Kvinnofrid
1993 tillkallade Socialdepartementet på regeringens uppdrag en kommission med uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv gö ra en ö versyn av frågor som rö r våld mot kvinnor och fö reslå åtgärder fö r att motverka sådant våld. Kommissionen antog namnet Kvinnovåldskommissionen.
I mars 1994 avlämnade kommissionen delbetänkandet ”Ett centrum fö r kvinnor som våldtagits och misshandlats”(SOU 1994:56). Regeringen beslutade i maj 1994 att fö r budgetåret 1994/95 ställa tre miljoner kronor till fö rfogande varefter Rikskvinnocentrum fö r kvinnor som misshandlats och våldtagits inrättades vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Därefter har regeringen, som ett stö d fö r uppbyggnadsarbetet, ställt ytterligare sex miljoner kronor till Rikskvinnocentrums fö rfogande.
Kvinnovåldskommissionen avlämnade i juni 1995 slutbetänkandet Kvinnofrid ( SOU 1995:60). Betänkandet har remissbehandlats. En fö rteckning ö ver remissinstanserna finns i slutet av detta dokument. Socialdepartementet har sammanställt remissvaren (Ds 1996:28).
Sammanfattning av Kvinnovåldskommissionens betänkande Kvinnofrid
Olika åtgärder har vidtagits under senare år fö r att ö ka stö det till brottsoffer. Det finns emellertid alltjämt ett stort behov av insatser. Inte minst gäller detta i fråga om stö d och hjälp till kvinnor som utsatts fö r våld och andra ö vergrepp samt åtgärder fö r att fö rhindra en upprepning av våldet och fö r att fö rebygga våld mot kvinnor.
Betänkandet innehåller fö rslag till åtgärder som griper in på flera olika samhällsområden. Vi fö reslår lagändringar på ett flertal områden, men konstaterar samtidigt att lagstiftning inte ensam kan lö sa det samhällsproblem som våld mot kvinnor utgö r. En betydande del av våra fö rslag tar därfö r sikte på olika myndigheters handläggning av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor. Vi lämnar också åtskilliga rekommendationer fö r hur myndigheterna bö r fö rhålla sig till kvinnovåld. Vi fokuserar särskilt det våld som män utö var mot närstående kvinnor.
Internationellt
Kapitel 2 behandlar det internationella samfundets aktiviteter när det gäller olika frågor som rö r våld mot kvinnor. Vi anser att det är viktigt att informera allmänheten om de uttalanden som gö rs i internationella sammanhang, och som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor. Detta har en informerande och utbildande funktion och fö rstärker allmänhetens medvetenhet om att våld mot kvinnor är ett allvarligt samhälleligt problem. Vi har låtit ö versätta och publicerar i betänkandet (del B) några betydelsefulla FN- och Europarådsdokument om åtgärder fö r att bekämpa våld mot kvinnor. Vi fö reslår att internationella dokument som rö r våld mot kvinnor fortsättningsvis ö versätts till svenska och publiceras.
Å tgärder för att öka kunskapen om omfattningen av våldet mot kvinnor
I kapitel 3 redovisas statistiska uppgifter om våldet mot kvinnor. Våldet mot kvinnor är i stor utsträckning dolt, och den officiella statistiken visar endast en mindre del av våldsbrotten mot kvinnor. I kapitlet fö reslås olika åtgärder som bö r kunna ge ett bättre underlag fö r att skatta omfattningen av våldsbrott som riktar sig mot kvinnor. Härigenom kan även kostnaderna fö r mäns våld mot kvinnor skattas och ett bättre underlag erhållas fö r åtgärder som behö vs.
Kriminalstatistiken bö r enligt vår mening fö rbättras i väsentliga avseenden. Sålunda bö r statistiken ö ver anmälda brott, framfö r allt brotten enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken, i stö rre utsträckning
kö nsuppdelas. Denna statistik bö r i ö kad utsträckning också ge information om offrets ålder,
nationalitet och relation till gärningsmannen. På motsvarande sätt bö r statistiken ö ver lagfö rda personer innehålla uppgifter om brottsoffer, dessas kö n, ålder, nationalitet och relation till gärningsmannen.
Ä ven den statistik som finns beträffande brott mot lagen (1988:688) om besö ksfö rbud behö ver kompletteras. Statistiken bö r också ge ö kad kunskap om skadestånden vid våldsbrott fö rö vade mot kvinnor och belysa omfattningen av frihetsberö vanden vid brott som avser våld mot kvinnor.
Vi fö reslår vidare att en brottsofferundersö kning avseende våld mot kvinnor skall genomfö ras. En sådan undersö kning bidrar till att man bättre kan skatta den verkliga brottslighetens storlek. Detta kan i sin tur bidra till att kunskapen om våldet mot kvinnor ö kar liksom kunskaperna om sambandet mellan våldet och andra samhällsfaktorer. En brottsofferundersö kning kan också visa på var resurser bö r sättas in fö r att det våld som kvinnor utsätts fö r skall kunna bekämpas.
Å tgärder som på sikt kan motverka våld mot kvinnor
I kapitel 4 redovisas några historiska linjer och några utgångspunkter fö r sättet att se på våld mot kvinnor.
Vi konstaterar i kapitlet att forskningen om våld mot kvinnor måste utvecklas. Vi fö reslår att regeringen uppdrar åt lämplig myndighet att utarbeta en plan fö r hur en sådan utveckling skall kunna komma till stånd.
Sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor är fö ga belyst i forskningen. Ytterligare forskning på det området bö r kunna ge ett bättre underlag fö r att bedö ma behovet av att kriminalisera innehav av våldspornografi.
Det behö vs en ö kad medvetenhet hos allmänheten om det samhällsproblem som våld mot kvinnor utgö r. I bl.a. Canada och England produceras
I skolan liksom i annat ungdomsarbete måste man vara uppmärksam på det våld som flickor och kvinnor utsätts fö r. Vi anser att det är viktigt att utveckla modeller fö r hur mäns våld mot kvinnor skall kunna tas upp i bl.a. skolundervisningen och under värnplikten.
