverk (yrkande 21). Vidare framhålls i
motionen att riksdagen nu skall slå fast att räddningstjänstlagen bör ses över
av en parlamentarisk utredning (yrkande 22). Miljöpartiet anser också att det
i detta sammanhang bör genomföras en utvärdering av Rådet för räddningstjänst
(yrkande 23).
I motionerna Fö703 (c) och Fö802 (c) tas frågan om sjöräddningssamarbetet i
Östersjön upp. I motion 703 (c) föreslås en ökad samordning och utveckling av
sjöräddningstjänst och informationsinhämtning i södra Östersjön för att
underlätta räddningsinsatserna vid eventuella olyckor i området. I motion
Fö802 (c) anförs att genom en samordnad multinationell övervakningscentral på
Gotland skulle en effektiv kontroll och övervakning av Östersjön kunna byggas
upp.
Frågan om identifiering av fartyg med s.k. transpondrar tas upp i motionerna
Fö57 (v), Fö801 (s) och Fö803 (kd) yrkande 1. I motion Fö57 (v) sägs bl.a. att
åtgärder bör vidtas omgående för säker identifiering av fartyg och föreslår
att Sverige inför krav på att endast fartyg med transponder får anlöpa svensk
hamn. I motion Fö801 (s) anförs bl.a. att teknik finns för att införa ett
transpondersystem för alla fartyg som trafikerar Östersjön. Det är enligt
motionärerna hög tid för sjöfarten att anpassa sig till moderna tider med krav
på att fartygen för deras egen och andras säkerhet skall vara identifierade. I
motion Fö803 (kd) sägs bl.a. att det nu finns möjlighet att genom modern
teknik förenkla och förbättra informationen om var olika fartyg befinner sig.
I motionen föreslås att Sverige fortsätter att aktivt arbeta med att få till
stånd en internationell överenskommelse om transpondrar på fartyg (yrkande 1).
För att Sverige ska kunna vara pådrivande i detta arbete bör inom ramen för
Östersjöprogrammet resurser avsättas för att bygga ut det svenska basnätet som
ska ta emot signaler från fartygstrafiken (yrkande 2).
Utskottet
Utskottet har behandlat frågor om transport av farligt gods,
sjöräddningstjänst m.m. vid ett flertal tillfällen, senast under riksmötet
1993/94. Vad utskottet då anförde var bl.a. att frågan om Räddningsverkets
samordningsuppgift när det gäller beredskapen mot kemikalieolyckor och
transporter av farligt gods var en av de viktigare frågor som alltjämt
kvarstod som olöst eller obearbetad (bet. 1993/94:FöU1, s. 12). Utskottet
anförde då, liksom vid ett senare tillfälle under samma riksmöte, att
regeringen i den fortsatta beredningen uppmärksamt bör följa frågan och ta
erforderliga initiativ (bet. 1993/93:FöU9, s. 102).
Utskottet kan nu konstatera att regeringen tagit initiativ till tre
utredningar som berör kemikalieolyckor, transporter av farligt gods m.m.
Utredningen som tillsatts av Kommunikationsdepartementet i oktober 1996 (dir.
1996:82) skall behandla frågan om ingripande mot oljeutsläpp till sjöss. Bl.a.
skall en utvärdering av gällande regler för de ingripande som kan bli aktuella
när ett oljeutsläpp har skett till sjöss genomföras. En annan utredning som
skall behandla frågan om lagstiftning i fråga om kemikalieolyckor m.m. har
tillsatts av Försvarsdepartementet i december 1996 (dir. 1996:90). Denna
utredning skall lägga fram förslag till lagstiftning med anledning av EU-
direktivet om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga
olyckshändelser, där farliga ämnen ingår, och EU-direktivet om
säkerhetsrådgivare vid transport av farligt gods. I utredningsuppdraget ingår
även att undersöka om myndighetsansvaret för transport av farligt gods bör
ändras med syfte att uppnå en bättre samordning. Även behovet av klarläggande
i lagstiftningen av ansvar och befogenheter vid miljöräddningsoperationer till
sjöss skall övervägas av utredningen. Den tredje utredning som regeringen
tillsatt skall behandla frågan om mål och medel för Statens räddningsverk
(dir. 1996:114). Denna utredning skall, mot bakgrund av bl.a. de förändrade
uppgifter som Räddningsverket fått samt den ökade kommunaliseringen, göra en
översyn av myndighetens mål och medel. I utredningens uppdrag ingår även att
utreda vilka av myndighetens verksamheter som bör ingå i den ekonomiska
planeringsramen för det civila försvaret samt att belysa möjligheterna till
effektiviseringar och rationaliseringar.
Som framgått har riksdagen vid ett flertal tillfällen behandlat olika frågor
om transport av farligt gods m.m. Regeringen har därvid uppmärksammats på
förhållanden som, enligt riksdagens mening, inte varit tillfredsställande.
Detta har i första hand gällt ansvarsförhållandena vid transport av farligt
gods, men också åtgärder för ökad säkerhet vid transport av farligt gods till
sjöss. Utskottet kan nu konstatera att dessa frågor alltjämt är föremål för
beredning inom Regeringskansliet eller i andra former av utredningar.
