1. DEN GLOBALA SÄKERHETEN
1.1 Det kalla krigets slut
Den internationella politiken efter det kalla krigets slut utmärks av såväl förändring som kontinuitet.
Till en del är de förändringar som har inträffat efter 1989 ett direkt resultat av att stormaktskonfrontationen har upphört. Detta årtal markerar i många avseenden ett tvärt brott i det globala systemets sätt att fungera. Inte minst gäller detta för Europa. Krafter vilka under efterkrigstiden var låsta har frigjorts eller fått ökat spelrum. Ideologiska motsättningar spelar även idag en stor roll liksom militära maktmedel, men nu mer på det regionala eller lokala planet. De politiska förutsättningarna för ett storkrig föreligger för närvarande inte i Europa.
Det internationella system som rådde under efterkrigstiden och fram till år 1989 var förhållandevis trögrörligt, särskilt i Europa. Hotet om ömsesidig utplåning verkade som en återhållande faktor i stormakternas uppträdande allmänt och mot varandra. Detta lade i sin tur en hämsko på hur långt regionala konflikter kunde eskalera, även om det i och för sig i många fall bidrog till att sådana konflikter överhuvudtaget uppstod.
Stormaktsmotsättningarna fungerade samtidigt som ett kitt och en mobiliseringsfaktor i den
Det kalla kriget ledde till höga rustningskostnader och betingade på andra sätt ett högt pris bland annat för de länder i östra Europa som mot sin vilja kom att ingå i den sovjetiska intressesfären. Eftersom balansen var dynamisk var den rådande ordningen inte heller helt stabil, inte minst som det kalla kriget hade såväl politiska och ekonomiska som militära dimensioner. Under åren
I andra avseenden pågår en omdaning vilken endast har begränsat samband med det kalla krigets upphörande, utan snarare härrör från gradvisa förändringar på global nivå. Det gäller trender som är transnationella i den meningen att de huvudsakligen försiggår vid sidan av de normala mellanstatliga förbindelserna. De verkar på längre sikt och förändrar successivt grunden för den globala säkerhetspolitiken. Till detta frågekomplex hör framförallt den fortgående globaliseringen på de ekonomiska, finansiella och teknologiska områdena. Dit hör även den demografiska utvecklingen, den fortgående miljöförstöringen liksom även de växande ekonomiska klyftorna mellan nord och syd, vilka i sig rymmer en särskild sprängkraft.
Dessa faktorer är ofta nära sammanlänkade med varandra. Befolkningsexplosionen i delar av världen ger i kombination med bristen på ekonomisk utveckling upphov till migrationstryck, politisk och social instabilitet, och påfrestningar på det ekologiska systemet. Detta skapar en ond cirkel som blir allt svårare att bryta. Miljöproblem uppstår även till följd av den fortlöpande industrialiseringen i stora delar av världen, inte minst i folkrika länder. Risken för rovdrift på
Dessa olika slag av förändringar står i ett nära samband med varandra. Sammantaget sett innebär de en klar scenförändring i den internationella politiken, som befinner sig i början av
en övergångsperiod. Däremot är det nu inte möjligt att dra några bestämda slutsatser om vilken form som kan komma att ersätta efterkrigstidens. Det kan inte tas för givet att världen rör sig mot en ny tydlig ordning med klara konturer. Perspektivet av ett storkrig framstår för närvarande som avlägset. Samtidigt karaktäriseras emellertid den globala miljön av en växande komplexitet och svårförutsägbarhet.
Världen präglas på en och samma gång av större integration och ömsesidigt beroende på de ekonomiska och teknologiska områdena, och av splittring i fråga om maktförhållanden. De institutioner vilka förväntas kanalisera staternas militära, ekonomiska och politiska makt och hantera motsättningar, är alltjämt ofullständigt utvecklade.
Den tidigare dominansen av supermakterna har tills vidare ersatts av ett läge med många inflytelserika aktörer. Bland dessa dominerar USA, men viktiga är också de europeiska stormakterna och EU som sådant, Ryssland, Japan samt Kina, liksom andra aktörer med regional räckvidd. USA:s maktbas är militär och ekonomisk, Rysslands militär, på kortare sikt koncentrerad till kärnvapnet, EU:s och Japans ekonomisk, och Kinas ekonomisk och militär, båda i vardande. Dagens läge kännetecknas bland annat av att de dominerande aktörerna är heterogena och långt ifrån jämbördiga. Deras räckvidd varierar mellan det regionala och globala. De inbördes styrkeförhållandena är dessutom stadda i förändring.
Det kalla krigets paradoxala kombination av politisk spänning och stabilitet har således ersatts av ett förhållandevis flytande och svårförutsägbart läge. Svårförutsägbarheten härrör framförallt från det faktum att stormaktsmotsättningarna såsom övergripande ram inte har ersatts av någon annan jämförbar princip.
Även om kriget inom västvärlden framstår som en föråldrad form för lösandet av politiska konflikter, går det därav inte att dra några slutsatser om konflikter i andra delar av världen, annat än att de sannolikt inte kommer att utvecklas till globala krig. Risken för såväl interna som regionala konflikter har ökat. Rwanda, Burundi, Somalia, Jugoslavien, Kaukasus samt Tjetjenien kan nämnas som exempel på sådana konflikter från senare tid.
Konflikten i det forna Jugoslavien har också visat att krig fortfarande kan bryta ut i Eu- ropa, och att det politiska våldet som metod inte har försvunnit.
Den jugoslaviska konflikten visar även att så länge stormakternas vitala intressen inte anses vara hotade, såsom i Gulfkriget, är steget långt till ett avgörande militärt ingripande.
Militär makt framstår som ett allt mindre användbart instrument i en stor uppsättning tänkbara konfliktsituationer, inte minst mellan utvecklade industrinationer. Den långtgående ekonomiska integrationen har resulterat i en sådan grad av ömsesidigt beroende att detta verkar återhållande vid motsättningar. Fem årtiondens erfarenhet av ett långtgående samarbete i västvärlden har satt djupa spår. EU kan i det sammanhanget tjäna som exempel på ett kvalitativt nytt inslag i den europeiska politiken. Ändå utgör detta ett i huvudsak mellanstatligt samarbete mellan suveräna stater.
Militär styrka utgör likväl ett medel för staters maktutövning. Också i den industrialiserade delen av världen kommer den att fortsätta att utgöra en yttersta försäkring mot möjliga hot. Samtidigt sker en snabb teknologisk utveckling vilken kan förväntas få genomslag på det militära området. Detta understryker att den militära styrkebalansen inte är statisk. Teknologiska genombrott kan förväntas få genomslag också på det militära området. Därmed kvarstår möjligheten att existerande styrkerelationer kullkastas på liknande sätt som skedde efter det andra världskriget med kärnvapnets uppkomst.
1.2 Global maktfördelning - utvecklingstendenser
Den globala maktfördelningen präglas av ett växande inslag av svårförutsägbarhet. USA innehar en nyckelroll för maktbalansen i såväl östra Asien som i Europa. Den amerikanska politi-
ken är även avgörande för fortsatt stabilitet i det internationella ekonomiska systemet. Frågetecken har dock uppstått vad beträffar USA:s framtida utrikespolitiska roll. USA kan sägas vara den enda kvarvarande supermakten, men gränserna för dess inflytande har blivit tydligare. USA visar tecken på att vända sig inåt. Landets engagemang i globala frågor kan på sikt bli mer selektivt och snävt intressebaserat.
Någon risk för amerikansk isolationism av klassiskt märke torde dock inte föreligga då de amerikanska intressena i stor sträckning är internationella till sin karaktär. USA har inte minst långtgående ekonomiska intressen i såväl Europa som Asien. Med Europa delar man en gemensam grund av värderingar. USA behöver också fortsättningsvis stabila allierade för att kunna hävda sina globala intressen. Ändå kan det faktum att USA idag saknar ett existentiellt hot inte undgå att få konsekvenser för dess internationella uppträdande. Ett första tecken på detta är den nya vikt som läggs vid ekonomiska och handelspolitiska frågor.
Samtidigt står Europa och EU inför mycket stora utmaningar. Historiska landvinningar har gjorts genom den europeiska integrationsprocessen under efterkrigstiden. Storkrig i Eu- ropa framstår idag som en omöjlighet. De resultat som har uppnåtts måste nu befästas och anpassas till nya säkerhetspolitiska förhållanden.
Nya maktförhållanden och säkerhetspolitiska förutsättningar i Europa tar sig uttryck i förändrade och utvidgade institutioner. I denna process kommer olika nationella intressen och prioriteringar till uttryck. Utvidgningen av kärninstitutionerna EU och NATO kommer att utsätta den europeiska sammanhållningen för påfrestningar. Det är en utmaning för EU att tillhandahålla den fasta struktur för Europa som krävs och samtidigt agera samfällt utåt för att säkra stabilitet och samarbete globalt.
Ryssland är såväl en europeisk som en asiatisk makt, om än dess befolkningsmässiga och industriella tonvikt ligger i de europeiska delarna. Ryssland är vidare till skillnad från Sovjetunionen en regional snarare än en global makt, om dess strategiska kärnvapeninnehav undantas.
Oavsett vilken riktning den ryska utvecklingen tar kommer Ryssland genom sin storlek och sin resursbas att förbli en säkerhetspolitisk faktor av stor betydelse i Europa, och då inte minst i Östersjöområdet. Ryssland kommer under lång tid att vara granne med instabila zoner i söder, vilket kan få vidare konsekvenser såväl internt som för utrikes- och säkerhetspolitiken i stort.
Området mellan Medelhavet, Svarta havet och Persiska viken är dels en skärningspunkt mellan olika kulturer, dels ett område med betydande militära resurser. Många års mellanstatliga konflikter och inbördeskrig gör området särskilt krisladdat.
Mellanöstern och arabvärlden kännetecknas av världens i särklass största oljetillgångar i kombination med instabila regimer, oaktat att framsteg på senare tid har gjorts i den israeliskpalestinska konflikten. När tillgången på olja i området efterhand nedgår kan en ny källa till konflikt uppstå. Europa är genom närheten till Nordafrika i särskilt hög grad beroende av utvecklingen där.
Asien präglas mot bakgrund av en snabb ekonomisk utveckling, framförallt i östra Asien, av stor osäkerhet om den framtida maktbalansen i regionen. En av de stora utestående frågorna gäller huruvida USA kommer att kunna och vilja fortsätta spela en balanserande roll. En annan central fråga är om Kinas styrketillväxt kommer att fortsätta, och, i så fall, till vad Kina kommer att använda sin växande styrka. Kina har betydelse inte bara för utvecklingen i Asien utan påverkar även rysk politik.
En tredje nyckelfråga i Asien rör Japans framtida vägval under olika scenarier, exempelvis om det amerikanska åtagandet försvagas och Kinas maktprojicering växer. Av relevans är vidare hur Japans framtida roll, militärt såväl som ekonomiskt, inom den västliga gruppen av stater kommer att påverkas av utvecklingen. Den koreanska frågan med det möjliga nordkore-
anska kärnvapeninnehavet lägger ytterligare en dimension till denna problematik. Indien framstår som en allt starkare aktör i Sydasien.
Afrika som helhet uppvisar en i mångt och mycket negativ utveckling med vissa positiva undantag. Sydafrikas grad av framgång i övergången från apartheid till full demokrati kommer att ha stor betydelse för den fortsatta utvecklingen i södra Afrika. Afrika är den kontinent vilken i minst utsträckning är integrerad i den internationella ekonomin, med allt vad detta innebär av brister i fråga om utvecklingsimpulser och teknologiöverföring. Den klyfta mellan fattiga och rika som finns kan lätt leda till inrikespolitiska motsättningar, stamrivalitet och vara en grogrund för extremistiska rörelser. Utöver de påfrestningar som detta kan leda till för den egna befolkningen skapas för omvärlden hot om storskalig migration, miljöförstöring, terrorism m.m.
1.3 FN:s utveckling - problem och möjligheter
Det kalla krigets slut har skapat nya möjligheter att utnyttja de globala och regionala institutionerna för att hantera och utjämna motsättningar samt få till stånd ökat samarbete. Förenta Nationerna (FN) innehar därvidlag en central roll. Utöver FN bör nämnas World Trade Organization (WTO dvs. f.d. GATT) och Group of Seven (G7). Därtill kommer en rad regionala sammanslutningar, såsom EU, OSSE, NATO, Asian Pacific Economic Cooperation (APEC), North American Free Trade Association (NAFTA), Organization of African Unitg (OAU) och Organization of American States (OAS), för att nämna några exempel.
FN står i centrum för förhoppningarna att förverkliga de ideal som kommer till uttryck i dess stadga.
Mycket återstår således innan idealen kan uppnås men FN har dock påtagligt utvecklat sin förmåga att ingripa i internationella krishärdar sedan det kalla krigets ständiga vetoblockeringar i säkerhetsrådet upphört. Säkerhetsrådet har också valt att tolka
Samarbetet inom FN:s ram kommer att ställas inför fortsatt svåra utmaningar under det kommande decenniet. På det fredsfrämjande området sammanhänger detta inte minst med en minskande amerikansk vilja att bidra till internationella insatser.
En central fråga i sammanhanget är i vilken grad medlemstaterna är beredda att ge FN det politiska mandat och de resurser som är nödvändiga för att långsiktigt ge världsorganisationen erforderlig auktoritet och förmåga. Den bristande betalningsdisciplinen hos ett antal medlemmar utgör ett stort hinder för FN:s möjligheter att agera.
Kommissionen för globalt samarbete, ledd av Ingvar Carlsson och Shridath Ramphal, har givit ett bidrag till förnyelsen av
tionell reaktion. Kommissionen har även lämnat andra förslag för en effektivisering av FN. På det administrativa planet saknar FN tillräckligt effektiva strukturer samt instrument
för konflikthantering och konfliktförebyggande åtgärder. Bristerna återfinns dels vad gäller stabsresurser för planering och operativ verksamhet, dels i arbetsfördelningen mellan FN och regionala organ. Bättre former för konsultationer mellan truppbidragare, säkerhetsrådet och sekretariat behövs också. För närvarande görs ansträngningar som på någon sikt kan komma att resultera i förbättringar inom dessa områden.
Starka krafter verkar för en utvidgning av säkerhetsrådet. Syftet med detta är att den faktiska maktfördelningen i det internationella samfundet bättre skall avspeglas, och att FN:s legitimitet därmed skall bli större. En ökning av antalet medlemmar i säkerhetsrådet, möjligen även med vetorätt, medför att arbetsformerna förändras. Den risk för att den ökade representativitet som eftersträvas i säkerhetsrådets sammansättning ytterligare begränsar handlingskraften och effektiviteten måste beaktas vid en utvidgning.
Samtidigt finns ett antal politiska begränsningar inbyggda i FN. Ett minimivillkor för att FN överhuvudtaget skall kunna agera är att stormakterna inte har motstridiga intressen. Vetoinstitutet i säkerhetsrådet har härvidlag ofta verkat förlamande på FN:s beslutsförmåga. Det utgör samtidigt en nödvändig garanti för stormakternas deltagande i säkerhetsrådet. Denna omständighet gör också att det främst är när stormakternas gemensamma intressen berörs som förutsättningarna skapas för FN att agera. FN:s möjligheter att tillvarata de mindre staternas vitala intressen sker härigenom ofta på stormakternas villkor, och begränsas av behovet av stormaktskonsensus.
Trots FN:s centrala betydelse saknar således världssamfundet förmåga att fullt ut uppfylla sina deklarerade målsättningar både vad gäller att förebygga konflikter och att ingripa vid flagranta brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. En överordnad global styrelse i det internationella samfundet med mandat och förmåga att beivra överträdelser av ett gemensamt regelverk ter sig avlägsen. Ett internationellt rättssystem finns, som ibland också kan backas upp av sanktioner mot dem som bryter mot rättsreglerna, men dessa sanktioner kräver speciella omständigheter för att kunna tillämpas. Det starka intresset av ett effektivt FN och andra multilaterala institutioner undanröjer inte behovet för enskilda länder att sörja för sitt eget försvar.
Att vägen till ett världssamfund är lång betyder inte att graden av samarbete i den internationella politiken spelar en underordnad roll. Det internationella samfundet har rört sig i denna riktning under de gångna femtio åren, oaktat det kalla kriget. Integrationsprocesserna på det ekonomiska fältet har tillsammans med omvälvningarna på kommunikationsområdet medfört växande samverkan. Denna utveckling kan förväntas fortsätta.
Optimismen om en ny världsordning byggd på gemensamma folkrättsliga principer har likväl ersatts av en växande insikt om komplexiteten och långsiktigheten i en sådan strävan. Det faktum att ett stort antal problem är av internationell karaktär, och att politiken i många avseenden alltjämt har en nationell ram, understryker detta.
2. EUROPEISK SÄKERHET
2.1 Europa efter det kalla kriget
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa är nära kopplad till den bredare globala bild som tecknats i det föregående. De europeiska staterna ingår i dag i ett nätverk av överlappande mellanstatliga organisationer, som påverkar staternas mest centrala funktioner, såsom handel, kapitalströmmar, informationsflöde och tillgång till teknologi. I en alltmer integrerad världs-
ekonomi avgörs Europas framtida roll ytterst av dess teknologiska och ekonomiska förmåga att hävda sig i en hårdnande internationell konkurrens.
Ur ett historiskt perspektiv har Europas roll på det globala planet minskat successivt. Nya aktörers, som Japan, staterna i Sydostasien och Kina, betydelse på den globala nivån ökar och dessa tilldrar sig nu ett allt större intresse, inte minst från amerikansk sida.
De optimistiska samarbetsvisioner som kom till uttryck i ESK:s Parisstadga 1990 har efterhand ersatts av en insikt om den mycket långa och svåra omställning som kommer att krävas, innan hoten mot en fortsatt demokratisk och fredlig utveckling i staterna i det tidigare kommunistiska Europa slutligt kommer att vara undanröjda. Utvecklingen i det forna Jugoslavien har demonstrerat det internationella systemets kvarstående svårigheter att gemensamt försvara FN:s och OSSE:s folkrättsligt förankrade regler för fredligt mellanstatligt umgänge och mänskliga rättigheter, om dessa kränks av hänsynslösa och militärt starka aktörer. Sammanfattningsvis har ofta stora svårigheter uppstått att mobilisera politisk vilja och tillräckliga resurser i situationer som inte omedelbart hotar gemensamma vitala intressen.
Europas ekonomiska och politiska kraftcentrum ligger i Västeuropa. De samlade europeiska strävandena bärs upp av den Europeiska unionen. Utvecklingen av samarbetet inom EU liksom de fortsatta relationerna mellan Europa och USA är de avgörande frågorna för den långsiktiga säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Samarbetet mellan de västeuropeiska stormakterna är av övergripande betydelse. Förändringar av EUs institutioner och beslutsprocess får stor betydelse för den fortsatta europeiska politiska integrationsprocessen.
Frågetecknen är därvid många och stora. Det är givetvis viktigt att inte äventyra den inre säkerhet och stabilitet som samarbetet inom EU ger sina medlemmar. I den nya situationen finns risker för en ökad renationalisering av staternas säkerhetspolitik. Skilda nationella intressen får större spelrum i ett läge när den tidigare dominerande motsättningen mellan maktblocken bortfallit. De enskilda staternas subregionala säkerhetspolitiska intressen kommer i stället i fokus. Tyskland koncentrerar sig på Central- och Östeuropa och får därmed en speciell relation till Ryssland. De sydeuropeiska
USA:s relativa globala maktposition reduceras efterhand och det tidigare starka säkerhetspolitiska engagemanget i Europa får allt större konkurrens av intressen på hemmaplan respektive i andra delar av världen. Den ekonomiska konkurrensen med Europa får också en mer framträdande del i de politiska relationerna.
I fokus för den säkerhetspolitiska uppmärksamheten står utvecklingen i centrala och östra Europa och de nya utmaningar för Europa som följt på det kalla krigets slut. Det handlar till att börja med om att successivt projicera säkerhet genom att integrera flertalet stater i Central- och Östeuropa i de västliga organisationerna. Utvidgningen måste därvid ske i former som både bevarar den inre sammanhållningen och kraften i samarbetet och också bidrar till en utveckling av samarbetet med dem som står utanför organisationerna. Den demokratiska reformprocessen är av central betydelse för den framtida europeiska säkerheten. Demokratin är alltjämt av ungt datum i Central- och Östeuropa och kan ännu inte ses som långsiktigt tryggad. Det går heller inte att negligera att ultranationalistiska, separatistiska och antidemokratiska krafter finns i hela Europa och att dessa i synnerhet i den radikala sociala omstöpning som pågår i stora delar av Central- och Östeuropa har betydande spelrum.
Den största långsiktiga osäkerheten gäller Ryssland och de båda andra större
särställning både i kraft av sin kärnvapenstrategiska potential och genom sin geopolitiska hemvist i både Europa och Asien. Utmaningen för Västeuropa är således att aktivt stödja en fortsatt demokratisk och ekonomisk reformprocess liksom att efterhand finna effektiva former för att utveckla det ekonomiska, politiska och säkerhetspolitiska samarbetet. Samtidigt undvika att ge Ryssland särskilda rättigheter i det ryska närområdet som inte rimmar med åtagandena inom FN och OSSE.
Det råder en bred enighet om att Ryssland inte under överskådlig tid kommer att kunna utgöra ett militärt hot mot hela Europa i den mening som gällde under det kalla kriget. Det ryska militära tillbakadragandet är nu avslutat vilket också innebär att den tidigare omedelbara kopplingen mellan rysk instabilitet och västra Europa har bortfallit. I centrala och östra Europa upplevs dock Rysslands instabilitet alltjämt vara av avgörande säkerhetspolitisk betydelse. De ryska kärnvapnen utgör vidare fortsatt potentiellt ett existentiellt hot.
Därutöver representerar instabiliteten i Ryssland ett hot som i varierande grad upptar de västeuropeiska staternas uppmärksamhet med hänsyn till deras geografiska belägenhet. För Tyskland har den ryska utvecklingen haft hög prioritet. För flertalet stater i västra Europa ter sig dock Ryssland i minskande grad som en betydelsefull ekonomisk och politisk aktör. Den ryska utvecklingens främsta betydelse för västra Europa är indirekt. Instabilitet i Ryssland smittar av sig på östra Europa, vilket i sin tur kan få konsekvenser för resten av Europa.
Den fortsatta hanteringen av nu frigjorda inre spänningar både i randområdena av det tidigare Sovjetunionen och i sydöstra Europa utgör ytterligare ett problemområde. Dessa spänningar utgår från historiska konflikter med etniska, nationalitetsmässiga eller religiösa förtecken. De senaste årens utveckling bär riklig vittnesbörd både om sprängkraften av dessa konflikter och om svårigheterna för utomstående parter att medverka till en fredlig lösning. Utmaningen för Europa ligger i att utveckla både förmågan att minska dagens spänningar och att hantera sådana konflikter som trots allt eskalerar till direkta krigshandlingar.
Till den europeiska säkerhetspolitiska agendan bör också föras den starka kopplingen mellan den inre ekonomiska och sociala utvecklingen i Europa respektive möjligheterna till en konsolidering samt utveckling av europeisk integration och säkerhetsgemenskap. Arbetslöshet, organiserad brottslighet och nya risker för svårartade inre sociala spänningar bl.a. som följd av de senaste decenniernas stora migrationsströmmar i Europa utgör även i de etablerade västeuropeiska demokratierna problem, som under ogynnsamma omständigheter kan underminera det demokratiska fundamentet.
De flesta länder har redan omdefinierat sin säkerhetspolitik i riktning mot ett vidgat säkerhetsbegrepp, där konfliktförebyggande samarbete och internationella insatser intar en framträdande plats.
2.2 Östperspektiv
2.2.1 Ryssland
Det ryska samhället genomgår för närvarande den mest genomgripande omdaningen sedan den ryska revolutionen. Förändringsprocessen sker i ett läge som politiskt, ekonomiskt, socialt och militärt karakteriseras av ett djupt svaghetstillstånd. Den labila situationen såväl inrikespolitiskt som i förhållande till många av Rysslands nya grannländer omöjliggör prognoser i egentlig mening av den säkerhetspolitiska utvecklingen framöver.
Den ryska ekonomin utgör den mest påtagliga gränssättande faktorn för den fortsatta utvecklingen. Omställningen från centralstyrd planekonomi till marknadsekonomi har åtföljts av ett drastiskt produktionsfall. Det tidiga sjuttiotalets bild av ett land med en
fungerande marknadsekonomiska systemet, liksom det materiella arvet har inneburit att man tills vidare behållit en oproportionerligt stor militär struktur. Det är dock möjligt att botten är nådd och att flera ekonomiska indikationer snart kommer att vara positiva.
Dagens ryska säkerhetspolitik har därmed helt andra ekonomiska förutsättningar än vad fallet var i f.d. Sovjetunionen. Även under mycket gynnsamma antaganden kommer det att dröja minst ett decennium innan man är tillbaka på en nivå som skulle motsvara Rysslands andel i det f.d. Sovjetunionen 1989. Den ekonomiska utvecklingen tyngs även av en omfattande miljöförstöring, försämrad folkhälsa, betydande kriminalitet och bristfällig lagstiftning samt av den politiska osäkerheten. Teknikgapet gentemot väst kommer att fortsätta att växa. Den
1995 års försvarsbudget representerar enligt ryska uppgifter cirka 20 % av statsutgifterna och representerar cirka fem procent av BNP. Detta motsvarar ungefär den nivå som bedöms möjlig utan att allvarligt hämma den långsiktiga tillväxten i rysk ekonomi. Nedgången i försvarsutgifterna har därmed varit långt större än fallet i ekonomin som helhet. Någon exakt bedömning av försvarsekonomins förändring är inte möjlig att göra. Bedömningen är dock att dagens ryska försvarssatsning inte överstiger 20% av den tidigare sovjetiska nivån i slutet av 1980- talet. Vissa uppgifter pekar så lågt som mot 10%.
Innebörden för den ryska krigsmakten är dramatisk och beskrivs närmare i avsnittet om den militärstrategiska utvecklingen. Den kan kanske lättast åskådliggöras genom konstaterandet att en långsiktig satsning motsvarande 5% av BNP i absoluta termer skulle motsvara Storbritanniens eller Frankrikes nivå. Detta ger en indikation om möjlig framtida omfattning och nödvändiga fortsatta reduktioner under de närmaste åren.
Den politiska utvecklingen präglas av oklara förhållanden i ett antal dimensioner.
Den grundläggande osäkerheten om en fortsatt demokratisk utveckling består. Maktfördelningen mellan lagstiftande och exekutiv makt är inte accepterad av alla politiska aktörer. Maktfördelningen mellan Moskva och regionerna förändras kontinuerligt. De konstitutionella spelreglerna är alltjämt oklara och osäkra. De riskerar att kringgås eller sättas ur spel såväl av olika grupperingar i Moskva som av regionala maktcentra.
Etablerade rättsprinciper saknas i stor utsträckning liksom en fungerande rättsövervakning. Detta innebär att det civila rättssamhälle som i väst utgör en både självklar och nödvändig förutsättning för samhällenas och marknadsekonomins funktion i stor utsträckning saknas i Ryssland, liksom i många andra f.d. kommuniststater.
Rysslands geografiska utsträckning är omtvistad. Från Japan i öster till Baltikum i väster finns stater med vilka gränser inte reglerats. Alla formellt ingående delar av Ryssland har heller inte accepterat det ryska federationsavtalet. Därtill kommer att ett antal regioner strävar efter att begränsa Moskvas makt, främst i ekonomiska termer. Trots att Ryssland med 80% etniska ryssar är mer homogent än vad det f.d. Sovjetunionen var förblir det en mångkulturell statsbildning, där demografiska tendenser pekar mot ökad instabilitet. Renodlad separatism förekommer såsom nu senast i Tjetjenien.