Socialtjänsten
I kapitel 5 tar vi upp de problem som är fö rknippade med socialtjänstens handläggning av ärenden med anknytning till kvinnovåld. Vi anser att medvetenheten måste ö ka hos socialtjänsten vad beträffar fö rekomsten av våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser. Detta gäller såväl på handläggarnivå som på chefs- och politikernivå.
Inom socialtjänsten måste det utvecklas metoder som leder till fö rbättrade insatser fö r kvinnor som utsätts fö r våld. Vi fö reslår att denna grupp uppmärksammas särskilt i den nya socialtjänstlag som
fö reslagits av Socialtjänstkommittén. Av den nya lagen bö r således framgå att socialtjänsten skall verka fö r att kvinnor som är eller har varit utsatta fö r våld och andra ö vergrepp får stö d och hjälp att
fö rändra sin situation.
Vi betonar också vikten av att kommunerna beaktar arbetet med utsatta kvinnor i sin verksamhetsplanering och att resurser avdelas fö r ändamålet. Vi fö reslår att särskilda handlingsplaner utarbetas fö r denna grupp.
Socialtjänstkommittén har fö reslagit att kommunens socialtjänst en gång om året skall avge en social rapport till kommunfullmäktige om betydelsefulla fö rändringar som inträffar i de sociala fö rhållandena i kommunen. Vi anser att man i det sammanhanget även bö r uppmärksamma fö rekomsten av våld i nära relationer. Socialtjänsten bö r därfö r i sin rapport även redovisa de åtgärder som socialtjänsten och andra aktö rer har vidtagit fö r att komma till rätta med det problemet.
Vi anser också att socialtjänsten i varje kommun bö r utarbeta särskilda åtgärdsprogram, som tar sikte på hur man på bästa sätt skall mö ta kvinnor som utsätts fö r våld och vilka insatser som kan erbjudas kvinnorna, barnen och männen inom socialtjänstens ram, liksom av andra samhällsinstanser och frivilliga organisationer. Socialtjänsten bö r också aktivt informera om de resurser som finns inom socialtjänstens ram och som är tillgängliga fö r kvinnor som är utsatta fö r våld och andra ö vergrepp.
Varje kommun bö r avdela en eller flera socialsekreterare, som får ett särskilt ansvar fö r kvinnor som utsätts fö r våld. Dessa socialsekreterare bö r ges särskild utbildning och regelbunden handledning. Fö rslaget syftar till en kompetenshö jning hos socialtjänsten och kan fö rväntas medfö ra effektivitetsvinster.
Vi fö reslår slutligen att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta allmänna råd fö r socialtjänstens handläggning av frågor som rö r våld mot kvinnor. Dessa råd kan ge ledning fö r kommunernas socialtjänst om vilka mål och metoder som bö r vara vägledande i arbetet med kvinnor som utsatts fö r våld. Ä ven barnen bö r uppmärksammas i detta sammanhang.
Hälso- och sjukvården
Vi har i delbetänkandet Ett centrum fö r kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU 1994:56) fö reslagit att ett nationellt kompetens- och resurscentrum fö r kvinnor som utsatts fö r våldtäkt och
misshandel skall inrättas. Detta centrum är nu under uppbyggnad vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi betonar att centrumet inte bö r bli det enda i landet där hälso- och sjukvården utgö r bas fö r verksamheten. Tvärtom är det angeläget att nya sådana centrum bildas, och målet bö r vara att det i varje landsting så småningom finns en specialiserad resurs fö r kvinnor som utsatts fö r våld och andra ö vergrepp.
Ä ven fö r hälso- och sjukvården behö vs det enligt vår mening ett ö vergripande policydokument. Vi fö reslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta allmänna råd fö r hur hälso- och sjukvården bö r
utforma sina insatser fö r kvinnor som utsatts fö r våld. Ett sådant dokument bö r framfö r allt innehålla de mål som bö r gälla fö r verksamheten.
Tillgången till psykoterapi fö r kvinnor som utsatts fö r sexuella och andra ö vergrepp är mycket begränsad. Många kvinnor har berättat om den kamp de fått fö ra fö r att få nö dvändig terapi. Enligt vår mening är det mycket angeläget att kvinnor som utsatts fö r våld och andra ö vergrepp kan fä psykoterapi, när sådan erfordras. Detta måste kunna erbjudas kvinnorna inom rimlig tid och till en rimlig kostnad fö r dem. Vi utesluter inte att det fö r denna grupp kan behö va infö ras någon form av– åtminstone begränsad – vårdgaranti fö r att tillgodose kvinnornas behov. Mot bakgrund av de stora
fö rändringar som pågår inom hälso- och sjukvården har vi dock avstått från att fö rsö ka utforma de närmare fö rutsättningarna fö r en sådan garanti. I kapitel 6 behandlas även olika frågor med anknytning till rättsintyg.
Frivilliga organisationer
Kvinnojourerna ger praktisk och psykologisk hjälp åt kvinnor som har drabbats av brott. De ger kvinnorna skydd och fö rebygger på så sätt en upprepning av våldet. Jourernas insatser har stor betydelse fö r många utsatta kvinnor. Resursbrist fö rsvårar dock mö jligheterna att ge effektiv hjälp.
Kvinnojourerna bö r enligt vår mening få ö kade mö jligheter att anställa personal, att ge dem som arbetar i jourerna handledning och att utveckla sina verksamheter i ö vrigt. Fö r närvarande utgår tre miljoner kronor per år i statsbidrag till kvinnojourernas lokala utvecklingsarbete. Vi fö reslår att statsbidraget till de lokala kvinnojourernas stö d- och utvecklingsarbete ö kas med tio miljoner kronor per år. Det fö reslagna beloppet, 13 miljoner kr, motsvarar ungefär hälften av de bidrag som kvinnojourerna erhåller från kommuner och andra bidragsgivare tillsammans. Med ett sådant tillskott till kvinnojourerna skapas fö rutsättningar fö r en mera stabil verksamhet vid jourerna.