Det är enligt utskottets mening mycket angeläget att det pågående arbetet
snarast leder fram till en lösning, så att åtgärder kan vidtas som löser
ansvarsfrågan vid transport av farligt gods och därmed ökar säkerheten vid
transport av farligt gods till sjöss. Mot bakgrund av vad utskottet nu uttalat
bör regeringen i en särskild skrivelse till riksdagen lämna en samlad
redovisning i ärendet. En sådan skrivelse bör avlämnas till riksdagen i så god
tid att frågan kan behandlas av riksdagen före utgången av 1997/98 års
riksmöte. Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Med anledning av vad som framförs i motion Fö59 (mp) yrkande 21 om
myndighetsansvaret för transport av farligt gods har utskottet erfarit att
utredningen om lagstiftning i fråga om kemikalieolyckor m.m. (dir. 1996:90)
kommer att behandla denna fråga med förtur. En redovisning i frågan skall
enligt direktiven redovisas av utredningen senast den 15 augusti 1996.
Utskottet anser att resultatet av pågående utredningsarbete bör avvaktas innan
utskottet kan ta ställning till yrkandet i motionen. Utskottet föreslår därför
att motion Fö59 (mp) yrkande 21 inte bifalles av riksdagen.
I samma motion yrkande 22 föreslås att räddningstjänstlagen ses över av en
parlamentarisk utredning. Utskottet vill med anledning av yrkandet i motionen
anföra att utredningen om lagstiftning i fråga om kemikalieolyckor m.m. har
till uppgift att överväga behovet av klarläggande i lagstiftningen av ansvar
och befogenheter vid miljöräddningsoperationer till sjöss. Vidare har
Utredningen om mål och medel för Statens räddningsverk till uppgift att göra
en översyn av myndighetens mål och medel. För att få underlag för att kunna
bedöma behovet av en allmän översyn av räddningstjänstlagen anser utskottet
att resultatet av dessa två utredningars arbete bör avvaktas. Utskottet
föreslår därför att motion Fö59 (mp) yrkande 22 inte bifalles av riksdagen.
Motion Fö59 (mp) tar också upp Rådet för räddningstjänst och föreslår att en
utvärdering av rådet genomförs (yrkande 23). Rådet för räddningstjänsten har
till uppgift att aktivt verka för samordning mellan ansvariga myndigheter och
att tjäna som centralt samarbetsforum för beslutsfattare inom
räddningstjänstens myndigheter. Rådet skall utgöra ett forum för utbyte av
information mellan försvarsministern och företrädare för berörda myndigheter
och organisationer om inträffade allvarliga olyckshändelser av större
principiell betydelse och om vissa aktuella övergripande frågor inom
räddningstjänsten. Olika experter tillkallas också för att lämna redovisningar
till rådet. Utskottet bedömer att Rådet för räddningstjänsten är ett
värdefullt forum för att bl.a. öka kunskaperna inom området allvarliga
olyckshändelser m.m. och anser att en utvärdering därför inte är befogad.
Utskottet föreslår mot denna bakgrund att motion Fö59 (mp) yrkande 23 inte
bifalles av riksdagen.
Vad avser motionerna Fö703 (c) och Fö802 (c), som tar upp behovet av en ökad
samordning och utveckling av sjöräddningstjänst och informationsinhämtning i
södra Östersjön respektive frågan om en multinationell övervakningscentral på
Gotland, vill utskottet anföra följande. Inom Försvarsdepartementets och
Kustbevakningens ansvarsområde ligger miljöräddningstjänst till sjöss liksom
den allmänna havsövervakningen. Samordningen mellan verksamheterna inom
kustbevakningen och marinen har, som utskottet erfarit, utvecklats väl och
förutsättningar har skapats för att utnyttja de militära resurserna i civil
miljöräddningstjänst till sjöss. Utskottet vill också med anledning av frågan
om informationsinhämtning i södra Östersjön framhålla att Statens
räddningsverk i regleringsbrev för år 1997 fått i uppdrag att göra en översyn
av informationssystem för att tillgodose den civila havsövervakningens behov
av underrättelser om sjöläget. När det gäller övervakning av Östersjön har
Närings- och handelsdepartementet gett ett konsortium under ledning av Saab AB
i uppdrag att genomföra en förstudie över ett övervakningssystem för
Östersjön. Projektet spänner över flera politikområden - ekonomisk tillväxt
och säkerhet i Östersjöregionen, illegal migration, miljöhot, olyckor till
sjöss, m.m. - och innebär samarbete mellan länderna runt Östersjön. Uppdraget,
som skall genomföras i nära dialog med de svenska myndigheter och
organisationer som ansvarar för säkerheten på och övervakningen av Östersjön,
skall slutredovisas den 31 maj 1997. Med anledning av vad utskottet nu anfört
anser utskottet att de yrkanden som tas upp i motionerna Fö703 (c) och FÖ802
(c) uppmärksammats av regeringen och att åtgärder nu vidtagits i syfte att
bl.a. förbättra sjöräddningssamarbetet, informationsinhämtningen och
sjöövervakningen i Östersjön. Motionerna Fö703 (c) och Fö802 (c) bör därför
inte bifallas av riksdagen.
I motionerna Fö57 (v), Fö801 (s) och Fö803 (kd) behandlas frågan om
identifiering av fartyg med s.k. transpondrar. Utskottet vill med anledning av
yrkandena i motionerna anföra följande. Sverige verkar i FN:s internationella
sjöfartsorganisation International Maritime Organization (IMO) för att få till
stånd en internationell överenskommelse om krav på transpondrar på fartyg.
Sjöfartsverket, som ansvarar för dessa frågor, har enligt vad utskottet
inhämtat, i mars i år träffat ett avtal med sin tyska motsvarighet om en
försöksverksamhet med transpondrar. Avtalet berör två tyska och två svenska
färjor i trafik mellan skånska sydkusten och Tyskland. Om cirka ett år skall
man utvärdera försöket för att se om verksamheten eventuellt skall utvidgas.
