I betänkandet redovisar utskottet vissa erfarenheter från den nyligen avslutade
försvarsbeslutsprocessen. Mot bakgrund av arbetet med försvarsbesluten år 1995
och år 1996 och den nya budgetproceduren pekar utskottet på vilket ytterligare
beslutsunderlag som regeringen framgent bör redovisa för riksdagen. Ett mer
omfattande beslutsunderlag än hittills begärs bl.a. avseende försvarets
operativa förmåga och dess prioriteringar, för målstyrning och
resultatredovisning samt för riksdagens ställningstagande till utveckling och
anskaffning av försvarsmateriel.
I betänkandet behandlas även ett antal motioner som har aktualiserat
riksdagens styrning och uppföljning av totalförsvaret.
Bakgrund
I proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2 lämnar regeringen en
omfattande redovisning av det arbete som pågår rörande organisations- och
styrningsfrågor, samt - utan att lämna några förslag till riksdagsbeslut - sin
bedömning av vilka åtgärder som regeringen ämnar vidta avseende
* omstruktureringen inom Försvarsdepartementets område
* styrning och uppföljning av Försvarsmakten
* styrning och finansiering av det civila försvaret
* regeringens styrning av stödmyndigheterna.
Under inledningen av 1996/97 års riksmöte har ett antal motioner lämnats som
berör riksdagens styrning och uppföljning av totalförsvarets verksamhet.
I betänkandet 1996/97:FöU1 Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet (s. 250
-253) - grunden för 1996 års försvarsbeslut - behandlade utskottet vissa frågor
som rör styrning och uppföljning av Försvarsmakten, det civila försvaret samt av
stödmyndigheterna. Utskottet uttalade härvid att det är en strävan att ett
förslag från utskottets sida som rör riksdagens behov av framtida underlag m.m.
för beslut, styrning, uppföljning och utvärdering bör kunna föreläggas riksdagen
under våren 1997.
Motionerna
Moderata samlingspartiet är i motion 1996/97:Fö201 kritiskt mot den
försvarspolitiska beslutsprocessen. Regeringen borde ha framlagt
försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport som tillsammans med
riksdagspartiernas förslag skulle utgjort en säkerhetspolitisk kontrollstation.
Först efter riksdagens utlåtande och beslut avseende säkerhetspolitiken borde
regeringens förslag till heltäckande och långsiktigt försvarsbeslut ha
framlagts.
Motionärerna hemställer i yrkande 1
att riksdagen som sin mening ger till känna vad i motionen anförts om
processen inför försvarsbeslutet
Folkpartiet liberalerna pekar i motion 1996/97:Fö38 på att den då nytillträdda
socialdemokratiska regeringen hösten 1994 valde att tidigarelägga kommande
försvarsbeslut. Tidsplanen medgav inga egentliga förseningar. Det var allvarliga
brister i regeringens inledande hantering av den parlamentariska
försvarsberedningen. Folkpartiet är kritiskt mot att viktiga områden rörande
försvarets skolverksamhet, dimensioneringen av plikttjänstgöringen,
försvarsmaterielfrågorna samt om lednings- och styrsystem skjuts framför med
inriktning på den aviserade kontrollstationen 1998. Processen kring det
preliminära riktningsbeslutet 1995 var föga lyckosam. Turerna kring först
Försvarsmaktsplan 97 samt den mellan regeringen och Centerpartiet
framförhandlade försvarsbeslutspropositionen har skapat stor förvirring och
allvarliga påfrestningar för dem som berörs av det kommande försvarsbeslutet.
Motionärerna hemställer i yrkande 1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om hanteringen av förberedelserna för försvarsbeslut 96.
Miljöpartiet de gröna erinrar i motion 1996/97:Fö42 om vissa slutsatser från
Utredningen för utvärdering av försvarets ledning och struktur (UTFÖR). Enligt
utredningen har politiker, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten olika
uppfattningar om vilka mål man vill uppnå. Utredningen konstaterar också att
utvärderings- och insynsverktyg fattas och att mycket få västländer har en ÖB
med så stora befogenheter i fredstid som Sveriges. Styrmedlen och
redovisningssystemen bör enligt utredningens mening utvecklas så att en säkrare
uppföljning blir möjlig.
Enligt Miljöpartiet är riksdagen i dag alltför mycket i händerna på
regeringen. Motionärerna pekar på att regeringen i totalförsvarspropositionen
redovisar att den avser att hålla riksdagen informerad om hur utvecklingen av
mål- och resultatstyrningen av Försvarsmakten fortskrider. Det är enligt
Miljöpartiets uppfattning riksdagen som skall avgöra vad som är viktiga frågor
och i vilken utsträckning riksdagen skall utöva beslutanderätt i dessa. Det bör
vara riksdagen som definierar sin, respektive regeringens roller när det gäller
att fördela ansvaret för styrning och uppföljning av försvaret.
Särskild vikt bör läggas vid reglering när regeringen måste höra riksdagen
beträffande t.ex. materielbeställningar och vilket underlag till beslut som
krävs. Riksdagen bör enligt Miljöpartiet besluta om riktlinjer för hur
regeringen skall förankra beslut om utveckling och beställning av materiel för
att därmed säkra riksdagens inflytande över materielbeställningar och
utvecklingsarbeten.
Vidare stödjer Miljöpartiet regeringens förslag vad gäller säkerhetspolitiska
kontrollstationer. Miljöpartiet vill att nästa kontrollstation - utöver den
parlamentariska delaktigheten - bör beredas med stöd av kompetens från olika
samhällsområden, bl.a. experter på miljö- och sociala utvecklingstendenser samt
på informations- och ledningskrigföring. Överstyrelsen för civil beredskap bör
inkluderas redan från början i arbetet inför nästa försvarsbeslut.
Miljökriterier måste också väga tungt när det gäller lokaliseringsfrågor.
Motionärerna hemställer i yrkande 13
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om fortsatt behandling av styrning, uppföljning och utvärdering med anledning av
UTFÖR-utredningen,
Motionärerna hemställer i yrkande 37
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om arbetet inför nästa försvarsbeslut.
Miljöpartiet de gröna anser i motion 1996/97:Fö202 att regeringen fortlöpande
bör återkomma med förslag till beslut rörande materiel och utvecklingsarbete så
att riksdagen får större möjlighet att påverka till vad pengarna går. Riksdagen
bör besluta om riktlinjer för när regeringen skall förankra beslut om utveckling
och beställning av materiel för att förbättra riksdagens insyn och inflytande
över materielbeställningar och utvecklingsarbeten.