Ä ven brottsofferjourerna arbetar med att informera och hjälpa kvinnor som utsatts fö r våld och sexuella ö vergrepp. Inom mansjourerna har det bö rjat växa fram verksamheter som ger behandling fö r män med våldsproblematik. Insatser av nu nämnt slag är enligt vår mening av stort värde. Vi
fö reslår ett statligt stö d på två miljoner kronor per år till brottsofferjourer fö r arbete med våldsutsatta kvinnor och till organisationer som erbjuder behandling fö r män med våldsproblematik.
Socialtjänstkommittén har framhållit vikten av att socialtjänsten stö djer frivilligt socialt arbete. Kommittén har även fö reslagit att den nya socialtjänstlagen skall innehålla en särskild bestämmelse om detta. Eftersom kvinnojourerna i så stor utsträckning utfö r arbete som ankommer på socialtjänsten bö r bestämmelsen enligt vår mening särskilt ta sikte på ekonomiskt stö d till kvinnojourerna.
Myndigheterna inom rättsväsendet
I kapitel 8 behandlas frågor som rö r myndigheterna inom rättsväsendet. Vi anser att polismyndigheterna bö r utarbeta särskilda åtgärdsprogram beträffande sin handläggning av ärenden som rö r våld mot kvinnor. Polismyndigheterna bö r också utarbeta särskilda informationsbroschyrer som är riktade till kvinnor som har utsatts fö r våld och andra ö vergrepp.
Enligt vår mening måste metoder sö kas som kan bidra till att ärenden som rö r våld och andra
ö vergrepp mot kvinnor behandlas effektivare. Någon polismyndighet bö r därfö r få i uppdrag att utarbeta modeller fö r arbetet med ärenden som har samband med våldsbrott riktade mot kvinnor. Inom ramen fö r en sådan fö rsö ksverksamhet bö r man även prö va på vilket sätt olika registersystem kan användas fö r att effektivisera kampen mot kvinnovåldet.
Vi fö reslår vidare en fö rsö ksverksamhet med intensivö vervakning med elektronisk kontroll beträffande män som inte kan fö rmås att respektera meddelade besö ksfö rbud. Vi fö reslår att Rikspolisstyrelsen ges i uppdrag att utreda fö rutsättningarna fö r en sådan fö rsö ksverksamhet. Eventuellt skulle det vara
fö rdelaktigt om en sådan fö rsö ksverksamhet samordnas med den verksamhet med intensivö vervakning av vissa fängelsedö mda som nu pågår.
Vi anser att rutiner snarast bö r skapas som gö r det mö jligt fö r en kvinna att alltid snabbt få tillgång till den skyddsutrustning hon behö ver. Vi anser att det även fortsättningsvis bö r vara mö jligt fö r särskilt utsatta kvinnor att få livvaktsskydd, när metoder som är mindre ingripande är otillräckliga. Det är också enligt vår mening angeläget att närmare analysera hur ett effektivt skydd bö r utformas fö r olika kvinnors behov. Det behö vs en noggrann utvärdering av de metoder fö r skydd av kvinnor som hittills har använts, och vi fö reslår att Rikspolisstyrelsen i samarbete med Brottsfö rebyggande rådet får i uppdrag att gö ra en sådan utvärdering.
Poliser och åklagare har ofta en på fö rhand etablerad pessimism i fö rhållanden till ärenden som innefattar våld och andra ö vergrepp mot kvinnor i nära relationer. Detta påverkar också deras benägenhet att utreda och driva sådana ärenden. Kvinnans ovilja att medverka i utredningen utgö r inte sällan anledningen till att ärenden skrivs av. Idag är polisen i allmänhet fö rundersö kningsledare i mål som gäller misshandel. Vi anser att åklagarna, som har en stö rre processrättslig erfarenhet, bö r vara
fö rundersö kningsledare i alla ärenden som rö r misshandel av en man mot en kvinna när kvinnan och gärningsmannen är bekanta med varandra, dvs. även om misshandeln inte är grov.
Olika frågor som rö r åklagares och domstolars handläggning av ärenden om våld och andra ö vergrepp mot kvinnor bö r också enligt vår mening utvecklas närmare i särskilda policydokument fö r respektive verksamhetsområde. Det är angeläget att både åklagare och domstolar prioriterar ärenden som rö r våld mot kvinnor i nära relationer.
Samverkan
Samverkan mellan myndigheter, organisationer och enskilda framhålls regelmässigt som den viktigaste strategin när det gäller att motverka våld mot kvinnor. Av stor betydelse fö r myndigheternas inställning till våld mot kvinnor och till samarbete mellan myndigheter och andra i frågor som rö r sådant våld är de signaler som centrala, regionala och lokala ledningsorgan ger åt sina anställda.
I kapitlet redovisas bl.a. erfarenheter från ett projekt fö r myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel som under samordning av Socialstyrelsen under tre år bedrivits i fem län.
I de särskilda kapitlen om socialtjänsten och hälso- och sjukvården har vi fö reslagit att Socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta allmänna råd fö r de nämnda verksamhetsområdenas handläggning av ärenden
med anknytning till våld mot kvinnor. Ä ven rättsväsendet skulle ha nytta av sådana policydokument, och vi fö reslår därfö r att Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket ges i uppdrag att, var och en fö r sitt verksamhetsområde, ta fram policydokument i vilka bö r formuleras principer fö r handläggningen av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor.