Arbetet med att få en internationell överenskommelse om transpondrar drivs,
enligt vad utskottet erfarit från Sjöfartsverket, fortfarande med kraft från
svensk sida i IMO. Vidare deltar Sjöfartsverket i projekt inom EU för att
stödja det internationella standardiseringsarbetet i fråga om de tekniska
kraven och för att utveckla användningsområdet för transpondrar. I Sverige
finns ett samarbetsprojekt mellan Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Försvars-
makten och Luftfartsverket vad gäller transpondrar. Syftet med detta projekt
är att bygga upp ett referenssystem som kan visa nyttan av ett
transpondersystem och därmed påskynda den internationella processen för att få
till stånd ett internationellt avtal. Enligt vad utskottet erfarit har ett
grundförslag - som även omfattar utbyggnaden av det svenska basnätet till att
täcka hela den svenska kusten - tagits fram. Utskottet vill även i detta
sammanhang erinra om den utredning som bl.a. skall göra en utvärdering av
gällande regler för de ingripanden som kan bli aktuella när ett oljeutsläpp
har skett till sjöss (dir. 1996:82) och vars uppdrag bl.a. är att få fram
regelsystem som kan effektivisera det rättsliga beivrandet av dessa utsläpp.
Utskottet kan konstatera att frågan om identifiering av fartyg med s.k.
transpondrar är en fråga som för närvarande diskuteras inom olika organ, såväl
i Sverige som internationellt. Det arbete som Sverige driver i syfte att få
till stånd en internationell överenskommelse om krav på transpondrar på fartyg
är enligt utskottets mening ett mycket angeläget arbete. Detta gäller i
synnerhet för den omfattande fartygstrafiken i framför allt Östersjön, men
också i Öresund, Kattegatt och Skagerrak. Om det internationella samarbetet
inte synes leda till resultat i närtid bör regeringen driva på möjligheterna
till förbättringar i våra farvatten, t.ex. inom Östersjösamarbetet och den
nordiska samarbetsramen. Utskottet anser det också viktigt att det finns
regler som effektiviserar det rättsliga beivrandet vid nedsmutsning av haven i
form av oljeutsläpp m.m. och välkomnar därför det utredningsarbete som pågår
inom området. Utskottet vill också erinra om det tillkännagivande som
utskottet gjort i frågan när det gäller åtgärder för att redovisa arbetet med
säkerheten vid transport av farligt gods till sjöss. Med det anförda finner
utskottet inte anledning att föregripa denna redovisning från regeringen.
Motionerna Fö57 (v), Fö801 (s) och Fö803 (kd) yrkandena 1 och 2 bör därför
inte bifallas av riksdagen.
Säkerhet i samhällsviktiga datasystem
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 90-92) har anfört
om säkerhet i samhällsviktiga datasystem. Utskottet behandlar också motion
Fö59 (mp) yrkande 24.
Regeringen
Regeringen anser, mot bakgrund av en av Överstyrelsen för civil beredskap
genomförd utredning inom området för säkerhet i samhällsviktiga datasystem,
att arbetet för att öka säkerheten inom området måste intensifieras och ske på
stor bredd och med ett brett spektrum av åtgärder. En grundläggande ambition
måste vara att tålmodigt och långsiktigt öka medvetenheten och kunskapen hos
ansvariga. Utbildning och information blir därför de viktigaste
handlingsvägarna.
Regeringen avser också att ge Överstyrelsen ytterligare uppdrag att utveckla
förslag rörande förutsättningarna för komponentförsörjning och att utforma ett
system för certifiering, som gör det möjligt att värdera hur väl ett åtagande
om funktionsförmåga är uppfyllt.
I regeringens proposition (prop. 1995/96:125) Åtgärder för att bredda och
utveckla användningen av informationsteknik förklarade regeringen att den
avsåg att tillsätta en gemensam civil och militär arbetsgrupp med uppdrag att
följa utvecklingen av hot och risker inom IT-området. I ett yttrande till
trafik-
utskottet (yttr. 1995/96:FöU4y) anförde försvarsutskottet att den i
propositionen föreslagna arbetsgruppen var otillräcklig. Försvarsutskottet
uttalade att regeringen borde organisera ett mer samlat och samordnat ansvar
för IT-säkerhetsfrågor och ansåg att regeringen skulle återkomma till
riksdagen med en utvecklad strategi på IT-säkerhetsområdet där regeringen
preciserar statens ansvar och anger hur säkerhetsarbetet inordnas i det
nationella handlingsprogrammet och hur säkerhetsarbetet bör organiseras.
Trafikutskottet, som delade försvarsutskottets uppfattning, hemställde att
riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad försvarsutskottet
anfört i frågan (bet. 1995/96:TU19, rskr. 282).
Regeringen framhåller att inom området informationskrigföring, som omfattar
betydligt mer än bara IT-säkerhetsfrågor, finns det ett stort behov av att
samla, organisera och sprida kunskap för att på sikt kunna utveckla en
strategi. Inom detta område är hittills mycket litet gjort. Regeringen avser
att tillsätta en arbetsgrupp med uppdraget att följa utvecklingen av hot och
risker inom informationskrigföring, sprida kunskap om detta samt lämna förslag
till hur ansvar inom området skall preciseras och hur riktlinjerna för en
strategi bör se ut. Denna arbetsgrupps medlemmar bör ha kunskaper om bl.a.
säkerhetspolitik, kriminalitet, samhällets IT-strukturer, underrättelsetjänst,
teknik och psykologisk krigföring. Regeringen avser också att uppdra åt
berörda myndigheter att studera möjligheterna till aktiva åtgärder inom
informationskrigföring.