Bedömningsgrunderna för den fortsatta politiska utvecklingen är således mycket osäkra. De möjliga utvecklingsvägarna spänner från en fortsatt förstärkning av redan befintliga auktoritära tendenser via ekonomiskt och politiskt sönderfall i mer eller mindre våldsamma former till successiv konsolidering av reformprocessen.
Flertalet bedömningar i dag förutser en långsiktig utveckling innebärande en långsam konsolidering i antingen demokratisk eller auktoritär riktning. En temporär recentralisering av ekonomin i samband med en återgång till auktoritärt styre kan inte uteslutas. På samma sätt som en gång den sovjetiska ekonomin kollapsade, torde dock en recentraliserad ekonomi på sikt leda till en nedåtgående spiral med förnyat sönderfall.
Kaliningradområdet, vilket efter andra världskriget kom att tillhöra dåvarande Sovjetu-
nionen, är starkt beroende av ett gott förhållande till främst Litauen och Vitryssland för att möjliggöra transitförbindelse landvägen med själva Ryssland. Man är annars hänvisad till sjö- och luftförbindelser för områdets försörjning och övriga kontakter. Under hela efterkrigstiden har Kaliningrads oblast varit starkt militariserad och det är osäkert vilken roll området kommer att spela i framtiden. Den militärstrategiska betydelsen talar för en fortsatt hög militär närvaro, men samtidigt finns signaler som pekar mot att man istället kommer att söka utnyttja oblasten som ekonomisk frizon. En förutsättning för att området skall kunna spela en ekonomisk roll av betydelse är dock bland annat att en omfattande upprustning av den nedgångna infrastrukturen genomförs, vilket är kostsamt och tidskrävande.
Den ryska utrikespolitiken har hittills till stor del kännetecknats av den extrema svaghet som präglat Ryssland efter Sovjetunionens sönderfall. En mer självsäker politik av traditionell stormaktskaraktär baserad på ryska nationella intressen har dock börjat framträda. Denna indikerar troligen ett framtida normaltillstånd, dock med de ekonomiska begränsningar som angetts tidigare.
Utgångspunkten för rysk säkerhetspolitik är att Ryssland är en eurasiatisk stormakt med säkerhetsintressen i hela sitt närområde. Därtill kommer en särställning i den globala säkerhetspolitiken grundad på kärnvapenpariteten med USA. Mot denna bakgrund prioriteras de utrikespolitiska förbindelserna med USA samt relationerna med de f.d sovjetrepubliker som ingår i Oberoende Staters Samvälde (OSS).
En någorlunda god relation med väst utgör en förutsättning för finansiellt stöd samt tillgång till högteknologi. På det globala planet finns idag få konfliktytor med USA eftersom Ryssland nu har avvecklat praktiskt taget alla globala engagemang, men friktionerna kan inte desto mindre väntas öka.
Ett centralt ryskt intresse är att undvika att hamna utanför en utvidgad europeisk gemenskap. Man önskar vidmakthålla förutsättningar för ett direkt inflytande på den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Ryssland har hittills motsatt sig en utvidgning av NATO. Motivet kan snarare vara att man därigenom fruktar fortsatt egen isolering än fruktan för att NATO skulle utvecklas till ett militärt hot mot Ryssland. Förhandlingstaktiska skäl kan också spela in. Samtidigt välkomnas i allmänhet fortsatt
Vägen till fortsatt ryskt inflytande på europeisk säkerhetspolitik synes i dag gå via OSSE respektive en direkt relation mellan NATO och Ryssland. Rysslands möjligheter till långsiktigt inflytande i omvärlden begränsas i dag främst av den inrikespolitiska situationen i landet.. En fortsatt demokratisk utveckling måste betraktas som en förutsättning för en utvecklad samarbetsrelation med västvärlden. Även vid en successiv konsolidering av reformprocessen kvarstår dock omfattande intresseskillnader som kan försvåra en förtroendefull och djupgående relation till det övriga Europa.
När den ryska statsledningen med annat än accepterade folkrättsliga medel söker att tillgodose nationella intressen inom det egna landet eller i närområdet belastas relationerna till västvärlden.
Oberoende Staters Samvälde, OSS, tillkom 1991 i samband med Sovjetunionens upphörande och omfattade inledningsvis Ryssland, Vitryssland och Ukraina. OSS har efterhand utökats till att omfatta alla de forna sovjetrepublikerna utom de baltiska staterna. Samarbete mellan medlemmarna regleras i mellanstatliga avtal som varierar till innehåll. En parlamentarisk församling med säte i S:t Petersburg har en rådgivande och samordnande roll.
OSS är viktigt för Ryssland såväl för att hävda inflytande allmänt som av ekonomiska skäl. Banden till de forna sovjetrepublikerna har även en betydande inrikespolitisk spräng-
kraft. För övriga
Militärt görs försök att återskapa de system för luftförsvar, strategisk förvarning och gränsskydd som existerade inom Sovjetunionen. Den ryska krigsmakten har av både strategiska och ekonomiska skäl behållit baser och viss militär infrastruktur i de flesta
Ukraina utgör, trots sin motsträvighet i integrationsfrågor, i ryska ögon tillsammans med Vitryssland, OSS kärna. Att inte ”förlora” Ukraina har högsta prioritet i den ryska utrikespolitiken. Omvänt är Ukrainas ekonomiska beroende av Ryssland så stort att båda sidor gör stora ansträngningar för att eliminera de betydande konfliktkällorna.
Den stora utmaningen att finna en europeisk roll för Ryssland, vilken kan accepteras både av Ryssland och av dess omgivning, består således. Rysslands ställning avgörs i ett samspel mellan den interna utvecklingen och omvärldens agerande. En särskilt viktig dimension är den ryska rollen i de europeiska säkerhetsstrukturerna. Ett Ryssland som i säkerhetspolitisk mening isolerar sig självt eller isoleras av omvärlden skulle innebära en kontinuerlig påfrestning på europeisk säkerhets- och försvarspolitik.
Ett isolerat Ryssland skulle allvarligt försvåra möjligheterna att skapa långsiktig säkerhetspolitisk stabilitet i Europa och i synnerhet i det nordiska området. Ryssland har idag inga geografiska beröringspunkter med Central- och Västeuropa, bortsett från det begränsade Kaliningradområdet. Rysslands militärstrategiska intressen i förhållandet till väst är i inte obetydlig utsträckning fokuserade på det nordiska området.
Om Ryssland isoleras kan de säkerhets- och försvarspolitiska påfrestningarna i dess närområde bli betydande redan på grund av Rysslands storlek, militära potential och arv
Om samarbete i organisationer som OSSE och FN försämras, skulle en dialog med landet ytterligare försvåras. Det finns risk för att säkerheten i det nordeuropeiska området i en sådan situation skulle komma in i en säkerhetspolitisk gråzon, där potentiella konfliktämnen - till exempel de ryska minoriteterna i Estland och Lettland och olika upplevda militära skyddsintressen - kan bli svårhanterliga till följd av bristande dialog och förståelse för varandras avsikter.
De så kallade lågnivåhoten, till exempel kriminalitet och miljöförstöring, blir därtill mycket svåra att hantera utan aktiv rysk medverkan. Dessa problem torde också i sig själva förstärkas, om Ryssland inte aktivt deltar i europeiskt samarbete.
De övriga
2.2.2Ukraina och Vitryssland
Den vitryska och ukrainska situationen kan på vissa områden jämföras. I Vitrysslands fall är dock statsbildningen svagare och tydliga tecken på en reintegrering med Ryssland finns, varför på sikt en försvarsunion eller till och med ett formellt samgående inte kan uteslutas. En sådan utveckling får viktiga säkerhetspolitiska konsekvenser, eftersom Rysslands möjligheter att mer direkt påverka utvecklingen i Centraleuropa och Baltikum skulle förbättras.
Vitryssland har aldrig tidigare i historien existerat som en självständig statsbildning. Nationalkänslan är klent utvecklad och samhällsbyggandet trevar sig fram. Inom utrikespolitiken har neutralitet identifierats som långsiktig viljeinriktning. En strävan efter kärnvapenfrihet har manifesterats genom avtal med Ryssland om tillbakadragande av kärnvapenstyrkorna samt undertecknande av Lissabonprotokollet. Full kärnvapenfrihet, dvs. även ifrån ryska vapen, skall ha uppnåtts senast 1999. Ansatser till ekonomiska reformer har gjorts, men beroendet av Ryssland är så omfattande att utgången väsentligen blir ett resultat av den politik som bedrivs i Moskva, snarare än i Minsk. Landet kommer under överskådlig tid att förbli starkt beroende av Ryssland.
Självständigheten efter Sovjetunionens sönderfall har varit en smärtsam och komplicerad process även för Ukraina. Historiskt har Ukraina och Ryssland varit förenade i över 350 år och de kulturella, etniska och ekonomiska banden är starka. Ukraina svarade för omkring en sjättedel av Sovjetunionens BNP. Nästan var fjärde invånare i Ukraina är etnisk ryss.
Ukraina är både vad gäller storlek, resurser och nationell vilja till självständighet en starkare statsbildning än Vitryssland. Avsevärda militära och strategiska resurser tillföll landet. Ukraina är också tillsvidare de facto en kärnvapenstat. I omvärldens ögon ses ett självständigt och starkt, men inte
Efter självständigheten har förhållandet mellan Ukraina och Ryssland präglats av misstro, spänningar och motsättningar. De områden som särskilt utmärker sig är det ukrainska kärnvapeninnehavet, Krims ställning, uppdelningen av Svartahavsmarinen samt ryska anspråk på basrättigheter i Sevastopol. För många ryssar är det svårt att acceptera den ukrainska statsbildningen. Vid sidan av förhållandet till USA är Ukraina Rysslands viktigaste utrikespolitiska intresse. För Ukraina är förhållandet till Ryssland den i särklass viktigaste utrikespolitiska dimensionen.
Ekonomiska och politiska reformer har hittills haft en andrahandsroll till förmån för skapandet av en nation och uppbyggandet av utrikespolitisk självständighet gentemot Moskva. Paradoxalt nog var en av de starkaste drivkrafterna bakom Ukrainas självständighet hoppet om ekonomiska framsteg genom en frikoppling från dåvarande Sovjetunionen. Den nationella rörelsen är främst koncentrerad till landets västra delar, där befolkningen är etniskt homogen. Liksom för Vitryssland sätter det ekonomiska beroendet av Ryssland gränser för Ukrainas reella handlingsfrihet. Möjligheterna att frigöra sig från detta beroende bestäms främst av framgångarna i det ekonomiska reformarbetet. Hittills har föga skett, men en mer kraftfull reformpolitik kan vara på väg. Samtidigt är den långsiktiga ekonomiska utvecklingen inte betjänt av att man klipper av banden med Ryssland. Därtill är de bägge ekonomierna alltför sammanflätade. Hur länge rådande förfall med hyperinflation, valutakollaps och omfattande produktionsbortfall kan pågå är en öppen fråga.
Det största hotet mot landet betingas således av tillståndet i den egna ekonomin. Uteblivna ekonomiska reformer torde innebära att Ukraina successivt glider in i en stark beroendeställning till Ryssland. Ju sämre ekonomi desto större torde dessutom förutsättningarna vara för separatistiska strömningar i de kraftigt ryskdominerade områdena i öster och på Krim.
Ukraina. Ukraina undertecknade i maj 1992 Lissabonprotokollet där man utfäste sig att iaktta de förpliktelser som det f.d. Sovjetunionen hade med anledning av START 1- avtalet och att ansluta sig till
2.2.3Central- och Östeuropa
Vid Warszawapaktens upplösning och de centraleuropeiska ländernas omvandling till reellt självständiga stater stod man inför likartade problem och ambitioner - övergång till marknadsekonomi och demokrati. Beroende på skilda grundförutsättningar, graden av demokratisering och val av ekonomisk strategi har länderna idag kommit olika långt på väg. För vissa länder har strävandena mot marknadsekonomi och demokrati varit framgångsrika. De s.k. Visegradstaterna, Polen, Tjeckiska republiken, Slovakien och Ungern, intar en tätposition härvidlag. I andra länder har färdriktningen däremot varit mera osäker.
Polen är den största av Visegradstaterna och är dessutom en av de största staterna i Östersjöområdet med cirka 38 miljoner invånare. Dess geografiska position innebär att man ligger mellan två starka strategiska kraftfält, nämligen det tyska och det ryska. Det viktigaste utrikespolitiska målet, och medlet att hantera dessa kraftfält, är full ekonomisk och militär integration med Väst i vid mening. Detta innebär en önskan om medlemskap i alla de europeiska strukturerna såsom EU, VEU och NATO, liksom aktivt deltagande i PFF. Därutöver eftersträvar man mycket aktiva bilaterala relationer med främst
Den viktigaste bilaterala partnern för Polen är Tyskland. Förhållandet har, trots den historiska belastningen, de senaste åren varit gott och det finns skäl att anta att närmandet kommer att fortsätta då Tyskland har profilerat sig som en starkt pådrivande kraft för de västliga strukturernas engagemang i
Vad gäller relationerna till Ryssland är de flesta av stötestenarna, främst den tidigare ryska truppnärvaron, undanröjda. Polen känner dock oro inför risken för framtida ryska återfall i aggressivt stormaktsbeteende. Reaktionen mot det ryska agerandet i Tjetjenien har varit stark. Det ryska motståndet mot en östlig
Polens enda gräns med Ryssland är numera gränsen mot Kaliningrad och man har på polsk sida intresse av fortsatt vitrysk självständighet som en slags säkerhetspolitisk buffert. Man ser därför med oro på närmandet mellan Vitryssland och Ryssland, och härvid inte minst på den nyligen träffade överenskommelsen om gemensam
I övriga Central - och Östeuropa möter vi nu en heterogen skara länder med ibland svåröverskådliga inrikespolitiska processer. Utvecklingen präglas i flera av länderna av svaga partistrukturer och polarisering samt en dragkamp mellan regering, parlament och president. Ett annat inslag har varit uppgörelsen med det förflutna där personangrepp och beskyllningar om samröre med den tidigare kommunistregimen varit vanliga. Etniska och sociala motsättningar bidrar till in- och utrikespolitisk oro. I många fall har reformpolitikens legitimitet urgröpts och politikerförakt uppstått.
Före detta kommunistpartier har efter en tid i kylan och en metamorfos till socialdemokratiskt inriktade partier återfått betydande politisk styrka. Detta har dock inte medfört att färdriktningen mot marknadsekonomi och demokrati brutits. Det har närmast rört sig om tempoväxlingar. I Visegradstaternas fall talar det mesta för en långsiktigt positiv utveckling, där
De central- och östeuropeiska ländernas militärstrategiska situation präglas av deras läge
mellan Tyskland och Ryssland. Lokala konflikter i det centraleuropeiska instabilitetsbältet har historiskt tjänat som katalysatorer för rivaliteten mellan de båda länderna. Regionen innehåller ett antal akuta och latenta säkerhetshot, främst till följd av minoritetsproblem.
Djupt märkta av sin historiska erfarenhet eftersträvar nu samtliga länder i regionen integration i de västliga samarbetsstrukturerna, politiskt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. För de centraleuropeiska länderna handlar det bl.a. om att otvetydigt hamna väster om den nya
2.2.4 Balkan
I f.d. Jugoslavien pågår den mest omfattande och allvarliga konflikt som Europa upplevt sedan det andra världskriget. Det är en konflikt där befolkningsgrupper med olika etnisk tillhörighet och olika religion ställs mot varandra. Det öppna krig som tidvis blossar upp utgör inget högteknologiskt krig utan ett krig, där i synnerhet civilbefolkningen blir lidande. Militära styrkor och milis från många olika parter söker befästa och utvidga sina respektive gruppers områden och fördriver och terroriserar andra etniska grupper än den egna. Därmed tenderar allt djupare hat att skapas mellan grupperna. Den oförsonliga och grymma etniska rensningen utgör ett gravt brott mot
Den konflikt som råder på Balkan utgör ett av åtskilliga exempel på den typ av motsättningar som kommit till ytan efter det kalla krigets slut och som trappats upp till direkta krigshandlingar. Det handlar inte längre om mellanstatliga konflikter utan om konflikter mellan grupper där de etniska och religiösa band är viktigare än statens sammanhållning och där någon kommunistisk diktatur inte längre kan förtrycka de olika gruppernas intressen.
Följderna av konflikter såsom den i f.d. Jugoslavien kan bli mycket omfattande framför allt för befolkningen i de direkt drabbade områdena. Men även omvärlden drabbas genom stora flyktingströmmar, spridning av den brottslighet och terrorism som konflikterna föder, samt störningar i försörjning och handel, m.m. Faran för att de direkta konflikterna får ytterligare geografisk spridning skall heller inte underskattas .
Efter knappt fyra års krig i f.d. Jugoslavien torde det stå klart att stormakterna inte är beredda att ingripa militärt i konflikten. Det är också mycket tveksamt om någon militär lösning skulle stå att finna. I stället har de omfattande internationella ansträngningarna koncentrerats på att geografiskt begränsa kriget, att försörja civilbefolkningen och att försöka nå en fredslösning genom förhandlingar. En ledande princip i fredsprocessen har varit att upprätthålla respekten för de nya stater som erkänts på f.d. Jugoslaviens territorium. Det internationella samfundets oförmåga och ovilja att sätta press på de inblandade parterna gör dock att fredsprocessen drabbas av ideliga bakslag.
FN har trots halvhjärtad acceptans från berörda länder förmått ingripa och har med all sannolikhet bidragit till att förhindra en ytterligare upptrappning av kriget. Avsevärda insatser har också gjorts för att bidra till befolkningens överlevnad och försörjning. FN har dock inte lyckats med den grundläggande uppgiften att skapa förutsättningar för en varaktig fred i området.
En spridning av konflikten kan inte uteslutas. Det är värt att framhålla faran för ett nytt kroatiskt - serbiskt krig, att de etniska spänningarna i Makedonien övergår i väpnade motsättningar och att kriget i
Den jugoslaviska krisen har djupa historiska rötter. I den pågående konflikten är det emel-
lertid den serbiska nationalismen som är den drivande kraften och har utlöst kriget.
En lösning av Jugoslavienkonflikten måste bygga på att samarbetet mellan folken och staterna återupprättas. Detta torde kräva en accept och tolerans av det mångkulturella samhället som är regionens kännetecken. Etniska stater, exempelvis ”Storserbien”, skulle permanenta motsättningarna och leva i ständig konflikt med omvärlden. Indirekt skulle en sådan utveckling också innebära att omvärlden tvingas acceptera att militärt våld får utnyttjas för att vidga staters territorium.
2.3 Västperspektiv
2.3.1 Inledning
De frågor som dominerar den västeuropeiska säkerhetspolitiska agendan är för närvarande
-utvidgningen av NATO och EU,
-den framtida relationen till Ryssland,
-EU:s framtida utveckling, och härvid främst regeringskonferensen 1996,
-den framtida rollfördelningen mellan, och nya uppgifter för, NATO, VEU och OSSE.
Oavsett på vilken fråga man fokuserar uppmärksamheten utgör den framtida säkerhetspolitiska relationen mellan USA och Europa respektive samarbetet inom en efterhand utvidgad västeuropeisk samarbetskrets de fundamentala elementen.
De europeiska staternas önskemål om en fortsatt central amerikansk roll i europeisk säkerhetspolitik är i dag tydligt uttalade från alla håll. Härtill finns flera sammanfallande motiv. Det sovjetiska hotet är ur västeuropeiskt perspektiv borta, men har avlösts av ett brett spektrum av risker och utmaningar mot stabilitet och fred. Både resursmässigt och sannolikt också politiskt kommer de europeiska staterna under lång tid att vara beroende av amerikanskt engagemang. Därtill kommer behovet av att hantera de inre obalanser som blivit en följd av att Tysklands relativa styrka ökat sedan återföreningen.
Ryssland utgör under överskådlig tid inget militärt hot mot västra Europa. Ekonomiskt är Rysslands direkta betydelse liten. I ett längre perspektiv öppnar Rysslands resursrikedom och stora behov av västeuropeiska investeringar för ett omfattande ekonomiskt samarbete. Under de närmaste åren ligger Rysslands främsta betydelse för västra Europa dels i kvardröjande ekonomiska band till östra Europa dels i möjligheterna att påverka stabiliteten i gränszonen mot västra Europa. Förbindelsen med Ryssland kommer under de närmaste åren att domineras av en strävan att bidra till Rysslands långsiktiga reformering. Det finns en stark vilja att förhindra en rysk isolering.
Västeuropa kommer med all sannolikhet att under avsevärd tid genomgå genomgripande säkerhetspolitiska omstruktureringar. De olika aktörerna söker nya mönster, alternativ och roller i en dynamisk process. Detta kommer att sätta gränser för den säkerhetspolitiska och militära handlingskraften.
De nationella drivkrafterna och intressena spelar en avgörande roll för den långsiktiga utvecklingen. Huvudaktörerna i det västliga säkerhetssamarbetet är idag USA och Tyskland. På den europeiska scenen vid sidan av Tyskland är Frankrike och Storbritannien alltjämt de två nyckelaktörerna. Detta innebär inte att övriga stater bedöms sakna inflytande. Konkurrensen från de två större sydeuropeiska
De sydeuropeiska staternas perspektiv är delvis annorlunda än övriga Europas. Närheten till Nordafrika och Mellanöstern innebär att de på ett mer direkt sätt är utsatta för det demografiska tryck och den politiska instabilitet som präglar detta område.
För de nordeuropeiska staterna intar Ryssland på motsvarande sätt en dominerande roll för de säkerhetspolitiska prioriteringarna både på kort och lång sikt.
2.3.2Det amerikanska engagemanget i Europa
För Förenta Staterna har det kalla krigets slut inneburit en radikalt förbättrad strategisk situation. USA är nu obestritt den militärt och politiskt dominerande makten. Det tidigare sovjetiska hotet är borta och något nytt militärt hot mot USA:s mest vitala intressen finns inte inom synhåll. De ryska kärnvapnen kvarstår dock som ett yttersta hot mot USA:s existens. Hoten mot USA:s supermaktsposition är idag framför allt av ekonomisk och teknologisk karaktär. Ett antal förändringar av USA:s strategiska prioriteringar kan nu klart urskiljas.
Sovjetunionens kollaps innebär att huvudskälet till den massiva amerikanska militära närvaron i Europa bortfallit. Förhållandet till Ryssland kommer troligen att innehålla element av både samarbete och konfrontation. USA och Ryssland utgör potentiella strategiska motståndare endast vad gäller kärnvapnen. Detta faktum talar för ett vidmakthållet amerikanskt strategiskt intresse för området i anslutning till Kolahalvön - om än på lägre nivå än under det kalla kriget.
Inslagen av samarbete i den strategiska relationen mellan USA och Ryssland framstår dock som mycket starka. De omfattar bland annat det gemensamma intresset av att förhindra spridningen av massförstörelsevapen och av gemensam hantering av regionala konflikter.
Inrikespolitiska behov ges nu högre prioritet än tidigare. Försvarsutgifterna har sedan toppnivån under mitten av
USA kommer under överskådlig tid att förbli den militärt mäktigaste nationen. Denna unika position kan emellertid komma att devalveras. Regionala stormakter med betydande ekonomisk och militär styrka, i första hand Kina och Japan, kan på andra sidan sekelskiftet inta en mer framträdande internationell position. USAs egen långsiktiga utveckling är heller inte entydigt positiv.
Det kalla krigets slut har lett till ökat amerikanskt ifrågasättande av det omfattande engagemanget i Europa. Samtidigt undergår USA:s militära styrkor även i övrigt en stor reduktion vilket bidrar till en ökad press på att de kvarvarande styrkorna i Europa skall kunna utnyttjas på olika håll i världen. De senaste årens många lokala konflikter i olika delar av världen har ökat efterfrågan på amerikanska insatser.
USA har trots allt markerat ett starkt intresse av att utöva ett samlande inflytande på europeisk politik. Motiven torde vara såväl historiska som ekonomiska och strategiska. Vid sidan av de omfattande bilaterala förbindelserna med flertalet europeiska stater utgör NATO därvid huvudinstrumentet för amerikanskt inflytande på europeisk politik. Principiellt förefaller det sannolikt att USA:s engagemang i Europa består relativt oförändrat under de närmaste åren. Problemen är i första hand långsiktiga. Minskningarna av det amerikanska försvarets storlek och betoningen på uppgifter utanför Europa kommer med nödvändighet att ställa USA inför svåra val.
Ett par förutsättningar för en bibehållen strategisk transatlantisk samarbetsrelation av
dagens karaktär kan identifieras. Från amerikansk synpunkt måste, dels de amerikanska styrkornas närvaro i Europa kunna motiveras med uppgifter som är relaterade till USA:s strategiska behov också utanför
2.3.3Tyskland, Storbritannien och Frankrike
Den tyska säkerhetspolitiken under efterkrigstiden har varit mycket framgångsrik. Från att ha varit fullständigt krossat militärt och ekonomiskt har Tyskland på fyrtio år återtagit positionen som Europas ekonomiskt starkaste stat och återfått sin fulla suveränitet. Främmande trupp finns numera bara på tysk mark med tyskt godkännande. Därmed har Tyskland för första gången sedan andra världskriget möjlighet att utveckla en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik som sätter de egna intressena i centrum.
Det återförenade Tyskland omges enbart av stater med vilka man har utpräglat goda relationer och man har ingen direkt gräns till Ryssland. Landet åtnjuter en betydligt ökad relativ vikt i Europa. Militärt är Tyskland på det konventionella området den klart starkaste staten på kontinenten.
Tyskland är således i dag den stat i Europa som har det mest avgörande inflytandet på det framtida säkerhetssamarbetet. Detta är naturligtvis inte liktydigt med att Tyskland kan glömma de restriktioner som betingas av historiskt arv och geografiskt läge. Alltjämt finns vissa viktiga begränsningar i Tysklands internationella maktposition. Tyskland är t.ex. inte permanent medlem i FN:s säkerhetsråd. De kvarvarande begränsningarna i övrigt är väsentligen självpåtagna exempelvis vad gäller fredsbevarande insatser. Det finns en påtaglig tysk strävan att successivt frigöra sig från dessa begränsningar. Detta återspeglas också i dagens tyska försvarsprioriteringar.
En bevarad transatlantisk säkerhetsrelation inom NATO framstår alltjämt som ett av Tysklands huvudintressen. USA med dess kärnvapengaranti och NATO förblir således framöver den mest pålitliga försäkringen mot ett eventuellt hotfullt Ryssland.
Det tyska intresset av det strategiska partnerskapet till USA går hand i hand med det ännu mer grundläggande målet att inom ramen för fördjupat och breddat europeiskt samarbete säkra fred och stabilitet liksom i övrigt ge bästa förutsättningar att stärka Tysklands ekonomiska och politiska inflytande i Europa och globalt. Ett europeiskt Tyskland snarare än ett tyskt Europa är ett uttalat tyskt intresse. Tyskland framstår härvid som den ledande företrädaren för en europeisk integrationsprocess med ett federalt Europa som långsiktigt mål.
Förhållandet till Frankrike, också en historisk motståndare men nära partner sedan det andra världskriget, har störts av den tyska återföreningen. Den har skapat obalans i en relation som grundade sig på ett mer jämbördigt förhållande. Även relationen mellan dessa båda länder betingas i hög grad av geostrategiska realiteter och kommer att utgöra en annan mycket viktig grund för de tyska strategiska prioriteringarna. Ren fiendeskap är mycket osannolikt ens i ett långt perspektiv. Däremot kan förhållandet bli mer problematiskt, också vad gäller konkret militärt samarbete, och möjligen också mindre centralt än tidigare.