Motionärerna hemställer i yrkande 6
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om förbättrad insyn i och inflytande för riksdagen över materielbeställningar
och utvecklingsarbeten.
Miljöpartiet de gröna hemställer även i motion 1996/97:Fi213, yrkande 18 att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förbättrad insyn i och inflytande för riksdagen över materielbeställningar och
utvecklingsarbeten.
I motion 1996/97:Fö24 av Ingegerd Wärnersson (s) framhålls att det folkförsvar
som ÖB och statsmakterna är överens om, skulle stärkas om det demokratiska
inflytandet ökade inom ledningen för Försvarsmakten.
Motionären hemställer
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en fredsmässig ledning av försvaret.
Utskottet
Utgångspunkter
Förutsättningarna för riksdagens styrning och uppföljning av verksamheten inom
totalförsvaret har på olika sätt påtagligt förändrats under 1990-talet. Genom
att bl.a. myndigheten Försvarsmakten bildades den 1 juli 1994 anvisar riksdagen
medel numera endast till en myndighet och över ett anslag på statsbudgeten till
det militära försvaret.
Inom det civila försvaret har kommunerna fått en alltmer betydelsefull roll i
totalförsvaret, inte minst genom att ansvaret för befolkningsskyddet och för
räddningstjänsten i krig fördes över till kommunerna den 1 juli 1995. Delar av
samhällets vitala infrastruktur drivs numera i aktiebolagsform och är sålunda
inte en del av statsförvaltningen. Statsbudgetens anslagsstruktur för det civil
försvaret har reformerats.
Ett stort antal myndigheter inom Försvarsdepartementets område t.ex.
Fortifikationsverket, Försvarets materielverk och Militärhögskolan finansieras
allt väsentligt genom uppdrag från Försvarsmakten, som därmed på ett dominerand
sätt påverkar verksamhetens inriktning och omfattning. Besluten om verksamheten
omfattning och närmare inriktning vid dessa myndigheter har således flyttats
från statsmakterna till bl.a. Försvarsmakten och andra instanser som ger uppdra
till dem.
Den finansiella styrningen och det finansiella regelverket har inneburit att
myndigheterna getts ökad ekonomisk frihet och större ansvar att inom ramen för
ett system med mål- och resultatstyrning disponera anvisade medel. Ansvaret för
och finansieringen av investeringar i samt drift och underhåll av mark,
anläggningar och lokaler har lagts om. Ansvaret för att utveckla och driva
arbetsgivarpolitiken har decentraliserats även inom försvarets område.
Genom erfarenheterna från arbetet med försvarsbeslutet aktualiseras en rad
frågor om riksdagens beslutsroll, samt vilket underlag som riksdagen bör få frå
regeringen. I ett antal motioner förs fram synpunkter och förslag till
riksdagsbeslut i hithörande frågor.
Det finns nu omfattande erfarenheter i riksdagen och i regeringen för att i en
något mer samlad form överväga och ta ställning till framtida behov av underlag
från bl.a. regeringen för riksdagens beslut om styrning och uppföljning.
Den försvarspolitiska beslutsprocessen
Försvarsbeslutsförberedelserna har genomförts med en ny ordning jämfört med
tidigare. Försvarsbeslutet har delats upp i två etapper där tyngdpunkten lagts
vid olika frågeställningar vid skilda tillfällen. Den första etappen omfattade
riksdagens ställningstagande till säkerhetspolitiken, försvarspolitiken,
övergripande mål och uppgifter för totalförsvaret samt om ekonomin. Den andra
etappen omfattar riksdagens ställningstagande till den säkerhetspolitiska
kontrollstationen, den närmare inriktningen av det militära försvarets krigs-
och grundorganisation och det civila försvarets funktioner.
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna riktar båda kritik mot de
försvarspolitiska beslutsprocessen. Moderata samlingspartiet anser i
1996/97:Fö201 (yrkande 1) att regeringen borde framlagt Försvarsberedningens
säkerhetspolitiska rapport som tillsammans med riksdagspartiernas förslag skull
utgjort en säkerhetspolitisk kontrollstation. Först efter ett beslut om denna i
riksdagen borde regeringen ha lagt fram förslag till heltäckande och långsiktig
försvarsbeslut.
Folkpartiet liberalerna anser i 1996/97:Fö38 (yrkande 1) att det fanns
allvarliga brister i regeringens inledande hantering av den parlamentariska
försvarsberedningen. Folkpartiet är kritiskt mot att viktiga frågor rörande
försvarets skolverksamhet, dimensioneringen av plikttjänstgöringen, anskaffning
av försvarsmateriel samt frågor om utveckling av lednings- och styrsystem sköts
fram till kontrollstationen 1998.
Försvarsutskottet anser för sin del att metoden att dela upp det långsiktiga
försvarsbeslutet i två skilda etapper har haft övervägande fördelar jämfört me
tidigare ordning - inte minst mot bakgrund av att totalförsvaret inriktats mot
att möta ett bredare spektrum av hot än tidigare, givits två nya huvuduppgifter
och att besluten medfört stora strukturella förändringar i Försvars-
maktens krigs- och grundorganisation. Enligt utskottets bedömning har de
säkerhetspolitiska frågorna fått en mer omfattande beredning i riksdagen än
tidigare. Den parlamentariska försvarsberedningens säkerhetspolitiska ana-
lysarbete har givit riksdagspartierna goda möjligheter till förberedelser och
att påverka regeringens slutliga ställningstagande.
Under såväl 1995 som 1996 har riksdagen tagit ställning till Sveriges
säkerhetspolitiska linje som grundval för utformningen av den nationella
försvarspolitiken. Genom att de säkerhetspolitiska frågorna beretts i ett
sammansatt utrikes- och försvarsutskott har bägge utskotten engagerats i
arbetet. Dessa ställningstaganden har påverkat såväl riksdagens principbeslut
1995 som dess detaljbeslut 1996 om Sveriges försvarspolitik samt om
totalförsvarets uppgifter och utformning. Ytterligare en säkerhetspolitisk
kontrollstation är aviserad till senast år 1998. Även den kommer att förberedas
av den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen. Därmed blir det möjligt
att från säkerhetspolitiska överväganden pröva om nu gällande beslut bör ligga
fast i alla delar, eller om korrigeringar är motiverade.