Inom forskningsområdet om nya hot och risker avser regeringen, som framgått,
inrätta en särskild arbetsgrupp i syfte att bl.a åstadkomma en förbättrad
samverkan inom området. Informationskrigföring faller väl inom ramen för
detta, anser regeringen.
Motionen
Miljöpartiet de gröna anser bl.a. i sin partimotion Fö59 (mp) att regeringen
borde ha lyft in lednings- och informationskrigföring i arbetet med
proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse, eftersom detta i hög grad
borde påverka totalförsvarets utformning och organisation. Motionärerna kräver
en säkerhetsstrategi inom IT-området och en offensivare ledning av
säkerhetssamarbetet än för närvarande (yrkande 24).
Utskottet
Utskottet har, som framgått, i yttrande till trafikutskottet (yttr.
1995/96:FöU4y) framhållit att regeringen borde organisera ett mer samlat och
samordnat ansvar för IT-säkerhetsfrågor och återkomma till riksdagen med en
utvecklad strategi på IT-säkerhetsområdet där regeringen preciserar statens
ansvar och anger hur säkerhetsarbetet inordnas i det nationella
handlingsprogrammet och hur säkerhetsarbetet bör organiseras. Utskottet
återkom till frågan i den andra etappen av försvarsbeslutet (prop. 1996/97:4,
bet. Föu1, rskr. 109-112) och påpekade nödvändigheten av ett helhetsgrepp i
frågan, där IT-säkerheten utgör en del. Ett aktivt och tydligt ansvarstagande
från regeringen ansågs ha avgörande betydelse för det fortsatta arbetet.
Utskottet kan nu konstatera att regeringen initierat åtgärder inom området.
En åtgärd är att regeringen skall tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att
bl.a. följa utvecklingen av hot och risker inom informationskrigföring och
lämna förslag till hur ansvar inom området skall preciseras och hur
riktlinjerna för en strategi bör se ut. En annan åtgärd är att uppdra åt
berörda myndigheter att studera möjligheterna till aktiva åtgärder inom
informationskrigföring. En tredje åtgärd är att ge Överstyrelsen för civil
beredskap i uppdrag att bl.a. utforma ett system för certifiering, som gör det
möjligt att värdera hur väl ett åtagande om funktionsförmågan är uppfyllt.
Utskottet har erfarit att regeringen den 19 december 1996 tillsatt den i
propositionen aviserade arbetsgruppen som bl.a. skall följa utvecklingen av
hot och risker inom informationskrigföringen och hur riktlinjerna för en
strategi bör se ut. Vidare har uppdrag lämnats i 1997 års regleringsbrev till
Försvarshögskolan och Styrelsen för psykologiskt försvar att tillsammans och i
samråd med Försvarsmakten och Försvarets forskningsanstalt studera
möjligheterna till aktiva åtgärder inom informationskrigföring. Studierna
skall bl.a. omfatta utvecklingen i andra länder och aktiva åtgärder som
Sverige rent tekniskt skall kunna utveckla och implementera. Studierna skall
redovisas senast den 30 augusti 1997. Beträffande uppdraget till Överstyrelsen
för civil beredskap bereds denna fråga för närvarande inom Regeringskansliet.
Utskottet anser det angeläget att regeringens pågående arbete inom området
nu leder fram till en utvecklad strategi på IT-säkerhetsområdet i enlighet med
vad utskottet tidigare efterfrågat. Härvid vill utskottet särskilt framhålla
betydelsen av att frågan om ett mer samlat och samordnat ansvar för IT-
säkerhetsfrågorna löses på ett tillfredsställande sätt. Mot bakgrund av vad
utskottet nu anfört utgår utskottet från att yrkandet i motion Fö59 (mp) om en
säkerhetsstrategi inom IT-området och en offensivare ledning av
säkerhetssamarbetet (yrkande 24) kommer att bli behandlad inom ramen för de
åtgärder som regeringen nu vidtagit på området. Utskottet föreslår därför att
motion Fö59 (mp) yrkande 24 inte bifalles av riksdagen.
Informationskrigföring
Utskottet behandlar här vad regeringen i propositionen (s. 93-94) har anfört
om informationskrigföring.
Regeringen
Regeringen lämnar här en allmän redogörelse för begreppet
informationskrigföring och pekar bl.a. på att de samhälleliga
strukturomvandlingar som IT-utvecklingen innebär kan komma att förändra
förutsättningarna för Sveriges nationella säkerhet på ännu mer genomgripande
sätt. Nätverk för tele- och datakommunikation förändrar förutsättningarna för
produktion, handel och distribution av alla varor och tjänster. Bl.a. gäller
detta materiel för hela totalförsvaret liksom vitala försörjningssystem som
betalningsväsen, elektricitet och livsmedel samt inte minst
myndighetsinformation och nyhetsförmedling.
Vidare framhåller regeringen bl.a. att arbetet med att uppnå och
vidmakthålla en hög grad av säkerhet inom detta område måste bedrivas över
traditionella sektorsgränser och i ett internationellt perspektiv. Påverkan
kan ske på traditionellt sätt genom regleringar, där dock formerna
kontinuerligt behöver följas upp och anpassas till utvecklingen. Väl så
viktiga påverkans-
möjligheter, menar regeringen, ligger i kunskapsuppbyggnad och
kunskapsspridning. För alla påverkansmöjligheter är det av stor vikt att
forskning och studier bedrivs i former som möjliggör att framväxande
möjligheter och hot kan identifieras och analyseras utan låsningar till
etablerade ansvarsuppdelningar.