Relationen mellan Tyskland och Ryssland representerar en av de viktigare faktorerna för Europas säkerhetspolitiska utveckling. Förhållandet kan under den närmaste tiden förväntas präglas av samarbete. Tyskland är den väststat som mest energiskt och aktivt försökt påverka utvecklingen i Ryssland. När nu det ryska trupptillbakadragandet slutförts, inleds en ny fas i de
Tyskland och Ryssland har delvis motstridiga nationella intressen. Dragkampen om Central- och Östeuropas militärstrategiska hemvist torde utgöra ett av de viktigaste långsiktiga
inslagen i de
Som direkt granne till den instabila östra delen av Europa framstår främjandet av politisk och ekonomisk stabilitet i de östra grannstaterna som ett av de viktigaste målen för den tyska säkerhetspolitiken på både kort och lång sikt. De centraleuropeiska grannstaternas inlemmande i det västeuropeiska samarbetet ses som en nödvändig förutsättning för Tysklands långsiktiga säkerhet. Tyskland har varit starkt pådrivande både inom EU och NATO i denna fråga även om viss tveksamhet om
För de gamla stormakterna Storbritannien och Frankrike har det kalla krigets slut inneburit en delvis smärtsam omvärdering av efterkrigstidens Europapolitik. Den tyska återföreningen innebar att Frankrikes möjligheter till inflytande på europeisk och inte minst tysk politisk reducerades. För Storbritannien innebar det en bekräftelse på att den speciella brittiskamerikanska relationen avlösts av en
Bevarandet av Frankrikes ställning som europeisk stormakt utgör en utgångspunkt för fransk europapolitik. I detta ingår som nämnts en strävan att begränsa tyskt inflytande. Medlen är bl.a. den täta väv av ömsesidigt beroende som byggts upp både bilateralt och inom EU samt en stark fransk ställning inom EU. Tysklands stärkta position under de senaste åren har snarast ökat det franska intresset av att fortsätta denna integrationspolitik. Man är dock knappast beredd att acceptera ett starkt överstatligt EU, där väsentliga avgöranden hamnar utanför fransk kontroll.
Frankrike har under lång tid varit pådrivande för att minska det amerikanska inflytandet över europeisk politik. En väsentlig bakgrund har varit en fransk misstro mot USA:s långsiktiga intresse av att stå som garant för europeisk säkerhet. Västeuropas stater måste därför stärka sina förutsättningar att självständigt tillvarata sina säkerhetsintressen. På senare år har dock förståelsen för en fortsatt amerikansk närvaro stärkts i Frankrike.
Ett framtida europeiskt försvar bör, enligt fransk uppfattning, grundas på gemensamma intressen och mellanstatlig samverkan. En sådan utveckling ligger i det franska perspektivet långt fram i tiden, men skall för den skull inte förloras. Frankrike vinnlägger sig emellertid också om att säkerställa NATO:s kärnfunktioner.
Den brittiska europapolitiken innebär ett successivt uppgivande av den traditionella distansen till kontinenten. Trots detta kvarstår en strävan att kontrollera och bromsa framväxten av en Europeisk union med överstatlig karaktär. Den fortsatta integrationen bör vara evolutionär och bygga på gemensamma intressen och behov och med minsta möjliga uppgivande av nationell suveränitet.
Storbritanniens traditionella intresse för en stark transatlantisk relation består. USA ses som en garant för fortsatt stabilitet i det europeiska systemet och mot tysk dominans i Europa. Den speciella strategiska relationen till USA har som nämnts successivt försvagats. Relationen manifesteras idag främst genom det nära samarbetet inom kärnvapenområdet och genom att Storbritannien alltjämt i högre grad än övriga
2.4 Sydperspektiv
2.4.1 Inledning
Under EGs rådsmöte i Lissabon i juni 1992 konstaterades att de södra och östra kustområdena av Medelhavet, likväl som Mellanöstern, är områden som för EG har stort intresse för säkerhet och social stabilitet.
Ovanstående understryker betydelsen, liksom kriget i det f.d. Jugoslavien gör, av att i säkerhetspolitiska sammanhang också beakta utvecklingen i Medelhavsområdet och dess konsekvenser. Här möts tre världsdelar, olika ideologier, kulturer samt befolkningsgrupper respektive fattigdom och rikedom. Av detta följer att området också är en skärningspunkt för skilda intressen som direkt eller indirekt påverkar såväl global som europeisk säkerhet.
2.4.2Säkerhet i Medelhavsområdet
Det största hotet mot Europas säkerhet från medelhavsregionen låg tidigare i att den arabiskisraeliska konflikten skulle eskalera till en
Det potentiella hot som den sovjetiska medelhavsflottan innebar finns inte längre i och med dess upplösning och konflikten mellan Ryssland och Ukraina om det sönderrostande arvet. De amerikanska och europeiska flottornas överlägsenhet i Medelhavet är nu obestridlig.
Det militära hotet mot Europa finns främst i en spridning och vidareutveckling av massförstörelsevapen i kombination med instabilitet i den
På det ekonomiska området utgör oljan det enda tänkbara hotet mot Europa från medelhavsregionen i vid bemärkelse, antingen genom försök att bilda en leverantörskartell och utöva monopol eller genom leveransavbrott på grund av konflikter i regionen. Även om dessa risker nu ter sig avlägsna, kan de uppstå igen om t.ex. andra oljetillgångar blir knappa, eller genom politiska omvälvningar i de största producentländerna. Denna oberäknelighet kommer att bestå så länge regionen intar en dominerande ställning när det gäller energiförsörjningen. Denna ställning kan å andra sidan försvagas genom upptäckter av nya oljetillgångar, ny energiteknologi eller en omställning till andra energikällor.
Regionens politiska fragmentering begränsar i dag de tänkbara hoten mot Europas ekonomiska säkerhet. De flesta leverantörer är i högsta grad beroende av oljeförsäljning för sin egen ekonomiska välfärd och klarar inte utdragna avbrott på marknaden. Saudiarabien och Gulfemiraten skulle visserligen kunna återuppta oljevapnet, men regimernas egen position är så osäker att en sådan utmaning ter sig i högsta grad osannolik, särskilt efter Iraks attack på Kuwait. Även om Mellanösterns leverantörsposition på världsmarknaden förblir stark, kommer den potentiella tillgången på medellång sikt på leveranser från andra producenter att försvaga påtryckningsmöjligheterna på detta område.
Det främsta problemet som kan uppstå i medelhavsregionen på kort och medellång sikt ligger i de ekonomiska, sociala och politiska konsekvenserna av den snabba befolkningsutvecklingen. Utvecklingen påverkar inte bara länderna söder och öster om Medelhavet utan
även EU genom följderna av ett växande och alltmer svårhanterbart invandringstryck.
I demografiska termer var 1990 en milstolpe i Medelhavsområdets utveckling. Folkmängden i dess
Mer än två tredjedelar av områdets befolkning kommer då att leva i dess södra och östra delar. Även om den ekonomiska klyftan mellan Europa och dess närmaste omgivning kan hållas under någorlunda kontroll kommer Väst- och Sydeuropas dragningskraft att bli stor.
Med de demografiska problemen följer växande miljöproblem. Medelhavet är ett av världens mest hotade hav. Även till lands utgör miljöförstöringen ett växande problem. Luftföroreningarna och markförstöringen accelererar. Ekologiskt betydelsefulla våtmarker har reducerats med en tiondedel på kort tid och värdefull jordbruksmark bebyggs mer och mer.
Stadsbefolkningen i medelhavsområdet fördubblades mellan 1950 och 1985. Den urbana expansionen sker ofta på de bästa jordbruksmarkernas bekostnad, vilket redan skett i Egypten, som förlorar bördigt land längs Nilen. Kairo är ett exempel.
Miljöproblemen på södra sidan av Medelhavet skapar indirekta säkerhets- och stabilitetsproblem. Nedsmutsning och överbefolkning ökar utvandringstrycket och risken för en än mer akut vattenbrist är ytterligare en faktor som kan utlösa stora befolkningsomflyttningar i riktning mot Europa.
Hotet från Europas islamska grannar är inte militärt, utan kommer i stället från den växande fattigdomsklyftan och de politiska konsekvenser denna kan i form av fundamentalistiska maktövertaganden i Europas grannskap.
2.5 Nordeuropeiska perspektiv
2.5.1 Inledning
Den nordiska regionen eller ”det nordiska området” är inte ett entydigt definierat begrepp. För att vara strategiskt relevant bör begreppet omfatta de nordiska länderna jämte angränsande delar av Nordatlanten och Barents hav, de nordvästra delarna av Ryssland, Baltikum och de nordligaste delarna av kontinenten samt Östersjön.
Från svensk utgångspunkt utgör regionen en - om än heterogen - strategisk enhet. Karakteristiskt för det nordiska området är dess närhet till och beroende av andra strategiska regioner.
Dessa regioner är
*Ryssland,
*Nordatlanten och
*norra delen av den europeiska kontinenten.
En grundläggande faktor är naturligtvis också områdets belägenhet vid sidan av historiens allfarvägar i Europa. De militärgeografiska förhållandena påverkar dock området på mycket varierande sätt. Den allmänna geografiska svårtillgängligheten gäller egentligen endast Sverige och Norge. Den är uppenbarligen en fördel, när det gäller invasionsförsvar men också en
nackdel i allianssammanhang, vilket i hög grad påverkat Norge.
Ett par förhållanden bör betonas. Den s.k. nordiska balansen, som etablerades efter andra världskriget, baserades på ovannämnda geostrategiska realiteter men också på den stabila storstrategiska strukturen. Denna senare förutsättning existerar inte längre. Detta har i hög grad förändrat de strategiska villkoren för den nordiska regionen. Vidare gränsar EU i och med Finlands medlemskap numera direkt till Ryssland.
Närheten till Atlanten ger i sig en global strategisk dimension till den nordiska regionen. Havet har stor betydelse för förbindelserna mellan USA och Europa och ger möjlighet att tillföra hangarfartygsstyrkor och andra system för global ”power projection” m.m. Det är endast i den nordiska regionen som Ryssland har tillgång till Atlanten. Detta är självfallet orsaken till att de ryska strategiska ubåtssystemen och Norra marinen är baserade i Kolaområdet. Mot denna bakgrund torde en speciell
Östersjön är en centralt belägen och viktig kommunikationsled. Rysslands tillgång till Östersjön har kraftigt reducerats, men samtidigt förblivit strategiskt och kommersiellt viktig. Östersjön är vidare ett fritt hav med möjligheter för marin- och flygstridskrafter från andra länder att operera i omedelbar närhet av Rysslands centrala delar. Fria kommunikationer över Östersjön är ett väsentligt säkerhetsintresse för de utsatta baltiska staterna men även för andra strandägare. Tyskland har väsentliga intressen i området. I händelse av konflikter kan Östersjön komma att utgöra en viktig konfrontationszon.
2.5.2De nordiska länderna
Norges säkerhetspolitik är för närvarande föremål för en genomlysning till följd av resultatet i folkomröstningen om EU.
Närheten till Ryssland är och förblir en avgörande faktor för säkerhetspolitiken. Kolabasens ökade strategiska betydelse för Ryssland innebär att Nordkalotten är det område vars situation har förändrats minst sedan det kalla krigets slut. Fortfarande utgör området skärningspunkt mellan två kärnvapenmakter med global kapacitet.
Grunden för norsk säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO. Norge lägger speciell vikt vid att den transatlantiska länken i NATO bibehålls. Stor vikt läggs vid den planerade förstärkningen av det norska försvaret i händelse av krig. Det är med oro som man i Oslo mottar signaler från
Norges försvarssatsning koncentreras i övrigt alltmer uttalat till försvaret av Nordnorge. Försvaret av de södra delarna av landet anses i det nya militärpolitiska läget i ökande grad kunna baseras på alliansförstärkningar. Anslagsnivån till försvaret har i stort upprätthållits på en konstant nivå men nödvändiggör inte desto mindre omfattande kvantitativa reduktioner i krigsorganisationen. Från norsk sida betonas starkt betydelsen av att upprätthålla en försvarsstruktur som möjliggör norsk ledning av försvaret av eget territorium även vid omfattande alliansförstärkningar.
Norge är associerad medlem av VEU. Stödet till FN och OSSE stärks. För närvarande har Norge cirka 1700 man i
Norge har varit en tillskyndare till utvidgat nordiskt samarbete efter det kalla krigets slut framförallt med tanke på de gemensamma strategiska förhållandena i norr. Samarbete sker i dag främst inom det fredsbevarande området och vad gäller försvarsmateriel. Vidare betonar
Norge behovet av samarbete där även Ryssland inbegrips för att kunna hantera miljöproblemen i anslutning till Nordnorge. Inte minst gäller detta problematiken med atomavfallet från den militära verksamheten.
Norge har sagt nej till
Danmark är det nordiska land som mest påtagligt förbättrat sin säkerhetspolitiska situation. Från sitt skyddade läge bakom det förenade Tyskland konstateras från danskt håll att något militärt hot inte finns idag. Detta kan jämföras med situationen före murens fall, då sovjetiska baser fanns i omedelbar närhet av danskt territorium. Det danska territoriet förblir emellertid även i fortsättningen strategiskt intressant för den makt som vill behärska Östersjön.
Danmark värnar om NATO:s fortbestånd, bl.a. för att förhindra en ökad renationalisering av europeisk säkerhetspolitik. Danmark värnar också om USAs fortsatta engagemang i Europa. Danmark är endast observatör i VEU. Om VEU ökar i betydelse kan detta vålla problem med att få danska intressen tillgodosedda.
Danmark har en lång tradition av medverkan i FN- operationer. Att medverka till stabilitet och säkerhet i omvärlden har kommit att framstå som en huvuduppgift för det danska försvaret. Som en konsekvens av den nya säkerhetspolitiska situationen har Danmark minskat resurserna till försvaret av det egna territoriet till förmån för kapacitet att verka internationellt, inom ramen för FN, OSSE eller NATO. Man har upprättat en ”Internationell brigad” om cirka 4500 man, vilket utgör mer än en tiondel av försvarets fredstida styrka. Danmark avser utöka sitt internationella engagemang. Försvaret betraktas som ett ”säkerhetspolitiskt instrument”.
Danmarks medlemskap i EU grundar sig främst på ekonomiska faktorer. I utrikes- och säkerhetspolitiska frågor markeras distans. Undantagen från Maastrichtfördraget genom Edin-
Sedan det kalla krigets slut har Danmark således påtagligt förändrat sin säkerhetspolitiska profil. I motsats till vad som gällde under
Finland har sedan 1989 genomfört en omorientering av sin säkerhetspolitik.Målet har varit att fast förankra Finland i den västeuropeiska gemenskapen. Finland har frigjort sig både från
Grundelementen i finsk säkerhetspolitik har formats av det faktum att Finland är granne till Sovjetunionen/Ryssland, med en lång gemensam landgräns i nära anslutning till såväl St
Finsk säkerhetspolitik bygger i nuvarande situation på militär alliansfrihet med en i rela-
tion till sin säkerhetspolitiska omgivning trovärdig nationell försvarsförmåga. Finlands försvarssatsningar präglas också av ett stort mått av kontinuitet. En marginell nedskärning av resurserna kompenseras av en modernisering och effektivisering av försvaret. Finland hävdar att
Trots att alliansmedlemskap i dag inte är aktuellt för Finland förespråkas ett sammanhållet och starkt NATO med en fortsatt koppling till USA. Det sistnämnda poängteras inte minst av hänsyn till den strategiska situationen i norr.
Finland är aktiv medlem i både FN och OSSE. I
2.5.3Estland, Lettland och Litauen
De tre baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen, utgör ännu nya statsbildningar som håller på att forma statsskick, lagstiftning och institutioner som svarar mot en modern västlig demokrati.
Deras säkerhetsproblem sammanhänger naturligtvis främst med att de till nyligen utgjorde en del av Sovjetunionen och att de direkt gränsar till stormakten Ryssland. I Estland och Lettland finns sedan sovjettiden mycket stora befolkningsgrupper som är rysktalande. I Litauen utgör de rysktalande inte samma stora andel. Här finns å andra sidan problemet med Kaliningrad som för sina landförbindelser med resten av Ryssland är beroende av transitering genom Litauen. Till bilden hör även ryska pensionerade officerare som vill stanna i de baltiska staterna samt att Ryssland till och med augusti 1998 fortsatt driver den strategiska radarspaningsanläggningen i Skrunda i Lettland.
Under sovjettiden fanns stora militära resurser i de baltiska staterna. Detta återspeglade det baltiska områdets militärstrategiska betydelse. De marina baserna i Baltikum var mycket viktiga för Östersjömarinens möjligheter att verka. Flygbaserna var genom sitt framskjutna läge viktiga både för ett framskjutet luftförsvar av det ryska hjärtlandet och för offensiva operationer.
De tre länderna anstränger sig för att bygga upp egna försvarsstyrkor. Redan på en låg nivå kan de göra det möjligt att markera en tydlig tröskel mellan fred och krig.
De baltiska staternas säkerhet stöds dock främst genom att de på olika områden upprätthåller sin suveränitet och skapar breda internationella kontakter. Därigenom bekräftas de som självständiga europeiska stater. Alla de tre baltiska staterna eftersträvar medlemskap i NATO. Litauen har även formellt ansökt om medlemskap.
Viktigt för säkerheten är emellertid också att staterna kan upprätta långsiktigt förtroendefulla förbindelser med Ryssland och andra grannländer. S:t Petersburgsområdet med sin stora befolkning och ekonomiska potential utgör av geografiska skäl en naturlig samarbetspartner, samtidigt som Baltikum är en naturlig kontakt- och handelsväg mellan nordvästra Ryssland och övriga Europa. De historiska erfarenheterna, olösta gränstvister och andra problem har dock skapat en misstro mellan ryssar och balter, som innebär ett psykologiskt hinder för utvecklingen av relationerna.
För de baltiska staterna är det viktigt att respekten för statens auktoritet bibehålls. Satsningar på och utveckling av polisväsende, gränsbevakning och andra säkerhetsfunktioner är nödvändiga för att hantera den omfattande brottslighet som följt med den stora samhällsomvälvningen och trycket från oron i de forna sovjetstaterna. Vidare är det angeläget att minska motsättningar mellan befolkningsgrupperna och reducera konsekvenserna av de ekonomiska
och sociala klyftor som uppstått i de ekonomiska reformernas spår.
Ländernas eftersträvade långsiktiga mål är att konsolidera sina inre förhållanden, utveckla ekonomin och etablera ett mångfasetterat samarbete med både öst och väst innebärande bl.a. medlemskap i ett utvidgat EU och deltagande i samarbete på försvarsområdet. Därmed skulle, om utvecklingen i Ryssland på motsvarande sätt blir positiv, förutsättningar finnas för en långsiktig stabilitet i det baltiska området. Av mycket stor betydelse är att en positiv ekonomisk utveckling också kommer de rysktalande befolkningsgrupperna till del.
2.6 Den europeiska säkerhetsstrukturen
2.6.1 Inledning
Avvecklingen av det kalla krigets blockkonfrontation har skett i en process där de europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationerna samspelat med varierande relativ tyngd i olika skeden. Organisationernas roll som sådana bör varken under- eller övervärderas. Avgörande var den inre kollapsen av det sovjetiskstyrda systemet i öst, men kontrasten till den ekonomiska och politiska styrkan i det västliga samarbetet var utan tvekan en viktig faktor. Därtill kan fogas att den starka sammanhållningen i väst och förmågan till anpassning till de snabba förändringarna sannolikt spelat en avgörande roll för omvandlingsprocessens i huvudsak kontrollerade och fredliga förlopp.
Dagens diskussion om det framtida europeiska säkerhetssamarbetet förs på flera plan. Den handlar om kortsiktiga anpassningar till nya omedelbara krav och behov likaväl som ett komplicerat spel, där olika aktörers nationella långsiktiga intressen kommer till uttryck genom strävanden att reformera och omvandla de existerande säkerhets- och samarbetsorganisationerna.
De många strävanden som pågår illustrerar nödvändigheten av att bygga en alleuropeisk säkerhetsordning där alla stater kan få sina säkerhetsintressen tillgodosedda. I det följande diskuteras några av de viktigare säkerhetsorganisationerna i Europa. I bilaga redovisas medlemmar i säkerhetsorganisationer i Europa april 1995.
2.6.2Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
Den europeiska säkerhetskonferensen ESK, numera Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), fick sin start i Helsingforsdokumentet 1975 och bidrog verksamt till demokratiseringsprocessen inom östblocket.
Under
Under de år som gått sedan det första Wiendokumentet antogs vid ESK:s toppmöte i Paris år 1990 har stora framsteg gjorts på en rad områden. Militär information utbyts i dag mellan OSSE:s samtliga medlemstater. Vidare genomförs utvärderingsbesök, inspektioner och observationer i stor omfattning, vilka inte bara fyller det primära syftet att verifiera ingångna avtal
utan också är förtroendeskapande genom de kontaktytor de skapar mellan militär personal från olika länder.
Vid ESK:s toppmöte i Budapest år 1994 beslöts att ge konferensen en fastare organisation. I samband med detta ändrades namnet till OSSE.
OSSE:s fasta organisation består av huvudkontoret, en generalsekreterarfunktion och ett gemensamt sekretariat för huvuddelen av OSSE:s verksamhet i Wien, kontoret för frågor rörande mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner i Warzawa samt ett mindre sekretariat i Prag. Minoritetskommissarien har sitt säte i Haag och den blivande domstolen, enligt Konventionen om förlikning och skiljedom inom Europeiska säkerhetskonferensen, i Genève. Vidare planeras ett regionalt kontor för Centralasien med säte i Tasjkent.
OSSE:s Permanenta Råd, inom vilket regelbundna och ingående politiska konsultationer äger rum, möts minst en gång i veckan i Wien för att diskutera aktuella frågor. Huvudstadsrepresentanter möts kvartalsvis inom ramen för OSSE:s Höga Råd i Prag. Ministerrådsmöten äger rum en gång per år och toppmöten hålls vartannat år.
Ordförandeskapet i OSSE roterar årligen samt föregås och efterföljs av vardera ett års deltagande i OSSE:s s.k. trojka.
År 1991 inrättades en parlamentarisk församling, vilken sammanträder årligen i en medlemstats huvudstad. Församlingen skall ge råd till OSSE och till de deltagande staterna. 1994 års toppmöte i Budapest beslöt att OSSE:s ordförandeskap skall upprätthålla en aktiv dialog med församlingen samt uppmärksamma Permanenta Rådet på de rekommendationer som antas av församlingen och på motsvarande sätt informera parlamentarikerna om OSSE:s utveckling.
Till OSSE:s styrka hör organisationens unika struktur. Alla Europas stater, de f.d. Sovjetrepublikerna, USA och Kanada - sammantaget 52 stater exklusive f.d. Jugoslavien (Ser-
Vid toppmötet i Budapest år 1994 beslöts bl.a att förmågan till tidig förvarning, preventiv diplomati och krishantering skall stärkas. Vidare antogs en uppförandekod för demokratisk kontroll av väpnade styrkor. En modell för gemensam och allomfattande säkerhet i Europa skall utarbetas. Diskussionen om denna ”säkerhetsmodell för Europa” efter år 2000 utgör ett nytt instrument för att bidra till Europas säkerhet.
En viktig del av OSSE:s verksamhet när det gäller preventiv diplomati och krishantering är de s.k. missionerna som verkar ute på fältet med direkta kontakter på det lokala planet. Syftet med missionerna är att underlätta kontakter och förhandlingsuppgörelser enligt OSSE:s principer.
OSSE har också ett principiellt mandat att genomföra fredsbevarande insatser.
OSSE utgör ett viktigt instrument för Rysslands fortsatta integration i Europa, såsom varande det enda europeiska organ, där Ryssland deltar på lika villkor med de stora NATO- länderna. Medlemstaternas politiska vilja att stärka respektive utnyttja organisationen är avgörande för OSSE:s framtid. Inte minst viktigt blir därvid Rysslands prioritering av OSSE i förhållande till FN respektive direkta bilaterala relationer till NATO och EU. Sammanfattningsvis torde dock OSSE även i fortsättningen spela en betydelsefull roll som forum för den europeiska säkerhetsdiskussionen.
Inom OSSE har en värdegemenskap växt fram kring ett brett säkerhetsbegrepp omfattande såväl militära förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och rustningskontroll som mänskliga rättigheter inklusive skydd för minoriteter, demokratins och rättsstatens principer samt sociala och ekonomiska frågor. Denna värdegemenskap samt OSSE:s medlemskrets gör organisationen unikt skickad att agera i europeiska säkerhetsfrågor.
2.6.3Den Europeiska unionen
Grunden för EU, Kol ochstålunionen som tillkom efter andra världskriget hade ett uttryckligt säkerhetspolitiskt syfte. Genom utveckling av de ekonomiska förbindelserna mellan de forna fienderna skulle ett framtida krig göras omöjligt. Våra dagars utmaning är att med samma syfte utsträcka detta framgångsrika samarbete till Central- och Östeuropa och att utveckla de fredliga relationerna till Ryssland. Ett vidgat säkerhetsskapande samarbete utgör en huvuduppgift för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU.
Gemensamma
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP, omfattar alla utrikes- och säkerhetspolitiska frågeställningar som rör tredje land samt agerandet inom internationella organisationer. Samarbetet omfattar således regionala frågor (t.ex. Ryssland, Baltikum, f.d. Jugoslavien, Mellanöstern, Sydafrika), sakområden (t.ex. mänskliga rättigheter, nedrustning,
Fördraget
-medlemsländerna (tillsammans med kommissionen) har initiativrätt,
-beslut i princip fattas med enhällighet,
-sakfrågor inte kan hänskjutas till
-övriga gemensamma organ har en begränsad roll i samarbetet.
De instrument eller beslutsordningar som står till förfogande är gemensamma positioner respektive gemensamma aktioner. De senare omfattar bredare ämnesområden för vilka
Om ett beslut har fattats skall, när det gäller gemensamma positioner, varje medlemsland sörja för att den nationella politiken är i överensstämmelse med beslutet och, när det gäller gemensamma aktioner, är landet förpliktigat att handla och forma sina ståndpunkter i enlighet med beslutet.
I fördraget framhålls att GUSP på lång sikt skall omfatta utformningen av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar. Dessutom har EU möjlighet att anmoda Västeuropeiska unionen (VEU), som är en ”integrerad del av EU:s utveckling”, att utföra beslut inom försvarsområdet.
Stärkt samarbete
I förhållande till de utrikespolitiska problem och utmaningar som Sverige och övriga EU- länderna står inför, anses inte sällan
Samarbetet har växt fram under de senaste 25 åren och innebär idag att
Vid den översynskonferens (IGC) som skall inledas år 1996 inom EU kommer GUSP att behandlas. Målsättningen inför IGC bör utgå ifrån de utrikespolitiska utmaningar, problem och hot som vi och övriga
Flertalet medlemsländer önskar att EU utvecklar en förmåga att motverka fattigdom, inre motsättningar (exempelvis etniska och religösa), makthunger, nationalistiska strömningar, brott mot mänskliga rättigheter, bristande demokratisk utveckling och övriga s.k. säkerhetspolitiska lågnivåhot i omvärlden.
För att kunna hantera dessa frågor måste
Försvarsfrågan och fredsfrämjande insatser
Debatten om inrättandet av ett gemensamt försvar inom EU:s ram i enlighet med den målsättning som anges i
Däremot kan flera länder väntas driva linjen i IGC att GUSP i ökad omfattning skall kunna fatta beslut som initierar aktioner på det militära området. Dessa aktioner skulle omfatta de s.k.
För fredsfrämjande uppgifter på europeisk mark förväntar USA att de europeiska länderna tar ett ökat ansvar. Bland annat av detta skäl blir dessa frågor allt viktigare för EU, vilket också återspeglas i ett brittiskt förslag om VEU som presenterades i mars 1995 och som har fått stort genomslag i debatten inför IGC. Enligt detta förslag skulle ett samspel ske mellan EU och VEU i beslut om dylika operationer, men genomförandet skulle överlåtas till VEU. Oberoende av respektive lands status i VEU, skulle möjligheten till deltagande i operationer ges efter beslut som fattas från fall till fall. Detta skulle således också gälla observatörerna, till vilka Sverige hör. Operationerna förutsätts i allmänhet ske efter beslut i FN:s säkerhetsråd eller i OSSE.