Den påverkan som den säkerhetspolitiska analysen och värderingen av de
strategiska förhållandena i vår omvärld, som Moderata samlingspartiet efterlyse
inför de försvarspolitiska övervägandena, anser utskottet i allt väsentligt
tillgodoses.
Utskottet är - i likhet med Folkpartiet liberalerna - medvetet om att ett
antal viktiga ställningstaganden som rör såväl Försvarsmakten som delar av det
civila försvaret återstår.
Genom att beslutet delats upp i två etapper bedömer utskottet att
myndigheternas förberedelsearbete har underlättats avsevärt. Viktiga
principbeslut av riksdag och regering har tidigt lagts till grund för
underlagsarbetet. Antalet planeringsförutsättningar och -antaganden har därmed
kunnat begränsas. Det har emellertid inte varit möjligt för myndigheterna och
regeringen att ta fram ett fullständigt underlag i alla delar till hösten 1996,
t.ex. när det gäller försvarets skolverksamhet, underlag som rör återtagning oc
anpassning, ledningssystemets utveckling och dimensioneringen av
civilplikttjänstgöringen. Detta är beklagligt - inte minst för den personal som
kan komma att beröras - men utskottet bedömer dock att fler instanser därmed
ges möjlighet att påverka övervägandena och kommande beslut. Det är angeläget
att riksdagen ges ett tillräckligt genomarbetat beslutsunderlag. Därför är det
motiverat att godta att vissa beslut får anstå till år 1997 och år 1998.
Miljöpartiet de gröna lämnar i 1996/97:Fö42 (yrkande 37) förslag bl.a. till
vilken expertis och vilka myndigheter som bör engageras i förberedelserna för
1998 års kontrollstation samt inför förberedelserna för nästa försvarsbeslut.
Utskottet anser rent principellt att det bör ankomma på regeringen att besluta
om formerna för hur den tar fram underlag för sina propositioner. Utskottet har
anledning att tro att den försvarsberedning som skall förbereda regeringen med
underlag för nästa kontrollstation, kommer att få stort inflytande på vilken
expertis m.m. som skall biträda den. Något bindande uttalande från riksdagen bö
därför inte göras. Nästa långsiktiga försvarsbeslut planeras till hösten 2001.
Riksdagen bör inte redan nu göra några uttalanden om hur förberedelserna för
detta beslut bör läggas upp.
Om det demokratiska inflytandet över Försvarsmakten behöver öka på sätt som
förs fram i motion 1996/97:Fö24, bör detta i första hand prövas av regeringen
innan riksdagen gör något uttalande.
Mot bakgrund av vad utskottet nu har anfört anser utskottet att motionerna
1996/97:Fö201 yrkande 1, 1996/97:Fö38 yrkande 1, 1996/97:Fö42 yrkande 37 samt
1996/97:Fö24 inte bör bifallas av riksdagen.
Omläggningen av den statliga budgeten och budgetarbetet har inneburit att alla
statliga utgifter för totalförsvarsändamål samlats i en ekonomisk ram med en
samlad beredning av alla totalförsvarsfrågor i ett riksdagsutskott. Det är
utskottets uppfattning att riksdagens och riksdagspartiernas överblick och insy
i totalförsvarsfrågor, och en samlad avvägning av dess resurser, väsentligt ha
förbättrats jämfört med den tidigare beredningsordningen då
totalförsvarsfrågorna bereddes av respektive fackutskott.
Försvarets operativa förmåga och dess prioriteringar
Riksdagen har tidigare slagit fast (bet. 1994/95:FöU4 s. 37) att den - efter
förslag av regeringen - skall ta ställning till och godkänna inriktningen av de
krigsorganisatoriska programmen inom anslaget till Försvarsmakten, dvs. besluta
om hur den militära krigsorganisationen skall utformas kvalitativt och
kvantitativt. De bakomliggande motiven för den föreslagna inriktningen behöver
redovisas mer utförligt än för närvarande.
Utredningen för utvärderingen av försvarets ledning och struktur (UTFÖR)
framhåller i sitt betänkande SOU 1996:98 Vem styr försvaret? att det finns ett
?styrningsglapp? mellan de formulerade uppgifterna till Försvarsmakten och
dimensioneringen av krigsorganisaionen. Utredningen menar att både riksdagen oc
regeringen har svårighet att härleda uppgiften till dimensioneringen och
avvägningen mellan olika förbandstyper.
Utskottet delar utredningens uppfattning om att det finns ett glapp mellan å
ena sidan den säkerhetspolitiska analysen och militärstrategiska bedömningen oc
- å andra sidan - de relativt detaljerade förslagen till den militära
krigsorganisationen, ledningsfunktionernas utveckling, materielanskaffningen
m.m. Det behövs en redovisning som inför riksdagen redogör för hur - och efter
vilka principer - försvaret är tänkt att föras, och varför krigsorgansiationen
bör utformas på sätt som regeringen föreslår.
Sambandet mellan säkerhetspolitisk omvärldsanalys - strategiska överväganden -
operativa grundprinciper och de därav följande kraven på Försvars-
maktens förmåga i olika avseenden, samt kraven på det civila försvarets
funktioner är bristfälligt redovisat.
Utskottet efterlyser därför en närmare redovisning av de operativa
principerna, en värdering av Försvarsmaktens styrka och svagheter samt ett därp
baserat förslag till vilka operativa försvarsförmågor i olika avseenden (t.ex.
luftförsvarsförmåga, förmåga att avvärja landstigning över kust, underrättelse
och ledningsförmåga, ingripa mot luftlandsättningar m.m.) som bör prioteras
högre resp. lägre.
Ett sådant resonemang skulle exempelvis kunna tydliggöra luftförsvarets stora
betydelse i alla konfliktscenarier, och därmed varför anskaffningen av
ytterligare en delserie av JAS 39 Gripen ges så hög prioritet i
försvarsplaneringen, samtidigt som t.ex. antalet ubåtar kan reduceras något.
Utskottet vill även aktualisera frågan om den nuvarande programindelningen inom
Försvarsmakten är ändamålsenlig sett ur ett riksdagsperspektiv. Riksdagen tar
årligen ställning till verksamhetsmål och inriktning för de olika
krigsorganisatoriska programmen. Regeringen redovisar hur anslagsmedlen bör
fördelas för att målen skall kunna uppnås. Indelningen ansluter i allt
väsentligt till den tidigare indelningen i olika huvudprogram för armé-, marin-
och flygstridskrafterna, dvs. den fördelning av resurser till försvarsgrenarna
som rådde tidigare.