Utskottet
Utskottet har tagit del av vad regeringen anfört om informationskrigföring.
Utskottet har härvid inget att erinra mot det som anförs, men vill bara ännu
en gång understryka betydelsen av att det pågående arbetet med IT-frågorna
inom Regeringskansliet leder fram till en utvecklad strategi på IT-
säkerhetsområdet och en lösning på ansvarsfrågan.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande svåra påfrestningar på samhället i fred
att riksdagen med bifall till proposition 1996/97:11 och med avslag på
motionerna 1996/97:Fö59 yrkandena 11 och 12 och 1996/97:Fö60 godkänner
vad regeringen föreslagit om åtgärder mot svåra påfrestningar på
samhället i fred,
res. 1 (mp)
res. 2 (kd)
2. beträffande hanteringen av svåra påfrestningar på samhället i
fred
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fö42 yrkande 10 och 1996/97:Fö59
yrkandena 1-4 och 6-9,
res. 3 (mp)
3. beträffande säkerhetskrav i samhällsplaneringen
att riksdagen avslår motion 1996/97:Fö23 yrkande 19,
4. beträffande forskning
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fö59 yrkandena 17-20 och
1996/97:Fö705,
res. 4 (mp)
5. beträffande nedfall av radioaktiva ämnen
att riksdagen avslår motion 1996/97:Fö59 yrkandena 14 och 15,
res. 5 (mp)
6. beträffande översvämningar och dammbrott
att riksdagen avslår motion 1996/97:Fö58,
7. beträffande massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige
att riksdagen avslår motion 1996/97:Fö59 yrkande 13,
res. 6 (fp, v, mp)
8. beträffande kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till
sjöss m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Fö57, 1996/97:Fö59 yrkandena
21-23, 1996/97:Fö703, 1996/97:Fö801, 1996/97:Fö802 och 1996/97:Fö803
yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. beträffande säkerhet i samhällsviktiga datasystem
att riksdagen avslår motion 1996/97:Fö59 yrkande 24.
Stockholm den 22 april 1997
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Iréne Vestlund (s), Christer
Skoog (s), Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m), Karin Wegestål (s), Ola
Rask (s), My Persson (m), Lennart Rohdin (fp), Jan Jennehag (v), Olle
Lindström (m), Annika Nordgren (mp), Åke Carnerö (kd), Jörgen Persson (s), Ulf
Kero (s) och Erik Arthur Egervärn (c).
Reservationer
1. Svåra påfrestningar på samhället i fred (mom. 1)
Annika Nordgren (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?I
propositionen om? och på s. 9 slutar med ?av riksdagen? bort ha följande
lydelse:
Innan investeringar genomförs i olika strukturer måste en granskning göras
ur ett sårbarhetsperspektiv. De åtgärder för att minska sårbarheten och
miljöpåverkan som man kan göra redan på planerings- och genomförandestadiet av
olika projekt blir framför allt bättre, men också billigare ekonomiskt. Ett
aktivt arbete gentemot ungdomar för att öka medvetandet om sårbarheten i
samhället och vad man kan göra åt det är enligt utskottets mening en viktig
del i arbetet med att på lång sikt öka samhällets robusthet och minska
sårbarheten. En ökad medvetenhet och kunskap leder till attitydförändring som
i sin tur gör att människor tar ansvar för utvecklingen.
Utskottet föreslår med det anförda att motion Fö59 (mp) yrkande 12 bifalls
av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande svåra påfrestningar på samhället i fred
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Fö59 yrkande 12, med anledning av
proposition 1996/97:11 och motion 1996/97:59 yrkande 11 samt med avslag
på motion 1996/97:Fö60 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Svåra påfrestningar på samhället i fred (mom. 1)
Åke Carnerö (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?I
propositionen om? och på s. 9 slutar med ?av riksdagen? bort ha följande
lydelse:
Sårbarheten i ett modernt samhälle som Sverige är stor. Att förebygga och
hantera de svåra påfrestningar som Hot- och riskutredningen presenterat
ställer stora krav på samhällets inneboende styrka, stabilitet och
flexibilitet. Ju stabilare beredskapen är i det fredstida samhället, desto
bättre blir möjligheterna att också klara påfrestningarna i hela hotskalan
fred - kris - krig.
Om säkerhetsmedvetandet ökar bland medborgarna läggs en god grund för ett
säkrare samhälle. Att agera på rätt sätt vid olyckor, katastrofer och
störningar i viktiga infrastruktursystem kan få stor betydelse för
konsekvenserna av det inträffade. Enligt utskottets mening bör därför olika
vägar prövas för att förbättra medvetenheten inför svåra påfrestningar på
samhället hos befolkningen. Detta skulle även öka förståelsen för det civila
försvarets betydelse i ofredstider.
Kunskapsnivån när det gäller dessa frågor är otillräcklig i vårt samhälle.
Utskottet vill därför framhålla att det är angeläget att förbättra den
enskilda människans möjligheter att förebygga olyckor och att agera rätt vid
olyckor, katastrofer och svåra påfrestningar. En anledning till den låga
beredskapen inför en del risker och hot kan vara att människor inte tror att
det kommer att inträffa något. Det kan leda till att många är obenägna att
vidta förebyggande åtgärder eller på andra sätt förbereda sig inför de risker
som förekommer.