Utvidgning av EU
Alltsedan Warszawapaktens upplösning år 1991 har strävan att bli en del av den västeuropeiska och transatlantiska gemenskapen stått i centrum för de
EU har principiellt beslutat sig för en fortsatt utvidgning. Formerna och tidtabellen för denna är ännu oklara och delvis omtvistade.
Effekterna på institutionerna och EU:s ekonomi blir genomgripande vid ett medlemskap om 20 eller 25 stater. Förändringsprocessen kan komma att utsätta sammanhållningen inom EU för stora påfrestningar. Varierande villkor för olika medlemmar presenteras ibland som en lösning. Emellertid saknas ett tillfredsställande recept på hur en sådan skulle fungera och vara uppbyggd.
Målsättningen att uppnå fullt
I sin strävan att bli medlemmar i EU vinlägger sig staterna i Central- och Östeuropa om att utveckla sina demokratiska och ekonomiska system så att en framtida anslutning skall underlättas. Detta har i sig en stabiliserande och säkerhetspolitisk effekt.
2.6.4North Atlantic Treaty Organization
Den kollektiva försvarsdimensionen har alltmer kommit i bakgrunden. De yttre hoten mot NATO:s medlemmar är för överskådlig tid av långt mindre omfattning än tidigare. Uppgiften att försvara sina medlemmar mot yttre hot kvarstår, men innebär långt mindre anspråk på stående militär styrka. Som en följd härav pågår en genomgripande reformering av både ledningsstruktur och militär styrkestruktur.
Från ett
Grunden för NATOs förmåga att ta på sig en ledande roll i det fortsatta säkerhetsbyggandet lades under det kalla kriget. Dess styrka bygger på en kombination av stark intressegemenskap, institutionell stabilitet samt omfattande ekonomiska och militära resurser. Därtill kommer det amerikanska ledarskapet. Fyrtio år av politiskt och militärt samarbete i den integrerade ledningsstrukturen har etablerat en stabil plattform för
NATO tog redan 1990 i den s.k. Londondeklarationen de första stegen mot en ny roll som huvudaktör i det fortsatta förändringsarbetet. Nya uppgifter att befrämja stabilitet och fred i östra Europa liksom medverkan i internationell krishantering tillkom. Uppgiften att stödja den demokratiska reformeringen av de tidigare Warszawapaktstaternas krigsmakter och att bygga upp förtroendefulla relationer med de tidigare motståndarna utgjorde huvudmotiv när NATO
i december 1991 tog initiativet till bildandet av det s.k. Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC). NACC utgör sedan dess ett forum för dialog kring säkerhets- och försvarspolitiska frågor. NATO:s roll som
NATOs medlemsländer vill inte skapa nya resurser för de fredsfrämjande insatser som nu aktualiserats utan vill finna former för att kunna agera med utnyttjandet av befintliga resurser inom NATO. Alla länder behöver därvid inte nödvändigtvis delta, samtidigt som samarbete kan ske även med icke
Toppmötet i Bryssel i januari 1994 har gett en viktig inriktning genom beslutet att inom ramen för den existerande ledningsstrukturen bygga upp rörliga element som främst skall kunna fungera som självständiga ledningsstaber för att leda flexibelt sammansatta och uppgiftsbestämda
Sådana s.k. Combined Joint Task Forces (CJTF) skall efter beslut i NATO också kunna ställas under
På det organisatoriska planet handlar det om att finna lösningar som i så stor utsträckning som möjligt kan bäras upp av NATO:s nuvarande integrerade ledningsstruktur. Från NATO:s sida är målsättningen att kunna bibehålla så mycket som möjligt av det nuvarande samarbetet tills man klart kan se fungerande alternativa strukturer.
NATO har under de senaste åren befäst sin position. Omvandlingen av organisationen fortsätter. Förändringstrycket kommer att vara mycket stort under de närmaste åren. Alla de öst- och centraleuropeiska staterna liksom flertalet stater i det upplösta Sovjetunionen ser idag ett fortsatt starkt NATO som det främsta stödet för stabilitet och säkerhet och eftersträvar ett nära och omfattande samarbete och också medlemskap i det förstnämnda fallet.
Utvidgning av NATO
Frågan om
Därtill kommer att en stat som skall kunna delta fullt ut i NATO:s integrerade militära
samarbete måste kunna demonstrera fullständig politisk kontroll över det militära försvaret. De militära styrkorna måste i tillräcklig grad vara organiserade, utrustade och utbildade så att de kan samverka med andra allianspartners militära styrkor och ge ett positivt bidrag till NATO:s gemensamma försvar.
Av detta följer att det finns en rad åtgärder som den enskilda kandidatstaten kan vidta för att främja sina framtida möjligheter att bli accepterad som medlem, men det står också klart att frågan om framtida utvidgning till sist är och förblir en politisk fråga underkastad de nuvarande
För NATO innehåller utvidgningsfrågan en rad svåra ställningstaganden som i hög grad också berör strukturell anpassning. Å ena sidan eftersträvas ett nära samarbete med de öst- och centraleuropeiska staterna om dagens stabilitets- och säkerhetsproblem i Europa. Från dessa utgångspunkter ses det som angeläget att redan i dag knyta dessa stater så nära som möjligt till det breda samarbetet inom NATO. Därigenom säkerställs att
Å andra sidan vill man slå vakt om den existerande
Därtill innehåller utvidgningsfrågan en svår avvägning som rör de nya gränsdragningar som skulle aktualiseras i öst, om vissa stater blir medlemmar i NATO medan andra förblir utanför. Det handlar såväl om gränsdragningar mellan olika grupper av stater inom Central- och Östeuropa som om Rysslands framtida roll i förhållande till både NATO och de östeuropeiska staterna.
Många menar dock att
Partnerskap för fred
NATO:s inbjudan i januari 1994 till länderna i det Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC) samt andra
Grundläggande för PFF är att varje enskild stat bestämmer inom vilka områden och på vilket sätt den är beredd att samarbeta.
sig NATO i olika takt, utan att NATO i dag behöver ta ställning till vare sig individuell tidtabell eller ordningsföljd mellan olika stater.
I ramdokumentet identifieras förmågan att samverka i fredsfrämjande operationer, räddningsinsatser och internationella humanitära operationer som ett viktig mål för
Ryssland skrev sommaren 1994 under PFF:s ramdokument, men har ännu inte undertecknat något individuellt avtal. Rysslands medverkan i PFF skall knappast uppfattas som ett ryskt accepterande av en med övriga partnerstater jämställd ställning visavi NATO. Snarare skall det ses som ett uttryck för att Ryssland accepterat att PFF framöver kommer att vara den ram inom vilken mycket av det praktiska säkerhetssamarbetet kommer att ske.
PFF:s framtida roll är således beroende av NATO:s utveckling och utvidgning. De stater som aspirerar på medlemskap kan ta de första stegen mot praktisk militär samverkan. Genom de delar av samarbetet som syftar till ökad öppenhet och demokratisk utveckling vill NATO säkerställa en omställning till demokratiskt kontrollerade försvar i nya medlemsländer. Ge- nom Planning and Review Process, PARP, kommer de praktiska möjligheterna till samverkan mellan NATO- och
2.6.5Västeuropeiska unionen
NATO:s europeiska pelare och EU:s försvarspolitiska arm
Västeuropeiska unionen (VEU) har sitt ursprung i Brysselfördraget som ingicks 1948 mellan Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Frankrike och Storbritannien. År 1954 modifierades fördraget och kom att få sin nuvarande lydelse. Samtidigt tillkom Västtyskland och Italien och namnet VEU antogs. Det modifierade Brysselfördraget återges i bilaga. VEU förde under lång tid en slumrande tillvaro i skuggan av NATO, men har jämsides med arbetet att stärka det säkerhetspolitiska samarbetet i Västeuropa under de senaste åren aktiverats som ett embryo till en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet.
Under lång tid uppfattades VEU, särskilt av USA, som en potentiell konkurrent till NATO. Vad man från amerikansk sida värjde sig mot var en utveckling där de europeiska NATO- medlemmarna efter en inre koordinering skulle ställa USA inför omöjliga förhandlingssituationer i NATO liksom att VEU skulle kunna dra in USA i engagemang mot USA:s vilja. I dag uppfattar man från amerikansk horisont den svaga europeiska säkerhets- och försvarsidentiteten som ett problem. Därtill kommer insikten om att de europeiska
Maastrichtfördraget definierar VEU:s roll som bärare av EU:s framtida gemensamma försvarspolitik och därmed som en länk mellan EU och NATO. Inom NATO finns i dag full uppslutning bakom VEU som den europeiska pelaren i alliansen. Förhållandet mellan VEU och NATO regleras därvid ytterst av en gemensam syn på att VEU aldrig kan ta på sig uppgifter som står i konflikt med övriga
Den s.k.
De operativa insatser som VEU hittills utfört har varit av begränsad omfattning och utförts i samarbete med FN, NATO eller EU. Ett exempel på en insats som EU uppdragit åt VEU att genomföra utgörs av den civila polisoperationen i Mostar i f.d. Jugoslavien.
De associerade partnerskapen för nio stater i Central- och Östeuropa innebär att VEU tagit på sig en ny roll som forum för en vidgad europeisk säkerhetsdialog som, i motsats till NACC, PFF och OSSE, inte innefattar Ryssland eller övriga
Stödet bland medlemstaterna för en fullständig sammanslagning av VEU och EU är i dag litet. De skilda anslutningsformer, fullständig medlem, associerad medlem, observatör och associerad partner, som nu kännetecknar VEU skulle vid en sammanslagning behöva ses över. Dessutom skulle möjligheterna för VEU att vara en europeisk försvarspelare i NATO påverkas. Vidare har USA uttalat sig negativt inför en utveckling där NATO:s säkerhetsgarantier utsträcks bakvägen. Utvecklingen av relationen EU/VEU kommer kanske i högre grad att utkristallisera sig via en praktisk tillämpning av GUSP än under
Den parlamentariska dimensionen i VEU består av nationella delegater från medlemstaterna som ingår i VEU:s parlamentariska församling. Delegaterna representerar även respektive land i Europarådet. VEU:s parlamentariska församling träffas två gånger årligen i Paris för att diskutera ett brett spektrum av frågor som återfinns i
3. KÄRNVAPEN OCH ÖVRIGA MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN
3.1 Kärnvapnens roll
Kärnvapendiskussionen har under de senaste åren i huvudsak koncentrerats dels till det faktiska innehållet i de nedrustningsöverenskommelser som ingåtts och unilaterala nedrustningssteg som beslutats, dels till olika aspekter på problemkomplexet kärnvapenspridning. Bidragande till det senare är den under våren 1995 genomförda konferensen om översyn och förlängning av
Relativt lite utrymme har emellertid ägnats åt mer konceptuella frågor om kärnvapnens roll i den förändrade säkerhetspolitiska situationen efter det kalla kriget. Exempel på frågor som sålunda väntar på en mer inträngande analys är begreppet avskräckning efter det kalla krigets slut, drivkrafterna bakom fler staters eventuella försök att skaffa egna kärnvapen liksom behovet av ”kärnvapendoktriner” och deras koppling till kärnvapenarsenalernas storlek och sammansättning. Därmed finns endast en osäker grund för att bedöma kärnvapnens roll i framtida politik.
Såväl de taktiska som de strategiska kärnvapenarsenalerna reduceras för närvarande kraftigt. Om START
reducera sina innehav av kärnvapen. Storbritannien avser att efter år 2005 endast inneha strategiska vapen.
Det är emellertid viktigt att notera att de traditionella kärnvapenmakternas förmåga att använda kärnvapen kommer att bestå trots kraftiga reduceringar. De amerikanska och ryska reduktionerna innebär att de strategiska arsenalerna kommer att minska till det tidiga 1970- talets nivå men kompenseras vad gäller förmåga mer än väl av den kvalitativa utveckling som sedan dess skett framför allt vad gäller vapenbärarnas precision. De övriga kärnvapenmakternas innehav har hittills inte berörts av några avtalade minskningar. Någon fortsatt kvantitativ utveckling av betydelse inom de etablerade kärnvapenmakternas, med undantag av Kina, arsenaler tycks inte pågå.
Sannolikt pågår en kvalitativ utveckling av kärnvapen, bl.a. genom datasimuleringsteknik, utan att provsprängningar behöver genomföras. USA, Ryssland och Frankrike har deklarerat moratorier, men detta innebär inte att utvecklingen av kärnvapen därför är stillastående. Inte desto mindre ter sig en ytterligare minskning av arsenalerna både möjlig och sannolik sedan nu beslutade reduceringar genomförts.
Vid sidan av de kvantitativa reduktionerna finns det också anledning att notera att beredskapen att använda kärnvapen i dag är långt lägre än det kalla krigets omedelbara insatsberedskap.
Uppbyggnad av ett begränsat skydd mot angrepp av kärnvapen har fått förnyat intresse och engagerar redan flera kärnvapenstater. Främst syftar ett sådant skydd till att skapa ett aktivt försvar mot ett relativ litet antal missiler med medellång räckvidd, ett hot som främst kan uppstå i samband med en regional konflikt. Med de utökade räckvidder som torde kunna vara aktuella i en nära framtid, kan också relativt osofistikerade system komma att utgöra ett hot mot Västeuropa. Intresset för försvarssystem har ökat både i Europa och USA efter Kuwaitkriget. En bidragande faktor är en teknisk utveckling som successivt gör denna typ av försvarssystem möjliga.
Efter det kalla krigets slut har alla etablerade kärnvapenmakter på ett eller annat sätt deklarerat att de inte betraktar någon annan kärnvapenstat som sin fiende. Å andra sidan har ingen av dem avfärdat avskräckningstanken eller förklarat sig beredda att avstå från kärnvapen. Någon form av generell och närmast existentiell avskräckningsdoktrin förefaller alltjämt ha betydande stöd hos dessa stater. Även om synsättet ter sig begripligt förblir det uppenbart svårt att förena med en samtidig argumentation för att förmå andra stater att avstå från motsvarande avskräckningsförmåga.
Vissa intressanta förändringar av kärnvapendoktrinerna kan noteras efter det kalla krigets slut. NATO har inte formellt gått ifrån sin ”flexible
USA har inte presenterat någon ny kärnvapendoktrin. Man avser enligt sin kärnvapenöversyn att behålla en generell förmåga till avskräckning som lika mycket är avsedd mot Ryssland som en gardering mot framtida nya motståndare med kärnvapen.
Frankrike har tidigare haft en kärnvapendoktrin med tydlig udd mot Sovjetunionen. Denna har nu ersatts med en deklaration om avskräckning i alla riktningar, vilken av många tolkats inte bara som en reaktion på
I den ryska försvarsdoktrinen som publicerades 1993 saknas de tidigare sovjetiska utfästelserna om ”no first use”av kärnvapen. Den starka reduceringen av den konventionella militära förmågan har lett till en betoning av kärnvapnens avskräckande roll som nära motsvarar den
tidigare
Kärnvapenfrågorna har under de senaste åren haft en relativt undanskymd roll i diskussionen om det europeiska säkerhetssamarbetets framtid. Inte desto mindre kvarstår kärnvapendimensionen som en grundläggande fråga i den europeiska säkerhetsekvationen. Så länge Ryssland utgör en stark kärnvapenmakt, och inget pekar i dagsläget mot ett ändrat förhållande därvidlag, förutsätter en stabil maktbalans i Europa en effektiv avskräckningsförmåga i någon form.
Frågan om och i så fall hur den amerikanska kärnvapengarantin i en framtid kan behöva ersättas av europeiska kärnvapen har ingen omedelbar aktualitet idag men ingår implicit i varje diskussion om den framtida europeiska säkerhetsstrukturen. I detta förhållande ligger ett grundläggande och av alla berörda stater delat intresse för att bevara en stark transatlantisk säkerhetsrelation genom NATO.
3.2 Spridning av massförstörelsevapen
Risken för spridning av kärnvapen och andra massförstörelsevapen utgör ett par av de allvarligaste hoten mot den internationella stabiliteten.
Antalet stater med deklarerat kärnvapeninnehav är alltjämt begränsat till de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Därtill bör fogas frågan om kontrollen över det tidigare Sovjetunionens många kärnvapen. Vid unionsupplösningen tillföll betydande arsenaler de nya staterna Vitryssland, Ukraina och Kazakstan. Alla tre har deklarerat sin avsikt att frånhända sig sin kärnvapenstatus genom att tillträda NPT som
Vad gäller kärnvapeninnehav i övrigt kan världens stater indelas i ett par kategorier. En första kategorin utgörs av stater med klarlagd kärnvapenkapacitet, men som inte deklarerat att de innehar kärnvapen. Till dessa länder hör bl.a. Indien, Pakistan och Israel. Nordkorea har troligen framställt tillräckligt med klyvbart material för minst en kärnladdning. Efter FN:s ingripande i konflikten mellan Irak och Kuwait avslöjades att Irak, i strid med sina åtaganden enligt NPT hade utvecklat ett kärnvapenprogram. Genom beslut i FN:s säkerhetsråd 1991 vidtogs åtgärder för att förhindra Irak att skaffa massförstörelsevapen. Sydafrika hade fram till 1989 framställt sex kärnvapenladdningar. Dessa förstördes år 1990. Sydafrika tillträdde NPT som
En andra kategori är sådana länder som snabbt skulle kunna utveckla kärnvapen. Argentina tillträdde NPT år 1995 och gav därmed officiellt upp kärnvapenoptionen. Brasilien har också avstått från kärnvapen genom att tillsammans med Argentina ingå ett gemensamt kontrollavtal rörande inspektion av samtliga kärntekniska anläggningar i de bägge länderna. Sydkorea och Taiwan har haft utvecklingsprogram för kärnvapen sedan
Motiven för att överväga att skaffa sig kärnvapenkapacitet varierar. Ett motiv som nära ansluter till de etablerade kärnvapenmakternas motiv för att hålla fast vid sin kapacitet är avskräckning mot en nukleärt beväpnad och potentiellt fientlig stat eller mot en konventionellt mycket starkare stat. Prestige och
För utvecklingsländer som nu eventuellt har kärnvapenambitioner torde emellertid två andra motiv tillkomma. Dels kan uppenbarligen blotta antydan om sådana ambitioner vara tillräcklig för att utverka politiska och ekonomiska fördelar från en värld som försöker köpa bort det förmenta hotet. Dels kan även en relativt obetydlig kärnvapenarsenal öka omvärldens obenägenhet till intervention i en lokal konflikt.
Denna senare problematik har inte minst efter erfarenheter i samband med
Ett särskilt problem som följt av det omfattande sovjetiska kärnvapenprogrammet är att ett stort antal tekniker och kärnfysiker friställts till följd av utvecklingen i Ryssland. Dessa specialister är av stort intresse för länder med ambitioner att utveckla kärnvapen. Särskilt gäller detta länder som ännu inte kommit så långt i sina egna utvecklingsprogram. Det är dock ett begränsat antal specialister som bedöms besitta tillräckliga kunskaper för att konstruera fullödiga kärnladdningar. Ett fortsatt internationellt engagemang för att hindra att dessa specialister rekryteras av länder med kärnvapenambitioner är därför viktigt och verkningsfullt. Viktigt i detta sammanhang är de forskarcentra som upprättats i Moskva och Kiev med uppgift att bereda civilt arbete för f.d. sovjetiska experter på massförstörelsevapen.
Om
En rad regimer i framför allt utvecklingsländer har visat intresse för anskaffning av kemiska vapen. Den teknologi som erfordras för framställning är ofta relativt enkel, vilket gör att ett land förhållandevis lätt kan utveckla sådana vapen i smyg. Utsläppet av nervgas i Tokyos tunnelbana vintern 1995 illustrerar också att kemiska stridsmedel kan vara lätt åtkomliga för terrorister.
Inom
Utöver frågor kring spridning av massförstörelsevapen bör även uppmärksammas teknologi för utveckling av vapenbärare i form av missiler och kryssningsrobotar. Särskilt när det gäller missilutveckling ligger många av de länder som även hyser kärnvapenambitioner långt framme. De faror och hot som utvecklingen medför är dock främst begränsade till berörda regioner.
Oroväckande spridningstendenser och den snabba utvecklingen inom det
4.DEN MILITÄRSTRATEGISKA UTVECKLINGEN
Sifferuppgifter i detta kapitel avseende försvarssatsningar och militära styrkor i olika länder är huvudsakligen hämtade från den amerikanska Arms Control and Disarmament Agency, ACDA, respektive från Militær Balansen
4.1 Militärstrategiska drivkrafter
4.1.1 Allmänt
Sveriges militärstrategiska situation har länge kunnat beskrivas utifrån ett stabilt bipolärt perspektiv. I den nya turbulenta och mångfacetterade utveckling som nu råder är det svårt att finna ett mönster som grund för en strukturerad analys och i ännu högre grad för förutsägelser om framtiden.
Ett sätt att strukturera diskussionen och kunna anlägga ett längre tidsperspektiv är att granska de långsiktiga drivkrafterna i den strategiska utvecklingen, En viktig drivkraft för olika aktörer är deras hotuppfattningar. Strategiska intressen har i stor utsträckning sin grund i just hotuppfattningar.
Strategiska intressen kan grovt uppdelas i sådana som är relativt oförändrade över långa tidsperioder och sådana som förändras förhållandevis snabbt. De förra kan härledas ur grundläggande strategiska förhållanden, huvudsakligen geografiska och därtill relaterade faktorer som t.ex. naturresurser. Även demografiska, etniska, kulturella och religiösa förhållanden kan anses höra till denna kategori. Den vedertagna benämningen härför är geostrategiska förhållanden. Dessa framstår som den bästa grunden för att i någon mån kunna finna långsiktigt bestående trender.
Föränderliga intressen härleds ur situationsberoende förhållanden som politiska och ekonomiska relationer mellan stater, alliansförhållanden etc. Det nya säkerhetspolitiska och strategiska mönstret befinner sig under fortsatt utveckling. Detta leder till ett antal ”nya” och över tiden föränderliga strategiska intressen. Dessa är inte i första hand territoriellt anknutna utan kan göra sig gällande i vitt skilda områden. De kommer troligen att spela en allt större roll också för dynamiken i utvecklingen.
Nationella strategiska intressen grundas till stor del på ovan nämnda förhållanden och återspeglas i ländernas säkerhets- och militärdoktriner.
Det är sannolikt, att den till för några år sedan rådande stabila strategiska situationen med väl definierbara strategiska intressen, var en historisk anomali. Ingenting talar heller för att den nuvarande dynamiska situationen skall bli kortvarig. Det är osäkert, om den förblir permanent, men det finns anledning att utgå ifrån att den sträcker sig väl in i
Den följande redovisningen av doktriner och militära styrkeförhållanden utgår från den säkerhetspolitiska intressegrund som redovisats i de tidigare kapitlen. Sannolikt delar de olika länderna i en region ett strategiskt utgångsläge, ”arv”, grundat på den tidigare strategiska strukturen. Förändringar av detta är den kanske viktigaste processen att granska. För analysen är det därför viktigt att granska gränsytor och relationer mellan de olika regionerna.
4.1.2Skärningspunkter och gränsytor - dynamiska beroenden
En utgångspunkt för analysen är att betydelsefulla och varaktiga konfliktanledningar främst uppstår i gränsytor mellan starka och varaktiga geostrategiska intressen. Mer föränderliga strategiska intressen verkar utlösande och förstärkande. Det är emellertid de geostrategiska
intressenas tyngd som ger konfliktens dimensioner. Denna teori har också ett samband med föreställningen om ”horisontell eskalation”, dvs. att en akut men begränsad konflikt i ett område p.g.a en geostrategisk koppling kan utlösa mycket allvarligare konflikter i en annan del av världen.
Det är uppenbart, att den historiskt sett tillfälliga stabiliteten i det internationella strategiska mönstret har minskat. Detta gäller såväl inom mer eller mindre väldefinierade strategiska storheter av olika slag (regioner, aktörer eller aktörsgrupper) som mellan dem.
Dynamiken förstärks av att ett antal motstridiga tendenser kan urskiljas inom de olika huvudområdena. Samtliga dessa tendenser har också konkreta militärstrategiska implikationer.
*I Ryssland finns åtskilliga risker för den inre instabiliteten. Samtidigt finns redan i dag en ambition att återta en stormaktsroll.
*Inom den i huvudsak västeuropeiska säkerhetsstrukturen finns starka strävanden till ökad säkerhetspolitisk integration. Samtidigt tar sig de enskilda större ländernas nationella ambitioner och intressen allt tydligare uttryck.
*I gränsområdet mellan ryska och västeuropeiska intressen - från Finland till Balkan - finns ett antal stater i varierande grader av strategiskt korstryck . Faktorer som gör sig gällande i området är ryska ambitioner att återställa ett starkt inflytande, staternas egen strävan efter säkerhet genom integration västerut, västlig tvekan i förhållandet till Ryssland samt olika grader av uttalade västliga nationella intressen och inre osäkerheter av bl.a. etnisk karaktär. Till
allt detta tillkommer att mellanstatliga tvisteämnen finns inom området.
* Av avgörande betydelse för såväl den globala som den europeiska utvecklingen är osäkerheten om USA:s strategiska prioriteringar. Även här finns skilda rörelseriktningar såsom:
-En säkerligen bestående tendens att minska sitt militära engagemang i Europa. För detta finns flera skäl såsom behov att koncentrera sina resurser till hemlandet och/eller omprioritera till andra områden, t.ex. Stilla Havsområdet. Även ekonomisk och annan rivalitet mellan USA och Västeuropa kan komma att spela in.
-Trots den ovan beskrivna tendensen visar USA också en vilja att av flera skäl bibehålla ett väsentligt inflytande i Europa.
-Strävan att upprätthålla en särskild strategisk relation med Ryssland, bl.a. av kärnvapenstrategiska skäl, eventuellt på europeiska intressens bekostnad.
Till dessa disparata strategiska trender kan läggas mer generella företeelser som ytterligare förstärker osäkerheten och bredden i möjliga utvecklingsalternativ i ett långt tidsperspektiv.
Hit hör osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen såväl generellt som hos enskilda aktörer. Förutsägelserna om den framtida ryska ekonomin - och därmed förutsättningarna för den framtida ryska militära potentialen - varierar från total ekonomisk kollaps till ett spirande välstånd. De europeiska och amerikanska ekonomierna lider av allvarliga problem och utsätts för tilltagande konkurrens från främst ostasiatiskt håll. Det internationella ekonomiska beroendet ökar i snabb takt. I det här aktuella långa tidsperspektivet kan dessa utvecklingar inverka på den militärstrategiska processen på mycket varierande sätt.
Hit hör också sedan länge befintliga men av den allmänna strategiska upplösningsprocessen
frigjorda kulturella, etniska och religiösa motsättningar. Kulturgränser sammanfaller inte med statsgränser eller strategiska intresseområden men har återigen visat sig betydelsefulla.
Detta leder till att det långa tidsperspektivet rymmer mycket varierande militärstrategiska utvecklingsalternativ. Det enda som säkert kan hävdas är att den framtida militärstrategiska utvecklingen kommer att karakteriseras av stor dynamik och oförutsägbarhet. Nya strategiska mönster och tidigare okända styrkekombinationer är fullt tänkbara.
4.2 Doktriner
4.2.1 Allmänt
Doktriner med militär- eller säkerhetspolitisk inriktning återspeglar de strategiska intressen och ambitioner som respektive aktörer har. Andra doktriner beskriver i mer operativa termer sättet att föra striden. I många fall är doktrinerna en kombination av båda typerna.
Doktrinernas innehåll och detaljeringsgrad varierar avsevärt mellan olika aktörer men ger god uppfattning om bakomliggande hotuppfattningar. Den allmänna trenden i doktrinutvecklingen efter det kalla krigets slut är att lokala och regionala konflikter ses som mest sannolika medan storkriget bedöms mindre troligt. De regionala konflikterna karaktäriseras bland annat av att de i konflikten ingående styrkorna kommer att vara av mycket skilda slag, alltifrån irreguljära förband till strategiska styrkor.