Den s.k. UTFÖR-utredningen anser i nyss nämnda betänkande att styrningen av
Försvarsmakten - och därmed till dess årliga redovisning - är koncentrerad till
programmen. Någon tydlig koppling mellan de i programmen ingående krigsförbande
till Försvarsmaktens uppgifter finns inte.
Utskottet är inte främmande för att en annan indelning av Försvarsmaktens
verksamhet och resurser därför kan vara mer ändamålsenlig för riksdagen, och so
på ett bättre sätt än för närvarande beskriver Försvarsmaktens uppgifter och
statsmakternas krav på dess förmåga i olika avseenden. Utskottet anser att
regeringen därför bör överväga om den nuvarande indelningsgrunden bör omprövas
och ges en utformning som på ett tydligare sätt beskriver det militära
försvarets uppgifter och statsmakternas krav på operativa förmåga och därmed
tydligt anger dimensioneringsgrunden för krigsorganisationens kvalitet och
kvantitet.
Den vidareutveckling av mål- och resultatstyrningen som anges i propositionen
mot att ställa krav på Försvarsmaktens operativa förmåga bör därför drivas
vidare. Regeringen bör i samband härmed pröva om det är lämpligt att även koppl
resursfördelningen till detta, så att statsmakternas beslut grundas på ett
underlag där Försvarsmaktens olika operativa förmågor - och kostnader för dessa
- vägs mot de uppsatta säkerhets- och försvarspolitiska målen.
Det kan t.ex. gälla behovet av och kostnaderna för att upprätthålla ett
tillräckligt modernt och robust ledningssystem för totalförsvaret.
Enligt utskottets mening är dessa förhållanden bättre utvecklade och redovi-
sade inom det civila försvarets områden. Där lyfts det fram vilka funktioner so
måste få en högre prioritet - och därmed bör byggas ut före andra mindre
angelägna områden.
Finansmakten, målstyrning och resultatuppföljning
Enligt 9 kap. 2 § regeringsformen får inte statens medel användas på annat sätt
än riksdagen har bestämt. Bildandet av den nya myndigheten Försvars-
makten innebar bl.a. att riksdagen numera anvisar medel för det militära
försvaret till endast en myndighet och över ett anslag.
Utskottet har mot den bakgrunden uttalat (bet. 1994/95:FöU4) att regeringen
framgent bör inhämta riksdagens godkännande beträffande inriktningen av
verksamheten inom de olika programmen för att riksdagen varje budgetår skall t
ställning till vilka ändamål som medlen under ramanslaget till Försvarsmakten
skall användas till.
Försvarsutskottet vill i sammanhanget erinra om konstitutionsutskottets
uttalanden i ämnet i samband med sin behandling (bet. 1996/97:KU3) av den nya
budgetlagen. Konstitutionsutskottet tog i sammanhanget upp frågan om riksdagens
möjligheter att ställa villkor för utnyttjandet av anslagen.
Konstitutionsutskottet anförde bl.a.
att riksdagen har formellt sett en obegränsad rätt när det gäller
detaljregleringen i samband med utgiftsbemyndigandena. Riksdagens beslut att
anvisa anslag (ändamål, anslagstyp och belopp) kan alltså kompletteras med
ytterligare villkor och med motivuttalanden som binder regeringens och
myndigheternas medelsanvändning. Enligt gällande rätt är riksdagen oförhindrad
att sätta vilka villkor den vill vid angivande av anslagsändamålen, under
förutsättning att villkoren står i organiskt samband med anslagsändamålet i
fråga och inte strider mot tidigare gjorda åtaganden. Sådana villkor kan
innebära precisering av mål, prioritering inom ett anslag, den regionala
fördelningen av medlen, organisering av verksamheten, viss typ av insatser elle
krav på återrapportering av resultat.
Konstitutionsutskottet vill därför understryka att införandet av budgetlagen
inte innebär någon begränsning i riksdagens möjligheter enligt RF att besluta o
ytterligare villkor för medelsanvisningen, utöver vad som framgår av budgetlage
och speciallagstiftningen inom respektive verksamhetsområde.
Det är således mycket långtgående och tydliga uttalanden från KU:s sida när de
gäller riksdagens finansmakt och möjligheterna att binda regeringen vid villkor
för hur medlen får användas. En förutsättning för att riksdagen skall kunna
följa upp medelsanvändningen är ju att regeringen tydligt anger vilka ändamål
som anslagen är tänkta att finansiera, så att riksdagen kan ta ställning till
förslaget. För att styrningen och uppföljningen av verksamheten från riksdagen
sida skall bli effektiv, måste regeringen lämna förslag till konkreta
uppföljningsbara mål för de olika verksamheterna - så att det blir meningsfull
att följa upp dem - samt redovisa resultat och effekter mer konkret än hittills
Om inte riksdagen ges reell möjlighet att ta en aktiv del i mål- och
resultatstyrningen finns det betydande risker för att omläggningen av
styrsystemet inte kommer att, som det var tänkt, innebära en starkare politisk
styrning utan tvärtom.
Utskottet har vid flera tillfällen ställt krav på ökad tydlighet i detta
hänseende. Försvarsutskottet framhöll i bet. 1994/95:FöU4 (s. 34-35) att en
grundläggande princip för statsmakternas förändrade styrning är att myndigheter
ges tydliga och uppföljningsbara mål så att verksamheten kan följas upp och
utvärderas av regeringen och riksdagen.
Utskottet framhöll att målbeskrivningar för Försvarsmaktens program måste
utvecklas ytterligare, så att ökade möjligheter ges för riksdagen att följa upp
och utvärdera verksamheten och härigenom kunna ta ställning till behovet av
eventuella omprioriteringar. Detta är nödvändigt för att mål- och
resultatstyrningen skall kunna förverkligas inom försvarets områden.
Utskottet påpekade i samband med sitt ställningstagande våren 1995 till
regeringens budgetförslag (bet. 1994/95:FöU4 s. 46) att det var angeläget att
söka besparingar i de två stora gemensamma programmen 13 och 14 - För
krigsorganisationens gemensamma resurser respektive För grundorganisationen
gemensamma resurser - samt att föra över resurser från dessa till de
krigsförbandsorienterade programmen.