Nya straffbestämmelser
Sexualbrotten
Vid vår ö versyn av brottsbalkens bestämmelser har vi i enlighet med våra direktiv haft kvinnoperspektivet i fokus. Vi fö reslår vissa genomgripande fö rändringar i sjätte kapitlet brottsbalken. Ä ndringarna rö r bl. a. frågan om vilka sexuella handlingar som skall krävas fö r ansvar fö r våldtäkt, och
– när det gäller sexuella ö vergrepp mot barn – vilka handlingar i ö vrigt mot barnet som skall krävas fö r ansvar fö r våldtäkt. Lagtexten bö r ligga så nära verkligheten som mö jligt och vi fö reslår därfö r språkliga ändringar i ett flertal lagrum i sjätte kapitlet. Det gäller framfö r allt ifråga om begreppet "sexuellt umgänge".
Något bärande skäl att begränsa våldtäktsbrottet till samlagshandlingar eller sexualhandlingar som är jämfö rliga med samlag finns inte. Genom att den sexuella handlingen avgränsas utifrån ett kvinnligt perspektiv saknas anledning att skilja mellan olika sätt att fysiskt utnyttja en kvinna sexuellt. Allt sådant handlande som idag innefattas i begreppet sexuellt umgänge skall omfattas av våldtäktsbestämmelsen.
Uttrycket sexuellt umgänge fö r dock tanken till en frivillig och ö msesidig sexualakt mellan två personer. Vid våldtäkt är varje inslag av ö msesidighet utesluten. Mot denna bakgrund är uttrycket sexuellt umgänge direkt olämpligt fö r att beskriva den sexuella handlingen när en person fö rgriper sig sexuellt på en annan person. Gärningen framstår i stället som ett utnyttjande av en annan persons kropp fö r egna sexuella syften. Rekvisitet "tvingar annan till samlag eller därmed jämfö rliga sexuellt umgänge" i 6 kap. l §brottsbalken bö r ersättas med rekvisitet "tilltvingar sig samlag eller på annat sätt sexuellt utnyttjar". Det nya uttrycket sexuellt utnyttjar avser samma sexuella handlingar som idag avses med begreppet sexuellt umgänge.
Våldtäktsparagrafen ändras också såtillvida att fö rsta stycket behandlar brott som begås av en man mot en kvinna. I ett andra stycke behandlas ö vriga konstellationer såvitt avser gärningsman/offer.
I vårt uppdrag ingår att ö verväga skyddet även fö r flickor mot ö vergrepp av skilda slag, däribland sexuellt våld. Vi anser att sexuellt utnyttjande av ett barn under 15 år skall bestraffas på motsvarande sätt som våldtäkt mot en vuxen kvinna. Detta bö r gälla oavsett om tvång fö rekommit eller inte. Att en vuxen man, som fö rö vat våldtäkt mot ett barn, inte har använt våld kan mycket väl bero på att barnet ö verhuvudtaget inte haft någon mö jlighet att gö ra motstånd. Däremot torde ö vergreppen mot barnet regelmässigt vara fö renade med psykiskt våld och allvarliga hot mot hennes eller hans integritet. Det maktmissbruk och den hänsynslö shet som gärningsmannen gö r sig skyldig till gentemot barnet väger i dessa fall lika tungt som det fysiska våldet eller hotet vid ö vergrepp mot en vuxen kvinna. Någon skillnad i straffvärde fö religger inte.
Ett nytt straffbud om våldtäkt mot barn bö r sålunda infö ras. Alla sexuella ö vergrepp mot ett barn under 15 år, som idag faller under 6 kap.
fängelse i hö gst fyra år. Straffskalan fö r grov våldtäkt mot barn bö r vara fängelse i lägst fyra och hö gst tio år.
Som en fö ljd av tidigare ändringar i 6 kap. brottsbalken bö r de nuvarande straffbestämmelserna i 2 § om sexuellt tvång, 3 §om sexuellt utnyttjande och 4 §om sexuellt utnyttjande av underårig fö ras samman till en ny paragraf, 3 §, när bestämmelserna avser sexualbrott mot personer som är fyllda 15 år. Brottet benämns sexuellt utnyttjande. Den sexuella handlingen beskrivs med uttrycket sexuellt utnyttjar och avser samma handlingar som idag avses med begreppet sexuellt umgänge. Här fö reslås sålunda ingen ändring i sak. Straffet fö r normalbrottet skall vara fängelse i hö gst två år. Straffskalan fö r grovt sexuellt utnyttjande fö reslås vara fängelse i lägst ett och hö gst sex år. Någon fö rändring vad avser de olika sexualbrottens straffvärde åsyftas inte.
När det gäller brottet sexuellt ofredande har brottsbeskrivningen blivit fö råldrad. Denna tar också mer sikte på en samhällelig reaktion och mindre på att angreppet riktas mot en enskild person. De handlingar som avses med bestämmelsen kan bättre uttryckas i termer som beskriver den integritetskränkning, det ofredande och de trakassererier som avses med straffstadgandet. Vissa typer av sexuella trakasserier omfattas av stadgandet, vilket tydliggö rs med vårt fö rslag. Ä ndringarna är av terminologisk natur. Någon ändring av kriminaliseringens räckvidd är inte avsedd.
Ansvar bö r ådö mas även vid underlåtenhet att avslö ja vissa grö vre brott enligt 6 kap. brottsbalken. Det gäller våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt utnyttjande och grovt koppleri. Var och en som får kännedom om att ett sådant brott är å färde skall ha ett ansvar fö r att brottet avslö jas.
I den särskilda åtalsbestämmelsen i 6 kap. gö rs en redaktionell ändring som är fö ranledd av fö rslaget om en ny bestämmelse om våldtäkt mot barn.
Andra brottsbalksbrott
Kvinnor är ofta offer fö r såväl misshandelsbrott som olika brott mot frihet och frid. Ä ndå anges brottsoffret i de olika straffbestämmelserna som "han/honom". Lagtexten bö r utformas med en terminologi som ligger så nära verkligheten som mö jligt. Beträffande vissa brottsrekvisit anser vi att språkbruket i nu gällande lag ter sig ålderdomligt och, inte minst ur ett kvinnoperspektiv, i hö g grad verklighetsfrämmande. Vissa språkliga ändringar beträffande ett antal brott i vissa brottsbalkskapitel bö r därfö r ske. Vissa fö rändringar i sak fö reslås beträffande brottet olaga hot, åtalsbestämmelsen i 5 kap. brottsbalken och bestämmelserna om straffmätning.