Tyngdpunktsförskjutningen mot mindre konflikter resulterar i en klarare uppdelning mellan mobila lättillgängliga styrkor med hög beredskap och de styrkor som skulle krävas för ett storkrig. De senare kräver mobilisering och kompletterande utbildning innan de är insatsberedda.
Karaktären av framtida större väpnade konflikter är starkt beroende av de möjligheter som den framtida tekniken kommer att innebära. Erfarenheterna från
Bristen på ny säkerhetspolitisk ordning och den sannolikt ökande risken för bl.a.regionala kriser och krig medför ett ökat behov av krishanteringsförmåga. Detta har resulterat i en prioritering av förband med hög insatsberedskap och mobilitet.
4.2.2 Ryssland
Den ryska krigsmaktens nuvarande läge liksom landets alltmer tydligt artikulerade strategiska intressen återspeglas väl i den antagna militärdoktrinen. Den har utarbetats under stor tidspress, i första hand för att man skall kunna bemästra de akuta problemen, men uttrycker självfallet också en viljeinriktning för den framtida utvecklingen.
Dokumentet avviker starkt från tidigare ryska doktriner. Sålunda är det föga konkret i fråga om den operativa inriktningen, som anges tämligen skissartat och övergripande. I doktrinen anges också att den skall gälla under en övergångsperiod, dvs. intill dess att utvecklingen i Ryssland stabiliserats och nödvändiga konkreta planer för krigsmaktens omstrukturering och utveckling kunnat utarbetas.
Två förhållanden anges som de viktigaste för Rysslands säkerhet:
För det första risken för Rysslands splittring och hotet mot den inre säkerheten, vilket kommer till uttryck i uppgifter till och struktur hos stridskrafterna. För att möta dessa hot har man beslutat organisera mobila styrkor samt ett territorialförsvar med s.k. täcktrupper, som skall kunna uppta det omedelbara försvaret.
För det andra den omständigheten att Ryssland idag inte anser sig ha tillräcklig kapacitet att möta yttre hot med konventionella stridskrafter. Av denna anledning har man tilldelat de
strategiska kärnvapnen en avgörande roll. Kärnvapnen har dessutom fått en tydligare roll som politiskt påtryckningsmedel. Strävan är att snarast återföra alla tidigare sovjetiska kärnvapen under ryskt befäl.
Sammantaget är den nya doktrinen på det strategiska planet defensiv men med en tydlig ambition att tillgodose ryska intressen i det s.k. ”nära utlandet” (den i Ryssland ofta använda termen för f.d. Sovjetrepubliker) eller inom andra områden där väsentliga ryska intressen hotas. Sålunda återfinns också betydande offensiva element i doktrinen.
Som mål har angivits att man till år 2000 skall ha genomfört doktrinens viktigaste principer. Reformarbetet torde emellertid i sin praktiska utformning med reorganisation, nyinvesteringar inom vissa högteknologiska områden, m.m. komma att bli avsevärt försenat med hänsyn till de begränsningar som bl.a den ekonomiska situationen i Ryssland medför.
4.2.3Västliga doktriner
I USA:s doktrin framhävs den förändrade hotbilden med regionala konflikter och hotet från massförstörelsevapen men även hot mot den amerikanska ekonomin samt en negativ utveckling av demokrati och reformsträvanden.
Styrande för utformningen av de konventionella styrkorna har varit förmågan att ”nästan samtidigt” kunna möta och hantera två regionala konflikter. Dessutom skall mindre resurser för t.ex. FN engagemang kunna avsättas. En återuppbyggnad skall kunna ske om globalt hot ånyo uppstår.
Den permanenta närvaron utanför USA minskar kraftigt i omfattning men den strategiska rörligheten avses förstärkas. Den tekniska överlägsenheten skall bibehållas. Nya okonventionella vapen kan komma att utvecklas.
Kärnvapenstyrkorna reduceras kraftigt, men man avser bibehålla ”triaden” i form av strategiska ubåtar, bombflygplan och landbaserade robotar.
Doktrinens realiserbarhet kan, med hänsyn till avdelade medel, ifrågasättas. En mer sannolik bedömning ger USA förmåga att vinna en i stället för två regionala konflikter med samtidig gard i annan riktning.
Storbritannien och Frankrike ser, även de, skyldigheter och rättigheter till globalt inflytande och strävar efter att bibehålla en förmåga att agera självständigt utanför Europa. På fransk sida finns planer att förbättra denna förmåga.
Kärnvapenförmågan avses bibehållas med strategiska ubåtar och på fransk sida även flygburna vapen.
Mot bakgrund av tidigare höga ambitioner som ej kunnat fullföljas är det tveksamt om planerna fullt ut kan genomföras.
I den tyska doktrinen finns en klar strävan att utveckla en oberoende ledningsförmåga, en större strategisk rörlighet samt möjligheterna att verka med stridskrafter utanför eget territorium. Hotet mot det egna landet nedtonas och vikten av tysk medverkan i internationell krishantering framhålls. Kvalificerade förband för denna typ av insatser prioriteras.
Realismen i planerna får betraktas som relativt god. Frågan om tyskt deltagande med militära resurser utomlands är dock föremål för en livlig inhemsk debatt och är ännu inte avgjord.
NATO:s doktrin är i grunden strategiskt defensiv och pekar på ett alltmer breddat hot. Den strategiska inriktningen har ändrats från det tidigare ”Forward
En allt större roll som kris- och konflikthanterare både inom och utom NATO:s eget område understryks.
Doktrinen kan mer ses som ett uttryck för politisk vilja än principer för krigföring.
4.3 Försvarsekonomisk utveckling
4.3.1 Inledning
Att jämföra försvarsutgifter både över tiden och mellan länder innebär betydande svårigheter. För det första hemlighåller ett stort antal länder uppgifter om sina försvarssatsningar, t.ex. genom att endast rapportera siffror på aggregerad nivå eller dölja försvarsutgifter under andra
budgetposter.
För det andra försvåras tolkningen av tillgängliga siffror av diverse faktorer. Definitionen för militära utgifter utgör en viktig faktor. Utgiftsposter som t .ex. militära pensioner, paramilitära styrkor och civilförsvar ingår i olika omfattning, vilket man måste ta hänsyn till. Starkt varierande inflationstakter länder emellan gör det svårt att mäta reala förändringar i försvarssatsningarna, dessutom är det inte säkert att prisförändringarna i försvarssektorn överensstämmer med de i ekonomin som helhet. Inflation är nära kopplat till växelkursförändringar och olika prisstrukturer, vilka i sin tur gör jämförelser vanskliga, särskilt mellan marknads- och planekonomier samt i tider av valutaoro.
Den nedan tecknade bilden, som bygger på material från Försvarets forskningsanstalt, är således ett försök att kort beskriva vissa tendenser, men kan ej tas till grund för preciserade jämförelser mellan länder eller andra långtgående slutsatser.
4.3.2 Världen
Efter en längre period av ökande globala försvarsutgifter vände utvecklingen
Utvecklingen i länderna utanför de traditionella maktblocken avviker delvis från den generella. Kina, Japan och övriga stater i Ost- och Sydostasien fortsätter att öka sina försvarsutgifter i reala termer. Ökningen följer relativt väl den ekonomiska tillväxten i området. Dessa länder svarar idag för uppåt 15 procent av de globala försvarsutgifterna. Även i Sydasiens ledande militärmakter, Indien och Pakistan, stiger försvarsanslagen. G60
De stora länderna i Mellanöstern satsar fortfarande mer varje år på sina krigsmakter. Allmänt kan dock en viss stabilisering märkas, bl.a. på grund av ekonomiska problem som till stor del förklaras av sjunkande oljepriser. Viktiga faktorer för utvecklingen under resten av
Afrika är den kontinent där utvecklingen av försvarssatsningarna är svårast att bedöma. För närvarande rasar uppåt tio inbördeskrig i Afrika, vilket kan driva upp de militära utgifterna i de drabbade länderna. Krig i Afrika förs dock i regel med relativt billiga vapen. Den starkaste militärmakten, Sydafrika, minskar f.n. sina utgifter. Utvecklingen på sikt är däremot svårare att ha en uppfattning om.
I Latinamerika som helhet är anslagen till försvar relativt konstanta i fast penningvärde - men de ökar något i vissa stater och minskar i andra.
4.3.3USA och Västeuropa
De sammanlagda amerikanska och västeuropeiska försvarsutgifterna kulminerade i reala termer
USA upprustade kraftigt under
Minskningarna av de europeiska försvarsutgifterna har hittills varit mindre än de amerikanska. I motsats till USA höjde de europeiska
Sedan 1990 har de militära utgifterna börjat falla i flera länder. Framförallt gäller detta Storbritannien, Tyskland och Nederländerna. Mätt som andel av respektive lands BNP har utgifterna minskat med mellan 0.4 och 1 procent, vilket i Tysklands fall innebär en real neddragning på mer än 20 procent. Ytterligare nedskärningar i storleksordningen 10 procent planeras under de närmaste åren i dessa stater, varefter utgifterna skall stabiliseras realt. Storbritannien avsätter f.n. cirka 3.4 procent av sin BNP till försvar, Tyskland 1.8 procent samt Ne- derländerna 2.2 procent. I Frankrike planeras försvarssatsningen de närmaste åren ligga kvar på minst nuvarande nivå i fast penningvärde. Idag utgör militära utgifter cirka 3.3 procent av landets BNP. Sveriges försvarsbörda, mätt på samma sätt, sjönk långsamt under
Inriktningen på minskade försvarssatsningar är en direkt följd av förändringarna av den säkerhetspolitiska miljön. Det är viktigt att konstatera att de ekonomiska drivkrafterna bakom nedskärningarna är stora även i väst, om än inte tvingande på samma sätt som i öst. Försvarsindustrin i både Europa och Nordamerika har emellertid drabbats hårt av minskade militära
beställningar. Många av de aktuella företagen möter också en ökande konkurrens på sina civila marknader. Omstruktureringen av denna sektor pågår alltjämt och en av trenderna är ett växande internationellt samarbete inom dyra materielprojekt, t.ex. stridsflygplan. En fråga som är nära kopplad till utvecklingen i försvarssektorn är även finansiering av nationell forskning, vilket framförallt i USA utlöst en debatt och en del åtgärder för att garantera densamma.
4.3.4Ryssland/OSS och Östeuropa
Den allmänna uppfattningen är att försvarsutgifterna i östblocket steg kontinuerligt i reala termer fram till i början av
Militärutgifterna i Ryssland/OSS kan ha fallit med mer än 40 procent i fast penningvärde mellan 1989 och 1994, varav den stora nedgången skedde efter Sovjetunionens upplösning
*För det första, de höga och starkt varierande inflationstakterna i Ryssland/OSS gör det svårt eller omöjligt att bedöma effekten av budgetförändringar från det ena året till det andra.
*För det andra, försvarsbudgetens andel av BNP avses ligga kvar på
storleksordningen
* För det tredje, till de nämnda
Det går inte att utesluta att ytterligare relevanta anslag ligger dolda i andra budgetposter. Den officiella försvarsbudgetens storlek skall eventuellt uppfattas lika mycket som en politisk signal, som ett uttryck för de militära satsningarna. Sannolikt kommer endast en del av de budgeterade medlen verkligen den ryska försvarsmakten till del. Uppgifter finns om att upp emot 25 procent av anslaget ej betalades ut 1994 och att betydande summor försvinner p.g.a. ekonomiska oegentligheter och tilltagande korruption.
Inom ramen för den krympande ryska försvarsbudgeten har även betydande förändringar framtvingats genom att nedskärningar fått göras inom områden där de varit möjliga att genomföra. Kostnaderna för personal, drift och underhåll har ökat från 25 till närmare 55 pro-
cent av försvarsutgifterna mellan 1990 och 1994. Samtidigt minskade anslaget till FoU från 20 till 6 procent. Medelstilldelningen för materielanskaffning föll med
Målet med det aktuella systemskiftet i Ryssland är bl.a. en fungerande samhällsekonomi som kan generera ekonomisk tillväxt och allmän välfärd till dess medborgare. Detta mål är med tillgängliga nationella resurser ej förenligt med nuvarande reala nivå på försvarsutgifterna. Exakt vilken utgiftsnivå som är förenlig med ekonomisk tillväxt, eller när Ryssland återigen kan öka sina militära utgifter, är omöjligt att avgöra. Svaren är dels beroende av den allmänna politiska och ekonomiska utvecklingen, dels av vilka prioriteringar som görs. En eventuell politisk förändring som innebar att civila hänsyn kunde nedtonas, skulle ge helt andra möjligheter att på kort tid öka försvarsansträngningarna. Det skulle dock kräva att militära intressen dominerar över de många andra intressen som utvecklats de senaste åren och att man återinför ett stort mått av planhushållning med inriktning på militär upprustning.
Den framtida ekonomiska utvecklingen i Ryssland/OSS är som antytts mycket svår att förutsäga. De många problem som hela OSS står inför ger anledning till pessimism. Även i händelse av en mycket gynnsam utveckling lär det ta minst fem år enbart att nå sovjettidens sista produktionsnivåer. Den militära delen av försvarsindustrin producerar i dag mindre än 20 procent av vad den gjorde år 1991, vilket ändå är mer än vad krigsmakten behöver eller kan betala för. Överutbudet har bl.a. resulterat i en ökad strävan att exportera försvarsmateriel. Denna har hittills haft begränsad framgång även om en uppgång kunde noteras 1994. Neddragningarna av denna industrisektor går långsamt och en del tyder på att man avser att försöka behålla den till stora delar, såväl av säkerhetspolitiska som kommersiella skäl. Bristande kontinuitet under
I de sex mindre central- och östeuropeiska länderna - Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen, Rumänien och Slovakien - har försvarsanslagen minskat väsentligt och i flera fall halverats sedan
Det pågående kriget i f.d. Jugoslavien får med all sannolikhet betydelse för ambitionen att rusta inom området liksom i grannländerna. Trots vapenembargot torde en fortlöpande tillförsel ske av krigsmateriel. Detta är dock ännu inte något som kunnat analyseras i försvarsekonomiska termer.
4.3.5Kina och Japan
De realt stigande försvarsutgifterna i Ost- och Sydostasien förklaras framförallt av Kinas och Japans ökade ansträngningar. Japans militära utgifter har sedan 1976 legat på cirka 1 procent av landets BNP, vilket med ekonomiska tillväxtsiffror på
I Kina sjönk försvarsanslagen under
realt med ungefär 1/3 mellan 1989 och 1994. De kinesiska myndigheterna släpper ingen information om de olika delposterna i försvarsbudgeten, men det anses att den officiella budgetsiffran endast täcker utgifter för personal, drift och underhåll. Områden som saknas helt eller delvis inkluderar t. ex. FoU, materielanskaffning, paramilitära styrkor med upp till 2 000 000 man och inkomster från den kinesiska krigsmaktens omfattande kommersiella aktiviteter.
Lägger man ihop tillgängliga uppgifter om dessa områden plus några till hamnar man på den dubbla officiella utgiftsnivån, dvs. cirka 3 istället för 1.5 procent av BNP. Ett försök att beräkna värdet av Kinas nuvarande försvarsutgifter i köpkraftspariteter kan ge ett intervall mellan 31 och 92 miljarder dollar, vilket är
4.4 Stridskrafter
4.4.1Ett framtida krigs karaktär
Utvecklingen av de konventionella stridskrafterna styrs av en växelverkan mellan doktriner, teknisk utveckling, ekonomiska förutsättningar m.m. och av uppfattningar om ett framtida krigs karaktär. Ett försök att sammanfatta dagens tendenser ger följande bild.
Det dominerande konfliktscenariot har övergått från bipolärt världskrig till mer regionala eller lokala krig med flera aktörer inblandade. Arten av konflikt - alltifrån ett högteknologiskt krig till krig med knivar och spjut - dess betydelse för de olika aktörerna samt deras resurser kommer att bestämma vilka medel och metoder som väljs i en mycket vid skala.
Internationella bedömningar om framtida krigs karaktär är ofta grundade i slutsatser som hämtats från
Tekniska framsteg ökar slagkraft, räckvidd och precision hos dagens och morgondagens vapen. Den tekniskt underlägsne får svårare att skapa handlingsfrihet och ta initiativ.
Utvecklingen av lednings- och underrättelsesystem kommer att medge att motståndarens större styrkor kontinuerligt kan följas i nära realtid. Samtidigt ger systemen möjlighet att samordna de egna styrkornas verksamhet såväl tidsmässigt som över stora områden. Vapensystemens räckvidd och precision möjliggör bekämpning på stora avstånd.
Ledningskriget, som innefattar insatser som vilseledning, psykologiskt krigföring, fysisk förstöring, telekrig, virus och
Lednings- och underrättelsesystemen får därmed en nyckelroll, väsentliga att bevara för den egna sidan och lika väsentliga att störa eller slå ut hos motståndaren.
Den förbättrade förmågan att se och bekämpa stridskrafter över stora stridsavstånd leder till att ansamlingar av trupp och materiel utsätts för stora risker. Ett mer spritt uppträdande där syftet inte främst är att ta terräng utan att slå ut motståndarens stridskrafter leder till att framtida operationer inte blir av typen frontkrig utan mer öppna och flytande. Stridsfältet blir fragmenterat i så måtto att egentliga frontlinjer saknas. Striden kan föras med tidsmässig samordning över ett stort djup.
Ovanstående kommer att påverka utformningen av framtidens stridskrafter. Kostnaderna för tekniskt avancerade vapensystem ökar dock snabbt. Detta, i förening med överenskommelser om begränsningar av konventionella styrkor leder sannolikt till en uppdelning av stridskrafter i skilda kategorier. En begrändad del stående högmoderna stridskrafter som har stor slagkraft och rörlighet samt är allsidigt användbara ges mycket hög beredskap för att omedel-
bart kunna sättas in över vida områden - s.k. strategiskt rörliga insatsstyrkor. En andra och större del med högmoderna stridskrafter ges en något lägre beredskap. Tillförseln av dessa stridskrafter, beroende på omfattning och avstånd, tar väsentligt längre tid att åstadkomma. Återstoden av stridskrafterna ges lägre kvalitet och kräver lång mobilisering och tilltransport samt i vissa fall kanske också kompletterande utbildning etc.
I kategorierna enligt ovan kan det komma ingå en varierande mängd av
* Flygstridskrafter och luftburna förband får en framträdande roll. Strävan att hålla nere egna förluster kommer åtminstone i begränsade krig att leda till omfattande flyginsatser innan markstriden går in i en avgörande fas. Flyg- och robotbekämpning av mål samt insatser av luftburen trupp med flyg eller helikopter kan ske över stort djup. Förmågan att lufttransportera markförband operativt och taktiskt får ökad betydelse.
*De marina stridskrafterna får ökade uppgifter i landkriget genom att utgöra plattformar för flyg- och robotbekämpning. Förmågan att åstadkomma marin styrkeinsats och att föra fram flyg- och markstridskrafter över stora avstånd får ökad betydelse.
*Markstridskrafterna får ökad flexibilitet och effekt genom förbättrad rörlighet, skydd på transportfordon, långskjutande artilleri, robotar och starkare luftvärn. Helikopterförband övergår från att vara ett understödsvapen till att bli en manöverkomponent. Helikopterförband utnyttjas såväl för att anfalla högprioriterade mål som för att genomföra transporter av strids-
krafter.
En konsekvens av utvecklingen är att förutsättningarna att kunna genomföra överraskande inledda militära operationer ökar genom satsningen på utveckling av strategiskt rörliga insatsstyrkor. Likaså förbättras möjligheterna att med hög precision bekämpa inte bara militära mål utan också exklusiva civila mål av central betydelse för den angripnes förmåga till motstånd.
Oaktat det ovan redovisade står det klart att omfattande lokala krig kan komma att föras på en mycket låg teknisk nivå, åtminstone från den underlägsna sidan. Många av de lokala krig som utspelats under senare tid är av inbördes karaktär där befolkningsgrupper ställts mot varandra. Stridshandlingar tenderar då att riktas mot befolkningen i syfte att utöva påtryckningar genom terror och åstadkomma etnisk rensning m.m. Kriget i f.d. Jugoslavien är härvid ett exempel. Några möjligheter att militärt hantera sådana konflikter enbart med högteknologiska vapensystem finns inte.
Insikten om detta talar för att stormakterna kommer att söka balanserade avvägningar vad gäller utformningen av sina stridskrafter så att en allsidig förmåga att ingripa militärt upprätthålls. Motsvarande strävan torde också återfinnas hos stater som har ambitioner att kunna deltaga i internationell konfliktförebyggande och fredsfrämjande verksamhet. Här kommer särskilt höga anspråk att ställas på säkerheten för och skyddet av den egna personalen.
4.4.2 Ryssland
År 1987 fanns i den sovjetiska krigsmakten mer än 4.4 miljoner man. Inom markstridskrafterna fanns mer än 210 divisioner, varav nästan ett
Vid utgången av 1994 omfattade den ryska krigsmakten cirka 1.3 miljoner man. Armén organiserar knappt 80 divisioner, varav möjligen tio har någorlunda god bemanning. Marinstridskrafterna består i dagsläget bl.a. av cirka 180 ubåtar (varav ett
stridskrafterna finns ytterligare en mycket stor mängd stridsflygplan. Totalt disponerar Ryssland mer än 3000 stridsflygplan.
Warszawapaktens och Sovjetunionens oförutsedda och hastiga upplösning tvingade Ryssland att skyndsamt återföra personal och stora mängder militär utrustning till ryskt territorium. Där saknas ännu i stor utsträckning den nödvändiga infrastrukturen för att ta hand om de återförda resurserna så att de blir operativt användbara. Det föreligger sannolikt också brister i krigsplanläggningen vilken ännu inte torde hunnit uppdateras med hänsyn till de förändrade strategiska och operativa förutsättningarna. Det omfattande planläggningsarbetet för krigsmaktens rekonstruktion har hittills endast inletts.
Bristande personaltillgång och stora ekonomiska problem har under flera år medfört att utbildning och övningar inte kunnat genomföras annat än på låga förbandsnivåer (kompani och bataljon). Detta har reducerat möjligheterna att mobilisera operativt användbara förband. Sammantaget kan läget inom den ryska krigsmakten betecknas som mycket problematiskt. Ledningssystemet, de strategiska kärnvapenstyrkorna och luftlandsättningstrupperna är dock viktiga undantag från detta.
Tillbakadragandet av de f.d. sovjetiska styrkorna från staterna i Central- och Östeuropa och ett antal f.d. Sovjetrepubliker har i grunden förändrat den ryska strategiska situationen. Det bör emellertid observeras att det ryska militärområde, som närmast gränsar till det nordiska området, Norra (f.d. Leningrads) militärområdet, också är det som berörts minst av de stora förändringarna. Området har tillförts modern materiel i stor omfattning, bl.a. stridsvagn T 80. Samtidigt kan konstateras att minskningen av förband har berört även detta militärområde. Sålunda fanns 1992 13 divisioner i området och 1994 endast sex.
Den framtida utvecklingen inom den ryska krigsmakten är starkt kopplad till den inrikes- och utrikespolitiska situationen samt också i hög grad till den ekonomiska utvecklingen i landet.
Om reformeringen av krigsmakten fullföljs enligt den doktrin som antagits av det ryska säkerhetsrådet, skulle krigsmakten några år efter sekelskiftet kunna stabiliseras på en nivå av 1.5 miljoner man. I mobiliseringsreserven kan då finnas fem miljoner man. Realismen i de befintliga planerna är dock mycket osäker med hänsyn till den utomordentligt bekymmersamma ekonomiska utvecklingen.
Inriktningen enligt doktrinen är att de ryska stridskrafterna skall indelas i fyra huvudkomponenter med följande uppgifter:
*De strategiska avskräckningsstyrkorna, som svarar för kärnvapensystemet och rymdförsvaret.
*Mobila styrkor bestående av
-snabbinsatsstyrkor (underställda den centrala ledningen)
-insatsstyrkor (regionalt ”öronmärkta”).
Dessa styrkor avses kunna insättas inom eller utom det ryska territoriet för att möta hastigt uppkomna hot eller utnyttjas i avgörande operationsriktningar.
*Täcktrupper (territorialförband), som är grupperade över hela territoriet och skall uppta det första försvaret vid ett angrepp.
*Den mobiliserande strategiska reserven, som står under central ledning.
Om man lyckas omforma försvaret enligt doktrinens alla delar skulle detta leda till ändrad inrikting av prioritering.
Huvuddelen av förbanden skulle ha mobiliseringstider om en till två månader. För den strategiska reserven torde tiden för att bli operativt användbar vara minst ett halvt år. Den tyngre förbandsmaterielen skulle i allt väsentligt kvalitetsmässigt motsvara dagens eftersom nyanskaffning endast kan ske i mycket begränsad utsträckning. Insatser kan lättare än i dag ske över stora geografiska områden.
Inom marinstridskrafterna prioriteras de strategiska ubåtarna och deras skydd i basområdena och nära kusten.
Luftförsvaret prioriteras relativt andra delar av krigsmakten. Eventuellt kan vissa nya stridsflygplan tillföras. För att säkerställa de mobila styrkornas rörlighet kan transportflyget komma att utrustas med nya flygplan.
Trots kraftiga reduceringar antalsmässigt skulle de väpnade styrkornas samlade effekt bibehållas.
Detta är alltså det mål som doktrinen anger. Det förtjänar att ånyo understrykas att det är mycket osäkert när och i vilken utsträckning som reformeringen av försvaret kan genomföras.
4.4.3NATO- länderna
Den förändrade ledningsstruktur för NATO som trädde i kraft år 1994 bedöms i huvudsak bibehållas in på
Indelningen i Reaction Forces (beredskapsförband), Main Defence Forces (huvudförsvarsstyrkor) och Augmentation Forces (förstärkningsförband), som nu är under införande, kommer att bestå. Reaction Forces (RF) är indelade i Immediate Reaction Forces (IRF) och Rapid Reaction Forces (RRF). Utvecklingen går mot en ökande spridning i beredskap och framför allt kvalitet på förbanden. Reaction Forces kommer även framdeles att vara högkvalitativa med hög beredskap (IRF
Utöver de fyra armékårer med varierande grad av multinationalitet, som f.n. ingår i Main Defence Forces finns ytterligare en multinationell kår, den s.k. Europakåren som för närvarande bemannas av Tyskland, Frankrike, Spanien, Belgien. Denna avses främst kunna underställas VEU men ingår i NATO:s planering för konflikter som faller under § 5 i
I en alltmer krympande försvarsekonomi kan NATO komma att tvingas välja mellan kvantitet eller kvalitet på Main Defence Forces. I dag tyder det mesta dock på att länderna vill upprätthålla både kvalitet och kvantitet om än med lägre beredskap (månader). Detta kommer i sin tur sannolikt att medföra minskade resurser för Augmentation Forces.
De största stegen vad avser reduktioner av personalstyrka, förband och materiel som påbörjades i början av
De flesta
I dag finns begränsningar vad gäller flygtransportkapaciteten. NATO är i stor utsträck-
ning beroende av USA:s flygtransportkapacitet. Flera av USA:s system behöver livstidsförlängas eller ersättas.
NATO bedöms även på sikt komma att bibehålla god förmåga att kunna avvärja de konventionella hot som skulle kunna tänkas bli aktuella. Förmågan att, efter endast kort tids uppladdning, genomföra offensiva operationer är begränsad och kan genomföras främst med sjö- och flygstridskrafter.
NATO:s förmåga att deltaga i och leda fredsfrämjande operationer bedöms vara god. USA:s stridskrafter hade under de sista åren av
om cirka 2.2 milj man. 1994 hade denna siffra reducerats till drygt 1.5 miljoner.