Utskottet konstaterade hösten 1996 i bet. 1996/97:FöU1 (s. 154 - 155) att de
båda programmens sammanlagda andel av Försvarsmaktens anslag, som tidigare
uppgick till en fjärdedel, nu sjunkit till drygt 17 %. Detta är en betydande
förändring i rätt riktning, särskilt beträffande program 14. Utskottet anser
dock att verksamhetsbeskrivningarna för dessa båda program fortfarande är för
allmänt hållna.
Vid sin behandling (bet. 1996/97:FöU1) av budgetpropositionen för 1997 och
försvarsbeslutspropositionen framhöll utskottet att målstyrning förutsätter att
målen anges så att måluppfyllelsen kan mätas eller uppskattas. Detta torde
enligt utskottet inte vara möjligt med de av regeringen föreslagna ?övergripand
målen?. Utskottet kan inte heller se hur de i propositionen angivna
?övergripande målen? är relaterade till andra mål som gäller Försvarsmakten.
Utskottet förutsatte att regeringen i det fortsatta arbetet med att utveckla
målstyrningen inom totalförsvaret ser över målformuleringarna och också
samordnar begrepp m.m. för de skilda delarna inom totalförsvaret.
Försvarsmakten är en förhållandevis ny myndighet varför utskottet har viss
förståelse för att systemen för styrning och uppföljning av - och inom -
myndigheten inte fulländats. Både Försvarsmakten samt flera myndigheter inom de
civila försvaret - främst Överstyrelsen för civil beredskap - kommer därför att
behöva engageras djupt i utvecklingsarbetet.
Utskottet har emellertid vid upprepade tillfällen tagit upp behovet av att måle
och resultaten av verksamheten inom totalförsvaret formuleras på ett sådant
sätt, t. ex. i budgetpropositioner, att riksdagen ges förutsättningar att utöva
den i regeringsformen fastslagna finansmakten samt för att styra verksamhetens
inriktning och kontrollera resultatet och dess effekter.
Regeringen anger i proposition 1996/97:11 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2
att den har för avsikt att hålla riksdagen informerad om hur utvecklingen av
mål- och resultatstyrningen fortskrider.
Miljöpartiet de gröna framhåller i motion 1996/97:Fö42 (yrkande 13) bl.a. att
det skall vara riksdagen som definierar sin respektive regeringens roller när
det gäller att fördela ansvaret för styrning och uppföljning av försvaret.
Enligt vad utskottet inhämtat har Regeringskansliet inlett ett ambitiöst
upplagt arbete med att utveckla metoderna för att styra och följa upp
verksamheten bl. a. inom totalförsvaret. Det är angeläget att riksdagens och
regeringens respektive arbeten inom detta område samordnas.
Det finns naturligtvis olika förutsättningar för att utveckla en effektiv mål-
och resultatstyrning även inom utskottets ansvarsområde. Metodproblemen skall
inte underskattas. Utskottet kommer därför att med uppmärksamhet följa upp
vilka förbättringar som kommer att föreslås som resultat av det
utvecklingsarbete som nu pågår inom Regeringskansliet.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört förutsätter utskottet att regeringen
återkommer i budgetpropositionen 1998 med sådana förslag som ligger i linje med
vad utskottet nu uttalat. Förslagen i motion 1996/97:Fö42, yrkande 13 behöver
därför inte bifallas.
Styrning och uppföljning av verksamheten vid stödmyndigheter
Stödmyndigheterna är de myndigheter som arbetar utifrån uppdrag från främst
Försvarmakten - men även från andra myndigheter inom totalförsvaret - samt från
regeringen. Till denna kategori hör Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Flygtekniska försöksanstalten,
Totalförsvarets pliktverk samt Militärhögskolan. Verksamheten vid dessa
myndigheter är till största delen avgiftsfinansierad.
Gemensamt för myndigheterna är att de i stor utsträckning ger stöd till
Försvarsmakten. Tidigare var det riksdagen som anvisade medel till dem och dera
verksamhet. Riksdagen anvisar numera medel bl.a. över ramanslaget A 1.
Försvarsmakten för att denna skall kunna lämna uppdrag till stödmyndigheterna.
Besluten om inriktning och omfattning av stödmyndigheters verksamhet har sålede
flyttats från riksdagen till de som lämnar uppdrag till dessa.
För att öka riksdagens och regeringens direkta inflytande på dessa myndigheter
vill utskottet peka på möjligheten att, i högre grad än för närvarande, anvisa
medel över särskilda anslag på statsbudgeten, t.ex. för olika forsknings- och
utvecklingsinsatser, i stället för att dessa resurser kanaliseras via
beställarinstanserna.
Den finansiella styrningen och de nya reglerna har inneburit att myndigheterna
getts ökad ekonomisk frihet och större ansvar att disponera anvisade medel.
Samtidigt ställs större krav på att myndigheterna har en god och ändamålsenlig
redovisning och rapportering av resultatet.
Utskottet konstaterade hösten 1994 (bet. 1994/95:FöU4) att möjligheten till
insyn i verksamheten vid myndigheter som finansieras och får sina uppdrag av
huvudsakligen Försvarsmakten, i betydande grad har minskat jämfört med tidigare
ordning. Utskottet framhöll att redovisningen av verksamheten och den totala
finansieringen vid de intäktsfinansierade myndigheterna behövde förbättras.
Utskottet efterlyste en bättre överblick över respektive myndighets totala
verksamhet, resurser och finansiering under det aktuella budgetåret.
Utskottet anser fortfarande att riksdagen bör ställa högre krav på regeringen
i detta avseende än den redovisning som lämnades för dessa myndigheter i
budgetpropositionen 1997.
Utveckling och anskaffning av försvarsmateriel
Försvarsmaktens långsiktiga materielförsörjning utgör en viktig del av
försvarspolitiken. Ungefär hälften av Försvarsmaktens resurser disponeras för
utveckling och anskaffning av olika vapensystem m.m. Anskaffningen av
organisations- och effektbestämmande materiel får stor betydelse för
Försvarsmaktens operativa förmåga, dess ekonomi och organisation under mycket
lång tid. Anskaffningsbesluten medför ofta betydande försvarsindustriella
konsekvenser.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen under 1990-talet (senast i bet.