I bestämmelsen om olaga hot fö reslås en språklig ändring i syfte, inte minst ur ett kvinnoperspektiv, att gö ra lagtexten mer verklighetsanpassad. I ett nytt tredje stycke anges i vårt fö rslag vissa faktorer som bö r tas med vid bedö mningen av om brottet skall hänfö ras till den svårare graden. Det finns anledning att från samhällets sida kraftigt markera allvaret i all olaglig användning av vapen. Att bli utsatt fö r ett vapenhot är ofta en traumatisk upplevelse. Hot som utö vas med särskilt farliga vapen bö r regelmässigt hänfö ras till den grova graden av brott. Härmed avses framfö r allt skjutvapen och knivar och fö remål som av offret uppfattas som särskilt farliga. Ä ndringen innebär en skärpning av straffet då sådana vapenhot fö rekommit. Andra faktorer som bö r medfö ra att brottet skall anses grovt är att hotet avsett en särskilt farlig gärning eller om hotet riktats mot någon som intar en särskilt utsatt ställning. Detsamma gäller om det är fråga om upprepade allvarliga hot. Fö r den grova graden av brott bö r en särskild brottsrubricering, grovt olaga hot, infö ras.
Ofredandebrottet ändras språkligt i syfte att anpassa terminologin till de vanligaste formerna av ofredande. Någon ändring i sak såvitt avser de straffbara handlingarna är dock inte avsedd.
I bestämmelsen om fö rolämpning gö rs vissa ändringar i syfte att i språkligt hänseende fö rtydliga lagtexten. Det finns anledning att behandla fö rolämpning med anspelning på någons kö n med samma allvar som när det gäller anspelning på ras, hudfärg m.m. Vi fö reslår därfö r ett tillägg i 5 kap. 5 §fö rsta stycket tredje punkten brottsbalken som innebär att, om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl kan anses påkallat ur allmän synpunkt, åklagaren får åtala fö r fö rolämpning mot någon med anspelning på den personens kö n. Samma åtalsregel bö r gälla vid fö rolämpning mot någon med anspelning på en persons sexuella läggning och inte, som fö r närvarande, endast vid anspelning på någons homosexuella läggning.
Bestämmelsen i 29 kap. brottsbalken, som reglerar de omständigheter som skall vara fö rsvårande vid straffmätningen, bö r utvidgas. Motivet att kränka någon på grund av kö n bö r beaktas särskilt vid bedö mning av straffvärdet.
Könsstympning
I den särskilda lagen (1982:316) med fö rbud mot omskärelse av kvinnor bö r de straffbara handlingarna betecknas med en term som ger uttryck fö r vad de kriminaliserade ingreppen faktiskt innebär, nämligen en kö nsstympning. Lagens rubrik bö r därfö r ändras till "lag med fö rbud mot kö nsstympning av kvinnor". Ordet "omskärelse" i l §bö r bytas ut mot ordet "kö nsstympning". Någon ändring såvitt avser kriminaliseringens räckvidd avses inte.
Eftersom man svårligen kan tänka sig att omständigheterna skulle kunna var mildrande vid ett ingrepp som innebär att en kvinnas kö n stympas bö r bö ter utmö nstras ur straffskalan. Straffet fö r normalbrottet bö r vara fängelse i hö gst fyra år. Vi fö reslår också en ändring av kriterierna fö r
bedö mningen av huruvida brottet skall anses som grovt. Sålunda bö r kriterierna "medfö rt livsfara", "svår kroppsskada" och "allvarlig sjukdom" utgå. Straffminimum fö r det grova brottet kommer enligt vårt fö rslag att utgö ra fängelse i två år. Fö rslaget innebär sålunda en kraftig skärpning av straffet såväl fö r normalbrottet som beträffande det grova brottet. Fö rberedelse och stämpling till brott samt underlåtenhet att avslö ja brott bö r vara straffbart.
Ett nytt brott i brottsbalken – kvinnofridsbrott
Fö r en kvinna som under en längre tid har levt i ett fö rhållande där hon blivit utsatt fö r ö vergrepp av en man är det inte främst de enskilda fysiska ö vergreppen i sig som karakteriserar kvinnans utsatta situation. Ofta är det inte mö jligt fö r kvinnan att i detalj beskriva vart och ett av ö vergreppen. Verkligheten är i stället många gånger sådan att kvinnans tillvaro varit helt präglad av våld och hot. Våldet har varit det normala, och tidsperioden utan våld har hö rt till undantagen. Kvinnan beskriver därfö r ö vergreppen som en process.
Vår straffrätt fokuserar på enskilda gärningar. Om man inte betraktar gärningarna som ett led i en pågående process fö religger risk att helhetsperspektivet går fö rlorat. En kvinna som under lång tid har fått utstå ö vergrepp från en närstående man har inte bara blivit offer fö r olika gärningar som är kriminaliserade enligt nu gällande bestämmelser. Ofta har kvinnan även blivit utsatt fö r beteenden som fö r närvarande inte upptas i något straffbud. Mannen kanske gö mmer undan gemensamma tillhö righeter som telefon eller nycklar, fö rbjuder kvinnan att träffa släktingar och vänner eller talar nedsättande till henne.