För att åstadkomma ett samlat grepp i arbetet med att stärka den enskildes
säkerhetsmedvetande och förmåga att handla i olika nödsituationer bör enligt
utskottets mening regeringen tillsätta en vardagens Hot- och riskutredning som
får bilda utgångspunkt för informationsspridning om de påfrestningar som det
fredstida samhället kan utsättas för. Utskottet vill slutligen framhålla att
skolan och frivilligorganisationerna har en viktig roll när det gäller
utbildning och information i de frågor som utskottet nu behandlat.
Med det anförda anser utskottet att motion Fö60 (kd) bifalls av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande svåra påfrestningar på samhället i fred
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Fö60, med anledning av
proposition 1996/97:11 och med avslag på motion 1996/97:Fö59 yrkandena 11
och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Hanteringen av svåra påfrestningar på samhället i fred (mom. 2)
Annika Nordgren (mp) anser
dels att utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet ställer? och
på s. 15 slutar med ?av riksdagen? bort ha följande lydelse:
Det säkerhetspolitiska begreppet har vidgats från att omfatta enbart
traditionella militära hot till att omfatta även andra hot som t.ex. sårbarhet
i samhället, resursutarmning, miljöförstöring, ekonomisk fattigdom och sociala
klyftor. Det vidgade säkerhetspolitiska begreppet innehåller således faktorer
som redan i fredstid skapar instabilitet i samhället, och som är en grogrund
för konflikter såväl inom som mellan stater. Utskottet anser att det är dags
att ta konsekvenserna av den vidgade hotbilden så att de beslut som fattas på
olika nivåer medför ansvarstagande för att investeringar som görs inte ökar
sårbarheten, förstärker klyftorna eller på annat sätt i realiteten ökar hoten
och minskar flexibiliteten i ett levande och dynamiskt samhälle.
Komplicerade system är mer än summan av delarna. Strukturen, komplexiteten
och organisationen är själva bärare av egenskaper. De sammansatta systemen
bildar det postindustriella samhället. Utskottet anser att sårbarhet är ett
symtom på fundamentala problem i samhällsutvecklingen. Det är ett faktum att
vi i dagens samhälle inte har nått längre än till att sätta plåster på själva
symtomen. Sårbarhetsbegreppet är på ett mycket grundläggande plan kopplat till
begreppen risk och risktagande. Samhällets sårbarhet har oftast ökat genom att
vi underlåtit att analysera konsekvenserna av olika verksamheter. Vi har helt
enkelt tagit okalkylerade risker. Den kanske viktigaste insikten för att
förstå samhällets sårbarhetsproblem är att inse kopplingen mellan centralism
och storskaliga system å ena sidan och sårbarhet å den andra. Detta är en
koppling som allmänt erkänns i ord, men de flesta beslut och
samhällsutvecklingen i allmänhet går i rakt motsatt riktning. Det saknas i dag
effektiva instrument för att kontinuerligt belysa det sårbarhetsproblem som
växer i takt med samhällets centralisering. Sårbarhetsfrågorna kommer upp i
dagen - som i detta sammanhang - i ett skede då vi endast kan konstatera
faktum.
Enligt utskottets mening är de viktigaste stegen som skall tas för ett
robust och ekologiskt hållbart samhälle bl.a. decentralisering för minskad
sårbarhet och högre självtillit, krafttag mot miljöförstöring genom skärpt
lagstiftning, ekonomiska styrmedel samt ökad medvetenhet och kunskap hos
befolkning och beslutsfattare.
I försvarsberedningens rapport (Ds 1995:51) Totalförsvarets utveckling och
förnyelse finns en central mening. Beredningen skriver: ?Efter bedömningen av
den samlade bilden av militära och icke-militära hot, skall totalförsvarets
närmare uppgifter och anslag prövas gentemot insatser för säkerhet på andra
samhällsområden, så att den samlade positiva effekten blir den största
möjliga. Därvid måste också en avvägning ske såväl mellan det militära och det
civila försvaret som inom respektive del.? Utskottet anser att det är
självklart att uppgifter och anslag till totalförsvaret skall vägas mot
insatser inom andra samhällsområden, så att den samlade positiva effekten blir
den största möjliga. Detta är viktigt inför nästa försvarsbeslut, inte minst
med tanke på sårbarheten i samhället.
Utskottet föreslår med det anförda att riksdagen bifaller motionerna Fö42
(mp) yrkande 10 och Fö59 (mp) yrkandena 1-4 och 6 - 9.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande hanteringen av svåra påfrestningar på samhället i fred
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Fö42 yrkande 10 och
1996/97:Fö59 yrkandena 1-4 och 6-9 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. Forskning (mom. 4)
Annika Nordgren (mp) anser
dels att utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Regeringen aviserar? och
på s. 21 slutar med ?av riksdagen? bort ha följande lydelse:
Försvarets forskningsanstalt skall enligt regeringen ges i uppgift att
inrätta ett s.k. nätverk för samordning på forskarnivå. Ett ramprogram för
forskning och utveckling inom riskanalysområdet skall utvecklas.
Kärnkraftsinspektionen har i ett remissvar till regeringen ansett att
kärnenergisektorn inte bör inordnas i ett sådant ramprogram, då det redan
finns nationella och internationella samverkansformer. Utskottet anser
emellertid att Kärnkraftsinspektionen bör vara med i detta nätverk, inte minst
med tanke på att Försvarsberedningen i rapporten (Ds 1996:51)
Omvärldsförändringar och svensk säkerhetspolitik konstaterade följande: ?Andra
riskmoment med potentiellt mycket svåra konsekvenser för människor och miljö
ryms i bland annat olyckor i och attentat mot kemiska industrier eller
kärnkraftverk.?