Så sent som år 1990 hade USA i Europa totalt mer än 300 000 man. År 1995 är denna siffra cirka 100 000.
USA:s armé består i dag av dryga tiotalet aktiva divisioner och ett stort antal andra förband. I marinkåren, som är en självständig försvarsgren, finns ytterligare tre divisioner och också cirka 500 stridsflygplan samt närmare 250 väpnade helikoptrar. Marinen innehåller drygt hundra ubåtar, inkluderande 17 strategiska, cirka 140 större ytattackfartyg varav 13 hangarfartyg. I marinen finns också en stor mängd övriga fartyg och även cirka 1700 stridsflygplan. Det amerikanska flygvapnet består bl.a. av cirka 3300 stridsflygplan och 200 flygplan avsedda för strategiska uppgifter.
Inriktningen är att de amerikanska stridskrafterna alltid skall vara stridsberedda, ha högsta möjliga personella kvalitet samt en teknisk överlägsenhet i förhållande till potentiella motståndare. Mot bakgrund av den förändrade hotbilden och inrikes behov kommer sannolikt krigsmakten årligen få en minskad medelstilldelning även om den nytillträdda republikanska kongressen synes ha en annorlunda inriktning.
Enligt gällande planer kommer USA:s konventionella stridskrafter att reduceras ytterligare under tidsperioden fram till sekelskiftet. Antalet ICBM, strategiska ubåtar och bombflygplan kommer också att reduceras. Ytterligare nedskärningar i kärnvapenstyrkorna kan bli aktuella.
Den strategiska rörligheten avses däremot förstärkas med tillförsel av nya transportflygplan och fartyg.
Inriktningen av vapensystemutvecklingen är att få fram avancerade men ändå jämförelsevis billiga system, som tillåter USA att behålla sin militära överlägsenhet. Följande områden kommer sannolikt att prioriteras:
-vapensystem med längre räckvidd,
-precisionsvapen med allvädersförmåga,
-högenergivapen,
-jaktrobotar med höga prestanda och
-underrättelsesystem.
De operativa doktrinerna har reviderats mot bakgrund av den förändrade hotbilden och erfarenheterna från bl.a.
De aktuella doktrinerna skall också styra efter vilka principer USA:s stridskrafter skall sättas in i s.k. lågintensiva konflikter.
Den planerade medelstilldelningen innebär att det framstår som tveksamt om målsätt-
ningen att kunna besegra två relativt kvalificerade regionala motståndare nästan samtidigt kommer att kunna uppfyllas.
Storbritanniens inriktning vad avser globala intressen och därav följande krav vad gäller stridskrafterna ligger fast. Detta innebär fortsatt behov av förband för övervakning, transport och strid, vilka också kan utnyttjas i ett globalt perspektiv. Behoven av amfibieförband, sjö- och flygtransportförband samt hangarfartyg kommer att kvarstå. Krympande ekonomiska ramar kan dock komma att begränsa omfattningen av styrkorna.
Den totala aktiva personalstyrkan i de brittiska stridskrafterna är för närvarande cirka 250 000 man. Markstridskrafterna har under senare år i stort sett halverats men mekaniseringen fortsätter. De består bl.a. av två divisioner med vardera tre stridande brigader, en luftburen brigad och specialförband. Flottan innehåller 15 ubåtar, varav fyra strategiska och cirka 40 större ytattackfartyg inkluderande tre små hangarfartyg. I marinen finns förutom en mängd övriga fartyg också ett tjugotal stridsflygplan och drygt hundra väpnade helikoptrar. Flygvapnet omfattar cirka 560 stridsflygplan.
De fyra strategiska ubåtarna med vardera 96 stridsspetsar kommer att bibehållas liksom hangarfartygen som också kommer att moderniseras.
Storbritanniens nationella offensiva förmåga till
Frankrikes försvarsmakt omfattar i dag cirka 400 000 man. Armén består bl.a. av cirka 10 divisioner, varav flera ingår i en strategiskt rörlig insatsstyrka, den s.k. FAR (Force Action Rapide). I marinstridskrafterna finns cirka 20 ubåtar varav 5 strategiska och ett fyrtiotal större ytattackfartyg och en mängd mindre fartyg av olika slag. I marinen finns också två hangarfartyg och drygt 100 stridsflygplan. Det franska flygvapnet disponerar drygt 750 stridsflygplan.
Frankrike bedöms komma att söka förbättra sin förmåga att relativt självständigt agera utanför Europa. Genom satsningar på egna satellitsystem och på att förbättra förmågan till sjö- och flygtransport av stridskrafter minskar det nuvarande beroendet av USA.
Kärnvapenkapaciteten avses bibehållas på en tekniskt hög nivå.
Osäkerhet råder dock om Frankrike ekonomiskt förmår att leva upp till dessa ambitioner, främst avseende strategisk transportkapacitet och rymdbaserade underrättelse- och ledningssystem.
Tysklands återförening och det kalla krigets slut har inneburit stora förändringar för de förutvarande väst- och östtyska stridskrafterna. För närvarande finns totalt cirka 370 000 man i det tyska försvaret.
De tyska markstridskrafterna innehåller i dag cirka 10 divisioner m.m. Detta innebär en kraftig reduktion under de senaste åren. Delar av markstridskrafterna, vissa brigader, kan lufttransporteras. Marinen har ett tjugotal ubåtar och ett femtiotal ytattackfartyg, varav tiotalet större. Förutom detta finns en stor mängd specialfartyg. I marinen ingår också drygt ett sextiotal stridsflygplan. Det tyska flygvapnet består av cirka 500 stridsflygplan.
Delar av stridskrafterna utvecklas mot att kunna lösa ett brett spektrum av uppgifter. Dessa förband prioriteras vad avser kvalitet och insatsförmåga. Förbanden har uppgiften att vara snabbinsatsstyrkor vid ett eventuellt anfall mot Tyskland och/eller NATO samtidigt som de också skall kunna utnyttjas inom ramen för en bredare kris- och konflikthantering.
Övriga förband ger lägre beredskap. Beroende på resurstilldelning kan den kvalitativa differentieringen mellan dessa och insatsstyrkorna komma att bli långtgående.
Multinationalitet eftersträvas i de operativa organisationsformerna. Samtidigt strävar Tyskland efter att utveckla en oberoende ledningsförmåga, större strategisk rörlighet samt möjligheter för stridskrafterna att verka utanför tyskt territorium.
Grundläggande för Danmarks säkerhetspolitik och därmed för det danska försvaret är ett
fortsatt engagemang i NATO och övriga internationella säkerhets- och förtroendeskapande organisationer.
NATO:s Östersjökommando, BALTAP, är sedan januari 1994 underställt kommandot för Centraleuropa, AFCENT. NATO:s landkommando för Jylland och norra Tyskland, LANDJUT, finansieras enbart med tyska och danska medel.
Det danska försvaret är således starkt kopplat till Tyskland och NATO. Samtidigt engagerar sig Danmark alltmer i internationell verksamhet inom ramen för FN, OSSE och PFF.
Det danska försvarets krigsstyrka består av nära 100 000 man. Armén innehåller efter mobilisering bl.a. en division och två brigader samt ett antal stridsgrupper. Marinstridskrafterna omfattar fem ubåtar och cirka 25 ytattackfartyg. I flygvapnet finns drygt 60 stridsflygplan.
I Danmark organiseras för närvarande en internationell brigad. Den skall omfatta 4550 man och vara operativ före utgången av 1996. Brigaden skall förutom att utgöra Danmarks bidrag till NATO:s Reaction Forces, även kunna lösa internationella åtaganden inom ramen för FN och OSSE.
De planerade reduktionerna av de danska stridskrafterna är jämförelsevis måttliga. Förbanden bedöms i allt väsentligt komma att ha god operativ kapacitet dels genom materieltillförsel och modifieringar av befintliga system, dels genom en omfattande övningsverksamhet i NATO- och
Norge genomför nu den största omorganisation av försvarsmakten under hela efterkrigsperioden. Norges försvarsmakt skall även fortsättningsvis kunna upprätthålla förvaret av Nordnorge. Något invasionshot mot södra Norge anses däremot inte längre föreligga. Förmåga att försvara denna del av landet mot begränsade operationer riktade mot punktmål och infrastruktur skall dock vidmakthållas.
Det norska försvaret omfattar efter mobilisering cirka 300 000 man. Armén, där f.n. stora förändringar sker, skall bestå av sex brigader, varav några ingår i en division i Nordnorge. Vidare finns ett betydande antal självständiga bataljoner m.m. Den norska marinen har 12 ubåtar och drygt trettio ytattackfartyg, varav fyra större. Flygvapnet omfattar cirka 80 stridsflygplan.
En relativt omfattande materiell förnyelse inom främst armén och marinen planeras under tiden fram till sekelskiftet. Nya stridsflygplan planeras att anskaffas efter sekelskiftet. En strategisk rörlighet inom Norge upprätthålls.
4.4.4Vissa övriga europeiska stater
Finlands inriktning är även fortsättningsvis en kvantitativt stor armé. Några större reduceringar av den finländska försvarsmakten planeras inte för närvarande.
Finlands försvarsmakt kan efter mobilisering omfatta cirka 700 000 man. Armén innehåller 27 brigader varav 13 moderna. Marinen har ett drygt tiotal ytattackfartyg, varav två större. I det finska flygvapnet finns drygt 100 stridsflygplan varav ett
Det finska flygvapnets förmåga kommer att påtagligt förbättras i och med anskaffningen av 64
Den operativa kapaciteten är god och kommer att öka efterhand som ny materiel tillförs. Ukrainas försvar har alltjämt ett omfattande materiellt arv från sovjettiden med varie-
rande modernitet.
Ukrainas stridskrafter omfattar cirka 500 000 man och efter mobilisering ytterligare cirka 1 miljon. Armén innehåller cirka 15 divisioner, och ett stort antal brigader samt specialförband. Marinstridskrafterna innehåller ett tiotal ytattackfartyg, varav två större, och dryga hundratalet stridsflygplan. I flygvapnet finns drygt 1000 stridsflygplan. Vidare har Ukraina ett fyrtiotal strategiska bombflygplan.
Landets ekonomi torde knappast medge att nuvarande omfattning av försvaret upprätthålls. Den materiella förnyelsen torde bli begränsad under lång tid.
Enligt gällande inriktning skall stridskrafterna reduceras och komma att omfatta 240 000- 300 000 man.
Svartahavsmarinen bedöms i huvudsak komma att tillhöra Ryssland och samtliga kärnvapen kommer sannolikt att föras ur Ukraina.
Inom Polen pågår en genomgripande omstrukturering av försvaret. Den försvarsdoktrin som antogs år 1992 bedöms komma att gälla i sina huvuddrag till efter sekelskiftet.
Det polska försvaret omfattar för närvarande nästan 300 000 man. Cirka tio divisioner, ett antal fristående brigader m.m. ingår i armén. Polens marinstridskrafter innehåller tre ubåtar, cirka 15 ytattackfartyg, varav två större, och cirka 35 stridsflygplan. I flygvapnet finns cirka 400 stridsflygplan.
Utvecklingen vid markstridskrafterna går mot en struktur med ett antal brigadförband med relativt hög beredskap samt en stor mobiliseringskader med begränsad modernitet. Om- struktureringen bör vara klar efter sekelskiftet.
De baltiska staterna har alltjämt mycket begränsade militära resurser. Respektive land kan i dag mobilisera i storleksordningen 10
Markstridskrafterna kommer i huvudsak att utgöras av lätt infanteri med jämförelsevis enkel materiel men med ”hög profil”, dvs. omfattande närvaro i tätorter och vid skyddsföremål.
Ländernas sjö- och flygstridskrafter är obetydliga.
4.4.5Avtalet om konventionella styrkor i Europa (CFE)
Avtalet om konventionella styrkor i Europa, det s.k.
Avtalet framförhandlades jämsides med den fortskridande upplösningen av Warszawapakten och undertecknades vid en tidpunkt då pakten de facto, om än inte formellt, upphört att existera. Undertecknare var de sexton
Ratificeringsprocessen komplicerades genom den snabba och icke förutsedda upplösningsprocessen i Sovjetunionen, som på ett genomgripande sätt kommit att förändra avtalets innebörd.
Det ursprungliga huvudsyftet med avtalet var att reducera förmågan till överraskande anfallsoperationer i Europa och att därvid i synnerhet minska de stående militära styrkorna i anslutning till blockgränsen genom centrala Europa.
Avtalet innehåller bestämmelser om kvantitativa begränsningar av viktiga materielslag, ett
omfattande årligt informationsutbyte samt inträngande verifikationsåtaganden.
Kärnan i avtalet utgörs av de symmetriska kvantitativa begränsningar som införts för de båda ländergruppernas innehav av fem väsentliga materielkategorier inom avtalets geografiska område. Dessa, s.k. Treaty Limited Equipment (TLE), är stridsvagnar, pansarskyttefordon, tungt artilleri, stridsflygplan samt attack- och pansarvärnshelikoptrar. Inom hela avtalsområdet får totalt finnas högst 40 000 stridsvagnar, 60 000 pansarskyttefordon, 40 000 artilleripjäser 13 600 stridsflygplan samt 4 000 attack- och pansarvärnshelikoptrar. Vardera av de två ländergrupperna får därvid högst ha hälften av den tillåtna mängden inom varje kategori.
För att begränsa en enskild stats möjligheter att ensamt få en helt dominerande ställning infördes en särskild bestämmelse att ingen stat får inneha mer än cirka en tredjedel av den totalt tillåtna mängden inom varje kategori. I realiteten var detta när avtalet ingicks en begränsning avsedd för Sovjetunionen, vars tilldelning av de olika materielslagen sålunda varierade mellan 33% och 38%. I och med Sovjetunionens upplösning har begränsningen mist sin omedelbara betydelse. Rysslands tilldelning varierar nu mellan 16% och 25%.
Avtalsområdet är vad gäller stridsvagnar, pansarskyttefordon och artilleri indelat i ett antal delvis varandra omslutande zoner och föreskriver för varje zon en total övre tillåten nivå för det samlade innehavet. Inom varje zon får vardera ländergruppen högst ha hälften av den totalt tillåtna nivån inom varje kategori. Zonindelningen framgår av karta nedan. Zonerna är konstruerade med utgångspunkt från det ovan angivna huvudsyftet och sätter inom det totalt tillåtna innehavet snävast gränser inom en inre zon som omfattar Tyskland, Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.
Inom den innersta zonen får exempelvis totalt finnas 15 000 stridsvapen i aktiva förband. Inom en något större zon som också innefattar Danmark, Frankrike, Italien, Storbritannien samt baltiska, vitryska, karpatiska och Kievs militärområden i det tidigare Sovjetunionen får finnas totalt 20 600 stridsvagnar. Inom en tredje yttre zon, som också omfattar de bakre områdena Portugal, Spanien samt Moskva och Urals militärområden får finnas sammanlagt 30 600 stridsvagnar.
För att begränsa möjligheterna till koncentration av styrkor i flankområdena infördes särskilda begränsningar för de nordvästra och sydöstra delarna av Europa. Flankområdet omfattar sålunda en nordlig del och en sydlig del. I norr íngår Norge, Island och Leningrads militärområde medan det sydliga området omfattar Grekland, Turkiet, Bulgarien, Rumänien samt Odessas och Kaukasus militärområden i det tidigare Sovjetunionen.
Det samlade styrketaket för detta flankområde är 9 400 stridsvagnar,
11 800 pansarskyttefordon och 12 000 artilleripjäser i aktiva förband. Sovjetunionens upplösning och den uppdelning av Sovjetunionens ursprungliga tilldelning som sedermera överenskoms mellan de nya staterna innebär för Rysslands del att det tillåtna innehavet i den ryska delen av flankzonen är begränsat till 700 stridsvagnar, 580 pansarskyttefordon och 1 280 artilleripjäser. Därtill kommer att Ryssland har möjlighet att inom sin totaltilldelning förrådställa ytterligare 600 stridsvagnar, 800 pansarskyttefordon och 400 artilleripjäser i södra delen av Norra militärområdet.
Den överenskomna fördelningen av den avtalsbegränsade materielen mellan de olika deltagarstaterna framgår av tabellen nedan. Inom var och en av ländergrupperna kan en ny fördelning i princip överenskommas inom de ramar som ges av de ovan nämnda zonbegränsningarna.
Avtalets begränsningsåtaganden skall gälla från den 15november 1995. Fram till dess skall materiel ha förstörts motsvarande den mängd som när avtalet ingicks i november 1990 överskred de slutligt tillåtna mängderna ínom de olika zonerna. Att notera är bland annat att Sovjetunionen före november 1990 i en jättelik transportoperation överförde mer än 50 000 TLE till området öster om Ural och därmed i motsvarande grad minskade sitt slutliga reduktions-
åtagande inom ramen för avtalet. Detta kan jämföras med ett totalt sovjetiskt reduktionsåtagande på cirka 15 000 TLE och ett totalt tillåtet innehav på cirka 47 000 TLE.
Det bör också tillfogas att avtalet 1992 kompletterades med politiskt bindande begränsningar vad gäller antalet stående militär personal i respektive stater (CFE 1a som dock inte i sig innebär några krav på reduceringar).
Den fortsatta tillämpningen av
Ryssland har med hänvisning till sitt förändrade militärstrategiska läge och till sina säkerhetsintressen i den oroliga södra delen av flankzonen under lång tid försökt få flankbegränsningarna hävda eller förändrade.
Eftersom
Flankzonsfrågan utgör ett exempel på de svåra frågor som finns i anslutning till den fortsatta europeiska rustningskontrollagendan efter det att
4.5 Militärteknisk utveckling
4.5.1Forsknings- och utvecklingssatsningar i omvärlden
Satsningar på forskning och utveckling (FoU) inom det militärtekniska området har under hela efterkrigstiden varit ett av de väsentligaste instrumenten i den militära kraftmätningen mellan öst och väst. Trots de nu pågående grundläggande säkerhetspolitiska förändringarna och minskande militärbudgetar synes
Planerna i väst på minskningar i inköpen av militär materiel med åtföljande reducering av
försvarsindustrierna riskerar även att decimera industrisektorns
4.5.2Allmänna drag i den tekniska utvecklingen
Den internationella utvecklingen pekar på fortsatta satsningar på FoU inom det militärtekniska området. Vissa militärtekniska områden kan förutses öka i betydelse framöver. Flexibilitet, rörlighet och ledningsförmåga blir egenskaper som kommer att ges prioritet.
System för telekrigföring kommer att öka i betydelse i takt med ledningssystemens växande roll. I fråga om övervaknings- och spaningsmedel kommer sensorteknikens snabba utveckling att få stor betydelse. Utvecklingen inom sensorteknik, informationsbehandling, kommunikation och artificiell intelligens främjar utvecklingen av precisionsvapen med hög grad av fjärrstyrning.
Vad gäller pansarvärn sker en vidareutveckling inom områdena riktad sprängverkan och höghastighetsvapen för direkt eld. Artillerisystem med nya framdrivningssätt för projektiler är under utveckling. Explosivämnen får allt större energi per vikt- och volymsenhet. Särskilt viktig är denna utveckling för olika robotsystem. Inom fordons- och farkostområdet kommer avancerad formgivning och nya material som ger låg signatur att utnyttjas i betydande omfattning för att ge såväl stridsflygplan och stridsfartyg som stridsfordon skydd mot främst radar- och
Genom den tekniska utvecklingen blir de framtida förbanden mindre och lättare med bibehållen stridseffekt. De kan förflyttas längre och snabbare. Tillsammans med ett ökat antal precisionsvapen ökar förmågan att utveckla hög stridseffekt på kort tid och på stora avstånd samt förmågan till strategisk, operativ och taktisk överraskning. Betydelsen av en väl fungerande och uthållig underrättelsetjänst ökar.
4.5.3Framtida rysk militärindustriell förmåga
Förmågan idag inom den ryska militärindustrin är påtagligt nedsatt. Försvarsindustrin befinner sig dock som helhet av allt att döma i ett bättre tillstånd än övrig industri. En påfrestande strukturrationalisering pågår. Målsättningen torde vara att inom väsentligt ändrad organisation upprätthålla utvecklings- och produktionskapacitet för ett modernt utrustat men kvantitativt reducerat försvar. Prioriterade områden är enligt gällande militärdoktrin bl.a. lednings- och sambandssystem, underrättelsesystem, system för strategisk förvarning och för elektronisk krigföring, mobila precisionsvapen, informationssystem och strategiska vapen.
I praktiken torde arvet av ekonomiskt kunnande och kapacitet från Sovjeunionen ännu några år kunna ge Ryssland förmåga att framta vapen med i vissa fall internationell hög kvalitet. På längre sikt syns emellertid den tekniska utvecklingen i Ryssland utan omfattande kompetensutvecklande investeringar stagnera med alltmer ökad teknisk eftersläpning som följd.
Under mycket gynnsamma ekonomiska och politiska omständigheter torde det vara möjligt att på sikt, återgå till det läge vad avser tekniknivå inom prioriterade områden relativt västvärlden som rådde omkring 1990 då Sovjetunionen inom vissa viktiga teknikområden låg i nivå med västvärlden, men genomsnittligt sett några år efter. En fortsatt eftersläpning bedöms
dock generellt sett vara ofrånkomlig. Under ogynnsamma omständigheter torde eftersläpningen bli mer markerad även i ett läge där den militära sektorn prioriteras. Möjligheterna finns knappast att kompensera eftersläpning genom integration av militär och civil FoU i den traditionellt ”militariserade”
En eventuell återintegration av huvuddelarna av den tidigare sovjetiska försvarsindustrin i andra
Förutsättningarna för utveckling av dual
4.6 Innebörd av den militärstrategiska utvecklingen i norra Europa
4.6.1 Allmänna förutsättningar
Långsiktiga bedömningar av den militärstrategiska utvecklingen innehåller i dag mycket stora osäkerheter. Spännvidden i tänkbara utvecklingar är därmed stor. Utgående från geostrategiska förhållanden, doktrin- och försvarsekonomisk utveckling och den faktiska utvecklingen av stridskrafterna kan dock vissa utgångsvärden för den fortsatta militärstrategiska utvecklingen i Sveriges närområde formuleras.
Doktrinutvecklingen inom stormakterna pekar generellt mot att högkvalitativa och allsidigt sammansatta förband som mycket snabbt kan insättas över stora avstånd kommer att ges hög prioritet. Även om mängden av de strategiskt snabbrörliga insatsstyrkorna, som framgått av det tidigare, blir begränsad kommer stormakternas möjligheter att insätta stridskrafter över stora områden att vara betydande. Den militärstrategiska utvecklingen i Nordeuropa kan därmed bara delvis ses i ljuset av de militära resurser som permanent är grupperade i området. Det tak som
Bestämmande för den militärstrategiska utvecklingen i Sveriges närområde är främst dels
En viktig utgångspunkt för bedömningar rörande den militärstrategiska utvecklingen bör också vara att en militär konflikt som skulle innefatta en eller flera av staterna i Norden knappast kan förutsättas ske annat än i samband med en stormaktskonflikt som eskalerar till hög nivå. Liksom tidigare i det kalla krigets Europa förefaller det således inte rimligt att väpnade angrepp skulle riktas mot Sverige om de inte har ett vidare strategiskt syfte.
Ryssland förblir i kraft av sin storlek och sin, trots dagens problem, stora potential den viktigaste enskilda strategiska inflytelsefaktorn i området. Det nordeuropeiska området berörs av grundläggande och långsiktiga ryska strategiska intressen. En bedömning i ett längre perspektiv av möjliga militärstrategiska utvecklingar i norra Europa måste därför ta sin utgångspunkt i ryska förhållanden. I sammanhanget måste dock andra aktörers intressen i området beaktas.
I ett längre tidsperspektiv finns många svårbedömda faktorer som kan påverka det militärpolitiska läget i norra Europa. Meningsfulla bedömningar av militära styrkerelationer i perspektivet bortom cirka tio år är därför i dag svåra att göra.
4.6.2 Östersjöområdet
De strategiska och militärgeografiska förutsättningarna har i grunden förändrats i Östersjöområdet.
Rysslands kontakt med Östersjön begränsas nu till inre delen av Finska viken och Kaliningradområdet. Kaliningrad är i dag ett område som gränsar till Polen och Litauen. Landförbindelsern mellan området och övriga Ryssland går över Vitryssland och Litauen. Östersjön har stor betydelse för Ryssland som transportled inte bara till Kaliningrad utan också för de omfattande sjötransporter som sker mellan S:t Petersburg och Murmansk.
För Ryssland innebär den nya situationen att man långt mindre än vad f.d. Sovjetunionen kunde, har möjlighet att utnyttja Östersjöområdets territoriella djup för sitt konventionella försvar. Hur detta kan komma att påverka ryska militära prioriteringar är svårt att bedöma.
NATO och då framförallt Tyskland kommer under överskådlig tid att vara marint dominerande i Östersjön. Även Sverige har i dag en stark marin ställning i området.
Någon motsvarighet till Warszawapaktens tidigare kustinvasionskapacitet finns inte kvar. Kapaciteten byggde dels på den tidigare sovjetiska infrastrukturen, dels på att det inom östblocket fanns tillgång till för ändamålet särskilt ägnade stridskrafter. Huvuddelen av infrastrukturen finns nu utanför Rysslands gränser och förfaller snabbt i brist på underhåll eller är under avveckling. En stor del av de stridskrafter, främst marina, som tidigare utgjorde basen för förmågan att genomföra en kustinvasion är antingen inte längre operativa eller existerar inte.
En eventuell uppbyggnad av ny förmåga att kunna genomföra en storskalig, traditionellt upplagd kustinvasion i Östersjöområdet måste således i realiteten ske från en låg nivå respektive nya geografiska förutsättningar. En sådan uppbyggnad ter sig svår för Ryssland att genomföra i ett kortare tidsperspektiv än cirka tio år. Under alla förhållanden skulle en sådan uppbyggnad inte kunna ske utan att omvärlden tidigt uppmärksammade den.
4.6.3Norra delen av Norden
I motsats till Östersjöområdet är den strategiska och militärgeografiska situationen i norra delen av det nordiska området i sina grunddrag oförändrad. Som en följd av utvecklingen inom kärnvapenområdet kan till och med områdets strategiska betydelse komma att öka i jämförelse med tidigare.
Områdets strategiska betydelse sammanhänger till stor del med att det är huvudbaseringsområde för de ryska kärnvapenbärande ubåtarna. Om START
Därmed torde området förbli av strategiskt intresse också för NATO, och främst USA. Detta förhållande utgör också motiv för USA:s fortsatta militära engagemang i norra Europa.
Möjligheterna att uppfylla de tidigare sovjetiska marinstrategiska prioriteringarna som innefattade en betydande ambition att kunna verka offensivt över mycket stora avstånd från Kolaområdet är nu avsevärt reducerade. För Rysslands del torde ambitionerna under överskådlig tid i allt väsentligt komma att styras av skyddsbehoven i närzonen.
De konventionella stridskrafterna i det ryska Norra militärområdet har av flera skäl påverkats långt mindre av de senaste årens omvälvningar av den ryska militära strukturen. En anledning till detta, utöver strategiskt grundade prioriteringar, är att området inte direkt drabbats av de omedelbara omstruktureringar som nödvändiggjorts av tillbakadragandet från Central- och Östeuropa. I stället har urdragningarna från framför allt östra Tyskland och de samtidiga totala reduktionskrav som ställts av
Resultatet är likväl en materiell förnyelse som genom att befintliga styrkor sätts i stånd skulle kunna medge ett återupprättande av den operativa förmågan inom ett fåtal år. Om inte omfattande åtgärder vidtas kommer dock tiden för att höja den operativa förmågan efterhand att utsträckas alltmer.