Vi fö reslår ett nytt brott i brottsbalken, kvinnofridsbrott. Brottet tar framfö r allt sikte på våld och andra ö vergrepp mot kvinnor – det kan gälla makar, sambor, mö drar eller dö ttrar – i nära relationer till män. Bestämmelsen tar sikte på vissa beteenden som inte är kriminaliserade, men som på ett effektivt sätt bidrar till att skapa den situation av psykisk terror som detta brott är ett utslag av. Dessutom tas
hänsyn till en rad olika handlingar, som redan idag är kriminaliserade i olika straffstadganden, såsom misshandel och olaga hot. Fö r straffansvar bö r det vara tillräckligt att de olika straffbara handlingarna är preciserade till sin karaktär och att de har utfö rts inom en bestämd tidsperiod. Däremot skall det inte vara nö dvändigt att tidsmässigt ange varje handling i detalj.
Det skall krävas att gärningsmannen använder våld eller hot om våld eller utsätter offret fö r annan fysisk eller psykisk påverkan. Gemensamt fö r de straffbara fö rfarandena är att de skall vara ägnade att varaktigt kränka kvinnans/offrets integritet och skada hennes självkänsla. Straffet fö r brottet bö r vara fängelse i lägst ett och hö gst sex år.
Brottet tar således i fö rsta hand sikte på att skydda kvinnor från ö vergrepp av män. Det kan finnas fall där en man gö r sig skyldig till detta brott mot en annan man. I vissa fall kan även en kvinna tänkas vara fö rö vare. Det råder dock inte någon tvekan om att gärningsmannen i regel kommer att vara en man och offret en kvinna. Detta fö rhållande bö r tydliggö ras, och paragrafen bö r därfö r delas upp i två olika stycken.
Brottet utgö r framfö r allt ett brott mot frihet och frid och bö r därfö r placeras bland frihets- och fridsbrotten i brottsbalkens fjärde kapitel. Vi har valt att rubricera brottet kvinnofridsbrott respektive fridsbrott. Vi fö reslår att bestämmelsen intas i en ny 4 a §.
Sekretessfrågor
Sekretesslagen
I 14 kap. 2 §femte stycket sekretesslagen (1980: 100) finns vissa undantag från bl.a. hälso- och sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekretessen när det gäller att lämna uppgifter som angår misstanke om brott till polis och åklagare. Fö r närvarande gäller att uppgift får lämnas endast såvitt angår misstanke om brott fö r vilket inte är fö reskrivet lindrigare straff än fängelse två år. I praktiken är det, såvitt avser vuxna kvinnor, endast om en kvinna har utsatts fö r våldtäkt som personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är ofö rhindrad att polisanmäla brottet. Vid misstanke om brott mot den som är under 18 år har dock ytterligare genombrott gjorts i vårdsekretessen. I sådana fall hindrar inte sekretessen att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar uppgifter till polis och åklagare, under fö rutsättning att det är fråga om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken.
Fö r svenska kyrkans fö rsamlingsvårdande verksamhet gäller samma sekretessregler när det gäller att lämna uppgifter till rättsvårdande myndigheter som fö r hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
Intresset av att beivra våldsbrott och fö rhindra upprepat våld måste i vissa fall få ta ö ver den enskilda personens intresse av integritet och sekretess. Framfö r allt gäller detta ö vergrepp som riktar sig mot närstående, där våldet tenderar att upprepas och därvid också bli grö vre. Det sätt på vilket samhället ser på våld som riktar sig mot kvinnor utgö r en viktig faktor i kampen mot sådana brott. Om hälso- och sjukvården och sociala myndigheter fö rhåller sig passiva trots att det är mer eller mindre uppenbart fö r dem att kvinnan varit utsatt fö r t.ex. ett mycket allvarligt misshandelbrott, blir detta en signal till såväl kvinnan som mannen, att samhället inte bryr sig om att han fö rgriper sig mot henne. Det är därfö r en viktig markering att hälso- och sjukvården och socialtjänsten, utan oö verstigliga hinder av sekretess, kan anmäla misstankar om t.ex. livshotande och annan allvarlig misshandel till rättsvårdande myndigheter.
Vi fö reslår att sekretesslagen ändras så att sekretess inte hindrar att hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar uppgifter till polis och åklagare, när det fö religger misstanke om att en person utsatts fö r grov misshandel enligt 3 kap. 6 §brottsbalken, kvinnofridsbrott respektive fridsbrott enligt 4 kap. 4 a §brottsbalken och grovt sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 §brottsbalken. De nämnda
brotten har eller får enligt våra fö rslag ett minimistraff på fängelse ett år. Ett uppgiftslämnande bö r enligt vår mening framfö r allt ske när det fö religger en påtaglig risk att våldet skall upprepas eller när en kvinna utsatts fö r livsfarligt våld.
Enligt vår mening bö r samma sekretessregler gälla i såväl offentlig som privat tjänst. Detsamma bö r vara fallet även såvitt avser svenska kyrkans fö rsamlingsvårdande verksamhet.
Rättegångsbalken
Fö rslaget att hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall ges stö rre mö jligheter att utan hinder av sekretess lämna ut uppgifter vid misstanke om allvarliga våldsbrott till polis och åklagare bö r också ses i fö rhållande till det s.k. frågefö rbudet i 36 kap. 5 §rättegångsbalken. Detta begränsar mö jligheterna att ställa frågor till ett vittne som tillhö r vissa angivna yrkesgrupper, framfö r allt personal inom vårdsektorn. Vi fö reslår att frågefö rbudet får vika vid de brott där vi fö reslagit en uppmjukning av vårdsekretessen enligt sekretesslagen, dvs. vid brotten grov misshandel, kvinnofridsrespektive fridsbrott och grovt sexuellt utnyttjande.
Identitetsbyte
Prö vningen av en begäran om fingerade personuppgifter är särskilt komplicerad när det gäller en kvinna som har små barn och kvinnan behö ver skyddas mot barnets far. I de fall vårdnaden om barnet anfö rtrotts modern ensam och fadern av domstol inte tillerkänts rätt till umgänge med barnet bö r det dock, enligt vår mening, inte fö religga hinder fö r att modern och barnet skall få fingerade personuppgifter.