Utskottet anser därför att motion Fö59 (mp) yrkande 20 bör bifallas av
riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande forskning
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Fö59 yrkande 20, med anledning av
motion 1996/97:59 yrkandena 17-19 och med avslag på motion 1996/97:Fö705
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Nedfall av radioaktiva ämnen (mom. 5)
Annika Nordgren (mp) anser
dels att utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Utskottet noterar? och
på s. 24 slutar med ?av riksdagen? bort ha följande lydelse:
Försvarsberedningen har i rapporten (Ds 1996:51) Omvärldsförändringar och
svensk säkerhetspolitik skrivit att ?Andra riskmoment med potentiellt mycket
svåra konsekvenser för människor och miljö ryms i bland annat olyckor i och
attentat mot kemiska industrier eller kärnkraftsverk.? Försvarsberedningen har
också i rapporten pekat ut drift och förekomst av kärnkraftverk som ett
säkerhetspolitiskt hot, både med tanke på miljö och sårbarhet.
Radioaktivt material sprids snabbt med vindar och vatten i naturen och
förblir i ekosystemen under mycket lång tid. Celler i människa, djur och
växter är anpassade till de livsförutsättningar som funnits i årmiljoner. När
förändringar sker snabbt skadas våra celler, vilket i sin tur innebär att våra
möjligheter att överleva på planeten minskar. Försvarsberedningen konstaterade
vidare i rapporten att ?På Nordkalotten finns sannolikt världens största
ansamling av kärnvapen, uttjänta kärnkraftsreaktorer och annat nukleärt avfall
tillsammans med stora lager av kärnvapenmateriel som sammantaget utgör en
betydande miljörisk, inte bara regionalt utan även globalt.? Vidare anför
försvarsberedningen att ?De potentiella miljöproblemen i vårt närområde till
följd av förekomsten av och bristande kontroll över avfall från
kärnvapenhantering och kärnkraftsverksamhet är mycket stora.?
Utskottet anser att propositionens begrepp ?nedfall av radioaktiva ämnen?
bör ändras till ?spridning av radioaktiva ämnen?, för att tydliggöra att det
inte bara är risk för radioaktiva utsläpp i luft (som i sin tur påverkar
vatten och land), utan också för spridning bl.a. på grund av kärnavfall som
ligger och läcker till hav och land i vårt närområde.
Utskottet anser att kärnkraftindustrin själv, som alla andra, skall betala
sina beredskapskostnader. Kostnaderna för bl.a. strålningsmätning och
utrustning skall därför inte belasta Räddningsverket, utan kärnkraftindustrin.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört bör motion Fö59 (mp) yrkandena 14
och 15 bifallas av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande nedfall av radioaktiva ämnen
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Fö59 yrkandena 14 och 15 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige (mom. 7)
Lennart Rohdin (fp), Jan Jennehag (v) och Annika Nordgren (mp) anser
dels att utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?I motsats? och på s. 30
slutar med ?av riksdagen? bort ha följande lydelse:
Enligt regeringen är det nödvändigt att närmare precisera vilka slag av
svåra påfrestningar i fred, som det skall finnas en särskilt hög beredskap
mot, ange vilken ambition som bör gälla för denna beredskap samt tillförsäkra
att en sådan beredskap kan uppnås och upprätthållas. De svåra påfrestningar
som regeringen anser att det bör finnas en särskilt god beredskap mot är:
- nedfall av radioaktiva ämnen,
- svåra störningar i viktiga infrastruktursystem (elförsörjning,
telekommunikationer, hälso- och sjukvårdens el- och vattenförsörjning, radio
och TV samt försörjning med vatten),
- översvämningar och dammbrott,
- massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige,
- allvarlig smitta,
- terrorism,
- kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss m.m. och
- säkerhet i samhällsviktiga datasystem.
Det handlar här om svåra påfrestningar i fred, påfrestningar som genomgående
innebär en fara för liv och säkerhet för landets invånare. Detta kan däremot
inte anses vara fallet vid massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige i
fred, om det inte täcks in av samhällets beredskap vid övriga omnämnda
påfrestningar som t.ex. allvarlig smitta.
Massflykt har sedan slutet av 1980-talet utgjort ett av de skräckscenarier
som förknippades med kommunismens sammanbrott i Östeuropa och f.d.
Sovjetunionen. Det ingick i arsenalen av mer eller mindre trovärdiga argument
för en generellt mer restriktiv flyktingpolitik, vars innehåll skulle göra det
svårare för flyktingar att nå fram till Västeuropas gränser.
Enligt utskottets uppfattning bör därför massflykt inte generellt betraktas
som en svår påfrestning, som det bör finnas ?en särskilt god beredskap mot?.
En katastrofsituation av något slag i vår närhet, som skulle få till följd att
människor sökte skydd eller asyl i Sverige, skulle naturligtvis innebära en
påfrestning för de myndigheter som primärt har att handskas med situationen
men inte ett hot mot eller en risk för samhället. I detta fall delar vi
regeringens uppfattning att det bör vara kommunerna som svarar för den omsorg
som behövs i rådande situation.
Med det anförda anser utskottet att motion Fö59 (mp) yrkande 13 bör bifallas
av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Fö59 yrkande 13 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
Forskning (mom. 4)
Annika Nordgren (mp) anför:
Regeringen har inrättat en särskild arbetsgrupp för samverkan kring forskning
angående nya hot och risker. Denna arbetsgrupp skall vara ett forum för
diskussion och vägledning. Syftet skall vara att initiera gemensamma
forskningssatsningar samt åstadkomma förbättrad samverkan inom forskning om
nya hot och risker.