4.6.4Framtida operationsmöjligheter med strategiska insatsstyrkor
Utvecklingen av strategiskt rörliga insatsstyrkor är, som tidigare påpekats, ett viktigt inslag i utvecklingen av stridskrafterna. Inom NATO har denna utveckling givit tydliga resultat sedan flera år. Det är framför allt på denna typ av förband som nysatsningar sker och det är mycket på grund av deras behov som militärtekniken utvecklas. Även om förutsättningarna i Ryssland att uppfylla militärdoktrinens alla delar kan ifrågasättas torde denna utvecklingslinje av flera skäl vara prioriterad även där. Motiven för detta återfinns bl.a. i de behov som Ryssland kan uppleva främst inom sina södra gränsområden.
På sikt kommer troligen de strategiska insatsstyrkorna utgör en allt större del av de offensivt användbara stridskrafterna. Insatsstyrkornas egenskaper kommer sålunda att prägla den operativa och militärstrategiska miljön. Insatsstyrkor ger militära möjligheter att uppnå överraskning genom stor rörlighet samt vapensystem med lång räckvidd och stor verkan. Stridsförloppen kan därmed bli snabba och striden kan föras över stora områden. Samtidigt ökar kraven på att åstadkomma ett snabbt avgörande; de värdefulla insatsstyrkorna bör inte låsas i långvariga operationer och omvärlden bör inte ges möjlighet ingripa med sina insatsstyrkor. För att insatser skall kunna göras ställs därmed också krav på förmåga att snabbt konsolidera läget och utnyttja de framgångar som nåtts.
4.6.5Sammantagen bedömning
Rysslands offensiva förmåga i området är i dag starkt begränsad och torde under ett antal år inskränka sig till att kunna genomföra operationer mot svagt försvarade områden i nära anslutning till ryskt territorium. Rysslands militära handlingsmöjligheter begränsas även av det nuvarande militärgeografiska utgångsläget. En huvudfaktor är därvid starka begränsningar i möjligheterna både att från luften understödja offensiva operationer och att luftförsvara ryska kärnområden. Dessa begränsningar är särskilt uttalade i Östersjöområdet. Visserligen ger Kaliningradområdet vissa sådana möjligheter, men området skulle vara både utsatt och otillräcklig som baseringsområde vid en större konflikt.
Även NATO saknar utan en omfattande tillförsel av stridskrafter offensiv kapacitet i området.
De alltmer förbättrade möjligheterna att uppnå överraskning med strategiskt rörliga insatsstyrkor bör dock observeras.
Förutsättningarna för militära operationer i tidsperspektivet upp till tio år är annorlunda
i den nordligaste delen av det nordeuropeiska området än i Östersjöområdet.
I norr finns förutsättningar att förstärka operationsmöjligheterna genom iståndsättande av befintliga resurser.
Varje invasion som förutsätter operationer över ett havsområde mot ett försvarat område är mer komplicerad än en gränsinvasion. För att genomföra en operation över ett havsområde med tillräcklig säkerhet krävs dels speciella resurser som inte erfordras vid en gränsinvasion, dels omfattande tid för samövning även på operativ nivå. Detta förhållande gäller även om strategiska insatsstyrkor utnyttjas. Skulle operationens huvudkomponent utgöras av ett traditionellt, stort upplagt kustinvasionsföretag accentueras kraven ytterligare.
Sammantaget kan det därför konstateras att de starka begränsningarna vad gäller resurser och andra förutsättningar för omfattande operationer över hav ger påtagliga inskränkningar i de militära operationsmöjligheterna i Östersjöområdet utöver de allmänna begränsningarna av handlingsmöjligheterna.
5.INTERNATIONELLT PERSPEKTIV PÅ FREDSFRÄMJANDE INSATSER
5.1 Hittillsvarande utveckling
Den nya säkerhetspolitiska situation som uppstått i världen efter det kalla krigets slut har ytterligare stärkt den säkerhetspolitiska betydelsen av det internationella samfundets ansträngningar för fred och säkerhet.
På det europeiska regionala planet är det viktigt att verka för tillkomsten av en fungerande säkerhetspolitisk struktur med uthållig förmåga att tillhandahålla stabilitet och samordnad kraft för att förebygga och hantera kriser samt instabilitetsproblem som uppstått till följd av den gamla ordningens sammanbrott. Härvid bör särskilt behovet av en tydligare samordning och arbetsfördelning mellan regionala organisationer och FN uppmärksammas.
På det globala planet är det angeläget att identifiera alla problem - gamla såväl som nya - som måste lösas för att
Fredsbevarande operationer var inte förutsedda när FN tillkom och finns därför inte reglerade i
Fredsbevarande operationer i FN:s regi uppstod ur ambitionen att FN trots dödläget borde kunna agera för att lösa eller hantera konflikter. Verksamheten har byggt på kreativa tolkningar av
Denna praxis har utvecklats stegvis sedan 1948, då FN:s första observatörsmission sattes upp, och 1956, då den första fredsbevarande operationen med trupp kom till stånd för att övervaka trupptillbakadragandet från Suez och den därpå följande vapenvilan. I Kongo 1960- 64 och på Cypern 1964 var målsättningen ambitiösare. Där genomfördes fredsbevarande insatser bl.a. för att hantera och dämpa pågående inom statliga konflikter med etnisk grund. Särskilt i fallet Kongo blev uppgiften, som ledde till stridsinsatser, krävande och frågan om FN:s roll i relation till det kalla krigets spelregler kontroversiell.
I samband med att en
insatser t.o.m. 1988. Principerna innebar att en operation förutsatte parternas medgivande, att bidragarländer inte hade egna intressen i konflikten, att den insatta styrkan hade en bred geografisk representation och uppträdde opartiskt samt att våld endast fick användas i självförsvar.
Det kalla krigets avveckling medförde dock stora förändringar för FN:s fredsfrämjande insatser både vad gäller möjligheter och behov. Konfrontationen mellan USA och Sovjetunionen ersattes alltmer av samarbete, såväl på fältet som i säkerhetsrådet. De båda supermakterna fick, åtminstone till en början, en mer positiv syn på FN som aktör och instrument. Samtidigt medförde blockupplösningen att nya eller nygamla konflikter fick ett större spelrum. Vissa stater försvagades eller föll sönder. På många håll kom etniska, nationella och religiösa motsättningar till yta, underblåsta av makthavare som utnyttjade dem för att skapa sig en ny maktbas efter det gamla systemets kollaps. Upplösningen gav också utrymme för lokala aktörer, ibland av närmast kriminell karaktär.
Som svar på detta förändrade konfliktmönster utvecklades det fredsbevarande instrumentet med nya typer av fredsfrämjande insatser, som ibland kallats andra generationens fredsbevarande operationer. Två huvudlinjer i förändringen kan urskiljas. För det första är operationerna från att huvudsakligen ha varit militära nu ofta blandat militära och civila, s.k. multifunktionella. För det andra anser sig FN nu både behöva och kunna gå in i en pågående konflikt för att aktivt söka hejda förloppet och lindra verkningarna genom att t.ex. skydda hjälpsändningar, skydda utsatt civilbefolkning, eller i övrigt lägga tryck på parterna. Dessa senare åtgärder behöver i vissa fall baseras på en utökad rätt till våldsanvändning. Utvecklingen i multifunktionell riktning har också ställt nya krav på samordning av civila och militära resurser vid insatser. .
5.2 Internationell syn på fredsfrämjande verksamhet i dag
I juni 1992 redovisade generalsekreteraren på säkerhetsrådets uppmaning rapporten ”An Agenda for Peace” (Dagordning för fred) där han bl.a. angav ett spektrum av åtgärder från preventiv diplomati till fredsframtvingande insatser i
Flera av de senaste årens insatser passade dock inte entydigt in i någon av generalsekreterarens kategorier. Säkerhetsrådet visade en benägenhet att i ökande grad utnyttja
Ett grundläggande problem är hur medlemsländerna och särskilt stormakterna skall hantera avvägningen mellan det allmänna behovet av
I FN:s generalsekreterares tillägg till ”An Agenda for Peace” (januari 1995) anges vissa kvantitativa uppgifter rörande deltagande i FN:s insatser. I januari 1988 var cirka 11 000 personer från huvudsakligen ett tiotal länder involverade i FN:s fredsfrämjande insatser med en årlig budget på cirka 230 miljoner USD. I december 1994 tjänstgjorde över 70 000 personer från över sjuttio olika länder i 17 olika operationer med en årsbudget som uppgick till cirka 3
600 miljoner USD.
I ovan nämnda rapport diskuteras även möjligheten att överlåta mer krävande uppgifter på grupper av stater ledda av stormakter. Detta förefaller också vara en metod som föredras av vissa stormakter. Generalsekreteraren påpekar dock att detta förfarande medför risker för att FN:s trovärdighet och ställning påverkas negativt, samt att stormakter kan utnyttja FN:s legitimitet för egna syften. I förlängningen finns här en risk för intressesfärer och uppluckring av internationell rätt som knappast är i de mindre staternas intresse.
Vidare framhåller generalsekreteraren att problemen med tillgång till styrkor och utrustning efter hand blivit allt större och allvarligare. Betydande ansträngningar har lagts ner inom
Generalsekreterarens ovan nämnda rapporter samt vissa andra konkreta åtgärder inom
De nordiska länderna, Danmark, Norge, Finland och Sverige har en långvarig och unik tradition vad gäller bidrag till det internationella samfundets åtgärder för att främja fred och säkerhet. Inom ramen för främst FN:s fredsbevarande operationer har också de nordiska länderna utvecklat ett omfattande samarbete. Även om samarbetet och samsynen, inte minst beträffande multilateralismens väg, är omfattande finns dock vissa skillnader i dagsläget, som inte minst förklaras av skillnaderna i säkerhetspolitisk bakgrund.
Beslutet togs av Folketinget 1993 att skapa en internationell brigad, som beräknas vara fullt operativ i början av 1996. Brigaden skall kunna användas i allt från preventiva insatser till fredsframtvingande sådana. Delar av denna skall kunna användas av FN för olika typer av operationer samtidigt som den i sin helhet skall kunna ingå i NATO:s snabbreaktionsstyrkor. En internationell arbetsgrupp har på danskt initiativ skapats för att utreda ett utvidgat samarbete mellan likasinnade länder inkluderande de nordiska, som genom en mer systematisk förhandssamordning skulle kunna bilda t.ex. en brigad med hög beredskap.
I princip råder politisk enighet i Norge kring värdet av deltagande i internationella insat-
ser.
Norge är noga med att skilja mellan humanitära, fredsbevarande och fredsframtvingande insatser. Enligt stortingsbeslut kan Norge delta i fredsframtvingande aktiviteter, men detta anses mer kontroversiellt. Norge gör, bl.a mot denna bakgrund, en åtskillnad mellan sin FN- beredskapsstyrkan och sitt bidrag till NATO:s snabbreaktionsstyrkor. De senaste årets diskussioner tyder dock på en större flexibilitet än vad den organisatoriska skillnaden antyder.
Efter det kalla krigets slut har Finland haft anledning att diskutera förutsättningarna för
en medverkan i annat än bara traditionella fredsbevarande operationer. Även
När det gäller andra mindre stater finns det anledning att särskilt uppmärksamma Nederländerna. De senaste tre åren har man genomfört en halvering av armén och en
Bland andra mindre
De senaste årens förändrade förutsättningar har även medfört ett större engagemang från stormakterna i den fredsfrämjande verksamheten. Det gäller inte minst Frankrike och Storbritannien som i mars 1995 var de två största bidragsgivarna till FN:s fredsfrämjande operationer med 5000 respektive 4000 deltagare.
Vitboken om Frankrikes försvar från februari 1994 och det efterföljande femåriga försvarsbeslutet slog fast att fredsbevarande och fredsframtvingande insatser baserade på internationellt mandat är en del av det franska försvarets permanenta och grundläggande uppgifter.
Vid sidan av de mer klassiska angrepps- och krisscenarierna anges bl.a. ett särskilt scenario avseende ”operationer för fredsbevarande och för upprätthållande av folkrätten”. Gemensamt för de olika interventioner som detta scenario avser är, att de sker på basis av ett internationellt mandat (FN eller OSSE) och inom en flernationell militär ram (NATO eller VEU- koalitioner). Uppdragens natur kan variera starkt från traditionellt fredsbevarande och humanitära uppdrag till missioner med stor risk för militär konfrontation.
Europeisk samordning och kapacitet för krishantering bör enligt fransk mening främst byggas upp inom ramen för VEU. PFF och NACC ses huvudsakligen som politiska och pedagogiska instrument, ej som strukturer för ”skarpa” insatser. Principiellt ser man gärna en förstärkning av OSSE. Reellt är man dock avvaktande till möjligheterna att utveckla en militär kapacitet specifikt inom dess ram.
Inget tyder på att Storbritannien avser att sänka sin ambition på det fredsfrämjande området. Snarare finns betydande utrikes- och säkerhetspolitiska skäl för London att ytterligare prioritera brittisk militär medverkan i fredsbevarande operationer m.m. Om fredsprocessen i Nordirland fortsätter kan vidgat utrymme för sådant deltagande skapas. Dessutom har Storbritannien en framträdande roll inom NATO:s snabba insatsstyrkor.
Vidare bör pekas på att Storbritanniens långa tradition som global militär aktör medfört att insättande av brittisk trupp även i mycket riskfyllda operationer ytterst sällan ifrågasätts i den inrikespolitiska debatten.
Inom doktrindiskussionen har Storbritannien spelat en ledande roll. Man har introducerat begreppet ”wider peacekeeping” som kommer att vara bas för en manual avsedd för brittiska soldater i
-Fredsbevarande och fredsframtvingande operationer är väsensskilda och bör inte blandas.
-Ett drag som skiljer dagens situationer för de fredsbevarande styrkorna från de som utmärkte det kalla krigets är flyktigheten och föränderligheten (volatility) i själva konflikten (konfliktparter, stridslinjer etc.) vilket gör behovet av bättre utrustade och bättre utbildade trupper allt större.
-Parternas samtycke och
-Användande av våld under kapitel VII i
USA har av princip och hävd endast i ringa grad engagerat sig i traditionella fredsbevarande operationer. Det är därför inte förvånande att USA i mars 1995 låg på blygsamma 20:e plats efter bl.a Sverige av FN:s truppbidragare. I sammanhanget kan framhållas att USA står för 25% av FN:s budget och 30 % av kostnaderna för fredsfrämjande insatser. Detta står i kontrast till
Den i grund och botten till ”all multilaterism utom NATO” negativa amerikanska opinionen flammade dock upp under
En för amerikansk opinion känslig frågan är i vilken grad amerikansk trupp skall tillåtas ställas under FN:s befäl. Frågan har lyfts fram ytterligare efter republikanernas seger i november 1994. Den regel i fråga om befälsstrukturer som till slut lades fast blev att USA:s president alltid behåller kommandot över de amerikanska styrkorna medan däremot s.k. operativ kontroll kan delegeras. Stående
Vad gäller rollfördelningen mellan FN och regionala organisationer skall avslutningsvis konstateras att USA har en principiellt positiv syn på den fredsbevarande verksamheten inom såväl OSSE:s som OAU:s ram.
Rysslands aktiviteter på det fredsfrämjande området ligger huvudsakligen utanför FN:s ramar, vilket också återspeglas av 14:e platsen bland FN:s truppbidragare i mars 1995. Det är främst till ”det nära utlandet”, dvs. tidigare sovjetrepubliker, som Ryssland sänt trupper för att ingripa i konflikter och oroshärdar. Primärt synes man dock i dessa områden vägledas av intressen och överväganden som mer kan återfinnas i ett bibehållet ryskt inflytande än ”fredsbevarande” i gängse bemärkelse. Dessutom vill man skydda den ryskspråkiga befolkningen. Som ett led i denna politik finns det idag ryska styrkor i Georgien, Moldavien och Tadjikistan.
På rysk sida har man på senare tid alltmer bestämt pekat på vad man anser vara FN:s dubbla normer i hanteringen av olika fredsbevarande insatser. Å ena sidan ger FN sitt godkännande till aktioner typ Haiti där USA och andra stater i regionen har särskilda intressen medan världsorganisationen inte är villig att på samma sätt legitimera de ryska insatserna i närområdet. Ryssland anser inte att FN:s resurser fördelas på ett rättvist sätt och att de ryska insatserna på det fredsfrämjande området därför blir oproportionerligt ekonomiskt betungande.
5.3 Framtida behov
Sammanfattningsvis kan bedömningen göras att det internationella samfundet i framtiden kommer att behöva hantera en konfliktvolym minst motsvarande nuvarande nivå. Den utsträckning i vilken FN och andra aktörer faktiskt kommer att engagera sig i fredsfrämjande insatser av olika slag kommer dock också att påverkas av den utbredda försiktighet och restriktivitet som blivit en följd av senare års erfarenheter på området.
Mycket talar för att den typ av konflikter det framöver i stor utsträckning kommer att handla om är inomstatliga konflikter, där den främsta drivkraften för det internationella samfundets överväganden om ingripande är de humanitära konsekvenserna. Detta utesluter dock inte att morgondagens värld också kommer att medföra krav på insatser av mer traditionell fredsbevarande typ.
Sammantaget kommer det således sannolikt att finnas omfattande anspråk på internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Dessa insatser kan förväntas få ett mycket varierande innehåll alltifrån olika förebyggande insatser till utvidgade multifunktionella operationer i pågående konflikter.
6. ETT BREDARE SPEKTRUM AV HOT OCH RISKER
6.1 Hot och risker idag och i framtiden
De senaste årens internationella, ekonomiska och tekniska utveckling medför att vi i dag måste teckna en bredare bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar. Bilden sträcker sig från den hårda kärnan av mer traditionella säkerhetspolitiska hot som vi trots de senaste årens positiva utveckling långsiktigt inte kan utesluta, över de nya konflikter som tenderar att blossa upp i det kalla krigets spår, till de hot och risker som följer av den globala utvecklingen och de moderna samhällenas sårbarhet.
Förändringarna i den internationella säkerhetspolitiska miljön innebär att risken för storkrig i Europa är mindre än på mycket länge. Men även om risken för storkrig för överskådlig framtid reducerats kraftigt har den för den skull inte slutgiltigt eliminerats. Något sådant är knappast möjligt så länge nationalstatssystemet består och så länge stater eller grupper av stater måste ansvara för sin egen säkerhet.
Både inre väpnade och mellanstatliga konflikter har under de senaste åren ökat markant i antal trots att FNs fredsfrämjande insatser kunnat utvecklas både vad gäller omfattning och innehåll.
Iraks invasion av Kuwait var bara ytterligare en öppen konflikt i ett av krig hårt drabbat område. Utöver de interarabiska motsättningarna är området kring Persiska viken också en skärningspunkt för politiska och ekonomiska intressen av global betydelse.
Det omfattande och utdragna kriget i det forna Jugoslavien fortsätter. Trots internationella fredsansträngningar ökar förödelsen och antalet drabbade stiger. Historiskt betingade etniska och religiösa förhållanden, men också andra underliggande motstridiga intressen, försvårar såväl det humanitära och fredsfrämjande arbetet som en slutlig lösning.
I Öst- och Centraleuropa, liksom i det forna Sovjetunionen finns en betydande konfliktpotential och i vissa avseenden också en påtaglig instabilitet. I t.ex. Kaukasus, där också Tjetjenien varit skådeplats för de häftigaste striderna inom det forna Sovjetunionen, finns nu flera tiotal öppna eller potentiella etniska och territoriella konflikthärdar.
Den afrikanska kontinenten har drabbats hårt av inbördeskrig. I Somalia och Rwanda och nu senast i Burundi, har
De underliggande orsakerna till de regionala och lokala konflikterna kan sökas i såväl politiska som etniska, religiösa, ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållanden. Konflikterna utgör både en oerhörd tragedi för människorna som drabbas av följderna och en risk för att motsättningarna skall spridas. Sprängkraften och varaktigheten i de konflikter som nu kommit till ytan får inte underskattas. Ytterst utgör de ett hot mot de fortsatta ansträngningarna att bygga en gemensam säkerhet.
Om någon av aktörerna i dessa konflikter också skulle utnyttja
Flera skrämmande fall under senare tid, bl.a. nervgasutsläppet i Tokyos tunnelbana och sprängdådet i Oklahoma, visar att terorismen fortsätter att utgöra ett hot mot både enskilda individer och stater. Terrorn som vapen utnyttjas av grupper med vissa identiferbara politiska och/eller religiösa mål, men också av grupper med en mer allmänt samhällsfientlig inställning. Svårigheterna att i ett öppet samhälle hantera terroristhotet är uppenbara.
Den alltmer fördjupade integrationen, den ekonomiska och den tekniska utvecklingen är samverkande faktorer som tillsammans ger det moderna samhället en oerhörd styrka under normala förhållanden och en potential att hantera även svåra situationer. Samtidigt innebär utvecklingen också ökade risker.
En stor del av de internationella förbindelserna, t.ex. de finansiella flödena och teknologispridning, sker utanför staternas kontroll, något som självfallet inte enbart är negativt. Samtidigt är denna utveckling bärare av tänkbara risker. Ekonomiska kriser, med uppenbar risk också för ekonomisk kollaps i enskilda länder, kan t.ex. orsakas av enskilda aktörer.
Mer långvariga ekonomiska kriser, massarbetslöshet och fattigdom äventyrar också stabiliteten i mer grundläggande mening. Med nationella problem som ökad kriminalitet, minskad solidaritet och allmän normupplösning, samt mer extrema yttringar som nationalism och rasism, kan också följa spänningar mellan stater.
I vårt närområde och i Europas närhet skulle den mycket svåra ekonomiska och ekologiska situationen kunna leda till bl.a. flykting- eller migrationsrörelser av mycket stor omfattning. De akuta påfrestningarna på olika samhällssystem i mottagarländerna skulle därvid kunna bli mycket omfattande, liksom även de indirekta och mer långsiktiga konsekvenserna i form av in- och utrikespolitiska återverkningar.
Allt oftare uppstår också akuta störningar i samhället som inte kunnat förutses eller situationer där förberedelser inte vidtagits i tillräcklig utsträckning. De genomgående dragen i samhällsutvecklingen - dvs. de tekniska framstegen, storskaligheten och specialiseringen - har således lett till en ökad sårbarhet i olika samhällssystem.
Sårbarheten gäller inte minst för olika tekniska system. Ett särskilt viktigt område är därvid utnyttjande och drift av kärnkraftsanläggningar. Svåra olyckshändelser, liknande den i Tjernobyl, får effekter som inte bara berör det enskilda landet. Effekterna kan därutöver vara mycket långsiktiga och långtgående. T.ex. medförde Tjernobylolyckan att uppemot en fjärdedel av Vitrysslands jordbruksareal blev obrukbar för överskådlig framtid.
Allvarliga störningar i tillförseln av viktiga varor skulle kunna inträffa i samband med katastrofer eller konflikter i andra delar av världen. Även om länder i väst, enskilt eller i samverkan, rimligen borde kunna hantera de flesta tänkbara situationer, finns anledning att även fortsättningsvis uppmärksamma denna typ av störning.
Omfattande och långvariga avbrott i t.ex. elförsörjning, vattenförsörjning eller kommunikationer är lyckligtvis sällan förekommande. Likväl skulle sådana avbrott utsätta samhället för stora påfrestningar.
Hanteringen av den stora mängd farliga ämnen som förekommer i samhället är förknip-
pad med särskilda risker. Kemiska fabriker och liknande anläggningar, liksom transporter av farligt gods, utgör i detta avseende stora säkerhetsproblem. De mycket långsiktiga problemen med hantering av radioaktivt avfall bör också nämnas i detta sammanhang.
Allvarliga naturkatastrofer som översvämningar, ras och skred samt svåra snöstormar medför främst problem lokalt eller regionalt. De resurser som krävs för att hantera problemen kan dock i vissa fall behöva hämtas från nationell eller mellanstatlig nivå.
Den organiserade, internationella brottsligheten utgör ett potentiellt hot. Särskilt farligt är om brottslingar eller kriminella organisationer utnyttjar tyngre vapen eller massförstörelsevapen, i utpressningssyfte eller som ren inkomstkälla genom illegal försäljning.
Listan över tänkbara störningar skulle kunna göras betydligt mycket längre. Här har t.ex. inte berörts spridning av smittosamma sjukdomar, risker i den genteknologiska utvecklingen eller andra problem som vi i skiftande grad uppfattar som sannolika, allvarliga och hotande. Långsiktiga miljöhot såsom försurning och klimatpåverkan är andra exempel.
6.2 Säkerhetsbegreppet
De flesta länder har redan omdefinierat eller håller på att omdefiniera sin syn på säkerhet. Den huvudsakliga inriktningen är därvid att lägga in även ett bredare perspektiv, dvs. ett vidgat säkerhetsbegrepp, där konfliktförebyggande samarbete och internationella insatser av humanitär, och fredsfrämjande karaktär ingår. Även inom internationella organisationer diskuteras säkerhetsintressen i ett brett perspektiv.
I några länder har det säkerhetspolitiska begreppet av tradition alltid haft en bredare innebörd än i Sverige. Begreppet omfattar t.ex. i Frankrike både inre och yttre säkerhet, olika lågnivåhot, förebyggande diplomati men även försvarsamarbete med de f.d. kolonierna. Den franska försvarsmakten har ett brett arbetsfält. Gendarmeriet och brandkåren ingår. Naturkatastrofer, skogsbränder och översvämningar är därför uppgifter för försvarsmakten.
Den tyska inställningen till det vidgade säkerhetsbegreppet framgår tydligt av den breda samarbetspolitik som förs, både med länder i väst och med nya samarbetspartners i öst. De tyska problemen rör knappast definitionsfrågor utan är mer en fråga om olika begränsningar i den praktiska tillämpningen när det gäller t.ex. fredsfrämjande insatser. Det kan också nämnas att en av det tyska försvarets uttalade uppgifter är att bistå vid katastrofer och nödsituationer samt understödja humanitära insatser.
I Norge arbetar man med ett utvidgat säkerhetspolitiskt begrepp som utöver traditionell säkerhets- och försvarspolitik bl.a. omfattar ekonomiska frågor, miljöaspekter, flyktingproblematik, spridning av massförstörelsevapen, internationell terrorism och kriminalitet. Målet för norsk säkerhetspolitik är, enligt den norska regeringens proposition, att förebygga krig, främja fred och stabilitet och samtidigt värna handlingsfriheten i förhållande till externa påtryckningar. I denna breda mening omfattar säkerhetspolitiken såväl försvarssom
Det torde alltså idag vara tämligen okontroversiellt att tala om ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp. I långt större utsträckning än tidigare kretsar de säkerhetspolitiska ansträngningarna kring konfliktförebyggande samarbete i vid mening. Inom det militära området tilldrar sig multinationell krishantering och internationella fredsfrämjande insatser allt större uppmärksamhet.
Inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet ligger onekligen också sådant samarbete
som syftar till en allt närmare ekonomisk och samhällelig integration och som förstärker det nätverk av ömsesidiga beroenden som redan finns. Detta är också grunden för bedömningen att redan ett
En annan alltmer allmänt accepterad del i säkerhetsbegreppet är de hot och risker som i sig kan vara av gränsöverskridande karaktär och till del också måste hanteras i internationell samverkan, men som mer har att göra med nationella säkerhetsintressen i bemärkelsen skydd för landet och befolkningen. Det kan gälla naturkatastrofer, stora flyktingströmmar, störningar i infrastrukturen eller storskaliga miljöolyckor.
Kännetecknande för diskussionen kring ett bredare spektrum av hot och risker och det vidgade säkerhetsbegreppet är den allmänna insikten om de direkta och indirekta sambanden mellan olika aspekter på säkerhet.
Sambanden gäller t.ex. en positiv utveckling av ekonomi och miljö, respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, m.m. som grund för internationell stabilitet och säkerhet. De internationella fredsfrämjande humanitära insatserna för att förhindra mänskligt lidande, som också syftar till att hindra vidare eskalering och spridning av konflikter bör också ses i detta sammanhang.