Om ett barn har medgetts rätt att använda fingerade personuppgifter och barnets fö rälder väcker talan om vårdnad eller umgänge med barnet kan tveksamhet uppstå om vilket forum som är det korrekta. Vi fö reslår ett fö rtydligade av den forumregel fö r vårdnads- och umgängestvister som finns i 6 kap. 17 §fö räldrabalken. Fö rslaget innebär att Stockholms tingsrätt skall vara behö rig domstol inte bara – som fallet är idag – när annat forum saknas, utan även när barnets verkliga hemvist inte kan fastställas
därfö r att barnet har medgetts fingerade personuppgifter.
Straffmätning m.m. (kapitel 12)
Nyligen har det genomfö rts en undersö kning av domstolarnas straffmätningspraxis vid vissa grova våldsbrott. Vi fö reslår i kapitel 12 att regeringen låter genomfö ra en undersö kning av domstolarnas straffmätning och straffvärderesonemang också vid andra våldsbrott än de allra grö vsta. En sådan undersö kning bö r gö ras ur ett kö nsperspektiv.
Vi anser det angeläget att psykoterapeutisk behandling kan ges åt män som gö r sig skyldiga till sexualbrott eller andra våldsbrott riktade mot kvinnor, t.ex. upprepad misshandel mot en närstående. Kriminalvårdsstyrelsen har nyligen presenterat ett handlingsprogram fö r utbyggnad av behandlingsresurserna fö r sexualbrottsdö mda. Programmet tar dock inte sikte på män som dö ms fö r andra typer av våldsbrott riktade mot kvinnor. Kriminalvårdsstyrelsen har uppskattat att ca 1 000 personer årligen ådö ms fängelsestraff fö r sådana brott. Vi har inte haft praktiska mö jligheter att kartlägga vilka behov som finns när det gäller behandling fö r dessa män och fö reslår därfö r att regeringen uppdrar åt Kriminalvårdsstyrelsen att gö ra en sådan kartläggning. Kriminalvårdsstyrelsen bö r i samband därmed utarbeta ett handlingsprogram fö r hur denna behandling skall kunna byggas ut.
Sexuella trakasserier
Sexuella trakasserier är en form av kö nsrelaterat våld, och i likhet med annat våld mot kvinnor är sexuella trakasserier i stor utsträckning ett dolt problem. Undersö kningar har dock visat att sexuella trakasserier inte alls är ovanligt i arbetslivet och inom utbildningsväsendet.
Varje arbetsgivare skall enligt 6 §jämställdhetslagen (1991:433) verka fö r att inte någon arbetstagare utsätts fö r sexuella trakasserier. 22 §jämställdhetslagen innehåller ett klart fö rbud fö r arbetsgivaren att trakassera en arbetstagare som avvisat sexuella närmanden från arbetsgivarens sida. Endast den sistnämnda bestämmelsen är dock sanktionerad med skadeståndskyldighet.
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i en skrivelse till regeringen pekat på konsekvenser av det sätt på vilket frågan om sexuella trakasserier på arbetsplatsen reglerats i jämställdhetslagen, eftersom det skadeståndssanktionerade fö rbudet i 22 §inte tar sikte på de sexuella trakasserierna som sådana. Vi anser, i likhet med JämO, att jämställdhetslagen bö r kompletteras med en regel som i vissa situationer håller arbetsgivaren ansvarig fö r om en kvinna utsätts fö r sexuella trakasserier av sina arbetskamrater. Frågan är dock komplicerad, och den bö r därfö r bli fö remål fö r utredning i särskild ordning.
Vissa särskilt utsatta grupper
Några grupper är särskilt sårbara när de utsätts fö r våld. I kapitel 14 belyser vi situationen fö r kvinnor med invandrarbakgrund, äldre kvinnor och kvinnor med funktionshinder, tonårsflickor samt missbrukande kvinnor som utsätts fö r våld.
En angelägen fråga är hur man skall lö sa problemet med uppehållstillstånd i Sverige fö r en utländsk kvinna som här i landet utsätts fö r våld av sin man. Till fö ljd av en praxis med s. k. uppskjuten invandringsprö vning riskerar kvinnan att utvisas härifrån om hon bryter upp från mannen, trots att han utsätter henne fö r våld. Den nuvarande rättstillämpningen är enligt vår mening oacceptabel. Vi fö reslår därfö r att frågan hur invandrade kvinnor som utsätts fö r våld av sina män skall kunna
tillfö rsäkras rätten att få stanna här i landet utreds i särskild ordning.
Invandrarverket har i olika sammanhang begärt tillgång till innehållet i kriminal- eller polisregister beträffande mannen, när man prö var frågan om uppehållstillstånd fö r en kvinna som kommit till Sverige som en s.k. snabb anknytning. Vi anser att Invandrarverkets begäran är rimlig.
Barn i misshandelsmiljöer
Barn till kvinnor som misshandlats har ett mycket stort behov av hjälp och stö d. Med anledning av dessa barns behov och de svårigheter som fö religger när det gäller att mö ta behoven, fö reslår vi i kapitel 15 att villkoren fö r barn som växer upp i misshandelsmiljö er blir fö remål fö r utredning i särskilt ordning. En sådan utredning bö r ha en bred ansats och, utifrån såväl flickors som pojkars perspektiv, ta upp olika frågor som rö r barnens livssituation.
Tvister om vårdnad och umgänge är ofta komplicerade i olika avseenden, och särskilt svår är situationen när barnets mor utsatts fö r våld från barnets far. Inte sällan måste i dessa fall principen om barns behov av nära och goda relationer med både modern och fadern få vika. Våld och ö vergrepp inom en familj medfö r nämligen en hö gst påtaglig fara fö r barnets psykiska välbefinnande. Vi anser mot bakgrund härav att domstolen bö r vara restriktiv när det gäller att medge fadern vårdnad eller umgänge i de fall han utö vat våld mot någon familjemedlem. Nuvarande lagstiftning, som tar sikte på barnets bästa, hindrar inte en sådan tillämpning.