1994/95:FöU4) anfört att riksdagen vill ha ett inflytande när det gäller
anskaffning av viktigare materielobjekt. Tidigare anvisade riksdagen medel till
utveckling och anskaffning av försvarsmateriel över ett flertal anslag på
statsbudgeten. Numera ingår medlen till forskning, utveckling och anskaffning a
materiel i ramanslaget A 1. Försvarsmakten. Nu gällande ordning har inte medför
att riksdagens insyn och inflytande har förbättrats jämfört med tidigare.
Utskottet framhöll i samband med behandlingen av försvarsbeslutet 1996 (bet.
1996/97:FöU1) att de förbättringar avseende riksdagens insyn i och inflytande
över materielanskaffningsprocessen som utskottet under en serie år efterlyst,
inte hade kommit till stånd. Mot den bakgrunden aktualiserade utskottet frågan
om eventuellt andra sätt för riksdagen än de nu tillämpade, att få erforderlig
insyn i och inflytande över enskilda materielbeställningar. Utskottet anmälde d
att det avsåg att återkomma bl.a. i denna fråga i ett särskilt betänkande unde
våren 1997.
Miljöpartiet de gröna har såväl i motion 1996/97:Fö202 yrkande 6 som i motion
1996/97:Fi213 yrkande 18 framhållit betydelsen av en ökad insyn och ett större
inflytande från riksdagens sida över frågor som gäller utveckling och
anskaffning av försvarsmateriel. Enligt motionärerna bör riksdagen besluta om
sådana riktlinjer för regeringens redovisning.
Utskottet anser att regeringen - liksom hittills - bör besluta i alla löpande
frågor som berör teknik, industrisamarbete, tidsplaner m.m. men att riksdagen
skall ges ett inflytande i sådana principiella utvecklings- och
anskaffningsfrågor som får en betydande påverkan på Försvarsmaktens operativa
effekt och därmed dess säkerhets- eller försvarspolitiska betydelse.
Därför skall regeringen hålla riksdagen fortlöpande informerad om hur
viktigare materielbeställningar genomförs, samt redovisa hur skilda
materielbeställningar bidrar till att förverkliga riksdagens beslut och, i
förekommande fall, om väsentligare avsteg behöver göras från gällande
inriktning.
Därför skall enligt utskottets mening regeringen årligen i budgetpropositionen
redovisa för riksdagen alla viktigare utvecklings- och anskaffningsprojekt unde
det aktuella budgetåret och därvid också belysa dess bedömda kostnader,
konsekvenser för förbandens operativa effekt samt eventuella industriella
aspekter. Regeringen måste även redovisa vilka materielbeställningar som i
planeringsarbetet övervägts, men av prioriteringsskäl inte kan genomföras,
eftersom det kan medföra att viss försvarsförmåga - eller vissa typer av förban
- helt eller delvis kan upphöra.
Utskottet kan i anslutning till den lämnade redovisningen ta olika former av
initiativ, exempelvis att följa upp visst projekt genom en särskild
investeringsram eller investeringsplan, på det sätt som skett med JAS 39 Gripen
projektet. Om det av sekretesskäl är olämpligt att lämna erforderliga
upplysningar i budgetpropositionen bör ett sådant material i stället överlämnas
till riksdagens försvarsutskott.
Utskottet förutsätter även att regeringen - när den årligen hos riksdagen
begär en bemyndiganderam för beställningar - för utskottet redovisar dels vilka
bemyndiganden som avses användas för att beställa viktigare nya objekt, dels
vilka bemyndiganden som inom den totala bemyndiganderamen erfordras för att
fullfölja tidigare lagda beställningar. Detta gäller för såväl det militära som
civila försvarets beställningsbemyndiganden.
Mot bakgrund av vad utskottet nu uttalat om behovet av beslutsunderlag i dessa
frågor bör förslagen i motionerna 1996/97:Fö202 yrkande 6 och motion
1996/97:Fi213 yrkande 18 i huvudsak komma att tillgodoses och behöver därför
inte bifallas av riksdagen.
Organisationsbeslut
Det är viktigt att riksdagens, regeringens och Försvarsmaktens beslutsroller vi
struktur- och organisationsförändringar är tydliga. Utskottet erinrar om att
organisation och lokalisering av verksamheter t.ex. inom Försvarsmakten baserad
på riksdagsbeslut, endast kan ändras efter nya beslut av riksdagen. Genom
försvarsbeslutet 1996 har riksdagen (bet. 1996/97:FöU1) tagit ställning till de
organisationsstruktur som tills vidare skall gälla inom Försvars-
makten. Ändringar i den fastlagda organisationen skall sålunda godkännas av
riksdagen. Det innebär dock inte att detaljnivån för riksdagens
organisationsbeslut en gång för alla är given, utan utskottet kan komma att
förorda andra detaljeringsnivåer för riksdagens beslut i sådana ärenden.
Utskottet vill även ta upp frågan om parlamentarisk medverkan i
beslutsprocessen. Det är viktigt med en parlamentarisk beredning av underlaget.
För att säkerställa att sådan kommer till stånd kan en åtgärd vara att tillsätt
en parlamentarisk kommitté som t.ex. skedde inför 1982 års försvarsbeslut. Den
parlamentariska sammanvägningen kan även koncentreras till riksdagen, på sätt
som skedde inför 1996 års försvarsbeslut.
Utskottet understryker emellertid vikten av att en slutlig sammanvägning av
olika militära, regionala och arbetsmarknadsmässiga intressen kring
grundorganisationsförändringar äger rum i riksdagen.
Utskottet har tidigare anfört (bet. 1994/95:FöU4) att det bör vara regeringens
ansvar att genomföra en samhällsekonomisk kalkyl och ta fram ett sammanställt
underlag som kan presenteras för riksdagen. Utskottet betonade därvid att
materialet måste vara så genomarbetat att det tål en kritisk granskning.
Utskottet skall sålunda inte behöva överarbeta kalkylerna eller göra egna
sådana. I sammanhanget betonade utskottet att det är angeläget att lokala
företrädare blir delaktiga i arbetet med att ta fram beslutsunderlag för
förändringar i grundorganisationen. Grundorganisationsförändringar måste
förankras hos lokala parter.