Jag anser att idén om en arbetsgrupp för samverkan kring forskning om nya
hot och risker är bra, men uppdraget liksom problemet är enligt min mening
inte tillräckligt preciserat. Regeringen lämnar i propositionen frågan öppen
om vilka kriterier som skall avgöra om en viss företeelse är en risk eller ett
hot, en fråga som arbetsgruppen bör analysera och värdera. Enligt min mening
bör arbetsgruppen, genom de utvecklingstendenser som sker bl.a. på
miljöområdet, utgå från hot och risker i ett globalt perspektiv för att
successivt snäva in till att behandla hot och risker som primärt är
potentiella eller reella i Sverige. Inga områden skall undantas från analys,
varje försök till att inom något ansvarsområde negligera eller undanhålla
risker skall motarbetas av arbetsgruppen. Enligt min mening bör
Forskningsgruppen för miljöstrategiska studier knytas till arbetsgruppen.
Regeringen anför i propositionen att det är angeläget att
forskningsverksamhet som syftar till en ökad säkerhet och ett bättre skydd
inför fredstida hot och risker ökar och att resultatet av sådan forskning kan
nyttiggöras. Här vill jag betona vikten av det förebyggande arbetet.
Verksamheten får inte koncentreras till att handla om skydd för de hot som
dyker upp, utan mer att föregripa hot och risker genom att lägga tyngdpunkten
på insatser för att motverka att hoten uppstår.
Jag anser mot bakgrund av detta att arbetsgruppen skall arbeta med att
utveckla frågan om konsekvensanalyser vid olika beslut som tas och som
påverkar sårbarheten både på kort och på lång sikt.
Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss m.m. (mom. 8)
Annika Nordgren (mp) anför:
Regeringen anför i propositionen att man anser att frågan om
myndighetsansvaret för transport av farligt gods bör beredas ytterligare.
Denna uppfattning delar inte jag. Frågan har stötts och blötts så länge att
det nu är dags att sätta ned foten och ge myndighetsansvaret till
Räddningsverket. Frågan utreds dock för närvarande och myndighetsansvaret
skall behandlas med förtur. Utskottet skriver i betänkandet att regeringen, i
en särskild skrivelse till riksdagen, bör lämna en samlad redovisning i
ärendet.
Regeringen anför i propositionen att modifieringar i räddningstjänstlagen
som föreslås i översynen av inriktningen av det svenska marina oljeskyddet
skall övervägas. Jag anser att riksdagen nu skall slå fast att räddningslagen
bör ses över av en parlamentarisk utredning. Detta vill dock utskottet avvakta
med tills resultatet av två pågående utredningar är klart (utredningen om
lagstiftning i fråga om kemikalieolyckor m.m. samt utredningen om mål och
medel för Statens räddningsverk). Jag ämnar återkomma i frågan när dessa
utredningar är presenterade.
Säkerhet i samhällsviktiga samhällssystem (mom. 9)
Annika Nordgren (mp) anför:
När riksdagen tidigare behandlade IT-propositionen framhöll en enig riksdag
att säkerhets- och sårbarhetsfrågorna borde uppmärksammas tydligare.
Regeringen borde återkomma med en samlad strategi. Jag konstaterar att en
sådan strategi saknas. Varken regeringens proposition 1996/97:4 Totalförsvar i
förnyelse eller proposition 1996/97:11 Beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred bär spår av riksdagens beslut.
Regeringen anmälde i proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse att den
ämnar tillsätta en arbetsgrupp med uppdraget att bl.a. följa utvecklingen av
hot och risker inom informationskrigföring. Det framstår som att det skulle
vara en grupp som enbart sysslar med dessa frågor. Men i proposition
1996/97:11 Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred skriver
regeringen att informationskrigföring faller väl inom ramen för det som
arbetsgruppen för samverkan kring forskning angående nya hot och risker skall
göra.
Detta är anmärkningsvärt med tanke på att riksdagen ansåg att det var helt
otillräckligt att tillsätta en arbetsgrupp. Riksdagen efterlyste en samlad
strategi och en mer samlad och samordnad ledning av IT-säkerhetsfrågorna.
Enligt min mening är inte tillsättandet av en arbetsgrupp en samlad strategi.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Propositionen.........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................4
Ärendets beredning i utskottet 4
Svåra påfrestningar på samhället i fred 4
Att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred 9
Mål- och resultatstyrning 15
Säkerhetskrav i samhällsplaneringen 15
Informationsfrågor 18
Forskning 19
Vissa slag av svåra påfrestningar 22
Nedfall av radioaktiva ämnen 22
Svåra störningar i viktiga infrastruktursystem 24
Översvämningar och dammbrott 26
Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige 28
Allvarlig smitta 30
Terrorism 30
Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss m.m. 31
Säkerhet i samhällsviktiga datasystem 38
Informationskrigföring 40
Hemställan 40
Reservationer........................................42
1. Svåra påfrestningar på samhället i fred (mom. 1) 42
2. Svåra påfrestningar på samhället i fred (mom. 1) 42
3. Hanteringen av svåra påfrestningar på samhället i fred (mom. 2) 43
4. Forskning (mom. 4) 44
5. Nedfall av radioaktiva ämnen (mom. 5) 45
6. Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige (mom. 7) 46
Särskilda yttranden..................................47
Forskning (mom. 4) 47
Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss m.m. (mom. 8)
47
Säkerhet i samhällsviktiga samhällssystem (mom. 9) 48