Utbildningsfrågor
Vi har kartlagt i vilken utsträckning våld mot kvinnor tas upp i den grundläggande
hö gskoleutbildningen fö r socionomer, läkare, sjukskö terskor, psykologer, jurister och poliser. Kartläggningen visar att våld mot kvinnor i mycket liten omfattning belyses i utbildningarna. Vi anser att det bö r klargö ras att jämställdhet och kö nsaspekter skall belyses i all hö gskoleutbildning och fö reslår att 1 kap. 5 §hö gskolelagen (1992:1434) fö rtydligas i detta avseende.
I examensordningen anges poäng och mål fö r olika examina. Fö r vissa hö gskoleutbildningar, som mera direkt fö rbereder fö r speciella yrken, har examensordningen särskilda målbeskrivningar. Vi fö reslår att examensordningen och dess målbeskrivningar fö r utbildningen av de ovan berö rda yrkesgrupperna kompletteras, så att det klart framgår att våld mot kvinnor och andra kö nsaspekter
skall belysas i deras utbildning. Detsamma bö r gälla fö r polisutbildningen, vilken dock inte regleras i examensordningen.
Vi fö reslår att Hö gskoleverket ges i uppdrag att fö lja utvecklingen av hur frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män beaktas i undervisningen vid våra hö gskolor. Verket bö r regelbundet rapportera till regeringen om läget.
Det är mycket viktigt att nu verksamma yrkesgrupper inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet fortbildas i frågor som har samband med våld mot kvinnor. Vi fö reslår att staten under nästa budgetår avsätter tre miljoner kronor fö r sådan fortbildningsverksamhet.
Våra fö rslag berö r sålunda många områden, men det är varken mö jligt eller lämpligt att inbö rdes rangordna fö rslagen efter angelägenhet. Enligt vår uppfattning behö vs det åtgärder inom alla de områden som vi behandlar och åtgärderna brådskar. Våld och andra ö vergrepp mot kvinnor bö r fortsättningsvis inte vara en fråga som man helst fö rbigår med tystnad. Det är i stället hö g tid att bö rja se våldet mot kvinnor som det allvarliga samhällsproblem det är.
Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:60)
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Gö teborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Norrkö ping, Polismyndigheten i Malmö hus län, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsfö rebyggande rådet, Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket, Folkhälsoinstitutet, Statens institutionsstyrelse, Handikappombudsmannen, Barnombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen, Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Skolverket, Hö gskoleverket, Forskningsrådsnämnden, Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Gö teborgs universitet, Pedagogiska fakulteten vid Umeå universitet, Statens invandrarverk, Våldsskildringsrådet, Ungdomsstyrelsen, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Svenska kommunfö rbundet, Stockholms kommun, Gö teborgs kommun, Landstingsfö rbundet, Akademiska sjukhuset i Uppsala läns landsting, Skaraborgs läns landsting, Jämtlands läns landsting, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Läkarfö rbund, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domarefö rbund, Fö reningen Sveriges Socialchefer, Riksfö rbundet fö r sexuell upplysning, Riksfö rbundet fö r sexuellt likaberättigande, Sveriges psykologfö rbund, Riksfö reningen psykoterapicentrum, Rädda Barnen, Svenska
utvecklingsstö rda Barn, Ungdomar och Vuxna, Stiftelsen Manscentrum i Stockholm, Riksorganisationen fö r kvinnojourer i Sverige, Sveriges Socionomers personal- och fö rvaltningstjänstemäns riksfö rbund, Brottsofferjourernas riksfö rbund, Svenska Kyrkans Centralstyrelse, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnofö rbund, Moderata Kvinnofö rbundet, Folkpartiet Liberalernas
kvinnofö rbund, Centerkvinnorna, Vänsterpartiets kvinnopolitiska utskott,
Därutö ver har yttrande inkommit från Kvinnojourernas Länsfö rening i Dalarna, Gö teborgs Invandrarfö rvaltning, Zonta International Distr. 21, Alla Kvinnors Hus, Husmodersfö rbundet Hem och Samhälle, Fö reningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare, Kristina Jernberg, f.d. projektledare fö r projektet ”Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel”samt Länsstyrelsen i Jämtlands län.
Polishö gskolan, Fö reningen Sveriges polischefer, Svenska polisfö rbundet, Lärarnas riksfö rbund, Riksfö rbundet Hem och Skola, Organisationen fö r barnens rätt i samhället, Stadsmissionen, Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannafö rbund, Riksfö rbundet Internationella Fö reningar fö r Invandrarkvinnor, Yrkeskvinnors Riksfö rbund samt Kvinnoforum har inte inkommit med svar.
Svenska Arbetsgivarefö reningen avstår från att yttra sig ö ver fö rslagen.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från regionåklagarmyndigheterna i Malmö , Vänersborg, Jö nkö ping samt Gö teborg.
Samhällsvetenskapliga institutionen vid Gö teborgs universitet har som sitt yttrande bifogat yttranden från Institutionen fö r socialt arbete, Sociologiska institutionen, Psykologiska institutionen samt Rättsvetenskapliga institutionen.
Stockholms kommun har bifogat yttranden från socialnämnden, socialfö rvaltningen, juridiska avdelningen samt polismyndigheten i Stockholms län. Socialfö rvaltningen i Stockholms kommun har bifogat yttranden från socialdistrikt 4, 5 och 16. Socialdistriktens yttranden finns tillgängliga i Socialdepartementets ärende dnr. S95/3442/Jäm.
Akademiska sjukhuset i Uppsala läns landsting har som sitt yttrande bifogat yttrande från Kvinnokliniken och Rikskvinnocentrum.
Landsorganisationen i Sverige har bifogat yttrande från Svenska Kommunalarbetarefö rbundet. Svenska kyrkan har som sitt yttrande bifogat yttrande från Svenska Kyrkans Fö rsamlingsnämnd.