Ett annat område rör de hot och risker som kan drabba fredssamhället där i många fall de resurser som avdelats för mer traditionella säkerhetspolitiska hotsituationer kan utnyttjas för att komplettera samhällets resurser i övrigt. Det kan därutöver många gånger vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är risker i fred och vad som är att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant. Det finns också ett antal avgörande likheter mellan de förhållanden som råder vid kriser, oavsett vad som förorsakat den aktuella krissituationen.
Hot- och riskutredningen framlade i sitt nyligen avlämnade huvudbetänkande (SOU 1995:19) Ett säkrare samhälle förslag om hur resurser skall kunna samutnyttjas för att hantera risker i både krig och fred.
Sammantaget talar detta för ett vidgat säkerhetsbegrepp med en helhetssyn på hot och risker av olika slag och på samhällets hantering av dessa.
7. SLUTSATSER - SVERIGES SÄKERHETSPOLITISKA INTRESSEN
7.1 Gemensam säkerhet
Sverige är i både positiv och negativ bemärkelse starkt internationellt beroende. Ett gott internationellt samarbetsklimat ger utrymme för såväl en fortlöpande utveckling på olika samhällsområden som stabilitet och säkerhet i bred mening. Omvänt gäller att ökade motsättningar i den internationella politiken minskar detta utrymme.
På en grundläggande nivå formas ramförutsättningarna i Europa huvudsakligen av sådana tongivande aktörer som USA, Ryssland, Tyskland, Storbritannien och Frankrike. På det globala planet får till denna grupp fogas bland annat Japan och Kina, liksom en grupp stater vilka i sina respektive regionala sammanhang har särskild tyngd.
Dessa aktörers inflytande är ojämnt fördelat över de militära, ekonomiska och politiska områdena. Samtidigt är de regionala variationerna betydande.
På ett övergripande plan har Sverige därmed ett intresse av att de internationella relationerna domineras av renodlat samarbete, säkerhetsgemenskap och respekt för mänskliga rättigheter. I ett sådant system respekterar staterna det gemensamma regelverket och betraktar säkerheten som odelbar. Mindre och större stater och alla människor har jämbördig ställning. Ett sammanhängande system av globala och regionala institutioner gör det möjligt för det internationella samfundet att hantera hela skalan av hot och risker.
Jämsides med detta långsiktiga uppbyggande av gemensamma institutioner är emellertid Sverige fortsatt beroende av att maktbalans råder mellan de tongivande aktörerna. I synnerhet gäller detta i närområdet, särskilt i förhållande till Ryssland. Denna maktbalans, som inte endast har militära inslag, kan i det nordeuropeiska området inte upprätthållas utan externa parter. Under det kalla kriget balanserades Sovjetunionen av västalliansen, samlad kring NATO.
Sverige påverkar sin säkerhetspolitiska situation dels genom rent nationella åtgärder dels genom ett internationellt agerande för gemensam säkerhet.
De nationella åtgärderna syftar till att främja stabiliteten i närområdet och att kunna möta hot och påfrestningar som direkt berör Sverige. Denna politik har såväl en politisk och ekonomisk som en militär dimension. Genom vår sedan lång tid etablerade militära alliansfrihet svarar vi för vårt eget försvar mot väpnat angrepp. Vi måste också inom landet ha resurser för att hantera andra svåra nationella påfrestningar och katastrofer.
Internationellt söker Sverige bidra till gemensam säkerhet genom de multilaterala organisationerna. I synnerhet medlemskapet i Europeiska unionen innebär ett nytt sammanhang och nya villkor och möjligheter för Sveriges deltagande i det europeiska samarbetet. Konsekvenserna för svensk politik av integrationsprocessen är avsevärda. Detta samarbete är ett effektivt sätt för Sverige att öka sitt inflytande och minska sin utsatthet. Även andra internationella fora än EU spelar en viktig roll. Till dessa hör FN genom sin legitimitet på det globala planet samt OSSE regionalt.
Det ligger i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att konkret bidra till fred och säkerhet genom att med totalförsvarets resurser, både militära och civila, medverka i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Därmed minskar risken för uppkomst, upptrappning och spridning av konflikter. I och med detta reducerar vi också riskerna att vi själva skulle drabbas av konsekvenserna av konflikter och oro i vår omvärld.
Målet är gemensam säkerhet. Strävan efter säkerhetsgemenskap förverkligas i huvudsak genom befintliga institutioner.
7.2 Sveriges intressen - globalt, i Europa, och i närområdet
Sveriges säkerhetspolitiska intressen kan beskrivas på tre nivåer. Den första nivån omfattar det globala perspektivet. Den andra nivån utgörs av Europa i dess helhet, dit även den transatlantiska dimensionen hör. Den tredje nivån omfattar närområdet. Samtliga tre nivåer, i synnerhet de två sistnämnda, hänger nära samman.
Den globala politiken har under senare år utvecklats i riktning mot större rörlighet. I detta ligger bland annat en mer vidgad hotbild, som spänner över en bred skala och som har såväl militära, politiska, ekonomiska, sociala som miljömässiga förtecken. Militära hot samexisterar i allt större utsträckning med växande
EU och NATO har hittills väl hanterat de intressekonflikter som alltid förekommer även mellan allierade stater. Likväl är det osäkert vilken grad av belastning dessa institutioner tål och vilken form av förnyelse som krävs. Ytterst är det i Europa fråga om att skapa en säkerhetsstruktur av sådan hållbarhet och flexibilitet att den också på sikt kan stå emot hårdare påfrestningar på sammanhållningen, som också Sverige är beroende av. Denna europeiska struktur behöver i sin tur stödjas av effektiva globala institutioner. För att värna om Sveriges säkerhetspolitiska intressen krävs en kombination av egna ansträngningar och internationellt samarbete.
Den militära komponenten har fått relativt sett mindre betydelse i förhållandet mellan östväst men gör sig alltjämt gällande i ett antal regionala sammanhang.
På europeisk nivå har Sverige intresse av en fortsatt framgångsrik integration, liksom av att Europa förblir öppet mot omvärlden. Det är endast genom en sådan utveckling som vi kan hysa förhoppningar om en långsiktig fred och välfärd och samarbete mot gemensamma mål både inom Europa i dess helhet och mellan Europa och omvärlden.
Viktigt är att reformprocessen i Central- och Östeuropa konsolideras. Detta sker bäst genom att EU, och i en bredare mening den västeuropeiska gemenskapen, efterhand utvidgas till att omfatta Central- och Östeuropa, inklusive Baltikum. Vid en utvidgning är det viktigt att samtidigt utveckla samarbetet och relationerna till Ryssland.
Sveriges intressen berörs nära av EU:s omdaning. Unionen utgör en viktig del av kärnan i den västliga sammanhållningen. Den är ett av de mest effektiva instrumenten i Europa för att möta nya utmaningar, och samtidigt hantera de motstridiga intressen som förekommer.
Vilken framtida utformning av EU som på längre sikt gagnar Sverige bäst, och vilken avvägning som görs mellan nationell suveränitet och vidare fördjupning av samarbetet inom EU, kommer ytterst att vara avhängigt de uppgifter och utmaningar Sverige har att möta tillsammans med övriga
Till riskbilden på den europeiska nivån hör vidare möjligheten av en försvagning av såväl det europeiska som det transatlantiska samarbetet, med en åtföljande förstärkt renationalisering av relationerna. En sådan utveckling skulle kunna utlösas av ett svagare amerikanskt engagemang i Europa, av att integrationsprocessen tappar kraft, eller av växande intresseskillnader mellan staterna. Hanteringen av gemensamma problem skulle då försvåras.
Det område som sträcker sig längs Medelhavets södra stränder, vidare över Balkan och Kaukasus och in i delar av det forna Sovjetunionen, präglas av många svårlösta problem och kommer att ställa krav på insatser särskilt på europeisk nivå. Såsom konflikten i det forna Jugoslavien har visat berörs också Sverige av geografiskt förhållandevis avlägsna konflikter. Det ligger därmed i Sveriges intresse att bidra till att sådana konflikter i möjligaste mån förhindras, eller om de trots allt uppstår, att engagera sig i gemensamma lösningar.
Även NATO är en viktig del av Europas framväxande säkerhetsarkitektur. NATO bidrar, inte minst som instrument för Förenta staternas närvaro och engagemang, till stabilitet och säkerhet i Europa. I centrum för det fortsatta byggandet av en ny säkerhetsordning har vad NATO beträffar ställts två parallella uppgifter, dels utvidgningen, dels ett kompletterande formaliserat direkt förhållande mellan NATO och Ryssland. Den successiva förändringen av den europeiska säkerhetsstrukturen utgör en komplicerad process. Grundläggande är dock att varje land måste göra sitt eget säkerhetspolitiska val.
På ett övergripande plan är en bibehållen strategisk balans i norra Europa av avgörande betydelse för svensk säkerhet. Häri ingår hållbara säkerhetspolitiska band mellan USA och stater i det nordiska området liksom ett defensivt inriktat ryskt försvar som möjligt.
I närområdet står utveckligen de baltiska länderna och Ryssland i centrum för de svenska säkerhetspolitiska intressena.
Självständiga, stabila och demokratiska baltiska stater, väl förankrade i de europeiska strukturerna, utgör ett starkt svenskt intresse.
Ryssland kommer under överskådlig tid att förbli ett samhälle med stora resurser som
uppvisar stora skillnader jämfört med västvärlden, bland annat ifråga om ekonomisk och social utvecklingsnivå samt politiska traditioner. De svåra omställningsproblem som Ryssland genomgår, med åtföljande politisk instabilitet, leder till att detta land under överskådlig tid kommer att förbli en osäkerhetsfaktor i Europa och i det svenska närområdet. Det bör särskilt påpekas att instabiliteten i sig kan utgöra ett hot, bland annat så till vida att stämningar av förödmjukelser och revanschism kan leda till ett auktoritärt styre med en aggressiv och oberäknelig politik utåt.
Det är ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att Ryssland fortsätter att utvecklas i demokratisk riktning och att det i sin utrikespolitik respekterar de alleuropeiska principer vilka har slagits fast i Parisstadgan 1990 liksom i andra sammanhang.
Långsiktigt förtroendefulla förbindelser med Ryssland ligger i Sveriges intresse. Dessa bör innefatta utvidgade politiska, ekonomiska och kulturella kontakter, liksom ett fungerande samarbete kring gemensamma problem som miljö, migration, brottslighet över gränserna, kärnsäkerhet, etc. En isolering av Ryssland i Europa skulle inte gagna Sverige. Tvärtom skulle en sådan försvåra Rysslands fortsatta demokratiska och ekonomiska utveckling och därmed riskera att skapa en grogrund för inre oroligheter och rysk konfrontationspolitik gentemot omvärlden.
Samtidigt är det i Sveriges intresse att denna successiva integration bygger på att samma krav ställs på Ryssland som på övriga länder i det europeiska samfundet ifråga om demokratiskt uppträdande och respekt för mänskliga rättigheter. Detta är för övrigt ett sätt att stödja en demokratisk utveckling i Ryssland.
Det kalla krigets slut har lett till en ökad risk för säkerhetspolitisk regionalisering av Östersjö- och Nordkalottområdena, i betydelsen att utanförstående länders engagemang i denna region minskar. Varje steg i sådan riktning innebär risker för intressesfärstänkande. Det är ett svenskt intresse att motverka sådan säkerhetspolitisk regionalisering. De svenska och finska
Såsom militärt alliansfri stat är det för Sverige av grundläggande betydelse att upprätthålla en egen försvarsförmåga som säkerställer betryggande nationella handlingsmöjligheter för det fall att den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa ånyo skulle gå i riktning mot högre konfliktrisker. Målet att verka för stabilitet i närområdet ställer samtidigt krav på Sverige att ha en betryggande nationell försvarsförmåga.
Det är även ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att det svenska totalförsvaret ges förmåga att på ett effektivt sätt bidra till krisförebyggande, fredsfrämjande och humanitära insatser i Europa. Det är av stor vikt att FN:s och OSSE:s trovärdighet och auktoritet upprätthålls. I detta sammanhang har även VEU genom Petersbergkonceptet och NATO:s partnerskap för fred - PFF - en viktig funktion att fylla. Ett deltagande i denna typ av operationer ökar också svensk utrikes- och säkerhetspolitiks trovärdighet, genom att det väcker respekt för det svenska totalförsvarets förmåga. Vidare ger det Sverige insyn i och möjligheter att påverka centrala säkerhetspolitiska fora, samtidigt som det svenska försvaret erhåller viktiga internationella erfarenheter.
7.3 Slutsatser
* Sverige har ett intresse av att det internationella systemet utvecklas mot samlevnad under ömsesidiga hänsyn, där mellanstatliga relationer hanteras med fredliga medel inom ramen för ett allmänt erkänt och respekterat regelverk.
säkerhet inte bara för stater utan också för befolkningar, grupper och individer. Säkerhet bör skapas genom förtroende och ekonomiskt, socialt och kulturellt samarbete och utbyte.
* Sverige har på den globala nivån ett intresse av att frågeställningar och problem av transnationellt slag - ekonomiska och sociala klyftor, miljöförstöring över gränserna, migrations- och flyktingströmmar, internationell brottslighet, terrorism, osv. - kan förebyggas och hanteras av världssamfundet. Därvidlag spelar FN en central roll. På det ekonomiska området riskerar motsättningar som inte hålls under kontroll att leda till inskränkningar i det öppna internationella ekonomiska systemet, med långtgående negativa följder för utrikeshandelsberoende länder. Sverige har intresse av ett öppet handelssystem och parallellt med detta en tätare dialog mellan aktörerna i världsekonomin.
* Vikten av att hantera de nya typer av hot som ryms inom det vidgade säkerhetsbegreppet gäller både för närområdet och för Europa som helhet. Förhållanden såsom befolkningsexplosionen i syd, den fortgående miljöförstöringen, en växande internationell brottslighet, flyktingströmmar, ekonomiska klyftor mellan nord och syd, osv. bidrar sammantaget till att göra gränsen mellan inre och yttre säkerhet mindre tydlig. Sverige har ett intresse av att hot av detta slag kan hanteras gemensamt med andra länder i vårt närområde och inom EU.
*Utvecklingen i Ryssland har stor betydelse för säkerheten i Europa. Det är ett svenskt intresse att Ryssland fortsätter att utvecklas i demokratisk riktning och successivt utvidgar sina politiska, ekonomiska och sociala kontakter och sitt samarbete med hela Europa.
*Sveriges intresse av ett sammanhållet Europa innebär ett behov av att delta i, eller samverka med, och i möjligaste mån stärka relevanta multilaterala samarbetsstrukturer. Intresset av att delta är inte enbart en fråga om att kunna bidra till att lösa gemensamma säkerhetsproblem. Det handlar även om att få gehör för svenska synpunkter. Den europeiska säkerhetsarkitekturen genomgår en dynamisk utveckling. Det ligger i Sveriges intresse att påverka det europeiska
säkerhetsarbetet inifrån. Olika organisationer har olika funktioner att fylla, och det svenska intresset i var och en av dem varierar.
* Sverige har ett intresse av att OSSE fortsätter att stärka sin förmåga att agera i konfliktförebyggande och fredsbevarande syfte. OSSE utgör en central del i utvecklandet av en alleuropeisk fredsordning.
* Det är ett svenskt intresse att EU vidmakthåller sin sammanhållning och politiska kraft. Det är vidare av stor vikt att den grundläggande intressegemenskapen bland de tongivande västländerna består. Häri ingår ett fortsatt starkt amerikanskt politiskt och militärt åtagande för Europa. De transatlantiska förbindelserna kommer också Europas icke
* Sverige har ett intresse av en stabilisering av centrala och östra Europa genom en utvidgning av EU. Detta förutsätter emellertid att EU:s funktionsduglighet upprätthålles. I annat fall skulle själva meningen med östutvidgningen omintetgöras. Den regeringskonferens som inleds under 1996 (IGC) har att ta ställning till bland annat dessa frågor. Det är i sammanhanget av stor betydelse att också Ryssland erbjuds adekvata samarbetsformer även om stormakten Ryssland inte på alla plan kan delta i europasamarbetet. EU kommer att få bära en stor del av bördan för stabiliteten i Europa under lång tid framöver.
* Sverige har ett intresse av att NATO:s fortsatta utveckling sker i former som gagnar strävandena mot en bred europeisk säkerhetsgemenskap. Den utgångspunkt som fastlades vid NATO:s utrikesministermöte i Bryssel i december 1994 innefattar att utvidgningen skall vara en evolutionär process. Därtill stipuleras i riktlinjerna att den skall ta hänsyn till den politiska och säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa, vara del av en bred europeisk säkerhetsarkitektur grundad på verkligt samarbete i hela Europa, tjäna syftet att bevara ett odelat Europa och undvika nya skiljelinjer, och kompletteras av en parallell utveckling av ett långtgående förhållande till Ryssland.
*Det är också ett svenskt intresse att som likaberättigad part kunna delta i utformningen av en kommande utvecklad rustningskontrollregim i Europa efter det att den nuvarande implementeringsfasen av
*Det är ett svenskt intresse att Sverige med totalförsvarets resurser kan medverka i krishantering samt fredsfrämjande verksamhet, där situationen så kräver för att därigenom bidra till en fredligare omvärld.
*Den svenska militära alliansfriheten består. En svensk anslutning till NATO och/eller VEU skulle inte gagna svenska säkerhetspolitiska intressen,ej heller stabilitet i vår del av världen. Det är därmed grundläggande för Sveriges säkerhet att totalförsvarets förmåga långsiktigt ligger på en nivå som ger betryggande möjligheter att bidra till stabilitet i närområdet och att möta de hot mot landet och andra nationella påfrestningar som skulle kunna uppstå.
8. SVERIGES SÄKERHETSPOLITIK
8.1 Säkerhetspolitikens mål
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.
Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en internationell dimension.
Nationellt skall vi kunna möta militära hot som direkt berör Sverige. Svårast bland dem är väpnade angrepp riktade mot vårt lands frihet och oberoende. Vi skall ochså förebygga och kunna hantera situationer som utan att hota Sveriges frihet och oberoende ändå skulle kunna innebära svåra nationella påfrestningar eller risker.
Internationellt skall vi i samverkan med andra stater aktivt delta i fredsfrämjande och humanitär och långsiktigt fredsskapande verksamhet. I denna strävan efter gemensam säkerhet fullföljer vi vårt mångåriga arbete inom framför allt FN för fred och nedrustning och för demokratisk, social, ekonomisk och ekologisk utveckling. Vi skall även samarbeta internationellt för att förebygga och hantera
Säkerhetspolitikens båda dimensioner formas i ett kontinuerligt samspel mellan främst utrikespolitiska och försvarspolitiska åtgärder.
I Europa utgör vårt överordnade säkerhetspolitiska mål att varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära samarbete mellan alla stater. Det svarar mot vår övertygelse att Sveriges säkerhet i allt högre grad måste grundas på gemensam säkerhet byggd på hållfasta politiska och ekonomiska relationer mellan demokratiska stater. Det är ett grundläggande svenskt intresse att utvecklingen också i Central- och Östeuropa leder till en fördjupad demokratisk kultur, ekonomiska och sociala framsteg, förbättrad miljö samt en ökad öppenhet mot omvärlden.
För vår del är det regionala samarbetet inom Östersjöområdet av central betydelse. Sveriges säkerhetsfrämjande samarbete med främst de baltiska staterna utgör därvid en viktig del. För Sverige är de baltiska staternas integration i Europeiska unionen ett viktigt säkerhetspolitiskt intresse.
Det är en svensk strävan att ge effektiva bidrag till gemensamma fredsfrämjande och humanitära insatser både i och utom Europa. Det är också ett svenskt mål att få till stånd en effektiv och väl fungerande europeisk krishanteringsförmåga som med mandat från FN eller OSSE kan bidra till att främja stabilitet och fredlig konfliktlösning i det europeiska området.
Vår strävan är att på det fredsfrämjande området samarbeta med Europas alla säkerhetsorganisationer. Jämsides med vår medverkan i FN och OSSE deltar vi sålunda i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, är en aktiv observatör i Västeuropeiska unionen och samarbetar med NATO och flertalet övriga europeiska stater inom ramen för Partnerskap för fred. Därtill kan fogas det regionala och bilaterala samarbetet med våra grannstater.
Militär alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella säkerhetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen. Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi har en betryggande försvarsförmåga. Genom att vidmakthålla en trovärdig grund för totalförsvarets långsiktiga styrka och anpassningsbarhet ger vi vårt bidrag till säkerhetspolitisk stabilitet i det nordeuropeiska området.
Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall vår säkerhetspolitik bidra till att spänningen i vårt närområde begränsas. Utöver att kunna försvara vårt territorium mot kränkningar och angreppshandlingar skall vi på det utrikespolitiska planet kunna agera för att tillvarata svenska intressen även vid angrepp eller hot om angrepp samt i lägen, där normala mellanstatliga förbindelser kan ha brutit samman eller fungerar dåligt.
8.2 Försvarspolitikens inriktning
Den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa har varit gynnsam för Sverige. Väpnade angrepp som skulle kunna hota Sverige ter sig i dagens politiska läge mycket osannolika. Därtill kommer att de rent militära förutsättningarna för att genomföra sådana angrepp under lång tid kommer att vara starkt begränsade. Detta gäller i synnerhet förmågan att genomföra en kustinvasion.
Anspråken på totalförsvarets förmåga att möta väpnade angrepp kommer därför att vara begränsade under ett antal år. De direkta anspråken på totalförsvaret i närtid är därmed främst att hävda svensk territoriell integritet, att bidra till att hantera de påfrestningar som kan följa i spåren av kriser i vårt närområde samt att stödja vårt internationella säkerhetspolitiska engagemang.
Skulle trots allt en situation under de närmaste åren utvecklas som innebär ett angreppshot mot Sverige, bör vi få en betydande politisk förvarning. Det kan emellertid vara svårt att rätt tolka andra staters intentioner och förberedelser. Totalförsvaret skall därför ha en betryggande och situationsanpassad förmåga att möta de hot mot vår nationella suveränitet, som skulle kunna uppstå i det aktuella militärstrategiska läget.
Totalförsvarets resurser har under en lång följd av år utgjort det centrala inslaget i det svenska stödet till FN:s fredsbevarande verksamhet. Totalförsvarets medverkan i det internationella säkerhetssamarbetet inom FN och OSSE har under de senaste åren fått en alltmer framträdande plats i den svenska säkerhetspolitiken. Stöd åt internationell fredsfrämjande verksamhet skall vid sidan av de traditionella uppgifterna utgöra en huvuduppgift för totalförsvaret. Totalförsvarets kontinuerliga förberedelser skall medge en hög insatsberedskap inom utvalda områden och en hög ambitionsnivå vad gäller mer långvariga insatser.
Detta ställer krav på särskilda förberedelser. För att möjliggöra effektiva svenska bidrag krävs anpassning till internationell standard vad gäller metoder och materiel. Samarbete med andra länder om utbildning och övningar bör ske för att säkerställa effektiv samverkan i fredsfrämjande verksamhet. Militär alliansfrihet är helt förenlig med ett brett svenskt deltagande i sådant samarbete.
Även om vi för närvarande har liten anledning att befara ett väpnat angrepp mot vårt land som skulle kunna hota vårt nationella oberoende, skall vi som militärt alliansfri stat ha en betryggande nationell försvarsförmåga. Det svenska totalförsvaret skall ha förmåga och möjligheter att efter hand anpassas till omvärldsutvecklingen. Ingen makt skall ges anledning att betvivla Sveriges vilja och förmåga att långsiktigt försvara sitt territorium mot angrepp.
Försvarspolitikens trovärdighet och säkerhetspolitiska värde stärks genom en bred förankring hos befolkningen. Utgångspunkt skall härvid vara ett totalförsvar som omfattar samhället i dess helhet och en allmän totalförsvarsplikt. Därmed skapas en förmåga att möta olika typer av hot och påfrestningar och en grund för folket att värna om sin frihet och bjuda motstånd i alla de former som folkrätten medger.
Den säkerhetspolitiska stabiliteten i det nordiska området vilar i dagsläget inte lika omedelbart som tidigare på militärstrategiska förhållanden. Likväl förblir det nordiska området ett skärningsområde för strategiska intressen i händelse av en framtida stormaktskonflikt. Det är framför allt i norra Europa som Rysslands och USA:s kärnvapenstrategiska intressen korsas, och det är också där som både NATO och EU direkt gränsar till Ryssland. Likaväl som den geografiska närheten i fred skapar möjligheter till samarbete blir den militärstrategiskt betydelsefull vid en eventuell konflikt.
Ett militärt angrepp mot något eller några av de nordiska länderna ter sig inte rimligt annat än i samband med en stormaktskonflikt som eskalerar till hög nivå. Det svenska liksom det finska medlemskapet i Europeiska unionen torde långsiktigt innebära att möjligheterna till isolerade säkerhetspolitiska påtryckningar mot det nordiska området ytterligare reduceras. Liksom tidigare i det kalla krigets Europa ter det sig sålunda inte rimligt att väpnade angreppshot skulle riktas mot Sverige utan att ha ett vidare strategiskt syfte. Totalförsvarets planering skall även fortsättningsvis utgå från att ett väpnat angrepp mot Sverige skulle utgöra led i en större konflikt mellan stormakter.
Totalförsvaret bör utformas så att det såväl i närtid som i framtiden kan medverka till att upprätthålla Sveriges nationella integritet. Det bör vidare utformas så att personell och materiell beredskap och kapacitet finns för internationella humanitära och fredsfrämjande insatser.
Sveriges starka internationella beroende innebär att problem med försörjningen skulle kunna uppstå i samband med katastrofer eller konflikter i andra delar av världen. Vårt medlemskap i EU ökar möjligheterna att hantera sådana situationer. Totalförsvarets planering bör utgå från att ekonomiska påtryckningar direkt riktade mot Sverige skulle komma att aktualiseras först i ett läge med påtagligt krigshot i vår del av Europa.
Totalförsvaret bör också utformas för att kunna bidra till att hantera svåra nationella påfrestningar och katastrofer, även när dessa inte i sig utgör något hot mot Sveriges frihet och oberoende. Hit hör exempelvis svåra miljöolyckor, omfattande gränsöverskridande brottslighet, terrorism, stora flyktingströmmar liksom övriga allvarliga störningar i samhällets infrastruktur. Syftet skall vara att i extraordinära lägen kunna förstärka det normala fredssamhällets resurser för hantering av risker och störningar. En helhetssyn bör eftersträvas för att vi ska kunna utnyttja samhällets samlade resurser för att hantera hot och risker i såväl krig som fred.
Det ter det sig inte meningsfullt att ange mer preciserade angreppsfall som grund för totalförsvarets inriktning. Den långsiktiga inriktningen av totalförsvaret bör därför, utöver de grundvärden som givits ovan, främst bestämmas med utgångspunkt från bedömningar av karaktären av framtida konventionell krigföring i vår del av världen. Militär doktrinutveckling, mili-
Sveriges inhemska kompetens inom försvarsmaterielområdet utgör en säkerhetspolitisk och högteknologisk tillgång. För att tillgodose sitt behov av modern materiel måste Sverige dock, av tekniska och ekonomiska skäl, också samarbeta med andra stater. Inte minst bör samarbete sökas med de nordiska länderna och genom deltagande i det framväxande europeiska samarbetet om försvarsmateriel.
Stormakternas främsta militära intressen för det nordiska området vid en konflikt torde sammanhänga med dess utnyttjande vid konventionell krigföring. Skulle ett stormaktskrig trappas upp till kärnvapennivå, är våra möjligheter att skydda oss begränsade. Vi torde dock i särskilt hög grad riskera att drabbas av kärnvapenkrigets verkningar, om vi redan tidigare är indragna i kriget. Skydd mot kärnvapen måste därför främst sökas genom en säkerhetspolitik som förhindrar att vi dras in i ett konventionellt krig. Vi bör dock också kunna lindra verkningarna för befolkningen av kärnvapenkrig i vår omvärld.
Även efter det att