Utskottet är väl medvetet om att organisationsutredningar medför stora
påfrestningar för de anställda - ofta för långt fler än de som slutligen kommer
att beröras. Detta är sannolikt ofrånkomligt eftersom utskottet anser att
organisationutredningar måste bedrivas öppet och ge tillfälle för såväl
anställda som andra instanser att lämna synpunkter på de olika alternativ som
övervägs.
För att riksdagen skall ges möjlighet till en samlad uppföljning och
utvärdering av de förändringar av Försvarsmaktens grundorganisation som
riksdagen beslutade om år 1996, förutsätter utskottet att regeringen återkommer
med redogörelser för det ekonomiska resultatet och andra effekter av beslutet.
Hur arbetsformerna inför grundorganisationsförändringar bör utvecklas i
framtiden får bli beroende av de erfarenheter som myndigheter, regeringen och
riksdagen kommer att göra vid uppföljningen och utvärderingen av det nyligen
fattade försvarsbeslutet.
Eftersom några stora strukturförändringar inte nu är aktuella inom försvarets
område behövs för närvarande inte något ytterligare uttalande i frågan från
riksdagens sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande den försvarspolitiska beslutsprocessen
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fö24, 1996/97:Fö38 yrkande 1,
1996/97:Fö42 yrkandena 13 och 37 och 1996/97:Fö201 yrkande 1,
res. 1 (m)
2. beträffande utveckling och anskaffning av försvarsmateriel
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fö202 yrkande 6 och 1996/97:Fi213
yrkande 18.
res. 2 (mp)
Utskottet hemställer att ärendet behandlas efter endast en bordläggning.
Stockholm den 4 mars 1997
På försvarsutskottets vägnar
Sven Lundberg
I beslutet har deltagit: Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Henrik
Landerholm (m), Ola Rask (s), Lennart Rohdin (fp), Birgitta Gidblom (s), Jan
Jennehag (v), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika Nordgren (mp), Åke
Carnerö (kd), Jörgen Persson (s), Rolf Gunnarsson (m), Erik Arthur Egervärn (c)
och Carl Fredrik Graf (m).
Reservationer
1. Den försvarspolitiska beslutsprocessen
Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf Gunnarsson och Carl Fredrik Graf (alla
m) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s. 5 börjar med
?Försvarsutskottet anser? och som på s. 6 slutar med ?år 1998.? bort ha följand
lydelse:
Försvarsutskottet anser att metoden att dela upp det långsiktiga
försvarsbeslutet i två skilda etapper har haft övervägande nackdelar jämfört me
tidigare ordning. Särskilt allvarligt är att den ekonomiska ramen fastlades av
riksdagen redan 1995 trots att kunskapen om beslutets konsekvenser vid detta
tillfälle var ytterst rudimentära.
Den påverkan av den säkerhetspolitiska analysen och värderingen av de
strategiska förhållandena i vår omvärld som Moderata Samlingspartiet efterlyser
i partimotion 1996/97:Fö201 inför de försvarspolitiska övervägandena anser
utskottet inte kunnat tillgodoses genom den av regeringen och
riksdagsmajoriteten valda beslutsordningen.
Genom att på detta sätt dela upp beslutet i två etapper har förvisso
myndigheternas förberedelsearbete underlättats. Antalet
planeringsförutsättningar och -antaganden har därmed kunnat begränsas. Samtidig
har på detta sätt myndigheterna givits ansvaret för inriktningen av försvaret -
inom given ekonomisk ram - på ett sätt som inte avsetts.
Riksdagen har sålunda berövats tillfälle till en mängd avvägningar som hade
varit möjliga om den ekonomiska ramen inte låsts. Enligt utskottets uppfattning
borde beslutet om de ekonomiska ramarna och konsekvenserna av detta fattats
samtidigt, något som också hade inneburit att man kunde ha undvikit den
osäkerhet och oro som stora delar av personalen nu onödigt drabbats av. På dett
sätt skulle riksdagen ha fått möjlighet att ta reellt ansvar för besluten.
Det har emellertid genom den valda beslutsordningen och beslutstidpunkten inte
varit möjligt för myndigheterna att ta fram ett tillräckligt underlag till
hösten 1996 t. ex. när det gäller försvarets skolverksamhet, underlag som rör
återtagning och anpassning, ledningssystemets utveckling och uppgifter och
utbildning av de av civila beredskapsstyrkor riksdagen olyckligtvis beslutat om
Det är enligt utskottets mening inte tillfredsställande.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande den försvarspolitiska beslutsprocessen
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Fö24, 1996/97:Fö38 yrkande 1 och
1996/97:Fö42 yrkandena 13 och 37 samt med bifall till motion 1996/97:Fö201
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Utveckling och anskaffning av försvarsmateriel
Annika Nordgren (mp) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s. 12 som börjar med ?Därför
skall regeringen? och som avslutas på s. 12 med ?till riksdagens
försvarsutskott.? bort ha följande lydelse:
Riksdagens inflytande och insyn över frågor som gäller utveckling och
anskaffning av försvarsmateriel måste enligt utskottets mening öka. Regeringen
bör fortlöpande återkomma till riksdagen med förslag till beslut rörande
materiel och utvecklingsarbete, så att riksdagen får en större möjlighet att
påverka pengarnas användning och ta ställning till om det över huvud taget är
rimligt att beställningen eller inköpet görs. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med ett förslag på reglering av när regeringen skall förankra beslut
om utveckling och beställning av materiel i riksdagen. Detta med syfte att säkr
riksdagens inflytande över materielbeställningar och utvecklingsarbeten. Det
räcker enligt utskottets mening inte med att riksdagen hålls informerad, t.ex.
genom redovisningar av viktigare utvecklings- och anskaffningsprojekt under de
aktuella budgetåret i budgetpropositionen. Utskottet måste få en reell och
fastlagd möjlighet att påverka innan beslut beträffande utveckling och
anskaffning tas.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande utveckling och anskaffning av försvarsmateriel
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Fö202 yrkande 6 och
1996/97:Fi213 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Styrning och uppföljning av totalförsvaret
Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf Gunnarsson och Carl Fredrik Graf (alla
m) anför:
Enligt vår mening är utskottets initiativ att samlat behandla frågorna kring
styrning och uppföljning av totalförsvaret vällovliga. Det är, som utskottet
påpekar, riksdagen som bör definiera sin respektive regeringens roll när det
gäller att fördela ansvaret för styrning och uppföljning av försvaret.
I detta arbete är föreliggande betänkande endast ett första steg. Ett
omfattande arbete återstår för att klargöra rollerna i den försvarspolitiska
beslutsprocessen. I vår reservation 1. Den försvarspolitiska beslutsprocessen
har vi framfört våra synpunkter på den beslutsmetodik regeringen valde inför
dubbelbesluten 1995 och 1996. Denna process hade enligt vår mening stora
brister.
Det allvarligaste är utan tvekan den begränsning av möjligheterna till
avvägning som den tidiga låsningen till ekonomisk ram innebär. Även andra frågo
bör analyseras i förberedelsearbetet inför nästa försvarsbeslut.
Huvudfrågan är vad de olika nivåerna riksdag, regering och myndigheter skall
fatta beslut om. Gränserna mellan de olika nivåerna måste tydliggöras. Samtidig
måste varje nivå ges ansvar för de beslut som fattas. I riksdagens fall - från
vilken all offentlig makt utgår - handlar det om att ta ansvar för fattade
beslut. I utskottets betänkande finns några problemområden, där utskottet
uttalar sig något motsägelsefullt. Avvägningen mellan inflytande och ansvar
måste utvecklas t.ex. i fråga om materielanskaffning.
Riksdagens beslut vad gäller frågorna kring Försvarsmaktens grundorganisation
bygger på det underlag som lämnats av regeringen. Valet av detaljnivå utgår frå
dessa förslag, men, som utskottet påpekar, är detta val av nivå inte en gång fö
alla givet. Det kan komma att ändras. Till detta resonemang bör föras
diskussionen om att tydligare skilja mellan ansvaret för produktion och för
avvägning. Att det senare ansvaret självfallet är riksdagens förtjänar att
påpekas.
Frågan om Försvarsmaktens programindelning kan inte ses isolerad. Den är
avgörande för möjligheterna att styra Försvarsmakten. I dagens program, som i
den allmänna debatten är direkt kopplade till krigsförbanden, redovisas endast
de årliga kostnaderna för en i huvudsak förrådsställd organisation. Följaktlige
är det omöjligt att mäta vare sig effektivitet eller produktivitet på grundval
av nuvarande programindelning.
Som utskottet påpekar bör den nuvarande indelningsgrunden omprövas för att man
dels skall kunna mäta produktivitet och effektivitet, dels på ett tydligare sät
klargöra det militära försvarets uppgifter och statsmakternas krav på såväl
avvägning som produktion.
Vad gäller riksdagens inflytande över de myndigheter som styrs främst via
uppdrag från Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) gjordes
ett vägval i samband med LEMO-reformen. Riksdagsmajoritetens beslut 1995 att vi
sidan av detta inte kanalisera medel till forskning via Nämnden för strategisk
försvarsforskning minskade emellertid möjligheterna att stödja forskning utöver
myndigheternas beställningar.
2. Den försvarspolitiska beslutsprocessen
Lennart Rohdin (fp) anför:
Folkpartiet liberalerna har i motion 1996/97:Fö38 riktat allvarlig kritik mot
genomförandet av beredningen inför försvarsbeslutet i december 1996. Det gäller
inte minst att frågor rörande försvarets skolverksamhet, dimensioneringen av
plikttjänstgöringen, försvarsmaterielfrågorna samt om lednings- och styrsystem
sköts framåt med inriktning på den aviserade kontrollstationen hösten 1998. Det
gäller också beredningsprocessen, som medförde onödiga påfrestningar för dem so
berördes av försvarsbeslutet. Vår kritik i dessa avseenden kvarstår. Dessa
frågor behandlades i samband med försvarsbeslutet den 13 december 1996.
I detta betänkande tar utskottet upp ett antal principiella frågor rörande
styrning och uppföljning framåt, vilka åtminstone i vissa delar kan förbättra
förutsättningarna inför de kommande besluten i anslutning till kontrollstatione
1998 men framför allt inför kommande försvarsbeslut. Redan inför
kontrollstationen 1998 kommer de säkerhetspolitiska övervägandena att kunna få
ökat genomslag på beslut avseende försvarets operativa förmåga och dess
prioriteringar. På samma sätt förbättras riksdagens inflytande över försvarets
materielanskaffning.
3. Arbete inför kommande försvarsbeslut
Annika Nordgren (mp) anför:
Enligt försvarsberedningens rapport Ds 1996:51 Omvärldsförändringar och svensk
säkerhetspolitik skall kommande kontrollstationer uppmärksamma ?de hot och
risker, s.k. lågnivåhot, som kan följa av till exempel sociala och ekonomiska
klyftor, inomstatliga konflikter, miljöförstöring och brist på naturresurser
samt det moderna komplexa samhällets sårbarhet?. Jag vill i det sammanhanget
uppmärksamma att den säkerhetspolitiska kontrollstationen, utöver den
parlamentariska delaktigheten, bör genomföras med stöd av kompetens från olika
samhällsområden, bl.a. av experter på miljö och sociala utvecklingstendenser
samt på informations- och ledningskrigföring. Kontrollstationen bör också ske i
samarbete med ÖCB.
När det gäller kommande överväganden av krigs- och fredsorganisationen bör man
utgå från noll, utan bindningar från nuvarande freds- och krigsorganisation
eller materielplaner. Med utgångspunkt i de analyser som den säkerhetspolitiska
kontrollstationen gör bör spel genomföras i Högkvarterets krigsspelscentrum där
man utgår från totalförsvarstänkandet och där man låter det militära försvarets
huvuduppgifter ligga till grund för de spel man genomför (t.ex. stöd till det
civila samället vid svåra påfrestningar). ÖCB måste inkluderas redan från börja
i arbetet inför nästa försvarsbeslut. Miljökriterier måste också få väga tungt
när det gäller lokaliseringsfrågor, både med tanke på miljön i dagsläget och på
att totalförsvaret har ett speciellt ansvar när det gäller miljöfrågor.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Bakgrund..............................................1
Motionerna............................................2
Utskottet.............................................3
Utgångspunkter 3
Den försvarspolitiska beslutsprocessen 4
Försvarets operativa förmåga och dess prioriteringar 6
Finansmakten, målstyrning och resultatuppföljning 8
Styrning och uppföljning av verksamheten vid stödmyndigheter 10
Utveckling och anskaffning av försvarsmateriel 11
Organisationsbeslut 12
Hemställan 13
Reservationer........................................14
Särskilda yttranden..................................15